Elakartade lymfom där lymfcellerna är hopklumpade till avgränsade noduler inuti lymfknutorna. Nodulerna påminner i viss utsträckning om germinalcentra i lymfknutsfolliklar och utgör sannolikt en neoplastisk utveckling av follikulära B-lymfocyter från lymfknutor. Denna lymfomklass förekommer vanligen hos äldre personer, är spridd till flera lymfknutor, och möjligen även extranodal. Patienter med lymfom med follikulärt eller nodulärt mönster har oftast ett lindrigare sjukdomsförlopp än de med diffust lymfom.
Ett av de tre paren i den femte gruppen (grupp E) av de mänskliga kromosomerna, enligt gällande klassificering.
En indikatorftalfärg som är gulgrön i utstryk av normal tårvätska och klargrön i en mer alkalisk lösning, som t ex kammarvatten, och används därför både terapeutiskt och för diagnos i samband med hornhinneskador.
Kvantifiering av storlek på och hemoglobininnehåll eller -koncentration i den röda blodkroppen, baserad på erytrocyttal, hemoglobinhalt i blodet och hematokrit. Specificeringen omfattar medelcellvolym (MCV), medelcellhemoglobin (MCH) och medelcellhemoglobinkoncentration (MCHC). Hit hör även mätning av celldiameter och -tjocklek.
Ett av tre par i den fjärde gruppen (grupp D) av mänskliga kromosomer, enligt gällande klassificering.
Ursprungscellerna för alla typer av blodceller.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
Rekombinaser som infogar exogent DNA i värdgenom. Exempel är proteiner som kodas av polgenen hos Retroviridae och även latenta bakteriofager, varav bakteriofag lambda är mest känd.
En grupp heterogena lymftumörer som vanligtvis uttrycker ett eller fler B-cellsantigen eller representerar elakartade omvandlingar av B-lymfocyter.
Malignt lymfom bestående av av stora celler som är antingen delade eller odelade. Mönstret är övervägande diffust. De flesta av dessa lymfom utgörs av maligna B-lymfocyter ungefär halvvägs i differentieringsförloppet.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
En mångcellinje-tillväxtfaktor som utsöndras av lymfocyter, epitelceller och astrocyter, och som stimulerar till klonal tillväxt och differentiering av olika typer av blod- och vävnadsceller. Den kallas även multi-CSF och räknas som en hematopoetisk kolonistimulerande faktor.
En delstat inom USA, belägen i sydöstra delen av landet, där den utgör en halvö mellan Atlanten och Mexikanska golfen. Ytan är 151 670 km2, och folkmängden ca 15 miljoner invånare (2000). Huvudstad är Tallahassee.
Utveckling och bildande av olika typer av blodceller. Blodbildningen (hematopoesen) kan ske i benmärgen (medullär) eller utanför benmärgen (extramedullär).
Den ofödda avkomman hos däggdjur som föder levande ungar. Fostertiden sträcker sig från embryonalstadiet, då de huvudsakliga organen tagit form, till födseln. Hos människan motsvaras det av tiden från och med den 9 graviditetsveckan. Foster skall särskiljas från embryo.
Klassificering av immunsystemets celler utifrån strukturella och funktionella skillnader. Denna bestämning används allmänt för analys och sortering av olika underklasser av T-lymfocyter, baserad på CD-antigen och med hjälp av flödescytometri.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Celler i benmärgen, inkluderande fettceller, stromaceller, megakaryocyter och prekursorceller till de flesta av blodcellerna.
Det tunna, sega extraembyonala membran som hos kräldjur, fåglar och däggdjur omger fosterhinnan och innehåller foster och fostervatten. Hos däggdjur utvecklas det ur trofoblasten.
B-cellsleukemi/lymfom-2-gener, ansvariga för att blockera apoptos (celldöd) i normala celler och förknippade med follikulärt lymfom vid överrepresentation. Förhöjt uttryck beror på t(14;18)-translokering. Hos människa är c-bcl-2-genen belägen vid 18q24 på den långa armen på kromosom 18.
