En klass dopaminreceptorer som kan identifieras genom sitt speciella sätt att binda syntetiska ligander, sin molekylärbiologi och, möjligen, sin verkningsmekanism.
En av katekolaminsignalsubstanserna i hjärnan. Den uppstår ur tyrosin och är prekursor till norepinefrin och epinefrin. Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i hjärnans extrapyramidala system och av betydelse för rörelseregleringen. En familj av receptorer (dopaminreceptorer) förmedlar dess verkan.
En grupp dopaminreceptorer som kan identifieras genom sitt speciella sätt att binda syntetiska ligander, sin molekylärbiologi och, möjligen, sin verkningsmekanism.
Läkemedel som binder till och aktiverar dopaminreceptorer.
Läkemedel som binder till, men inte aktiverar dopaminreceptorer, varvid verkan av dopamin eller exogena stimulerare blockeras. Många läkemedel för behandling av psykotiska tillstånd är dopaminantagonister, även om deras terapeutiska effekt kanske mer beror på en långsam anpassning i hjärnan än på en omedelbar blockering av dopaminreceptorer. Dopaminantagonister har haft flera andra kliniska användningsområden, bl a som medel mot kräkningar och illamående, för behandling av Tourettes syndrom och mot hicka.
Cellyteproteiner som binder dopamin med hög affinitet och utlöser intracellulära förändringar som påverkar cellernas beteende.
Alla läkemedel som används för sin verkan på dopaminreceptorer, på dopaminets livscykel eller på de dopaminerga nervcellernas överlevnad.
Föreningar med utbredd användning inom biomedicinen, bl a som dopaminagonister.
Grå- och vitstrimmig substans bestående av neostriatum och paleostriatum (globus pallidus). Den befinner sig snett framför talamus i båda hjärnhalvorna. Den grå substansen utgörs av nucleus caudatus (svanskärnan) och nucleus lentiformis (linskärnan, som i sin tur består av globus pallidus och putamen). Den vita substansen utgör den inre kapseln.
Medel som blockerar transport av dopamin in i nervcellsutskotten eller in i vesiklar inuti utskotten. De flesta adrenerga upptagshämmare hämmar också upptag av dopamin.
Ett fenyl-piperidinylbutyrofenon som främst används för behandling av schizofreni och andra psykoser. Det används även vid schizoaffektiva sjukdomar, vanföreställningar, ballism, Tourettes syndrom, och ibland som tilläggsterapi vid psykisk utvecklingsstörning och Huntingtons korea. Medlet har kraftig verkan mot illamående och kräkningar och används även för behandling av hicka.
Ett morfinderivat som är en dopamin D2-agonist. Det är ett effektivt kräkmedel som använts vid akuta förgiftningar. Det har även använts för diagnos och behandling av Parkinsons sjukdom, men biverknin garna begränsar dess användbarhet.
Syn. dopamin-beta-monooxygenas. EC 1.14.17.1.
En alkaloid ester som utvinns ur bladen av kokaväxter. Den har lokalbedövande och kärlsammandragande egenskaper och används kliniskt för dessa ändamål, särskilt i ögon, öron, näsa och hals.
En specifik dopaminreceptorblockerare. Den påskyndar gastrointestinal peristaltik, frisätter prolaktin och används mot kräkningar och illamående och som verktyg vid undersökning av dopaminerga mekanismer.
Ett krafigt centralstimulerande och sympatomimetiskt medel. Amfetamin har flera verkningsmekanismer, inkluderande blockering av upptag av adrenerga substanser och dopamin, frigörande av monaminer och hämmande av monaminoxidas. Amfetamin är också en missbruksdrog och ett psykotomimetiskt medel. l- och d,l-formerna räknas hit. l-formen har lägre CNS-aktivitet, men starkare kardiovaskulära effekter. d-formen är dextroamfetamin.
En rad strukturellt besläktade alkaloider med ergolinets grundstruktur.
Den naturligt förekommande formen av dihydroxifenylalanin och det närmaste förstadiet till dopamin. Till skillnad från dopamin kan levodopa tas genom munnen och passerar blod-hjärnbarriären. Det tas snabbt upp av dopaminerga nervceller och omvandlas till dopamin.
Den iakttagbara reaktionen hos ett djur i någon situation.
