Det fysiologiska återställandet av benvävnad och funktion efter ett benbrott, vari ingår kallusbildning och normal återbildning av benvävnad.
Frakturer i lårbenshuvudet, lårbenshalsen, benutskotten (trokanterna) eller i de intertrokantära eller subtrokantära områdena. Hit hör inte frakturer i höftledsskålen eller lårbensfrakturer nedanför benutskotten.
Brott på lårbenet.
Användning av invändigt anbringade stödanordningar (metallplattor, spikar, stavar osv) för att hålla ett benbrott i rätt läge.
Användning av fästanordningar av metall för att hålla fast brutna skelettben i rätt läge för läkning.
Ett benbrott med splittrad eller krossad benvävnad.
Benbrott till följd av någon skelettsjukdom eller annan, okänd orsak, och icke trauma.
Splittring av benvävnad av krafter som verkar parallellt med benets längdriktning. Begreppet är särskilt tillämpligt i samband med ryggradsfrakturer.
Benbrott orsakade av upprepad (över)belastning. Dessa frakturer tros uppkomma till följd av en kombination av muskelutmattning och skelettsvikt, när formförändringarna i benen överväger över läkningstakten. Ett klassiskt exempel är marscheringsfrakturer hos soldater, hos vilka mellanfoten (metatarsus) ständigt utsätts för påfrestning under marsch. De vanligaste ställena för utmattningsbenbrott är mellanfoten, vadbenet, skenbenet och lårbenshalsen.
Brott på den korta, sammandragna delen av lårbenet mellan lårbenets huvud och trokanter (benutsprång). Hit räknas inte intertrokantära brott, som hör till höftfrakturer.
Frakturer i underkäken.
Implanterbara fixeringsanordningar som fästs vid benfragment med skruvar för att hålla ihop fraktursprickor och avlasta brottstället under tiden för benläkningen.
Benskörhet som beror på att mängden av benvävnad minskar. Skelettetblir poröst och bräckligt och risken för frakturer ökar. Två typer förekommer: benskörhet efter menopaus (postmenopausal osteoporos) och åldersrelaterad benskörhet.
Ett mått på det högsta tryck ett material kan tåla utan att svikta.
Stickor eller stavar av ben, metall eller annat material för fixering av fragment eller ändar av brutna ben.
Apparatur som alstrar intermittenta kraftstötar, enhetliga eller graderade, för att underlätta ventömning. Apparaterna används för att minska ödem i lemmarna och förhindra venös tromboembolism, som t ex djupa ventromboser i benen.
Brott på yttre delen av armens strålben (radius), varvid den nedre delen förskjuts bakåt.
Rytmisk hoptryckning av hjärtat genom tryck med händerna mot bröstbenet (sluten hjärtmassage) eller direkt mot hjärtat genom en öppning i bröstkorgen (öppen hjärtmassage). Det är en metod för att återupprätta cirkulationen.
Den hårda substans som bildas mellan och runt brottändarna av ett brutet ben under den normala läkningsprocessen.
Mineralmängden per kvadratcentimeter benyta är det mått som används i klinisk praktik. Egentligen borde densiteten anges i gram per milliliter. Oftast används absorptionsfotometri eller röntgendatorto mografi för bestämning av bentäthet.
Material för bandagering av någon kroppsdel.
Inre eller yttre skador på handleden.
Täckande stödförband av glasfiber, plast eller gipsbandage för skydd och immobilisering av olika kroppsdelar vid frakturer, dislokationer och infekterade sår. Förband av glasfiber eller plast är lätta re, mer strålningsgenomsläppliga, motståndskraftigare mot fukt och flexiblare än gipsförband. Syn. gipsförband.
Ståltrådar, som ofta träds genom hud, mjuk vävnad och ben, för fixering av brutna ben. Kirschnertrådar eller Kirschnerapparat kan dessutom användas för anslutning till trådsträck.
Yttre anordningar för att hålla trådar eller stift som satts in i en eller båda benytor vid fixering av en fraktur i rätt läge. Dessa anordningar tillåter lätt åtkomst till läkningsstället och justering under läkningens gång.
Frakturer i överkäksbenet.
Fall på grund av halka eller snubblande som leder till skada.
Skador på den del av armen som är mellan armbågen och handleden.
Ett rent fysikaliskt tillstånd hos ett material som utsätts för deformerande yttre krafter eller ojämn termisk utvidgning. Den mekaniska stressen uttrycks kvantitativt i kraft per ytenhet.
Medel som hämmar benvävnadsresorption och/eller gynnar benmineralisering och benbildning. De används för läkning av frakturer och för att behandla metaboliska benvävssjukdomar.
Skador på fotleden, oftast orsakade av yttre våld eller onormal belastning.
Rörbenens mellersta del (skaft).
Bindemedel som används för att fästa proteser till ben eller limma ben till ben vid svåra frakturer. Syntetiska hartser är vanliga. En blandning av monokalciumfosfat, monohydrat, alfatrikalciumfosfat, kalciumkarbonat och natriumfosfatlösning är också ett användbart lim.
