Ett krafigt centralstimulerande och sympatomimetiskt medel. Amfetamin har flera verkningsmekanismer, inkluderande blockering av upptag av adrenerga substanser och dopamin, frigörande av monaminer och hämmande av monaminoxidas. Amfetamin är också en missbruksdrog och ett psykotomimetiskt medel. l- och d,l-formerna räknas hit. l-formen har lägre CNS-aktivitet, men starkare kardiovaskulära effekter. d-formen är dextroamfetamin.

Analoger till eller derivat av amfetamin. Många är sympatomimetiska och centralstimulerande, och används vid trötthet, narkolepsi, parkinsonism, lågt blodtryck och aptitlöshet. Pga snabbt tilltagande tolerans föreligger fara för missbruk och beroende.

En otydligt definierad grupp av läkemedel med förmåga att öka vakenhet och retbarhet. De har en rad verkningsmekanismer, dock vanligtvis inte genom direktverkan på nervceller. Hit räknas inte läkemede l som har ovan nämnda effekter som biverkan till sin huvudsakliga terapeutiska verkan.

D-formen av amfetamin. Det har centralstimulerande och sympatomimetisk effekt. Medlet har även använts för behandling av narkolepsi och koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet hos barn. Dextroamfetamin har ett flertal verkningsmekanismer, bl a blockering av upptaget av adrenerga substanser och dopamin, stimulering av monoaminutsöndring och hämmande av monoaminoxidas. Det är också ett missbruksmedel och psykotomimetiskt medel.

Störningar orsakade av bruk av amfetaminer.

Ett centralstimulerande och sympatomimetiskt ämne (C10H15N) med verkan och användning liknande dem hos dextroamfetamin. Det är en missbruksdrog som kan rökas, snortas, injiceras eller drickas, och som går under namn som crank, crystal, crystal meth, is och speed.

Påvisande av droger eller läkemedel, såväl lagliga som olagliga, som missbrukats på något sätt. Urinprov är den vanligaste metoden.

En av katekolaminsignalsubstanserna i hjärnan. Den uppstår ur tyrosin och är prekursor till norepinefrin och epinefrin. Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i hjärnans extrapyramidala system och av betydelse för rörelseregleringen. En familj av receptorer (dopaminreceptorer) förmedlar dess verkan.

Ett amfetaminderivat som hämmar upptagningen av katekolaminneurotransmittorer. Det är hallucinogent. Det är mindre toxiskt än det metylerade derivatet, men kan ändå i tillräckligt stora doser förstöra serotonerga nervceller och har använts experimentellt för detta ändamål.

Alla läkemedel som används för sin verkan på dopaminreceptorer, på dopaminets livscykel eller på de dopaminerga nervcellernas överlevnad.

Fysisk aktivitet hos människor eller djur som ett beteendefenomen.

Den iakttagbara reaktionen hos ett djur i någon situation.

En mikroanalysteknik som kombinerar masspektrografi och gaskromatografi för såväl kvalitativ som kvantitativ bestämning av kemiska föreningar.

Medel som blockerar transport av dopamin in i nervcellsutskotten eller in i vesiklar inuti utskotten. De flesta adrenerga upptagshämmare hämmar också upptag av dopamin.

Medel som förvärvas eller framställs olagligt för den subjektiva verkan de sägs ha. De sprids ofta i stadsmiljö, men är även tillgängliga i förorts- och landsortsområden. De kan vara mycket orena och ge upphov till oväntade förgiftningar.

Droger som är skräddarsydda och framställda för oftast olaglig hantering på gatan, genom modifiering av den ursprungliga kemiska sammansättningen (t ex amfetaminer). Av särskilt intresse är MTPT (en omvänd ester av meperidin), MDA (3,4-metylendioxiamfetamin) och MDMA (3,4-metylendioximetamfetamin). Många av preparaten verkar på det aminerga systemet, dvs de fysiologiskt aktiva biogena aminerna.

Preparat som används för att minska matlusten.

En alkaloid ester som utvinns ur bladen av kokaväxter. Den har lokalbedövande och kärlsammandragande egenskaper och används kliniskt för dessa ändamål, särskilt i ögon, öron, näsa och hals.

Grå- och vitstrimmig substans bestående av neostriatum och paleostriatum (globus pallidus). Den befinner sig snett framför talamus i båda hjärnhalvorna. Den grå substansen utgörs av nucleus caudatus (svanskärnan) och nucleus lentiformis (linskärnan, som i sin tur består av globus pallidus och putamen). Den vita substansen utgör den inre kapseln.

