Klaffen mellan vänstra hjärtkammaren och uppåtgående aortan, vilken hindrar återflöde till hjärtkammaren.
Bakåtflöde av blod från vänster hjärtkammare till vänster förmak pga ofullständig tillslutning av mitralisklaffen. Detta kan leda till mitralisreflux.
Förträngning i aortamynningen pga förstelnade eller förtvinade klaffar. Defekten kan också vara medfödd.
Sjukdomar som orsakas av eller leder till funktionsbrister hos hjärtklaffarna.
Kirurgiskt ingrepp för inplacering av syntetiskt material för reparation av skadade eller sjuka hjärtklaffar.
Klaffen mellan hjärtats vänstra förmak och vänstra kammare.
En konstruktion som ersätter en hjärtklaff. Den kan vara gjord av biologiskt material (bioprotes) och/eller syntetiskt.
Kirurgiska ingrepp i hjärtat.
En protes, t ex hjärtklaff, bestående av biologiskt material, som för sin beständighet är beroende av mekanisk eller kemisk stabilisering snarare än vävnadsåterbildning.
Tillstånd där utsöndringen av adrenalt steroidhormon understiger kroppens behov.
Patologisk avsättning av kalciumsalter i vävnader.
Förskjutning nedåt av flikarna till aortaklaffarna, så att de kan täppa till ventrikelseptumdefekten vid ventrikeldiastole.
Onormal inbuktning av den ena eller båda mitralisklafflikarna in i vänster förmak vid systole. Detta medför reflux av blod till vänster förmak
Förminskning av passagen förbi mitralisklaffen pga fibros och kalcinos i flikarna och korda. Detta leder till förhöjt tryck i vänster förmak, som i sin tur höjer ven- och kapillärtrycket i lungorna och anfall av dyspné och takykardi vid fysisk ansträngning. Reumatisk feber är den främsta orsaken.
Ultraljudsmätning av storlek, rörelse och sammansättning hos hjärtat och angränsande vävnader med hjälp av en transduktor i matstrupen.
Ultraljudsundersökning av hjärtats och omgivande vävnaders storlek, rörelser och sammansättning. Det vanliga tillvägagångssättet är mätning genom bröstkorgen.
Vänstra hjärtkammarens hemodynamiska och elektrofysiologiska verkan. Mätning av denna funktion är viktig vid den kliniska utvärderingen av patienter med hjärtsjukdom för bedömning av tillståndets effekter på hjärtkapaciteten.
En komplikation till hjärtsjukdom. Nedsatt fyllnadskapacitet eller defekt sammandragning och tömning, vilket medför oförmåga hos hjärtat att pumpa ut en tillräcklig mängd blod för att tillgodose kroppsvävnadernas behov, eller att göra så endast under förhöjt fyllnadstryck.
Det bukhinneveck som utgör tjocktarmens fäste i bakre bukväggen.
Studier inriktade på att följa utvecklingen eller utfallet av t ex exponering, metoder, effekter av åtgärder, eller förekomst av någon sjukdom hos enskilda individer eller grupper.
Syndrom med psoriasisassocierad ledinflammation, ofta i de yttre interfalangeallederna. Vanligen saknas reumatoidfaktor i sera hos drabbade personer.
En kombination av medfödda hjärtfel, bestående av 1) pulmonalstenos, 2) kammarskiljeväggsdefekter, 3) dextroposition (högersidig placering) av aortan, så att den åsidosätter kammarskiljeväggens funktion och tar in både ven- och artärblod, och 4) hypertrofi av höger kammare.
Ofullkomligheter eller missbildningar hos hjärtat, vilka finns redan från födseln.
Det ihåliga, muskulära organ som upprätthåller blodcirkulationen.
Onormalt lågt blodtryck, vilket kan ses vid chock, men som inte nödvändigtvis är ett symtom på chocktillstånd.
Det tryck som det cirkulerande blodet utövar på kärlväggarna.
Smärtattacker i samband med myokardiell ischemi med typiskt uppträdande, lokalisering och smärtstrålning. Krampen framkallas av stressituationer då kranskärlens kapacitet inte räcker till för hjärtmuskelns syrebehov.
Ihållande, högt blodtryck i artärsystemet. Utifrån flera mätningar (blodtrycksbestämning) definieras högt blodtryck som ett tillstånd då det systoliska trycket konstant är högre än 140 mm Hg eller då det diastoliska trycket konstant är högre än 90 mm Hg.
Känsla av obalans, desorientering eller att omgivningen rör sig. Begreppet används ofta som synonymt med yrsel.
Antalet sammandragningar av hjärtkamrarna per tidsenhet, vanligtvis per minut.