Utsöndring av cellulär materia från intracellulära, höljeförsedda blåsor genom sammansmälting av blåsorna med cellmembranet.
Celler som lagrar epinefrinblåsor. Vid stress signalerar nervsystemet till blåsorna att utsöndra sitt hormoninnehåll. Namnet har de fått efter sin förmåga att färgas brunaktigt med kromsalter. De är t ypiskt belägna i binjuremärgen och i det sympatiska nervsystemets paraganglier.
Ansamlingar av cellsubstanser som kan vara membranförsedda.
Grundämne som förekommer i nästan all organiserad vävnad. Det tillhör alkalimetallerna och har kemiskt tecken Ca, atomnummer 20 och atomvikt 40. Kalcium är det allra vanligaste mineralämnet i kroppen och bildar i förening med fosfor kalciumfosfat, som ingår i ben och tänder. Det spelar en essentiell roll för nerv- och muskelfunktioner, i blodkoagulationsprocessen (som faktor IV) och i många enzymp rocesser.
Mått på ett ledande materials förmåga att lagra elektrisk laddning.
Vidhäftning och sammansmältning av cellmembran, intracellulära membran eller artificiella membran med varandra eller med virus, parasiter eller interstitiella partiklar genom en rad kemiska och fysikaliska processer.
Hättan som täcker spermiehuvudets kärna och främre del.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
Cellers upptag av extracellulära ämnen i membranbundna vakuoler eller mikroblåsor. Endosomer spelar en central roll för endocytos.
En serie strukturförändringar hos spermatozoer i närheten av en äggcell i äggledaren, vilka underlättar sädescellens inträde i äggcellen.
Den inre delen av binjuren; den syntetiserar, lagrar och släpper ut katekolaminer.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Små korn i binjurarna och andra organ, vilka har till uppgift att syntetisera, lagra, omsätta och utsöndra epinefrin och norepinefrin.
Oregelbundna mikroskopiska bildningar av strängar av endokrina celler, spridda i hela bukspottkörteln bland de exokrina kärnorna. Varje cellö är omgiven av bindvävsfibrer och genomsatt av ett nätverk av kapillärkärl. Det finns fyra huvudtyper av celler. De talrikaste betacellerna (50-80%) utsöndrar insulin. Alfaceller (5-20%) utsöndrar glukagon. PP-celler (10-35%) utsöndrar pankreaspolypeptid. Deltaceller (ca 5%) utsöndrar somatostatin.
Gifter producerade av Clostridium botulinum. Det finns minst sju olika ämnen, av vilka de flesta är proteiner. De har neurotoxiska, enterotoxiska och hemotoxiska egenskaper, är immunogena och omfattar de starkaste gifter man känner till. Det vanligaste blockerar frigörande av acetylkolin vid de kolinerga synapserna.
Proteiner som kalciumjoner kan kopplas till. De fungerar som transportproteiner, reglerproteiner eller aktiveringsproteiner.
Signalöverföringsmekanismer med mobilisering av kalcium (utifrån eller från intracellulära depåer) i cytoplasman till följd av yttre stimulans. Calciumsignalerna fortplantar sig som vågor, svängningar , spikar eller små stötar. Kalcium fungerar som intracellulär budbärare genom att aktivera kalciummottagliga proteiner.
En allmän klass ortodihydroxifenylalkylaminer härstammande från tyrosin.
Oorganiska och organiska föreningar som innehåller den hypotetiska radikalen NH4.
Allmän benämning på karpfisken Carassius auratus, vanlig i dammar och akvarier.
Kemiska ämnen som ökar genomsläppligheten för specifika joner hos biologiska eller konstgjorda lipidmembran. De flesta jonoforer är förhållandevis små organiska molekyler som verkar som rörliga bärare inom membranen eller som sammansmälter till att bilda jonkanaler genom membranen. Många är antibiotika, och många verkar som frikopplande medel genom att kortsluta protongradienten över mitokondriemembran.
Membranförsedda strukturer som uppkommer ur plasmamembranet eller olika intracellulära membran och som har betydelse för lagring, transport eller ämnesomsättning.
En förmåga hos cellmembran att släppa igenom lösningar in i eller ut ur celler.
Tamboskap som vanligtvis hålls på någon form av lantgård för produktion av kött eller mjölkprodukter eller som arbetsdjur.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
De celler i kroppen som färgas av kromsalter. De finns längs de sympatiska nerverna, i binjurarna och vissa andra organ.
Ett proteinhormon som utsöndras av bukspottkörtelns betaceller. Insulin har en avgörande roll i regleringen av sockeromsättningen, där det främjar cellernas förbrukning av glukos. Det spelar även en viktig roll för omsättningen av proteiner och lipider. Insulin används som läkemedel för hålla insulinberoende diabetes mellitus under kontroll.
Mikroskopering av prov färgade med fluorescent färgämne (vanligen fluoresceinisotiocyanat) eller av naturligt fluorescerande material, vilka avger ljus vid belysning med UV- eller blått ljus. Vid immunfluorescensmikroskopi utnyttjas antikroppar märkta med fluorescent färg.