Läkemedel eller droger som har förmåga att framkalla illusioner, hallucinationer, vanföreställningar, paranoida föreställningar och andra förändringar av sinnesstämning och tankeverksamhet. Trots sin benämning är den egenskap som utmärker dessa preparat framför andra läkemedel deras förmåga att framkalla tillstånd av ändringar i uppfattning, tanke och känsla som annars inte kan erfaras.

Ett immunenzymtest för påvisande av läkemedel eller andra ämnen i urin och blod. Analysmetoden är baserad på användning av enzymbundna antikroppar som endast reagerar med det ämne som ett prov testas för.

Tillämpning av medicinsk vetenskap i rättsfall.

En cns-stimulant vars vanligaste användning är för behandling av adhd hos barn och mot narkolepsi. Verkningsmekanismenerna tycks likna dem hos dextroamfetamin.

Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.

Läkemedel som blockerar överföringen av adrenerga transmittorer till axonändarna eller deras lagringsvesiklar. Tricykliska antidepressiva medel och amfetamin är terapeutiskt viktiga läkemedel som verk ar på detta sätt.

Läkemedel som binder till och aktiverar dopaminreceptorer.

En grupp föreningar som utgör metylderivat av aminosyran tyrosin.

En teknik för mätning av extracellulära halter av ämnen i vävnader, vanligen in vivo, med hjälp av en liten sond försedd med ett halvgenomsläppligt membran. Man kan även tillföra ämnen till vävnader genom membranet.

Ett sympatomimetiskt medel som främst används för att dämpa aptiten. Verkningsmekanismen motsvarar den hos dextroamfetamin.

Läkemedel som binder till, men inte aktiverar dopaminreceptorer, varvid verkan av dopamin eller exogena stimulerare blockeras. Många läkemedel för behandling av psykotiska tillstånd är dopaminantagonister, även om deras terapeutiska effekt kanske mer beror på en långsam anpassning i hjärnan än på en omedelbar blockering av dopaminreceptorer. Dopaminantagonister har haft flera andra kliniska användningsområden, bl a som medel mot kräkningar och illamående, för behandling av Tourettes syndrom och mot hicka.

En klass dopaminreceptorer som kan identifieras genom sitt speciella sätt att binda syntetiska ligander, sin molekylärbiologi och, möjligen, sin verkningsmekanism.

En alfa- och betaadrenerg agonist som även ökar utsöndringen av norepinefrin. Medlet har används för behandling av ett flertal sjukdomstillstånd, inklusive astma, hjärtsvikt, rinit och urininkontinens, samt för narkolepsi och depression, pga sina centralstimulerande effekter. Användningen har minskat i takt med att mer selektiva agonister tillkommit.

Medel med central verkan som både blockerar serotoninupptag och framkallar transportförmedlat frisättande av serotonin.

Ett sympatomimetiskt medel med egenskaper liknande dem hos dextroamfetamin. Det används för behandling av fetma.

Inlärningsprocess som innebär att en viss handlingsföljd resulterar i en belöning. Vid den rätta reaktionen inför ett urval handlingsalternativ kommer en omedelbar belöning. Syn. instrumentell betingning.

Svanskärnan i storhjärnan. Utdragen, gråaktig neostriatummassa intill hjärnans sidoventrikel.

Onormalt stor muskelrörelseaktivitet i hela kroppen, vilken kan vara förknippad med organfel eller psykologiska störningar.

Sjukdomstillstånd som beror på drogmissbruk, biverkningar av läkemedel, exponering för toxiner och alkoholmissbruk.

En grupp föreningar som utgör derivat av beta-aminoetylbensen, som strukturellt och farmakologiskt är besläktad med amfetamin.

Ett morfinderivat som är en dopamin D2-agonist. Det är ett effektivt kräkmedel som använts vid akuta förgiftningar. Det har även använts för diagnos och behandling av Parkinsons sjukdom, men biverknin garna begränsar dess användbarhet.

Ett läkemedels påverkan på ett annat läkemedels verkningsmekanism, metabolism eller toxicitet.

Ett sympatomimetiskt medel vars främsta verkan är att frigöra norepinefrin, men som även har direkt agonistverkan vid adrenerga receptorer. Det används vanligtvis för kärlsammandragning i näsan och som aptitdämpande medel.

Läkemedel som verkar på adrenerga receptorer eller på adrenerga transmittorsubstansers livscykel. Till dessa hör adrenerga agonister och antagonister.

En grupp derivat av barbitursyra eller tiobarbitursyra. Många av dessa har medicinsk betydelse som lugnande medel eller hypnotika, som narkosmedel eller som kramplösande medel.

En kolinesterashämmare bestående av en organisk fosforförening, som används som insekts- och kvalstermedel.

En trådliknande struktur, bestående av ett skaft som skjuter upp till hudens yta från en rot som är mjukare än skaftet och är belägen i en hårsäck. Hår finns på de flesta kroppsytor.

