En oregelbunden hålighet i rombencefalon, mellan förlängda märgen, bryggan och isthmus framför och lillhjärnan bakom. Den löper i ett med ryggmärgskanalen och hjärnakvedukten (aquaeductus cerebri), och genom öppningar i sidan och mitten står den i förbindelse med det subaraknoida rummet.

Tumörer belägna i hjärnans ventriklar, inklusive de båda sidoventriklarna, den tredje och den fjärde ventrikeln. De kan vara primära (t ex plexus choroideustumörer eller subependymalgliom (ependymom)) , metastaser från andra organ, eller utväxter från lokalt invasiva tumörer i intilliggande delar av hjärnan.

Vätskefyllda och med varandra förbundna hålrum i hjärnan.

"Den tredje hjärnventrikeln är en fluidfylld kammare belägen centralt inom hjärnbalken i hjärnan, som kommunicerar med de övriga ventriklarerna och cerebrospinalvätskan, med funktionen att cirkulera och absorbera denna vätska för att skydda hjärnan och nerverna."

Onormalt stor ansamling av cerebrospinalvätska i skallen, som kan vara förenad med utvidgning av hjärnventriklarna, intrakraniellt övertryck, huvudvärk, trötthet, urininkontinens och ataxi (koordinationsrubbningar). Hos barn kan makrocefali uppträda. Tillståndet kan bero på tilltäppning av cerebrospinalvätskans kanaler, pga neurologiska störningar, blödningar i skallen, infektioner i centrala nervsystemet, hjärntumörer, skallskada eller andra tillstånd. Försämrad resorption av vätska från araknoidalfransarna leder till en kommunicerande form av hydrocefalus. Hydrocephalus ex-vacuo avser ventrikelutvidgning till följd av reducerad hjärnvävnad efter hjärninfarkt.

Röntgenundersökning av hjärnans ventrikelsystem efter injektion av luft eller annat kontrastmedel direkt i ventriklarna. Hit hör också datortomografi av hjärnventriklarna.

En medfödd missbildning i det centrala nervsystemet, med utebliven utveckling av lillhjärnans mittstrukturer, utvidgning av den fjärde ventrikeln och förskjutning uppåt av hjärnhinnans tvärgående sinus, tentorium och torcula. Kliniska särdrag är utstickande bakhuvud, tilltagande förstoring av skallen, utbuktning av den främre fontanellen, papillödem, ataxi (samordningsrubbning), gångstörningar, nystagmus (ögondarrningar) och nedsatt intellektuell förmåga.

Den infratentoriella del av skallgropen som innehåller lillhjärnan och hjärnstammen. Den begränsas av bakre tredjedelen av kilbenets övre yta, av tinningsbenets bakre, klippbens- och klippbensutskottsdelar, och av den nedre vinkeln på bakre delen av hjässbenet.

En ventrikuloperitoneal shunt (VPS) är en typ av neurokirurgiskt implantat som används för att behandla ökad intrakraniell tryck (ICP) orsakad av hydrocefalus eller annan patologisk vätskeansamling i hjärnan. Shunten består av en kateter som placeras in i den laterala ventrikeln i hjärnbalken och leds under huden till bukhålan där vätskan absorberas. Detta hjälper till att reducera ökat ICP och förhindra skada på hjärnan.

Syringomyeli är en sjukdom där ett utvidgat hålrum (syrinx) bildas inne i ryggraden, vanligtvis i bakhalsen (hjäss- och halspartiet) av ryggmärgen. Denna utvidgning kan orsaka skada på ryggmärgens nervfibrer, vilket kan leda till neurologiska symtom som svaga armar och händer, känselbortfall, smärta, muskelsvaghet och ibland skolios. Syrinx kan vara förknippad med andra bakgrundsförhållanden, såsom ryggmärgscystor eller trauma.

De nedersta högra och vänstra kamrarna i hjärtat. Den högra kammaren pumpar venöst blod till lungorna, och den vänstra pumpar ut syresatt blod i artärernas cirkulationssystem.

Hålrummet (subaraknoidalrummet) mellan hjärnans spindelvävshinna och mjuka hinna, vid hjärnbasen mellan lillhjärnan och den förlängda märgen.

