Kroppens yttersta hölje, och dess skyddsbarriär mot omgivningen. Huden består av dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden).
En art av Capripoxvirus som orsakar sjukdom hos nötkreatur i Afrika.
Sjukdomar i huden som kännetecknas av lokalt förekommande eller allmänt spridd blåsbildning. De klassificeras efter plats och utseende hos blåsorna. Utbrotten kan komma spontant eller föregås av infektion, vävnadsskada eller solljusexponering. Bakomliggande faktorer kan vara immunologiska eller genetiska.
En koppvirusinfektion hos nötkreatur som kännetecknas av blämmor överallt i huden.
Varje form av inflammation i huden.
Hudsjukdomar orsakade av leddjur, maskar eller protozoer.
Cancer i huden.
Sjukdomstillstånd i huden, orsakade av virus.
Förändring av hudens struktur och elasticitet med tiden. Den kan vara en effekt av fysiologiskt åldrande eller av ultraviolett bestrålning, vanligtvis genom exponering för solljus.
Kronisk, inflammatorisk och genetiskt betingad hudsjukdom, kännetecknad av ökad produktion av reagin (IgE) och ökad benägenhet för allergisk snuva och astma. En ärftligt betingad tendens till att lättare drabbas av klåda föreligger också. Typiska tecken är lichenbildning (röda hudfläckar), fjällning och krustbildning, särskilt i armbågs- och knäveck. Syn. barneksem eller böjveckseksem.
Medicinsk specialitet inriktad på huden, dess struktur, funktioner, sjukdomar och behandling.
Hudens funktioner hos människor och djur. Hit räknas även pigmentering av huden och dess annexa.
Det yttre, kärlfria hudskiktet. Underifrån och uppåt består det av fem epitellager: 1) bottenlagret (stratum basale epidermidis); 2) taggcellslagret (stratum spinosum epidermidis); 3) korncellslagret (stratum granulosum epidermidis); 4) blankskiktet (stratum lucidum epidermidis) och 5) hornlagret (stratum corneum epidermidis). Sy. epiderm; epidermis.
Kronisk inflammation av hudens talgkörtlar med förhöjd utsöndring av talg. Sjukdomens kännetecken är bl a porrmaskar. Orsaken till sjukdomen är inte känd, men ärftlighet och åldern kan vara bidragande faktorer.
Hudsjukdomar som beror på infektioner av bakterier, svampar, parasiter eller virus.
Epidermceller som syntetiserar keratin och genomgår typiska förändringar när de vandrar uppåt från epidermis bottenskikt till hudens hornlager. Successiva steg i differentieringen av de epidermisbildande keratinocyterna sker via basalceller, stratum spinosum och granulärceller.
Epikutan- eller intradermaltest för påvisande av fördröjd eller omedelbar överkänslighet. Testmetoderna används vid diagnosticering av överkänslighet eller bestämning av cellulär immunitet.
Sammanfattande benämning på icke smittsamma, ytliga och ihållande hudinflammationer, som uppkommer som reaktion på olika endogena eller exogena medel.
Upptagning av ett ämne i huden.
En kronisk, inflammatorisk hudsjukdom med okänd etiologi. Den kännetecknas av måttlig rodnad, torr, fuktig eller fet fjällning, och gulaktiga krustor på olika områden, särskilt i hårbotten. I hårbotten börjar eksemet som små fläckar av fjäll, för att gradvis utvidga sig till att omfatta hela skalpen, med avlossning av stora mängder torra fjäll (mjäll).
En intensivt kliande känsla som framkallar behov av att gnida eller riva huden för lindring.
Sjkukdomar i huden, orsakade av bakterieinfektion.
Akneliknande hudsjukdom i ansiktet hos medelålders och äldre. Kännetecknas av fläckvis rodnad i och förtjockning av huden, ibland också härdar med varbildning.
Ytliga infektioner i huden och tillhörande vävnader, orsakade av någon form av svamp. Syn. dermatomykoser.
En grupp genetiskt betingade sjukdomar som kännetecknas av blåsbildning i eller avflagning av hud och slemhinnor. Det finns fyra huvudtyper: aquisita, simplex, lethalis och dystrophica. Av de tre senare finns flera varianter.
Alla typer av hornartad hudvävnad, som t ex vårtor eller valkar.
