Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.

Egenskap som gör att antikroppar kan reagera med vissa antigena determinanter och inte med andra. Specificiteten beror på kemisk sammansättning, fysikaliska krafter och bindningsplatsens molekylära st ruktur.

Immunglobuliner producerade som svar på virala antigen; de omfattar alla klasser av immunglobuliner, framkallade av alla viruskomponenter.

Immunglobuliner framkallade av bakteriella antigena komponenter.

Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.

Ett mått på styrkan av bindningen mellan en antikropp och ett enkelt hapten eller en antigendeterminant. Den beror på den stereokemiska passningen mellan en antikropps anslutningsplatser och de antige na determinanterna, på anslutningsytans storlek och på fördelningen av laddade och hydrofoba grupper.

Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.

Antikroppar som reagerar med enskilda determinanter (idiotoper) i den variabla regionen av andra antikroppar.

Ytområden på antikroppar som reagerar med antigeners determinantområden. De bildas av delar av de variabla områdena i immunglobulinernas Fab-fragment.

Antikroppar mot antigen från immunbristviruset HIV, tidigare benämnt HTLV-III/LAV.

Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.

Immunglobuliner framkallade av antigen specifika för tumörer. Hit hör inte normalt förekommande histokompatibilitetsantigen.

Antikroppar producerade i människor och djur efter exponering för antigen från parasitiska protozoer.

Autoantikroppar riktade mot olika antigen i cellkärnor, så som DNA, RNA, histoner, sura kärnproteiner eller komplex av sådana molekyler. Antinukleära antikroppar förekommer i systemiska, autoimmuna sj ukdomar, som t ex systemisk lupus erythematosus (SLE), Sjögrens syndrom, skleroderma, polymyosit och blandad bindvävssjukdom.

Serologiska reaktioner som inträffar när ett antiserum mot ett antigen reagerar med ett annat, närbesläktat antigen.

En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.

Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.

Immunglobuliner framkallade av antigena substanser hos svampar.

Reaktioner som uppstår till följd av antigen-antikroppskomplexbildning och leder till svullnad och inflammation.

Antikroppar, ofta monoklonala, vars två antigenbindande strukturer är specifika för olika antigena determinanter. De är konstgjorda antikroppar, framställda genom kemisk korslänkning, sammansmältning av hybridomceller eller med molekylärgenetisk teknik. De används som målsökande bärare av bl a toxiner, läkemedel och radioisotoper.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Antikroppar som hindrar reaktionen mellan antigen och andra antikroppar eller aktiverade T-lymfocyter (t ex IgG-antikroppar som konkurrerar med IgE-antikroppar om antigen och därmed blockerar ett alle rgisvar). Blockerande antikroppar kan binda till tumörer och förhindra att cytotoxiska T-lymfocyter förstör tumörcellerna.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.

Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.

Antigenbindande enheter bestående av en komplett lätt kedja och ungefär en halv tung kedja, hoplänkade med disulfidbindningar. Fab innehåller den antigenbindande plats som är en del av det variabla området på immunglobulinmolekylen.

Antikroppar som framkallats hos en annan art än den från vilken antigenet härrör. Dessa antikroppar är riktade mot ett stort antal antigen som förekommer hos flera arter. De mest kända är Forssman, Ha nganutziu-Deicher (H-D) och Paul-Bunnell (P-B). Incidensen av dessa antikroppar är av betydelse i ett flertal patogenetiska sammanhang, såväl för serodiagnos som prognos.

Antikroppar som kan katalysera ett flertal olika kemiska reaktioner. De kännetecknas av hög substratspecificitet, med verkningsmekanismer som på många sätt liknar enzymers.

Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.

IgA utgör 15-20% av människans serumimmunglobuliner, huvudsakligen i form av polymerer med 4 kedjor. Hos andra däggdjur dominerar dimerer. Sekretoriskt immunglobulin A är det vanligaste immunglobulinet i sekret.

En immunfluorescensteknik som används allmänt för påvisande av serumantikroppar och immunkomplex i kroppsvävnad och mikroorganismer i prov från patienter med infektionssjukdomar. Tekniken innebär framställning av antigen-antikroppskomplex, som märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar.

Celler framställda på konstlad väg genom sammansmältning av aktiverade lymfocyter och tumörceller. De erhållna hybridcellerna klonas och producerar s k monoklonala antikroppar eller T-cellprodukter, identiska med dem som produceras av den immunologiskt kompetenta ursprungscellen, och växer och förökar sig som den ursprungliga tumörcellen.