Ett tillstånd av passivitet, svag reaktion på stimuli och en tendens att förbli i en orörllig kroppsställning. Armar och ben hålls kvar i en vaxartad stelhet i den ställning de råkat få, kortare eller längre tid. Katalepsi kan vara förknippad med psykotiska störningar, som t ex schizofreni, neurotoxiska drogeffekter och andra tillstånd.
Fysisk aktivitet hos människor eller djur som ett beteendefenomen.
Medel som ger kontroll över psykotist orosbeteende, lindrar akuta, psykotiska tillstånd, minskar psykotiska symtom och har en lugnande effekt. De används vid schizofreni, demens, övergående psykoser i samband med kirurgiska ingrepp, hjärtinfarkt osv. Dessa läkemedel kallas ofta neuroleptika, pga benägenheten att ge neurologiska bieffekter. Men inte alla antipsykotiska preparat ger sådana effekter. Många kan också vara effektiva mot illamående och klåda.
En halvsyntetisk mjöldrygealkaloid som verkar som dopamin D2-agonist. Den undertrycker prolaktinutsöndring och används för behandling av amenorré, galaktorré och infertilitet hos kvinnor, och har före slagits för Parkinsons sjukdom.
Svanskärnan i storhjärnan. Utdragen, gråaktig neostriatummassa intill hjärnans sidoventrikel.
En teknik för mätning av extracellulära halter av ämnen i vävnader, vanligen in vivo, med hjälp av en liten sond försedd med ett halvgenomsläppligt membran. Man kan även tillföra ämnen till vävnader genom membranet.
En bensocykloheptapyridoisokinolinol som använts som antipsykotiskt preparat, särskilt vid schizofreni.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Ett tricykliskt dibensodiazepin, klassat som ett atypiskt antipsykotiskt preparat. Det binder flera typer av receptorer i det centrala nervsystemet och uppvisar en unik farmakologisk profil. Klozapin är en serotoninantagonist, med stark bindning till 5-HT-2A/2C-receptorsubtypen. Det har också stark affinitet till ett flertal dopaminerga receptorer, men visar svag antagonism vid dopamin D2-receptorn, som anses modulera neuroleptisk aktivitet. En väsentlig biverkning av medlet är agranulocytos.
Ett centralstimulerande och sympatomimetiskt ämne (C10H15N) med verkan och användning liknande dem hos dextroamfetamin. Det är en missbruksdrog som kan rökas, snortas, injiceras eller drickas, och som går under namn som crank, crystal, crystal meth, is och speed.
Den del av det centrala nervsystemet som befinner sig innanför kraniet och som omfattar prosencefalon (framhjärnan), mesencefalon (mitthjärnan) och rombencefalon (ruthjärnan). Den uppstår ur främre de len av embryots nervtub. Dess funktioner inkluderar muskelkontroll och koordination, mottagande och behandling av sinnesintryck, talframställning, minneslagring samt hantering av tankar och känslor.
Den mittersta av de tre primitiva hjärnblåsorna i den embyonala hjärnan. Den utvecklas utan vidare delning till en kort, sammandragen del som förbinder pons (hjärnbryggan) med diencefalon (mellanhjärnan). Mitthjärnan består av två huvuddelar, den bakre tectum mesencephali och tegmentum mesencephali, den främre delen, som innehåller delar av hörsel-, syn- och andra sensorimotoriska system.
Ett tioxantenneuroleptikum som till skillnad från klorpromazin anses ha CNS-aktiverande egenskaper. Det används för behandling av psykoser, dock ej hos exciterade eller maniska patienter.
Inlärningsprocess som innebär att en viss handlingsföljd resulterar i en belöning. Vid den rätta reaktionen inför ett urval handlingsalternativ kommer en omedelbar belöning. Syn. instrumentell betingning.
Ett betahydroxilerat derivat av fenylalanin. D-formen av dihydroxifenylalanin har svagare fysiologisk verkan än L-formen och används vanligen experimentellt för att bestämma om de farmakologiska effekterna av Levodopa är stereospecifika. Syn. dopa.
Stora, nukleära vävnader under hjärnbarken som har sitt ursprung i telencefalon och är belägna i nedre delen av hjärnan.
Sjukdomstillstånd som har samband med eller beror på bruk av kokain.
En otydligt definierad grupp av läkemedel med förmåga att öka vakenhet och retbarhet. De har en rad verkningsmekanismer, dock vanligtvis inte genom direktverkan på nervceller. Hit räknas inte läkemede l som har ovan nämnda effekter som biverkan till sin huvudsakliga terapeutiska verkan.
