Krampanfall vid feber. Det är ett vanligt tillstånd, som drabbar 2-5% av alla barn i åldrarna 3 månader till 5 år. Hos vissa familjer har ett autosomalt dominant ärftlighetsmönster kunnat påvisas. De allra flesta utgörs av enkla feberkramper som varar högst 30 minuter. Komplexa anfall börjar fokalt, varar mer än 30 minuter och kan återkomma inom en 24-timmarsperiod. Sannolikheten för att utveckla epilepsi till följd av enkla feberkramper är liten. Komplexa feberkramper är dock förknippade med en måttligt förhöjd epilepsiincidens.

Ett sjukdomstillstånd som kännetecknas av återkommande episoder av paroxysmala störningar i hjärnan till följd av plötsliga, okontrollerade och onormalt kraftiga nervcellsurladdningar. Klassifikationen av epilepsier baseras vanligen på 1) krampanfallens kliniska särdrag (t ex motoriska anfall), 2) etiologi (t ex posttraumatiskt krampanfall), 3) anatomisk utgångspunkt (t ex pannlobsanfall), 4) tendens till spridning till andra områden i hjärnan och 5) tidsmönster (t ex nattlig epilepsi).

Läkemedel för behandling av krampanfall.

Registrering av hjärnans elektriska aktivitet med hjälp av elektroder som anbringas på skallen, på hjärnans yta eller i hjärnan.

Sjukdomstillstånd med typiska återkommande paroxysmala nervcellsurladdningar som utgår från ett bestämt område i hjärnan. Partiella epilepsianfall delas in i enkla och komplexa, beroende på medvetandepåverkan (ingen vid enkelt anfall; stört medvetande vid komplext). Båda typer kan visa upp ett brett spektrum av motoriska, känsel- och autonoma symtom. De partiella anfallen kan klassificeras utifrån åtföljande kliniska drag eller det anatomiska läget för anfallsfokus. Ett sekundärt, utbrett krampanfall kan hänföras till ett partiellt anfall som på diffust sätt envolverar andra delar av hjärnan.

En sjukdom som kännetecknas av återkommande partiella krampanfall med påverkan på medvetandet. Under anfallet kan den drabbade uppleva en mångfald psykiska fenomen, med hallucinationer, illusioner, deja vu, starka känslor, förvirring och störd rumsuppfattning. Fokal motorisk aktivitet, sensoriska förändringar och autism kan också förekomma. Komplexa, partiella anfall utgår ofta från områden i den ena eller båda tinningsloberna. Etiologiskt kan epilepsin vara av idiopatisk typ (kryptogen partiell, komplex epilepsi) eller uppträda sekundärt till en fokal hjärnbarksskada (symtomatisk partiell, komplex epilepsi).

En lokalt bunden (fokal) form av epilepsi, kännetecknad av återkommande anfall som utgår från punkter i tinningsloben, huvudsakligen från den mesiala (proximala) delen. Ett brett spektrum av psykiska fenomen kan uppträda, som t ex illusioner, hallucinationer, kognitiva störningar och känsloupplevelser. De flesta komplexa, partiella anfall utgår från tinningsloberna. Dessa epilepsier kan klassificeras utifrån etiologi som kryptogena, ärftliga eller symtomatiska (dvs att de är förknippade med någon befintlig sjukdom eller skada). Syn. tinningslobepilepsi.

En subtyp av epilepsi som kännetecknas av att anfallen alltid framkallas av ett specifikt stimulus. Hörsel- och synintryck och somatosensoriska stimuli, såväl som handlingar som t ex skrivande, läsning, ätande och beslutsfattande kan utlösa anfall hos benägna personer.

En form av krampanfall hos barn som kännetecknas av rytmiska, generaliserade elektriska urladdningar i hjärnan. Till de kliniska tecknen hör plötsligt upphörande av pågående aktiviteter, men oftast utan ändrad kroppshållning. Anfallet åtföljs ofta av rytmiska ögonblinkningar eller smackningar med läpparna. Anfallen varar vanligtvis 5-10 sekunder och kan uppträda flera gånger dagligen. Absensepilepsi kallas även "petit mal". Juvenil absensepilepsi kännetecknas av absensanfall med början under ungdomsåren och tilltagande incidens av myoklonus och toniska/kloniska krampanfall (s k grand mal).

Ett fenomen med relativt djupgående förändring av hjärnfunktionener till följd av upprepade elektrisk eller kemisk stimulering som kulminerar med elektrografiska och beteendemässiga konvulsioner så fort stimulering sker pånytt. Det utnyttjas i experimentell epilepsi.

