Vävnadsnybildning
Nervnybildning
Leverregeneration
Bennybildning
Styrd vävnadsläkning
Planarians
Salamandridae
Ambystoma mexicanum
Nerve Crush
Stamceller
Notophthalmus viridescens
Animal Fins
Sårläkning
Vävnadsteknik
Celldifferentiering
Tissue Scaffolds
Satellitceller, skelettmuskulatur
Cellproliferation
Svans
Spinal Cord Regeneration
Ischiasnerv
Axotomi
Sebrafisk
Perifera nerver
Schwannceller
Skelettmuskulatur
Regenerativ medicin
Leverceller
Turbellaria
Urodela
Möss, inavlade C57BL
Tidsfaktorer
Peripheral Nerve Injuries
Kobrakardiotoxiner
Vävnadsvänliga material
Celler, odlade
Neuriter
Signalomvandling
Ryggmärgsskador
Kardiotoxiner
Myoblaster
Ischiaticusneuropati
Synnerv
GAP-43-protein
Stamcellstransplantation
Funktionell återhämtning
Djurmodeller
Muskelutveckling
Hydra
Myelinskida
Sjukdomsmodeller, djur
Holothuria
Tandrotshinna
Mesenchymal Stromal Cells
Benvävsbildning
Råttor, Sprague-Dawley
Reglering av genuttryck
Vuxna stamceller
Ambystoma
PAX7-transkriptionsfaktor
Synnervsskador
Sebrafiskproteiner
In situ-hybridisering
Celltransplantation
Celldedifferentiering
Skelettmyoblaster
Myelinproteiner
Benersättningsmedel
Ganglier, spinala
Möss, knockout
Hörselceller
Råttor, Wistar
Reglering av genuttryck, utveckling
Möss, genetiskt förändrade
Cellhärkomst
Kondroitin-ABC-lyas
Biologiskt nedbrytbara implantat
RNA, budbärar
Hjorthorn
Mesenkymal stamcellstransplantation
Celltransdifferentiering
Hepatocyttillväxtfaktor
Muskelfibrer
Ryggmärg
Axonkäglor
Kärlnybildning, fysiologisk
Vävnadstransplantation
MyoD-protein
Möss, inavlade mdx
Nanofibers
Råttor, inavlade F344
Larv
Bromdeoxiuridin
Modeller, biologiska
Wallersk degeneration
Hudfysiologi
Omvänt transkriptaspolymeraskedjereaktion
Prolifererande cellkärneantigen
Tandcement
Benmorfogenesprotein 2
Nervceller
Centrala nervsystemet
Kalciumfosfater
Polyglykolsyra
Genuttryck
Facialisnervskador
Hårsäck
Wnt-proteiner
Huvud
Grönfluorescerande proteiner
Pleurodeles
Neuroglia
Vävnadsodlingsmetoder
Extracellulär matrix
Parodontium
Trombocytrikplasma
Näthinna
Svepelektronmikroskopi
Nervvävnadsproteiner
Nervvävnad
Sjögurkor
Cellöverlevnad
Implantat, experimentella
Lens, Crystalline
Porositet
Bakben
Molekylsekvensdata
Multipotenta stamceller
Benmärgsceller
X-Ray Microtomography
Oligochaeta
Perifera nervsystemet
Retinala ganglieceller
Uppreglering
Tandpulpa
Re-Epithelialization
Stilbamidiner
Polyestrar
Plattmaskar
Koltetraklorid
Hydrogeler
Sacculus och utriculus
Cementogenes
Skalle
Homeodomänproteiner
Myogenin
Organstorlek
Morfogenes
Genuttrycksmönster
Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner
Ansiktsnerv
Apoptos
Durapatit
Plant Somatic Embryogenesis Techniques
Benmorfogenesproteiner
Broskbildning
Protoplaster
Stem Cell Niche
Myelinassocierat glykoprotein
Cell- and Tissue-Based Therapy
Echinodermata
Kroppsutformning
Cellodlingsmetoder
Läderhud
Epidermis
Fibroblasttillväxtfaktorer
Litostatin
STAT3-transkriptionsfaktor
Innerörats stödceller
Nervtillväxtfaktorer
Näthinnepigment
Amfibier
Wnt Signaling Pathway
Muskeldystrofi, djur
Sensoriska receptorceller
Muskelsjukdomar
Rodopsin
Bukspottkörtel
Blotting, Western
Materialprovning
Muskeldystrofi, Duchenne
Transkriptionsfaktorer
Retinaldehyd
Ben och benvävnad
'Vävnadsnybildning' (engelska: 'tissue regeneration') är en naturlig process där skadat eller skört vävnader i kroppen repareras eller ersätts med nytt, friskt vävnadsmaterial. Denna process involverar celler som delar sig och differenseras för att bilda nya typer av vävnad, till exempel ben-, muskel- eller hudvävnad. Vävnadsnybildning kan också stimuleras konstlutligen med hjälp av medicinska behandlingar och terapier, såsom celltransplantation, vävnadstransplantation och användning av tillväxtfaktorer.
'Nervybildning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en abnormt växthastighet eller oregelbunden tillväxt hos nervceller eller deras utskott (axoner och dendriter) i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (nervtrådar och ganglier utanför centrala nervsystemet).
Det finns två huvudsakliga typer av nervybildningar: benigna (godartade) och maligna (ontartade). Benigna nervybildningar växer långsammare, är mer lokaliserade och tenderar att vara mindre invasiva än maliga former. Maliga nervybildningar kan inkräkta på omgivande vävnader, sprida sig till andra delar av kroppen och bli livshotande.
Exempel på olika slags nervybildningar är:
- Neurinom (ett benign tumör som oftast bildas på de akustisk-vestibulära nerverna i inneran)
- Schwannom (en benign tumör som utvecklas från myelinbildande celler kring perifera nerver)
- Ganglioneurom (en benign tumör som består av övervuxen ganglieceller och deras stödjeceller)
- Neurofibroma (en blandning av olika typer av nervceller, blodkärl och bindväv)
- Maligna nervskida (cancer i de perifera nerverna)
Symptomen på nervybildningar kan variera beroende på vilken typ det är, var den är lokaliserad och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar neurologiska symptom som känselbortfall, smärta, muskelsvaghet eller förlamning, samt andra symtom som hörselskador, svullnad eller förändringar i utseendet.
Leverregeneration (eller hepatisk regenerering) är den förmåga som levern har att återställa sig själv efter skada eller delvis bortoperation. Denna process innebär att leverceller, framförallt levercellerna kända som hepatocyter, delar sig och bildar nya celler för att ersätta de skadade eller borttagna cellerna. Denna förmåga är mycket stark hos levern jämfört med andra organ i kroppen. Leverregeneration kan ske så länge som det finns livskraftiga leverceller kvar efter skadan, och den kan vara fullbordad inom några veckor eller månader beroende på omfattningen av skadan.
"Benign prostatic hyperplasia (BPH)" er den mest almindelige medicinske betegnelse for bennybildning. Det handler om en uoverflødig vækst og forstørrelse af prostataen, som normalt ses hos ældre mænd. Prostatakirtlerne vokser ind under tryk på urinrøret, hvilket kan medføre smertefulde, besværlige urinblæreproblemer.
BPH er ikke cancer og er typisk ikke livstruende, men den kan have en betydelig negativ indvirkning på kvaliteten af livet for de ramte mænd. Symptomerne inkluder hyppigt behov for at urinere, besvær ved at begynde at urinere, en strømmende urinstrømme og en følelse af ufuldstændig blæreudrømnings.
BPH kan behandles på mange måder, herunder medicinsk behandling, mindre invasive procedurer eller kirurgi alt efter patientens alder, sundhedstilstand og sværhedsgrad af symptomerne.
Den medicinska termen för "styrd vävnadsläkning" är "Guided Tissue Regeneration" (GTR) eller "Guided Bone Regeneration" (GBR), beroende på om det handlar om att regenerera vävnad i mjukväv eller benväv.
