En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
Immunglobuliner framkallade av bakteriella antigena komponenter.
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
Immunglobuliner producerade som svar på virala antigen; de omfattar alla klasser av immunglobuliner, framkallade av alla viruskomponenter.
Serologiska reaktioner som inträffar när ett antiserum mot ett antigen reagerar med ett annat, närbesläktat antigen.
En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.
Egenskap som gör att antikroppar kan reagera med vissa antigena determinanter och inte med andra. Specificiteten beror på kemisk sammansättning, fysikaliska krafter och bindningsplatsens molekylära st ruktur.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.
Studier för mätning av effektiviteten hos en process, personal och utrustning, eller material om genomförandet av sådana studier. När det gäller läkemedel och medicinska hjälpmedel finns termerna kliniska prövningar och läkemedelsprövning.
IgA utgör 15-20% av människans serumimmunglobuliner, huvudsakligen i form av polymerer med 4 kedjor. Hos andra däggdjur dominerar dimerer. Sekretoriskt immunglobulin A är det vanligaste immunglobulinet i sekret.
Virusprodukter som har antigen effekt.
Antikroppar producerade i människor och djur efter exponering för antigen från parasitiska protozoer.
Sjukdomar hos tamboskap av släktet Bos. Hit räknas sjukdomar hos ko, yak och zebu.
Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.
Antikroppar framkallade hos människor eller djur efter exponering för antigen från parasitmaskar. Immunglobuliner av IgE-klass är vanligast, men IgG, IgM och IgA kan också förekomma.
Serologiska test baserade på inaktivering av komplement med antigen-antikroppkomplex (steg 1). Bindning av fritt komplement kan synliggöras genom tillförsel av ett andra antigen-antikroppsystem, såsom röda blodkroppar och någon lämplig erytrocytantikropp (hemolysin), som kräver komplement för att kunna bildas (steg 2). Om de röda cellerna inte lyseras (löses upp) tyder detta på att en specifik antigen-antikroppsreaktion har skett i steg 1. Om, däremot, de röda blodkropparna löses upp, så betyder det att det finns fritt komplement, vilket visar att ingen antigen-antikroppsreaktion ägt rum i steg 1.
Tamboskap som vanligtvis hålls på någon form av lantgård för produktion av kött eller mjölkprodukter eller som arbetsdjur.
Alla delar av någon protozo som kan framkalla immunitet. De vanligast förekommande är antigener från Plasmodium (malaria) och trypanosomer.
Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.
Alla delar av parasitmaskar som framkallar en immunreaktion. De vanligast förekommande helmintantigener är schistosomantigener.
Känsliga tester för mätning av vissa antigen, antikroppar eller virus som baseras på dessas förmåga att agglutinera vissa röda blodkroppar.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Immunkemiskt test eller påvisande av ett ämne med serologiska eller immunologiska metoder. Vanligtvis tjänar det undersökta ämnet som antigen både för antikroppsproduktion och för antikroppsmätning.
Immunologisk metod för påvisande eller kvantifiering av immunreaktiva ämnen.
Undersökningar som bygger på att celler, mikroorganismer eller partiklar klumpar ihop sig när de blandas med specifikt antiserum.
Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.
Sjukdomar hos tamsvin och vildsvin av släktet Sus.
Immunglobuliner framkallade av antigena substanser hos svampar.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Serologiska tester där en given mängd antigen blandas med serum innan en lösning med röda blodkroppar tillsätts. Reaktionsresultatet uttrycks som den minsta mängd antigen som ger fullständig hemagglutinationshämning.
Sjukdomar hos tam- eller vildhästar av arten Equus caballus.
Ett släkte gramnegativa, aeroba bakterier som ger upphov till brucellos. Bakterierna utgörs av orörliga kocker och är djurparasiter och -patogener.
Alla medlemmar av släktet Capra, lättrörliga idisslare med ihåliga horn. De är nära besläktade med får.
En immunfluorescensteknik som används allmänt för påvisande av serumantikroppar och immunkomplex i kroppsvävnad och mikroorganismer i prov från patienter med infektionssjukdomar. Tekniken innebär framställning av antigen-antikroppskomplex, som märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar.