Tomografimetod som utnyttjar datorberäkning för framställning och återgivande av röntgenbilder.
Allmän benämning på fellägen.
Invändiga anordningar för att vid läkning av benbrott hålla brottytorna/brottdelarna i rätt läge. Genom att tillämpa principer för biomedicinsk teknik kan kirurgen sätta in metallplåtar, spikar, skenor osv för att korrigera skelettdefekter.
Det största av vristbenen (tarsalbenen). Det sitter i den lägre och bakre häldelen av foten.
Konstgjord igångsättning av hjärt- och lungverksamheten som indikerat vid hjärtstillestånd eller plötslig livlöshet till följd av elektrisk chock, drunkning, andningsstillestånd och andra orsaker.
Det smalaste av de två benpiporna i underbenet, beläget bredvid skenbenet (tibia). Det är, i förhållande till sin längd, det slankaste av kroppens långa skelettben. Syn. fibula.
Studier inriktade på att följa utvecklingen eller utfallet av t ex exponering, metoder, effekter av åtgärder, eller förekomst av någon sjukdom hos enskilda individer eller grupper.
Kirurgiskt ingrepp för att minska på trycket i en kroppshålighet eller kroppsdel.
Det ben i handleden som är ytterst i den inre raden av karpalben.
Partiell eller fullständig återhämtning till normal eller egentlig fysiologisk aktivitet i ett organ eller en kroppsdel efter sjukdom eller skada.
Det längsta och största benet i skelettet. Det sitter mellan höften och knät.
Organiska föreningar med P-C-P-bindningar, där P står för fosfonater eller fosfonsyror. Dessa föreningar påverkar kalciumomsättningen. De hindrar ektopisk förkalkning och fördröjer benresorption och omsättning av benvävnad. Technetium-bifosfonatkomplex utnyttjas med framgång för benvävnadsskanning.
Operationsmetoder för undvikande av invasiv kirurgi till förmån för sluten eller lokal kirurgi. De innebär bruk av laparoskopiska instrument och fjärrkontrollerade instrument med direktobservation av operationsområdet genom ett endoskop eller liknande anordning. Tack vare minskad skadeomfattning med minimalt invasiv kirurgi kan långa sjukhusvistelser undvikas.
Syn. karpalbenen.
Leden mellan över- och underarmen.
Syn. cervikalkotor; C1-C7.
Den övre, korta, inåtvända delen av lårbenet. Syn. collum femoris.
Icke-invasiv metod for mätning av benmineralinnehåll. Metoden används huvudsakligen för diagnos av benskörhet, men också för mätning av benmineralisering hos spädbarn.
En anatomisk skadegraderingsskala som bygger på den förkortade skadeskalan AIS (Abbreviated Injury Scale) och som utvecklats speciellt för gradering av multipla skador. Den har även använts som mortalitetsprediktor.
En (datorbaserad) numerisk analysmetod för att lösa differentialekvationer. Metoden används bl a inom hållfasthetslära, strömningslära och elfältsanalys. Syn. finita element-analys; FE-analys; FEM.
Antalet nya fall av en given sjukdom under en given tidsperiod i en viss population. Begreppet används även för ökningstakten av nya fall i en given population. Det måste särskiljas från prevalens, som avser samtliga sjukdomsfall, gamla och nya, hos en population vid en given tidpunkt.
En onormalt ökad konvex form på bröstryggraden, sett från sidan.
De sju ben som bildar fotvristen (tarsus), nämligen hälbenet, språngbenet, tärningsbenet, båtbenet, samt inre, mellersta och yttre kilbenen.
Den maximala dragkraften ett material tål att utsättas för innan det brister.
Provning av material och hjälpmedel, särskilt sådana som används till proteser och implantat, suturer, adhesiva preparat osv, för deras hårdhet, styrka, hållfasthet, säkerhet, effektivitet och biokompatibilitet.
En död kropp, vanligtvis en människokropp.
Frakturer på över- eller underkäken.
Avlägsnande av den bakre bågen på en ryggkota (kotbågen).
Olyckor på gator, vägar, motorvägar, torg, cykelleder för allmän trafik, samt gång- eller ridbana invid dessa, som inbegriper förare, passagerare, fotgängare och fordon. Vägtrafikolyckor kan hänföras till bilar (personbilar, bussar och lastbilar), cyklar, motorcyklar och annan anordning på hjul, band eller medar för färd på marken.
Ett icke-hormonellt läkemedel för behandling av postmenopausbenskörhet hos kvinnor. Medlet främjar benbyggnad och återställer delvis förlorad benvävnad.
Icke-invasiv metod för undersökning av inre anatomistrukturer som bygger på principen att atomkärnor i ett starkt magnetfält absorberar strålningsenergipulser och avger dem som radiovågor, vilka med datateknik kan bearbetas till bilder. Till tekniken räknas även protonspinntomografi.
