Organiska föreningar som bildar två eller fler bindningar till järnjoner. Så fort kopplingen ägt rum kallas det bildade komplexet för ett kelat. Den järnbindande porfyringruppen hos hemoglobin utgör ett exempel på metallkelat i biologiska system.
Organiska substanser som bildar två eller fler bindningar med en central metalljon. I heterocykliska ringar utgör metallatomen en del av ringen. Några biologiska system bildar metallkelat, som t ex de n järnbindande porfyringruppen i hemoglobin och det magnesiumbindande klorofyllet i växter. Kemiskt används de som jonfångare i lösningar, medicinskt mot mikroorganismer, för behandling vid metallförg iftning och i kemoterapiprotokoll.
Ett naturligt ämne som isolerats från Streptomyces pilosus. Det bildar järnkomplex och används som keleringsmedel, särskilt i form av mesylat.
Ett i jordskorpan allmänt utbrett metalliskt grundämne. Kemiskt tecken är Fe, atomnummer 26 och atomvikt 55,85. Järn är en väsentlig beståndsdel i hemoglobin, cytokrom och andra komponenter i respiratoriska enzymsystem. Dess främsta funktioner är att transportera syre till vävnader (hemoglobin) och att ingå i cellulära oxidationsförlopp. Uttömning av järnförråden kan leda till järnbristanemi. Järn används för att återuppbygga blodet vid anemi.
Ett kelerande ämne som avskiljer en mängd olika flervärda katjoner. Det används vid läkemedelstillverkning och som livsmedelstillsats. Syn. etylendiamintetraättiksyra.
alfa,alfa-dipyridyl. Används som reagens för bestämning av järn.
Etylen-bis(oxyetylen-nitrilo)-tetra-[ättiksyra]. Ett kelerande medel med förhållandevis högre kalciumspecificitet och lägre toxicitet än EDTA (etylendiamintetraättiksyra).
Behandling av tungmetallsförgiftning med preparat som avskiljer metallen från organ och vävnader och binder den i en ringstruktur i en ny förening som kan elimineras ur kroppen.
Föreningar med den allmänna formeln R:N.NR2, erhållna genom reaktion mellan hydraziner och aldehyder eller ketoner.
3-hydroxi-4-oxo-1(4H)-pyridinalanin. Ett alaninsubstituerat pyridinderivat med antitumöregenskaper som isolerats från Leucena glauca (blyertsträd).
Instabila isotoper av koppar som sönderfaller under avgivande av strålning. Kopparatomer med atomvikter 58-62, 64 och 66-68 är radioaktiva kopparisotoper.
Instabila isotoper av järn (Fe) som sönderfaller under avgivande av strålning. Fe-atomer med atomvikterna 52, 53, 55 och 59-61 är radioaktiva järnisotoper.
Ett på konstgjord väg framställt grundämne, en radioaktiv aktinid, med kemisk beteckning Am, atomnummer 95 och atomvikt 243. Dess valens kan variera från +3 till +6. Pga av sitt ickemagnetiska grundti llstånd är den en utmärkt supraledare. Den används också för benmineralanalys och som strålkälla vid radioterapi.
Ett järnkelerande ämne med egenskaper liknande dem hos edetater. Det kan bilda kelat även med andra metaller, som t ex plutonium. Syn. DTPA.
Oorganiska eller organiska föreningar med trevärt järn.
Elektropositiva grundämnen som kännetecknas av böjlighet, smidbarhet, glans och värmelednings- och elektrisk ledningsförmåga. De kan ersätta vätejonen i syror och bilda baser med hydroxylradikaler.
Metalliskt grundämne, och tillika spårämne, med kemiskt tecken Cu, atomnummer 29 och atomvikt 63,55. Koppar ingår i hemocyanin, som är syrebärare hos de flesta leddjur.
En grupp 1,2-bensendioler omfattande den generella formeln R-C6H5O2.
Oorganiska och organiska föreningar med tvåvärt järn.
Positivt laddade atomer, radikaler eller atomgrupper med tvåvärd laddning, som vandrar mot katoden eller den negativa polen vid elektrolys.
Grundämne som förekommer i nästan all organiserad vävnad. Det tillhör alkalimetallerna och har kemiskt tecken Ca, atomnummer 20 och atomvikt 40. Kalcium är det allra vanligaste mineralämnet i kroppen och bildar i förening med fosfor kalciumfosfat, som ingår i ben och tänder. Det spelar en essentiell roll för nerv- och muskelfunktioner, i blodkoagulationsprocessen (som faktor IV) och i många enzymp rocesser.