En teknik som bygger på diffusion av antigen eller antikroppar genom ett halvfast medium, vanligen agar eller agarosgel, med en precipitinreaktion som resultat.
Postiva provresultat för undersökta personer som inte uppfyller kriterierna för undersökningen. Angivande av friska individer som sjuka vid kartläggning ("screening") av sjukdom.
Serum som innehåller antikroppar. Det erhålls från djur som immuniserats genom injektion av antigen eller genom infektion med mikroorganismer, bärande på antigenet.
Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.
Giftiga ämnen producerade av bakterier. Toxinerna består huvudsakligen av proteiner med hög molekylvikt och starka antigena egenskaper. Några används som antibiotika och för vaccinframställning, eller för diagnostiska hudtester.
Alla djur som ingår i familjen Suidae, knubbiga, kortbenta och allätande däggdjur med tjock hud och borstliknande pälshår, förhållandevis lång nos och liten svans. Hit hör släktena Babyrousa, Phacochoerus (vårtsvin) och Sus, till vilket hör det vanliga tamsvinet (Sus scrofa).
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
Infektion orsakad av bakterier tillhörande släktet Brucella och huvudsakligen omfattande det retikuloendoteliala systemet. Tillståndet kännetecknas av feber, svaghet, sjuklighet och viktförlust.
En faktor som stimulerar tillväxt och differentiering av mänskliga B-celler och som även verkar som tillväxtfaktor för hybridom och plasmacytom. Interleukin-6 produceras av många olika celler, som t ex T-celler, monocyter och fibroblaster.
Suspensionspreparat framställda av försvagade eller avdödade bakterier för förebyggande eller behandling av bakteriella infektionssjukdomar.
Sjukdomar hos tamhund (Canis familiaris). Hit hör inte sjukdomar hos vilda hundar, vargar, rävar eller andra Canidae, för vilka indexeringstermen Carnivora används.
Diagnostisk teknik för påvisande och mätning av immunsvar, inkl. antikroppsproduktion, antigen-antikroppsreaktioner, serologiska korsreaktioner, fördröjda överkänslighetsreaktioner och heterogenitetsreaktioner.
Studier som utgår från en grupp individer med en viss, fastställd sjukdom och en kontrollgrupp (jämförelsegrupp, referensgrupp) utan denna sjukdom. Sambandet mellan ett kännetecken och sjukdomen under söks genom jämförelse mellan personer med sjukdomen och personer utan med hänsyn till förekomstfrekvens eller nivåer av kännetecknet i de båda grupperna.
Ett cytokin som aktiverar neutrofiler och attraherar neutrofiler och T-lymfocyter. Det frisätts av flera olika celltyper, bl a monocyter, makrofager, T-lymfocyter, fibroblaster, endotelceller, samt keratinocyter genom inflammatorisk stimulering. IL-8 är en medlem av superfamiljen beta-tromboglobuliner och strukturellt besläktad med trombocytfaktor 4.
Infektionssjukdomar orsakade av Coronaviridae.
Olika sorters teknik för att genomföra undersökningar vid diagnos och behandling av sjukdomar.
Sjukdomar hos tamgetter eller vilda getter tillhörande släktet Capra.
Typarten (och den enda arten) av Rubivirus. Den orsakar akut infektion (röda hund) hos främst barn och unga människor. Människan är den enda naturliga värden för viruset. Det finns ett levande, försvagat vaccin med förebyggande effekt.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Immunologiska tekniker för avskiljande av specifika antikroppar eller antigen genom adsorption och efterföljande sköljning, med bruk av en immunsorbent innehållande homologa antigen eller antikroppar.
Stora, uddatåiga, växtätande hovdjur av familjen Equidae (hästdjur). Det finns ett flertal olika raser av tamhäst, och de varierar mycket i storlek. Hästar har svettkörtlar över hela kroppen och svettas mycket vid ansträngning.
Proteiner förekommande i det yttre membranet hos bakterier.
