Vigabatrin
Aminocaproates
4-aminobutyrattransaminas
Kramp hos spädbarn
Epilepsi
Epilepsi, komplex, partiell
Nipekotsyror
Cyklohexankarboxylsyror
GABA-medel
Panik
Anfall
Tetragastrin
Epilepsi, generaliserad
Epilepsi, partiell
Synstörningar
Polypharmacology
Trimetadion
Primidon
Karbamazepin
Vigabatrin är ett antiepileptiskt läkemedel som används för att behandla olika former av epilepsi. Det verkar genom att blockera en viss typ av signalsubstans i hjärnan, GABA (gamma-aminobutyrsyra), vilket hjälper att minska överaktiva nervceller och på så sätt reducerar antalet epileptiska anfall.
Vigabatrin är vanligen reserverat för patienter som inte har svarat på andra behandlingsalternativ, eftersom det kan orsaka en irreversibel skada på synen i form av en tunnad synfält (perifer visuell fältrestriktion) hos en del patienter. Därför används läkemedlet ofta som ett sista alternativ och under noggrann övervakning av patientens synhälsa.
Ethylenediamine succinic acid (EDDS) is not related to aminocaproates. Aminocaproates are a group of chemical compounds that contain an amino group (-NH2) and a carboxylic acid group (-COOH), with a carbon chain of six carbons (caproic acid) in between. They are often used as medications to reduce bleeding, such as epsilon-aminocaproic acid (EACA) and tranexamic acid (TXA). These drugs work by inhibiting the breakdown of blood clots, which can help to reduce bleeding.
Here is a table summarizing the differences between EDDS and aminocaproates:
| Property | EDDS | Aminocaproates |
|---|---|---|
| Chemical structure | Consists of three repeating units of ethylenediamine and succinic acid | Contains an amino group (-NH2) and a carboxylic acid group (-COOH), with a carbon chain of six carbons (caproic acid) in between |
| Use as medication | Not used as a medication | Used to reduce bleeding by inhibiting the breakdown of blood clots |
| Commonly used drugs | None | Epsilon-aminocaproic acid (EACA), tranexamic acid (TXA) |
I hope this helps clarify the differences between EDDS and aminocaproates. Let me know if you have any other questions!
4-Aminobutyrattransaminas, även känt som GABA-transaminas (GABA-T), är ett enzym som katalyserar en reversibel överföring av aminogrupp mellan γ-aminobutyrsyra (GABA) och α-ketoglutarsyra, vilket resulterar i formationen av sukcinsesemialdehyd och glutamat. Detta enzym finns naturligt i djur-, växt- och mikroorganismer och spelar en viktig roll i regleringen av GABA-nivåer i centrala nervsystemet (CNS).
I CNS är GABA en viktig inhibitorisk neurotransmittor som hjälper till att modulera excitationen i neuronala nätverk. Förändringar i GABA-T-aktivitet kan leda till oregelbundenheter i GABA-nivåer och påverka nervcellers funktion, vilket kan vara associerat med neurologiska sjukdomstillstånd som epilepsi, Parkinsons sjukdom och bipolär sjukdom.
"Antikonvulsiva medel" är en benämning på läkemedel som används för att behandla och förebygga epileptiska krampanfall. Dessa mediciner fungerar genom att stabilisera elektrisk aktivitet i hjärnan och minska excitationen av nervceller, vilket hjälper att förhindra oförutsägbara och oönskade konvulsioner eller krampanfall.
Exempel på vanliga antikonvulsiva medel inkluderar:
1. Karbamazepin
2. Fenobarbital
3. Valproinsyra
4. Lamotrigin
5. Levetiracetam
6. Topiramat
7. Phenytoin
8. Gabapentin
Varje antikonvulsivum har sina unika mekanismer och biverkningar, så läkare väljer ofta ut ett specifikt medel eller en kombination av medel baserat på patientens typ av epilepsi, ålder, andra mediciner de tar och deras individuella respons på behandlingen.