Serum som innehåller antikroppar. Det erhålls från djur som immuniserats genom injektion av antigen eller genom infektion med mikroorganismer, bärande på antigenet.

Metoder för undersökning av antikroppsbindning till bestämda områden på antigena proteiner. Epitopkartläggning tillämpas framförallt vid immunkemiska analyser. Syn. epitopmappning.

Autoantikroppar riktade mot fosfolipider. Dessa antikroppar förekommer typiskt hos patienter med systemisk lupus erythematosus (SLE), antifosfolipidsyndromet, liknande autoimmuna sjukdomar och vissa i cke-autoimmuna sjukdomar. Också hos friska individer kan de förekomma.

Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).

Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.

En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.

Antigener på ytan av celler, inklusive infektionsframkallande celler, främmande celler eller virus. De utgörs vanligtvis av proteinhaltiga grupper, och kan vara isolerade, på cellmembran eller cellväg gar.

Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.

Immunkemiskt test eller påvisande av ett ämne med serologiska eller immunologiska metoder. Vanligtvis tjänar det undersökta ämnet som antigen både för antikroppsproduktion och för antikroppsmätning.

Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.

Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.

Virusprodukter som har antigen effekt.

Immunologisk metod för påvisande eller kvantifiering av immunreaktiva ämnen.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.

Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.

Serologiska test baserade på inaktivering av komplement med antigen-antikroppkomplex (steg 1). Bindning av fritt komplement kan synliggöras genom tillförsel av ett andra antigen-antikroppsystem, såsom röda blodkroppar och någon lämplig erytrocytantikropp (hemolysin), som kräver komplement för att kunna bildas (steg 2). Om de röda cellerna inte lyseras (löses upp) tyder detta på att en specifik antigen-antikroppsreaktion har skett i steg 1. Om, däremot, de röda blodkropparna löses upp, så betyder det att det finns fritt komplement, vilket visar att ingen antigen-antikroppsreaktion ägt rum i steg 1.

Känsliga tester för mätning av vissa antigen, antikroppar eller virus som baseras på dessas förmåga att agglutinera vissa röda blodkroppar.

Serologiska tester där en given mängd antigen blandas med serum innan en lösning med röda blodkroppar tillsätts. Reaktionsresultatet uttrycks som den minsta mängd antigen som ger fullständig hemagglutinationshämning.

Autoantikroppar riktade mot cytoplasmakomponenter i polymorfonukleära leukocyter eller monocyter. De används som specifika markörer för Wegeners granulomatos och andra sjukdomar. Deras fysiopatologisk a roll är dock inte klarlagd.

Den del av immunglobulinmolekylen (antikroppen), vars aminosyrasekvens och -sammansättning kan variera, som ger antikroppen dess antigenspecificitet och som antas utgöra bindningsplatsen för antigenet. Den återfinns vid Fab-fragmentets N-ände och omfattar såväl hypervariabla områden (komplementära regioner) som ramområden.

Unika, genetiskt reglerade determinanter på antikroppar, vars specificitet är begränsad till en enda proteingrupp (t ex en annan antikroppsmolekyl eller ett enstaka myelomprotein). Idiotypen tycks representera antigeniciteten hos det antigenbindande området på antikroppen och ha samma genetiska förutbestämdhet. De idiotypiska determinanterna har lokaliserats exakt till det variabla Ig-området på båda polypeptidkedjorna.

Proteiner, glykoproteiner eller lipoproteinfraktioner på tumörcellers ytor, som vanligen kan identifieras med monoklonala antikroppar.Många av dessa har antingen embryonalt eller viralt ursprung.

Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.

Immunologiska tekniker för avskiljande av specifika antikroppar eller antigen genom adsorption och efterföljande sköljning, med bruk av en immunsorbent innehållande homologa antigen eller antikroppar.

Små, antigena faktorer som förmår framkalla ett immunsvar endast när de kopplats till en bärarmolekyl. Haptener binder till antikroppar, men kan i sig själva inte aktivera en immunreaktion.

Den enorma variationsrikedom antikroppar kännetecknas av, och som tillåter immunsystemet att reagera specifikt med med det i stort sett obegränsade antal olika antigen det möter. Det finns tre huvudte orier för att förklara antikroppsdiversifieringen: 1)embryonalcellsteorien, som säger att varje antikroppsproducerande cell har gener som kodar för alla tänkbara antigena specificiteter; 2) mutationst eorien, som säger att de antikroppsproducerande cellerna endast innehåller ett fåtal gener, som åstadkommer diversifiering genom mutation; 3) omkastningsteorien

Tamboskap som vanligtvis hålls på någon form av lantgård för produktion av kött eller mjölkprodukter eller som arbetsdjur.

