En anaplastisk, svårt elakartad och vanligtvis bronkogen cancer, bestående av små, äggformade celler med sparsam neoplastisk vävnad. Typiskt är den kraftigt basofila kärnan och avsaknaden av eller svå ridentifierade nukleoler. Småcelligt karcinom förekommer tillsammans med andra typer av lungcancer och kan särskiljas genom sina distinkta, biologiska egenskaper, sin reaktion på kemoterapeutika och s trålningsbehandling, och sin benägenhet att utveckla öppna eller subkliniska metastaser, vilket ofta omöjliggör kirurgisk behandling.
Elakartad tumör, bestående av epitelceller som infiltrerar omkringliggande vävnader och som ger upphov till metastaser. Det är en neoplasm av specifik vävnadstyp (histologisk typ), men betraktas ofta felaktigt som en synonym till begreppet "cancer".
Ett karcinom som uppkommer i skivigt, fjällbildande epitel. Det kan också uppträda på platser där det finns körtel- eller pelarepitel.
Cancersjukdom i lungorna.
Primär cancer i levercellerna. Den varierar från väl differentierad tumör, svår att skilja från normala leverceller, till svagt differentierad neoplasm. Cellerna kan vara likartade eller olikformade, eller bilda jätteceller. Ett flertal förslag till klassifikationssystem föreligger.
En malign tumör som inte hunnit tränga in i den ursprungliga epitelcellens basalmembran och som inte spridit sig till andra vävnader.
En elakartad cancerform kännetecknad av bildande av talrika, oregelbundna, fingerliknande utskott av fibröst stroma, täckta av ett lager neoplastiska epitelceller.
En grupp karcinom med typisk morfologi, ofta bestående av aggregat eller trabekulära skikt av runda, blåaktiga celler, granulärt kromatin och uttunnat ytterskikt av svagt avgränsad cytoplasm. Neuroend okrina tumörer omfattar karcinoid cancer, småcelliga karcinom, medullära sköldkörtelkarcinom, Merkelcellstumörer, neuroendokrina hudkarcinom, öcellstumörer och feokromocytom. Tumörcellerna innehåller neurosekretoriska granuler.
Tumörsjukdom eller cancer i levern.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
En invasiv (infiltrerande) form av bröstcancer. Detta karcinom, som inte uppvisar något speciellt histologiskt särdrag, betecknas som NOS ("Not Otherwise Specified" - ospecificerat) och är den vanliga ste formen av duktal tumör. Typen utgör 70 % av all bröstcancer. Vid palpation känns tumören hård. Den bildar vanligen metastaser i armhålornas lymfknutor och har den sämsta prognosen bland de olika d uktala cancertyperna.
En elakartad hudtumör som sällan bildar metastaser, men som kan vara invasiv och destruktiv. Kliniskt indelas den i typer: nodulär, ärrliknande, fläckig och erytematös (rodnande). Mer än 95 % av denna cancerform förekommer hos patienter över 40 år. Den uppträder på hårig hud och oftast på hud utsatt för solljus. Ungefär 85 % finns på huvud och hals, resterande 15 % på bål, armar och ben. Syn. basa liom; basalcellskarcinom.
En form av lungcancer, namngiven därför att den uppstår i bronkträdets epitel. Trots namnet är det inte en histologisk benämning.
Ett karcinom härrörande från körtelvävnad eller vars celler bildar tydliga körtelliknande strukturer. Adenokarcinom kan klassificeras i enlighet med de mönster cellerna bildar.
En heterogen ansamling av åtminstone tre histologiskt distinkta typer av lungcancer, omfattande skivepitelkarcinom, adenokarcinom och storcelligt karcinom. De behandlas som en grupp pga sina gemensamm a egenskaper, nämligen dåligt gensvar på konventionell kemoterapi och möjligheter till framgångsrik kirurgisk behandling hos endast en bråkdel av patienterna.
En elakartad neoplasm som uppstår i övergångsepitel och som huvudsakligen förekommer i urinblåsa, urinledare eller njurbäcken (isynnerhet om starkt differentierad), ofta papillär.
