Läkemedel som binder till och aktiverar dopaminreceptorer.
En av katekolaminsignalsubstanserna i hjärnan. Den uppstår ur tyrosin och är prekursor till norepinefrin och epinefrin. Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i hjärnans extrapyramidala system och av betydelse för rörelseregleringen. En familj av receptorer (dopaminreceptorer) förmedlar dess verkan.
En rad strukturellt besläktade alkaloider med ergolinets grundstruktur.
En klass dopaminreceptorer som kan identifieras genom sitt speciella sätt att binda syntetiska ligander, sin molekylärbiologi och, möjligen, sin verkningsmekanism.
Cellyteproteiner som binder dopamin med hög affinitet och utlöser intracellulära förändringar som påverkar cellernas beteende.
En halvsyntetisk mjöldrygealkaloid som verkar som dopamin D2-agonist. Den undertrycker prolaktinutsöndring och används för behandling av amenorré, galaktorré och infertilitet hos kvinnor, och har före slagits för Parkinsons sjukdom.
En grupp dopaminreceptorer som kan identifieras genom sitt speciella sätt att binda syntetiska ligander, sin molekylärbiologi och, möjligen, sin verkningsmekanism.
Läkemedel som binder till, men inte aktiverar dopaminreceptorer, varvid verkan av dopamin eller exogena stimulerare blockeras. Många läkemedel för behandling av psykotiska tillstånd är dopaminantagonister, även om deras terapeutiska effekt kanske mer beror på en långsam anpassning i hjärnan än på en omedelbar blockering av dopaminreceptorer. Dopaminantagonister har haft flera andra kliniska användningsområden, bl a som medel mot kräkningar och illamående, för behandling av Tourettes syndrom och mot hicka.
Ett morfinderivat som är en dopamin D2-agonist. Det är ett effektivt kräkmedel som använts vid akuta förgiftningar. Det har även använts för diagnos och behandling av Parkinsons sjukdom, men biverknin garna begränsar dess användbarhet.
Alla läkemedel som används för sin verkan på dopaminreceptorer, på dopaminets livscykel eller på de dopaminerga nervcellernas överlevnad.
Preparat för behandling av Parkinsons sjukdom. De vanligaste medlen verkar på det dopaminerga systemet i striatum eller de basala ganglierna, eller består av centralt verkande muskarinantagonister.
Ett ergotderivat som verkar som agonist på dopamin D2-receptorer (dopaminstimulerare). Det kan även verka som antagonist på dopamin D1-receptorer, samt som agonist på somliga serotoninreceptorer (serotoninstimulerare).
Den naturligt förekommande formen av dihydroxifenylalanin och det närmaste förstadiet till dopamin. Till skillnad från dopamin kan levodopa tas genom munnen och passerar blod-hjärnbarriären. Det tas snabbt upp av dopaminerga nervceller och omvandlas till dopamin.
Föreningar med utbredd användning inom biomedicinen, bl a som dopaminagonister.
Förhöjda nivåer av prolaktin i blodet, vilket kan vara associerat med amenorré och galaktorré. Vanliga orsaker kan vara prolaktinom, medicineringseffekter, njursvikt, granulomatösa tillstånd i hypofysen, samt störningar som motverkar hypotalamus blockering av prolaktinfrisättning.
Störningar, vars viktigaste drag är oförmåga att motstå impulser, drifter eller frestelser att handla på ett sätt som kan vara skadligt för en själv eller andra. Handlingen föregås av en känsla av spänning och ger, när den utförs, en känsla av tillfredsställelse eller lättnad.
Grå- och vitstrimmig substans bestående av neostriatum och paleostriatum (globus pallidus). Den befinner sig snett framför talamus i båda hjärnhalvorna. Den grå substansen utgörs av nucleus caudatus (svanskärnan) och nucleus lentiformis (linskärnan, som i sin tur består av globus pallidus och putamen). Den vita substansen utgör den inre kapseln.
Medel som blockerar transport av dopamin in i nervcellsutskotten eller in i vesiklar inuti utskotten. De flesta adrenerga upptagshämmare hämmar också upptag av dopamin.
Dopaminer som fått en hydroxigruppsubstitution i en eller flera positioner.
En specifik dopaminreceptorblockerare. Den påskyndar gastrointestinal peristaltik, frisätter prolaktin och används mot kräkningar och illamående och som verktyg vid undersökning av dopaminerga mekanismer.
Tumörer som primärt uppstår i eller bildas som metastaser i hypofysen. De flesta hypofystumörer är adenom, vilka indelas i icke hormonproducerande och hormonproducerande former. De hormonproducerande klassificeras vidare utifrån den hormontyp de utsöndrar. Hypofysadenom kan även beskrivas genom färgningsegenskaper (basofila adenom, acidofila adenom och kromofoba adenom). Hypofystumörer kan utöva tryck på angränsande vävnadsstrukturer, inkl. hypotalamus. flera kranialnerver och synnervskorsningen. I det senare fallet kan dubbelsidig, temporal halvsyn uppstå.