Godartade eller elakartade tumörer som uppstår i plexus choroideus (ådernäthinnan) i hjärnans ventriklar. Papillom och karcinom är de vanligaste histologiska subtyperna och har en tendens att fortplan ta sig i ventrikulära och subaraknoida utrymmen. Kliniska symtom är huvudvärk, ataxi och förändringar av medvetandegraden, främst pga hydrocefalus.

Hålrum i de båda hjärnhalvorna som härrör från embryots nervrör. De är åtskilda genom skiljeväggen septum pellucidum, och båda sidoventriklarna kommunicerar med den tredje ventrikeln genom Monros foramen, genom vilken även sidoventriklarnas plexus choroidei hänger samman med den tredje ventrikelns plexus choroideus.

Smal, vätskefylld gång i mellanhjärnan som förbinder den tredje och fjärde ventrikeln. Syn. aquaeductus cerebri.

Spina bifida cystica är en medfödd neurologisk defekt som karaktäriseras av att ryggkotorna i ryggsäcken inte stängts fullständigt under fostertiden, vilket resulterar i att ryggraden och nervsystemet delvis sticker ut genom öppningen. Det finns två huvudtyper: myelomeningocele och meningocele. Vid myelomeningocele är både ryggmärgen och hjärnhinnorna (meningerna) synliga utanpå kroppen, medan det vid meningocele bara är hjärnhinnorna som sticker ut. Spina bifida cystica kan leda till neurologiska skador, såsom muskelsvaghet, förlamning och inkontinens, samt ökad risk för infektioner i det utstickande vävnadsmaterialet.

En medfödd missbildning, där lillhjärnan och den förlängda märgen löper ner i ryggmärgskanalen genom foramen magnum. Missbildningen kan vara förenad med andra defekter, såsom spina bifida occulta och meningomyelocele (ryggmärgsbråck). Missbildningen indelas i olika typer, typ I, typ II (den vanligaste, med hoptryckning av märgen och lillhjärnstonsillerna i kombination med meningomyelocele), typ II I och typ IV.

Injicering i hjärnventriklarna.

Platybasi är ett medico-anatomiskt begrepp som refererar till en abnormt flat bas på skallen, vilket orsakas av en ökad vinkel mellan bascraniet och de övriga delarna av skallbenen. Detta kan ses vid neurokraniel relaterade sjukdomar eller trauma.

Neuroendoskopi är en minimalinvasiv metod inom neurokirurgi där en flexibel eller stel scope (en slags rörlig kamera) används för att undersöka och behandla skallbottnen, hjärnventriklarna och andra delar av centrala nervsystemet. Det gör det möjligt för kirurgerna att se in i hjärnan utan att öppna upp skallen fullständigt, vilket minskar trauma och recovery time för patienten. Neuroendoskopi används ofta för att behandla patologier såsom hydrocefalus, arachnoidal kistor och andra former av intrakraniella tumörer.

Ett trassligt nätverk av blodkärl i tredje, fjärde och de laterala hjärnventriklarna. Det reglerar tilldels produktion och sammansättning av cerebrospinalvätskan.

Sällsynta, smärtfria tumörer bestående av neoplastisk glia- och nervcellsvävnad, som främst förekommer hos barn och unga människor. Godartade former ger lång överlevnad i de fall tumören inte övergår till en histologiskt elakartad typ. De har en benägenhet att uppträda i synnerven och i hjärnans och ryggmärgens vita substans.

Sjukdomar som påverkar lillhjärnans struktur och funktioner. De viktigaste symtomen på funktionsrubbning i lillhjärnan är dysmetri, ataktisk gång och muskelslapphet.

Gliom (nervkittstumörer) som uppstår ur ependymocyter och yttrar sig som elakartade hjärntumörer hos barn eller som godartade ryggmärgstumörer hos vuxna. De kan utvecklas på alla nivåer i ventrikelsystemet eller ryggmärgens mittkanal. Intrakraniella ependymom uppstår oftast i den fjärde ventrikeln och utgörs av täta, cellulära tumörer, som kan innehålla ependymrör och perivaskulära pseudorosetter. Ryggradsependymom är vanligtvis godartade, papillära eller myxopapillära tumörer.

Den del av hjärnan som förbinder hjärnhalvorna med ryggmärgen. Den består av mesencefalon (mitthjärnan), pons (bryggan) och medulla oblongata (förlängda märgen).

Dränagerör inlagda som förbindelse mellan en hjärnventrikel och den inre halsvenen. De möjliggör dränering av cerebrospinalvätska (likvor) för lindring av hydrocefalus och andra tillstånd med ökad ans amling av vätska i ventriklarna.