Tumör bestående av stora, odifferentierade (anaplastiska) celler. Den är vanligen bronkogen.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten i tumörvävnad.
En icke-invasiv (ej infiltrerande) bröstcancer, kännetecknad av prolifererande, elakartade epitelceller, begränsade till bröstkörtelgångarna eller loberna, utan i ljusmikroskop påvisbar invasion i omg ivande stroma genom basmembranet.
Karcinom kännetecknat av band eller cylindrar av hyalint eller slemhinnebindväv omväxlande med aggregat eller band av små epitelceller. När "cylindrarna" uppträder i massor av epitelceller ger de vävn aden ett perforerat eller sålliknande utseende. Denna tumörtyp förekommer i mjölkkörtlarna, andningsvägarnas slemkörtlar och spottkörtlarna. De är elakartade, men växer långsamt, och de tycks sprida s ig lokalt via nerverna.
Ett karcinom som uppkommer i Merkels celler i epidermis basalskikt och som vanligtvis yttrar sig som en primär neuroendokrin hudcancer. Merkels celler är neuroektodermala känselceller med histologiskt påvisbara neurosekretoriska granuler. Merkelcellskarcinom förekommer vanligtvis i huden på huvud och hals, och företrädesvis hos äldre patienter.
Ett karcinom bestående huvudsakligen av epitel med lite eller inget stroma. Medullära bröstkarcinom utgör 5-7 % av alla bröstkarcinom; medullära sköldkörtelkarcinom utgör 3-10 % av alla elakartade skö ldkörteltumörer.
En infiltrerande (invasiv) bröstcancer, ganska ovanlig, som utgör endast 5-10 % av brösttumörer. Den består ofta av en dåligt definierad förtjockning i bröstet, till skillnad från den typiska förhårdn aden vid duktalt karcinom, och visar sig vanligen som linjärt ordnade celler kring gångar och lober. Spridning till armhålans lymfknutor är sannolik, med metastasbildning på hjärnhinnor och serösa yto r.
Cancer i bröstet.
Medel som hämmar eller hindrar tumörtillväxt, genom att stoppa mogningsprocessen och proliferationen hos elakartade celler.
DNA som finns i tumörvävnad.
Cancer i matstrupen.
Proteiner, glykoproteiner eller lipoproteinfraktioner på tumörcellers ytor, som vanligen kan identifieras med monoklonala antikroppar.Många av dessa har antingen embryonalt eller viralt ursprung.
Muterade möss som är homozygota för den recessiva "nakengenen" och inte utvecklar någon tymus (bräss). De är värdefulla för tumörstudier och undersökning av immunsvar.
En neuropeptid och ett tarmhormon som deltar i regleringen av magsyraproduktionen och motoriska funktioner. När hormonet släpps från nerverna i magens antrum stimulerar det till utsöndring av gastrin från g-cellerna.
Spridning av tumör från dess primära läge till lymfknutor eller avlägsna kroppsdelar via lymfsystemet.
Cancer i urinblåsan.
Ett enzym i lyasklassen som katalyserar dehydreringen av 2-fosfoglycerat till att ge fosfoenolpyruvat. EC 4.2.1.11.
Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.
Ett halvsyntetiskt derivat av podofyllotoxin med antitumörverkan. Det hämmar DNA-syntes genom att bilda komplex med topoisomeras II och DNA. Komplexet utlöser brott på dubbelsträngat DNA och hindrar reparation genom topoisomeras II-bindning. Upprepade DNA-brott hindrar övergång till celldelningens mitosfas och leder till celldöd. Etoposid är verksam främst i cellcykelns G2- och S-faser.
En tumörtyp med både låggradig och höggradig malignitet. Den mindre elakartade växer långsamt, kan förekomma i alla åldersgrupper, och kan avlägsnas kirurgiskt. Den mer elakartade är aggressiv, infilt rerar kraftigt spottkörteln och ger upphov till lymfkörtel- och distala metastaser. Mukoepidermoida karcinom svarar för ca 21 % av alla elakartade tumörer i öronspottkörteln och 10 % i den sublinguala körteln (spottkörteln under tungan). De utgör den vanligaste elakartade tumören i öronspottkörteln. Syn. Mukoepidermoid cancer.
