Ett syndrom kännetecknat av plötslig, ensidig ansiktsförlamning som tilltar under de följande 2-5 dagarna. Hornhinneskada kan uppstå i samband med försvagning av ögats ringmuskel och oförmåga att slut a ögat. Ofta föregås paresen av smärta bakom örat. Tillståndet kan bero på infektion med humant herpesvirus-1.

Stort eller fullständigt bortfall av motoriska muskelfunktioner i ansiktet. Tillståndet kan bero på central eller perifer skada. Skador på nervbanor i centrala nervsystemet från hjärnbarken till ansiktets nervkärnor i pons medför muskelsvaghet som oftast ej omfattar pannans muskler. Ansiktsnervsjukdomar ger vanligtvis generaliserad, halvsidig ansiktssvaghet. Sjukdomar i de neuromuskulära förbindelserna och muskelsjukdomar kan också ge upphov till ansiktsförlamning eller -försvagning.

Den sjunde hjärnnerven. Facialisnerven har två delar, den större motornervroten, som kan kallas den egentliga facialisnerven, och den mindre, sensoriska nervroten. Tillsammans leder de efferenta nervsignaler till ansiktsuttrycksmusklerna och till tår- och spottkörtlarna, samt afferenta smaksignaler från de främre två tredjedelarna av tungan och beröringssignaler från ytterörat.

En heterogen grupp av icke fortskridande motoriska störningar orsakade av kronisk hjärnskada, som uppkommit under prenataltiden, perinatalperioden eller de allra första levnadsåren. De fyra viktigaste undertyperna är spastisk förlamning, atetos, ataktisk och blandad cerebral pares, bland vilka de spastiska formerna är vanligast förekommande. Störningarna kan variera mellan försämrad finmotorisk ko ntroll och svåra spasmer i samtliga lemmar. Spastisk diplegi (Littles sjukdom) är den vanligaste subtypen. Syn. hjärnförlamning.

Sjukdomstillstånd i ansiktsnerven eller dess kärnor. Störningar i pons (hjärnbryggan) kan återverka på ansiktets nervkärnor eller nervknippen. Nerven kan vara påverkad intrakraniellt, längs den del som passerar tinningsbenet, eller längs nervbanorna utanför skallbenet. Till de kliniska tecknen hör svaghet i ansiktsmusklerna, bortfall av smaksinnet i främre delen av tungan, hyperakusi (ljudöverkänslighet) och minskat tårflöde.

Ett syndrom med ansiktsförlamning och herpesutslag i den yttre hörselgången. Tillståndet kan även omfatta tinnitus, yrsel, dövhet, öronvärk och inflammation i ytterörat, och beror på reaktivering av latent herpesvirus 3-infektion, som ger inflammation i ansikts- och vestibularnerverna, och ibland även andra kranialnerver.

Infektioner i nervsystemet, orsakade av fästingburna spiroketer i gruppen Borrelia burgdorferi. Sjukdomen kan påverka delar av både det centrala och det perifera nervsystemet tillsammans eller var för sig. Vanliga kliniska tecken är lymfocytisk meningit, skallneuropati (oftast i ansiktet), polyradikulopati, samt lindriga störningar av minnet och andra kognitiva funktioner. Mer sällan kan en mer omfattande inflammation av det centrala nervsystemet (encefalomyelit) tillstöta. I det perifera nervsystemet är B. burgdorferi-infektion förknippad med mononeuritis multiplex och polyradikuloneurit.

I medicinsk kontext, refererar "ROM" till rörelseomfång (Range of Motion), som är det normalt accepterade omfånget av flexion, extension och andra rörelser för en viss led eller artikulation i kroppen. ROM mäts ofta i grader med hjälp av gonio meter och jämförs med normalvärdena för att bedöma eventuella begränsningar eller stelhet i leden som kan bero på skada, sjukdom eller annan patologisk tillstånd.

Förbränning av fingerborgstora klumpar av smulade, torra löv (moxa) på huden över akupunkturpunkter. Minibriketterna innehåller vanligtvis blad av malört.

Behandling av sjukdom genom nålstick längs givna banor eller meridianer. Placeringen av nålarna varierar, beroende på sjukdom. Värme eller moxer och akupressur kan användas som komplement.

Avsaknad av smaksinne.

Funktionell nukleosidguanosinanalog. Den har antimetabolisk verkan, isynnerhet hos virus. Används som antiviralt medel, särskilt vid herpesinfektioner.

Ett sjukdomstillstånd med fortskridande cerebellär ataxi (störning i muskelsamordningen pga skada i lillhjärnan) i kombination med myoklonus (krampaktig muskelspänning) som vanligtvis visar sig efter 30-årsåldern. Andra kliniska drag kan vara utbredda eller fokala krampanfall, spasmer och dyskinesier (rörelsesvårigheter). Både autosomalt recessiva och autosomalt dominanta ärftlighetsmönster har rapporterats. Patologiskt ses atrofi i lillhjärnans nucleus dentatus och brachium conjunctivum, med varierande grad av symtom från ryggmärgen, lillhjärnebarken och de basala ganglierna.