Ett immunfluorescenstest där påvisande av hapten-antikroppsreraktionen är baserad på mätning av ökad polarisering av fluorescensmärkt hapten som kopplast till antikroppar. Metoden är mycket användbar för mätning av små haptenantigen, som t ex läkemedel vid låga koncentrationer. Syn. FPIA.

Rörelse eller förmåga att röra sig från en plats till en annan. Detta gäller såväl människor, ryggradsdjur eller ryggradslösa djur som mikroorganismer.

Injicering under tryck av flytande läkemedel, näringslösning eller annan vätska in i bukhinnehålan via en ihålig nål genom bukväggen.

En grupp dopaminreceptorer som kan identifieras genom sitt speciella sätt att binda syntetiska ligander, sin molekylärbiologi och, möjligen, sin verkningsmekanism.

Cellyteproteiner som binder dopamin med hög affinitet och utlöser intracellulära förändringar som påverkar cellernas beteende.

Biogena aminer med endast en amindel. Till denna gruppen hör alla naturliga monoaminer som bildats genom enzymatisk dekarboxylering av naturliga aminosyror.

Behovet att undersöka en ny omgivning. Denna motivation kan inte tydligt skiljas från nyfikenhet.

Ett generellt begrepp som avser inlärning av en viss reaktion.

Inlärning genom att låta en en betingad stimulus beledsaga en obetingad. Den reaktion som sedan utöses av den betingade stimuleringen kallas betingad reflex.

En kemiskt heterogen grupp läkemedel med det gemensamt att de kan blockera oxidativ deaminering av naturligt förekommande monoaminer.

Immunkemiskt test eller påvisande av ett ämne med serologiska eller immunologiska metoder. Vanligtvis tjänar det undersökta ämnet som antigen både för antikroppsproduktion och för antikroppsmätning.

En överdriven känsla av fysiskt och emotionellt välbefinnande som inte är uppenbart motiverad. Upprymdheten har vanligen en psykologisk bakgrund, men ses även som en följd av organisk hjärnskada eller förgiftningstillstånd.

Ett centralstimulerande och sympatomimetiskt medel med verkan och användningsområden som dextroamfetamin. Det har mest använts för behandling av fetma.

Ett tillstånd av passivitet, svag reaktion på stimuli och en tendens att förbli i en orörllig kroppsställning. Armar och ben hålls kvar i en vaxartad stelhet i den ställning de råkat få, kortare eller längre tid. Katalepsi kan vara förknippad med psykotiska störningar, som t ex schizofreni, neurotoxiska drogeffekter och andra tillstånd.

Sjukdomstillstånd som har samband med eller beror på bruk av kokain.

En grupp naturligt förekommande aminer som bildas genom enzymatisk dekarboxylering av naturliga aminosyror. Flera av dem har kraftig fysiologisk verkan (t ex histamin, serotonin, epinefrin och tyramin ), och de som bildas av aromatiska aminosyror eller deras syntetiska analoger (t ex amfetamin) har farmakologisk användning.

Ett fenyl-piperidinylbutyrofenon som främst används för behandling av schizofreni och andra psykoser. Det används även vid schizoaffektiva sjukdomar, vanföreställningar, ballism, Tourettes syndrom, och ibland som tilläggsterapi vid psykisk utvecklingsstörning och Huntingtons korea. Medlet har kraftig verkan mot illamående och kräkningar och används även för behandling av hicka.

En statistisk metod för att genom analys av den totala variationen i en för ett antal oberoende variabler (faktorer) gemensam datamängd finna variationsorsaker.

En hallucinogen alkaloid från blomställningarna på den mexikanska kaktusen Lophophora williamsii, som användes av indianer vid religiösa riter och som experimentellt psykotomimetiskt preparat. Bland de cellulära effekterna märks agonistverkan på somliga typer av serotoninreceptorer. Medlet har inget terapeutiskt bruk, men är tillåtet för rituellt bruk inom de amerikanska urinvånarnas kyrkosamfund.

3,4-dihydroxyfenylättiksyra. En L-dopametabolit.

Ett ergotderivat som verkar som agonist på dopamin D2-receptorer (dopaminstimulerare). Det kan även verka som antagonist på dopamin D1-receptorer, samt som agonist på somliga serotoninreceptorer (serotoninstimulerare).

Den del av det centrala nervsystemet som befinner sig innanför kraniet och som omfattar prosencefalon (framhjärnan), mesencefalon (mitthjärnan) och rombencefalon (ruthjärnan). Den uppstår ur främre de len av embryots nervtub. Dess funktioner inkluderar muskelkontroll och koordination, mottagande och behandling av sinnesintryck, talframställning, minneslagring samt hantering av tankar och känslor.