Onormalt stor muskelrörelseaktivitet i hela kroppen, vilken kan vara förknippad med organfel eller psykologiska störningar.
Onormala rörelser, som t ex hyperkinesi, hypokinesi, darrningar och dystoni, i samband med bruk av vissa läkemedel. Ansiktets, bålens, nackens och lemmarnas muskler påverkas mest. Tardiv dyskinesi är en form av hyperkinesi med onormala rörelser i ansiktet, tungan och nacken som uppträder vid behandling med neuroleptika.
En hypotalamustripeptid, en enzymatisk nedbrytningsprodukt av oxytocin, som blockerar frisättandet av melanocytstimulerande hormoner.
Ett antal funktionellt och anatomiskt definierade strukturer i främre delen av hjärnan hos alla däggdjur. Enheten är inblandad i såväl den högre integreringen av information rörande tarmar, luktsinne och kroppstillstånd som homeostatiska reaktioner, som t ex grundläggande överlevnadsbeteenden (ätande, parning och känslouttryck). I de flesta publicerade arbeten anses enheten omfatta mandelkärnan, epitalamus, gördelvindlingen, hippocampus, hypotalamus, parahippocampalis-vindlingen, septumkärnorna, talamus främre kärnhop och delar av de basala ganglierna.
Amider av bensoesyra.
En statistisk metod för att genom analys av den totala variationen i en för ett antal oberoende variabler (faktorer) gemensam datamängd finna variationsorsaker.
Biogena aminer med endast en amindel. Till denna gruppen hör alla naturliga monoaminer som bildats genom enzymatisk dekarboxylering av naturliga aminosyror.
Ett läkemedels påverkan på ett annat läkemedels verkningsmekanism, metabolism eller toxicitet.
Ett ergotderivat som verkar som agonist på dopamin D2-receptorer (dopaminstimulerare). Det kan även verka som antagonist på dopamin D1-receptorer, samt som agonist på somliga serotoninreceptorer (serotoninstimulerare).
Preparat för behandling av Parkinsons sjukdom. De vanligaste medlen verkar på det dopaminerga systemet i striatum eller de basala ganglierna, eller består av centralt verkande muskarinantagonister.
Radiografiskt framställd bild av ett föremål eller en vävnad på fotografisk plåt som exponerats för strålning från radioaktivt material inuti objektet.
En dopamin D1-receptoragonist som används mot högt blodtryck. Medlet sänker blodtrycket genom sin vidgande verkan på arteriolerna.
Instabila kolisotoper som sönderfaller under avgivande av strålning. Kolatomer med atomvikterna 10, 11 och 14-16 är radioaktiva kolisotoper.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
Cykliskt adenosinmonofosfat (adenosin-3',5'-vätefosfat). Det är en adeninnukleotid med en fosfatgrupp som förestrats mot sockerdelens 3'- och 5'-positioner. Det är en sekundär budbärare med avgörande intracellulär reglerfunktion som förmedlare av verkan av ett flertal hormoner, däribland epinefrin, glukagon och ACTH. Syn. cAMP.
D-formen av amfetamin. Det har centralstimulerande och sympatomimetisk effekt. Medlet har även använts för behandling av narkolepsi och koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet hos barn. Dextroamfetamin har ett flertal verkningsmekanismer, bl a blockering av upptaget av adrenerga substanser och dopamin, stimulering av monoaminutsöndring och hämmande av monoaminoxidas. Det är också ett missbruksmedel och psykotomimetiskt medel.
En cns-stimulant vars vanligaste användning är för behandling av adhd hos barn och mot narkolepsi. Verkningsmekanismenerna tycks likna dem hos dextroamfetamin.
Ett enzym i transferasklassen som katalyserar överföringen av en metylgrupp från S-adenosylmetionin till en katekol eller katekolamin, så som dopa, dopamin, epinefrin eller norepinefrin. Enzymet finns i cytoplasman i främst njurar, lever och det centrala nervsystemet. EC 2.1.1.6.
En dopaminerg neurotoxisk substans som framkallar irreversibla kliniska, kemiska och patologiska förändringar som härmar dem man finner vid Parkinsons sjukdom.
