En packe tillplattade, små blåsor som medverkar i posttranslationsproduktionen och sorteringen av proteiner, genom att ta emot dem från det endoplasmatiska nätverket och vidarebefordra dem till sekretoriska mikrokärl, lysosomer eller cellmembranet. Proteiner förflyttas med hjälp av transportblåsor som knoppas av från det endoplasmatiska nätverket eller Golgiapparaten och smälter samman med Golgi, lysosomer eller cellmembranet.
Metabolit hos svamp, bestående av makrocykliskt lakton med omfattande antibiotisk verkan.
Ett system av cisterner (vätskefyllda hålrum) i cytoplasman hos många celler. Ställvis går det endoplasmatiska nätverket i ett med plasmamembranet eller kärnhöljets yttermembran. Om nätverksmembranets ytor är täckta med ribosomer sägs det vara kornigt, annars sägs det vara glatt.
Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.
Ett 700 kD cytosolproteinkomplex, bestående av sju ekvimolara underenheter (alfa, beta, beta', gamma, delta, epsilon och zeta). Coatomerprotein och ADP-ribosyleringsfaktor 1 utgör huvuddelen av höljep roteinkomplex I och deltar i vesikeltransporten mellan det endoplasmatiska nätverket och golgiapparaten.
Tunna strukturer som omger de subcellulära enheterna eller organellerna i eukaryota celler. De omfattar en rad olika membran anslutna till cellkärnan, mitokondrierna, golgiapparaten, det endoplasmatiska närverket, lysosomerna, plastiderna och vakuolerna.
Förflyttning av ämnen, inkl. biokemiska substanser och läkemedel, genom cellmembran och epitellager, vanligen med passiv diffusion.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
En grupp cykliska, alifatiska kolväten med den allmänna formeln R-C5H9.
Enzymer som katalyserar överföringen av galaktos från en nukleosid-difosfatgalaktos till en annan acceptormolekyl, som oftast är ett annat kolhydrat. EC 2.4.1.-.
Transportblåsor som bildas när cellhöljeklädda gropar fördjupas inåt och knoppas av. Det yttersta ytskiktet hos dessa vesikler är täckt med ett fackverksliknande nät av COP (coat protein complex)-proteiner, antingen COPI eller COPII. COPI-vesikler transporterar bakåt från Golgiapparatens hålrum till det grova endoplasmatiska nätverket, medan COPII-blåsor transporterar framåt från det grova endopla smatiska nätverket till Golgiapparaten.
Uppdelning av en cells inre pga de selektivt genomsläppliga membran som omger cellens olika beståndsdelar, som t ex mitokondrier, lysosomer osv.
Glykosidhydrolaser som katalyserar hydrolys av alfa- eller betalänkad mannos.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
Ett proteinkomplex bestående av coatomerprotein och ADP-ribosyleringsfaktor 1. Det ingår i transporten av blåsor (vesiklar) mellan det endoplasmatiska nätverket och golgiapparaten.
Kemisk eller biokemisk koppling av kolväte- eller glykosylgrupper till andra ämnen, särskilt peptider eller proteiner. Glykosyltransferaser förmedlar denna biokemiska reaktion.
Mikroskopering av prov färgade med fluorescent färgämne (vanligen fluoresceinisotiocyanat) eller av naturligt fluorescerande material, vilka avger ljus vid belysning med UV- eller blått ljus. Vid immunfluorescensmikroskopi utnyttjas antikroppar märkta med fluorescent färg.
Undersökning i elektronmikroskop av prover som först färgats på immunocytokemisk väg. Tekniken används i stor utsträckning vid virologisk diagnostik som en del av mycket känsliga immunologiska tester.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Den första, kontinuerligt odlade cellinjen av humana, maligna celler, vilka kom från ett livmoderhalskarcinom hos "Henrietta Lacks". Cellerna används för virusodling och testning av cancerpreparat.
En klass morfologiskt heterogena cytoplasmapartiklar i djur- och växtvävnader som kännetecknas av sitt innehåll av hydrolytiska enzym och dessas strukturbundna latens. Lysosomernas intracellulära funktioner beror på deras lytiska potential. Lysosomens enkla membran verkar som barriär mellan de inneslutna enzymen och substratet utanför. Lysosomenzymens verkan är begränsad eller ingen alls så länge blåsan de är inneslutna i inte brister.
Ett medel mot protozoer som alstras av Streptomyces cinnamonensis.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Uppdelning eller separation av cellers olika beståndsdelar.