Ett mått på styrkan av bindningen mellan en antikropp och ett enkelt hapten eller en antigendeterminant. Den beror på den stereokemiska passningen mellan en antikropps anslutningsplatser och de antige na determinanterna, på anslutningsytans storlek och på fördelningen av laddade och hydrofoba grupper.
Infektionssjukdom orsakad av spiroketen Borrelia burgdorferi, som huvudsakligen överförs av fästingarna Ixodes dammini och pacificus i Amerika och Ixodes ricinis i Europa. Sjukdomen kännetecknas av hudsymtom såväl i tidigt som sent stadium, påverkan på nervsystemet, hjärtat, ögonen och lederna i varierande grad. Sjukdomen gick tidigare under namnet Lymeartrit och påvisades första gången vid Old Lyme i Connecticut.
Proteiner förekommande hos någon bakterieart.
En kronisk, systemisk ledgångssjukdom som kännetecknas av inflammatoriska förändringar i ledhinnor och ledstrukturer, omfattande nedbrytning av kollagen bindväv och försvagning av benvävnad. Sjukdomen har okänd etiologi, men det finns antydan om autoimmuna mekanismer.
Passiva agglutinationstester, i vilka antigen adsorberas på latexpartiklar som klumpar ihop sig i närvaro av mot antigenet specifika antikroppar.
Protozoinfektion hos djur och människor. Den orsakas av flera olika släkten av Coccidia.
En grupp fästingburna sjukdomar hos nötkreatur, får, getter, hästar, grisar, hundar och katter. Infektionerna orsakas av protozoer av släktet Babesia, vilka parasiterar på röda blodceller och därmed f ramkallar hemolys.
Celler framställda på konstlad väg genom sammansmältning av aktiverade lymfocyter och tumörceller. De erhållna hybridcellerna klonas och producerar s k monoklonala antikroppar eller T-cellprodukter, identiska med dem som produceras av den immunologiskt kompetenta ursprungscellen, och växer och förökar sig som den ursprungliga tumörcellen.
Larvstadiet hos olika bandmaskar av släktet Taenia.
Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).
Den klara, sega vätska som utsöndras av synovialhinnan. Den innehåller mucin, albumin, fett och mineralsalter och har till uppgift att smörja lederna.
En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.
Metoder för undersökning av antikroppsbindning till bestämda områden på antigena proteiner. Epitopkartläggning tillämpas framförallt vid immunkemiska analyser. Syn. epitopmappning.
Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.
Reaktioner som uppstår till följd av antigen-antikroppskomplexbildning och leder till svullnad och inflammation.
Polysackarider bestående av mannosenheter.
Det dominerande immunglobulinet i exokrina sekret, så som mjölk, andningsvägarnas och tarmarnas slem, saliv och tårar. Den kompletta molekylen (ca 400 kD) består av två IgA-enheter med fyra kedjor, en sekretorisk komponent och en J-kedja.
Ledkapselns innermembran som omger den fritt rörliga leden. Den är löst förenad med den yttre fiberkapseln och utsöndrar ledvätska.
Ett släkte fästingburna protozoiska parasiter som infekterar röda blodceller hos däggdjur, inklusive människor. Det finns många kända arter, spridda över hela jorden.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Gramnegativa, spiralformade bakterier tillhörande Borreliasläktet som ger upphov till infektionssjukdomen borrelios (Lyme disease). Gruppen innehåller ett flertal specifika arter, så som B. afzelii, B. garinii och den egentliga B. burgdorferi. Dessa spiroketer överförs vanligen via fästingar av släktet Ixodes.
En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.
Infektion orsakad av Cysticercus, larver av olika bandmaskar av släktet Taenia (vanligen T. solium). Hos människor tar de sig genom tarmväggen och invaderar underhudsvävnad, hjärna, ögon, muskler, lever, lungor och bukhinna. Angrepp på hjärnan leder till neurocysticerkos.
Förtidig utdrivning av foster hos djur.
Den vita vätska som utsöndras av mjölkkörtlarna. Den innehåller proteiner, socker, fetter, vitaminer och mineralämnen.
