Den vanligaste blockerande nervsignalsubstansen i central nervsystemet.

Cellyteproteiner som binder gammaaminosmörsyra och styr en egen membrankloridkanal. GABA-A-receptorer är de vanligaste nervsignalblockerande receptorerna i hjärnan. Flera isoformer har klonats, tillhörande en superfamilj som omfattar nikotinreceptorer, glycinreceptorer och 5HT-3-receptorer. De flesta GABA-A-receptorer har separata modulationsställen som är känsliga för bensodiazepiner och barbiturat.

Cellyteproteiner som binder gammaaminosmörsyra med hög affinitet och sätter igång processer som påverkar cellers beteende. GABA-A-receptorer styr kloridkanaler, bildade av själva receptorkomplexet. De blockeras av bikukullin och har ofta modulationsställen som är känsliga för bensodiazepiner och barbiturat. GABA-B-receptorer verkar via G-proteiner på ett flertal effektorsystem, är okänsliga för bikukullin och har hög affinitet för L-baklofen.

Ett enzym som omvandlar hjärnans gammaaminobutansyra (GABA) till succinatsemialdehyd, som kan konverteras till bärnstenssyra och ingå i citronsyracykeln. Det verkar även på betaalanin. EC 2.6.1.19.

Läkemedel som binds till, men inte aktiverar gamma-aminosmörsyrareceptorer. Därmed blockerar de verkan från endogen gamma-aminosmörsyra eller gamma-aminosmörsyrastimulerare.

Cellyteproteiner som binder gammaaminosmörsyra och påverkar celler genom samverkan med G-proteiner. GABA-B-receptorer kännetecknas farmakologiskt av att de är okänsliga för blockeraren bikukullin och känsliga för agonisten L-baklofen. De uppträder både presynaptiskt och postsynaptiskt, med varierande verkan såsom hämmande av adenylatcyklas, aktivering av fosfolipas A2, aktivering av kaliumkanaler och inaktivering av spänningsaktiverade kalciumkanaler.

En isokinolinalkaloid från Dicentra cucullaria (Sjömanshjärta) och andra växter. Den är en kompetitiv GABA-A-receptorantagonist och kan sålunda ge upphov till kramper.

Läkemedel som binds till och aktiverar gamma-aminosmörsyrareceptorer.

Ett GABA-derivat verksamt som specifik agonist vid GABA-B-receptorer. Medlet används vid behandling av spasticitet, särskilt sådan som är relaterad till ryggmärgsskada. Den terapeutiska effekten beror på verkan vid spinala och supraspinala punkter, vanligen som en minskad överföring av retningssignaler.

Ett pyridoxal-fosfatprotein som katalyserar alfadekarboxilering av L-glutaminsyra till att ge gammaaminosmörsyra och koldioxid. Enzymet finns i bakterier och i nervsystemet hos såväl ryggradsdjur som ryggradslösa. Enzymet reglerar halterna av gammaaminosmörsyra i normal nervvävnad. Hjärnenzymet verkar även på L-cysteat, L-cysteinsulfinat och L-aspartat. EC 4.1.1.15.

Ett bensodiazepin med farmakologisk verkan liknande den hos diazepam. Preparatet är inte tillåtet för medicinskt bruk i USA.

Ett bensodiazepin med kramplösande, ångestdämpande, sövande, muskelavslappnande och amnestiska egenskaper, och med lång verkningstid. Verkan beror på en ökning av gamma-aminosmörsyraaktiviteten. Medlet används för behandling av svåra ångesttillstånd, som sömnmedel vid korttidsbehandling av sömnlöshet, som lugnande medicin och för premedicinering, mot kramper och för behandling av alkoholabstinens.

Tvåringad, heterocyklisk förening bestående av en bensenring sammankopplad med en diazepinring. Väte och alla H-isomerer kan ingå, och all substitutioner är tillåtna.

Imidazolderivat som används som bedövnings- och narkosmedel med liten effekt på blodgaser, ventilering eller hjärt-kärlsystemet. Det har kommit ifråga som narkosinduktionspreparat.