Antikroppar mot hepatit C-antigen, inklusive hölje-, kärn- och icke-strukturella proteiner.

Antikroppar från en individ som reagerar med isoantigen från annan individ av samma art.

De immunglobulinklasser som återfinns hos någon djurart. Hos människor finns det nio klasser som vandrar i fem olika grupper vid elektrofores. Var och en av dem består av två lätta och två tunga proteinkedjor, och varje grupp har sina utmärkande strukturella och funktionella egenskaper.

En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.

Glykoproteiner som förekommer i blod (antikroppar) och andra vävnader. De klassificeras utifrån struktur och verkan i fem klasser (IgA, IgD, IgE, IgG och IgM).

Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.

Antikroppar mot hepatit B-antigen, inklusive antikroppar mot ytantigen (Australienantigen) och kärnantigen hos Dane-partikeln, samt mot e-antigen.

En teknik som bygger på diffusion av antigen eller antikroppar genom ett halvfast medium, vanligen agar eller agarosgel, med en precipitinreaktion som resultat.

Motståndskraft mot ett sjukdomsalstrande smittämne förvärvad genom att moderns immunitet överförts till fostret via moderkakan eller till det nyfödda barnen med modersmjölken.

Serumglykoproteiner som deltar i den immunförsvarsmekanism som kallas komplementaktivering och som ger upphov till membranattackkomplexet. Häri ingår glykoproteiner i olika komplementaktiveringsprocesser (den klassiska, den alternativa och lektinkomplementprocessen).

En kronisk, återkommande, inflammatorisk och ofta febrig bindvävssjukdom som omfattar flera organsystem, huvudsakligen huden, lederna, njurarna och serösa hinnor. Orsaken är okänd, men man misstänker en brist i regleringen av det autoimmuna systemet. Sjukdomen kännetecknas av en rad systemiska funktionsbrister, förhöjd sänka och bildande av LE-celler i blod eller benmärg.

Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.

Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.

Alla delar av någon protozo som kan framkalla immunitet. De vanligast förekommande är antigener från Plasmodium (malaria) och trypanosomer.

Antikroppsförmedlad destruktion av målceller genom icke-sensibiliserade effektorceller. Målcellens identitet kan variera, men den måste ha yt-IgG med intakt Fc-del. Effektorcellen är en mördarcell med FC-receptorer, och den kan utgöras av en lymfocyt i avsaknad av vanliga B- eller T-cellmarkörer, en monocyt, makrofag eller polynukleär leukocyt. Reaktionen är komplementberoende.

Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.

En kromatografisk teknik som utnyttjar biologiska molekylers förmåga att binda till vissa ligander, specifikt och reversibelt. Tekniken används i proteinkemi.

Instabila isotoper av jod som sönderfaller och avger strålning. Jodatomer med atomvikter mellan 117 och 139, med undantag av I-127, är radioaktiva jodisotoper.

Suspensionspreparat framställda av försvagade eller avdödade bakterier för förebyggande eller behandling av bakteriella infektionssjukdomar.

Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.

Genetiskt identiska individer framavlade genom syskonparning i tjugo eller fler generationer, eller genom parning mellan föräldrar och avkomma med vissa restriktioner. Alla djur inom en inavlad stam kan spåras tillbaka till en gemensam anfader till den tjugonde generationen.

En gren inom kemin med inriktning på immunologiska fenomen och undersökning av kemiska reaktioner i samband med antigenstimulering av vävnader. Vetenskapen omfattar även fysikalisk-kemiska reaktioner mellan antigen och antikroppar.

Viktiga beståndsdelar av immunglobulinmolekyler. De utgör de större av de två typerna av polypeptidkedjor som svarar för de olika immunglobulinernas biologiska och immunologiska egenskaper. De skiljer sig åt, beroende på vilken Ig-klass de kommer från, innehåller mellan 450 och 600 aminosyrarester per kedja, och har molekylvikter mellan 51 och 72 kD. Varje immunglobulinmolekyl har två tunga och två lätta kedjor.

Det specifika immunsvar som utlöses av en specifik dos av ett immunologiskt aktivt ämne eller immunologiskt aktiv cell hos en organism, vävnad eller cell.

Sjukdomstillstånd kännetecknade av produktion av antikroppar som regerar mot ämnen i den egna kroppen.

Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.

Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.

Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.

Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.

Röda blodceller. Mogna blodkroppar saknar kärna, är formade som bikonkava skivor, och innehåller hemoglobin, vars funktion är att transportera syre. Syn. erytrocyter.

Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.

En teknik som kombinerar proteinelektrofores och dubbel immundiffusion. Under processen separeras först proteiner med gelelektrofores (vanligtvis agaros), för att därefter synliggöras genom immundiffusion av specifika antikroppar. En distinkt, elliptisk precipitinbåge framträder för varje protein som påvisas med antisera.

Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.

Ett immunglobulin som är kopplat till mastceller.

Antigena determinanter som känns igen av och binds till B-cellreceptorn. Epitoper som känns igen av B-cellreceptorer sitter på antigenets yta.

Polypeptidkedjor, bestående av 211 till 217 aminosyrasekvenser, som kan isoleras från immunglobuliner och som har en molekylvikt av ca 22 kD. Det finns två huvudtyper av lätta kedjor, kappa och lambda, vilka hos människa förekommer ungefär i förhållandet 60% till 40%. Båda kedjor består av linjärt upprepade, likartade, men inte identiska, segment av ca 110 aminosyrarester. I varje segment lägger en disulfidbindning grunden till en tätt veckad, 60-delad slinga eller domän. Angränsande domäner länkas med mindre tätveckade regioner. Båda de lätta kedjorna innehåller två sådana domäner. Två lätta och två tunga kedjor utgör en immunglobulinmolekyl, men båda lätta kedjor i ett Ig är av samma typ.

Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.

Undersökningar som bygger på att celler, mikroorganismer eller partiklar klumpar ihop sig när de blandas med specifikt antiserum.

Manipulering av en individs immunsystem i syfte att behandla sjukdom. Hit hör såväl aktiv som passiv immunisering och immundämpande behandling för att förhindra avstötning av transplantat.

Alla djur som ingår i familjen Suidae, knubbiga, kortbenta och allätande däggdjur med tjock hud och borstliknande pälshår, förhållandevis lång nos och liten svans. Hit hör släktena Babyrousa, Phacochoerus (vårtsvin) och Sus, till vilket hör det vanliga tamsvinet (Sus scrofa).

Undersökning i elektronmikroskop av prover som först färgats på immunocytokemisk väg. Tekniken används i stor utsträckning vid virologisk diagnostik som en del av mycket känsliga immunologiska tester.

Typarten för Lentivirus och orsaken till immunbristsyndromet AIDS. Virusets kännetecken är dess cytopatiska effekt och affinitet för T4-lymfocyter.

Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.

Halvsyntetiska konjugat av olika toxiska molekyler, inkl. radioisotoper och bakterie- eller växtgifter, tillsammans med specifika immunämnen som immunglobuliner, monoklonala antikroppar och antigen. Det immunologiska antitumör- eller antivirusämnet bär med toxinet till tumören eller den infekterade cellen, där giftet utövar sin verkan.

Förekomst av antikroppar mot fosfolipider (antifosfolipidantikroppar). Ett flertal sjukdomar har samband med detta tillstånd, däribland systemisk lupus erythematosus (SLE) och andra bindvävssjukdomar, trombopeni och artär- eller ventromboser. Vid graviditet kan det orsaka abort. Halterna av antikardiolipinantikroppar är påtagligt höga.

Vanlig benämning för arten Gallus gallus, tamfjäderfä inom familjen Phasianidae och ordningen Galliformes.

En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.

Yttre höljeprotein hos HIV som kodas av virusets env-gen. Proteinet har molekylvikten är 120 kD och innehållerett antal glykosyleringsställen. Gp120 binder till celler som uttrycker CD4-cellyteantigener, främst T4-lymfocyter och monocyter/makrofager. CD4 stör den normala funktionen hos CD4 och är delvis orsak till HIVs cytopatiska effekt.

Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.

En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).

Det dominerande immunglobulinet i exokrina sekret, så som mjölk, andningsvägarnas och tarmarnas slem, saliv och tårar. Den kompletta molekylen (ca 400 kD) består av två IgA-enheter med fyra kedjor, en sekretorisk komponent och en J-kedja.

Kopparinnehållande, syretransporterande protein som finns i hemolymfan hos vissa ryggradslösa djur. Proteinet är färglöst i frånvaro av syre, men är blått i oxiderad form. Till skillnad från hemoglobin innehåller hemocyanin ingen hem-del, varför namnet egentligen är missvisande. ( 2004-10-05 Källa Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=201478)

En immunfluorescensteknik som utnyttjar en fluorescerande färg bunden till en antikropp, vilken tillsätts direkt i en vävnads- eller cellösning för påvisande av specifikt antigen.