En "kramp hos spädbarn" (i medicinsk terminologi känd som "neonatala krampanfall") definieras som oväntade och ofrivilliga muskulära kontrakturer hos barn under 28 dagars ålder. Dessa kontrakturer kan vara lokala eller generella, och de kan variera i intensitet och varaktighet. Neonatala krampanfall kan ha många olika orsaker, inklusive infektion, metabola störningar, strukturella hjärnskador och genetiska abnormaliteter. Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till krampanfallen så snart som möjligt för att förebygga skada på barnets hjärna och nervsystem. Behandlingen kan innefatta medicinsk behandling, som antiepileptika läkemedel, och i vissa fall kan ytterligare terapeutiska åtgärder vara nödvändiga.
Epilepsi är en neurologisk sjukdom som karaktäriseras av upprepad och oförutsägbar aktivering av nervceller i hjärnan, vilket orsakar epileptiska anfall. Epilepsi definieras vanligtvis som två eller fler oprovocerade anfall separerade av mer än 24 timmar, eller enbart ett anfall om det finns en tydlig risk för ytterligare anfall. Anfallen kan variera i intensitet från kortvariga, milda förluster av medvetande till allvarliga, stora krampanfall som kan innebära fall och skador. Epilepsi kan ha många olika orsaker, inklusive genetiska faktorer, strukturella skador på hjärnan eller okända orsaker. Det är viktigt att söka medicinsk behandling om man tror att man har epilepsi, eftersom det ofta går att kontrollera anfallen med läkemedel eller andra behandlingsmetoder.
"Complext partial epilepsy" är en form av epilepsi som kännetecknas av återkommande anfall som börjar i en begränsad del av hjärnan (en fokal onset). Dessa anfall kan vara mycket varierande, men de flesta är relativt kortvariga och kan inkludera förändringar i medvetandet, känslor, minnesförluster eller motoriska störningar. Vissa personer med komplex partiell epilepsi kan också uppleva auras före anfallet, som kan vara känslomässiga, sensoriska eller motoriska.
Det speciella tillståndet "komplex" hos denna form av epilepsi refererar ofta till att personen kan ha svårigheter med att kommunicera under eller strax efter anfallet, och kan uppleva förvirring eller desorientering. De kan också ha minnesförluster kring tiden för anfallet.
Det är värt att notera att komplex partiell epilepsi kan vara svår att behandla med mediciner, och i vissa fall kan kirurgi vara en möjlig behandlingsform. Det är också viktigt att påvisa att personer med epilepsi behöver stöd och förståelse från sin omgivning för att hantera sina symtom och leva ett normalt liv så långt det är möjligt.
Nipekotsyror (engelska: Free fatty acids, FFAs) är fritt svävande fettsyror i blodet som inte är bundna till lipoproteiner. De frisläpps från triglycerider i adipocyter (fettceller) under lipolys (nedbrytning av fett) och kan användas som energikälla i kroppen. Höga nivåer av nipekotsyror kan vara skadliga för kroppen och associeras med insulinresistens, typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdomar.
Gamma-Aminobutyric acid (GABA) är en neurotransmittor som har en dämpande effekt på nervceller i hjärnan och nerverna. Det fungerar som ett inhibitoriskt transmissionsmedel, vilket betyder att det hjälper till att minska excitationen i centrala nervsystemet (CNS). GABA är en av de vanligaste neurotransmittorerna i nervsystemet hos däggdjur och spelar en viktig roll i reglerandet av muskeltonus och styrkan på signaler som skickas mellan nerverna.
GABA produceras i kroppen från aminosyran glutaminsyra, vilket är den vanligaste excitatoriska neurotransmittorn i CNS. Genom en process som kallas decarboxylering konverteras glutaminsyra till GABA med hjälp av ett enzym som kallas glutamatdecarboxylas (GAD). När GABA binder till sina receptorer i synapserna mellan nervcellerna, öppnas kloridkanaler och det kommer till inflöde av kloridjoner till cellen. Detta leder till en hyperpolarisering av membranpotentialen, vilket gör att det blir svårare för nervcellen att nå spänningsnivån som krävs för att skapa en aktionspotential och därmed sända signaler vidare i CNS.
