Proteinkinaser som kontrollerar cellcykelns gång hos alla eukaryoter och som kräver förbindelse med cykliner för att nå sin fulla enzymatiska verkan. Cyklinberoende kinaser styrs av fosforylerings- och defosforyleringsprocesser.

Reglerproteiner som i cellcykeln aktiverar MPF (en cellmognadsfaktor). De bildar komplex med protein p34cdc2, som är cellmognadsfaktorns katalytiska enhet, och modulerar dess proteinkinasaktivitet. Cykliner har i sig själva ingen enzymatisk verkan.

En komplex följd av händelser, som inträffar mellan slutet av en celldelning och slutet av nästa, varigenom cellmaterial delas upp mellan dottercellerna.

Proteiner som kontrollerar celldelningscykeln. Denna proteinfamilj omfattar ett stort antal klasser, inklusive cyklinberoende kinaser, mitogenaktiverade kinaser, cykliner och fosfoproteinfosfataser, s amt deras förmodade substrat, så som kromatinassocierade proteiner, cytoskelettproteiner och transkriptionsfaktorer.

Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.

Ett furanyladenin som förekommer i växter och svampar. Det har växtreglerande effekt.

Ett 33 kD-protein som är identiskt med adenovirus E1A-associerat protein p60. Cyklin A reglerar p33cdk2 och p34cdc2 och behövs för genomförandet av cellcykelns S-fas.

Ett 50 kD-protein som bildar komplex med cdk2 sent i cellcykelns G1-fas.

Ett intracellulärt signalsystem som omfattar MAP-kinaskaskaderna (trestegs-proteinkinaskaskader). Olika uppströmsaktivatorer, som svarar på extracellulära stimuli, utlöser kaskaderna genom att aktivera den första kaskadmedlemmen, MAP-kinaskinaskinas (MAPKKK). I detta steg fosforyleras mitogenaktiverade proteinkinaskinaser (MAPKK), som i sin tur fosforylerar mitogenaktiverade proteinkinaser (MAPK). Dessa utövar sedan sin verkan på olika mål nedströms till att påverka genuttryck. Hos däggdjur finns det flera bestämda MAP-kinasförlopp, inklusive ERK-processen (extracellulärt signalreglerat kinas), SAPK/JNK-förloppet (stressaktiverat proteinkinas/c-jun) och P38-kinasprocessen. De olika förloppen har vissa gemensamma komponenter, beroende på vilket stimulus som utlöser kaskaden.

Ett proteinkinas som kodas av CDC28-genen hos Saccharomyces cerevisiae och som behövs för övergången från G1- till S-fasen i cellcykeln. Det utgörs av ett komplex på 160 kD, med ett substrat benämnt p 40.

En cells förökning genom delning.

Proteiner med hög molekylvikt som förekommer i cytoskelettets mikrotubuli. Under vissa förhållanden krävs de för hopsättningen av tubulin med mikrotubuli och för stabilisering av mikrotubulistrukturerna.

Ett 58 kD-protein som bestäms efter transkriptionsfasen och translationsfasen i cellcykeln.

Protein, kodat av bcl-1-genen, som spelar en avgörande roll i cellcykelregleringen. För stort uttryck av cyklin D1 beror på omkastning i bcl-1-genen, en t(11;14)-translokering, och är förknippat med diverse tumörer.

Ett kalmodulinberoende enzym som katalyserar fosforylering av proteiner. Enzymet är ibland också kalciumberoende. Ett stort antal proteiner verkar som mottagare, däribland vimentin, synapsin, glykogen syntas, myosinets lätta kedjor och mikrotubulusassocierade proteiner.

En delning av cellkärnan, vid vilken de båda nya kärnorna vanligtvis får en kromosomuppsättning som är identisk med den hos artens somatiska celler.

En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.

Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.

Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.

Ett prolinstyrt serin/treoninproteinkinas som förmedlar signalöverföring från cellytan till kärnan. Aktivering av enzymet genom fosforylering medför att det förflyttas till cellkärnan, där det utövar verkan på specifika transkriptionsfaktorer. p40 MAPK och p41 MAPK är isoforma enzym. EC 2.7.11.24.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

EC 2.7.1.37.

En grupp enzymer som är beroende av cykliskt AMP (cAMP) och som katalyserar fosforyleringen av serin- och treoninrester på proteiner. EC 2.7.10.-.

Omvandling av en inaktiv enzymform till en med metabolisk aktivitet, vilket inkluderar: 1) jonaktivering (aktivatorverkan); 2) kofaktor-/koenzymaktivering; 3) omvandling av enzymprekursor (proenzym eller zymogen) till aktivt enzym.

En undergrupp mitogenaktiverade proteinkinaser som aktiverar transkriptionsfaktor AP-1via fosforylering av c-junproteiner. De ingår i de intracellulära signalsystem som reglerar celltillväxt, celldöd och celldifferentiering. EC 2.7.11.24 (EC-förslag 2005).