Medel som används för sin farmakologiska verkan på GABAerga system. Till dessa medel hör agonister, antagonister, nedbrytnings- eller upptagningshämmare, uttömningssubstanser, prekursorsubstanser och receptormodulatorer.

En kraftfull bensodiazepinreceptorantagonist. Eftersom den upphäver sedativa och andra effekter av bensodiazepiner, har den kommit ifråga som motmedel vid överdosering av bensodiazepin.

Heterocykliska syror som är derivat av 4-pyridinkarboxylsyra (isonikotinsyra).

En icke-essentiell aminosyra som normalt uppträder i L-form. Den är den vanligaste stimulerande signalsubstansen i det centrala nervsystemet.

En icke-essentiell aminosyra som främst påträffas i gelatin och sidenfibroin och som används terapeutiskt som näringstillskott. Den fungerar även som en snabb, blockerande nervsignalsubstans.

En förhöjd vindling av grå substans som sträcker sig längs hela bottnen av sidoventrikelns temporalhorn. Hippocampus, subiculum och gyrus dentatus (den tandade vindlingen) utgör hippocampusformationen. Ibland räknas även entorinalkortex hit.

En grupp pyridoindolföreningar. Alla sammanbindningar mellan pyridin och indolets femuddiga ring tillåts, likaså derivaten av dessa föreningar.

Oorganiska föreningar härrörande från saltsyra och innehållande en Cl-jon.

Den del av det centrala nervsystemet som befinner sig innanför kraniet och som omfattar prosencefalon (framhjärnan), mesencefalon (mitthjärnan) och rombencefalon (ruthjärnan). Den uppstår ur främre de len av embryots nervtub. Dess funktioner inkluderar muskelkontroll och koordination, mottagande och behandling av sinnesintryck, talframställning, minneslagring samt hantering av tankar och känslor.

En art grampositiva, stavformade mjölksyrabakterier som ofta används som startkultur vid ensilagejäsning, i surdeg och smörsyrajästa typer av öl och vin.

Det tunna lager av grå substans på hjärnhalvornas yta som utvecklas från telencefalon och veckas i vindlingar. Barken har nått sin högsta nivå av utveckling hos människan och ansvarar för den intellek tuella prestationsförmågan och de högre mentala funktionerna.

Ett bensodiazepinderivat som huvudsakligen används som sömnmedel.

Cellytereceptorer som binder glycin med hög affinitet och utlöser intracellulära förändringar som påverkar cellers beteende. Glycinreceptorer i det centrala nervsystemet har en inbyggd kloridkanal och har oftast en blockerande funktion.

Membranproteiner, vars främsta uppgift är att underlätta transport av molekyler genom ett biologiskt membran. Till denna stora grupp hör proteiner som medverkar i aktiv transport, passiv transport och jonkanaler.

Salter och estrar av glutaminsyra.

Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.

Spänningsskillnaderna över ett membran. För cellmembran beräknas de genom att spänningen uppmätt på utsidan membranet subtraheras från den spänning som uppmätts innanför membranet. Potentialskillnaderna beror på olikheter i koncentrationen av kalium, natrium, klorid och andra joner utanför och innanför membranen hos celler eller organeller. För retningsbara celler varierar membranens vilopotential mellan -30 och -100 mV. Fysikaliska, kemiska eller elektriska stimuli kan bidra till att öka den negativa potentialen (hyperpolarisering) eller minska den (depolarisering).

Läkemedel för behandling av krampanfall.

Medel som kan framkalla totalt eller partiellt känselbortfall, speciellt förlust av smärtförnimmelse. Vid total anestesi (narkos) nås ett tillstånd av medvetslöshet.

Narkosmedel. Medel som framkallar olika grader av narkos: sänkt medvetande, minskad cirkulation och andning; muskelavslappning; minskade reflexer; amnesi. Två typer finns, inhalationspreparat och intr avenösa preparat.

Snabbverkande narkosmedel för induktion. Medvetslösheten kommer snabbt och behagligt, men utan muskelavslappning och utan avsevärd minskning av reflexerna. Upprepad tillförsel leder till ackumulering av medlet och förlängd återhämtningstid. Den smärtlindrande effekten är obetydlig.