GTR/GBR är en terapeutisk teknik som används inom tandläke- och kirurgiska specialiteter för att återställa struktur och funktion hos skadad vävnad genom att stödja tillväxten av specifika celltyper i ett kontrollerat sätt. Denna metod innebär användning av en barriär, ofta i form av en membran, som placeras mellan den skadade vävnaden och den omgivande vävnaden för att hindra snabbväxande celler, såsom bindvävsceller, från att kolonisera regenerationsområdet. Detta möjliggör istället för specifika celltyper, till exempel ben- eller broskceller, att migrera, proliferera och differentiera i området och därmed återställa den ursprungliga vävnadens struktur och funktion.
I vissa fall kan även använda av biologiska material som till exempel autografts (patientens eget material), allografts (material från en annan individ av samma art) eller xenografts (material från en annan art) användas för att främja regenerationen.
Planarianer är en grupp plattmaskar (Platyhelminthes) som tillhör underklassen Rhabditophora. De kännetecknas bland annat av sin förmåga att regenerera sina kroppar efter skador, vilket gör dem till ett intressant forskningsobjekt inom biologi och medicin. Planarianer lever ofta i sötvattenmiljöer som dammar, bäckar och sjöar, men det finns också arter som lever i marken eller i marina miljöer. De är vanligen små, mellan några millimeter upp till ett par centimeter långa, och har en avplattad kropp med en munöppning på undersidan. Födan består främst av små organismer som djurplankton och detritus.
Hepatektomi är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedure där en del eller hela levern tas bort. Det kan vara delad i olika typer baserat på hur mycket levern som tas bort, till exempel partial hepatektomi (borttagning av en del av levern) och total hepatektomi (borttagning av hela levern).
Denna procedure används ofta för att behandla levercancer eller andra sjukdomar som påverkar levern, såsom kolestatisk fibros eller cystisk fibros. I vissa fall kan en del av levern också transplanteras tillbaka i kroppen efter operationen, ett så kallat leverlobtransplantat, för att hjälpa patienten att fortfarande ha leverfunktion.
En nervcellsutskott, också känt som ett neurit eller axon, är en utlöpare från en nervcell (neuron) som används för att överföra elektriska signaler, eller impulser, till andra nerver, muskler eller körtlar i kroppen. Detta gör att nervcellen kan kommunicera med andra celler och hjälpa till att koordinera olika funktioner i kroppen. Nervcellsutskott kan vara myltingar (myelinerade) eller icke-myltingar (amylinerade), beroende på om de är täckta med en myelinhinnan som hjälper till att skydda och isolera nervimpulsen under överföringen.
Salamandridae är en familj i ordningen stjärtlösa groddjur (Caudata eller Urodela). Den innehåller omkring 150 arter, företrädesvis i Europa och Asien, men även i Nordafrika och Nordamerika. Familjen kännetecknas av att ha en långsträckt kropp med fyra extremiteter, ett stjärtliknande svansparti och ofta hudkörtlar som producerar giftiga sekreter. Många arter i familjen har en delvis aquatisk livsstil och kan andas både genom lungor och hud. Salamandridae innehåller bland annat släktena salamander, trollsländor och vattensalamandrar.
'Ambystoma mexicanum' er en art av salamandrar som også kallas axolotl. Det er en neoten aquatisk salamanderart som lever i Xochimilco-sjøene sør for Mexico City i Mexico. Axolotler er unike blant salamanderene fordi de normalt ikke går gjennom en fullstendig metamorfose og forbliver i deres larverstadie hele livet, med kjennetegn som ytre garneller og en lengre, svevende hale. De kan leve i opp til 15 år og blir vanligvis mellom 20 og 45 cm lange. Axolotler er populære i laboratoriemiljøet på grunn av deres evne til å regenerere sine lemmer, hjerte, nervebaner og andre organiske væv fullstendig etter skade.
"Extremiteter" er en medicinsk terminologi som refererer til de yderste lemmene på kroppen, inklusive arme og ben. Disse lemmene er forbundet til kroppen via skuldre og hofter og består af flere led, muskler, sener og knogler, der gør det muligt for individet at bevæge sig og udføre daglige aktiviteter.
A "nerve crush" injury är ett traumatisk skada till en nerv som orsakas av kompression eller tryck på nerven under en längre period. Detta kan leda till skador på myelinhöljet som omger nerven och kan orsaka problem med nervens funktion, inklusive sänkt känsel, smärta, svaghet eller muskelsammamnande i den drabbade kroppsdelen. I allvarliga fall kan en nerve crush-skada leda till permanent nerve skada om den inte behandlas snabbt och effektivt.
Stamceller (engelska: Stem cells) är celler som har förmågan att dela sig och differensiera sig till olika typer av specialiserade celler i kroppen. De kan renas och expanderas i laboratoriemiljö och användas inom regenerativ medicin för att ersätta skadade eller sjuka celler, vävnader och organ.
Det finns två huvudtyper av stamceller: embryonala stamceller och vuxna stamceller (även kända som adulte stamceller). Embryonala stamceller hämtas från blastocysten under de tidiga stadierna av fosterdifferensiering och kan differensiera sig till alla celltyper i kroppen. Vuxna stamceller finns hos vuxna individer och återfinns i olika delar av kroppen, som benmärg, hjärna, lever, hud och fettvävnad. De har begränsad differensieringskapacitet jämfört med embryonala stamceller och kan endast differensiera sig till specifika celltyper beroende på var de finns.
Stamceller är en aktiv forskningsområde inom medicinen, men deras användning är också omdiskuterad på grund av etiska frågor kopplade till användningen av embryonala stamceller.
'Notophthalmus viridescens' är den vetenskapliga beteckningen för en groddjursart som tillhör familjen salamandrar (Salamandridae). Den kallas även vanligen för östlig tigergroda eller östlig vårgroda. Denna art förekommer naturligt i östra Nordamerika och kan leva både i vatten och på land.
Östlig tigergroda har en distinkt utseende med sin gröna till bruna grundfärg, vita eller gula fläckar och svarta markeringar som liknar tigrstreck. Den kan genomgå tre olika livsfaser: ägg, larv (kallad vårgroda) och adult grodform. I sin vuxna form kan den bli upp till 20 centimeter lång.
Östlig tigergroda är ett viktigt studieobjekt inom biologi och medicin, bland annat på grund av dess förmåga att regenerera sina lemmar efter skador. Den har också använts i forskning om hudgifter och läkemedelsverkan.
I'm sorry for any confusion, but the term "Animal Fins" is not a medical term. It is a general term used to describe the fins of aquatic animals such as fish, whales, and dolphins. These appendages help the animals swim, steer, and stabilize themselves in water. If you have any questions about animal anatomy or physiology, I'd be happy to try to help answer those!
'Sårläkning' (engelska: 'Wound healing') är ett komplext fysiologiskt process som sker efter att kroppen har skadats och en vävnadsbarriär har brutits. Det innebär återställandet av strukturellt och funktionellt integritet i den skadade vävnaden genom en koordinerad serie händelser som involverar olika celltyper, tillväxtfaktorer, cytokiner och extracellulära matrixproteiner.
Sårläkning kan delas in i tre faser:
1. Hemostasis-fasen: Den första fasen av sårläkning innebär hemostas, där skadan orsakar blodflödesförlust och kroppen svarar med att koagulera blodet för att stoppa blödningen. Detta leder till bildandet av en blodpropp (trombus) som innehåller bland annat blodplättar (trombocyter), fibrin och andra koagulationsfaktorer. Samtidigt släpper aktiverade blodplättar ut growth factors som lockar till sig celler till skadan för att påbörja reparationsprocessen.
2. Inflammatorisk fas: Den andra fasen av sårläkning kallas inflammatorisk fas och innebär en intensiv immunrespons där celler som neutrofiler, monocyter/makrofager rekryteras till skadan för att neutralisera eventuella patogener och börja reparationsprocessen. Dessa celler frisätter cytokiner, growth factors och matrixmetalloproteinas (MMP) som bidrar till att koordinera den efterföljande regenerationen av vävnaden.