En substans som deltar i regleringen av den intracellulära transporten genom att modulera samverkan mellan höljeproteiner och organellmembran på ett tidigt stadium i det sekretoriska förloppet. Den in går i höljeproteinkomplex I.
Blåsor som bildas i cytoplasman när höljeförsedda blåsor ömsar sitt klatrinhölje. Endosomer innesluter makromolekyler som binds av receptorer på cellytan.
Smala, cylindriska trådstrukturer i cellskelettet hos växt- och djurceller. De består av proteinet tubulin och påverkas av tubulinmodulatorer.
Allmän benämning på medlemmarna av en underfamilj av Muridae. Fyra vanliga släkten är Cricetus, Cricetulus, Mesocricetus och Phodopus.
Analoger och derivat av det grönfluorescerande proteinet från Aequorea victoria, vilka avger ljus (fluorescens) vid bestrålning med UV-ljus. De används i rapportgener i samband med genetisk teknik. Ett antal mutanter som avger ljus i andra färger eller är pH-känsliga har framställts.
Ett nukleosidmonofosfatsocker som ger N-acetylneuraminsyra till ändsockret hos en gangliosid eller ett glykoprotein.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.
Cellinje från äggstockar på kinesisk hamster, Cricetulus griseus. Arten är omtyckt för cellgenetiska studier eftersom den har ett litet antal kromosomer. Cellinjen har kunnat användas till modellsyste m för studier av genetiska förändringar i odlade däggdjursceller.
Cellers upptag av extracellulära ämnen i membranbundna vakuoler eller mikroblåsor. Endosomer spelar en central roll för endocytos.
Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.
Den del av cellen som innehåller cytosolen och andra strukturer än cellkärnan, mitokondrierna och större vakuoler.
Medlemmar av klassen neutrala glykosfingolipider. De utgör grundenheterna i sfingolipider. De är sfingoider som med sina aminogrupper är bundna till någon långkedjad, fetthaltig acylgrupp. I Fabrys sj ukdom (diffust angiokeratom, glykolipidlipidos) ses en ackumulering av ceramider, t ex globotriaosylceramid.
Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.
Proteiner som är delaktiga i ljusalstringsfenomen hos livsformer, vari ingår bl a enzymatiska och icke-enzymatiska system, med eller utan närvaro av syre eller kofaktorer.
Membranförsedda strukturer som uppkommer ur plasmamembranet eller olika intracellulära membran och som har betydelse för lagring, transport eller ämnesomsättning.
Monomeriska GTP-bindande proteiner som ursprungligen påvisades som allosteriska aktivatorämnen för NAD(P)(+)-argenin-ADP-ribosyltransferas i den katalytiska subenheten av koleratoxin. De är engagerade i kärltransport och aktivering av fosfolipas D. EC 3.6.1.-.
Cellinje från den afrikanska grönapan som används för transfektion och kloning.
Glykosfingolipider som i sin polära grupp har en laktosdel kopplad till ceramidens hydroxylgrupp med glykosidbindning. Ansamling av dessa i vävnader, pga defekt laktosylceramid-beta-galaktosidas, är orsaken till laktosylceramidos.
Enzymer som katalyserar överföring av glykosylgrupper till en acceptor. Oftast är en annan kolvätemolekyl acceptor, men även
En ljusmikroskopteknik där endast en punkt belyses och undersöks åt gången. En bild byggs upp genom att objektet skannas punkt för punkt. Ljuskällan kan vara av konventionell typ, eller laser eller UV-ljus.
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
Cerebrosider som polärt innehåller en glukosdel med glykosidbindning till hydroxylgruppen hos ceramider. Ansamling av ämnet i kroppsvävnaderna, pga betaglukosidasbrist, är orsaken till Gauchers sjukdom.
En art av Cercopithecus med tre underarter: C. tantalus, C. pygerythrus och C. sabeus. De lever i skogs- och savannområden i Afrika. Den afrikanska grönapan, C. pygerythrus, är den naturliga värden fö r SIV och används i AIDS-forskningen.
Den vätska (vattenlösning) som fyller ut utrymmet mellan organellerna och andra cellorgan i cytoplasman.
En grupp besläktade enzymer som är ansvariga för endohydrolysen av di-N-acetylkitobiosylenheten i glykopeptider och glykoproteiner med högt mannosinnehåll. EC 3.2.1.96.