Ett ångestdämpande bensodiazepinderivat med kramplösande, lugnande och amnestiska egenskaper. Det har också använts för symtomatisk behandling av alkoholabstinensbesvär.

Salter och estrar av krotonsyra.

I stort sett alla nervceller som inte är motoriska eller sensoriska. Med interneuroner kan även avses nervceller vars axoner förblir inom ett bestämt område i hjärnan, i motsats till sådana (projektionsneuroner) vars axoner skjuter ut i andra hjärnområden.

Preparat som lindrar ångest, spänningar och neurotiska symtom. De har en rogivande effekt utan att påverka medvetandet eller nervfunktionerna. Adrenerga betaantagonister, som också används vid behandl ing av ångest, räknas inte hit.

Läkemedel som används för att framkalla sömnighet eller sömn, eller för att minska psykisk stress eller ångest.

En grupp derivat av barbitursyra eller tiobarbitursyra. Många av dessa har medicinsk betydelse som lugnande medel eller hypnotika, som narkosmedel eller som kramplösande medel.

En färglös, klar och flyktig vätska (alkohol) med allmän kemisk formel C2H5OH. Den tas snabbt upp i tarmkanalen och sprids i hela kroppen. Etanol har bakteriedödande verkan och används som lokalt desinfektionsmedel. Den har utbredd användning som lösningsmedel och konserveringsmedel i t ex farmaceutiska preparat, och den utgör den viktigaste beståndsdelen i alkoholdrycker.

Oorganiska eller organiska derivat av fosfinsyra, H2PO(OH). Hit hör fosfinater och fosfinsyraestrar.

Aminosyror med oladdade R-grupper eller sidokedjor.

En del av den bakre hjärnan (metencefalon), belägen i den bakre skallskålen. Den utgör centrum för samordning av rörelser. Syn. cerebellum.

Gaser eller flyktiga vätskor som framkallar olika grader av bedövning eller narkos, beroende på styrka, cirkulation, andning och neuromuskulära effekter. Inhalationsmedlen har den fördel framför de in travenösa att narkosdjupet snabbt kan ändras genom snabb ändring i koncentrationen av det inhalerade preparatet.

Nervers eller musklers elektriska reaktion på stimulering.

Tillförsel, med elektrisk ström, av joner av lösliga salter till vävnader i behandlingssyfte. I den medicinska litteraturen beskrivs metoden som ett förlopp för att öka läkemedels genomträngningsförmåga i ytvävnader med hjälp av elektrisk ström. Jontofores har ingenting att göra med jonbyte, luftjonisering eller fonofores, vilka inte kräver elektrisk ström.

En klass mättade föreningar bestående av endast två ringar med två eller fler gemensamma atomer och åtminstone en heteroring, och som får sitt namn efter en öppen kolvätekedja med samma totalantal ato mer.

Läkemedel som binder till, men inte aktiverar receptorer för excitatoriska aminosyror, varvid agonistverkan blockeras.

En förening som hämmar in vivo-aktiviteten av aminobutyrataminotransferas, vilket leder till en förhöjd nivå av gammaaminosmörsyra i vävnader.

Ett stabilt och icke-explosivt narkosmedel med förhållandevis lindriga biverkningar.

Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.

Organiska föreningar som generellt innehåller en aminogrupp (-NH2) och en karboxylgrupp (-COOH). Tjugo alfaaminosyror är de subenheter som polymeriseras till proteiner.

Cellmembranglykoproteiner som är selektiva för kloridjoner.

Ett korttidsverkande, lugnande medel med ångest- och minnesdämpande egenskaper. Det används inom tandläkeri, hjärtkirurgi, endoskopiska rutiner, för medicinering före narkos och som tillägg vid lokalbedövning. Den kortvariga verkan och den kardiorespiratoriska stabiliteten gör medlet användbart för riskpatienter, äldre och hjärtsjuka. Det är vattenlösligt vid pH under 4 och fettlösligt vid fysiologiskt pH.