3. Proliferativ fas: Den tredje fasen av sårläkning kallas proliferativ fas och innebär en aktiv neovaskularisering (bildning av nya blodkärl) och produktion av extracellulär matrix (ECM). Fibroblaster producerar kollagen och andra ECM-proteiner som bildar en ny grund för den regenererande vävnaden. Epitelceller migrerar till skadan och bildar ett nytt epitelegdämnande över den regenererade vävnaden.
4. Remodellering: Den fjärde och sista fasen av sårläkning kallas remodellering och innebär en återbildning av vävnaden till dess ursprungliga form och funktion. Detta sker genom en kontinuerlig process där ECM-proteiner bryts ned och nyproduceras, samt att blodkärlen mognar och differensieras.
Sårläkning är en komplex process som involverar ett stort antal celler, signalsubstanser och molekyler. Förståelsen av de underliggande mekanismerna bakom sårläkningen är viktigt för att utveckla effektiva behandlingsmetoder för sårläkningsrubbningar som drabbar många patienter världen över.
'Vävnadsteknik' (i engelska 'Tissue Engineering') är ett multidisciplinärt forskningsområde som kombinerar principer från cellbiologi, bioengineering och medicinsk vetenskap för att utveckla metoder för att ersätta, reparera eller förbättra funktionen hos skadade eller sjukliga vävnader och organ. Detta uppnås genom att kultivera celler på speciellt designade biomaterialskaffoldar (scaffolds) som ger stöd och guidance under cellernas differentiering och vävnadsformation. Syftet är att skapa funktionella substitut för mänskliga vävnader och organ som kan användas inom regenerativ medicin och transplantationsmedicin.
Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.
'Tissue scaffolds' refererar till tredimensionella konstruktioner som används inom regenerativ medicin för att stödja tillväxten och differentieringen av celler, vilket i slutändan kan leda till formationen av nytt vävnadstissematerial. Dessa skaffolds är ofta gjorda av biokompatibla material som kan brytas ned och absorberas av kroppen över tiden.
Scaffolds designas för att efterlikna de naturliga strukturerna och egenskaperna hos det vävnadstissematerial som ska regenereras. De kan vara porösa för att underlätta cellinvasion, näringsupptagande och avfallsutflöde, och ha specifika ytor och strukturer för att påverka celladhesion, differentiering och funktion.
Scaffolds kan användas för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, inklusive ledskador, hjärt-kärlsjukdomar, lever- och lungsjukdomar, diabetes och neurologiska skador. De kan också användas i kombination med stamceller, tillväxtfaktorer och andra terapeutiska agenter för att öka deras effektivitet och specificitet.
Satellitceller i skelettmuskulaturen är små, platta celler som ligger under den basala membranen och nära myofibrerna i skelettmuskelvävnad. De är stammceller som kan differentieras till muskelceller och spela en viktig roll vid muskelreparation och regeneration efter skada eller sjukdom. Satellitceller kan aktiveras av olika signalsubstanser, till exempel när muskeln utsätts för mekanisk skada eller inflammatoriska mediereaktioner. När satellitcellen är aktiverad delar den sig och en del av dessa celler differencieras till muskelceller och fuserar med de existerande muskelcellerna, medan andra delar sig och blir nya satellitceller som kan användas i framtida regeneration.
Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.
The process of cell proliferation involves several stages, including:
1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)
These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.
In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.
'Svans’ er en anatomisk term som refererer til et organ som findes hos mange dyr, men ikke mennesker. Hos pattedyrer som hunde, katte og rævnaturer, består svansen av et lange, fleksible ledd i ryggemarksdelen av kroppen. Svansen brukes oftest til balanse og støtte under bevegelse, men kan også være involvert i kommunikasjon og varsel. Hos fugle er svansen også kjent som 'hale' og består av en bunke styv, fløyelike fjer som hjelper med styring under flyvning. Andre dyr, som ormar og firben, har også en form for svans, men denne er ofte mer stiv og brukes mer til forsvar enn balanse.
Spinal cord regeneration refererar till processen där nervceller och deras förbindelser i ryggmärgen återbildas eller restaureras efter skada. Ryggmärgenskanaler är en del av centrala nervsystemet (CNS) som innehåller nervbanor och cellkroppar som leder sensoriska, motoriska och autonoma signaler till och från hjärnan. Skador på ryggmärgen orsakas ofta av trauma, sjukdom eller åldrande, vilket kan leda till permanent funktionsnedsättning eftersom CNS har en begränsad kapacitet för spontan regeneration.
Spinal cord regeneration innebär att skapa ett miljö som främjar tillväxten av nervceller och deras utskott (axoner), återansluta axoner till rätt mål, och återställa funktionella signaltransduktioner. Detta kan uppnås genom att modifiera den skadade miljön, tillhandahålla tillväxtfaktorer som stöder regenerationen, blockera inhibitorer av regeneration eller ersätta skadade nervceller med stamceller eller progenitorceller.
För närvarande är det mycket svårt att återställa funktionen fullständigt efter en skada på ryggmärgen, men forskning inom området spinal cord regeneration har visat lovande resultat och ger hopp för framtida behandlingsmetoder som kan hjälpa människor med ryggradsskador att återfå funktion.
Ischiasnerven (latin: Nervus ischiadicus) är den största nervern i kroppen och förser benet med känsel och rörelseförmåga. Ischiasnerven bildas genom sammansmältning av två rötter från ryggmärgen på ländryggens nivå, L4 till S3. Nerven passerar sedan ner genom bäckenet och längs baksidan av benet, där den delar upp sig i flera grenar som förser musklerna, huden och lederna med nervimpulser.
Ischiasnervenspinale rötter kan bli irriterade eller komprimerade, vilket kan orsaka smärta, känselbortfall och muskelsvaghet i benet, ett tillstånd som kallas ischiasialgi. Detta är en vanlig orsak till ländryggssmärta och benbesvär. Andra orsaker till ischiasbesvär kan vara diskbråck, tumörer, inflammation eller trauma.
"Axotomy" är en medicinsk term som refererar till skada eller skärning av en axon, den långa utskott som ledar nervimpulser bort från cellkroppen i en nervcell. När en axon axotomiseras kan det leda till avbrott i nervsignaler och möjligen degeneration av nervern. Termen används ofta inom neurovetenskap och medicin för att beskriva skador på nervsystemet.
Sebrafisk (latin: Danio rerio) er en liten, tropisk ferskvannsfisk som også brukes som modellorganisme innenfor biomedisinsk forskning. Den tilhører familien kyertfisker (Cyprinidae) og stammer fra de søyrker i Syd-Asia. Sebrafisken er en populær akvariefisk på grunn av sin lette holdbarhet og lave krav til akvariet. Den blir vanligvis mellom 3,5 til 4,5 cm lang og lever opp til tre år i fangenskap. Sebrafisken har en sidelengtre stribet kropp med røde farver på de siste skalerene i hver stribe. Den er ikke giftig eller skadelig for mennesker.
Periferala nerverna är en samling nervceller och deras utskott som bildar ett komplext nervesystem utanför centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Dessa nerver transporterar sensoriska, motoriska och autonoma signaler till och från olika delar av kroppen, såsom huden, musklerna, organ och lederna. De hjälper till att kontrollera känsel, rörelse, koordination, samt automatiska funktioner som andning, hjärtslag och digestion. Periferala nerver kan skadas eller påverkas av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och andra symtom beroende på vilka nerver som är drabbade.
Schwann celler är typen av glialceller som finns i det perifera nervsystemet hos däggdjur. De omger och skyddar axonerna, de långa utskott som utgör en del av nervcellernas kommunikationssystem. Schwann celler har också en viktig roll i att underhålla och regenerera nervceller.
En speciell typ av Schwann cell, känd som en ensamstående Schwann cell, kan också bilda en myelinat skida runt axonen, vilket hjälper till att öka nervimpulsernas hastighet och effektivitet. Myelinat axoner omges av flera lager av Schwann celler som tillsammans bildar en myelinat fibrill. Mellan varje lager finns en liten lucka, känd som Node of Ranvier, där axonen är obeväpnade och impulser kan hoppa mellan noderna för att öka hastigheten på nervimpulserna.
