Innerörats hörselorgan. Den utgör främre delen av labyrinten, har konisk form och sitter nästan horisontellt framför vestibulen. Syn. koklea.
Mekaniska receptorer i Cortis organ som är känsliga för ljudpåverkan, och i vestibularapparaten, känsliga för huvudrörelser. De sensoriska strukturerna är så arrangerade att impulserna i fråga får de hårliknande utskotten (stereocilier och kinocilier) att sättas i rörelse och förmedla intrycken centralt i nervsystemet.
Organ i örats snäckgång (ductus cochlearis) med speciella ljudreceptorer (hörselceller). Det består av en rad epitelstrukturer på basilarmembranets insida.
Sjukdomstillstånd i öronsnäckan, innerörats hörselorgan.
Klotformade celler, medialt placerade i en rad i Cortis organ. Till skillnad från de yttre hörselcellerna (hörselhåren) är de inre hörselcellerna färre, har färre antal hörselhår och lägre grad av differentiering.
Mekaniska receptorer i Cortis organ. Hos däggdjur är de yttre hörselcellerna placerade i tre rader, som är längre ifrån modiolus (koklearaxeln) än den enda raden av inre hörselceller. De yttre hörselcellernas rörelseegenskaper kan medverka till finjustering av ljudkänslighet och frekvenskänslighet i öronsnäckan (koklea).
Ljudförnimmelse.
Celler som bildar en stödstruktur åt Cortis organ. Specifika celler är Claudius-, Deiters- och Hensenceller.
Elektriska vågor i hjärnbarken som alstras av hjärnstamsstrukturer som svar på klickljudsstimulering. Många patienter med cerebellopontinvinkelskador, multipel skleros eller andra demyelinerande sjukdomar har ett onormalt vågmönster.
Kokleardelen av den åttonde kranialnerven (vestibulokoklearnerven). Hörselnervstrådarna utgår från hörselnervgangliets nervceller och sträcker sig perifert till snäckans hårceller och centralt till hj ärnstammens nucleus cochlearis. De förmedlar ljudförnimmelse.
Ett allmänt begrepp för fullständig förlust eller grav nedsättning av hörseln på ett eller båda öron.
Lymfvätskan i innerörats hinnlabyrint. Syn. endolymfa.
En allmän term för fullständig eller partiell förlust av hörseln på det ena eller båda öronen.
Hörselförlust till följd av exponering för kraftiga ljudbangar eller ständig exponering för ljud vid nivåer över 85 dB. Hörselnedsättningen är oftast inom frekvensintervallet 4000-6000 Hz.
Spiralformad tub i öronsnäckbenets kanal, liggande på yttre väggen, mellan förrumstrappan och trumhåletrappan. Syn. ductus cochlearis.
Gränsen för förmågan att uppfatta ljudstyrka och tonhöjd.
Ett släkte av Chinchillidae, en familj gnagare bestående av tre släkten: Lagidium, Lagostomus och Chinchilla. De används i stor omfattning i biomedicinsk forskning, såväl som för pälsens skull.
Hörselförlust pga skada på öronsnäckans sensoriska delar, vilka är belägna på insidan av det runda och det ovala fönstret, och till vilka hör hörselnerven och dess förbindelsepunkter i hjärnstammen.
En underfamilj under Muridae (råttdjur), bestående av flera släkten, inkl. Gerbillus, Rhombomys, Tatera, Meriones och Psammomys.
Allmän benämning på medlemmar av familjen Caviidae. Den vanligaste arten är Cavia porcellus, som är det tammarsvin som används som husdjur och i biomedicinsk forskning.
Kirurgisk isättning av en elektronisk apparat under huden, med elektroder kopplade till hörselnerven, för att skapa ljudåtergivning hos personer med sensorineural hörselnedsättning.
Den 8. hjärnnerven. Den akustiska (eller vestibulokoklear-)nerven har en kokleär del som har med hörseln att göra och en vestibulär del som dirigerar balanssinnet och huvudets läge. Hörselnervens tråd ar utgår från nervceller i ganglion spirale och når koklearcellkropparna. Vestibularnervens fibrer utgår från nervceller i Scarpas ganglion och når vestibularcellkropparna.