Omfördelning av gener till följd av bortfall av DNA- eller RNA-segment, vilket leder till att sekvenser som normalt befinner sig på avstånd från varandra hamnar nära varandra. Bortfallet kan påvisas med hjälp av cytogenetiska metoder, och man kan även sluta sig till det från fenotypen, antydande bortfall på en bestämd plats.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Oorganiska eller organiska föreningar som innehåller bor som en integrerad del av molekylen.
Glykoproteiner på omogna hematopoetiska celler och endotelceller. De utgör de hittills enda kända molekyler som kommer till uttryck i blodsystemet genom ett begränsat antal progenitorceller i benmärg en.
Anemi med större erytrocyter än normalt.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
Bildande av lymfocyter och plasmaceller från de lymfoida stamceller som utvecklas ur de pluripotenta hematopoetiska stamcellerna i benmärgen. De lymfoida stamcellerna differentierar till T-lymfocyter, B-lymfocyter, plasmaceller eller NK-celler (naturliga mördarceller), beroende på vilka organ eller vävnader de vandrar till.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Alla elakartade lymfvävnadstumörer som skiljer sig från Hodgkins sjukdom, då de är mer heterogena i fråga om cellinjemalignitet, kliniskt förlopp, prognos och behandling. Det enda gemensamma kännetecknet bland dessa tumörer är frånvaron av Reed-Sternbergceller, vilka är typiska för Hodgkins sjukdom.
En cells förökning genom delning.
Viktiga beståndsdelar av immunglobulinmolekyler. De utgör de större av de två typerna av polypeptidkedjor som svarar för de olika immunglobulinernas biologiska och immunologiska egenskaper. De skiljer sig åt, beroende på vilken Ig-klass de kommer från, innehåller mellan 450 och 600 aminosyrarester per kedja, och har molekylvikter mellan 51 och 72 kD. Varje immunglobulinmolekyl har två tunga och två lätta kedjor.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
Reguljär omlagring av genregioner genom DNA-omfördelning, såsom normalt sker under utvecklingsprocessen.
Tillämpning av statistiska mätmetoder inom biologi, medicin och lantbruk.
Den mjuka vävnaden i skelettbenens håligheter. Det finns två typer: gul och röd. Den gula finns i de stora benen och består huvudsakligen av fettceller och ett fåtal primitiva blodceller. Den röda är blodbildande vävnad som producerar erytrocyter och leukocyter. Benmärgen byggs upp av ett fackverk av bindeväv med förgrenade fibrer, där märgcellerna fyller facken.
Cytologisk teknik för mätning av stamcellers funktionella kapacitet genom undersökning av deras aktivitet.
Fostrets vikt i livmodern, vilken vanligtvis kan uppskattas mha beräkningar baserade på mätresultat från ultraljudsundersökning av fostret.
Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.
Systemisk och lungpåverkan av inandning av mögel i damm från hö och halm hos personer som blivit överkänsliga för antigener i dammet. Reaktionerna är i de allra flesta fall förknippade med inandning av sporer från Micromonospora faeni eller Thermoactinomyces vulgaris.
Det längsta och största benet i skelettet. Det sitter mellan höften och knät.
Tillståndet som följer på föreningen av en äggcell och en sädescell, då ett embryo eller foster växer i kroppen.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Gener som ger upphov till för tidig död hos en organism. Dominanta dödsgener tar dör på heterozygoter, medan recessiva dödsgener tar död på enbart homozygoter.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.
En sällsynt form av non-Hodgkinlymfom, med ett vanligtvis diffust mönster av både små och medelstora lymfocyter och små, delade celler. Formen utgör ca 5% av fallen av non-Hodgkinlymfom hos vuxna i USA och Europa. De flesta mantelcellslymfom är förknippade med en t(11;14)-translokering, vilket leder till förhöjt uttryck av cyklin D1-genen.
En grupp genetiskt identiska celler som alla utvecklats ur en enda modercell genom mitos (hos eukaryoter) eller binär delning (hos prokaryoter). Till kloner hör också molekyler av rekombinant-DNA som alla bär en och samma sekvens.