Spridning av en tumör från ett organ eller en kroppsdel till en annan på avstånd från den primära platsen.
En blandning av adenokarcinom och skvamöscells- eller epidermoidkarcinom.
Behandling av ett sjukdomstillstånd med flera olika åtgärder, samtidigt eller i följd. Kemoimmunterapi, radioimmunterapi, kemoradioterapi, kryokemoterapi och alternativa terapiåtgärder är de vanligaste, men inbördes kombinationer mellan dessa modeller och kombinationer med kirurgiska metoder används också.
Användning av två eller fler preparat samtidigt eller i följd vid cancerterapi. Medlen behöver inte administreras i samma form.
En oorganisk och vattenlöslig platinaförening. Efter hydrolys reagerar ämnet med DNA så att det bildas korslänkar både inom och mellan strängarna. Dessa länkar tycks hämma replikation och transkriptio n av DNA. Cytotoxiciteten hos cisplatin visar sig i att cellcykelprocessen stannar i G2-fasen.
Mjukvävnadstumörer eller cancer som uppkommer i slemhinnorna på läpparna, i munhålan, svalget, struphuvudet och matstrupens cervikala del. Andra områden som omfattas är näshålorna, spottkörtlarna, sköldkörteln, bisköldkörteln. Hit hör även såväl melanom som icke-melanomcancer i huden på huvud, hals och nacke.
Tumörer i luftrören.
En mycket elakartad och primitiv karcinomform, förmodligen av germinalcells- (könscells-) eller teratomursprung, som vanligen uppstår i gonaderna. Den är sällsynt hos kvinnor, men utgör 20 % av alla t estikeltumörer hos män.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Cancer i huden.
En cells förökning genom delning.
Tumörer eller cancer i munnen.
Döden som resultat av en sjukdom hos en individ, redovisad i en enskild fallbeskrivning eller i ett begränsat antal patienter. Begreppet får ej förväxlas med döden som livets fysiologiska upphörande eller med mortalitet (dödlighet), som är ett epidemiologiskt eller statistiskt begrepp.
Tumörsjukdomar i magen.
En elakartad (malign) neoplasm i binjurebarkens celler, som uppvisar partiell eller fullständig histologisk och funktionell differentiering. Detta är sällsynta tumörer, som utgör endast 0,05-0,2 % av alla cancerformer. Hos kvinnor utvecklas funktionella adenokortikala karcinom oftare än hos män, medan män oftare än kvinnor får icke-funktionella.
Cancer i grov- eller tjocktarmen.
En tetradekapeptid som ursprungligen isolerades från huden på paddorna Bombina bombina och B. variegata. Den är också en endogen neurotransmittor hos många djurarter, vilken påverkar glatt muskulatur, utsöndring av magsaft samt njurcirkulation och -funktion.
En typ av kraftigt differentierad epidermoid cancer, som är vanligast i munhålan, men som även kan förekomma i struphuvud, näshålor, matstrupe, penis, anorektala området, vulva, vagina, livmoderhals och hud, särskilt under fötterna. De flesta fall av verrukös cancer i munhålan förekommer hos äldre, icke-rökande, tobaksmissbrukande män. Behandlingen är kirurgisk. Bland strålbehandlade patienter utvecklar 30% en aggressiv cancer inom sex månader.
Ett svagt differentierat adenokarcinom, i vilket cellkärnan tryckts åt ena sidan av en slemdroppe i cytoplasman. Det uppstår vanligtvis i mag-tarmkanalen.
En klass fibrösa proteiner eller skleroproteiner av betydelse både som strukturproteiner och för studiet av proteinsammansättning. Denna proteintyp utgör huvudbeståndsdelen av epidermis, hår, naglar, hornvävnad och den organiska grundmassan i tandemalj. Två huvudformer har beskrivits: alfakeratin, vars peptidstomme bildar en alfahelix (högerspiral), och betakeratin, vars stomme har en sicksack- eller veckad struktur.
Cancer i livmoderhalsen.
Ett av de tre paren i den första gruppen (grupp A) av de mänskliga kromosomerna, enligt gällande klassificering.
