Typarten för Lentivirus och orsaken till immunbristsyndromet AIDS. Virusets kännetecken är dess cytopatiska effekt och affinitet för T4-lymfocyter.
En med HIV-1 besläktad virusart, men med andra antigena komponenter och med annan nukleinsyrasammansättning. Det har samma seroreaktivitet som lentiviruset SIV hos apor, och det föreligger sekvenshomologi mellan HIV-2 och SIV. Viruset infekterar endast T4-lymfocyter som uttrycker CD4-fenotypen.
Yttre höljeprotein hos HIV som kodas av virusets env-gen. Proteinet har molekylvikten är 120 kD och innehållerett antal glykosyleringsställen. Gp120 binder till celler som uttrycker CD4-cellyteantigener, främst T4-lymfocyter och monocyter/makrofager. CD4 stör den normala funktionen hos CD4 och är delvis orsak till HIVs cytopatiska effekt.
Preparat som används för att behandla AIDS och/eller bromsa HIV-infektionen. Hit räknas inte läkemedel mot symtom eller opportunistiska infektioner i AIDS.
Antikroppar mot antigen från immunbristviruset HIV, tidigare benämnt HTLV-III/LAV.
Ett viktigt kärnprotein i HIV som kodas av virusets gag-gen. HIV-seropositiva personer uppvisar ett betydande immunsvar mot p24, och påvisande av antikroppar mot detta protein med hjälp av ELISA- och Western blotteknikteknik är grundläggande för fastställande av en HIV-diagnos. Proteinet p24 är också föremål för utprovning som immunogen i HIV-vaccin.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Ett HIV-enzym som efter translation är nödvändigt för klyning av gag- och gag/pol-prekursorpolyproteiner till funktionella beståndsdelar för virussammansättningen. HIV-proteas är ett asparginproteas som kodas från aminoänden av pol-genen. EC 3.4.23.16.
Transaktiva transkriptionsfaktorer bestående av kärnproteiner som är nödvändiga för virusreplikation hos HIV. tat-proteinet stimulerar HIV-LTR-styrd RNA-syntes för såväl regler- som strukturproteiner. tat är förkortning för transaktivering av transkription.
Förvärvad immunbrist, orsakad av humant immunbristvirus (HIV), som infekterar och decimerar T-lymfocyter, varigenom kroppens immunförsvar slås ut och dess mottaglighet för opportunistiska infektioner och elakartade tumörsjukdomar ökar.
55-kD-glykoproteiner ursprungligen definierade som differentieringsantigener på T-lymfocyter, men som också påvisats på andra celler, bl a monocyter/makrofager. CD4-antigener ingår i Ig-supergenfamilj en och deltar som hjälpelement i MHC klass II-immunsvar. På T-lymfocyter bestämmer de hjälpar/inducerarundergruppen. CD4-antigener tjänar dessutom som HIV-receptorer och binder direkt till höljeprotei net gp120.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.
Transmembranprotein i HIV-höljet som kodas av virusets env-gen. Det har molekylvikten 41 kD och är glykosylerat. N-terminalen på gp41 antas vara inblandad i cellfusion med T4-lymfocyters CD4-antigener, vilket leder till syncytiumbildning. Gp41 är det HIV-antigen som oftast påvisas i immunoblottester.
Ett HIV-enzym som behövs för att integrera virus-DNA i värdcellens kärn-DNA. HIV-integras är ett DNA-nukleotidyltransferas som kodas av virusets pol-gen. EC 2.7.7.7.
Antigener som är förknippade med specifika proteiner hos det utvecklade T-cellsimmunbristviruset hos människa (HIV); de kallas även HTLV-III-antigener eller LAV-antigener.
Proteiner kodade av gag-genen hos retrovirus. Produkterna syntetiseras som regel som proteinprekursormolekyler eller polyproteiner, som sedan klyvs av virusproteaser till de slutliga proteinprodukterna. Många av dessa hör samman med viruspartikelns proteinkärna. gag är förkortning av gruppspecifikt antigen.
Cellulära receptorer som binder immundefektviruset HIV, som är orsaken till AIDS. Hit hör CD4-antigener, som finns på T4-lymfocyter, och monocyter/makrofager, vilka binder till höljeproteinet gp120 på HIV.