Upphörande av rörelse i hela eller delar av kroppen genom fysisk vilja eller på kemisk väg genom analgesi, genom bruk av lugnande medel eller neuromuskulära icke-depolariserande medel. Hit räknas även experimentella förlopp, genomförda för bedömning av de fysiologiska effekterna av immobilisering.
Skador i allmänhet, eller ospecificerade skador, på benet.
Ospecificerade skador på foten.
Skador som uppkommer under utövande av idrott.
Den kontinuerliga omsättningen av benmassa och mineral, i vilken ingår först resorption av ben (osteoklastisk aktivitet) och därpå återbildning av ben (osteoblastisk aktivitet). I det vuxna skelettet sker nybildningen av ben vid skilda punkter. Processen säkerställer skelettets integritet livet igenom och spelar en viktig roll i kalciumhomeostasen. Obalans mellan de två motverkande processerna i b enomsättningen, resorptionen och nybildningen, kan leda till en del metaboliska bensjukdomar, som t ex osteoporos.
Den andra halskotan.
Utbyte av höftleden.
Upphörande av hjärtats slag.
Ospecificerade skador på armen/armarna.
Rehabiliteringsplan med kortare sjukhusvistelse eller sängliggande eller snabbare återgång i rörelse än vad som är normal praktik.
Oförmåga eller otillräcklighet hos en tandlagning eller tandprotes att fungera som förväntat.
Ortopediska anordningar för att stödja, rikta eller hålla kroppsdelar i rätt läge. Sådana stöd är t ex korsetter eller tandställningar.
Bristande funktionalitet hos en utrustning, antingen pga fel i utrustningen eller pga felaktigt handhavande.
Onormal hopsnörning av en anatomisk struktur.
Beskrivning och mätning av olika faktorer som leder till fysisk belastning på tandlagningar, proteser, tandställningar och därtill använda material, eller på de naturliga tandstrukturerna.
Mellanhandens fem cylindriska ben, som är hopledade inåt med handlovsbenen och utåt med fingrarnas falangben.
Skador på andra vävnader än ben. Begreppet har vanligtvis en generell innebörd och brukar inte avse skador på inre organ. Det har betydelse när det gäller kroppsdelar eller organ där mjuk vävnad (muskler, fett, hud) behöver särskiljas från ben eller benvävnad, som t ex "mjukdelsskador på handen".
Den nedre delen av ryggmärgen, omfattande ländens, korsbenets och svansbenets nervstammar. Syn. "hästsvansen".
En ven på båda sidor av kroppen som utgör föreningen av den yttre och inre höftvenen och löper uppåt tills den går samman med motsvarande ven från andra kroppshalvan och bildar nedre hålvenen.
Ett patologist tillstånd med nedbrytning av benvävnad i bärande benpipor, vilket leder till krökning och brottbildning och utebliven normal callusbildning, eller utebliven läkning efter benbrott. Därvid uppstår en "falsk led", vilken ger sjukdomstillståndet sitt namn. Syn. pseudoartros.
Ett materials egenskap att kunna återta sin ursprungliga form efter distortion.
Olika sorters teknik för att reglera blödning.
Brott på nedre delen av armbågsbenet, med urledvridning av strålbenshuvudet.
Studier som identifierar grupper i en avgränsad population. Dessa grupper antingen kan eller kan inte vara utsatta för faktorer som antas inverka på sannolikheten för förekomsten av någon bestämd sjukdom eller annat fenomen. Kohorter är definierade populationer, som i sin helhet följs i ett försök att hos undergrupper fastställa särskiljande kännetecken.
Ett difosfonat som påverkar kalciumomsättningen. Det hämmar ektopisk förkalkning och bromsar benresorption och benomsättning.
Höftledsersättning.
Blodutgjutning i något organ, hålrum eller vävnad.
Den nedre extremiteten, ned till fotleden.
En benfixeringsteknik som använder sig av en extern fixeringsanording för förlängning av extremiteter, justering av pseudoartroser och andra missbildningar, samt för stöd för läkning av svåra traumatiska eller patologiska brott och infektioner, som t ex kronisk osteomyelit (benvävsinflammation).
Skador i allmänhet på fingrarna.
Vanligtvis inerta ämnen som sätts till ett preparat för att ge lämplig konsistens. Det kan vara fråga om bindemedel, matrix, bassubstans eller spädningsmedel i piller, krämer, salvor osv. Syn. konstituenter.
Undersökning av pålitlighet och driftsäkerhet hos en utrustning.
Den ven som bildas genom föreningen av den främre och den bakre skenbensvenen. Den passerar knävecket och övergår i lårbensvenen.
Kirurgisk återuppbyggnad av en led i syfte att lindra smärta eller återskapa rörlighet.
Felaktig ställning hos ben i förhållande till leder, så att de ligger ur linje. Felet kan vara medfött eller ha uppstått till följd av skada.
Akut eller kronisk smärta i någon del av ryggen.
Tillstånd där det ena av de båda benen inte växer till samma längd som det andra, vilket kan bero på skada eller vara resultatet av kirurgiskt ingrepp