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
En prekursor till ett alkylerande kvävesenapsbaserat antitumör- och immunsuppressivt medel som måste aktiveras i levern för att bilda den aktiva aldofosfamiden. Det används för behandling av lymfom, leukemier osv. Bieffekten, alopeci (håravfall), har man dragit nytta av för att avlägsna fårpäls. Cyklofosfamid kan dessutom orsaka sterilitet, fostermissbildningar, mutationer och cancer.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Antal leukocyter och erytrocyter per enhetsvolym i ett prov med venöst blod. En fullständig blodcellsräkning omfattar dessutom mätning av hemoglobin, hematokrit och erytrocytindex.
Användning av två eller fler preparat samtidigt eller i följd vid cancerterapi. Medlen behöver inte administreras i samma form.
Kroppsdel mellan bröstkorg och bäcken.
Bildande av multipla proteinisoformer utifrån en enda gen. Alternativ splitsning innefattar sammanfogning av icke-konsekutiva exoner under tillkomsten av några, men inte alla, av genens transkript. En viss exon kan sålunda förenas med vilken som helst av flera andra exoner för att bilda budbärar-RNA. De alternativa formerna producerar proteiner som har en gemensam del och en avvikande del.
Den extra luftvolym som med maximal ansträngning kan andas ut sedan en normal och lugn utandning utförts. Denna process förkortas vanligen ERV.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.
Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.
Ett antitumörmedel som fås från Streptomyces peuceticus. Det är ett hydroxiderivat av daunorubicin och används både mot leukemier och fasta tumörer.
En stam av encefalomyokarditvirus, en art av Cardiovirus, som isolerats från gnagare och hardjur och som då och då ger upphov till febersjukdom hos människor.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
Konferenser, sammankomster eller formella möten, vars deltagare vanligtvis representerar något speciellt verksamhetsområde.
Ovala eller bönformade knutor (1 - 30 mm i diameter) belägna längs lymfsystemets kärl.
En grupp dubbelringade, heterocykliska föreningar.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Dessa tillväxtfaktorer omfattar en grupp hematopoesreglersubstanser med specifika biologiska egenskaper som bestäms av deras förmåga att främja tillväxt och differentiering av blodceller av olika stammar. Erytropoetin och kolonistimulerande faktorer tillhör denna grupp. Vissa av dessa faktorer har använts för behandling av kemoterapiframkallad neutropeni, myelodysplasisyndrom och funktionsrubbningar i benmärgen.
En genetisk reglermekanism för utjämning av fenotyputtrycket av särdrag som bestäms av X-kromosomens gener, så att de kommer till samma uttryck hos XY (han) och XX (hon).
Logik som istället för exakta värden utgår från ungefärliga, kvantitativa värden, baserade på lingvistisk tvetydighet i såväl naturligt som artificiellt eller syntetiskt språk. Vanliga variabler är t ex bra, dålig, ung, och bestämningar som mer, mindre och mycket. Sådana kan ingå i vaga utsagor i en specifik problemställning. Oskarp logik har en nyckelroll i många medicinska och tekniska expertsystem.
Cellförändringar som visar tecken på att kontrollmekanismer satts ur spel, ökad tillväxt, ändringar på cellytan, karyotypa abnormaliteter, morfologiska och biokemiska avvikelser och andra egenskaper s om medför förmåga att invadera, metastasera och döda.
Den anatomiska struktur som bildar taket i munhålan. Den består av den främre, hårda gommen och den bakre, mjuka gommen.
Färgämnen som avger ljus vid bestrålning. Våglängden hos det utsända ljuset är vanligtvis längre än hos det infallande. Fluorokromer är färgämnen som tillsätts andra ämnen för att få dessa att fluorescera, och används som markörer inom biokemi och immunologi.
Perioden efter en framgångsrik behandling, under vilken inga symtom eller sjukdomstecken syns.
Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.
Bestämning av antalet celler av en viss sort, vanligen mätt per enhetsvolym av ett prov.
Medel som hämmar eller hindrar tumörtillväxt, genom att stoppa mogningsprocessen och proliferationen hos elakartade celler.
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
Hematopoetisk tillväxtfaktor som främjar utveckling av förelöpare till B-celler och har mitogen samverkan med Interleukin-2 vid aktivering av T-celler. Den produceras av benmärgens stromaceller.
Blod hos fostret. Utbyte av näringsämnen och avfallsämnen mellan fostrets och moderns blod sker via moderkakan, Umbilikalt blod är blod i navelsträngsartären eller -venen.