För stor ansamling av järn i kroppen till följd av onormalt hög absorption av järn från tarmarna eller parenteral tillförsel. Tillståndet kan bero på idiopatisk hemokromatos, överdrivet stort intag av järn, kronisk alkoholism, vissa typer av behandlingsresistent anemi eller transfusionshemosideros.
Antibakteriellt medel som främst används mot tuberkulos. Det utgör fortfarande förstahandsvalet vid tuberkulosbehandling.
En familj cykliska, alifatiska kolväten med en amingrupp och den generella formeln R-C6H10NH2.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Metalliskt grundämne med kemiskt tecken Ga, atomnummer 31 och atommassa 69,72 (de två stabila isotoperna har atommassa 69 resp. 71). Tolv radioisotoper är kända. Gallium är relativt vanligt förekommande i jordskorpan, ca 16 g/ton, och förekommer i förening med aluminium och zink. Metallen har en ovanlig fysikalisk egenskap: den smälter redan vid 29,8 grader och håller sig flytande till ca 2400 grader.
Salter och estrar av bensoesyra med antibakteriella och svampdödande egenskaper. De används som konserveringsmedel i farmaceutiska preparat, kosmetika och livsmedel.
Upplagringsform av blodjärn.
Ringföreningar med andra atomer än kol i kärnorna.
En klass organiska föreningar med en ringstruktur, innehållande mer än en sorts atom, vanligen kol plus någon annan atom. Ringstrukturen kan vara aromatisk eller icke-aromatisk.
Ett potentiellt neurotoxiskt 8-hydroxikinolinderivat som länge användes som lokalt desinfektionsmedel, mot tarmamöbor och mot Trichomonasinfektion i slidan. Preparatet för oralt bruk har visat sig ge upphov till subakut myelooptisk neuropati och är inte längre tillåtet.
Ett kraftigt oxiderande medel som används i vattenlösning som mogningsmedel, blekmedel och lokalt/topikalt desinfektionsmedel. Det är förhållandevis instabilt, och lösningar bryts ned med tiden om de inte stabiliseras med acetanilid eller liknande organiska ämnen.
Ett järnhaltigt proteinkomplex som utgörs av en förening av trevärt järn och proteinet apoferritin.
Ett mått på en lösnings surhetsgrad.
I USA sjuksköterskeutbildning i sjukhusregi. Genomgången utbildning ger behörighet att avlägga examen för sjuksköterskelegitimation.
Ett glykoproteinalbumin från hönsäggvita med kraftig järnbindande förmåga.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Salter eller estrar av citronsyra.
Den envärdiga radikalen OH. Den har en kraftigt oxiderande förmåga.
Cykliska föreningar med ringar av storleken 1-4 dussin atomer.
Ett spårämne som ingår i vitamin B12. Det är en metall med kemiskt tecken Co, atomnummer 27 och atomvikt 58,93. Kobolt används i kärnvapen, i legeringar och som färgämne (koboltblått). Hos djur leder brist på ämnet till anemi, och överskott leder hos människor till erytrocytos.
En etylenförening med två hydroxigrupper (-OH) på närbelägna kolatomer. De är sega, färglösa vätskor. Några används som bedövningsmedel eller sömnmedel. De är dock mest kända som frostskydds- och kylmedel.
Starkt reaktiva molekyler med en obalanserad elektronparsladdning. Fria radikaler bildas både under normala och patologiska förlopp. De åstadkommer bevisligen eller misstänks ge upphov till vävnadsskada under många olika förhållanden, som t ex vid strålning, exponering för kemiska ämnen, och i åldringsprocessen. Såväl naturligt som farmakologiskt förebyggande av effekterna av fria radikaler är föremål för studier.
Kemiskt system som motverkar ändringar i koncentrationen av ett annat kemiskt ämne. Så tjänar t ex protongivar- och protonmottagarsystem som buffertar som hindrar väsentliga ändringar i vätejonkoncent rationen (pH).
Oorganiska föreningar som innehåller gruppen OH
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Den inbördes placeringen av atomer, atomgrupper eller joner i en molekyl, samt antal, typ av och plats för kovalenta bindningar.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
8-hydroxiderivaten hämmar olika enzymer, och deras halogenerade derivat används bl a topikalt mot infektion, trots att de är neurotoxiska.