Substanser som förstärker, stimulerar, aktiverar eller modulerar såväl det cellulära som humorala immunsvaret. De klassiska medlen (Freunds adjuvans, BCG, Corynebacterium parvum m fl) innehåller bakteriella antigener. Några är endogena (t ex histamin, interferon, transfer factor, interleukin-1). De kan vara antingen ospecifika eller antigenspecifika.

Proteiner förekommande hos någon bakterieart.

Alla medlemmar av släktet Capra, lättrörliga idisslare med ihåliga horn. De är nära besläktade med får.

De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.

Immunisering/vaccination som ges efter en primär immunisering med samma eller närbesläktat antigen.

Proteiner förekommande i det yttre membranet hos bakterier.

Tillståndet som följer på föreningen av en äggcell och en sädescell, då ett embryo eller foster växer i kroppen.

Kristalliserande fragment bestående av karboxiändarna av båda de tunga kedjorna, länkade med disulfidbindningar. Fc-fragmenten svarar för antikropparnas effektorfunktioner (komplementfixering, cellmembranbindning och transport genom moderkakan).

Muterade möss som är homozygota för den recessiva "nakengenen" och inte utvecklar någon tymus (bräss). De är värdefulla för tumörstudier och undersökning av immunsvar.

Molekyler på ytan av en del B-lymfocyter, T-lymfocyter och makrofager som känner igen och binder till Fc-delen på immunglobulinmolekyler.

De immunreaktioner som förmedlas av antigenaktiverade T-lymfocyter via lymfokiner eller direkt celltoxicitet. Detta sker utan förekomst av cirkulerande antikroppar eller i fall där antikroppar spelar en underordnad roll.

Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.

En cells förökning genom delning.

Instabila isotoper av indium som avger strålning under sönderfall. Indiumatomer med atomvikterna 106-112, 113m, 114 och 116-124 är radioaktiva isotoper.

Lymfoida celler som kan reagera med antigen så att specifika cellprodukter, kallade antikroppar, bildas. Olika undergrupper av celler, ofta B-lymfocyter, kan särskiljas, utifrån de olika immunglobulin klasser de ger upphov till.

En undergrupp sura glykosfingolipider. De innehåller en eller fler sialinsyra(N-acetylneuraminsyra)rester. Men Svennerholms förkortningssystem benämns gangliosiderna G, med indexbokstäverna M, D eller T för mono, di- eller trisialo, och en siffra för att ange rörelsesekvensen i tunnskiktskromatogram.

Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.

Studier för mätning av effektiviteten hos en process, personal och utrustning, eller material om genomförandet av sådana studier. När det gäller läkemedel och medicinska hjälpmedel finns termerna kliniska prövningar och läkemedelsprövning.

En immunologisk teknik för bestämning av enskilda cellers sekretion, beskriven i: Jerne m fl (1974): Plaque forming cells: methodology and theory. Transplant Rev 18:130.

Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.

Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.

Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.

Sjukdomar hos tamboskap av släktet Bos. Hit räknas sjukdomar hos ko, yak och zebu.

Idisslare hemmahörande i Sydamerika som är besläktade med kameler. Det finns flera arter: vicuna, guanaco, llama och alpaca.

Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.

Nedbrytning av en målcell genom angrepp från immunologiskt aktiva effektorceller. Nedbrytningen kan ske genom direktkontakt med aktiverade T-lymfocyter, lymfoida eller myeloida mördarceller, eller förmedlas av cytotoxiska antikroppar, cytotoxiska lymfcellsfaktorer eller komplement.

Icke-glykosylerade fosfoproteiner som endast representeras på B-celler. De reglerar överföringen av Ca2+ genom membran och antas spela en roll för aktivering och proliferation av B-celler.

Typarten (och den enda arten) av Rubivirus. Den orsakar akut infektion (röda hund) hos främst barn och unga människor. Människan är den enda naturliga värden för viruset. Det finns ett levande, försvagat vaccin med förebyggande effekt.

Cellinje från äggstockar på kinesisk hamster, Cricetulus griseus. Arten är omtyckt för cellgenetiska studier eftersom den har ett litet antal kromosomer. Cellinjen har kunnat användas till modellsyste m för studier av genetiska förändringar i odlade däggdjursceller.

Mikroskopering av prov färgade med fluorescent färgämne (vanligen fluoresceinisotiocyanat) eller av naturligt fluorescerande material, vilka avger ljus vid belysning med UV- eller blått ljus. Vid immunfluorescensmikroskopi utnyttjas antikroppar märkta med fluorescent färg.