Det elektriska gensvar i det centrala nervsystemet som framkallas av stimulering av känselreceptorer eller någon punkt längs känselbanorna mellan receptor och hjärnbark. Retningen kan ske hörselvägen, somatosensoriskt eller visuellt, men också andra retningsvägar har rapporterats. Ibland används händelserelaterade potentialer synonymt med retningspotentialer, men de är dessutom ofta förknippade med utförande av någon motorisk, kognitiv eller psykofysiologisk uppgift. Syn. reaktionspotentialer.

Natriumsaltet av 4-hydroxismörsyra. Det används som narkosmedel och kan ge upphov till bradykardi och dyskinesier.

Azoler med ett syre och ett kväve intill varandra i 1,2-positionerna, till skillnad från oxazoler, som har kväve i 1,3-positionerna.

Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.

Ett antikonvulsivt medel mot flera typer av krampanfall, som t ex myotoniska och atoniska kramper, ljuskänslighetsepilepsi och absensepilepsi. Det föreligger dock risk för toleransutveckling. Det har sällan verkan vid utbredda tonisk-kloniska krampanfall eller partiella kramper. Verkningsmekanismen tycks omfatta förstärkning av GABA-receptorreaktionerna.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

8-klor-1-metyl-6-fenyl-4H-(1,2,4)triazol(4,3-a)(1,4)benzodiazepin. En triazolbenzodiazepinförening med ångestdämpande och sedativ-hypnotisk verkan, som är effektiv vid behandling av panik- och ångestt illstånd.

En otydligt definierad grupp av läkemedel med förmåga att dämpa aktiviteten i det centrala nervsystemet. De huvudsakliga typer av medel som räknas hit är etylalkohol, bedövningsmedel, sömnmedel, lugna nde medel, narkotiska preparat och ångestdämpande medel.

Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.

Ett läkemedels påverkan på ett annat läkemedels verkningsmekanism, metabolism eller toxicitet.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Cellyteproteiner som binder glutamat och utlöser förändringar som påverkar cellers beteende. Till glutamatreceptorerna hör jonotropa receptorer (AMPA-, kainat- och N-metyl-D-aspartatreceptorer), som direkt styr jonkanaler, och metabotropa receptorer, som verkar genom andrahandssignalsystem. Glutamatreceptorer är de vanligaste förmedlarna av snabb, stimulerande synaptisk signalöverföring i det centrala nervsystemet. De anses även vara inblandade i minnesmekanismer och många sjukdomstillstånd.

Ett organoklorbaserat insektsmedel som förbjudits i USA. Det har använts för att begränsa spridningen av gräshoppor, spridare av tropiska sjukdomar, termiter (genom direkt tillförsel i marken), och för behandling av frön och växter, ej avsedda för livsmedelsbruk.

En av katekolaminsignalsubstanserna i hjärnan. Den uppstår ur tyrosin och är prekursor till norepinefrin och epinefrin. Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i hjärnans extrapyramidala system och av betydelse för rörelseregleringen. En familj av receptorer (dopaminreceptorer) förmedlar dess verkan.

Förändringar i cellmembranets laddningspotential på den närmsta nervcellen när en impuls med aktiverande verkan når synapsen. Vad som sker är en lokal förändring mot depolarisering. Summering av dessa potentialer kan få nervcellen att avge en urladdningsimpuls.

Reglerade, jonselektiva glykoproteiner som förflyttar sig genom membran. Den jonkanalstyrande stimuleringen kan utgöras av membranpotentialen, läkemedel, cytoplasmatiskt signalämne eller mekanisk belastning. Jonkanaler som utgör inbyggda delar av jonotropa neurotransmitterreceptorer räknas inte hit.

Förflyttning av ämnen, inkl. biokemiska substanser och läkemedel, genom cellmembran och epitellager, vanligen med passiv diffusion.