Ansamlingar av cellsubstanser som kan vara membranförsedda.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Ett enzym som katalyserar omvandlingen av en ortofosformonoester och vatten till en alkohol och ortofosfat. EC 3.1.3.2.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
En klass monomera GTP-bindande proteiner av låg molekylvikt (20-25 kDa) som reglerar en rad intracellulära processer. Den GTP-bundna formen av proteinet är aktiv och hämmas av sin inneboende GTPas-verkan, som regleras av ett antal olika GTPas-aktiverare, GDP-dissociationshämmare och guaninnukleotidbytesfaktorer. EC 3.6.5.2.
En delning av cellkärnan, vid vilken de båda nya kärnorna vanligtvis får en kromosomuppsättning som är identisk med den hos artens somatiska celler.
3'-fosfoadenosin-5'-fosfosulfat. Viktig intermediär i levande cellers produktion av sulfatestrar från fenoler, alkoholer, steroider, sulfaterade polysackarider och enkla estrar, som t ex kolinsulfat. Det bildas av sulfatjoner och ATP i ett tvåstegsförlopp. Föreningen spelar även en viktig roll för svavelfixering i växter och mikroorganismer.
En typ av endoplasmatiskt nätverk där det finns polyribosomer på nätverksmembranens cytoplasmaytor. Denna retikeltyp är vanlig i celler som är specialiserade på proteinutsöndring, och dess huvudfunktion består i att separera proteiner för export från sådana avsedda för intracellulärt bruk.
Ett släkte av familjen Muridae omfattande elva arter. C. migratorius, grå hamster eller armensk hamster, och C. griseus, kinesisk hamster, är de två arter som används mest i biomedicinsk forskning.
Teoretiska modeller som efterliknar förlopp hos biologiska processer eller sjukdomar. För sjukdomsmodeller hos levande djur
Alla proteiner som förekommer i svampar.
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
Enzymer som katalyserar hydrolysen av N-acylhexosaminrester i N-acylhexosaminer. Hexosaminidaser verkar också på glukosider, galaktosider och ett flertal oligosackarider.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
En hexos eller fermenterbar monosackarid och isomer av glukos från manna (mannaasken, Fraxinus ornus, och besläktade arter).
Enzymer som hydrolyserar O- and S-glykosylföreningar. EC 3.2.1.
Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.
Det viktigaste strukturella höljeproteinet i höljeklädda blåsor. Det har en nyckelroll i den intracellulära transporten mellan membranbärande organeller. Klatrin samverkar också med cytoskelettproteiner.
En underklass av lektiner som är specifika för kolhydrater innehållande mannos.
Den största och sydligaste ön i Marianerna i Mikronesien, öster om Filippinerna.
En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.
Cellens centrala del, bestående av ett par centralkroppar (centrioler) som är omgivna av en amorf massa. Under interfas bildar centrosomen mikrotubulikärnor. Under profas delar sig centrosomen i två s eparata delar, som bildar mitosspindelns två poler.
Orientering av intracellulära strukturer i förhållande till plasmamembranets apikala (polära) och laterala (sido-)områden. I polariserade celler måste proteiner ledas från Golgiapparaten till rätt dom än, eftersom täta kontaktytor hindrar proteiner från att vandra mellan de två områdena.
Proteiner med hög molekylvikt som förekommer i cytoskelettets mikrotubuli. Under vissa förhållanden krävs de för hopsättningen av tubulin med mikrotubuli och för stabilisering av mikrotubulistrukturerna.
En aldohexos som uppträder naturligt i D-form i laktos, cerebrosider, gangliosider och mukoproteiner. Brist på galaktosyl-1-fosfaturidyltransferas ger upphov till felaktig galaktosomsättning, galaktosemi, som leder till höjda halter av galaktos i blodet.
Den första typen av elektronmikroskopi, där elektroner eller deras reaktionsprodukter registreras och ger upphov till en bild efter passage genom ett preparat. Tekniken förkortas ofta TEM.
En amorf, elektrontät massa i cytoplasman, från vilken mikrotubuluspolymeriseringen börjar. Pericentriolområdet i centrosomen som omger centriolerna är ett exempel.
Ett enzym av transferastyp som katalyserar överföringen av galaktos från UDPgalaktos till glukos, varvid bildas laktos. Enzymet består av ett komplex av enzymet N-acetyllaktosaminsyntas och alfa-laktalbumin. Detta protein finns i mjölkproducerande mjölkkörtelceller, där det ändrar enzymets vanliga specificitet till att prioritera laktossyntes. EC 2.4.1.22.