Tomografimetod som utnyttjar datorberäkning för framställning och återgivande av röntgenbilder.
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
Avlägsnande och undersökning av små prov från levande vävnad.
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
Tumörer eller cancer i gallblåsan.
Cancer i struphuvudet eller i någon del av det: röstspringan, struplocket, struphuvudbrosken, struphuvudets muskler och stämbanden.
Förvärring av en sjukdom med tiden. Begreppet används mest i samband med kroniska och obotliga sjukdomar, där sjukdomsstadiet är avgörande för behandling och prognos.
Vanligtvis liten, långsamt växande neoplasm bestående av öar av runda, oxyfila eller spindelformade, medelstora celler med ganska små, vesikulära kärnor, och täckt av en slemhinna med gul, fårad yta. Tumören kan uppträda var som helst i mag-tarmkanalen (men även i lungorna eller på andra platser); ungefär 90 % uppkommer i appendix. Dessa tumörer har neuroendokrint ursprung och härstammar från en p rimitiv stamcell.
Ett adenokarcinom i sköldkörteln, där tumörcellerna bildar folliklar.
Studier inriktade på att följa utvecklingen eller utfallet av t ex exponering, metoder, effekter av åtgärder, eller förekomst av någon sjukdom hos enskilda individer eller grupper.
Perioden efter en framgångsrik behandling, under vilken inga symtom eller sjukdomstecken syns.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Ett adenokarcinom som producerar avsevärda mängder mucin.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Gener som blockerar uttryck av den cancerogena fenotypen. Deras normala uppgift är att hämma celltillväxt. När dessa suppressorgener inaktiveras eller saknas, faller en barriär för normal celltillväxt bort, och ohämmad tillväxt blir möjlig.
En sköldkörteltumör av blandad papillär och follikulär typ. Dess biologiska drag och prognos överensstämmer med dem hos papillärt adenokarcinom i sköldkörteln.
Ett serumglykoprotein som utsöndras i tarmepitelets glykokalyx. Antigenet troddes ursprungligen vara specifikt för fostrets matsmältningskanal och adenokarcinom i tarmen, men påträffas normalt i faece s och bukspottskörtel-gallsekret, samt i samband med en rad neoplastiska och ickeneoplastiska tillstånd. Det främsta användningsområdet är för monitorering av svaret på behandling vid tarmcancer. Syn. CEA.
Förlust av en allel vid ett specifikt genläge, till följd av deletionsmutation, eller förlust av ena kromosomen i ett kromosompar, vilket resulterar i hemizygoter. Den påvisas när heterozygotmarkörer för en genplats uppträder monomorft pga att en av allerna utplånats. Om detta sker på en tumörsuppressorgenplats där en allel redan är defekt kan det leda till tumöromvandling.
Motstånd mot eller minskad känslighet för ett antitumörmedel hos en tumör hos människor, djur eller i cell- eller vävnadsodlingar.
En sällsynt och aggressiv variant av kondrosarkom, kännetecknad av ett histologiskt bifasmönster med små, kompakta celler blandade medöar av broskmassa. Tumören har förkärlek för ben med platt tvärsni tt; långa, rörformade benpipor angrips sällan. De har en tendens att uppträda i de lägre åldersgrupperna och vill gärna metastasera.
Tumörer och cancerformer i livmoderslemhinnan. Tumörerna kan vara godartade eller elakartade. Klassificering och gradering beror på celltyper och andelen odifferentierade celler.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Ett adenokarcinom bestående av en blandning av klara och spikformade tumörceller. De kan bilda tubulocystiska, massiva och papillära mönster. Tumörformen uppträder vanligen i kvinnans fortplantningsorgan och har sedan 1970 ökat hos unga kvinnor, till följd av intrauterin exponering för dietylstilbestrol.
Tumörer eller cancer i antingen tjocktarmen eller ändtarmen eller i båda. Den vanligaste elakartade cancerform i USA. Faktorer som ökar risken för tjock- och ändtarmscancer är kronisk, ulcerös kolit, familjär kolonpolypos, asbestexponering och bestrålning av cervix.