Skelettmuskulaturen är den typ av muskulatur som kontrollerar och styr rörelser hos kroppen. Den består av fibrer som är fästa vid benens, ryggens och huvudets skelett via senor. När musklerna kontraheras, drar de på senorna och orsakar rörelse i lederna. Skelettmuskulaturen utgör ungefär 40 % av kroppsvikten hos en vuxen människa och är den mest synliga muskelgruppen i kroppen. Den kan delas in i två typer baserat på hur de fästs vid skelettet: två-joint-muskler och en-joint-muskler. Två-joint-muskler korsar över två led och kan orsaka rörelse i båda, medan en-joint-muskler bara korsar över ett led och endast påverkar den.
Regenerativ medicin är ett område inom biomedicin som fokuserar på att ersätta, regenerera eller förbättra funktionen hos celler, vävnader eller organ som har skadats eller förlorats på grund av sjukdom, skada eller åldrande. Detta uppnås genom att stimulera kroppens egna regenerativa kapaciteter eller att införa nya, fungerande celler eller vävnader i kroppen. Regenerativ medicin innefattar tekniker som stamcellsteknologi, biomaterialvetenskap och tissue engineering. Målet är att utveckla terapeutiska strategier som kan användas för att behandla en rad olika sjukdomar och skador, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärtsjukdomar, diabetes, leverförsagring och skador på muskler, senor och hud.
Leverceller, også kjent som hepatocyttene, er de primære cellene i leveren som er involvert i metabolisme, syntese og lagring av forskjellige stoffer. De utgjør om lag 70-80% av leverens cellemasser og har en viktig rolle i det leverens funksjoner, inkludert:
1. Metabolisme av næringsstoffer: Levercellene omdanner aminosyrer, kulhydrater og lipider til andre forskjellige former for energien som kan brukes av kroppen.
2. Syntese av proteiner: Levercellene er involvert i syntesen av mange forskjellige proteiner, inkludert albumin, globuliner og faktorer involvert i koagulasjonen.
3. Lagring av glykogen: Levercellene lagre overskydende kulhydrater som glykogen, som kan omdannes til glukose når behovet for energien øker.
4. Detoxisering av skadelige stoffer: Levercellene er involvert i detoxiseringen av mange skadelige stoffer som alkohol, løse organiske stoffer og tungmetaller.
5. Syntese av kolesterol og galde sykler: Levercellene er involvert i syntesen av kolesterol og galde sykler, som er viktige for den normale funksjonen av leveren og andre organer i kroppen.
Endelig, levercellene er også involvert i immunforsvaret og kan fjerne bakterier og andre skadelige agens fra blodet.
Turbellaria är en klass av platta djur (Platyhelminthes) som inkluderar de flesta arter av maskmaskar. Dessa organismer saknar ett organiserat cirkulationssystem och andningsorgan, och deras kroppar består av en enda cellager som är täckt av ett yttre hudskikt. De flesta Turbellaria-arter lever i vattenmiljöer och rör sig genom att vålla muskler längs kroppen för att glida över underlaget. Klassen innehåller både fria levande arter och parasitiska arter som infekterar andra djur, inklusive människor.
Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:
Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.
'Urodela' er ein klasse i dyrekreftene (Kreftar) som også kallas for «stjernedeyr». Disse dyr er vannlevande og har en lengre svans enn andre kreftar. Til denne klassen hørmer arter som salamandrar og mudderpaddar.
I medicinsk sammenheng kan ordet 'Urodela' referere til de medisinske forhold knyttet til disse dyr, men det er veldig spesielt i akademisk kontekst dette vil være relevant.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.
C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.
Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.
Peripheral nerve injuries refer to damage or trauma to the peripheral nerves, which are the nerves that transmit signals between the brain and spinal cord (central nervous system) and the rest of the body. These nerves are located outside of the brain and spinal cord, and they control motor functions, such as movement and sensation, in various parts of the body.
Peripheral nerve injuries can result from a variety of causes, including trauma, compression, stretching, or laceration. The severity of the injury can range from mild to severe, and it may affect a single nerve or multiple nerves. Depending on the type and extent of the injury, peripheral nerve damage can cause symptoms such as numbness, tingling, weakness, pain, or loss of function in the affected area.
Peripheral nerve injuries are typically classified into three categories based on the severity of the injury:
1. Neuropraxia: This is a mild form of nerve injury that results from compression or stretching of the nerve. The nerve remains intact, but its functioning is disrupted due to damage to the myelin sheath, which is the protective covering around the nerve. Recovery from neuropraxia can take several weeks to months, but it is usually complete.
2. Axonotmesis: This is a more severe form of nerve injury that involves damage to the axons, which are the long fibers that transmit signals within the nerve. The myelin sheath may also be damaged or destroyed. Recovery from axonotmesis can take several months to years, and it may not be complete. Some patients may experience permanent loss of function or sensation in the affected area.
3. Neurotmesis: This is the most severe form of nerve injury, which involves complete severing of the nerve. Recovery from neurotmesis is unlikely without surgical intervention, such as nerve grafting or repair.
Treatment for peripheral nerve injuries depends on the type and severity of the injury. In some cases, conservative treatment, such as physical therapy or pain management, may be sufficient to promote recovery. However, in more severe cases, surgery may be necessary to repair or reconstruct the damaged nerve.
Kobrahjärtats gif (kobrakardiotoxiner) är ett neurotoxiskt och kardiotoxiskt protein som finns i kobrans gift. Det kan orsaka paralys och andningssvårigheter genom att blockera signalsubstanser i nervsystemet. Det kan också påverka hjärtats funktion negativt och leda till abnormalt hastigt eller långsamt hjärtslag, eller i värsta fall hjärtstillestånd.
'Vävnadsvänliga material' (i engelska 'biocompatible materials') är material som är designeda för att användas i kontakt med levande vävnad utan att orsaka skada, irritation eller en immunreaktion. Dessa material har egenskaper som gör dem säkra, uthålliga och förmådna att integreras med kroppen på ett så pass naturligt sätt att de blir tolererade av kroppens immunsystem. De används ofta inom områden som medicinsk implantatteknik, tandvårdsprodukter och läkemedelsutveckling.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
Neurit är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva de utskott (processer) som sträcker sig från nervcellens (neurons) cellkropp och ger upphov till det nervfibrösystem som bildar vårt nervsystem. Dessa neuriter kan vara antingen axoner eller dendriter, beroende på deras funktion och utseende.
Axonen är den långa, utskjutande process som svarar för att överföra signaler (impulser) bort från cellkroppen till andra nervceller, muskler eller körtlar. Dendriterna däremot är kortare och mer greniga utskott som tar emot signaler från andra nervceller och ledar dem till cellkroppen.
Neuriter kan vara drabbade av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till neurologiska symtom såsom sängvägran (paralys), känselbortfall, smärta eller förlorad muskelkontroll. Exempel på sådana sjukdomar är neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom, samt infektionssjukdomar som polio och vissa former av hjärninflammation (encefalit).
I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).
Ryggmärgsskada (eng. "spinal cord injury", SCI) är en skada på den del av nervsystemet som löper genom ryggraden och styr kroppens sensoriska och motoriska funktioner. Skador på ryggmärgen kan orsakas av olyckor, sjukdomar eller andra trauma som skadar eller trycker på ryggmärgen. Symptomen på en ryggmärgsskada kan variera beroende på vilken del av ryggmärgen som är skadad och hur allvarlig skadan är, men kan inkludera förlorad känsel eller rörelseförmåga under skadan eller nedanför, smärta, svälla, spasmer, svårigheter med balans och koordination, problem med tarm- och blåshantering samt i vissa fall andningssvårigheter. Behandlingen av ryggmärgsskador kan innebära akut vård, medicinsk behandling, rehabilitering och terapi för att hjälpa den skadade personen att återhämta sig så mycket som möjligt. I allvarliga fall kan en ryggmärgsskada leda till livslång funktionsnedsättning eller död.