Guanosin-5'-(trivätedifosfat), monoanhydrid med tiofosforsyra, är en stabil GTP-analog med en rad fysiologiska verkningar, så som stimulering av guaninnukleotidbindande proteiner, hydrolys av fosfoinositid, ackumulering av cykliskt AMP och aktivering av specifika protoonkogener.
Granulerade celler som återfinns i nästan alla vävnader, men rikligast i hud och mag-tarmkanalen. Liksom basofiler innehåller mastceller stora mängder histamin och heparin. Men till skillnad från basofiler stannar mastcellerna i vävnaderna och cirkulerar inte i blodet. Mastceller som härrör från stamceller i benmärgen regleras av stamcellsfaktorn.
Reglerproteiner som verkar som molekylära omkopplare. De reglerar ett stort antal biologiska processer, inklusive receptorsignallering, intracellulära signalöverföringsvägar och proteinsyntes. Deras verkan kontrolleras av faktorer som styr deras förmåga att binda till och hydrolysera GTP till GDP.
Etylen-bis(oxyetylen-nitrilo)-tetra-[ättiksyra]. Ett kelerande medel med förhållandevis högre kalciumspecificitet och lägre toxicitet än EDTA (etylendiamintetraättiksyra).
Spänningsberoende cellmembranglykoproteiner med selektiv genomsläpplighet för kalciumjoner. De benämns L-, T-, N-, P-, Q- och R-typer utifrån sin aktiverings- och inaktiveringskinetik, jonspecificitet och känslighet för läkemedel och toxiner. L- och T-typerna finns i hela det kardiovaskulära och det centrala nervsystemet, och de övriga typerna återfinns i nervvävnad.
En ljusmikroskopteknik där endast en punkt belyses och undersöks åt gången. En bild byggs upp genom att objektet skannas punkt för punkt. Ljuskällan kan vara av konventionell typ, eller laser eller UV-ljus.
En klass morfologiskt heterogena cytoplasmapartiklar i djur- och växtvävnader som kännetecknas av sitt innehåll av hydrolytiska enzym och dessas strukturbundna latens. Lysosomernas intracellulära funktioner beror på deras lytiska potential. Lysosomens enkla membran verkar som barriär mellan de inneslutna enzymen och substratet utanför. Lysosomenzymens verkan är begränsad eller ingen alls så länge blåsan de är inneslutna i inte brister.
Ett jonoforiskt polyeterantibiotikum från Streptomyces chartreusensis. Jonoforen binder och transporterar katjoner genom membran och kopplar bort oxidativ fosforylering medan den hämmar ATPas i leverm itokondrier hos råtta. Substansen används mest som biologiskt verktyg för att studera divalenta katjoners roll i olika biologiska system.
Spänningsskillnaderna över ett membran. För cellmembran beräknas de genom att spänningen uppmätt på utsidan membranet subtraheras från den spänning som uppmätts innanför membranet. Potentialskillnaderna beror på olikheter i koncentrationen av kalium, natrium, klorid och andra joner utanför och innanför membranen hos celler eller organeller. För retningsbara celler varierar membranens vilopotential mellan -30 och -100 mV. Fysikaliska, kemiska eller elektriska stimuli kan bidra till att öka den negativa potentialen (hyperpolarisering) eller minska den (depolarisering).
Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.
Färgämnen som avger ljus vid bestrålning. Våglängden hos det utsända ljuset är vanligtvis längre än hos det infallande. Fluorokromer är färgämnen som tillsätts andra ämnen för att få dessa att fluorescera, och används som markörer inom biokemi och immunologi.
Analoger och derivat av det grönfluorescerande proteinet från Aequorea victoria, vilka avger ljus (fluorescens) vid bestrålning med UV-ljus. De används i rapportgener i samband med genetisk teknik. Ett antal mutanter som avger ljus i andra färger eller är pH-känsliga har framställts.
Adenosin-5´-(tetravätetrifosfat). En adeninnukleotid innehållande tre fosfatgrupper som förestrats till en sockerdel. Adenosintrifosfat har en betydande roll i ämnesomsättningen och som neurotransmitt or.
Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.
Trådliknande proteiner som utgör huvuddelen av muskelfibrernas tunna trådar. Trådarna (också benämnda filamentöst - eller F-aktin) kan sönderdelas i globulära underenheter (G-aktin) bestående av en e nda polypeptid, 375 aminosyror lång. I samverkan med myosin ansvarar aktin för musklernas sammandragning och avslappning.
Teoretiska modeller som efterliknar förlopp hos biologiska processer eller sjukdomar. För sjukdomsmodeller hos levande djur
En divalent kalciumjonofor med utbredd användning som hjälpmedel för undersökning av rollen av intracellulärt kalcium i cellulära processer.
Sammansmältningen av en sädescell och ett ägg till en zygot.