Läkemedel för behandling eller förebyggande av hudsjukdomar eller för normal hudvård. Syn. hudpreparat.
En form av lupus erythematosus där huden är det enda organet som omfattas eller där hudförändringen föregår spridning till andra kroppssystem. Den har fått tre indelningar: akut (med hudförändringar), subakut och kronisk (=diskoid lupus erythematosus).
Färgning av huden.
Kontaktdermatit orsakad av överkänslighet för diverse ämnen. Dessa ämnen ger efterhand upphov till inflammatoriska reaktioner i huden hos dem som förvärvat överkänslighet till följd av tidigare exponering.
Ett släkte av familjen Poxviridae, underfamiljen Chordopoxvirinae, omfattande koppvirus som infekterar får, getter och nötkreatur.
Synlig ansamling av vätska i eller under epidermis.
Kliande hudåkomma på fötterna, orsakad av Trichophytom rubrum, T. mentagrophytes eller Epidermophyton floccosum.
Ett släkte mitosporsvampar som ger upphov till en rad olika hudåtkommor. Malassezia furfur (Pityrosporum orbiculare) orsakar tinea versicolor.
Rodnader i huden till följd av kapillärstas. Orsakerna till detta tillstånd kan vara många.
En familj strukturellt besläktade, korta kollagenkedjor som inte bildar stora fiberknippen.
En inflammatorisk, kliande sjukdom i hud och slemhinnor som kan uppträda lokalt eller utbrett. Tillståndet kännetecknas av distinkta, lilafärgade, flata blämmor på företrädesvis bål och böjytor. Utslagen kan vara isolerade eller flyta samman till plack. Histologiskt ses en sågtandsmönstrad epidermal hyperplasi och vakuolförändringar i epidermis basalskikt, tillsammans med ett kraftigt inflammatoriskt infiltrat av huvudsakligen T-celler i överhuden.
Ett lager kärlrikt bindväv under epidermis. På ytan av läderhuden (dermis) finns känsliga papiller. I eller under dermis finns svettkörtlar, hårsäckar och talgkörtlar. Syn. dermis.
Hudsjukdomar på handen.
Syntetiskt material som används för behandling av brännskador eller andra tillstånd med omfattande hudförluster. Det består ofta av ett yttre (epidermalt) silikonskikt och ett inre (dermalt) skikt av kollagen och kondroitin 6-sulfat. Det inre skiktet främjar vävnadstillväxt och kärlutbredning, och det yttre skiktet tas så småningom bort och ersätts med hudtransplantat.
Alla typer av hudtillstånd med utslag, rodnader, blås- eller fjällbildning. Etiologin kan variera.
Benämning på ett flertal generaliserade hudsjukdomar med torrhet, skrovlighet och fjällighet, beroende på hypertrofi i hudens hornlager. De flesta är genetiskt betingade, men några uppstår till följd av andra systemiska eller genetiska sjukdomar. Syn. iktyos.
Hudsjukdomar som har samband med ämnesomsättningssjukdomar.
En typ av akut eller kronisk hudreaktion, vid vilken en överkänslighet visar sig genom reaktion mot material eller ämnen som kommer i kontakt med huden. Utlösande mekanismer kan vara av allergisk eller icke-allergisk art. Syn. kontaktallergi eller kontaktdermatit.
Medfödda störningar i hudens struktur.
En grupp av mest ärftliga tillstånd, kännetecknade av förtjocknad hud i handflator och på fotsulor till följd av onormalt omfattande keratinbildning, vilken leder till hypertrofi i hudens hornlager (hyperkeratos).
Särande av taggcellerna i stratum spinosum i epidermis, vilket leder till atrofi i taggcellslagret. Kan iakttas vid sjukdomstillstånd som pemfigus och follikulär keratos.
Hudtester där det reaktionsframkallande ämnet appliceras på en bit bomulls- eller gasväv som får sitta i 48-72 timmar. Det används för att fastställa eventuell kontaktöverkänslighetsreaktion.
Infestationer med leddjur av underklassen Acari, överordningen Acariformes.
Applicering av läkemedel i lämplig form på huden antingen för lokal eller systemisk verkan.
Sjukdomar hos personer sysselsatta med olika arbetsuppgifter inom kreatursskötsel och jordbruk.