Ett fenyl-piperidinylbutyrofenon som främst används för behandling av schizofreni och andra psykoser. Det används även vid schizoaffektiva sjukdomar, vanföreställningar, ballism, Tourettes syndrom, och ibland som tilläggsterapi vid psykisk utvecklingsstörning och Huntingtons korea. Medlet har kraftig verkan mot illamående och kräkningar och används även för behandling av hicka.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Spelformer där utgången är slumpmässig och deltagandet oftast innebär ett risktagande i form av penninginsats.
Onormala rörelser, som t ex hyperkinesi, hypokinesi, darrningar och dystoni, i samband med bruk av vissa läkemedel. Ansiktets, bålens, nackens och lemmarnas muskler påverkas mest. Tardiv dyskinesi är en form av hyperkinesi med onormala rörelser i ansiktet, tungan och nacken som uppträder vid behandling med neuroleptika.
Syn. dopamin-beta-monooxygenas. EC 1.14.17.1.
En perifer hämmare av dopa-dekarboxylas. Det används vid parkinsons sjukdom tillsammans med levodopa för att hindra omvandlingen av levodopa till dopamin perifert, varvid perifera biverkningar minskas och mängden levodopa som når det centrala nervsystemet ökar. Därmed kan dosstorleken reduceras. Medlet har i sig ingen antiparkinsonismeffekt.
Ett krafigt centralstimulerande och sympatomimetiskt medel. Amfetamin har flera verkningsmekanismer, inkluderande blockering av upptag av adrenerga substanser och dopamin, frigörande av monaminer och hämmande av monaminoxidas. Amfetamin är också en missbruksdrog och ett psykotomimetiskt medel. l- och d,l-formerna räknas hit. l-formen har lägre CNS-aktivitet, men starkare kardiovaskulära effekter. d-formen är dextroamfetamin.
Den iakttagbara reaktionen hos ett djur i någon situation.
En alkaloid ester som utvinns ur bladen av kokaväxter. Den har lokalbedövande och kärlsammandragande egenskaper och används kliniskt för dessa ändamål, särskilt i ögon, öron, näsa och hals.
Mjölkutsöndring oberoende av amning.
Fysisk aktivitet hos människor eller djur som ett beteendefenomen.
D-formen av amfetamin. Det har centralstimulerande och sympatomimetisk effekt. Medlet har även använts för behandling av narkolepsi och koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet hos barn. Dextroamfetamin har ett flertal verkningsmekanismer, bl a blockering av upptaget av adrenerga substanser och dopamin, stimulering av monoaminutsöndring och hämmande av monoaminoxidas. Det är också ett missbruksmedel och psykotomimetiskt medel.
Ett sympatomimetiskt, kärlsammandragande ämne.
Kärnstruktur inom ansa lenticularis eller en separat kärna i den interna kapseln, intill globus pallidus. Hos icke-primater motsvarar strukturen globus pallidus medianus hos primater. N. entopeduncularis har receptorer för cannabis.
Irrationell reaktion med inslag av sorg, dålig självuppfattning, antagonism mot rivalen och självkritik.
En sjukdom orsakad av överproduktion av tillväxthormon, vilket leder till gradvis förstoring av huvud och ansikte, händer och fötter, samt bröstkorg. Tillståndet är förenat med en mångfald andra sjukd omssymtom, som t ex nedsatt glukostolerans, högt blodtryck, artrit och muskelsvaghet. Ursprunget till sjukdomen är oftast ett somatotropinproducerande hypofysadenom.
Ett släkte mögelsvampar tillhörande familjen Clavicipitaceae, av ordningen Hypocreales. De parasiterar på olika grässorter. Deras sklerotier innehåller flera giftiga alkaloider. Claviceps purpurea i r åg ger upphov till ergotism.
Ett kärlsammandragande ämne som finns i centraleuropeisk ergot. Det är en alfa 1-selektiv adrenerg agonist som används vid behandling av migrän.
Kinoliner som ersatts med en eller flera aminogrupper i någon position.
Behovet av att ständigt upprepa en handling utan egentlig mening. Det rör sig oftast om någon obetydlig och begränsad, närmast rituell handling, som dock inte är störande på ett patologiskt sätt. Som tvångshandlingar räknas bl a att tvinna håret, att ständigt kontrollera något, att inte vilja ta emot växelmynt, att rätta till tavlor osv.
En kemiskt heterogen grupp läkemedel med det gemensamt att de kan blockera oxidativ deaminering av naturligt förekommande monoaminer.
