En grupp störningar i histiocytproliferationen som omfattar Letterer-Siwes sjukdom, Hand-Schueller-Christians syndrom och eosinofilt granulom. Langerhansceller ingår i den kliniska yttringen.
Allmän benämning på onormal förekomst av histiocyter i blodet. Cellernas patologiska utseende snarare än kliniska fynd är avgörande för indelningen av histiocyttumörer. Tre grupper finns: histiocytos, Langerhanscellshistiocytos och maligna histiocytneoplasmer.
En godartad, icke-Langerhanscellstörning i histiocytproliferationen som främst påverkar lymfknutorna. Tillståndet kallas ofta sinushistiocytos med massiv lymfadenopati.
En typ av fagocyter som finns i bindväv.
Sjukdomar i lymfan eller lymfkärlen.
En grupp sjukdomstillstånd som uppvisar ansamlingar av aktiva lymfocyter och histiocyter, som är av annan typ än Langerhansceller. Gruppen omfattar hemofagocytisk lymfohistiocytos, familjär hemofagocytisk retikulos, infektionsassocierat hemofagocytiskt syndrom, sinushistiocytos, xantogranulom, retikulohistiocytom, juvenilt xantom, disseminerat xantom, samt fettlagringssjukdomarna havsblått histiocytiskt syndrom och Niemann-Picks sjukdom.
En sällsynt form av icke-Langerhanscellhistiocytos som debuterar hos medelålders personer. Den systemiska sjukdomen kännetecknas av infiltration av fettmättade makrofager, mångkärnade jätteceller, ett inflammatoriskt infiltrat av lymfocyter och histiocyter i benmärgen och allmänt utbredd skleros i de långa skelettbenen.
Den mest godartade, kliniska formen av Langerhanscell-histiocytos, vilken omfattar begränsade, knutiga sår i magslemhinnan, tunntarmen, skelettbenen, lungorna eller huden, med eosinofilinfiltrat. Den proliferativa cell som tycks vara ansvarig för de kliniska symtomen är Langerhanscellen.
Distinkta tumörsjukdomar i histiocyter. Hit hör akuta monocytiska leukemier, malign histiocytos och äkta histiocytlymfom.
Glykoproteiner uttryckta på kortikala lymfocyter samt på vissa dendritiska celler och B-celler. De liknar MHC klass I både till struktur och funktion. CD1-antigener är mycket specifika markörer för mä nskliga langerhansceller.
Tillstånd som kännetecknas av ansamling av mucin (slem; mukopolysackarider) i hudvävnad. Fibroblasterna ansvarar för produktionen av sura mukopolysackarider (glykosaminoglykaner) i bindvävssystemets bassubstans. När fibroblasterna framställer onormalt stora mängder mukopolysackarider (hyaluronsyra, kondroitinsulfat eller heparin), så lagras dessa i höga halter i hudvävnaden.
Tumörsjukdomar, inflammationer, infektioner eller andra sjukdomstillstånd i hypotalamus. Kliniska symtom är aptitstörningar, störningar i det autonoma nervsystemet, sömnstörningar, beteenderubbningar beroende på funktionsstörningar i det limbiska systemet, och neuroendokrina störningar.
En icke-neoplastisk sjukdom av okänt ursprung som börjar med inflammation, sårbildning och perforering av näsans vävnader och gommen, och som fortskrider med gradvis nedbrytning av ansiktets mittlinjestrukturer.
Onormalt utstående ögon, pga funktionsbrister i enokrina körtlar (t ex tyreotoxikos), maligniteter, skada eller förlamning av ögonmuskelnerverna. Syn. exoftalmi.
Döden som resultat av en sjukdom hos en individ, redovisad i en enskild fallbeskrivning eller i ett begränsat antal patienter. Begreppet får ej förväxlas med döden som livets fysiologiska upphörande eller med mortalitet (dödlighet), som är ett epidemiologiskt eller statistiskt begrepp.
Avlägsnande och undersökning av små prov från levande vävnad.
Tomografimetod som utnyttjar datorberäkning för framställning och återgivande av röntgenbilder.
Ovala eller bönformade knutor (1 - 30 mm i diameter) belägna längs lymfsystemets kärl.
Inflammation i det bikakeliknande utskottet (processus mastoideus) på klippbenet bakom örat. Den är ofta en komplikation till öroninflammation (otitis media).
Mental störning med hjärnskada kännetecknad av minnesförlust, kompensatorisk fabulering, bristande uppmärksamhet och perifer neurit. Tillståndet är vanligen relaterat till alkoholism och kostbrister.
Den del av ansiktet som är ovanför ögonen.
Cancer i tarmarna.
En av de pariga näshålor, som är belägna i kilbenet och står i förbindelse med den översta näshålegången på samma sida.
Sjukdomar hos tamhund (Canis familiaris). Hit hör inte sjukdomar hos vilda hundar, vargar, rävar eller andra Canidae, för vilka indexeringstermen Carnivora används.
Ett medfött eller förvärvat sjukdomstillstånd med otillräcklig produktion av aldosteron i binjurbarken, vilket leder till minskad aldosteronförmedlead syntes av Na-K-ATPas i njurarnas tubulära celler. Till de kliniska symtomen hör hyperkalemi, natriumförlust, lågt blodtryck, och ibland metabolisk acidos.
Ett cellgift (cytostatikum) som används vid behandling av lymfoproliferativa sjukdomar, inklusive hårcellsleukemi.
Ansamling av luft eller gas i lungsäcken, vilket kan ske spontant eller till följd av skada eller sjukdom, eller framkallas avsiktligt (terapeutisk pneumotorax).
Inflammation i lymknutorna.
En tumörform som helt eller till större delen består av celler med histiocytens morfologi och vissa fibroblastkomponenter. Det finns många varianter och många benämningar. Ytligt belägna tumörer uppför sig godartat, men djupt belägna, och godartade, histiocytom kan lokalt invadera omgivande vävnad. Fibrösa histiocytom kan visa sig var som helst i kroppen. Ytliga former kan alltid avlägsnas med enkel excision, medan en större vävnadsmarginal behövs för djupa, godartade typer. Lokal återkomst är ovanlig.
Bristfällig utsöndring av vasopressin från neurohypofysen. Kliniska symtom är extrem törst (polydipsi) och nedsatt serumosmolalitet. Tänkbara orsaker kan vara skallskada, sviter av nervkirurgi, hypotalamustumörer, hypofystumörer, infektioner i det centrala nervsystemet, hypofysapoplexi, cerebrovaskulära störningar, granulomatösa sjukdomar (t ex sarkoidos) och andra tillstånd. Sjukdomen kan också vara ärftlig, som ett autosomalt eller recessivt drag.
Oregelbundna mikroskopiska bildningar av strängar av endokrina celler, spridda i hela bukspottkörteln bland de exokrina kärnorna. Varje cellö är omgiven av bindvävsfibrer och genomsatt av ett nätverk av kapillärkärl. Det finns fyra huvudtyper av celler. De talrikaste betacellerna (50-80%) utsöndrar insulin. Alfaceller (5-20%) utsöndrar glukagon. PP-celler (10-35%) utsöndrar pankreaspolypeptid. Deltaceller (ca 5%) utsöndrar somatostatin.
Frivilligt medgivande av en patient eller försöksperson med full insikt i riskerna med deltagande i diagnostiska eller forskningsundersökningar, eller med medicinsk eller kirurgisk behandling.