Luciferaser från eldflugor, vanligtvis Photinus, som oxiderar eldflugeluciferin, varvid avges fotoner. EC 1.13.12.7.
Ordnad omlagring av B-lymfocyters variabla genregioner, vilket bidrar till en mångfald antikroppar. Omfördelningen äger rum under den omogna B-lymfocytens första differentieringsstadium.
En viktig adhesionsanknuten heterodimermolekyl som uttrycks av humana monocyter, granulocyter, NK-celler och vissa lymfocyter. Alfa-subenheten är CD11c-antigenet (även kallat Leu-M5), ett ytantigen på vissa myeloida celler. Beta-subenheten är CD18-antigenet. Komplement-4-bindande protein har visat sig spela en viktig roll vid cell till cell- och cell till substrat-adhesion.
Bestämning av det mönster av gener som uttrycks vid den genetiska transkriptionen, såväl under specifika förhållanden som i en specifik cell.
Ett surt glykoprotein på 23 kDa med inre disulfidbindningar. Protein produceras som svar på ett antal inflammatoriska signaler av mesenkymala celler i hemopoetisk miljö och på perifera inflammationsställen. GM-CSF kan stimulera till produktion av neutrofila granulocyter, makrofager och blandkolonier av granulocyter och makrofager från benmärgsceller, och sätta igång bildandet av eosinofilkolonier från fetala leverstamceller. GM-CSF stimulerar även till vissa funktionella processer i mogna granulocyter och makrofager.
Egenskapen hos ett ämne att lysa under bestrålning. Den avgivna strålningen är vanligtvis av längre våglängd än den infallande (eller absorberade), t ex kan ett ämne som bestrålas med osynligt ljus avge synligt ljus. Röntgenfluorescens används för diagnostiska ändamål.
Den samlade volymen av cirkulerande röda blodkroppar. Mätningen sker med hjälp av radioisotopteknik.
Molekyler som binder till andra molekyler, särskilt ifråga om små molekyler som binder specifikt till större molekyler, t ex ett antigen som binder till en antikropp, ett hormon eller en neurotransmittor som binder till en receptor, eller ett substrat eller allosterisk effektormolekyl som binder till ett enzym. Ligander kan även utgöras av molekyler som avger eller tar upp ett elektronpar för att bilda en koordinerad kovalent bindning med den centrala metallatomen i ett koordinationskomplex.
De förhärskande proteinerna i kobraormens (Naja) gift. De består av polypeptider av 57 till 62 aminosyror med fyra disulfidbindningar och en molekylvikt på högst 7000. Giftet orsakar skelettmuskel- och hjärtmuskelkramper, stör nervmuskel- och ganglionsignalöverföringen, och depolariserar membranen i nerv-, muskel- och blodceller, vilket leder till hemolys. Syn. kobramin A; kobramin B; kobracytotoxin; gammatoxin; membranaktiv polypeptid.
En grupp derivat av spiro(isobensofuran-1(3H),9'-(9H)xanten)-3-on. De används som färgämnen, som metallindikatorer och som fluorescerande markörer i immuntester.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Mätning av antalet röda blodkroppar per enhetsvolym i ett venblodprov.
Förvärring av en sjukdom med tiden. Begreppet används mest i samband med kroniska och obotliga sjukdomar, där sjukdomsstadiet är avgörande för behandling och prognos.
Trombocyter. Kärnfria, små och skivformiga celler som bildas i megakaryocyterna och finns i blodet hos alla däggdjur. De är av betydelse för blodets koagulation.
Maskliknande stadium efter äggstadiet i livscykeln hos insekter, maskar och andra djur som genomgår metamorfos.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under en organisms utvecklingsstadier.
Anemi karakteriserad av en minskning i förhållandet mellan hemoglobinvikt och erytrocytvolym, dvs att medelhalten av blodkroppshemoglobin är lägre än normalt. Orsaken kan vara järnbrist eller järnförl ust, som i sin tur kan vara en följd av infektioner eller andra sjukdomar, läkemedelsbruk, blyförgiftning m m.
Det tidiga, prenatala stadiet i däggdjursutvecklingen, kännetecknat av snabba morfologiska förändringar och differentiering i organismens grundläggande strukturer.
DNA som finns i tumörvävnad.