Skalltumörer med uppkomst i den del av hjärnan som ligger under tentorium cerebelli (lillhjärnstältet) och som omfattar lillhjärnan, den fjärde ventrikeln, cerebellopontinvinkeln, hjärnstammen och därtill hörande strukturer. Primära tumörer i detta område är vanligare hos barn och kan åtföljas av ataxi, hjärnnervsjukdomar, kräkningar, huvudvärk, vattenskalle och andra tecken på neurologiska funktionsstörningar. Förhållandevis vanliga histologiska subtyper är teratom, medulloblastom, glioblastom, astrocytom, ependymom, kraniofaryngiom och plexus choroidei-papillom.

En icke-neoplastisk keratiniserande massa av skiktat skivepitel, som ofta förekommer i hjärnhinnorna, centrala nervsystemet, skallbenet och allra oftast i mellanörat och mastoideumområdet.

Primära tumörer eller metastaser i lillhjärnan. Tumörer lokaliserade i lillhjärnan yttrar sig ofta i form av ataxi eller förhöjt intrakraniellt tryck pga obstruktion av den fjärde ventrikeln. Vanliga primära cerebellumtumörer inkluderar fibrillärt astrocytom och cerebellärt hemangioblastom. Lillhjärnan utgör ofta målorgan för metastaser från tumörer i lungor, bröst eller andra, avlägsna organ.

Icke-invasiv metod för undersökning av inre anatomistrukturer som bygger på principen att atomkärnor i ett starkt magnetfält absorberar strålningsenergipulser och avger dem som radiovågor, vilka med datateknik kan bearbetas till bilder. Till tekniken räknas även protonspinntomografi.

En del av den bakre hjärnan (metencefalon), belägen i den bakre skallskålen. Den utgör centrum för samordning av rörelser. Syn. cerebellum.

'Ruthjärna' (Substantia nigra) är ett delområde i hjärnbarken som består av cellgrupper med dopaminproducerande nervceller, vilka spelar en viktig roll i regleringen av rörelser och kognitiva funktioner.

Vätskefyllda blåsor mellan den mjuka hjärnhinnan (pia mater) och spindelvävshinnan. Dessa ansvällningar liknar tumörer och kan uppstå och påvisas kliniskt vid alla åldrar, med de är förmodligen av med fött ursprung.

Cerebrospinalvätska, eller LCR (latin: liquor cerebrospinalis), är en klar, steril och färglös fluid som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen i subarachnoidalrummet, skyddande dem från mekanisk skada och hjälper till att reglera kraniepressuren.

Det subaraknoidala rummet är ett potentialt utrymme mellan hjärnan och de inre hårda hinningarna (dura mater) som omsluter hjärnan. Detta rum innehåller cerebrospinalvätskan (CSF), en klar, vätska som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen och amorterar stötar till huvudet. Subaraknoidalt rum förser också nervcellerna i hjärnan med näringsämnen och hjälper till att reglera hjärntemperatur och pH-värde. Skador eller sjukdomar i det subaraknoidala rummet kan leda till allvarliga neurologiska skador eller död.

En förhållandevis vanlig tumörform i det centrala nervsystemet som uppstår i spindelvävsceller. De allra flesta är väldifferentierade, vaskulära tumörer som växer långsamt och har dålig invasiv förmåga, men elakartade typer förekommer. Meningiom uppkommer företrädesvis i det parasagittala området, hjärnans konvexitet, sfenoidalkammen, luktfåran och ryggradskanalen.

Neurocysticercosis definieras som en infektion av centralnervösystemet (CNS) orsakad av larven (metacestoden) av släktet Taenia solium, vanligtvis på grund av intag av ägg från ett infekterat individs avföring. Larverna kan migrera och etablera sig i hjärnan och ventriklar, orsakande en varierad klinisk presentation från asymptomatiska till epilepsi, neurologiska defekter eller intrakraniella komplikationer som hydrocefalus. Behandlingen kan innebära både antiparasitär medicin och symtomatisk behandling, beroende på infektionens svårighetsgrad och lokalisation.

Tomografimetod som utnyttjar datorberäkning för framställning och återgivande av röntgenbilder.

Tillstånd hos en anatomisk struktur, kännetecknat av onormal utvidgning.