En neurotransmittor. Acetylkolin är hos vertebrater den viktigaste signalsubstansen vid den neuromuskulära förbindelsen, de autonoma gangliorna, de parasympatiska effektorkopplingarna, en undergrupp a v de sympatiska effektorkopplingarna och vid många ställen i det centrala nervsystemet. Det tillförs vanligtvis inte som läkemedel, eftersom det snabbt bryts ned av kolinesteraser, men det är användba rt i vissa oftalmologiska tillämpningar.

En aktivators eller hämmares inverkan på t ex ett enzyms aktivitet genom att binda till annan plats på enzymet än dess aktiva centrum.

En teknik för mätning av extracellulära halter av ämnen i vävnader, vanligen in vivo, med hjälp av en liten sond försedd med ett halvgenomsläppligt membran. Man kan även tillföra ämnen till vävnader genom membranet.

(2S-(2 alfa,3 beta,4 beta))-2-Karboxi-4-(1-metyletenyl)-3-pyrrolidinättiksyra; askaricid från rödalgen Digenea simplex. Det är en kraftigt retande aminosyraagonist för vissa excitatoriska aminosyrareceptorer och har använts för att särskilja receptortyper. Som många retande aminosyraagonister kan den vara neurotoxisk, och har använts experimentellt för detta ändamål.

En icke-essentiell aminosyra som finns i riklig mängd i kroppsvävnaderna och deltar i många ämnesomsättningsprocesser. Det syntetiseras från glutaminsyra och ammoniak och är den viktigaste kvävekällan i kroppen, och en viktig energikälla för många celler.

En kraftig, stimulerande aminosyraantagonist med förkärlek för icke-NMDA-jonotropa receptorer. Den används främst som ett forskningsverktyg.

Läkemedel som binder till och aktiverar receptorer för excitatoriska aminosyror.

Huskatten Felis catus, tillhörande rovdjursfamiljen Felidae, med mer än 30 stammar. Huskatten härstammar i första hand från vildkatten i Afrika och Sydvästasien. Katter anses ha funnits i palestinska samhällen så tidigt som för 7 000 år sedan, men det var i Egypten för ca 4 000 år sedan som tamkatten blev en mer allmän företeelse.

Den nedre delen av hjärnstammen. Den är belägen under hjärnbryggan och framför lillhjärnan. Den förlängda märgen fungerar som en omkopplingsstation mellan hjärnan och ryggmärgen, och innehåller centra för reglering av andnings-, vasomotorisk, hjärt- och reflexverksamhet.

Ett grundämne tillhörande alkalimetallerna. Det har kemiskt tecken K och atomnummer 19. Atomvikten är 39,10. Kalium är den dominerande katjonen i den intracellulära vätskan i muskelvävnad och mellan andra celler. Kaliumjonen är en kraftig elektrolyt och spelar en avgörande roll i regleringen av vätskevolym och upprätthållande av vatten-elektrolytbalansen.

En kraftig och specifik NMDA-receptorantagonist i D-enantiomerisk form. L-formen är inaktiv mot NMDA-receptorer, men kan påverka AP4 (2-amino-4-fosfonobutyrat; APB)-stimulerande aminosyrareceptorer.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

Ett sjukdomstillstånd som kännetecknas av återkommande episoder av paroxysmala störningar i hjärnan till följd av plötsliga, okontrollerade och onormalt kraftiga nervcellsurladdningar. Klassifikationen av epilepsier baseras vanligen på 1) krampanfallens kliniska särdrag (t ex motoriska anfall), 2) etiologi (t ex posttraumatiskt krampanfall), 3) anatomisk utgångspunkt (t ex pannlobsanfall), 4) tendens till spridning till andra områden i hjärnan och 5) tidsmönster (t ex nattlig epilepsi).

Ett extrakt av absint och andra bittra örter, innehållande 60% alkohol. Långvarigt bruk orsakar nervositet, kramper, trismus, amblyopi, opticusneurit och mental försämring.

En polypeptid med 86 aminosyror, som finns i kroppsvävnaderna och som flyttar diazepam från bensodiazepinets bindningsställe på gamma-aminosmörsyrareceptorn (receptorer, gaba). Den binder även medellånga till långa kedjor av acyl-CoA-estrar och tjänar som acyl-CoA-transportör. Peptiden reglerar fettomsättningen.