Kardiotoxiner är en typ av toxiner som skadar eller påverkar hjärtfunktionen negativt. Dessa toxiner kan orsaka problem som att hjärtat slår för snabbt, för långsamt eller i oregelbundna mönster, och kan även leda till sämre pumpförmåga hos hjärtat. Kardiotoxiner finns bland annat inom vissa grupper av ämnen som läkemedel, gifter från djur och växter samt vissa kemiska föreningar.
'Myoblast' är en typ av cell som har förmågan att differensiera och bli en del av skelettmuskulaturen. De utvecklas från stamceller i embryonalstadiet och fortsätter att finnas i vuxna muskler, där de kan bidra till muskelväxt och reparation av skador. När myoblastceller differentierar bildas flera celler som kallas myocyter, vilka slutligen blir långa och trådformiga muskelfibrer genom en process som kallas fusion. Dessa muskelfibrer är de funktionella enheterna i skelettmuskulaturen och arbetar tillsammans för att orsaka kontraktion och rörelse.
Ischiatic neuropathy, även känt som ischiaticusnerveinflammation eller ischiaticusneuropati, är en nervskada eller irritation av den ischiatiska nerven. Den ischiatiska nerven är en stor nerver som förgrenar sig från ryggraden i ländryggen och innerverar musklerna i bakdelen, låren och benen, samt känseln i delar av skinnet på baksidan av benet.
Ischiatic neuropathy kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive kompression eller skada av nerven, sjukdomar som diabetes, tumörer, infektioner eller trauma till ländryggen eller höftområdet. Symptomen på ischiatic neuropathy kan variera beroende på graden och platsen på skadan, men de kan inkludera smärta, kramper, svaghet eller förlorad känsel i låren och benen. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, neurologiska tester och avbildningsstudier som magnetresonanstomografi (MRI) eller datortomografi (CT). Behandlingen kan innebära mediciner för smärtlindring, fysisk terapi, operation eller kombinationer av dessa.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
'Synnerv' eller optisk nerv (latin: Nervus opticus) är ett kranialnerv som primärt är ansvarigt för att överföra syninformation från ögat till hjärnan. Det är den andra av tolv kranialnerver och är unik eftersom den är en del av centrala nervsystemet (CNS) istället för det perifera nervsystemet (PNS). Synnerven börjar i ögats nackdel, där retinan (ögats näthinna) sammanstrålar till en punkt som kallas optisk disk eller blind fläck. Därifrån går den genom ögonhålan och in i hjärnan via en öppning i skallbasen vid temporalbenet, kallad optikuskanalen.
I hjärnan överför synnerven informationen till lateral geniculate kärnan (LGN) i thalamus och därefter till primära visuella cortex (area 17 eller V1) i occipitalloben, där det bearbetas ytterligare. Skador på synnerven kan orsaka synförlust, bland annat i form av synfältreduktion eller blindhet i ena ögat.
GAP-43, också känt som B-50 eller neuromodulin, är ett protein som spelar en viktig roll i nervcellers tillväxt och plasticitet. Det är beläget huvudsakligen i synapser och axonterminaler, där det deltar i processer som involverar cytoskelettreorganisering och signaltransduktion. GAP-43 har en hög koncentration av serin-, treonin- och tyrosinresidyer, vilket gör det till ett substrat för flera kinaser och fosfataser. Fosforylering av GAP-43 är involverad i regleringen av nervcellers tillväxtkoner och axons transport, samt i synaptisk plasticitet och minnesfunktioner. Även om det inte finns några direkta kopplingar mellan GAP-43 och sjukdomar, har forskning visat att förändringar i GAP-43-uttryck kan vara associerade med neurologiska störningar som skada i hjärnan eller ryggmärgen.
Stamcellstransplantation (SCT) är en medicinsk behandlingsmetod där patienten får en transplantation av stamceller, vanligtvis från benmärg. Stamceller är celler som har förmågan att dela sig och differensiera till olika typer av celler i kroppen.
I samband med en SCT behandlas patienten först med höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sjukdomscellerna i benmärgen. Sedan ges patienten en transplantation av friska stamceller, som börjar bygga upp en ny, frisk benmärg och producera nya, friska blodceller.
Stamcellstransplantation kan användas för att behandla olika sjukdomar, till exempel cancerformer som leukemi, lymfom och multipel myelom, samt vissa ärftliga sjukdomar som sjukdomar i blodet och immunförsvaret.
Det finns två huvudtyper av stamcellstransplantation: autolog transplantation och allogen transplantation. Vid en autolog transplantation använder man patientens egna stamceller, som har hämtats och kylfrusatts innan behandlingen med kemoterapi eller strålbehandling påbörjas. Vid en allogen transplantation använder man stamceller från en donator, vanligtvis en nära släkting till patienten, men i vissa fall kan även obesläktade donatorer användas.
"Funktionell återhämtning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där en persons fysiska, kognitiva och emotionella funktioner återgår till ett acceptabelt eller nära normalt stadium efter sjukdom, skada eller operation. Det innebär att individen kan utföra sina vardagliga aktiviteter och delta i sociala situationer på ett relativt normalt sätt. Funktionell återhämtning kan variera från person till person beroende på en rad faktorer, inklusive typen av sjukdom eller skada, allmän hälsostatus, ålder och psykologiska faktorer. Det är viktigt att notera att fullständig återhämtning kan vara orealistisk i vissa fall, men målet är ändå att uppnå den bästa möjliga funktionella kapacitet för den enskilde individen.
"Animal models" er en betegnelse for brugen af dyr som forsøgsdyr i forskning, hvor dyrene svarer til mennesker på en eller anden måde. Dette kan være pga. en lignende anatomi, fysiologi, genetisk sammensætning eller sygdomsudvikling. Animal models anvendes ofte i biomedicinsk forskning for at opnå bedre forståelse for sygdomme, udvikle og teste nye behandlingsmetoder, og forudsige virkninger og bivirkninger af medicinske produkter før de prøves på mennesker. De dyr, der oftest anvendes som animal models, er mus, rotte, kanin, hund, kat, gris og primat.
Muskelutveckling (engelska: muscular development) är ett samlingsbegrepp för de processer som leder till att skelettmusklerna ökar i storlek och styrka. Detta sker genom en kombination av träning, näringsintag och vila. Vid träning utsätts musklerna för mekanisk spänning, vilket ledde till att de skadas på mikroskopisk nivå. Som svar på denna skada aktiveras muskelcellernas cellkärnor för att syntetisera fler proteiner och öka i storlek, en process som kallas muskelhypertrofi. Samtidigt kan också antalet muskelceller (muskelkärnor) öka, ett tillstånd som kallas muskelhyperplasi.
Muskelutveckling är viktig för att uppnå och underhålla optimal fysisk prestation, hälsa och välbefinnande. Det kan också ha estetiska fördelar. För att maximera muskelutveckling rekommenderas regelbunden träning med progressivt ökad belastning, tillräcklig näring och vila.
'Hydra' är inget medicinskt begrepp, utan istället ett vetenskapligt namn på ett släkte av sötvattenslevande, färglösa eller färgade maneter (en sorts nässeldjur). Hydra-arter lever ofta i stillastående vatten och har en cylindrisk kropp med en munöppning vid ena änden. De kan regenerera sina celler mycket effektivt, vilket gör att de kan återskapa sig själva även om de skadas svårt. Dessa egenskaper har gjort hydra-arter intressanta inom forskningen av cellregeneration och stammceller.
'Myelinskidan' är ett lagertunge material som omger och skyddar nervcellers axoner i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) samt i det perifera nervsystemet. Den består huvudsakligen av fett och protein och har en vitaktig färg, varav den vita substansen i hjärnan och ryggmärgen utgörs till stor del av myelinskidor.
Myelinskidan har till uppgift att öka nervimpulsernas hastighet och skydda axonen från skada. Den bildas av en typ av glialceller som kallas oligodendrocyter i centrala nervsystemet och av Schwannceller i det perifera nervsystemet. Myelinskador, såsom multipel skleros (MS), kan orsaka neurologiska symtom som sängliggande, förlamningar, känselbortfall och smärta.