Tillstånd orsakat av nervgiftet MPTP, som ger upphov till selektiv förstörelses av nigrostriatala dopaminerga nervceller. Kliniska tecken är irreversibla parkinsonsymtom, som t ex stelhet och bradykinesi (sekundär parkinsonism). MPTP-förgiftning används även i djurmodeller för att studera Parkinsons sjukdom.
Ett butyrofenon med egenskaper liknande dem hos haloperidol. Medlet har använts för behandling av avvikande sexuellt beteende.
Rörelse eller förmåga att röra sig från en plats till en annan. Detta gäller såväl människor, ryggradsdjur eller ryggradslösa djur som mikroorganismer.
Sjukdomar i basalganglierna, inklusive putamen, pallidum, claustrum, mandelkärnan och svanskärnan. Dyskinesier, främst ofrivilliga rörelser eller ändrad rörelsetakt, är de vanligaste kliniska manifest ationerna av dessa sjukdomar. Orsaker kan vara kärlsjukdomar, degenerativa nervsjukdomar eller skallskador.
Den del av corpus striatum som representerar den fylogenetiskt äldsta delen av striatum, kallad paleostriatum. Det bleka klotet (globus pallidus) bildar den mindre, mittersta delen av linskärnan.
Ett generellt begrepp som avser inlärning av en viss reaktion.
Behovet att undersöka en ny omgivning. Denna motivation kan inte tydligt skiljas från nyfikenhet.
En allmän klass ortodihydroxifenylalkylaminer härstammande från tyrosin.
Syn. bensopyraner.
Injicering av mycket små vätskemängder, ofta med hjälp av mikroskop och mikronålar.
Läkemedel som verkar på adrenerga receptorer eller på adrenerga transmittorsubstansers livscykel. Till dessa hör adrenerga agonister och antagonister.
En icke-essentiell aminosyra som normalt uppträder i L-form. Den är den vanligaste stimulerande signalsubstansen i det centrala nervsystemet.
Utrymmet mellan celler, fyllt av vätska och amorfa och fibrösa ämnen.
Den iakttagbara, mätbara och ofta sjukliga oförmågan hos en individ att bryta en vana som medför en omåttlig konsumtion av något medel eller otillfredsställbart behov att utföra vissa handlingar.
En komplex grupp av nervfibrer som utgår från luktcentrumområdet, området kring mandelkärnan och de septala kärnorna och leder till yttre delen av hypotalamus. Några nervtrådar fortsätter till hjärnstjälkens tegment.
Ett enzym som katalyserar den oxidativa deamineringen av naturligt förekommande monoaminer.Det är ett flavinhaltigt enzym, hemmahörande i mitokondriemembran, antingen i nervändar, levern eller andra organ. Monoaminoxidas är viktigt för regleringen av den metaboliska nedbrytningen av katekolaminer och serotonin i nervvävnader eller målvävnader. Levermonoaminoxidas har en avgörande försvarsroll för inaktivering av cirkulerande monoaminer eller sådana, som tyramin, som kommer från tarmen och absorberas i portaomloppet. EC 1.4.3.4.
Tomografiteknik som utnyttjar strålning från radionuklider och en datorbaserad algoritm för att återge en bild.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Den vanligaste blockerande nervsignalsubstansen i central nervsystemet.
En perifer hämmare av dopa-dekarboxylas. Det används vid parkinsons sjukdom tillsammans med levodopa för att hindra omvandlingen av levodopa till dopamin perifert, varvid perifera biverkningar minskas och mängden levodopa som når det centrala nervsystemet ökar. Därmed kan dosstorleken reduceras. Medlet har i sig ingen antiparkinsonismeffekt.
En grupp enzymer som är beroende av cykliskt AMP (cAMP) och som katalyserar fosforyleringen av serin- och treoninrester på proteiner. EC 2.7.10.-.
Ett enzym i lyasklassen som katalyserar omvandlingen av ATP till 3´,5´-cykliskt AMP och pyrofosfat. Enzymet finns i plasmacellmembran och aktiveras av vissa hormoner (epinefrin, vasopressin, glukagon och kortikotropin). Reaktionsprodukten, cykliskt AMP, har en viktig regleringsfunktion i ämnesomsättningen. EC 4.6.1.1.
Dopaminer som fått en hydroxigruppsubstitution i en eller flera positioner.