En hud- och slemhinnesjukdom med typiska utslag av fläckar, blemmor, knutor, och/eller större eller mindre, koncentriska blåsor, vanligen på handens eller armens ovansida.
Angrepp av parasiter som finns på utsidan av värdens kropp.
En kronisk, varig och ärrbildande sjukdom i de apokrina svettkörtlarna som hos kvinnor oftast uppträder i armhålorna och hos män i ljumsk- och analtrakten. Den kännetecknas av tilltäppta porer med sekundär bakterieinfektion, som utvecklas till varbildningar, vilka så småningom brister. När sjukdomen blivit kronisk uppstår sår, hålrum blir större, fistlar uppkommer, fibros och ärrbildningar blir påtagliga. Hormonella mekanismer tros vara den bakomliggande orsaken till sjukdomstillståndet.
En icke-allergisk kontaktdermatit orsakad av långvarig exponering för irriterande ämnen och som inte kan förklaras som en fördröjd överkänslighetsreaktion.
Omfattande, fjällande dermatit med hudrodnad som förekommer antingen som sekundärt förlopp till eller reaktion mot någon underliggande hudsjukdom (t ex atopisk dermatit, psoriasis osv), eller som primär eller idiopatisk sjukdom. Den är ofta förknippad med hår- och nagelavfall, hyperkeratos på handflator och fotsulor, samt klåda.
Medel som mjukar upp, separerar och avskiljer förhårdnat epitel eller hornlager i huden. De används för att påvisa infekterande svampmycel eller för behandling av liktornar, vårtor och vissa andra hudåkommer.
En subakut eller kronisk muskel- och hudinflammation, kännetecknad av muskelsvaghet proximalt och typiska hudutslag. Sjukdomen förekommer ungefär lika ofta hos barn som hos vuxna. Hudåkomman har oftast formen av lilaaktiga utslag (eller mer sällan flagnande dermatit) på näsa, kinder, panna, överkropp och armar. Tillståndet är förknippat med komplementförmedlad, intramuskulär mikroangiopati, med förlust av kapillärer, muskelischemi, muskelfibernekros och perifascikulär atrofi. Hos barn har sjukdomen benägenhet att utvecklas till systemisk vaskulit (kärlväggsinflammation). Dermatomyosit kan uppträda tillsammans med maligna tumörer.
En elakartad hudtumör som sällan bildar metastaser, men som kan vara invasiv och destruktiv. Kliniskt indelas den i typer: nodulär, ärrliknande, fläckig och erytematös (rodnande). Mer än 95 % av denna cancerform förekommer hos patienter över 40 år. Den uppträder på hårig hud och oftast på hud utsatt för solljus. Ungefär 85 % finns på huvud och hals, resterande 15 % på bål, armar och ben. Syn. basa liom; basalcellskarcinom.
En klass fibrösa proteiner eller skleroproteiner av betydelse både som strukturproteiner och för studiet av proteinsammansättning. Denna proteintyp utgör huvudbeståndsdelen av epidermis, hår, naglar, hornvävnad och den organiska grundmassan i tandemalj. Två huvudformer har beskrivits: alfakeratin, vars peptidstomme bildar en alfahelix (högerspiral), och betakeratin, vars stomme har en sicksack- eller veckad struktur.
Inflammatoriskt, oftast reversibelt, fläckvist och väl avgränsat hårbortfall i skägg eller på huvudet.
Biverkning i form av hudreaktioner till följd av någon form av intag av, eller behandling med, läkemedel. Utslagen kan variera till utseendet och ge olika typer av sår.
En grupp dermatoser med tydliga morfologiska särdrag. Den primära förändringen utgörs vanligen av en blemma, oftast rödaktig, med varierande grad av ytlig fjällning. Större fläckar bildas genom att de primära utslagen flyter samman.
Oljeprodukter som används lokalt för att lena, mjuka upp eller skydda hud eller slemhinnor. De används även som bärare av andra hudmedel.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Sjukdomstillstånd kännetecknade av produktion av antikroppar som regerar mot ämnen i den egna kroppen.
Ospecificerade hudsjukdomar i fötterna.
Preparat, oftast för lokalt bruk, som lindrar klåda.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Ett immunglobulin som är kopplat till mastceller.