Avlägsnande av förorenande material, såsom radioaktivt eller biologiskt material, eller kemiska stridsmedel, från en person eller ett föremål.
Metalliskt grundämne med kemiskt tecken Mn, atomnummer 25 och atomvikt 54,94. Det är anrikat i cellmitokondrier, främst i hypofysen, levern, bukspottkörteln, njurarna och skelettvävnaden. Det påverkar syntesen av mukopolysackarider, stimulerar produktionen av kolesterol och fettsyror i levern, och utgör en kofaktor för många enzymer, bl a arginas och alkalinfosfatas i levern.
En teknik som är tillämpbar på en mängd olika ämnen som uppvisar paramagnetism till följd av magnetismen alstrad av opariga elektroner. Erhållna spektra kan användas för påvisande, identifiering, och bestämning av elektronstrukturer, undersökning av molekylers interaktioner, och för mätning av kärnspinn och magnetiska moment. Elektronisk dubbelresonansspektrografi (ENOR) är en variant av tekniken som ger bättre upplösning. Spinnresonansanalys kan göras in vivo, och inkluderar tillämpningar som t ex magnetresonans (MRI). Syn. ESR.
1,4-dihydro-2,4,6-trimetyl-3,5-pyridindikarboxylsyradietylester.
En väsentlig intermediär i ämnesomsättningen. Den är en sur förening i citrusfrukter. Salter av citronsyra (citrater) kan användas som antikoagulanter, tack vare sina kalciumkelerande (jonbindande) eg enskaper.
Metaller med hög specifik vikt, över 5. De har komplexa spektra, bildar färgade salter och dubbelsalter, har låg elektrodpotential, är huvudsakligen amfotera, bildar svaga baser och syror, och verkar oxiderande eller reducerande.
Proteiner förekommande hos någon bakterieart.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Ett keleringsmedel som används vid tungmetallförgiftning och analyser. Det framkallar diabetes.
Positivt laddade atomer, radikaler eller atomgrupper som vandrar mot katoden eller den negativa polen vid elektrolys.
Ett lätt, silverfärgat, metalliskt grundämne. Det har kemiskt tecken Mg, atomnummer 12 och atomvikt 24,31. Dess salter är nödvändiga i näringskedjan, då de behövs för många enzymers verkan, särskilt för sådana som deltar i oxidativ fosforylering. Magnesium ingår i såväl intra- som extracellulära vätskor och utsöndras via urin och avföring. Brist på ämnet ger upphov till nervretning, med stelkramp, kärlvidgning, kramper, darrningar, depression och psykotiska beteenden.
En järnbindande cyklisk trimer av 2,3-dihydroxi-N-bensoyl-L-serin.
Specifika molekylstrukturer på celler som interleukin-1 reagerar med eller binder till så att cellfunktionen förändras. IL-1-receptorn på T-lymfocyter och fibroblaster består av en enda polypeptidkedja som binder både IL-1-alfa och IL-1-beta. Molekylvikten för denna högaffinitetsreceptor tros vara 80 kD.
En förening med sex kol besläktad med glukos. Den förekommer naturligt i citrusfrukter och många grönsaker och är en väsentlig beståndsdel i människans föda. C-vitamin (askorbinsyra) är nödvändigt för att hålla bind- och benvävnad intakt. Dess biologiskt aktiva form verkar som reduktionsmedel och koenzym i flera metaboliska processer och anses vara en antioxidant. Syn. askorbinsyra.
Instabila isotoper av grundämnet gallium som sönderfaller under avgivande av strålning. Galliumatomer med atommassorna 63-68, 70 och 72-76 är radioaktiva galliumisotoper.
En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.
En grupp svaga syror med allmän formel R-CONHOH.
Tandemmatriser av måttligt repetitiva (5-50 repetitioner), korta (10-60 baser) DNA-sekvenser spridda genom genomet och ansamlade nära telomererna. Graden av repetition uppgår till två till flera hundra vid varje locus (genplats). Genplatser finns i tusental, men varje plats uppvisar en distinkt repetitionsenhet. Minisatellitupprepningar kallas ofta tandemrepetitionsvariabler.
Organiska syror innehållande karboxylgruppen -COOH, inklusive aminosyror och fettsyror. Karboxylsyra används både som klassbenämning och som suffix.