Abnormaliteter i GABA-systemet har visats vara relaterade till flera neurologiska sjukdomar, inklusive epilepsi, spasmodisk torticollis, panikångest och alkoholberoende. Vissa läkemedel som används för att behandla dessa tillstånd fungerar genom att påverka GABA-receptorerna i olika delar av CNS.
Cyklopentankarbonsyra ( Cyclopentanecarboxylic acid) och cyklohexankarboxylsyra ( Cyclohexanecarboxylic acid) är två närbesläktade organiska syror.
Cyclopentanecarboxylic acid har den kemiska formeln C5H9COOH och består av en cyklopentanring som är bundet till en karboxylsyrafunktionell grupp (-COOH). Cyclohexanecarboxylic acid har den kemiska formeln C6H11COOH och består av en cyklohexanring som är bundet till en karboxylsyrafunktionell grupp.
Båda dessa ämnen används inom organisk syntes och kan ha medicinska tillämpningar, men det finns inga specifika medicinska definitioner för dem.
GABA (gamma-aminobutyric acid) är en neurotransmittor i centrala nervsystemet hos djur, inklusive människor. Det fungerar som en inhibitorisk signalsubstans, vilket betyder att det hjälper till att minska aktiviteten i hjärnan och nerverna. GABA-medel är läkemedel som på något sätt påverkar GABA-systemet i hjärnan, vanligtvis genom att förstärka GABA:s inhibitoriska effekter. Detta görs ofta genom att blockera en viss typ av receptorer i hjärnan, kända som GABA-receptorer, vilket leder till en ökad respons på GABA och en minskad nervaktivitet.
Exempel på GABA-medel inkluderar bensodiazepiner (som exempelvis diazepam och lorazepam), barbiturater, och vissa typer av antiepileptika läkemedel (som exempelvis pregabalin och gabapentin). Dessa mediciner används ofta för att behandla ångest, sömnsörtsproblem, muskelspasmer, epilepsi och vissa former av smärta.
'Panik' är ett starkt, plötsligt och oförutsägbart intensivt känslomässigt tillstånd som kan ingå i en panickattack eller panikstörning. Tillståndet kännetecknas av rädsla, oro eller fruktan som når en topp inom minuter och som är kopplat till fysiska symtom såsom accelererad hjärtslag, svettningar, tremor, andnöd, yrsel, illamående och obehaglig känsla av att tappa kontrollen eller att dö. Panik kan också leda till undvikande beteenden och förändringar i vardagslivet som påverkar en persons funktionalitet och livskvalitet negativt.
"Anfall" er en overførbar betegnelse som kan referere til forskjellige medisinske tilstander. En av de mest kjente er epilepsianfall, som karakteriseres av pludselige, ukontrollert og gentagende aktivitet i hjernen som fører til fysiske konvulsjoner eller absense (tab av bevissthet). Andre typer medisinske anfaller kan inkludere:
* Astmaanfall: en plutselig forværring av åndedrettet svikt som kan føre til hoste, trang til å få ilt og i værste fall, lete seg i lavt iltnivå.
* Hjertanfall: plutselig stopp i hjertets funksjon eller rytme, som kan føre til bevisstløshet og død hvis ikke behandlet straks.
* Angstanfall: en plutselig overvældende känsla av angst eller rædsel, som kan være forbundet med hyperventilering, svimmelhed og hjertebanken.
* Synsanfall: en plutselig størrelsesendring i synsfeltet, ofte forårsaket av en migræne eller en anden type hjerneskade.
Denne listen er ikke uttømmende, og det kan være andre typer medisinske tilstander som også kan beskrives som "anfaller". Hvis du lurer på en spesifikk type anfall, kan jeg prøve å gi deg mer informasjon om den.
Tetragastrin är ett syntetiskt peptidhormon som består av 4 aminosyror och är analogt med det naturligt förekommande hormonet gastrin, som produceras i mag-tarmkanalen. Tetragastrin stimulerar frisättning av saltsyra (HCl) från magcellerna (parietalceller) och har därför använts vid diagnostiska syften för att undersöka magfunktionen. Preparatet används inte längre kliniskt på grund av biverkningar och risk för cancerutveckling i endokrina delar av sköldkörteln (C-cell carcinom).