Ett krampframkallande ämne som används vid djurförsök. Det användes tidigare för att framkalla krampanfall som alternativ till elchockbehandling.

(2S-(2 alfa,3 beta,4 beta))-2-Karboxi-4-(1-metyletenyl)-3-pyrrolidinättiksyra; askaricid från rödalgen Digenea simplex. Det är en kraftigt retande aminosyraagonist för vissa excitatoriska aminosyrareceptorer och har använts för att särskilja receptortyper. Som många retande aminosyraagonister kan den vara neurotoxisk, och har använts experimentellt för detta ändamål.

Ett epilepsisyndrom kännetecknat av triaden spädbarnskramp, hypsarytmi och avstannad psykomotorisk utveckling vid anfallsdebuten. De flesta fall visar sig vid åldern 3-12 månader, med krampyttringar som kortvariga flexor- och extensorrörelser i huvud, bål och extremiteter i kombination. Tillståndet har två former: en kryptogen (idiopatisk) och en symtomatisk (till följd av annan känd sjukdom, såsom livmoderinfektioner, nervsystemdefekter, ärftliga, metabola hjärnsjukdomar, för tidig födsel, perinatal asfyxi, tuberös skleros osv).

Attacker associerade med alkoholmissbruk utan andra påvisbara orsaker. Anfallen uppträder vanligen 6-48 timmar efter det att alkoholintaget upphört, men kan också inträffa under pågående alkoholförgif tning. Vanligast är enstaka muskelkramper, men epileptiska anfall kan också förekomma.

En förhöjd vindling av grå substans som sträcker sig längs hela bottnen av sidoventrikelns temporalhorn. Hippocampus, subiculum och gyrus dentatus (den tandade vindlingen) utgör hippocampusformationen. Ibland räknas även entorinalkortex hit.

Ett kramplösande medel som används för att dämpa grand malattacker och psykomotoriska eller fokala attacker. Verkningsmekanismen är inte helt klarlagd, men vissa effekter liknar dem hos fenytoin. Trots att den kemiska likheten är liten, är den tredimensionella strukturen likartad.

Ett antikonvulsivt medel som används vid behandling av olika typer av krampanfall. Det har även antiarytmiskt och muskelavslappnande verkan. Den terapeutiska verkningsmekanismen är inte klarlagd, men flera cellbundna mekanismer har beskrivits, bl a effekter på jonkanaler, aktiv transport och cellmembransstabilisering. Verkningsmekanismen vid muskelavslappning tycks omfatta minskning av muskelspolarnas känslighet för sträckning. Fenytoin har varit aktuellt för andra behandlingsområden, men användningen begränsas av de många biverkningarna och interaktion med andra läkemedel.

Den del av det centrala nervsystemet som befinner sig innanför kraniet och som omfattar prosencefalon (framhjärnan), mesencefalon (mitthjärnan) och rombencefalon (ruthjärnan). Den uppstår ur främre de len av embryots nervtub. Dess funktioner inkluderar muskelkontroll och koordination, mottagande och behandling av sinnesintryck, talframställning, minneslagring samt hantering av tankar och känslor.

Framkallande av en stressreaktion hos försöksobjekt med elektrisk chock. Såväl kramptillstånd som icke-kramptillstånd kan avses.

En fokal form av epilepsi med krampanfall som utlöses från pannloben. En mångfald kliniska symtom finns, beroende på det exakta läget för anfallets utgångspunkt. Enkla eller komplexa motoriska rörelser kan förekomma, ffa i ansikte och armar. Anfall som utgår från den främre delen av pannloben är ibland förknippade med huvud- och ögonvridning, typiskt vridning bort från fokussidan. Frontallobsanfall kan vara idiopatiska (kryptogena) eller orsakade av befintlig sjukdom eller skada, så som olycksfallsskador, tumörer eller andra makroskopiska eller mikroskopiska skador på frontalloberna (symtomatiska krampanfall). Syn. pannlobsepilepsi.

Icke-invasiv metod för undersökning av inre anatomistrukturer som bygger på principen att atomkärnor i ett starkt magnetfält absorberar strålningsenergipulser och avger dem som radiovågor, vilka med datateknik kan bearbetas till bilder. Till tekniken räknas även protonspinntomografi.