Glykoproteiner som förekommer i blod (antikroppar) och andra vävnader. De klassificeras utifrån struktur och verkan i fem klasser (IgA, IgD, IgE, IgG och IgM).
Antigener på ytan av celler, inklusive infektionsframkallande celler, främmande celler eller virus. De utgörs vanligtvis av proteinhaltiga grupper, och kan vara isolerade, på cellmembran eller cellväg gar.
Infektion orsakad av amöbor av släktet Entamoeba. Infektion med E. histolytica ger upphov till amöbadysenteri och leverabscess.
En kronisk, återkommande, inflammatorisk och ofta febrig bindvävssjukdom som omfattar flera organsystem, huvudsakligen huden, lederna, njurarna och serösa hinnor. Orsaken är okänd, men man misstänker en brist i regleringen av det autoimmuna systemet. Sjukdomen kännetecknas av en rad systemiska funktionsbrister, förhöjd sänka och bildande av LE-celler i blod eller benmärg.
Antikroppar som reagerar med enskilda determinanter (idiotoper) i den variabla regionen av andra antikroppar.
Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.
Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.
En smittsam, häftig, akut febersjukdom som orsakas av fyra antigent närbesläktade, men distinkta serotyper av denguevirus. Den överförs genom bett av infekterade Aedesmyggor, särskilt Aedes aegypti. Klassisk denguefeber är självbegränsande och kännetecknas av feber, muskelsmärta, huvudvärk och utslag. Dengue-blödarfeber är en mer virulent, och separat klinisk, form av denguevirusinfektion.
Här avses tamhund, Canis familiaris, med omkring 400 raser och tillhörande rovdjursfamiljen Canidae. De finns överallt i världen och lever tillsammans med människor.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Infektionssjukdom hos nötkreatur orsakad av bakterier av släktet Brucella, vilken leder till abort i senare stadier av dräktighet. Smitta med Brucella abortus är den främsta infektionsorsaken.
Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.
Infektion med inälvsmaskar (helminter), orsakad av olika arter av Fasciola.
Personer som lämnar blod till blodtransfusion.
En löslig faktor som produceras av monocyter, makrofager och andra celler, och som aktiverar T-lymfocyter och förstärker deras svar på mitogener eller antigener. IL-1 består av två distinkta former, IL-1 alfa och IL-1 beta, som har samma funktioner, men utgör distinkta proteiner. De biologiska effekterna av IL-1 omfattar förmågan att ersätta makrofagbehovet för aktivering av T-celler. Faktorn skiljer sig från interleukin-2.
Infektioner orsakade av bakterier tillhörande släktet Leptospira.
Mogna lymfocyter och monocyter som transporteras av blodet till områden utanför kroppens kärlsystem. Till formen kan de skiljas från mogna, kornförande leukocyter genom sina stora, loblösa kärnor och frånvaro av grova, kraftigt färgade cytoplasmakorn.
En kronisk sjukdom som orsakas av Leishmania donovani och som överförs genom bett av ett flertal sandmyggor av släktena Phlebotomus och Lutzomyia. Vanliga symtom är feber, frossa, kräkningar, anemi, förstorad lever och mjälte, leukopeni, hypergammaglobulinemi, avmagring och gråaktig hudfärg. Sjukdomen klassificeras i tre huvudtyper efter geografisk spridning: indisk, medelhavstyp och afrikansk.
En art av bakterier tillhörande släktet Brucella vars naturliga värdar är nötkreatur.
Autoantikroppar riktade mot olika antigen i cellkärnor, så som DNA, RNA, histoner, sura kärnproteiner eller komplex av sådana molekyler. Antinukleära antikroppar förekommer i systemiska, autoimmuna sj ukdomar, som t ex systemisk lupus erythematosus (SLE), Sjögrens syndrom, skleroderma, polymyosit och blandad bindvävssjukdom.
Tillståndet som följer på föreningen av en äggcell och en sädescell, då ett embryo eller foster växer i kroppen.
