Ett fenyl-piperidinylbutyrofenon som främst används för behandling av schizofreni och andra psykoser. Det används även vid schizoaffektiva sjukdomar, vanföreställningar, ballism, Tourettes syndrom, och ibland som tilläggsterapi vid psykisk utvecklingsstörning och Huntingtons korea. Medlet har kraftig verkan mot illamående och kräkningar och används även för behandling av hicka.

Medel som ger kontroll över psykotist orosbeteende, lindrar akuta, psykotiska tillstånd, minskar psykotiska symtom och har en lugnande effekt. De används vid schizofreni, demens, övergående psykoser i samband med kirurgiska ingrepp, hjärtinfarkt osv. Dessa läkemedel kallas ofta neuroleptika, pga benägenheten att ge neurologiska bieffekter. Men inte alla antipsykotiska preparat ger sådana effekter. Många kan också vara effektiva mot illamående och klåda.

Ett tricykliskt dibensodiazepin, klassat som ett atypiskt antipsykotiskt preparat. Det binder flera typer av receptorer i det centrala nervsystemet och uppvisar en unik farmakologisk profil. Klozapin är en serotoninantagonist, med stark bindning till 5-HT-2A/2C-receptorsubtypen. Det har också stark affinitet till ett flertal dopaminerga receptorer, men visar svag antagonism vid dopamin D2-receptorn, som anses modulera neuroleptisk aktivitet. En väsentlig biverkning av medlet är agranulocytos.

Ett tillstånd av passivitet, svag reaktion på stimuli och en tendens att förbli i en orörllig kroppsställning. Armar och ben hålls kvar i en vaxartad stelhet i den ställning de råkat få, kortare eller längre tid. Katalepsi kan vara förknippad med psykotiska störningar, som t ex schizofreni, neurotoxiska drogeffekter och andra tillstånd.

Läkemedel som binder till, men inte aktiverar dopaminreceptorer, varvid verkan av dopamin eller exogena stimulerare blockeras. Många läkemedel för behandling av psykotiska tillstånd är dopaminantagonister, även om deras terapeutiska effekt kanske mer beror på en långsam anpassning i hjärnan än på en omedelbar blockering av dopaminreceptorer. Dopaminantagonister har haft flera andra kliniska användningsområden, bl a som medel mot kräkningar och illamående, för behandling av Tourettes syndrom och mot hicka.

En klass dopaminreceptorer som kan identifieras genom sitt speciella sätt att binda syntetiska ligander, sin molekylärbiologi och, möjligen, sin verkningsmekanism.

Ett morfinderivat som är en dopamin D2-agonist. Det är ett effektivt kräkmedel som använts vid akuta förgiftningar. Det har även använts för diagnos och behandling av Parkinsons sjukdom, men biverknin garna begränsar dess användbarhet.

Tvåringad, heterocyklisk förening bestående av en bensenring sammankopplad med en diazepinring. Väte och alla H-isomerer kan ingå, och all substitutioner är tillåtna.

Cellyteproteiner som binder dopamin med hög affinitet och utlöser intracellulära förändringar som påverkar cellernas beteende.

Traditionell benämning på en grupp läkemedel som anses ha en dämpande eller lugnande effekt på sinnesstämning, tankar eller beteende. Hit hör ångestdämpande medel (lindrig verkan), medel mot mani och antipsykosmedel (stark verkan). De olika medlen har olika verkningsmekanismer och används för olika behandlingsändamål.

En av katekolaminsignalsubstanserna i hjärnan. Den uppstår ur tyrosin och är prekursor till norepinefrin och epinefrin. Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i hjärnans extrapyramidala system och av betydelse för rörelseregleringen. En familj av receptorer (dopaminreceptorer) förmedlar dess verkan.

Ett fenotiazinpreparat för behandling av psykoser. Det har ungefär samma verkan och användningsområden som klorpromazin.

Läkemedel som binder till och aktiverar dopaminreceptorer.

Prototypen för psykosmedel av fentiazintyp. Liksom andra läkemedel denna klass tros klorpromazinets antipsykosverkan bero på en långvarig anpassing i hjärnan till en blockering av dopaminreceptorer. Klorpromazin har flera andra verkningsmekanismer och användningsområden, bl a mot illamående och ihållande hicka.