Epilepsi, generaliserad, är en form av epilepsi där sjukdomen karaktäriseras av att epileptiska aktivitetspattern sker i båda hälfterna av hjärnan från början. Det innebär att hela kroppen kan vara involverad under ett epileptiskt anfall, och symtomen kan omfatta stelahet, ryckningar, krampanfall, förlust av medvetande eller andra abnorma beteenden.
Det finns olika typer av generaliserade epilepsi, till exempel absensepilepsi (petit mal), myoklonisk epilepsi och tonisk-klonisk (grand mal) epilepsi. Orsakerna till generaliserad epilepsi kan variera, men de kan bero på genetiska faktorer, strukturella skador i hjärnan eller andra sjukdomsförlopp som exempelvis en infektion eller ett trauma.
För att ställa diagnosen generaliserad epilepsi behöver man vanligtvis göra en neurologisk undersökning, elektroencefalografi (EEG) och ibland också avbildande undersökningar som magnetresonanstomografi (MRT). Behandlingen av generaliserad epilepsi består ofta av medicinsk behandling med antiepileptika, men i vissa fall kan operation eller andra behandlingsmetoder vara aktuella.
"Fokal epilepsi" är en form av epilepsi som karaktäriseras av att sjukdomen har sitt ursprung i en specifik, begränsad del av hjärnan. Detta står i kontrast till generaliserad epilepsi, där hela hjärnan är involverad.
Vid fokal epilepsi kan anfallen variera från milda, oftast medvetandebevarande absensanfall eller muskelsammenträngningar (myoklonier), till mer allvarliga anfall som kan innebära förlust av medvetanden och kraftiga, rytmiska muskelrörelser (tonisk-kloniska anfall). I vissa fall kan personer också uppleva särskilda sensoriska eller känslomässiga fenomen, så kallade auras, innan de drabbas av ett anfall.
Orsakerna till fokal epilepsi kan variera, men de kan inkludera hjärnskador, infektioner, tumörer eller strukturella abnormaliteter i hjärnan. I vissa fall kan orsaken dock inte fastställas. Behandlingen av fokal epilepsi består ofta av antiepileptiska läkemedel, men i vissa fall kan operation eller andra behandlingsmetoder vara aktuella.
Etosuximid är ett antiepileptiskt läkemedel som används för att behandla absenser, en viss typ av epileptiska anfall. Det fungerar genom att stabilisera elektrisk aktivitet i hjärnan och på så sätt minska risken för anfall.
Läkemedlet ges vanligen som tablett eller suspension och intas två till fyra gånger per dag. Vanliga biverkningar inkluderar illamående, magont, huvudvärk och trötthet. I sällsynta fall kan det orsaka mer allvarliga biverkningar som blodbrist, leverfunktionsrubbningar eller allergiska reaktioner.
Etosuximid bör inte användas under graviditet eller amning om det är möjligt, eftersom det kan skada fostret eller barnet. Innan du börjar behandlingen med etosuximid bör du informera din läkare om alla andra mediciner och suplement du tar, samt om du har några allvarliga sjukdomar eller allergier.
Det är viktigt att följa din läkares instruktioner när du tar etosuximid och inte sluta med läkemedlet abrupt utan först diskutera det med din läkare, eftersom det kan öka risken för anfall.
'Synstörningar' är ett samlingsbegrepp för olika former av problem med synen. Det kan vara nedsatt förmåga att se klart, korrekt tolka färger eller form, rörelser i omgivningen eller att uppfatta kontraster. Synstörningar kan orsakas av olika faktorer som åldrande, skador på ögat eller hjärnan, genetiska förutsättningar eller sjukdomar som diabetes. Exempel på specifika synstörningar inkluderar närsynthet, färglöshet, glaukom och diabetisk retinopati.
