Rastlöshet med känsla av darrningar och behov av ständig rörelse, orsakad av t ex bruk av neuroleptiska läkemedel, som påverkar hjärnans extrapyramidala område.

Onormala rörelser, som t ex hyperkinesi, hypokinesi, darrningar och dystoni, i samband med bruk av vissa läkemedel. Ansiktets, bålens, nackens och lemmarnas muskler påverkas mest. Tardiv dyskinesi är en form av hyperkinesi med onormala rörelser i ansiktet, tungan och nacken som uppträder vid behandling med neuroleptika.

Medel som ger kontroll över psykotist orosbeteende, lindrar akuta, psykotiska tillstånd, minskar psykotiska symtom och har en lugnande effekt. De används vid schizofreni, demens, övergående psykoser i samband med kirurgiska ingrepp, hjärtinfarkt osv. Dessa läkemedel kallas ofta neuroleptika, pga benägenheten att ge neurologiska bieffekter. Men inte alla antipsykotiska preparat ger sådana effekter. Många kan också vara effektiva mot illamående och klåda.

En dopamin D2-antagonist som används mot kräkningar.

Sjukdomar i basalganglierna, inklusive putamen, pallidum, claustrum, mandelkärnan och svanskärnan. Dyskinesier, främst ofrivilliga rörelser eller ändrad rörelsetakt, är de vanligaste kliniska manifest ationerna av dessa sjukdomar. Orsaker kan vara kärlsjukdomar, degenerativa nervsjukdomar eller skallskador.

En histamin H1-antagonist som används mot illamående, som hostdämpande medel, mot dermatoser och klåda, mot överkänslighetsreaktioner, som hypnotikum och mot parkinsons sjukdom. Medlet används även som ingrediens i förkylningspreparat. Det har vissa mindre önskvärda antimuskarin- och sedativa effekter.

Sjukdomstillstånd präglade av allvarliga störningar i sinnestämningen (depression, ångest, upprymdhet och upphetsning) åtföljda av psykotiska symtom som vanföreställningar, hallucinationer, svåra rubb ningar i verklighetsuppfattningen osv.

Tvåringad, heterocyklisk förening bestående av en bensenring sammankopplad med en diazepinring. Väte och alla H-isomerer kan ingå, och all substitutioner är tillåtna.

Syndrom som har dyskinesi som främsta kännetecken i sjukdomsförloppet. Till denna kategori hör degenerativa, ärftliga, infektions- och läkemedelsframkallade, postinflammatoriska och psttraumatiska tillstånd.

Medel som binder till, men inte aktiverar kolinerga receptorer, och som därmed blockerar verkan av acetylkolin eller kolinerga agonister. Syn. kolinerga antagonister.

Felaktiga diagnoser efter klinisk undersökning eller teknisk diagnostik.