"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.
Holothuria är ett släkte i klassen sjögurkor (Holothuroidea) som tillhör djurstammen tagghudingar (Echinodermata). Släktet innehåller över 100 arter av sjögurkor, även kallade kområtsgurkor, som förekommer i alla världshav. De flesta arterna lever på havsbotten och livnär sig på att filtrera sediment för att få näring. Holothuria-arter har en cylindrisk kroppsform med långsträckta tarmar som tar upp näringsämnen från sanden eller dyet de bor i. De flesta arterna är utrustade med taggar och har ett hudskelett av små kalkplattor. Några arter av Holothuria är kommersiellt värdefulla som matfisk, till exempel havsvaktlar (H. scabra) och fotsäl (H. fuscogilva).
'Tandrotshinna' er en medisinsk term som refererer til en tilstand der en persons tann rotter blir synlige i munnen. Dette skjer vanligvis fordi gommen har trukket seg tilbake fra tennene, ofte pga av tandlosshet eller parodontitt. Tandrotshinna kan ogssa være et teken på at en person har en mer alvorlig form for parodontitt, som kaller for behandling for å forhindre ytterligere skade og eventuell tap av tennene.
Mesenchymal Stromal Cells (MSCs) är en typ av vuxen stamcell som kan diferensieras till olika celltyper, såsom fett-, brosk- och benceller. De hittas naturligt i många olika typer av vävnader i kroppen, till exempel benmärg, fettvävnad och moderkaka. MSCs har förmågan att kunna dela sig under lång tid och kan utvecklas till olika sorters celler som bygger upp osskörteln, brosk, ben, muskler, blodkärl och andra vävnader.
MSCs har visat sig ha potentialen att användas inom regenerativ medicin för behandling av en rad olika sjukdomar och skador, bland annat skelett- och ledskador, hjärtsjukdomar, diabetes och neurologiska sjukdomar. De kan också ha immunmodulerande egenskaper, vilket betyder att de kan påverka vår immunförsvarsmekanism och potentiellt användas för behandling av autoimmuna sjukdomar och transplantationsrelaterade komplikationer.
Det är värt att notera att termen "Mesenchymal Stromal Cells" har ersatt den tidigare benämningen "Mesenchymal Stem Cells", eftersom det har visat sig att MSCs inte nödvändigtvis har alla egenskaper som förväntas hos stamceller, såsom obegränsad förmåga till självförnyelse och differensiering till flera olika celltyper.
"Benvävsbildning" är en medicinsk term som refererar till att kroppen bildar ett överflödigt eller oönskat vävnadsmassa som består av benvävnad. Detta kan ske på flera ställen i kroppen, men är vanligast i leder och ledhinnor. Benvävsbildning kallas även för "osteofytoser" eller "osteoartrit".
Det finns olika orsaker till benvävsbildning, men den vanligaste orsaken är åldrande och slitage på leder och ledhinnor. Andra orsaker kan vara skador, infektioner, tumörer eller sjukdomar som exempelvis reumatoid artrit.
Benvävsbildning kan orsaka smärta, stelhet, svullnad och nedsatt rörelseförmåga i de berörda områdena. Behandlingen av benvävsbildning kan innebära mediciner som lindrar smärtan och inflammationen, fysisk terapi för att öka rörligheten och styrkan, eller i vissa fall kirurgi för att avlägsna överflödiga benvävnadsmassor.
Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.
Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.
Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.
Genmanipulerade djur definieras som djur vars genetiska material har ändrats genom användning av bioteknik, ofta med hjälp av tekniker såsom genteknik eller geneditering. Det kan innebära att ett eller flera gener har lagts till, tagits bort eller modifierats i djurets DNA-sekvens. Syftet med genmanipulation kan vara att introducera en ny egenskap hos djuret, förändra en befintlig egenskap eller ta bort en egenskap helt. Genmanipulerade djur används inom forskning, medicin och jordbruk.
'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.
Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:
* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.
Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.
'Vuxna stamceller', också kända som adulta stamceller, är stamceller som finns hos vuxna djur och människor. De hittas i många olika typer av vävnader i kroppen, såsom benmärg, fettvävnad, muskler och lever.
Enligt National Institutes of Health (NIH) definieras vuxna stamceller som "celler som har förmågan att själva förnya sig genom celldelning och att differensiera till olika celltyper inom samma eller närliggande typer av vävnader."
Vuxna stamceller kan användas inom medicinen för att behandla en rad olika sjukdomar och skador, såsom leukemi, lymfom, multipel myelom, sjukdomar i benmärgen, hjärtsjukdomar, diabetes, Parkinson's sjukdom och skador på hud, lever och nervsystem.
Det är värt att notera att forskningen kring vuxna stamceller fortfarande är en aktiv och snabbt utvecklande område inom medicinen, och det finns fortfarande mycket att lära om deras potential och begränsningar.
'Ambystoma' är ett släkte av stjärtgroddjur som beskrevs av Tschudi 1838. Släktet ingår i familjen mullvadssalamandrar (Ambystomatidae). De olika arterna inom släktet 'Ambystoma' kallas ofta för axolotl eller mudder salamandrar på engelska.
Exempel på arter inom släktet 'Ambystoma' är:
* Axolotl (Ambystoma mexicanum)
* Östlig muddersalamander (Ambystoma maculatum)
* Västra muddersalamandern (Ambystoma gracile)
* Jeffersonmuddarsalamander (Ambystoma jeffersonianum)
Dessa arter förekommer främst i Nordamerika, men även i Mexiko. De är oftast akvatiska eller semiakvatiska och lever i sötvatten som dammar, pölar och långsamflytande vattendrag.
PAX7 är ett transkriptionellt faktorprotein som spelar en viktig roll i utvecklingen och underhållet av muskelstammceller, även kända som satellitceller. Dessa celler är ansvariga för regenerationen av skelettmuskulatur efter skada eller träning. PAX7-proteinet hjälper till att reglera genuttrycket hos en mängd gener som är involverade i muskelcellers differentiering och överlevnad. Genen som kodar för PAX7-proteinet benämns PAX7.
'Synnervsskada' (også kjent som 'ophthalmologisk trauma') refererer til skader på strukturer i øyet og synsnerven som følge av trauma eller skade. Dette kan inkludere blant annet skader på cornea, iris, lins, glasværsen, regnbuebanen, sclera og synnervesystemet. Symptomer på synnervsskador kan variere, men inkluderer ofte smerte, rødhet, svulst, synsforstyrkelser som bl.a. synsnedsatthet, dobbeltseende eller synsløshet, og forandringer i pupilreaksjonen. Behandlingen av synnervsskader kan variere alt etter type og alvorlighetsgraden på skaden, men inkluderer ofte behandling med medicinske midler, kirurgiske ingreps eller andre terapeutiske tiltak for å forebygge komplikasjoner og forbedre synet.
Sebrafiskproteiner refererer til proteiner som findes i zebrafisken (Danio rerio), en lille, tropisk ferskvandsfiskart. Zebrafisken er blevet et vigtigt modelorganisme inden for biomedicinsk forskning pga. dens simple opbygning, korte generationstid og store antal af afkom. Derfor har proteiner fra zebrafisk også fået betydning inden for forskningen.
Sebrafiskproteiner kan have mange forskellige funktioner i forskellige cellulære processer, herunder reguleringen af immunforsvar, celledeling, differentiering og apoptose (programmeret cellet død). Nogle sebrafiskproteiner kan have potentiale som terapeutiske mål eller markører for sygdomme hos mennesker. Derfor er studiet af sebrafiskproteiner vigtig for at forstå molekylære mekanismer bag mange cellulære processer og sygdomme.
In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.
Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).
Cell transplantation, also known as cellular therapy, is a medical procedure that involves transferring healthy cells into a patient’s body to replace or repair damaged or diseased cells. This technique has been used in various fields of medicine, including neurology, cardiology, oncology, and regenerative medicine.
In this process, cells are harvested from a donor, which can be a genetically identical twin (syngeneic), partially matched (allogeneic), or the same individual (autologous). The harvested cells undergo extensive testing to ensure their safety and efficacy before being transplanted into the recipient’s body.