Speciella vårdmottagningar för omedelbart omhändertagande av patienter med akuta psykiska problem.

En smärtstillande opioid med verkan liknande morfinets.

Ett tioxanten med terapeutisk verkan liknande den hos antipsykotika av fenotiazintyp. Det är en D1- och D2-dopaminreceptorantagonist.

Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.

Grå- och vitstrimmig substans bestående av neostriatum och paleostriatum (globus pallidus). Den befinner sig snett framför talamus i båda hjärnhalvorna. Den grå substansen utgörs av nucleus caudatus (svanskärnan) och nucleus lentiformis (linskärnan, som i sin tur består av globus pallidus och putamen). Den vita substansen utgör den inre kapseln.

En bensocykloheptapyridoisokinolinol som använts som antipsykotiskt preparat, särskilt vid schizofreni.

Läkemedel för behandling av rörelserubbningar. De flesta av dessa preparat verkar centralt på de dopaminerga och kolinerga systemen. Bland de kliniskt allra viktigaste är medlen mot Parkinsons sjukdom .

Fysisk aktivitet hos människor eller djur som ett beteendefenomen.

Sjukdomar i basalganglierna, inklusive putamen, pallidum, claustrum, mandelkärnan och svanskärnan. Dyskinesier, främst ofrivilliga rörelser eller ändrad rörelsetakt, är de vanligaste kliniska manifest ationerna av dessa sjukdomar. Orsaker kan vara kärlsjukdomar, degenerativa nervsjukdomar eller skallskador.

Specifika ställen eller molekylstrukturer på cellmembran eller i celler som fencyklidinreceptorer reagerar med eller binder till för att hos cellen framkalla ett specifikt svar på fencyklidin (PCP; 1-(1-fenylcyklohexyl)piperidin). Studier har visat att det finns flera receptorställen för PCP. Dessa är bindningstället för PCP/sigma, som binder såväl PCP som psykotomimetiska opiater, men inte vissa antipsykosmedel, och PCP-bindningsstället, som selektivt binder PCP-analoger.

Ett vattenlösligt bensodiazepinderivat som är effektivt vid behandling av ångest. Preparatet har också muskelavslappnande och kramplösande egenskaper.

En störning, kännetecknad av förvirring, ouppmärksamhet, desorientering, inbillning, hallucinationer, upphetsning och ibland överaktivitet i det autonoma nervsystemet. Tillståndet kan vara en följd av förgiftning, metaboliska tillstånd eller hjärnskada.

Ett ångestdämpande bensodiazepinderivat med kramplösande, lugnande och amnestiska egenskaper. Det har också använts för symtomatisk behandling av alkoholabstinensbesvär.

Ett krafigt centralstimulerande och sympatomimetiskt medel. Amfetamin har flera verkningsmekanismer, inkluderande blockering av upptag av adrenerga substanser och dopamin, frigörande av monaminer och hämmande av monaminoxidas. Amfetamin är också en missbruksdrog och ett psykotomimetiskt medel. l- och d,l-formerna räknas hit. l-formen har lägre CNS-aktivitet, men starkare kardiovaskulära effekter. d-formen är dextroamfetamin.

D-formen av amfetamin. Det har centralstimulerande och sympatomimetisk effekt. Medlet har även använts för behandling av narkolepsi och koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet hos barn. Dextroamfetamin har ett flertal verkningsmekanismer, bl a blockering av upptaget av adrenerga substanser och dopamin, stimulering av monoaminutsöndring och hämmande av monoaminoxidas. Det är också ett missbruksmedel och psykotomimetiskt medel.

3,4-dihydroxyfenylättiksyra. En L-dopametabolit.

Ett läkemedels påverkan på ett annat läkemedels verkningsmekanism, metabolism eller toxicitet.

En halvsyntetisk mjöldrygealkaloid som verkar som dopamin D2-agonist. Den undertrycker prolaktinutsöndring och används för behandling av amenorré, galaktorré och infertilitet hos kvinnor, och har före slagits för Parkinsons sjukdom.