Tumörsuppressorgener som är belägna på den korta armen på människans kromosom 17 och som kodar för fosfoprotein p53.
Cellförändringar som visar tecken på att kontrollmekanismer satts ur spel, ökad tillväxt, ändringar på cellytan, karyotypa abnormaliteter, morfologiska och biokemiska avvikelser och andra egenskaper s om medför förmåga att invadera, metastasera och döda.
Metoder för undersökning av effektiviteten hos cellgifter och biologiska hämmare. Hit hör modeller för celldödande in vitro och cytostatiska färguteslutningstester, samt mätning av tumörtillväxtparametrar hos försöksdjur in vivo.
En elakartad, mer eller mindre cystisk tumör. Den uppträder ofta i äggstockarna, och vanligtvis i båda. Yttersidan är ofta täckt med papillära utväxter. I mikroskop syns de papillära mönstren huvudsakligen som täckande epitelvävnad med differentierade eller odifferentierade papillära, serösa cystadenokarcinomceller. Psammomkroppar kan förekomma. Tumören fäster ofta vid omgivande strukturer och producerar ascites.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.
En typ av in situ-hybridisering, där målsekvenserna färgats med fluorescerande ämnen, så att läge och storlek kan bestämmas medelst fluorescensmikroskopering. Färgningen är tillräckligt distinkt för att hybridiseringssignalen skall kunna ses såväl i metafasutstryk som i interfaskärnor.
Ett karcinom som upptäcktes av dr Margaret R. Lewis vid Wistarinstitutet 1951. Tumören utvecklades spontant som ett lungkarcinom hos en C57BL-mus. Den tycks inte vara förbunden med omfattande blödning , och merparten av tumörvävnaden består av en ganska fast, homogen massa.
Bestämning av det mönster av gener som uttrycks vid den genetiska transkriptionen, såväl under specifika förhållanden som i en specifik cell.
En selektiv ökning av antalet kopior av en gen som kodar för ett visst protein, utan motsvarande mångfaldigande av andra gener. Detta sker naturligt genom uttag av repetitionssekvensen ur kromosomen och dess extrakromosomala replikation i en plasmid, eller genom produktion av ett RNA-transkript av hela repetitionssekvensen av ribosom-RNA och omvänd transkription av molekylen, så att ytterligare en kopia av den ursprungliga DNA-sekvensen bildas. Det har utvecklats laboratoriemetoder för oproportionell replikation genom ojämn överkorsning, upptag av DNA från upplösta celler, eller framställning av extrakromosomala sekvenser genom cyklisk replikation.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
En cellcykel- och tumörtillväxtmarkör som enkelt kan upptäckas med hjälp av immuncytokemiska metoder. Ki-67 är ett kärnantigen som endast finns i kärnan hos celler som är under delning.
En autoimmun sjukdom som kännetecknas av svaghet och utmattningstendens i proximala muskler, särskilt i bäckengördeln, benen, bålen och skuldergördeln, medan ögonmusklerna förblir relativt opåverkade. Småcelligt karcinom i lungorna är en vanlig komplikation, men även andra elakartade tillstånd och autoimmuna sjukdomar kan ingå. Muskelsvagheten beror på försämrad signalöverföring vid nerv-muskelkontakten. Bristande presynaptisk kalciumkanalfunktion leder till att för lite acetylkolin frigörs i förhållande till nervretningen.
En patologisk process som utgörs av tillväxt av blodkärl i onormal vävnad eller på onormala platser.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Immunglobuliner framkallade av antigen specifika för tumörer. Hit hör inte normalt förekommande histokompatibilitetsantigen.
Biokemisk identifiering av mutationsförändringar i en nukleotidsekvens.
Studier som utgår från en grupp individer med en viss, fastställd sjukdom och en kontrollgrupp (jämförelsegrupp, referensgrupp) utan denna sjukdom. Sambandet mellan ett kännetecken och sjukdomen under söks genom jämförelse mellan personer med sjukdomen och personer utan med hänsyn till förekomstfrekvens eller nivåer av kännetecknet i de båda grupperna.