'Polypharmacology' refererar till användandet av en läkemedelssubstans som har flera biologiska mål i kroppen, istället för att ha ett specifikt mål. Detta kan både vara avsiktligt, där man utformar en substans för att behandla flera olika sjukdomstillstånd samtidigt, eller oavsiktligt, där en läkemedelssubstans har en biverkan på ett annat än det ursprungliga målet. Polypharmacologi kan vara användbar inom medicinen då det kan minska behovet av att ta flera olika läkemedel samtidigt, men det kan också öka risken för biverkningar och interaktioner mellan läkemedlen.
Trimetadion är ett äldre antiepileptiskt läkemedel som tillhör gruppen derivat av hydantoin. Det används inte längre så ofta på grund av sina biverkningar och risk för blodbrist (aplasi). Trimetadion fungerar genom att stabilisera nervcellernas membran och minska deras elektriska aktivitet, vilket hjälper att förebygga epileptiska anfall.
Primidone är ett antiepileptiskt läkemedel som används för att behandla olika former av epilepsi, inklusive generaliserade tonisk-kloniska (storamlé) och delvis komplexa (komplex partial) anfall. Det fungerar genom att minska överaktiviteten i hjärnan och stabilisera elektriska impulser i nervcellerna.
Primidon är en barbiturat som bryts ned till två metaboliter, fenobarbital och phenylethylmalonamide (PEMA), som också har antiepileptiska egenskaper. Läkemedlet ges vanligen i tabletform och titreras gradvis upp till en effektiv dos under medicinsk övervakning.
Varningar och försiktighetsmått bör tas vid användning av primidon, särskilt hos äldre patienter, barn, gravida kvinnor och personer med lever- eller njurfunktionsnedsättning. Det kan orsaka flera biverkningar, som yrsel, huvudvärk, trötthet, koordinationssvårigheter och förvirring. I vissa fall kan det också orsaka mer allvarliga biverkningar, såsom blodbrist (aplasi), leverpåverkan och andningsdepression.
Karbamazepin är ett antiepileptiskt läkemedel som används för att behandla epilepsi, nevralljika och vissa typer av smärta, till exempel nervskada-relaterad smärta (neuropatisk smärta) och bipolär sjukdom. Det fungerar genom att stabilisera elektriska impulser i hjärnan och nerverna. Läkemedlet kan ges som tablett, kapsel, flüssig form eller intravenöst.
Vanliga biverkningar av Karbamazepin inkluderar yrsel, trötthet, förvirring, minnesförlust, illamående och kräkningar. Allvarligare biverkningar kan vara blodbrist (till exempel leukopeni eller trombocytopeni), leverfunktionsnedsättning, hjärtsvikt och allvarliga hudreaktioner som Stevens-Johnsons syndrom och toxic epidermal necrolysis.
Karbamazepin bör inte användas under graviditet om det finns andra alternativ, eftersom det kan orsaka fetalt missbildningar. Det rekommenderas att diskutera riskerna med läkaren innan användning under graviditet eller amning.
Mefenityoin är ett antiepileptiskt läkemedel som används för att behandla olika typer av epilepsi. Det fungerar genom att stabilisera nervceller i hjärnan och minska deras benägenhet att skapa onormalt elektriskt aktivitet, vilket kan leda till anfall.
Läkemedlet är en klassificerad som en hydantoin-derivat och verkar genom att blockera sodiumkanaler i nervcellerna, vilket minskar deras exciterbarhet och reducerar risken för onormalt sammanflöde av nervimpulser.
Mefenityoin har också en farmakologisk effekt som kallas för induktion av leverenzymer, vilket kan påverka nivåerna och verkan av andra läkemedel som metaboliseras i levern. Därför bör läkare vara medvetna om alla mediciner som patienten tar innan de prescriberar mefenityoin.
Det är viktigt att notera att användning av mefenityoin kan leda till allvarliga biverkningar, såsom andningsdepression, yrsel, dubbelseende, rörighet i munnen och försämrad koordination. Dessa biverkningar är vanligare vid initial behandling eller dosökning, men kan också uppstå under fortsatt användning av läkemedlet.
I allmänhet bör mefenityoin endast preskrivas och övervakas av en läkare med erfarenhet av behandling av epilepsi, och patienter som tar detta läkemedel bör instrueras om att inte ändra dosen eller upphöra med medicinen utan första att konsultera sin läkare.