Det spektrum av HIV-infektioner som sträcker sig från asymtomatiska seropositiva tillstånd över AIDS-relaterade komplex (ARC) till AIDS.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Deoxiribonukleinsyra som utgör arvsmassan hos virus.
Produktion av neutraliserande antikroppar hos personer som utsatts för smitta med humant immundefektvirus (HIV, HTLV-III/LAV).
Retrovirusproteiner, ofta glykosylerade, som kodas för av höljegenen (env). De sätts vanligen samman som proteinprekursormolekyler (polyproteiner) och klyvs sedan till virushöljets slutgiltiga glykoproteiner av ett viralt proteas.
Produkter av nef-genen (tidigare 3'-orfgenen) hos HIV. Proteinerna undertrycker virusreplikation och har negativ reglerverkan på transkriptionen. nef betyder negativ faktor.
DNA-sekvenser som bildar kodningsområdet för höljeproteinerna på retrovirus. env-generna innehåller en cis-verkande RNA-målsekvens för rev-proteinet, benämnd RRE (rev-responsive element).
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Mogna lymfocyter och monocyter som transporteras av blodet till områden utanför kroppens kärlsystem. Till formen kan de skiljas från mogna, kornförande leukocyter genom sina stora, loblösa kärnor och frånvaro av grova, kraftigt färgade cytoplasmakorn.
De processer genom vilka cytoplasmatiska faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten hos virus.
Transaktivatorproteiner som påskyndar virusreplikation hos HIV. vpr-proteinerna verkar transaktivt så att nivåerna av HIV-specificerade proteiner ökar. vpr är förkortning för virusprotein R, där R ej är definierat.
Läkemedelskurer som hos patienter med HIV-infektion kraftigt undertrycker HIV-replikation. I behandlingen ingår vanligtvis tre eller fler olika läkemedel, inklusive en proteashämmare.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Neurologiskt syndrom, karakteriserat av avvikelser i kognition, motorisk prestation och beteende. Det är delvis eller helt orsakat av direkta effekter av HIV-viruset i hjärnan, hellre än av en opportun infektion. Patologiska fynd inkluderar en diffus blekhet i den vita substansen, multinukleär cell encefalit och vakuolär myelopati. Kliniska manifestationer kan inkludera apati, mental slöhet och tilltagande försvagning.
Immunologiskt tillstånd, kännetecknat av utebliven produktion av HIV-antikroppar, fastställd genom olika serologiska metoder.
En cellinje som härrör från human T-cell-leukemi och som används för att bestämma mekanismen för differentierad känslighet för cancermedel och strålning.
DNA-sekvenser som kodar för proteiner tillhörande kärnan i retrovirus. gag är förkortning för gruppspecifikt antigen.
Transaktiva kärnproteiner som måste komma till uttryck för att HIV-replikation skall kunna äga rum. rev-genprodukterna behövs specifikt för bearbetning och translation av gag- och env-mRNA hos HIV och reglerar således uttrycket av virusets strukturproteiner. rev kan även styra virusets reglerproteiner. En cis-verkande antirepressiv sekvens (CAR) i env, även kallad rev-reaktionselementet (RRE), svarar på rev-genprodukten. rev är förkortning för "regulator of virion".
DNA-sekvenser som bildar kodningsregionen för det protein som ansvarar för transaktivering av transkription (tat) hos HIV.
Släktskapsförhållanden mellan grupper av organismer, baserade på deras genuppsättningar.
Flerkärniga massor av ett flertal sammansmälta celler, ofta förknippade med virusinfektioner. I AIDS uppkommer de när HIVs höljeglykoprotein binder till CD4-antigenet på icke-infekterade T4-celler intill varandra. Det uppkomna syncytiet leder till celldöd och kan förklara virusets cellförstörande effekt.
Personer som levt med HIV-infektion under lång tid. Hit räknas alla stadier av infektion, från obehandlad, långvarig och asymtomatisk infektion till långvarig, behandlad AIDS.
Ett 23 kD-reglerprotein av betydelse för infektionsförmågan hos HIV. Proteinet återfinns i cytoplasman i HIV-infekterade celler, men är inte helt nödvändigt för viruspartikelbildning.
Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.
DNA-sekvenser som utgör kodningsområdet för retrovirusenzymer, inkl. omvänt transkriptas, proteas och endonukleas/integras. pol är förkortning av polymeras, den enzymklass till vilken omvänt transkriptas hör.
Ett 17-kD cytoplasmatiskt peptidylprolylisomeras som ingår i immunregleringen. Enzymet tillhör cyklofilinfamiljen av proteiner, vilken binder till cyklosporin. EC 5.2.1.-.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, inblandade i MHC klass-I funktioner. De omfattar både cytotoxiska T-lymfocyter och T-suppressorceller.
Infektioner som inträffar under graviditet, eller graviditet under pågående infektionssjukdom.
Förmåga hos virus att motstå eller utveckla tolerans för flera strukturellt och funktionellt skilda läkemedel samtidigt. Denna resistensfenotyp kan uppkomma genom ett flertal genmutationer.
Experimentella eller teoretiska modeller för undersökning av molekylers form, elektroniska egenskaper eller interaktioner. Hit hör även analoga molekyler, datorframställd grafik och mekaniska strukturer.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
DNA-sekvenser som utgör kodningsregion för ett protein som reglerar uttryckandet av struktur- och regulatorproteiner hos HIV. rev är förkortning för "regulator of virion".
Ett enzym som katalyserar deaminering av cytidin, varvid bildas uridin. EC 3.5.4.5.
Den fullständiga arvsmassan i DNA- eller RNA-molekylen i ett virus.
Stora, fagocytiska, enkärniga leukocyter som bildas i benmärgen hos ryggradsdjur och släpps ut i blodet. De innehåller en stor, oval och något inbuktad kärna, omgiven av en rymlig cytoplasma och talrika organeller.
Medel för förebyggande eller behandling av virussjukdomar. De kan ha olika verkningsmekanismer. Vissa hindrar virusreplikation genom att hämma DNA-polymeras; andra binder till specifika cellyterecepto rer och hindrar penetration eller höljeförlust; ytterligare andra hindrar viral proteinsyntes eller blockerar virussammansättningen.
Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.
Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.
DNA-molekyler med förmåga till autonom replikation i en värdcell, och i vilka andra DNA-sekvenser kan infogas och därmed mångfaldigas. Många erhålls ur plasmider, bakteriofager eller virus. De används för att föra in främmande gener i mottagarceller. Genetiska vektorer har ett funktionsdugligt replikationsställe och innehåller genetiska markörer, som underlättar deras identifiering.
En flerstegsprocess som omfattar DNA-kloning, mappning, subkloning, sekvensering och analys av data.
Naturligt förekommande eller experimentellt utbyte av en eller flera aminosyror i ett protein mot en eller flera andra, varvid proteinets funktioner kan bibehållas, förändras eller utebli. Experimente ll substitution används för att studera enzymaktiviteter och bindningsegenskaper.
DNA-sekvenser som bildar kodningsområdet för ett protein som nedreglerar uttryckandet av HIV. nef är förkortning för negativ faktor.
Republik i
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Den genetiska sammansättningen och beskrivningen av denna hos en enskild individ.
Förvärring av en sjukdom med tiden. Begreppet används mest i samband med kroniska och obotliga sjukdomar, där sjukdomsstadiet är avgörande för behandling och prognos.
Polyproteinprodukter av en sammansmält del av retrovirus-mRNA som innehåller gag- och polgenerna. Endast under fem procent av tiden syntetiseras polyproteinet, eftersom pol har en ramförskjutning i förhållande till gag, och genereras genom ribosomalt ramskifte.
Njursyndrom som förekommer hos patienter med HIV-smitta, kännetecknas av nefrotiskt syndrom, svår proteinuri, fokal och segmentell glomeruloskleros med utpräglade tubulära och interstitiella föränd ringar, förstorade njurar och karakteristiska tubuloretikulära strukturer. Syndromet skiljer sig från heroinassocierad nefropati och andra typer av njursjukdomar hos HIV-infekterade patienter.
DNA-sekvenser som bildar kodningsområdet för ett transaktivatorprotein med uppgift att påskynda tillväxttakten hos HIV. vpr är förkortning för virusprotein R, där R ej definierats.