Ett 44-kD extracellulärt signalstyrt MAP-kinas som möjligen spelar en roll i igångsättandet och regleringen av meios, mitos och postmitotiska funktioner i differentierade celler. Det fosforylerar ett antal transkriptionsfaktorer och mikrotubulus-associerade proteiner. EC 2.7.1.37.

En familj serin-treoninproteinkinaser som utgör komponenter i proteinkinaskaskader som utlöses av olika stimuli. Dessa MAPK-kinaser fosforylerar mitogenaktiverade proteinkinaser och fosforyleras själva i sin tur av MAP-kinaskinaskinaser. JNK-kinaser (även kallade SAPK-kinaser) är en underfamilj. EC 2.7.12.2.

En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.

Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.

Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.

Den första, kontinuerligt odlade cellinjen av humana, maligna celler, vilka kom från ett livmoderhalskarcinom hos "Henrietta Lacks". Cellerna används för virusodling och testning av cancerpreparat.

Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.

En i den eukaryota cellen belägen, höljeomgiven kropp, som innehåller kromosomer och en eller flera nukleoler. Höljet består av ett dubbelmembran, genomsatt av ett antal porer. Det yttre membranet öve rgår i det endoplasmatiska nätverket. Det kan finnas mer än en kärna i en cell.

Ett allmänt utbrett kaseinkinas (CKII) med två distinkta katalytiska enheter och en dimerisk reglerenhet. CKII har visat sig fosforylera ett stort antal ämnen, av vilka många är proteiner som ingår i regleringen av det genetiska uttrycket. EC 2.7.1.37.

Proteiner och peptider som deltar i signalöverföringen inuti cellen. Dessa omfattar peptider och proteiner som reglerar transkriptionsfaktorernas verksamhet och cellulära förlopp till följd av svar på signaler från cellytereceptorer. De intracellulära signalpeptiderna och -proteinerna kan utgöra en del av en enzymatisk signalkaskad, eller verka genom att binda till och modifiera verkan av andra signalfaktorer.

Mitogenaktiverade proteinkinaskinaskinaser (MAPKKK) är serin-treoninproteinkinaser som sätter igång kaskader av proteinkinassignaler. De fosforylerar mitogenaktiverade proteinkinaskinaser (MAPKK), som i sin tur fosforylerar mitogenaktiverade proteinkinaser (MAPK). EC 2.7.11.25.

De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.

En överordnad familj av protein-serin-treoninkinaser som aktiveras av olika stimuli via proteinkinaskaskader. De utgör slutprodukterna i kaskaderna, som utlöses av fosforylering genom mitogenaktiverade proteinkinaskinaser, vilka i sin tur aktiveras av mitogenaktiverade proteinkinaskinaskinaser. EC 2.7.11.24.

Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.

Ett glykogensyntaskinas som beskrivits som ett nyckelenzym i glykogenmetabolismen. Det reglerar ett skiftande antal funktioner, som t ex celldelning, mikrotubulifunktioner och apoptos (programmerad celldöd). EC 2.7.1.37.

En grupp protein-serin-treoninkinaser som ursprungligen påvisades vara ansvariga för fosforyleringen av kaseiner. De är allmänt utbredda enzymer med förkärlek för sura proteiner. Kaseinkinaser spelar en roll i signalöverföring genom att fosforylera ett antal olika reglerproteiner i cytoplasman och cellkärnorna. EC 2.7.1.37.

Medel som hämmar eller hindrar tumörtillväxt, genom att stoppa mogningsprocessen och proliferationen hos elakartade celler.

En rikligt förekommande undertyp av mitogenaktiverat proteinkinaskinas på 43 kD med specificitet för mitogenaktiverat proteinkinas 1 och mitogenaktiverat proteinkinas 3. EC 2.7.12.2.

Immunologisk metod för påvisande eller kvantifiering av immunreaktiva ämnen.

Mångfaldigande av en DNA-molekyl.

En cellinje som härstammar från fibroblaster från särade embryon av schweiziska möss. Linjen är ett värdefullt in vitro-värdsystem förtransformationsstudier av onkogena virus, eftersom 3T3-celler besi tter hög känslighet för kontaktinhibition.

De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.

Teoretiska modeller som efterliknar förlopp hos biologiska processer eller sjukdomar. För sjukdomsmodeller hos levande djur

Bindvävsceller som utsöndrar en extracellulär massa rik på kollagen och andra makromolekyler.

Ett transferas som katalyserar bildandet av fosfokreatin från ATP + kreatin. Reaktionen lagrar ATP-energi som fosfokreatin. Tre cytoplasmaisoenzymer har påvisats i mänskilig vävnad: MM i skelettmuskulatur, MB i hjärtmuskelvävnad och BB i nervvävnad; dessutom har ett mitokondrieisoenzym identifierats. Med makrokreatinkinas avses ett kreatinkinas i komplex med andra serumproteiner. EC 2.7.3.2.

