En av de tre huvudgrupperna av endogena opioidpeptider. Enkefalinerna är pentapeptider med omfattande utbredning i det centrala och perifera nervsystemet samt i binjuremärgen.

En endogen pentapeptid med morfinliknande verkan. Aminosyran i position 5 är metionin.

Tyrosylglycylglycylfenylalanylleucin. En endogen pentapeptid med morfinlikande verkan. Aminosyran i position 5 är leucin.

En enkefalinanalog som selektivt binder till my-opioidreceptorn. Det används som modell för läkemedelspermeabilitetsstudier.

En deltaselektiv opioid (opioidanalgetika). Den kan ge övergående sänkning av artärblodtrycket och hjärtfrekvensen.

En disulfid-opioidpentapeptid som selektivt binder till delta-opioidreceptorn. Den har antinociceptiva egenskaper.

En av de tre huvudgrupperna av endogena, opioida peptider, stora peptider som härstammar från en pro-opiomelanokortinprekursor. I denna grupp ingår alfa-, beta- och gammaendorfin. Termen endorfin avser ibland alla opioida peptider, men här avses den snävare betydelsen. För endorfiner i vid bemärkelse används termen opioida peptider.

En grupp opioida peptider, omfattande dynorfin A, dynorfin B och mindre fragment av dessa. Dynorfiner föredrar kappa-opioidreceptorer och har visat sig spela en roll som signalsubstanser i det centrala nervsystemet.

En kappa-opioidreceptoragonist. Preparatet har smärtstillande verkan och uppvisar positiva inotropa effekter på vänster förmak vid elektrisk stimulering. Det påverkar även olika beteenden hos däggdjur, som t ex rörelsemönster och behandling av avkomma.

Ett smärtstillande preparat med blandade, narkotiska agonist-antagonistegenskaper.

Den huvudsakliga alkaloiden i opium och prototypen för smärtstillande och narkotiska opiater. Morfin har omfattande verkan i det centrala nervsystemet och på glatt muskulatur.

Morfinderivat med kraftigt smärtstillande effekt.

En stabil, syntetisk analog till metioninenkefalin, med verkningsmekanism liknande den hos metioninenkefalin. Dess verkan kan upphävas med narkotiska antagonister som t ex naloxon.

Narkotiska eller opioida preparat, samt syntetiska eller halvsyntetiska medel som framkallar omfattande smärtlindring, dåsighet och svängningar i humöret. Den ändrade sinnesstämningen kan upplevas som behaglig, varför risk för missbruk kan föreligga. Prototypen för alla dessa preparat är morfin.

En narkosantagonist med en verkningsmekanism liknande den hos naloxon. Den används för att väcka djur efter etorfinneuroleptanalgesi och anses vara en specifik etorfinantagonist.

En narkotisk, smärtstillande morfinanalog som används som sömnmedel inom veterinärmedicin.

Medel som lindrar smärta utan att orsaka medvetslöshet.

Föreningar som bygger på delvis mättat iminoetanofenantren och kan beskrivas som benso-dekahydronaftalener med etyliminobryggor. Bland dem ingår några av de opioider från vallmo (Papaver) som används som smärtstillande medel.

Den inre delen av binjuren; den syntetiserar, lagrar och släpper ut katekolaminer.

Små korn i binjurarna och andra organ, vilka har till uppgift att syntetisera, lagra, omsätta och utsöndra epinefrin och norepinefrin.

Den del av corpus striatum som representerar den fylogenetiskt äldsta delen av striatum, kallad paleostriatum. Det bleka klotet (globus pallidus) bildar den mindre, mittersta delen av linskärnan.

Den del av det centrala nervsystemet som befinner sig innanför kraniet och som omfattar prosencefalon (framhjärnan), mesencefalon (mitthjärnan) och rombencefalon (ruthjärnan). Den uppstår ur främre de len av embryots nervtub. Dess funktioner inkluderar muskelkontroll och koordination, mottagande och behandling av sinnesintryck, talframställning, minneslagring samt hantering av tankar och känslor.

Den nedersta och smalaste delen av tunntarmen, mellan jejunum (tunntarmens övre del) och ileocekalklaffen överst i tjocktarmen.

Gradvis förminskad känslighet hos djur eller människor för ett läkemedel, till följd av fortlöpande tillförsel av medlet. Tolerans skall skiljas från läkemedelsresistens, som innebär att en organism, sjukdom eller vävnad inte svarar på den förväntade effekten av ett läkemedel. Begreppet måste också skiljas fråm "maxdos" och NOAEL.

Ett halvsyntetiskt, smärtstillande medel som används vid undersökning av narkotikareceptorer. Det kan vara beroendeframkallande.

Allmän benämning på medlemmar av familjen Caviidae. Den vanligaste arten är Cavia porcellus, som är det tammarsvin som används som husdjur och i biomedicinsk forskning.

Injicering i hjärnventriklarna.

Grå- och vitstrimmig substans bestående av neostriatum och paleostriatum (globus pallidus). Den befinner sig snett framför talamus i båda hjärnhalvorna. Den grå substansen utgörs av nucleus caudatus (svanskärnan) och nucleus lentiformis (linskärnan, som i sin tur består av globus pallidus och putamen). Den vita substansen utgör den inre kapseln.

Föreningar baserade på kolväteradikalen C6H5CH=.

Enzymer som verkar på polypeptiders fria C-ände genom att frigöra en enkel aminosyrarest. Beroende på sin katalytiska mekanism delas de vidare in i karboxipeptidaser av serintyp (EC 3.4.16), metalloka rboxipeptidaser (EC 3.4.17) och karboxipeptidaser av cysteintyp (EC 3.4.18). EC 3.4.-.

Ett blåaktigt område i den övre vinkeln av fjärde hjärnventrikelns botten motsvarande melaninliknande, färgade nervceller, som är belägna vid sidan om griseum centrale. Området kallas även nucleus pigmentosus pontis.

Analoger eller derivat av morfin.

Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.

De celler i kroppen som färgas av kromsalter. De finns längs de sympatiska nerverna, i binjurarna och vissa andra organ.

En peptid med 29 aminosyror som finns i både det centrala och det perifera nervsystemet. Den hämmar glukosutlöst insulinutsöndring, utsöndring av acetylkolin och glutamat (men inte gamma-aminosmörsyra) från hippocampus, sänker retningsnivån i ryggmärgen och dämpar urladdningen i nervcellerna i locus caeruleus. Den stimulerar fettupptagning och växthormonutsöndring vid tillförsel i hypotalamus eller intracerebroventrikulärt.