Ett lugnande och kramplösande preparat som ofta används vid behandling av alkoholabstinensbesvär. Klormetiazol har dessutom föreslagits som nervskyddsmedel. Den terapeutiska verkningsmekanismen är int e till fullo känd, men preparatet förstärker GABA-receptorreaktionen och påverkar möjligen också glycinreceptorerna.

Den iakttagbara reaktionen hos ett djur i någon situation.

Sidopartiet av mellanhjärnan, vilket sträcker sig från synnervskorsningen till svansdelen av mamillarkropparna och bildar tredje ventrikelns nedre väggar och sidoväggar.

Ett fenomen med relativt djupgående förändring av hjärnfunktionener till följd av upprepade elektrisk eller kemisk stimulering som kulminerar med elektrografiska och beteendemässiga konvulsioner så fort stimulering sker pånytt. Det utnyttjas i experimentell epilepsi.

En teknik för inlagring av biotinylgrupper i molekyler, antingen genom katalys med holokarboxylassyntetas i samband med enzymbiosyntes eller in vitro, varvid specifika substrat synliggörs genom inkuba tion med biotinmärkta sonder och avidin eller streptavidin som bundits till något ämne tillgängligt för biokemisk test. Biotinylerat dUTP är en alternativ metod till radioisotopmärkning av DNA in vitr o.

Ett materials förmåga att släppa igenom elektroner.

L-formen av en av de icke-essentiella aminosyrorna. Den finns i djur och växter, särskilt sockerrör och sockerbetor. Den kan verka som neurotransmittor.

Ett intravenöst narkosmedel med kortvarig verkan som kan användas för att inleda narkos.

Grundämne som förekommer i nästan all organiserad vävnad. Det tillhör alkalimetallerna och har kemiskt tecken Ca, atomnummer 20 och atomvikt 40. Kalcium är det allra vanligaste mineralämnet i kroppen och bildar i förening med fosfor kalciumfosfat, som ingår i ben och tänder. Det spelar en essentiell roll för nerv- och muskelfunktioner, i blodkoagulationsprocessen (som faktor IV) och i många enzymp rocesser.

Radiografiskt framställd bild av ett föremål eller en vävnad på fotografisk plåt som exponerats för strålning från radioaktivt material inuti objektet.

Ett cyklohexanonderivat som används som narkosmedel. Verkningsmekanismen är inte helt klarlagd, men ketamin har förmåga att blockera NMDA-receptorer och kan interagera med sigmareceptorer.

Arrangerad genetisk mutagenes på någon specifik plats i DNA-molekylen som ger en bassubstitution, infogning eller radering.

Spektroskopimetod för mätning av det magnetiska momentet hos elementärpartiklar, så som atomkärnor, protoner eller elektroner. Tekniken har kliniska tillämpningar i form av NMR-tomografi (magnetisk resonanstomografi).

De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.

Korta och förgrenade utskott från själva nervcellen, vilka tar emot signaler från andra nervceller.

Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.

Allmän benämning på medlemmar av familjen Caviidae. Den vanligaste arten är Cavia porcellus, som är det tammarsvin som används som husdjur och i biomedicinsk forskning.

Injicering i hjärnventriklarna.

3-merkaptoproprionsyra. En glutamatkarboxylashämmare. Den minskar koncentrationen av GABA i hjärnan och orsakar därmed krampanfall.

En glutamatdekarboxylashämmare och GABA-antagonist. Det används för att framkalla kramper hos experimentdjur.

Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.

Ett ytterst stabilt inhalationsnarkosmedel som medger snabba justeringar av bedövningsgraden med små förändringar i puls och andningsfrekvens.

En kraftfull N-metyl-D-aspartatreceptor(NMDA-receptor)antagonist som huvudsakligen används för forskningsändamål. Preparatet är ett tänkbart läkemedel i samband med en rad degenerativa nervsjukdomar eller -störningar där NMDA-receptorer kan tänkas spela en viktig roll. Pga psykotropa effekter har medlet begränsats till användning för djur- och vävnadsförsök. Syn. MK-801.