Antigener som kommer till uttryck framförallt på ytan av levande celler under de olika stadierna av mognad och differentiering. De är organ- och vävnadsspecifika immunologiska markörer och användbara vid studier av normal cellutveckling såväl som tumörbildning.
Möss med muterade gener som uttrycks som phenotyper hos djuren.
Bestrålning av hela kroppen med joniserande eller icke-joniserande strålning. Begreppet är tillämpligt på djur och människor, men ej mikroorganismer.
Möss som är homozygota för den muterade autosomalt recessiva "scid"-genen, som är belägen på centromeränden av kromosom 16. Dessa möss saknar mogna, funktionella lymfocyter och är därför synnerligen mottagliga för dödliga opportunistiska infektioner om de inte får ständig antibiotikabehandling. Bristen på B- och T-cellsimmunitet liknar det svåra immundefektsyndromet SCID (severe combined immunodeficiency) hos barn. SCID-möss är användbara som djurmodeller, då de genom att vara mottagliga för implantat från mänskliga immunsystem kan producera hematochimära möss med humant SCID-syndrom (SCID-hu).
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.
Leukocyter, vars cytoplasma innehåller rikligt med korn. Cellerna indelas i tre grupper utifrån kornens färgningsegenskaper: neutrofila, eosinofila och basofila. Mogna granulocyter utgör neutrofiler, eosinofiler och basofiler.
Ett glykoprotein med molekylvikten 25 kDa innehållande inre disulfidbindningar. Det främjar överlevnad, tillväxt och differentiering av neutrofila granulocytprekursorceller och har till funktion att aktivera mogna blodneutrofiler. I familjen av kolonistimulerande faktorer är G-CSF den mest kraftfulla induceraren av slutlig differentiering av leukemiska myeloidcellinjer till granulocyter och makrofager.
En peptid på 43 kD som ingår i konnexinfamiljen bland de intracellulära ("gap junction") proteinerna. Konnexin 43 är en produkt av alfa-1-konnexingenen. Peptiden isolerades första gången från hjärta hos däggdjur, men den förekommer överallt i kroppen, inklusive hjärnan.
Cellers volym eller ytmått.
Mätning av kroppens storlek, vikt mm hos människan och andra primater.
Tumörsjukdomar i mjälten.
Undersökning av kromosomer i syfte att diagnostisera, klassificera, kartlägga eller handlägga genetiska sjukdomar och avvikelser. Efter preparering av ett prov utförs karyotypning och/eller analys av de specifika kromosomerna.
En alkylerande kvävesenap som används som antitumörmedel (cytostatikum) vid kronisk lymfatisk leukemi, Hodgkins sjukdom m fl.
Substanser som förstärker, stimulerar, aktiverar eller modulerar såväl det cellulära som humorala immunsvaret. De klassiska medlen (Freunds adjuvans, BCG, Corynebacterium parvum m fl) innehåller bakteriella antigener. Några är endogena (t ex histamin, interferon, transfer factor, interleukin-1). De kan vara antingen ospecifika eller antigenspecifika.
En typ av icke-enzymatisk reaktion där aldehyder, ketoner eller reducerande sockerarter reagerar med aminosyror, peptider eller proteiner. Färgförändringar i livsmedel, som t ex vid tillagning av kött eller vid nedbrytningsreaktioner, är resultat av denna reaktionstyp. Maillardreaktionen är föremål för intresse inom jordbruk, livsmedels- och näringsforskning och kolhydratkemi.
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
Gener som kodar för immunglobulinernas lätta och tunga kedjesegment. De lätta kedjornas gensegment betecknas L-V (variabel), J ("joining"; sammankopplande) och C (konstant). De tunga kedjesegmenten har dessutom en mångfalds- eller spridningsgen D ("diversity"). Varje segment kodar för vissa aminosyror, och alla har olika nukleotidsekvenser. Generna sätts ihop genom ett anmärkningsvärt blandande av segment under B-cellernas mognande.
Teoretiska modeller som efterliknar förlopp hos biologiska processer eller sjukdomar. För sjukdomsmodeller hos levande djur
De delar av en genetisk kopia som återstår sedan intronerna avlägsnats och som sammanflätas till budbärare eller strukturellt RNA.