En biprodukt som erhålls vid destillering av kol och som används bl a för lokal behandling av eksem. Den är klådstillande och keratoplastisk och används även vid behandling av psoriasis och andra hudå kommor. Arbetsmiljömässig exponering för sot, tjära och mineraloljor kan medföra cancerrisk.
Kronisk, medfödd iktyos med autosomalt recessiv nedärvning. Nyfödda är oftast inneslutna i ett lamellärt membran som fjällar av inom några få veckor. Fjällningen är fullt utbredd, med gråbruna, fyrsidiga fjäll som sitter fast i mitten, men har fria kanter. I vissa fall kan fjällen vara så tjocka att de liknar hornplattor.
Oftast avses inflammation i hårsäckarna.
Avsaknad av hår där det normalt skall finnas.
En naturligt förekommande furokumarinförening som finns i ett flertal växtarter, inkl. Psoralea corylifolia. Det är ett fotoaktivt ämne som bildar DNA-addukter vid UVA-strålning.
Sjukdomar hos tamhund (Canis familiaris). Hit hör inte sjukdomar hos vilda hundar, vargar, rävar eller andra Canidae, för vilka indexeringstermen Carnivora används.
Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.
Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.
Infektioner orsakade av rundmasklarver som aldrig utvecklas till vuxenstadium och som förflyttar sig genom olika kroppsvävnader. De infekterar oftast hud, ögon och inälvor hos människa. Ancylostoma brasiliensis ger upphov till larva migrans i huden; Toxocara orsakar inälvsinfektion.
Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.
Medel som verkar lokalt på hud- eller slemhinnor och framkallar inflammation. De som orsakar hyperemi kallas rodnadsframkallande; andra är blåsbildande; och de som tränger in i talgkörtlar och orsakar varbölder är varbildande. Tårgas och senapsgas räknas också som retmedel.
Ett slags kopplingspunkter som binder en cell till en annan. Ett av ett flertal differentierade regioner som, t ex, återfinns där cytoplasmamembranen hos celler intill varandra har nära kontakt. Den består av ett cirkelrunt område på varje membran, tillsammans med intracellularä mikrotrådar och en substans mellan cellerna som kan innehålla mukopolysaccharider. Syn. desmosomer.
Läkemedel för behandling av parasitsjukdomar.
En form av medfödd, autosomalt dominant iktyos som kännetecknas av erytrodermi och svår hyperkeratos. Den visar sig vid födseln som blåsor som följs av hornartade, vårtliknande fjäll över hela kroppen, mest framträdande i böjningsområden.
En blandning av huvudsakligen avermektin H2B1a och en del avermektin H2B1b, vilka är makrolider från Streptomyces avermitilis. Medlet binder glutamatstyrda kloridkanaler, vilket ger ökad permeabilitet och hyperpolarisering hos nerv- och muskelceller. Det samverkar också med andra kloridkanaler. Ivermektin är ett parasitmedel av bredspektrumtyp som är verksamt mot mikrofilarier till Onchocerca volvulus, men inte det vuxna stadiet.
Sjukdomstillstånd i huden som är knutna till hudens blodkärl och vanligtvis visar sig som inflammation, svullnad, rodnad eller nekros inom det drabbade området.
En kronisk, atrofisk hudsjukdom som kännetecknas av vita, kantiga, flata, väl avgränsade, hårdnade blåsor med rodnande halo och svarta hornproppar. Tillståndet är den vanligaste orsasken till lichen sclerosus i vulva hos kvinnor och balanitis xerotica obliterans hos män. Den kallas även vita pricksjukan och Csillags sjukdom.
Sällsynt, kronisk, papulovesikulär sjukdom med intensivt kliande utslag av blåsor av olika former, ofta variga. Sjukdomen är starkt knuten till förekomst av HLA-B8- och HLA-DR3-antigener. Ett flertal olika autoantikroppar har påvisats i små mängder hos patienter med dermatitis herpetiformis.
En tubliknande inbuktning i epidermis, ur vilken hårskaftet/hårstrået utvecklas och i vilken talgkörtlar utmynnar. Hårsäcken har en inre och yttre cellulär rotskida av epidermalt ursprung och är inklädd i ett fibrigt, dermalt hölje. Hårsäckar till mycket långa hårstrån kan sträcka sig ned i underhudsvävnaden.