Medel som orsakar kräkning. De kan ha direkt verkan på mag-tarmkanalen och utlösa uppkastning genom sina lokalt irriterande effekter, eller indirekt verkan genom sin effekt på kemoreceptoraktiveringsdelen av den förlängda märgens postremus (kräkcentrum). Syn. emetikum; vomitivum.
Läkemedel som blockerar överföringen av adrenerga transmittorer till axonändarna eller deras lagringsvesiklar. Tricykliska antidepressiva medel och amfetamin är terapeutiskt viktiga läkemedel som verk ar på detta sätt.
En centralt verkande muskarinantagonist som använts vid behandling av Parkinsons sjukdom. Benstropin blockerar upptaget av dopamin.
Guanosin-5'-(trivätedifosfat), monoanhydrid med tiofosforsyra, är en stabil GTP-analog med en rad fysiologiska verkningar, så som stimulering av guaninnukleotidbindande proteiner, hydrolys av fosfoinositid, ackumulering av cykliskt AMP och aktivering av specifika protoonkogener.
En grupp enzymer med bred specificitet. Enzymerna dekarboxylerar en rad aromatiska aminosyror, inklusive dopa (dopadekarboxylas), tryptofan och hydroxitryptofan. EC 4.1.1.28.
Djurs och fåglars egen rengöring och skötsel av päls eller fjäderdräkt.
En kemiskt heterogen grupp läkemedel med det gemensamt att de kan blockera oxidativ deaminering av naturligt förekommande monoaminer.
Transmittorreceptorer på eller nära presynaptiska terminaler, vilka är känsliga för transmittorsubstanser från själva terminalen. Hit hör också receptorer för hormoner från hormonproducerande celler.
Molekyler som binder till andra molekyler, särskilt ifråga om små molekyler som binder specifikt till större molekyler, t ex ett antigen som binder till en antikropp, ett hormon eller en neurotransmittor som binder till en receptor, eller ett substrat eller allosterisk effektormolekyl som binder till ett enzym. Ligander kan även utgöras av molekyler som avger eller tar upp ett elektronpar för att bilda en koordinerad kovalent bindning med den centrala metallatomen i ett koordinationskomplex.
En dopamin D2-antagonist som används mot kräkningar.
En art apor av släktet Macaca som lever i Indien, Kina och andra delar av Asien. Aporna används i stor utstreckning i biomedicinsk forskning och anpassar sig väl till vistelse bland människor.
Cellinje från äggstockar på kinesisk hamster, Cricetulus griseus. Arten är omtyckt för cellgenetiska studier eftersom den har ett litet antal kromosomer. Cellinjen har kunnat användas till modellsyste m för studier av genetiska förändringar i odlade däggdjursceller.
En grupp föreningar som utgör derivat av beta-aminoetylbensen, som strukturellt och farmakologiskt är besläktad med amfetamin.
En grupp naturligt förekommande aminer som bildas genom enzymatisk dekarboxylering av naturliga aminosyror. Flera av dem har kraftig fysiologisk verkan (t ex histamin, serotonin, epinefrin och tyramin ), och de som bildas av aromatiska aminosyror eller deras syntetiska analoger (t ex amfetamin) har farmakologisk användning.
Signaler till en handling; det specifika inslag i ett perceptions- eller stimulansmönster som en individ lärt sig att reagera på.
Instinktivt sökbeteende av varierande karaktär hos djur, vilket inleder sökandet efter föda, eller uppvaktningsförfarandet inför parning.
De från den förlängda märgens pyramider utgående (efferenta), motoriska nervbanorna. Syn. myostatiska systemet; (pallido)striära systemet.
En av de tre huvudgrupperna av endogena opioidpeptider. Enkefalinerna är pentapeptider med omfattande utbredning i det centrala och perifera nervsystemet samt i binjuremärgen.
Instabila isotoper av jod som sönderfaller och avger strålning. Jodatomer med atomvikter mellan 117 och 139, med undantag av I-127, är radioaktiva jodisotoper.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Onormala, ofrivilliga rörelser som främst drabbar armar och ben, bålen eller käkarna, och som är en manifestation av något bakomliggande sjukdomstillstånd. Tillstånd som har dyskinesier som återkommande eller ihållande primära symtom kan betraktas som dyskinesisyndrom (se "rörelserubbningar"). Dyskinesier är också ganska vanliga i samband med sjukdomar i de basala ganglierna.