Ett bensodiazepin med kramplösande, ångestdämpande, sövande, muskelavslappnande och amnestiska egenskaper, och med lång verkningstid. Verkan beror på en ökning av gamma-aminosmörsyraaktiviteten. Medlet används för behandling av svåra ångesttillstånd, som sömnmedel vid korttidsbehandling av sömnlöshet, som lugnande medicin och för premedicinering, mot kramper och för behandling av alkoholabstinens.

Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.

Ett tillstånd med återkommande krampanfall under de 4-6 första veckorna i livet, trots en iövrigt normal spädbarnsutveckling.

Elektriska ledare, genom vilka elektrisk ström tillförs eller lämnar ett medium. Elektroder som anbringas kirurgiskt kallas implanterade eller implanterbara.

Ett kramplösande medel med särskilt god effekt vid behandling av rena absenskramper.

Det tunna lager av grå substans på hjärnhalvornas yta som utvecklas från telencefalon och veckas i vindlingar. Barken har nått sin högsta nivå av utveckling hos människan och ansvarar för den intellek tuella prestationsförmågan och de högre mentala funktionerna.

Avvikelser i utvecklingen av hjärnbarken. Hit hör missbildningar till följd av onormal nervcellsutveckling eller celldöd, onormal nervcellsmigration, och onormal uppbyggnad av hjärnbarksstrukturen via nervutskott, synapsbildning eller nervcellsmognad. Förutom att mutationer direkt inverkar på utvecklingsprocesserna, så finns det ett antal medfödda ämnesomsättningstillstånd med sekundär inverkan, vilka också visar upp dessa missbildningar, som t ex peroxisomala sjukdomar, mitokondriesjukdomar och pyruvatomsättningsstörningar. De utgör en vanlig orsak till epilepsi och utvecklingsstörningar och ingår ofta i komplexa, medfödda anomalier.

Organiska, mentala störningar som kännetecknas av bristande förmåga att uppfatta jaget och omgivningen och att reagera på stimuli från omgivningen. Funktionsrubbningar hos hjärnhalvorna eller det retikulära systemet kan ge upphov till detta tillstånd.

Patologiska tillstånd som påverkar hjärnan, bestående av de intrakraniella delarna av det centrala nervsystemet. Detta omfattar hjärnbarken, den vita hjärnvävnaden, basalganglierna, talamus, hypotalam us, hjärnstammen och lillhjärnan (cerebellum).

Elektriskt framkallade kramper för behandling av svåra affektiva störningar och schizofreni. Syn. elchockterapi.

Grå nervsubstans belägen ovanför hippocampusvindlingen (gyrus hippocampi). Den består av tre skikt. Molekylärlagret går i ett med hippocampus i hippocampusfåran. Det granulära (korniga) lagret utgörs av tätt packade, runda eller ovala nervceller, kallade kornceller, vars axoner passerar igenom det polymorfa skiktet som gränsar mot hippocampus pyramidcellsdendriter.

Den vanligaste blockerande nervsignalsubstansen i central nervsystemet.

Ett antikonvulsivt medel mot flera typer av krampanfall, som t ex myotoniska och atoniska kramper, ljuskänslighetsepilepsi och absensepilepsi. Det föreligger dock risk för toleransutveckling. Det har sällan verkan vid utbredda tonisk-kloniska krampanfall eller partiella kramper. Verkningsmekanismen tycks omfatta förstärkning av GABA-receptorreaktionerna.

Den ålder eller period i livet då en sjukdom eller en sjukdoms första symtom eller manifestationer först ger sig till känna.

Ett neurokirurgiskt ingrepp för att avlägsna eller avskilja det epileptogena området i hjärnbarken på ena hjärnhalvan. Metoden används vanligtvis på patienter med svårbehandlad, ensidig epilepsi till följd av missbildad hjärnbark eller hjärnskador. Beroende på omfattningen av det epileptogena området på hjärnhalvan, kan hjärnbarken avlägsnas helt eller delvis.

Ett barbitursyraderivat som har icke-selektiv dämpande effekt på det centrala nervsystemet. Det förmedlar bindning till hämmande subtypreceptorer för gamma-aminosmörsyra och reglerar kloridflödet genom receptorkanalerna. Det blockerar även glutamatinducerad depolarisering.

Ett akut förvirringstillstånd till följd av abstinens eller minskad alkoholkonsumtion. Hallucinationer, takykardi, förhöjt blodtryck, rastlöshet och sömnlöshet är karaktäristiska symtom. Obehandlat kan tillståndet bli livshotande.

Plötsligt upphörande av alla livsnödvändiga kroppsfunktioner, manifesterat av bestående förlust av samtliga hjärnans, andningssystemets och hjärt-kärlsystemets funktioner.