En vanlig, ytlig bakterieinfektion orsakad av Staphylococcus aureus eller beta-hemolytiska streptokocker grupp A. Typiska tecken är blåsor som brister och avger en tunnflytande, gulaktig vätska som torkar till en krusta. Blåsorna är vanligen lokaliserade till ansiktet, särskilt till området kring mun och näsa.
Avlägsnande och undersökning av små prov från levande vävnad.
Injicering av flytande läkemedel, näringslösning eller annan vätska i huden via ihålig nål.
En vanlig, godartad och oftast självbegränsande poxvirusinfektion i huden och ibland ögonens bindhinnor, orsakad av Molluscum contagiosum-virus.
Ihållande, tilltagande och icke-upphöjd röd fjällighet eller skorpbildning orsakad av ett intradermalt karcinom, som kan vara ett malignt tillstånd. Atypiska skivepitelceller växer till genom hela epi dermis. Utslagen kan uppträda var som helst på hud eller slemhinnor. Den vanligaste orsaken är arsenik(III)-föreningar. Effektiva behandlingsmetoder kan vara frysning, bränning eller elektrokoagulerin g (diatermi).
Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.
Bindvävsceller som utsöndrar en extracellulär massa rik på kollagen och andra makromolekyler.
En form av epidermolysis bullosa som uppkommer redan vid födseln eller under neonatalperioden och som har en autosomal, recessiv ärftlighet. Typiskt är utbredd blåsbildning, omfattande denudation och spaltning mellan cellernas plasmamembran och basalmembranet.
Syndrom med psoriasisassocierad ledinflammation, ofta i de yttre interfalangeallederna. Vanligen saknas reumatoidfaktor i sera hos drabbade personer.
Filament (trådar) med en diameter av 7-11 nm som finns i cytoplasman i alla celler. Många specifika proteiner tillhör denna grupp, t ex desmin, vimentin, prekeratin, dekamin, skeletin, neurofilin, nervfilamentprotein och surt, glialt fibrillärt protein.
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
En typ av epidermolysis bullosa med autosomalt dominant ärftlighet som kännetecknas av vätskande blåsor som läker utan ärrbildning.
En grupp lymfom som uppvisar klonal spridning av elakartade T-lymfocyter, vilka avstannat i olika stadier av differentiering, och som orsakar en malign infiltration i huden. Mycosis fungoides och Sezarys syndrom är de fullständigast beskrivna av dessa sjukdomar.
Onormala reaktioner på solljus eller konstljus pga extrem reaktivitet hos ljusabsorberande molekyler i kroppsvävnaderna. Det är nästan uteslutande ljusöverkänslighet i huden som avses, inklusive solbränna, reaktioner till följd av upprepad exponering utan närvaro av fotosensibiliserande faktorer, och reaktioner som kräver fotosensibiliserande faktorer som ljussensibiliserande medel och vissa sjukdomar. Med begränsning till överkänslighet hos huden, omfattar begreppet inte ögats överkänslighet för ljus, som t ex fotofobi eller ljusframkallad epilepsi.
Hörsel- och balansorgan.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
Seg olja som erhålls från buskväxten Croton tiglium, tillhörande familjen Euphorbiaceae (törelväxter), och som framkallar illamående. Den är blåsbildande och hudirriterande och används som farmakologisk standard för hudinflammationer och allergi, och den kan orsaka hudcancer. Oljan användes förr som kräk- och laxérmedel, med betydande dödlighet.
Fotografering genom ett mikroskop.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Preparat som används för behandling av allergiska reaktioner. De flesta verkar genom att hämma inflammatoriska mediatorer.
Ett proinflammatoriskt cytokin som främst produceras av T-lymfocyter eller deras förelöpare. IL-17 är homologt med en öppen läsram (ORF) hos Herpesvirus saimiri.
Preparat som motverkar eller hämmar den inflammatoriska processen.
Den vanligaste formen av iktyos, kännetecknad av omfattande fjällning på utsidan av armar och ben. Den är en autosomalt dominant ärftlig sjukdom.
Ett ämne med retande egenskaper som används för märkning av terminala aminosyragrupper.