The goal of cell transplantation is to restore normal function, enhance the body’s natural healing processes, or provide a source of cells that can produce therapeutic agents, such as enzymes or hormones. Some examples of cell types used in transplantation include stem cells, hematopoietic (blood-forming) cells, islet cells for diabetes treatment, and nerve cells for neurodegenerative disorders.
While cell transplantation holds great promise for treating various diseases, it also comes with potential risks, such as immune rejection, infection transmission, and tumor formation. Therefore, careful monitoring and follow-up are essential to ensure the success of the procedure and minimize any adverse effects.
Cellular differentiation är en process där en obespecialiserad stamcell eller en tidigare differentierad cell successivt specialiseras och differensieras till en specifik celltyp med specifika funktioner och struktur. Under denna process utvecklas cellen nya strukturer och funktioner, samtidigt som vissa gener och deras relaterade proteiner stängs av eller aktiveras för att matcha den nya cellens roll i kroppen.
Processen med cellular differentiering är mycket viktig under fostertiden då de ospecialiserade stamcellerna utvecklas till alla de olika celltyper som behövs för att bilda en fullt utvecklad organism, inklusive muskelceller, nervceller, leverceller och blodceller. Även efter födseln fortsätter denna process, då nya celler skapas för att ersätta de som dör eller skadas.
Fel i cellular differentiering kan leda till allvarliga sjukdomar, såsom cancer och developmentella störningar.
'Skelettmyoblast' är en medicinsk term som refererar till en typ av cell som spelar en viktig roll i den tidiga utvecklingen av skelettmuskulatur hos foster. Dessa celler differencieras senare till skelettmuskelceller, även kända som muskel fiber eller muskeltrådar.
Skelettmyoblasterna är en del av den mesenchymala stamcellen populationen och kan differentieras till olika typer av celler, inklusive skelettmuskelceller, benceller och fettceller. När de differencierar till skelettmuskelceller, bildar de långa, trådformiga fiber som är kapabla att undergå kontraktion och producera rörelse i kroppen.
Förståelsen av skelettmyoblasternas biologi och differentieringsprocess har potentialen att öppna nya behandlingsmöjligheter för muskuloskeletala sjukdomar och skador, inklusive muskeldystrofi och muskelskador orsakade av trauma eller åldrande.
Myelinproteiner är proteiner som är belägna i den fettrika myelinscheidan som omger och skyddar axoner (nervtrådar) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och perifera nervsystemet. Myelinproteinerna hjälper till att accelerera nervimpulserna genom att underlätta saltatorisk konduktion, vilket är en hoppande form av ledning som gör att impulsen kan färdas snabbare än om den skulle behöva färdas kontinuerligt längs axonen.
Det finns olika typer av myelinproteiner, men två viktiga proteiner är:
1. P0 (eller PO) protein: Detta är ett stort transmembrant protein som utgör en betydande del av den yttre layern av myelinscheidan i perifera nervsystemet.
2. Myelin basic protein (MBP): Detta är ett hydrofilt proteiner som finns i den innersta lagret av myelinscheidan, både i centrala och perifera nervsystemet. MBP är involverat i stabiliseringen och underhållet av myelinscheidan.
Abnormaliteter eller skador på myelinproteinerna kan leda till neurologiska sjukdomar, såsom multipel skleros (MS), där immunförsvaret attackerar myelinskidan och orsakar demyelinering, vilket leder till diverse neurologiska symtom.
'Framben' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva den främre (ventrala) sidan av kroppen, särskilt i samband med beskrivningar av positioner och rörelser hos djur, inklusive människor. På motsvarande sätt kan 'bakben' användas för att referera till den bakre (dorsala) sidan av kroppen.
Exempel: När en person går på alla fyrar, stöder de frambenen framför sig och bakbenen bakom sig.
Enligt den medicinska ordboken Definitionsmedical.com, är ett benersättningsmedel (engelska: "nutritional supplement") en produkt som tillhandahåller näringsämnen som kan komplettera eller förbättra din vanliga kost. Detta inkluderar vitaminer, mineraler, aminosyror, essentiella fettsyror och andra substanser som kan ha en potential nyttig effekt på ditt hälsotillstånd. Benersättningsmedel kan vara i form av tabletter, kapslar, pulver eller drycker.
Det är viktigt att notera att benersättningsmedel inte ska användas som en ersättning för en balanserad och näringsrik kost, utan snarare som ett komplement till den. Det är alltid rekommenderat att först konsultera en läkare eller dietist före början av bruket av någon typ av benersättningsmedel för att undvika onödvändiga hälsorisker och för att säkerställa att det är lämpligt för din specifika behov.
Spinal ganglie är en del av det perifera nervsystemet. De är samlingar av nervceller, också kända som neuron, som är belägna utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Spinala ganglier innehåller sensoriska nervceller som tar emot smärta, temperatur och känselimpulser från kroppen. Dessa impulser transmiteras sedan till ryggmärgen och vidare till hjärnan för bearbetning och respons.
Spinala ganglier är vanligtvis belägna i ryggraden, nära de ryggradsnervrötter som löper ut från ryggmärgen. Varje spinalt ganglion är associerat med en specifik ryggradsnervrot och innehåller sensoriska nervceller som tjänar den kroppsregion som innerveras av denna specifika nervrot.
"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.
Hörselceller, eller cochleärna hair cells, är sensoriska celler i inneröra organet cochlea (hjärnhinnan) som omvandlar ljudvibrationer till nervsignaler. De två typerna av hörselceller är inre och yttre hårceller. Yttre hårcellerna reagerar på starkare ljudvibrationer och skickar signaler till de inre hårcellerna, som i sin tur reagerar på svagare ljudvibrationer. Dessa nervsignaler överförs sedan till hörselnerven och vidare till hjärnan för tolkning av ljudet. Skador på hörselceller kan leda till permanent hörselnedsättning eller dövhet.
Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.
Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.
Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.
Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.
"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."
"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.
There are several methods used to create genetically modified mice, including:
1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.
Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.
"Cell heritage" er en betegnelse for de genetiske og epigenetiske egenskaber, som en celle arver fra sin oprindelige stamcellule. Dette inkluderer den specifikke kombination af gener, som cellen har fået via arvematerialet (DNA) fra sine forældre, samt de ændringer i genekspression og cellulær funktion, der er sket siden cellelinjen blev dannet.
Epigenetiske ændringer kan også påvirke cellens arv og bestemme, hvilken type celle den bliver, uden at ændre dens grundlæggende DNA-sekvens. Disse ændringer kan være reversible og kan skyldes faktorer som miljø, livsstil og alder.
I klinisk sammenhæng er cell heritage relevant for regenerativ medicin, hvor man benytter stamceller til at behandle sygdomme og skader. Forståelsen af cellens arv kan hjælpe med at prædikere, hvilken type celle der vil blive dannet og hvordan den vil opføre sig i et givent miljø.
Kondroitin-ABC-lyas är ett enzym som bryter ned kondroitinsulfat, ett typ av proteoglykan som finns i extracellulär matris i vävnader. Proteoglykaner består av en proteinsekvens med en eller flera glykosaminglykan-kedjor (GAG) som är kovalent bundna till proteinets sidokedja. Kondroitinsulfat är en typ av GAG som innehåller negativt laddade sulfaterade sockermolekyler.
Kondroitin-ABC-lyas består av tre olika enzymkomponenter: N-acetylgalaktosamin 6-sulfatas (GALNS), iduronat 2-sulfatas (IDS) och betaglukoronidase (BGLU). Dessa enzymer arbetar tillsammans för att bryta ned kondroitinsulfat till mindre sockermolekyler.