Molekyler som binder till andra molekyler, särskilt ifråga om små molekyler som binder specifikt till större molekyler, t ex ett antigen som binder till en antikropp, ett hormon eller en neurotransmittor som binder till en receptor, eller ett substrat eller allosterisk effektormolekyl som binder till ett enzym. Ligander kan även utgöras av molekyler som avger eller tar upp ett elektronpar för att bilda en koordinerad kovalent bindning med den centrala metallatomen i ett koordinationskomplex.
Proteiner som reglerar järnhomeostasen på cell- och organismnivå. De spelar en viktig biologisk roll genom att upprätthålla järnnivåer som är tillräckliga för ämnesomsättningsbehovet, men under toxicitetströskeln.
Näringsrikt protein i mjölkvassla.
Endopeptidaser som har en metall som zink som katalytisk komponent.
Metoder för märkning av ett ämne med en stabil eller radioaktiv isotop. Termen skall inte användas för artiklar om märkta ämnen om inte själva märkningsmetoderna omhandlas ingående. De spårsubstanser som kan vara föremål för märkning kan bestå av kemiska ämnen, celler eller mikroorganismer.
Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.
En autosomal, recessiv, ärftlig sjukdom med debut i barndomen, med degenerativa förändringar i ryggmärgen som typiskt patologiskt tecken. De kliniska yttringarna är ataxi, kraftig hålfot, talsvårigheter, krökt ryggrad (kyfoskolios), huvudskakningar, hjärtsvikt och muskelsvaghet, särskilt i benen. De flesta former av sjukdomstillståndet beror på en mutation i en gen på kromosom 9, vid q13, som kodar för mitokondrieproteinet frataxin.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Den genetiska sammansättningen och beskrivningen av denna hos en enskild individ.
Organiska föreningar av kol och väte med omättad och vanligen hexagonal ringstruktur. Molekylerna kan bestå av en enkel ring, dubbelring, trippelring eller flera sammanfogade ringar.
En atom eller atomgrupp som har en positiv eller negativ elektrisk laddning, till följd av upptag (negativ laddning) eller förlust (positiv laddning) av en eller fler elektroner. Atomer med positiv laddning kallas katjoner; de med negativ laddning kallas anjoner.
Proteiner som har en eller fler hårt bundna metalljoner i sin struktur.
I USA fyraårig högskoleutbildning i vårdämnen, i Sverige treårig, som ger behörighet att utöva sjuksköterskeyrket.
Ett i blodplasman förekommande kopparhaltigt alfaglobulin.
Den vätska (vattenlösning) som fyller ut utrymmet mellan organellerna och andra cellorgan i cytoplasman.
Ett jonoforiskt polyeterantibiotikum från Streptomyces chartreusensis. Jonoforen binder och transporterar katjoner genom membran och kopplar bort oxidativ fosforylering medan den hämmar ATPas i leverm itokondrier hos råtta. Substansen används mest som biologiskt verktyg för att studera divalenta katjoners roll i olika biologiska system.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
2-azetidinkarboxylsyra. En prolinanalog som stökiometriskt kan ersätta prolin och orsaka produktion av onormala proteiner med störd biologisk verkan.
Omvandling av en inaktiv enzymform till en med metabolisk aktivitet, vilket inkluderar: 1) jonaktivering (aktivatorverkan); 2) kofaktor-/koenzymaktivering; 3) omvandling av enzymprekursor (proenzym eller zymogen) till aktivt enzym.
En cyklisk peptid bestående av tre rester av delta-N-hydroxi-delta-N-acetylornitin. Den fungerar som transportör av järn hos Ustilago sphaerogena, en art av sotsvamp.
Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.
Förflyttning av ämnen, inkl. biokemiska substanser och läkemedel, genom cellmembran och epitellager, vanligen med passiv diffusion.
Teoretiska framställningar som efterliknar kemiska processer eller fenomen. Simuleringarna inkluderar bruk av matematiska beräkningar, datorer och annan elektronisk utrustning.
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).
En löslig faktor som produceras av monocyter, makrofager och andra celler, och som aktiverar T-lymfocyter och förstärker deras svar på mitogener eller antigener. IL-1 består av två distinkta former, IL-1 alfa och IL-1 beta, som har samma funktioner, men utgör distinkta proteiner. De biologiska effekterna av IL-1 omfattar förmågan att ersätta makrofagbehovet för aktivering av T-celler. Faktorn skiljer sig från interleukin-2.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.