Elektroniska apparater som satts in under huden, med elektroder till hörselnerven, för att skapa ljudkänsla hos personer med sensorineural hörselnedsättning.
Den del av örat som utgörs av trumhinnan, hörselbenen, örontrumpeten och trumhålan.
Förbindelsegång mellan ytterörat och innerörat. Den yttre hörselgången utgörs av en rörformad kanal mellan ytterörat och trumhinnan, den inre är en benkanal mellan tinningbenspyramidens spets och innerörat.
Vätskor i labyrintens benvävnadsdel (perilymfa) och membrandel (endolymfa) i innerörat.
Elektriska vågor i hjärnstammen som alstras av hjärnstamsstrukturer som svar på klickljudstimuli. Hos många patienter med skadad cerebellopontinvinkel, multipel skleros eller andra demyelinerande sjukdomar är vågmönstret onormalt.
I strikt mening, hörbara frekvenser. Dock kan även infraljud och ultraljud räknas hit.
Ansamling av endolymfa i innerörat, med hörselförlust, tinnitus och ibland vertigo som följd (Ménières sjukdom). Experimentellt framkallad hydrops hos försöksdjur tjänar som djurmodell för Ménières sjukdom.
Den hjärnstamskärna som tar emot de centrala impulserna från hörselnerven. Koklearkärnan är placerad åt sidan och snett bakom nedre lillhjärnsskänkeln och är funktionellt indelad i en bakre (dorsal) och en främre (ventral) del. Den är tonotopiskt organiserad, utför det första steget i den centrala hörselprocessen, och sträcker sig (direkt eller indirekt) till de högre hörselområdena, omfattande den övre olivkärnan, de mediala geniculi, de nedre kullarna (colliculi) och hörselbarken.
En del av tinningbenet.
De tre små ben (ossicula tympani) i mellanörat som benämns hammaren, städet och stigbygeln.
Sjukdomar i innerörat.
Omvandling av mekaniska stimuli till kemisk reaktion i celler. Processen kan äga rum i såväl celler specialiserade i att överföra mekanisk retning, som t ex mekanoreceptorer, som parenkymceller, som inte primärt är mekanosensoriska.
Nerver som leder impulser från från ett nervcentrum till ett mer perifert område.
Den gren av fysiken som behandlar ljud och ljudvågor. Inom medicinen äger den tillämpningar för studier i tal och hörsel.
Tillstånd som försämrar överföringen eller uppfattandet av ljudimpulser och -information från örat till tinningslobbarken, inklusive de sensorineurala banorna.
Sjukdomar i den 8:e hjärnnerven. Vestibularnervinflammation, hörselnervsinflammation och akustikusneurinom ingår. Beroende på vilken nerv som drabbas, kan de kliniska manifestationerna yttra sig som d övhet, yrsel eller tinnitus.
Ett sjukdomstillstånd i innerörat (labyrinten) som kännetecknas av varierande sensoriskt hörselbortfall, tinnitus, yrselanfall och örontäppa.
Hörsel- och balansorgan.
Audiometri. Mätning av hörselförmågan för att fastställa tröskelvärden för de lägsta ljudnivåer vid vilka en person kan uppfatta olika toner. För ljudöverföring i luft används frekvenser mellan 125 oc h 8000 Hz, och för att mäta tröskelvärden för överföring i benmassa används frekvenserna 250 till 4000 Hz.
Avstånds- eller rörelsemätning med hjälp av interferens mellan två ljusstrålar (optisk interferometri) eller ljudvågor (akustisk interferometri).
Hörselmätning med hjälp av rena toner av varierande frekvens och styrka.
Antibiotikumkomplex från Streptomyces kanamyceticus, en jordbakterie i Japan.
Olika metoder för att mäta eller kontrollera hörseln, t ex audiometri eller tympanometri.
Blåsan vid slutet av endolymfakanalen.
"Den nedre kullen", en upphöjning på baksidan mitthjärnan som har en viktig funktion i hörselbanan.