Gifter från grodor, paddor, salamandrar osv. Giftkörtlarna är oftast belägna i huden på ryggen och innehåller bl a kardiotoxiska glykosider. Gifterna har använts som pilgift och omfattar bufogenin, bu fotoxin, bufagin, bufotalin, histrionikotoxiner och pumiliotoxin.
En klass av ryggradsdjur som kan leva såväl i vatten som på land. Hit hör t ex grodor, paddor och salamandrar. De har funnits sedan devontiden.
Gifter från ormar av underfamiljen Crotalinae (familjen Viperidae), som huvudsakligen lever på den amerikanska kontinenten. De omfattar skallerormar, mockasiner, lansormar, buskmästare och amerikanska kopparhuvudormar. Deras gifter innehåller ogiftiga proteiner, hjärt-, blod-, cell- och nervgifter, samt många enzymer, särskilt av gruppen fosfolipas A. Många av toxinerna har bestämts.
Gifter producerade av bl a honungsbiet (Apis mellifera). De innehåller olika enzym, polypeptidtoxiner och andra ämnen som kan vara allergena eller immunogena.
Av djur utsöndrade giftiga ämnen i form av vätskeblandningar, innehållande många olika enzymer, toxiner och andra kemiska ämnen. De produceras i speciella körtlar och utsöndras genom speciella utförsgångar (nässelkapslar, taggar, huggtänder osv) för att oskadliggöra byte eller anfallare.
Gift från ormar av släktet Naja (familjen Elapidae). Giftet innehåller många specifika proteiner med cytotoxiska, hemolytiska, neurotoxiska och andra egenskaper. Liksom andra elapidgifter är de rika p å enzymer. De omfattar kobraminer och kobralysiner.
Gift från ormar av familjen Vipera (huggormar). Det är inte lika kraftigt som gift från Elapidae (kobror) eller Hydrophidae (havsormar) och verkar huvudsakligen på kärlsystemet, där det stör koagulation och kapillärmebranfunktioner. Det har även cytotoxisk verkan. Gifterna innehåller stora mängder enzymer och andra faktorer.
Gifter producerade av stickande insekter tillhörande getingfamiljen (Vespidae), inkl. bålgeting. Gifterna innehåller enzymer, biogena aminer, histaminutlösande faktorer, kinener, giftiga polypeptider osv. De liknar bigifter.
Gifter från ormar av familjen Elapidae (giftsnokar), i vilken ingår kobror, kraiter, mambor, korallormar, tigerormar och australiska ormar. Gifterna innehåller olika typer av toxiska polypeptider, cytolytiska, hemolytiska och nervgifter, men färre enzymer än gift från ormar av familjerna Viperidae och Crotalidae. Många av gifterna har definierats.
En stam av svampar som tidigare betraktades som en underavdelning av Phycomycetes. De är de enda svampar som i något stadium i sin livscykel producerar rörliga celler. De flesta är saprofyter, men bla nd dem finns också växt-, djur- och svamppatogener.
Giftämnen från djur tillhörande Arthropoda. Mest kända är gifter från skorpioner, spindlar, myror, bin och getingar. De innehåller proteintoxiner, enzymer och andra bioaktiva ämnen som kan vara dödlig t giftiga.
En ordning under klassen Amphibia, inkluderande flera familjer av grodor och paddor.
Ett släkte giftiga ormar av familjen Viperidae. Det finns ca 50 kända arter, som alla lever i de tropiska delarna av America och södra Sydamerika.
En familj äkta paddor inom ordningen Anura som omfattar släktena Bufo, Ansonia, Nectophrynoides och Atelopus.
Proteinhaltigt motgift (antikroppar) för behandling av förgiftning efter ormbett.
Giftämnen hos fiskar, även hajar och rockor, som vanligen avges via taggar. De innehåller olika ämnen, inklusive mycket instabila gifter, som kan ge specifik hjärtpåverkan och allmän muskelpåverkan.
Gifter från arter av familjen Formicoidea (myror). De kan innehålla proteinfaktorer, toxiner, histamin, enzym och alkaloider, och de är ofta allergiframkallande eller immunogena.
En familj ytterst giftiga ormar (giftsnokar), bestående av korallormar, kobror, mambor, kraiter och havsormar. De har stor geografisk spridning och återfinns i södra USA, Sydamerika, Afrika, Sydasien, Australien och på Stillahavsöarna. Det finns tre underfamiljer: Elapinae, Hydrophiinae och Lauticaudinae. Liksom huggormarna har de gifttänder längst fram i överkäken. De afrikanska mamborna anses vara de allra farligaste ormarna, pga sin storlek, sin snabbhet och sitt mycket giftiga bett. Syn. giftsnokar.
Gifter från blötdjur, inklusive Conus- och Octopus-arterna. Gifterna innehåller proteiner, enzym, kolinderivat, långsamtverkande ämnen och ett flertal beskrivna polypeptidtoxiner som påverkar nervsystemet. Till molluskgifterna hör cefalotoxin, venerupin, makulotoxin, surugatoxin, konotoxiner och murexin.