Separation av partiklar efter täthet genom gradientsortering. Vid jämvikt avsätts varje partikel vid gradienten motsvarande dess densitet.
En nukleosiddifosfatsockerart som bildas ur GDP-mannos och som är källa för fukos till lipopolysackarider i bakteriecellväggar, blodgruppsämnen och andra glykoproteiner.
Proteinfaktorer som verkar för utbyte av GTP mot GDP bundet till GTP-bindande proteiner.
Ett släkte amöboida protozoer. Till kännetecknen hör en vesikulär kärna och flera pseudopodier, av vilka en är dominerande vid varje given tidpunkt. Förökning sker asexuellt genom delning.
Radiografiskt framställd bild av ett föremål eller en vävnad på fotografisk plåt som exponerats för strålning från radioaktivt material inuti objektet.
Intervallet mellan två på varandra följande celldelningar, då de enskilda kromosomerna inte är urskiljbara. Interfasen består av G-faserna (G1, G0 och G2) samt S-fasen (då DNA-replikationen äger rum).
Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.
Enkelsträngat, komplementärt DNA som syntetiseras utifrån en RNA-mall genom verkan av RNA-beroende DNA-polymeras. cDNA (dvs komplementärt, "complementary", DNA, inte cirkulärt DNA och inte heller C-DNA) används i en rad olika molekylära kloningsstudier och som specifik hydridiseringssond.
Förflyttning av ämnen genom cellmembran och epitellager mot en elektrokemisk gradient, på bekostnad av metabolisk energi.
Enheterna av tunga kedjor i klatrin.
Reglerproteiner som verkar som molekylära omkopplare. De reglerar ett stort antal biologiska processer, inklusive receptorsignallering, intracellulära signalöverföringsvägar och proteinsyntes. Deras verkan kontrolleras av faktorer som styr deras förmåga att binda till och hydrolysera GTP till GDP.
En grupp makrocykliska föreningar som bildas genom kedjeförlängning av flera propionater och cykliseras till en stor, (vanligen 12-, 14-, 16-) ledad laktonmolekyl. De är ofta glykosylerade. Många av dem är antibiotiska.
Ett aminsocker som finns i kitin, cellmembran och glukosaminoglykaner (mukopolysackarider).
Lipider som innehåller minst en monosackaridrest och antingen en sfingoid eller en ceramid. De indelas i a) neutrala glykosfingolipider, omfattande monoglykosyl- och oligoglykosylsfingoider samt monoglykosyl- och oligoglykosylceramider, b) sura glykosfingolipider, omfattande sialosylglykosylsfingolipider (gangliosider), och c) sulfoglykosylsfingolipider (tidigare sulfatider), glykuronoglykosfingolipider samt fosfo- och fosfonoglykosfingolipider.
Enzymer som hydrolyserar GTP till GDP. EC 3.6.5.1.
De strukturellt viktigaste proteinerna i kaveolerna (lat. caveolae). Ett flertal distinkta gener för kaveolinerna (eng. caveolins) har identifierats.
Ett cellkomplex bestående av juxtaglomerulära celler, extraglomerulära mesangiets celler, distala njurtubulis macula densa, och granulära, peripolära epitelceller. Juxtaglomerulära celler är modifierade celler i glatt muskulatur i väggarna till afferenta glomerulära arterioler. Extraglomerulära mesangieceller finns i vinkeln mellan de afferenta och efferenta glomerulusarteriolerna. Granulära, peripolära epitelceller förekommer i vinkelvecket i njurkorpuskelns parietala-viskerala vinkel.
Färgämnen som avger ljus vid bestrålning. Våglängden hos det utsända ljuset är vanligtvis längre än hos det infallande. Fluorokromer är färgämnen som tillsätts andra ämnen för att få dessa att fluorescera, och används som markörer inom biokemi och immunologi.
Utsöndring av cellulär materia från intracellulära, höljeförsedda blåsor genom sammansmälting av blåsorna med cellmembranet.
En i den eukaryota cellen belägen, höljeomgiven kropp, som innehåller kromosomer och en eller flera nukleoler. Höljet består av ett dubbelmembran, genomsatt av ett antal porer. Det yttre membranet öve rgår i det endoplasmatiska nätverket. Det kan finnas mer än en kärna i en cell.