Läkemedel som binds till och aktiverar gamma-aminosmörsyrareceptorer.
Den del av det centrala nervsystemet som befinner sig innanför kraniet och som omfattar prosencefalon (framhjärnan), mesencefalon (mitthjärnan) och rombencefalon (ruthjärnan). Den uppstår ur främre de len av embryots nervtub. Dess funktioner inkluderar muskelkontroll och koordination, mottagande och behandling av sinnesintryck, talframställning, minneslagring samt hantering av tankar och känslor.
Ett antal funktionellt och anatomiskt definierade strukturer i främre delen av hjärnan hos alla däggdjur. Enheten är inblandad i såväl den högre integreringen av information rörande tarmar, luktsinne och kroppstillstånd som homeostatiska reaktioner, som t ex grundläggande överlevnadsbeteenden (ätande, parning och känslouttryck). I de flesta publicerade arbeten anses enheten omfatta mandelkärnan, epitalamus, gördelvindlingen, hippocampus, hypotalamus, parahippocampalis-vindlingen, septumkärnorna, talamus främre kärnhop och delar av de basala ganglierna.
En dopaminerg neurotoxisk substans som framkallar irreversibla kliniska, kemiska och patologiska förändringar som härmar dem man finner vid Parkinsons sjukdom.
En otydligt definierad grupp av läkemedel med förmåga att öka vakenhet och retbarhet. De har en rad verkningsmekanismer, dock vanligtvis inte genom direktverkan på nervceller. Hit räknas inte läkemede l som har ovan nämnda effekter som biverkan till sin huvudsakliga terapeutiska verkan.
En dopamin D2-antagonist som används mot kräkningar.
Medel som ger kontroll över psykotist orosbeteende, lindrar akuta, psykotiska tillstånd, minskar psykotiska symtom och har en lugnande effekt. De används vid schizofreni, demens, övergående psykoser i samband med kirurgiska ingrepp, hjärtinfarkt osv. Dessa läkemedel kallas ofta neuroleptika, pga benägenheten att ge neurologiska bieffekter. Men inte alla antipsykotiska preparat ger sådana effekter. Många kan också vara effektiva mot illamående och klåda.
Bicykliska, heteroaromatiska föreningar bestående av 2,3-bensopyrrol.
Ett läkemedels påverkan på ett annat läkemedels verkningsmekanism, metabolism eller toxicitet.
En teknik för mätning av extracellulära halter av ämnen i vävnader, vanligen in vivo, med hjälp av en liten sond försedd med ett halvgenomsläppligt membran. Man kan även tillföra ämnen till vävnader genom membranet.
Ett antiviralt medel som används vid profylaktisk och symtomatisk behandling av influenza A. Det används också mot parkinsonism, vid extrapyramidala reaktioner och postherpesneuralgi. Verkningsmekanis men vid rörelserubbningar är inte fullt klarlagd.
En dopamin D1-receptoragonist som används mot högt blodtryck. Medlet sänker blodtrycket genom sin vidgande verkan på arteriolerna.
En statistisk metod för att genom analys av den totala variationen i en för ett antal oberoende variabler (faktorer) gemensam datamängd finna variationsorsaker.
Stora, nukleära vävnader under hjärnbarken som har sitt ursprung i telencefalon och är belägna i nedre delen av hjärnan.
Injicering av mycket små vätskemängder, ofta med hjälp av mikroskop och mikronålar.
Preparat som binds till och aktiverar kolinerga receptorer (muskarinreceptorer). Muskarinstimulerare används mest för att öka spänningen i den glatta muskulaturen, särskilt i mag-tarmkanalen, urinblåsan och ögat. De kan även användas för att sänka hjärtfrekvensen.
Läkemedel som binder till och aktiverar adrenerga receptorer.
Den mittersta av de tre primitiva hjärnblåsorna i den embyonala hjärnan. Den utvecklas utan vidare delning till en kort, sammandragen del som förbinder pons (hjärnbryggan) med diencefalon (mellanhjärnan). Mitthjärnan består av två huvuddelar, den bakre tectum mesencephali och tegmentum mesencephali, den främre delen, som innehåller delar av hörsel-, syn- och andra sensorimotoriska system.
Adenom. Godartad tumör, vars celler bildar tydligt körtelliknande strukturer eller härrör från körtelepitel.
Utförande av en handling utan dröjsmål, eftertanke eller viljestyrning som svar på ett stimulus.
Svanskärnan i storhjärnan. Utdragen, gråaktig neostriatummassa intill hjärnans sidoventrikel.
Behandlingsmetod för rörelsestörningar, särskilt Parkinsons sjukdom, bestående av elbehandling via stereotaktiskt placerade elektroder i specifika områden a hjärnan, som t ex talamus. Elektroderna är kopplade till en nervstimulator som anbringats under huden.