Ett aromatiskt L-aminosyradekarboxylas, som är ansvarigt för omvandlingen av dopa till dopamin. Det har klinisk betydelse vid behandling av Parkinsons sjukdom. EC 4.1.1.28.
Diagnos av typ av och, om möjligt, orsak till en patologisk process genom mikroskopisk undersökning av celler. Syn. celldiagnostik.
En grupp funktionellt likaratade glykoproteiner som ansvarar för den kalciumberoende cell-till-cell-vidhäftningen. De delas in i underklasserna E-, P- och N-kadheriner, med distinkt immunologisk speci ficitet och fördelning i vävnaderna. De åstadkommer celladhesion via en homofil mekanism. Dessa föreningar har betydelse för uppbyggnaden av vävnader och hela kroppen.
En komplex följd av händelser, som inträffar mellan slutet av en celldelning och slutet av nästa, varigenom cellmaterial delas upp mellan dottercellerna.
Ett adenokarcinom som bildar fingerliknande utskott av vaskulärt bindväv, täckt med neoplastiskt epitel, som skjuter in i cystor eller kaviteter i körtlar eller folliklar. Det uppträder oftast i äggst ock och sköldkörtel.
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
En organoplatinaförening med antitumörverkan.
En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Ovala eller bönformade knutor (1 - 30 mm i diameter) belägna längs lymfsystemets kärl.
Tillförsel av antitumörmedel med någon emboliserande transportör. Denna metod medger såväl långsamt frisläppande av preparatet som obstruktion av tumörens blodförsörjning.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
Tidsschema för administrering av läkemedel i syfte att uppnå optimal effekt och bekvämlighet.
Experimentellt framkallad mammarcancer (mjölkkörteltumörer) hos djur som modell för studier av brösttumörer hos människa.
Instabila isotoper av jod som sönderfaller och avger strålning. Jodatomer med atomvikter mellan 117 och 139, med undantag av I-127, är radioaktiva jodisotoper.
Ett kolhydratantigen som uppträder i förhöjda halter hos patienter med bröstcancer, äggstockscancer, lung- och prostatacancer samt andra åkommor. Mucinet uttrycks normalt av de flesta typer av körtelepitel, men i speciellt stor omfattning i bröstkörtlar vid laktation och malignitet. Det är sålunda en erkänd serummarkör för bröstcancer.
Tumörer eller cancer i benvävnad eller i specifika ben.
En form av hudcancer som histologiskt uppvisar både basala och skvamösa (fjällbildande) drag.
Celler härstammande från primitiva celltyper i neurallisten. Under ontogenin vandrar de till framtarmen och specifika platser i det neuroenokrina systemet. Väl på plats bildar dessa celler en del av d et neuroendokrina systemets normala hormonproducerande vävnad. Om dessa celler hamnar fel kan de bli hyperplastiska, adenomatösa eller maligna (jfr apudom).
En cellytererceptor för protein-tyrosinkinas som är överrepresenterad i ett avsevärt antal adenokarcinom. Den har omfattande homologi med och kan bilda heterodimerer med EGF-receptorn (epidermal tillväxtfaktorreceptor), erbB-3-receptorn och erbB-4-receptorn. erbB-2-receptorn aktiveras vid heterodimerbildning med någon ligandbunden erbB-receptor.
Metastaser, vars vävnadsursprung är okänt.
Neoplasmer i de intrakraniella delarna av det centrala nervsystemet, omfattande hjärnhalvorna, de basala ganglierna, hypotalamus, talamus, hjärnstammen och lillhjärnan. Hjärntumörer delas in i primära , som uppstår ur hjärnvävnad, och sekundära, som är metastaser. De primära kan i sin tur delas in i godartade och elakartade former. Hjärntumörer kan också klassificeras utifrån den drabbades ålder, v ävnadstyp eller läge i hjärnan.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Teknik för identifiering av specifika nukleinsyrasekvenser i intakta kromosomer, eukaryota celler eller bakterieceller med hjälp av specifika nukleinsyramärkta sonder.
Hos människan, någon av de på bröstkorgens framsida belägna och i fettvävnad inbäddade mjölkkörtlarna.