En av de tre huvudgrupperna av endogena opioidpeptider. Enkefalinerna är pentapeptider med omfattande utbredning i det centrala och perifera nervsystemet samt i binjuremärgen.
En endogen pentapeptid med morfinliknande verkan. Aminosyran i position 5 är metionin.
Tyrosylglycylglycylfenylalanylleucin. En endogen pentapeptid med morfinlikande verkan. Aminosyran i position 5 är leucin.
En peptid med 29 aminosyror som finns i både det centrala och det perifera nervsystemet. Den hämmar glukosutlöst insulinutsöndring, utsöndring av acetylkolin och glutamat (men inte gamma-aminosmörsyra) från hippocampus, sänker retningsnivån i ryggmärgen och dämpar urladdningen i nervcellerna i locus caeruleus. Den stimulerar fettupptagning och växthormonutsöndring vid tillförsel i hypotalamus eller intracerebroventrikulärt.
En grupp opioida peptider, omfattande dynorfin A, dynorfin B och mindre fragment av dessa. Dynorfiner föredrar kappa-opioidreceptorer och har visat sig spela en roll som signalsubstanser i det centrala nervsystemet.
Ett blåaktigt område i den övre vinkeln av fjärde hjärnventrikelns botten motsvarande melaninliknande, färgade nervceller, som är belägna vid sidan om griseum centrale. Området kallas även nucleus pigmentosus pontis.
Mått på motståndet mot elektrisk ström, såväl växelström som likström.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Transportblåsor som bildas när cellhöljeklädda gropar fördjupas inåt och knoppas av. Det yttersta ytskiktet hos dessa vesikler är täckt med ett fackverksliknande nät av COP (coat protein complex)-proteiner, antingen COPI eller COPII. COPI-vesikler transporterar bakåt från Golgiapparatens hålrum till det grova endoplasmatiska nätverket, medan COPII-blåsor transporterar framåt från det grova endopla smatiska nätverket till Golgiapparaten.
Egenskap hos membranösa och andra strukturer att släppa igenom ljus, värme, gaser, vätskor, metabolitmolekyler och mineraljoner.
Ett urindrivande medel och ett hjälpmedel för njurfunktionsdiagnos som är besläktat med sorbitol. Det har lågt energivärde, då det elimineras från kroppen innan det hunnit metaboliseras. Det kan användas för behandling av oliguri i samband med njursvikt eller andra fall av otillräcklig njurfunktion, och har använts för bestämning av glomerulär filtrationshastighet. Mannitol används även ofta som verktyg i cellbiologiska studier, för att reglera osmolaritet.
Katalytiskt verksamma enzymer som bildas genom hopkoppling av ett apoenzym och dess tillhörande kofaktorer och prostetiska grupper (organiska, icke-proteinmolekyler).
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
Celler som är specialiserade på att uppfatta och förmedla ljus. Stavar och tappar utgör fotoreceptorerna i näthinnorna hos ryggradsdjur.
Strukturer i bakteriecellers kärna, bestående av eller innehållande DNA, som bär den genetiska information som är väsentlig för cellen.
Mångfaldigande av en DNA-molekyl.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
En stärkelse som finns i rotknölar och rötter hos många växter. Då inulin är hydrolyserbart till fruktos, klassificeras det som ett fruktosan.
En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.
Proteiner från Escherichia coli.
Mätning av elektriska spänningsskillnader i näthinnan efter ljusstimulering.
Tarmarnas invändiga beklädnad, bestående av ett inre epitelskikt, en mellanliggande lamina propria och en yttre muskelslemhinna. I tunntarmen kännetecknas slemhinnan av en rad veck och ett överflöd av absorberande celler (enterocyter) med mikrovilli (ytludd).
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Kapillärkärls förmåga att tillåta ett selektivt utbyte av ämnen genom kärlväggen. Små, fettlösliga molekyler som koldioxid och syrgas vandrar fritt genom diffusion. Vatten och vattenlösliga molekyler kan inte passera endotelväggarna och är beroende av mikroporer, som kan hindra stora molekyler från att passera.
Här avses tamhund, Canis familiaris, med omkring 400 raser och tillhörande rovdjursfamiljen Canidae. De finns överallt i världen och lever tillsammans med människor.
En immunfluorescensteknik som används allmänt för påvisande av serumantikroppar och immunkomplex i kroppsvävnad och mikroorganismer i prov från patienter med infektionssjukdomar. Tekniken innebär framställning av antigen-antikroppskomplex, som märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar.
Direktkontakt mellan en cell och en granncell. I de flesta fall är denna kontaktpunkt för liten för att ses i ljusmikroskop, men de kan synliggöras med hjälp av konventionell eller kryoelektronmikroskopi, som visar att den aktiva cellmembranen, den underliggande cytoplasman och det gemensamma extracellulära utrymmet är högt specialiserade.
En grupp dibensylbutanderivat som förekommer i högrestående växter och kroppsvätskor (galla, serum, urin osv) hos människor och djur. Dessa föreningar, som har en potentiell effekt mot cancer, kan syntetiseras in vitro från tarmfloran hos människa.
Ett system av cisterner (vätskefyllda hålrum) i cytoplasman hos många celler. Ställvis går det endoplasmatiska nätverket i ett med plasmamembranet eller kärnhöljets yttermembran. Om nätverksmembranets ytor är täckta med ribosomer sägs det vara kornigt, annars sägs det vara glatt.
En grupp funktionellt likaratade glykoproteiner som ansvarar för den kalciumberoende cell-till-cell-vidhäftningen. De delas in i underklasserna E-, P- och N-kadheriner, med distinkt immunologisk speci ficitet och fördelning i vävnaderna. De åstadkommer celladhesion via en homofil mekanism. Dessa föreningar har betydelse för uppbyggnaden av vävnader och hela kroppen.
Produktionen av röda blodkroppar (erytrocyter). Hos människor bildas de röda blodkropparna i gulsäcken under den första trimestern, i levern under den andra och i benmärgen under den tredje och efter födseln. I normala fall håller sig erytrocytantalet i perifert blod ganska konstant, vilket tyder på att det finns en balans mellan produktion och destruktion av röda blodkroppar.
Ett enzym som katalyserar samomvandlingen av metylglyoxal och laktat, varvid glutation tjänar som koenzym. EC 4.4.1.5.
Omogna, kärnförsedda erytrocyter som utgör erytropoesstadiet efter bildandet av erytroida stamceller och före bildandet av retikulocyter. De kallas även normoblaster.
Djur, vars genom förändrats med hjälp av genteknik, eller deras avkomma.
Färdigdifferentierade celler som utgör större delen av tarmepitelets yttre yta. Till skillnad från bägarceller producerar de inte muciner, och heller inte kryptdiner (a-defensiner), så som panethceller gör.
Fluorescerande markör som kan binda till vävnader och proteiner och som används vid fluorescerande antikroppsfärgning och i protein- och aminosyrabindningsteknik.
Specialiserade, icke-fönsterförsedda och tätt sammanfogade endotelceller som bildar en transportspärr för vissa ämnen mellan näthinnans kapillärkärl och näthinnevävnaden.