En cyklisk undecapeptid (peptid med 11 aminosyrakomponenter) från extrakt av jordsvampar. Den är ett kraftigt immunsuppressivt medel med specifik verkan på T-lymfocyter, och används mot avstötningsreaktioner vid organ- eller vävnadstransplantationer. Syn. cyklosporin.
Preparat som genom en av flera olika verkningsmekanismer undertrycker immunsystemets funktioner. Klassiska cellgifter verkar genom att hämma DNA-syntes. Andra medel kan ha sin verkan genom att aktivera suppressor-T-cellspopulationer eller genom att blockera aktivering av hjälparceller. Immunsuppression utvecklades först och främst för att förhindra avstötning av transplanterade organ, men har även kommit att tillämpas för t ex mediering av verkan av interleukiner och andra cytokiner.
En immunreaktion med både cellulära och humorala inslag, riktad mot ett allogent transplantat, vars vävnadsantigen inte är kompatibla med mottagarens.
Ett kalcium- och kalmodulinbindande protein som finns främst i det centrala nervsystemet. Det består av två komponenter: en katalytisk enhet, kalcineurin A, och en reglerande enhet, kalcineurin B, med molekylvikter på 60 resp. 19 kD. Kalcineurin har visat sig kunna defosforylera en rad fosfoproteiner, som t ex histoner, myosinets lätta kedjor och regulatorenheten i cAMP-beroende proteinkinas. Det medverkar i styrningen av signalöverföring och utgör måltavla för en viktig grupp av immunosuppressiva läkemedel.
Ett 17-kD cytoplasmatiskt peptidylprolylisomeras som ingår i immunregleringen. Enzymet tillhör cyklofilinfamiljen av proteiner, vilken binder till cyklosporin. EC 5.2.1.-.
Ett transplantats överlevnad i värden, faktorer som är ansvariga för överlevnaden och förändringar i transplantatet i samband med dess tillväxt i värden.
6-((1-metyl-4-nitro-1H-imidazol-5-yl)tio)-1H-purin. Ett immunsuppressivt medel som används i kombination med cyklofosfamid och hydroxiklorokin vis behandling av reumatoid artrit. Preparatet är karcino gent.
Avsiktligt undertryckande eller dämpning av immunsvaret hos en individ. Effekten kan vara ospecifik, som vid tillförsel av immunsuppressiva läkemedel eller strålbehandling eller utslagning/förlust av lymfocyter, eller specifik, som vid desensibilisering eller samtidig tillförsel av antigen och immunsuppressiva medel.
Behandling med två eller flera läkemedel var för sig för deras sammanlagda effekt.
Ett organ i kroppen som filtrerar blod för utsöndring av urin och reglerar jonkoncentration.
Ett kliniskt tillstånd kännetecknat av anorexi, diarré, håravfall, leukopeni, trombocytopeni, dålig kroppsväxt, och möjlig död till följd av transplantat-mot-värdreaktion.
System för observation, rapportering eller påvisande av effekter av humanläkemedel som ges i behandlingssyfte eller diagnostiskt.
En form av anemi där benmärgen inte producerar perifera blodkroppar i tillräckliga antal.
Serum innehållande antikroppar mot lymfocytantigener. Det används både i histokompatibilitetstester och terapeutiskt i samband med transplantationer.
Onormal tillväxt av tandkött till följd av cellförstoring (hypertrofi) eller ökning av antalet celler (hyperplasi).
Ett derivat av prednisolon med liknande antiinflammatorisk verkan.
En familj av peptidylprolylcis-transisomeraser som binder till cyklosporiner och reglerar immunsystemet. EC 5.2.1.-.
Kolloider av två oblandbara vätskor, av vilka den ena är fettlösning och den andra vattenlösning. Fett-i-vattenemulsioner är oftast i vätskeform, som t ex mjölk, medan vatten-i-fettemulsioner brukar vara krämiga.
Läkemedel för behandling eller förebyggande av hudsjukdomar eller för normal hudvård. Syn. hudpreparat.
Ett läkemedels påverkan på ett annat läkemedels verkningsmekanism, metabolism eller toxicitet.
En omsättningsprodukt av kreatin; kreatinin bildas när kreatin förlorar sitt vatten och är alltså en anhydrid av kreatin. Det utsöndras med urinen.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Inflammation i hela eller del av druvhinnan, ögats mellersta, kärlförande hinna, vanligtvis med spridning till de övriga hinnorna (senhinnan, hornhinnan och näthinnan).
En antimetabolit mot tumörer med immunsuppressiva egenskaper. Preparatet hämmar tetrahydrofolatdehydrogenas och förhindrar bildandet av tetrahydrofolat, som behövs för att syntetisera tymidylat, en viktig DNA-komponent.
Identifiering av MHC-antigener från vävnadsdonatorer och möjliga mottagare, vanligtvis med serologiska tester. Donatorer och mottagare bör tillhöra samma ABO-blodgrupp och ha så stor överensstämmelse som möjligt mellan histokompatibilitetsantigener för att risken för vävnadsavstötning skall kunna minimeras.
Ett statistiskt begrepp för summering av data från ett antal mätningar på en individ. Det används ofta i klinisk farmakologi, där AUC (area under curve) för serumnivåer kan tolkas som totalupptaget av substansen i fråga. Metoden kan också användas för t ex jämförelse av biotillgänglighet av läkemedel efter endosadministrering i ett koncentrations/tidsdiagram.
En njursjukdom med inga eller små vävnadsförändringar i glomeruli i ljusmikroskop, och utan immunavlagringar. Den kännetecknas av lipidansamlingar i njurkanalernas epitelceller och i urinen. Patienter har oftast njursyndrom med närvaro av proteinuri och åtföljande ödem.
Studier inriktade på att följa utvecklingen eller utfallet av t ex exponering, metoder, effekter av åtgärder, eller förekomst av någon sjukdom hos enskilda individer eller grupper.
Vätskekromatografimetoder som har högt ingångstryck, hög känslighet och hög hastighet.
En glomerulär sjukdom som kliniskt kännetecknas av proteinuri och ibland andra njursyndromsdrag. Histologiskt utmärker den sig genom avlagringar mellan kapillärväggarnas epitelskikt och basmembran och förtjockning av membranet. Ett annat särdrag är utskott i form av taggar i membranet mellan epitelavlagringarna. avlagringarna anses utgöras av antigen-antikroppkomplex.
Mått på den mängd vatten som filtreras ur plasma genom glomerulära kapillärväggar till Bowmans kapslar per tidsenhet. Den motsvarar inulinelimineringsförmågan.
Graden av antigenöverensstämmelse mellan vävnaderna från olika individer, vilken avgör om ett allogent transplantat accepteras eller stöts bort.
Omfattningen av den biologiska effekten av den verksamma andelen av en substans, t ex läkemedel, vid avsedd plats eller i ett biologiskt medium som motsvarar det avsedda verkningsstället. Syn. biotill gänglighet.
Tidsschema för administrering av läkemedel i syfte att uppnå optimal effekt och bekvämlighet.
Ett immunfluorescenstest där påvisande av hapten-antikroppsreraktionen är baserad på mätning av ökad polarisering av fluorescensmärkt hapten som kopplast till antikroppar. Metoden är mycket användbar för mätning av små haptenantigen, som t ex läkemedel vid låga koncentrationer. Syn. FPIA.