En underfamilj av mitogenaktiverade proteinkinaser som kommer till utbrett uttryck och spelar en roll vid regleringen av meios, mitos och postmitotiska processer i differentierade celler. Dessa kinaser styrs av en lång rad cellytereceptorer och kan aktiveras av vissa cancerframkallande ämnen. EC 2.7.1.37.

Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.

Ett dsRNA-aktiverat, cAMP-oberoende serin/treoninkinas som induceras av interferon. I närvaro av dsRNA och ATP autofosforylerar eIF-2-kinas på ett flertal serin- och treoninrester. Det fosforylerade enzymet katalyserar fosforyleringen av eIF-2's alfaunderenhet, vilket leder till att proteinsyntesen hämmas. EC 2.7.10.-.

Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.

De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten i tumörvävnad.

Läkemedels- eller strålningsframkallade skador på DNA som medför avvikelser från den normala dubbelspiralkonformationen. Till dessa hör strukturella förvrängningar som stör replikation och transkription, samt punktmutationer som splittrar baspar och ger skadliga effekter på efterföljande generationer genom ändringar i DNA-sekvensen. Om skadan är av mindre omfattning kan den repareras (DNA-reparation), men stor skada kan leda till apoptos (celldöd).

Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.

Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.

Strukturellt likartade enzymer med samma katalytiska mekanism, men med olika kemiska, fysikaliska eller immunologiska egenskaper.

Fosforsyraestern av serin.

Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.

Ett mitogenaktiverat proteinkinaskinas med specificitet för JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser, P38-mitogenaktiverade proteinkinaser och retinoid X-receptorerna. Det ingår i ett signalöverföringsförlopp som aktiveras som svar på cellulär stress. EC 2.7.12.2.

Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.

Alla proteiner som förekommer i svampar.

De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten i samband med enzymsyntes.

Fosforsyraestern av treonin. Den används som indikator vis analys av peptider, proteiner och enzymer.

Omfördelning av gener till följd av bortfall av DNA- eller RNA-segment, vilket leder till att sekvenser som normalt befinner sig på avstånd från varandra hamnar nära varandra. Bortfallet kan påvisas med hjälp av cytogenetiska metoder, och man kan även sluta sig till det från fenotypen, antydande bortfall på en bestämd plats.

En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.

Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.

Avtagande förmåga hos en cell att föröka sig med tiden. Varje cell är programmerad för ett visst antal celldelningar, varefter förökning upphör. Cellen hamnar i ett stilleståndsstadium, som följs av c elldöd genom apoptos.

Ett enzym som katalyserar omvandlingen av fosfatidylinositol till fosfatidylinositol-4-fosfat, det första steget i biosyntesen av fosfatidylinositol-4,5-bifosfat. EC 2.7.1.67.

Bicykliska, heteroaromatiska föreningar bestående av 2,3-bensopyrrol.

En grupp enzymer som avskiljer serin- eller treoninbundna fosfatgrupper från ett stort antal fosfoproteiner. Till gruppen hör även ett antal enzymer som fosforylerats genom verkan av ett kinas. EC 3.1.3.16.

Den del av cellen som innehåller cytosolen och andra strukturer än cellkärnan, mitokondrierna och större vakuoler.

Endogena eller exogena ämnen som hämmar normal tillväxt hos människo- eller djurceller eller mikroorganismer. Dessa skall särskiljas från ämnen som påverkar tillväxt hos växter (växthormoner).

Gener som kodar för proteiner som reglerar celldelningscykeln. De har en serie reglerfunktioner som kulminerar i igångsättandet av mitos, genom aktivering av proteinet p34cdc2.

Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.

En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).

Gener som blockerar uttryck av den cancerogena fenotypen. Deras normala uppgift är att hämma celltillväxt. När dessa suppressorgener inaktiveras eller saknas, faller en barriär för normal celltillväxt bort, och ohämmad tillväxt blir möjlig.

Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.

Arrangerad genetisk mutagenes på någon specifik plats i DNA-molekylen som ger en bassubstitution, infogning eller radering.

Tumörsuppressorgener belägna i området 9p21 på människans kromosom 9. Dessa gener saknas eller är muterade i en lång rad elakartade tumörsjukdomar. Två alternativt splitsade genprodukter kodas av p16: protein p16 och protein p14arf.

System av enzym som verkar i följd genom att katalysera på varandra följande reaktioner sammankopplade med gemensamma metabola intermediärer. De kan medverka i en enkel omsättning av vattenmolekyler eller väteatomer, eller vara förknippade med stora supramolekylära strukturer som mitokondrier eller ribosomer.

Eukaryotisk cellinje framtagen under en stabil fas, som vid odling övergår i en fas av ohämmad tillväxt, påminnande om en in vitro-tumör. Förändringen sker spontant eller genom inverkan av virus, onko gener, strålning eller kemiska substanser.