Den molekylära utformningen av läkemedel för specifika ändamål (såsom DNA-bindning, enzymhämning, verkan mot tumörer osv), baserad på kännedom om molekylära egenskaper, som t ex funktionella gruppers aktivitet, molekylgeometri, elektronstruktur och information om analoga molekyler. Läkemedelsdesign bygger på datorstödd molekylär modelleringsteknik och omfattar inte farmakokinetik, dosanalys eller analys av läkemedelsadministrering.
Pyridindelar som är delvis mättade genom att två väteatomer kopplats på i någon position.
Syntetiska eller naturliga ämnen som används som tillsatser för att förhindra eller fördröja oxidationsprocesser. Inom biokemi och medicin utgörs antioxidanter av enzym eller andra organiska ämnen, so m t ex E-vitamin eller betakaroten, som förmår motverka de skadliga effekterna av oxidation i kroppsvävnader.
Påskyndande av en kemisk reaktion genom medverkan av en särskild reaktorsubstans, katalysator.
En undergrupp av peptidhydrolaser. De klassificeras huvudsakligen utifrån sin katalytiska verkan. Specificitet används endast för identifiering av enskilda enzymer. De omfattar serinendopeptidaser (EC 3.4.21), cysteinendopeptidaser (EC 3.4.22), asparaginendopeptidaser (EC 3.4.23), metalloendopeptidaser (EC 3.4.24) samt en grupp enzymer som ännu inte placerats in i någon av ovannämnda klasser (EC 3.4.99). EC 3.4.-.
Ett oxidoreduktas som katalyserar omvandlingen av väteperoxid till vatten och syre. Det finns i många djurceller. Brist på enzymet leder till akatalasemi. EC 1.11.1.6.
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
En genetiskt bunden, latent sjukdomsbenägenhet, som kan aktiveras under vissa förhållanden.
Medel som hämmar eller hindrar tumörtillväxt, genom att stoppa mogningsprocessen och proliferationen hos elakartade celler.
Enskilda former av gener i ett genpar, lokaliserade till samma plats på homologa kromosomer, och som styr samma biokemiska processer.
Andelen av en viss allel i förhållande till samtliga alleler för ett genlokus i en population under förökning.
De processer genom vilka cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten hos bakterier.
Kinoliner som ersatts med en eller flera aminogrupper i någon position.
Kemisk eller organisk nedbrytning genom inverkan av ljus.
En tripeptid som spelar många roller i celler. Den konjugerar med läkemedel så att dessa kan göras mer lösliga för utsöndring, verkar som koenzym, deltar i ändringar i proteindisulfidbindningar och reducerar peroxider.
Kemiska ämnen som ökar genomsläppligheten för specifika joner hos biologiska eller konstgjorda lipidmembran. De flesta jonoforer är förhållandevis små organiska molekyler som verkar som rörliga bärare inom membranen eller som sammansmälter till att bilda jonkanaler genom membranen. Många är antibiotika, och många verkar som frikopplande medel genom att kortsluta protongradienten över mitokondriemembran.
Halvautonoma, självförökande organeller som finns i cytoplasman hos alla celler hos nästan alla eukaryoter. Varje mitokondrie omges av ett dubbelt membran. Det inre är kraftigt inbuktat, och dess utskott kallas kristor (cristae). I mitokondrierna sker oxidativa fosforyleringsreaktioner, vilka leder till bildande av ATP. De innehåller bestämda ribosomer, transfer-RNA, aminacyl-tRNA-syntetaser, och förlängnings- och termineringsfaktorer. Mitokondrier är beroende av generne i kärnan i den cell de befinner sig i för många avgörande typer av budbärar-RNA. Mitokondrier antas ha uppstått ur aeroba bakterier som etablerat ett symbiotiskt förhållande med primitiva protoeukaryoter.
Prototypen för grundämnena inom gruppen sällsynta jordartsmetaller (atomnr 57-71). Kemiskt tecken är La, atomnummer 57 och atomvikt 138,91. Lantanjonen används inom experimentell biologi som kalciumantagonist, och inom optik används lantanoxid för att förbättra de optiska egenskaperna hos glas.
En förmåga hos cellmembran att släppa igenom lösningar in i eller ut ur celler.
Personer med akademisk eller specialistutbildning från andra länder än det, i vilket de är verksamma. För läkare med utländsk examen finns särskilt uppslag.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.