Sjukdomar som orsakas av eller leder till funktionsbrister hos hjärtklaffarna.
Läkemedel som binder till och aktiverar histaminreceptorer. Trots att en rad kliniska tillämpningar föreslagits, har dessa agonister hittills använts i större utsträckning inom forskning än för behandling.
Undersökningsmetod för t ex klinisk prövning av ett läkemedel eller behandling som innebär att varken deltagare/patienter eller försöksledare känner till vem som faktiskt får den specifika behandlingen.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Ett tioxantenneuroleptikum som till skillnad från klorpromazin anses ha CNS-aktiverande egenskaper. Det används för behandling av psykoser, dock ej hos exciterade eller maniska patienter.
Läkemedel som binder selektivt till och aktiverar betaadrenerga receptorer.
Ett betahydroxilerat derivat av fenylalanin. D-formen av dihydroxifenylalanin har svagare fysiologisk verkan än L-formen och används vanligen experimentellt för att bestämma om de farmakologiska effekterna av Levodopa är stereospecifika. Syn. dopa.
Läkemedel som binder till och aktiverar receptorer för excitatoriska aminosyror.
Medel som binder till och aktiverar kolinerga receptorer. Syn. kolinerga agonister.
Läkemedel som binder selektivt till och aktiverar alfaadrenerga receptorer.
Ett centralstimulerande och sympatomimetiskt ämne (C10H15N) med verkan och användning liknande dem hos dextroamfetamin. Det är en missbruksdrog som kan rökas, snortas, injiceras eller drickas, och som går under namn som crank, crystal, crystal meth, is och speed.
Ett peptidhormon med 191 aminosyror som utsöndras av människans adenohypofys. Hormonet kallas även GH eller somatotropin. Ett syntetiskt tillväxthormon, somatropin, har kommit att ersätta den naturliga formen som terapeutiskt preparat vid behandling av t ex dvärgväxt hos barn med tillväxthormonbrist.
En bensocykloheptapyridoisokinolinol som använts som antipsykotiskt preparat, särskilt vid schizofreni.
Cykliskt adenosinmonofosfat (adenosin-3',5'-vätefosfat). Det är en adeninnukleotid med en fosfatgrupp som förestrats mot sockerdelens 3'- och 5'-positioner. Det är en sekundär budbärare med avgörande intracellulär reglerfunktion som förmedlare av verkan av ett flertal hormoner, däribland epinefrin, glukagon och ACTH. Syn. cAMP.
Biogena aminer med endast en amindel. Till denna gruppen hör alla naturliga monoaminer som bildats genom enzymatisk dekarboxylering av naturliga aminosyror.
En allmän klass ortodihydroxifenylalkylaminer härstammande från tyrosin.
Molekyler som binder till andra molekyler, särskilt ifråga om små molekyler som binder specifikt till större molekyler, t ex ett antigen som binder till en antikropp, ett hormon eller en neurotransmittor som binder till en receptor, eller ett substrat eller allosterisk effektormolekyl som binder till ett enzym. Ligander kan även utgöras av molekyler som avger eller tar upp ett elektronpar för att bilda en koordinerad kovalent bindning med den centrala metallatomen i ett koordinationskomplex.
En liten, oparig körtel belägen i sella turcica (turksadeln, i gropen på ovansidan kilbenet). Den står i förbindelse med hypotalamus via en kort stjälk.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Behandling med två eller flera läkemedel var för sig för deras sammanlagda effekt.
Inlärningsprocess som innebär att en viss handlingsföljd resulterar i en belöning. Vid den rätta reaktionen inför ett urval handlingsalternativ kommer en omedelbar belöning. Syn. instrumentell betingning.
En grupp föreningar som utgör derivat av beta-aminoetylbensen, som strukturellt och farmakologiskt är besläktad med amfetamin.
Ett tillstånd av passivitet, svag reaktion på stimuli och en tendens att förbli i en orörllig kroppsställning. Armar och ben hålls kvar i en vaxartad stelhet i den ställning de råkat få, kortare eller längre tid. Katalepsi kan vara förknippad med psykotiska störningar, som t ex schizofreni, neurotoxiska drogeffekter och andra tillstånd.
Grundämne som förekommer i nästan all organiserad vävnad. Det tillhör alkalimetallerna och har kemiskt tecken Ca, atomnummer 20 och atomvikt 40. Kalcium är det allra vanligaste mineralämnet i kroppen och bildar i förening med fosfor kalciumfosfat, som ingår i ben och tänder. Det spelar en essentiell roll för nerv- och muskelfunktioner, i blodkoagulationsprocessen (som faktor IV) och i många enzymp rocesser.