I-blodgruppssystemet är ett av 35 kända blodgruppsystem hos människor, identifierat första gången 1927. Det består av antigen som kallas ABO-antigener och dessa finns på röda blodkroppars yta. I-blodgruppssystemet innehåller endast ett antigen, kallat "I" eller "i", som är en varianter av ABO-antigenet.

'Rh-Hr-blodgruppsystemet' är ett av de 30 kända blodgruppsystemen och består av antigen på röda blodkroppars yta, där Rh-antigenet är det viktigaste. Rh-systemet innehåller flera olika antigen, men det mest kliniskt relevanta är D-antigenet, där individerna kan vara positiva (Rh+) om de har D-antigenet eller negativa (Rh-) om de saknar det.

Det viktigaste systemet för gruppering av mänskligt blod, baserat på förekomst eller frånvaro av två antigener, A och B. När varken A eller B förekommer är blodet av grupp 0, när bägge förekommer är blodet av grupp AB. A och B är genetiska faktorer som bestämmer förekomsten av enzymer för syntes av vissa glykoproteiner huvudsakligen i erytrocytmembranet.

Ett system av allmänna blodgruppsisoantigener hos människa med många tillhörande undergrupper. M- och N-dragen är kodominanta, medan S- och s-dragen sannolikt utgör mycket nära länkade alleler, inklusive U-antigenet. Systemet utnyttjas oftast i faderskapsanalyser.

Det medicinska begreppet "P-blodgruppsystem" refererar till ett system för att kategorisera blodgrupper baserat på förekomsten av olika antigener (proteiner eller kolhydrater) på ytan av de röda blodkropparna. P-blodgruppssystemet innehåller endast ett antigen, känt som P1-antigenet, och två grundläggande blodgrupper: P1 och P2. Den största delen av befolkningen tillhör P2-gruppen, medan en liten andel (mellan 0,1 och 0,3 procent) har P1-antigenet på sina röda blodkroppar och tillhör därmed P1-blodgruppen. Det är viktigt att matcha blodgrupper korrekt vid transfusioner för att undvika allvarliga komplikationer orsakade av immunreaktioner mot främmande antigener.

En antigengrupp som huvudsakligen består av Jk(a) och Jk(b), styrda av alleler. Amorfer förekommer. Antikroppar av dessa ämnen är vanligtvis svaga och instabila, och erytrocytstimulerade.

Genetiskt betingade erytrocyttyper (allotyper eller fenotyper), som definieras av en eller flera grupper av cellulära antigenstrukturer (agglutinogener el. blodsgruppsantigener). Blodgrupperna klassif iceras dels utifrån dessa antigener, dels utifrån förekomsten av specifika antikroppar i plasma, riktade mot dessa antigener. Exempel på välkända blodgrupper är de som ingår i ABO-systemet och i Rh-sy stemet. Andra system är t ex Duffy, Kell, Kidd, Lewis, MNS.

En grupp dominant och oberoende nedärvda antigen knutna till ABO-blodfaktorerna. De är glykolipider i plasma och utsöndringar som kan fästa vid erytrocyter. Fenotypen Le(b) är resultatet av samverkan mellan Le-genen Le(a) och generna för ABO-blodgrupperna.

Multipla erytrocytantigen som utgör åtminstone tre alternativa par och amorfer, bestämda av en sammansatt gen eller möjligen flera gener på nära intill varandra belägna platser. Systemet är viktigt vid transfusionsreaktioner. X-kromosomen är envolverad i uttryckandet av dessa genprodukter.

Ett komplext blodgruppssystem med par av alternerande antigen och amorfa gener, men även under inverkan av en dominant och oberoende särskiljande repressor.

En blodgrupp kännetecknad av Fy(a)- och Fy(b)-antigenerna, som bestäms av alleler, vars frekvens varierar starkt hos olika raser. Amorfa gener är vanliga.

En nukleosiddifosfatsockerart som bildas ur GDP-mannos och som är källa för fukos till lipopolysackarider i bakteriecellväggar, blodgruppsämnen och andra glykoproteiner.

Ett sulfhydrylproteinas från ficuslatex med cystein på den aktiva platsen. Klyvning sker företrädesvis vid tyrosin- och fenylalaninrester. EC 3.4.22.3.

'Beta-N-acetylglucosaminylglycopeptide beta-1,4-galactosyltransferase' är ett enzym som katalyserar överföringen av en galaktosresid från UDP-galaktos (en sockerförening) till en beta-N-acetylglukosaminrester i en glykoprotein, vilket resulterar i bildandet av en ny glykosidbindning (beta-1,4-galaktosylbindning). Detta enzym spelar därför en viktig roll i syntesen av komplexa kolhydratstrukturer i cellmembranen och i sekretoriska proteiner.

Den halvgenomträngliga, yttre delen av den röda blodkroppen. Efter hemolys bildar membranet en "spökcell".

Den största klassen organiska föreningar, bestående av aldehyd- eller ketonderivat av polyhydriska alkoholer, särskilt pentahydriska och hexahydriska, så benämnda därför att vätet och syret förekommer i sådana proportioner att de bildar vatten, Cn(H2O)n. De viktigaste omfattas av små sockerarter (enkla monosackarider) såväl som stora stärkelsearter, glykogener, cellulosa- och gummiarter. Födoämnesrelaterade kolhydrater hänförs till "kolhydrater i kosten".

Röda blodceller. Mogna blodkroppar saknar kärna, är formade som bikonkava skivor, och innehåller hemoglobin, vars funktion är att transportera syre. Syn. erytrocyter.

Uppslagsböcker med informativa artiklar inom alla kunskapsfält (allmänna uppslagsverk), oftast med alfabetiskt ordnade uppslagsord eller ämnesord, eller uppslagsverk inom ett speciellt ämnesområde. Syn. uppslagsböcker; uppslagsverk.

Analys av erytrocyter för påvisande av förekomst eller avsaknad av blodgruppsantigener, analys av serum för eventuella antikroppar mot dessa antigener, samt urval av kompatibelt blod genom korstestnin g av prov från givare och mottagare. Korstestning görs före en transfusion.

En blodtransfusion är en medicinsk procedure där blod eller blodprodukter transfunderas från en donator till en mottagare via en injektion i en ven. Detta görs vanligtvis för att ersätta förlorat blod under operationer, trauma eller vid sjukdomar som påverkar blodet, såsom anemi. Transfusionen måste matchas vad gäller blodtyp mellan donator och mottagare för att undvika allvarliga komplikationer.

I en enkel medicinsk definition kan 'antigener' definieras som substanser, vanligtvis proteiner eller kolhydrater, som är förenade med celler, virus eller bakterier och kan identifieras av vår immunförsvara som främmande. När vår kropp utsätts för ett antigen producerar vårt immunsystem specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa det. Dessa antikroppar binds till antigenet och hjälper till att eliminera det från kroppen. Antigener kan också användas i vaccinationer för att stimulera produktionen av immunitet mot specifika sjukdomar.

Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.