En art av Bordetella som är en parasit och patogen. Den förekommer i andningsvägarna hos däggdjur, såväl vilda som husdjur, och kan överföras till människa. Den är en vanlig orsak till bronkopneumoni hos lägrestående däggdjur.
Ett släkte av små och stavformade, gramnegativa, aeroba bakterier. Det omfattar både parasitära och patogena arter.
Infektioner orsakade av bakterier tillhörande släktet Bordetella.
En art av gramnegativa, aeroba bakterier som orsakar kikhosta. Bacillerna består av små stavar omgivna av ett slemskikt.
Ett antal adhesiner och toxiner, producerade av Bordetella-bakterier, som avgör sjukdomsalstringen vid bordetellainfektioner, som t ex kikhosta. De omfattar filamenthemagglutinin, fimbrieproteiner, pertaktin, pertussistoxin, adenylatcyklastoxin, dermonekrostoxin, trakealcelltoxin, bordetellalipopolysackarider och luftrörskoloniseringsfaktor.
En uppslamning av avdödade Bordetella pertussis-bakterier som används för immunisering mot kikhosta (helcellsvaccin). Ofta används suspensionen i blandning med difteri- och stelkrampstoxoid, s k DTP-vaccin. Det finns även ett acellulärt kikhostevaccin, framställt av renade antigena beståndsdelar av kikhostebakterien, vilket ger färre biverkningar än helcellsvaccinet; också det används i kombination med difteri- och stelkrampstoxoid.
Sjukdomar hos tamsvin och vildsvin av släktet Sus.
Specifika ämnen, producerade av växter, mikroorganismer eller djur, som ger upphov till hudskador. De kan bestå av proteiner eller andra, bestämda ämnen. Vissa substanser från spindlar, maneter och andra gifter orsakar hudnekros, och vissa bakterier syntetiserar dermolytiska medel.
Alla djur som ingår i familjen Suidae, knubbiga, kortbenta och allätande däggdjur med tjock hud och borstliknande pälshår, förhållandevis lång nos och liten svans. Hit hör släktena Babyrousa, Phacochoerus (vårtsvin) och Sus, till vilket hör det vanliga tamsvinet (Sus scrofa).
Proteiner förekommande i det yttre membranet hos bakterier.
Proteiner förekommande hos någon bakterieart.
De processer genom vilka cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten hos bakterier.
Adhesionsförmåga är en kemisk egenskap hos bakterier såväl med som utan fimbrier ("cellhår") att kunna fästa vid andra celler, vävnader eller icke-levande ytor. Denna egenskap är av betydelse för kolo nibildning och sjukdomsalstrande förmåga.
Immunglobuliner framkallade av bakteriella antigena komponenter.
Bakteriella ytkomponenter som underlättar för bakterien att fästa vid andra celler eller icke-biologiska ytor. De flesta fimbrier på gramnegativa bakterier fungerar som adhesiner, men ofta är det ett underordnat protein ute i änden av fimbrierna som är det verkliga adhesinet. Hos grampositiva bakterier är det ett protein- eller polysaccharidskikt på ytan som tjänar som adhesin.
En av virulensfaktorerna som produceras av Bordetella pertussis, kikhostebakterien. Det är ett multimerprotein, bestående av enheterna S1-S5. S1-enheten har mono-ADP-ribostransferasverkan.
Det rör av brosk och hinnor som går nedåt från struphuvudet och förgrenar sig i det högra och det vänstra luftröret.
Fenomenet att antikroppar reagerar med antigen som fastnat på röda blodkroppar.
Den genetiska massan hos bakterier.
Infektion i andningsvägarna orsakad av Bordetella pertussis och kännetecknad av återkommande hostattacker som slutar med en kippande andhämtning.
Suspensionspreparat framställda av försvagade eller avdödade bakterier för förebyggande eller behandling av bakteriella infektionssjukdomar.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Tunna, hårliknande bihang, 1-20 mikrometer långa och talrika, på gramnegativa bakterier, särskilt Enterobacteriaceae och Neisseria. Till skillnad från flageller saknar de rörelseförmåga, men har, som proteiner, antigena och hemagglutinerande egenskaper. De är av medicinsk betydelse, eftersom vissa fimbrier medverkar till att bakterier via adhesiner kan fästa vid celler. Bakteriella fimbrier är vanliga pili, men måste särskiljas från den gängse betydelsen av "pili", vilken avser sexpili.
Deoxiribonukleinsyra (arvsmassa) hos bakterier.
En grupp svaga syror med allmän formel R-CONHOH.
Den frivilliga delen av det amerikanska Medicare-programmet, omfattande sjukvårdstjänster utöver dem som ingår i den obligatoriska delen, som t ex hemsjukvård, öppenvård, laboratorieundersökningar m fl. Dessa förmåner förutsätter dock erläggande av en månatlig försäkringspremie.
Beteckning för livskraft i kinesisk filosofi. Denna kraft anses kunna påverkas eller styras av t ex akupunktur eller rörelseövningar (som i qigong). Begreppet qi, som ursprungligen avsåg luftström eller andedräkt, har senare kommit att få betydelsen ande, som i grekiskans pneuma och latinets spiritus.
Den förhållandevis konstanta temperatur som kroppen normalt håller (hos människan 37 grader C) och som regleras från mellanhjärnan.
En art av släktet Calicivirus, ett RNA-virus som ger infektion hos katter. Smitta sker via luft och beröring. Syn. FCV.
En familj av RNA-virus som infekterar ett stort antal olika djurarter och som oftast är artspecifika. De har en typisk form av sexuddade stjärnor, med fördjupningar i ytorna.
Sjukdomar hos huskatt (Felis catus; F. domesticus). Termen omfattar inte sjukdomar hos de stora kattdjuren, så som lejon, tiger osv.
Huskatten Felis catus, tillhörande rovdjursfamiljen Felidae, med mer än 30 stammar. Huskatten härstammar i första hand från vildkatten i Afrika och Sydvästasien. Katter anses ha funnits i palestinska samhällen så tidigt som för 7 000 år sedan, men det var i Egypten för ca 4 000 år sedan som tamkatten blev en mer allmän företeelse.
Virussjukdomar orsakade av Caliciviridae. Dessa inkluderar hepatit E, vesikulärt svinexantem, akuta luftvägsinfektioner hos kattdjur, kaninblödarsjuka och enstaka fall av mag-tarminfektion hos människ a.
En familj höljeförsedda, raka, dubbelsträngade DNA-virus, som infekterar en rad olika djurarter. Tll underfamiljer räknas, utifrån biologiska kännetecken, Alphaherpesvirinae, Betaherpesvirinae och Gammaherpesvirinae.