Onormalt lös eller onormalt frekvent avföring.
Immunelektroforesmetod, med vilken precipitering åstadkoms genom att antigen i ett elektriskt fält och genom ett lämpligt diffusionsmedium tvingas förflytta sig från katoden mot en ström av antikroppar som vandrar från anoden i ett endosmotiskt flöde.
Renat antiserum från djur (oftast hästar) som immuniserats genom toxin- eller toxoidinjektioner. Antitoxinet ges för passiv immunisering mot specifika bakteriella toxiner, som t ex botulinum-, tetanus - eller difteritoxin.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Negativa provresultat för undersökta personer som uppfyller de kriterier som provet avser. Angivande av sjuka individer som friska vid kartläggning ("screening") av sjukdom.
Inflammation i något segment av mag-tarmsystemet, från matstrupen till ändtarmen. Orsakerna kan vara många: genetiska, infektioner, överkänslighet, läkemedelseffekter eller cancer.
Ett immunglobulin som är kopplat till mastceller.
Immunelektrofores där en andra elektroforesrörelse görs med de ursprungligen separerade antigenfragmenten genom ett antikroppsbärande medium i en riktning som är vinkelrät mot den första.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
En nitrocellulosalösning i eter eller alkohol. Kollodion har ett brett industriellt användningsområde, t ex vid framställning av forografisk film, i fibrer, lacker, vid gravering och litografi. Inom medicinen används det som lösningsmedel för läkemedel och för sårförsegling.
Infektioner orsakade av virus av släktet Flavivirus, familjen Flaviviridae.
Proteiner som bildar viruskapsider.
Det specifika immunsvar som utlöses av en specifik dos av ett immunologiskt aktivt ämne eller immunologiskt aktiv cell hos en organism, vävnad eller cell.
Tidigare Paramyxovirusinfektioner.
En spiralformad bakterie som ger upphov till magsjukdom hos människor. Den är en gramnegativ, ureaspositiv, krökt och något spiralformad organism som först isolerades 1982 från patienter med magsår i västra Australien. Helicobacter pylori fördes ursprungligen till släktet Campylobacter, men RNA-sekvensanalyser, fettsyraprofiler, tillväxtmönster och andra taxonomiska särdrag har visat att mikroorganismen borde tillhöra släktet Helicobacter. Dit överfördes den officiellt 1989.
Antikroppar mot antigen från immunbristviruset HIV, tidigare benämnt HTLV-III/LAV.
Tunna, hårliknande bihang, 1-20 mikrometer långa och talrika, på gramnegativa bakterier, särskilt Enterobacteriaceae och Neisseria. Till skillnad från flageller saknar de rörelseförmåga, men har, som proteiner, antigena och hemagglutinerande egenskaper. De är av medicinsk betydelse, eftersom vissa fimbrier medverkar till att bakterier via adhesiner kan fästa vid celler. Bakteriella fimbrier är vanliga pili, men måste särskiljas från den gängse betydelsen av "pili", vilken avser sexpili.
En art protozoiska parasiter som orsakar entamoebiasis och amöbadysenteri. Typiska särdrag är en enda kärna, innehållande en liten, central karyosom, och perifert beläget kromatin i form av små, jämt fördelade pärlor.
Bakterieinfektioner orsakade av släktet Actinobacillus.
Ett släkte aeroba, spiralformade bakterier, av vilka vissa arter är patogena, andra frilevande eller saprofytiska.
Hjärninflammation som orsakas av japansk B-encefalitvirus, som sprids med myggor i
Runda RNA-virus som ger infektion hos ett stort antal djurarter, inklusive människor.
Antigena determinanter som känns igen av och binds till B-cellreceptorn. Epitoper som känns igen av B-cellreceptorer sitter på antigenets yta.
Sjukdomar orsakade av virus tillhörande Lentivirus-släktet. De är flerorganssjukdomar som kännetecknas av lång inkubationstid och ihållande infektion.
Syn. ekinokock.
Bindvävsceller som utsöndrar en extracellulär massa rik på kollagen och andra makromolekyler.