Medel som selektivt binder till, men inte aktiverar histamin H1-receptorer, varvid verkan av endogent histamin blockeras. Till dessa medel räknas de klassiska antihistaminpreparaten som motverkar eller förhindrar histaminaktivitet vid omedelbar överkänslighet. De verkar i luftrören, kapillärerna och annan glatt muskulatur och används för att förebygga åksjuka, säsongssnuva och allergisk dermatit, samt som sömnmedel. Effekterna av blockering av H1-receptorer i det centrala nervsystemet är inte lika klarlagda.
Ett icke-trådigt kollagen som bidrar till att fästa det epidermala basalmembranet vid underliggande vävnad. Det är en homotrimer bestående av C-terminerade och N-terminerade klotformade domäner som är hopkopplade medelst en central trippelspiralregion.
En klass av icke-sederande läkemedel som binder till, men inte aktiverar histaminreceptorer, varvid verkan av histamin eller histaminstimulerare blockeras. Dessa antihistaminer utgör en heterogen grupp av föreningar med varierande kemiska strukturer, biverkningar, fördelning i kroppen och metabolism. Jämfört med första generationens antihistaminer har dessa icke-sederande större receptorspecificitet, lägre förmåga till penetration av blod-hjärnbarriären, och ger mindre risk för trötthet och nedsatt psykomotorisk aktivitet.
Läkekonst baserad på kulturella sedvänjor som går från generation till generation. Hit hör behandlingsritualer med mystik och magi, örtterapi och andra behandlingsformer som inte har någon förklaring i modern medicin.
En långsamt framskridande autosomalt dominant keratiniseringssjukdom, kännetecknad av rosa-beige blemmor som växer samman och bildar fläckar. Förändringarna mörknar med tiden och smälter ofta samman, varvid bildas knottriga och vårtiga, illaluktande utväxter.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
En typ av epidermolysis bullosa som uppvisar atrofiering av hudområden med blåsor, svår ärrbildning och förändring hos naglarna. Den uppträder oftast redan vid födseln eller i tidig barndom och finns i både autosomalt dominant och recessiv form.
Preparat som genom en av flera olika verkningsmekanismer undertrycker immunsystemets funktioner. Klassiska cellgifter verkar genom att hämma DNA-syntes. Andra medel kan ha sin verkan genom att aktivera suppressor-T-cellspopulationer eller genom att blockera aktivering av hjälparceller. Immunsuppression utvecklades först och främst för att förhindra avstötning av transplanterade organ, men har även kommit att tillämpas för t ex mediering av verkan av interleukiner och andra cytokiner.
Små, katjoniska peptider som hos de flesta arter utgör en viktig del av det tidiga, medfödda och framkallade försvaret mot angripande mikroorganismer. Hos djur finns de på slemhinnor, i fagocytkorn oc h på kroppsytorna. Också insekter och växter har dessa peptider. Gruppen omfattar bl a defensiner, protegriner, takyplesiner och tioniner.
Sjukdomstillstånd med ett eller flera av följande kännetecken: de är permanenta, ger kvarstående handikapp, orsakas av irreversibla sjukliga förändringar, kräver speciell rehabiliteringsbehandling ell er kan förväntas fordra lång tids observation och vård.
Antigena ämnen som kan framkalla en omedelbar överkänslighetsreaktion.
Sjukdomar hos huskatt (Felis catus; F. domesticus). Termen omfattar inte sjukdomar hos de stora kattdjuren, så som lejon, tiger osv.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
Däggdjursceller som producerar melaniner, färgämnen som finns huvudsakligen i överhuden, men även i ögon och hår. Fenomenet kallas melanogenes. Färgen kan ändras, beroende på antalet melanocyter eller mängden färgämne som produceras och lagras i de organeller som kallas melanosomer. Stora icke-däggdjursceller med innehåll av melanin kallas melanoforer.
Behandling av sjukdomar genom exponering för ljus, särskilt med olika intensiteter av ljusstrålning eller specifika våglängder.
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Ett kemoterapimedel som används mot erytrocytformer av malariaparasiter. Medlet tycks ansamlas i protozoernas födovakuoler och blockerar hempolymeras hos plasmodierna.
Möss med muterade gener som uttrycks som phenotyper hos djuren.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
Ansamling av vätska i intercellulära utrymmen, oftast i underhudsvävnad. Syn. ödem.