Mutationer i generna som kodar för dessa enzymkomponenter kan leda till sjukdomar som kallas mucopolysackaridoser (MPS). MPS-sjukdomarna är arvsmässigt betingade sjukdomar som orsakas av brist på specifika enzymer som behövs för att bryta ned glykosaminglykaner. I fallet med kondroitin-ABC-lyas kan defekter i GALNS, IDS eller BGLU leda till olika former av MPS: MPS IVA (Morquio A), MPS IIIC (Sanfilippo C) och MPS VII (Sly). Dessa sjukdomar är karaktäriserade av ansamlingar av partielvis nedbrutna glykosaminglykaner i olika kroppsvävnader, vilket kan leda till skador på hjärtat, lungorna, levern, skelettet och centrala nervsystemet.
Enligt medicinsk terminologi är "biologiskt nedbrytbara implantat" definierade som konstgjorda material eller enheter som placeras i kroppen för att utför en specifik funktion och som progressivt bryts ner och absorberas av kroppens egna biologiska processer över tiden. Dessa implantat är ofta gjorda av material som naturligt förekommer i kroppen, såsom proteinbaserade polymerer eller keramik, och kan användas till exempel för att stödja benväxt efter en fraktur eller för kontrollerad läkemedelsutskiljning.
RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.
Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.
Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.
Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).
I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.
I'm sorry for any confusion, but "Hjorthorn" doesn't seem to have a direct medical translation in English. However, if you're referring to "Hjärthorn," it translates to "Aortic Horn" in English, which is a medical term. The aortic horn is a part of the aorta, specifically the initial portion of the ascending aorta just above the aortic valve. It's where the coronary arteries originate. If you had something different in mind or need more information about the aortic horn, please provide more context or clarify your question.
Mesenkymal stamcellstransplantation (MSCT) är en typ av celltransplantation där mesenkymala stamceller används. Mesenkymala stamceller är ett slags stamceller som har förmågan att differentieras, eller omformas, till olika typer av celler som utgör bindväv, muskel, ben, brosk och fett.
I en MSCT-procedur tas mesenkymala stamceller vanligtvis från benmärgen, navelsträngen eller annan lämplig källa, prepareras i laboratoriet och transplanteras sedan till patienten. Transplantationen kan ske antingen autologt (dvs. med celler tagna från samma individ) eller allogeniskt (med celler tagna från en annan individ).
MSCT har potentialen att behandla en rad olika sjukdomar och skador, bland annat cancer, degenerativa muskuloskeletala tillstånd, hjärt-kärlsjukdomar och neurologiska skador. Dock finns det fortfarande mycket forskning kring hur MSCT bäst kan användas och vilka risker och fördelar den kan medföra.
Cell transdifferentiation är en process där en typ av cell konverteras till en annan typ av cell, som inte normalt ses övergå från den ena till den andra. Detta sker genom att genuttrycket och cellens funktion ändras på ett sådant sätt att den blir lik en annan celltyp. Denna process kan uppstå naturligt under utvecklingen eller som en del av sjukdomsprocessen, men kan också induceras i laboratoriemiljö genom till exempel genmanipulation. Transdifferentiering skiljer sig från dedifferentiering, där en cell återgår till en tidigare stadium i sin utveckling, och från celldifferentiering, där en stamcell utvecklas till en specifik celltyp.
'Guldfisk' är ett vanligt smeknamn på det medicinska läkemedlet Auranofin, som används för behandling av reumatoid artrit. Auranofin är en organogoldpreparat och verkar genom att reducera inflammation i kroppen. Det ges vanligtvis som tablettform.
Det är värt att notera att termen 'guldfisk' inte används inom den medicinska professionen, utan snarare av patienter och icke-medicinskt personal för att beskriva läkemedlet på ett lättillgängligt sätt.
Hepatocyte Growth Factor (HGF) är ett protein som produceras av stromala celler i levern och fungerar som en mitogen, vilket innebär att det stimulerar celldelning hos hepatocyter (leverceller). Det har också andra biologiska effekter såsom cellproliferation, överlevnad, migration och morfogenes. HGF binder till sin receptor c-Met och aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning och överlevnad. Det är involverat i flera fysiologiska processer såsom embryonal utveckling, vävnadsreparation och angiogenes (kärlbildning). I en medicinsk kontext kan HGF vara av intresse vid behandling av leverrelaterade sjukdomar som levercirros och levercancer.
En medicinsk definition är en cicatrix (eller cicatrice) ett permanent ärr som bildas när huden eller andra vävnader läker efter en skada, såsom en sår, operationssår eller brännskada. Cicatrices uppstår när kroppen producerar kollagen för att stänga och reparera sårvävnan. När cicatrices bildas kan de variera i storlek, form, färg och höjd beroende på individuella faktorer som ärftlighet, ålder, belastning, plats på kroppen och djupet av skadan. I vissa fall kan cicatrices vara estetiskt störande eller orsaka funktionella problem, till exempel när de begränsar rörelser eller orsakar smärta.
Muskel fiber, eller muskulære fibre, er i den medicinske terminologi de specielle celler, der udgør det egentlige kontraktile apparat i skeletmusklerne. Hver muskel fiber består af et stort antal myofibriller, som igen er sammensat af de proteiner aktin og miozin, der under normale forhold glider over hinanden og på den måde gør musklen i stand til at kontraheres. Muskel fibre kan inddeles i typer alt efter deres egenskaber, fx langsomt eller hurtigt kontraktile fibre.
Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.
Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.
Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.
'Axon terminals' or 'axon boutons' refer to the swollen ends of axons, which are the nerve cell extensions responsible for transmitting electrical signals (neurotransmitters) to other neurons or effector cells, such as muscle fibers or gland cells. These terminals form specialized structures called synapses where they release neurotransmitters into the synaptic cleft to communicate with the target cells.
'Kärlnybildning, fysiologisk' refererar till den normale och naturliga processen där nya blodkärl bildas i kroppen. Denna process kallas också angiogenes. Fysiologisk kärlnybildning sker under normala förhållanden, till exempel under fostertiden då det behövs ett stort antal nya blodkärl för att försörja den växande fostret med syre och näringsämnen. Även under vuxenlivet kan fysiologisk kärlnybildning ske, till exempel när sår eller skador läker sig. I dessa situationer aktiveras specifika signalsubstanser som får celler i blodkärlen att dela sig och bilda nya kärl. Denna process är viktig för att hålla kroppen frisk och hälsa.
En vävnadstransplantation är en medicinsk procedure där vävnad från en donator överförs till en mottagare för att ersätta skadad, sjuk eller saknad vävnad hos mottagaren. Vävnadstransplantation kan vara allt ifrån en relativt enkel procedur, som att ta hud från ett annat del av kroppen och fästa den på ett sår, till mer komplexa procedurer där man transplanterar organ som till exempel lever, hjärta eller lungor.
Vid vävnadstransplantation är det viktigt att donatorn och mottagaren har en så likartad vävnadstyp som möjligt för att minimera risken för avstötningsreaktioner, där mottagarens immunförsvar attackerar den nya vävnaden. I vissa fall kan läkemedel ges för att undertrycka immunsvaret och minska risken för avstötningsreaktioner.
MyoD-proteinet är ett transskriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i muskelcellers differentiering och skelettmuskulaturens utveckling. Det aktiverar uttrycket av flera gener som kodar för muskelproteiner, vilket leder till att cellen differencieras till en muskelcell. MyoD-proteinet är också involverat i underhåll och regeneration av skelettmuskulatur. Det tillhör den grupp proteiner som kallas myogeniska regulatoriska faktorer (MRF).
"Möss, inavlade mdx" refererar till musstammar som har en specifik genetisk mutation i genen som kodar för ett protein som kallas dystrofin. Denna mutation orsakar en sjukdom som kallas Duchenne muskeldystrofi (DMD), som är en allvarlig, arvtagen neuromuskulär sjukdom som karaktäriseras av progressiv svaghet och degeneration av skelettmusklerna.
Mdx-möss används ofta i forskning som ett djurmodell för att studera DMD, eftersom de visar liknande symtom och muskelpatologi som människor med sjukdomen. Genetiskt sett saknar mdx-möss fungerande dystrofin i sin skelettmuskulatur, vilket orsakar skador på muskelcellerna och till slut ledar till muskelsvaghet och atrofi.
Det är värt att notera att det finns också en annan typ av musmodell som används för att studera DMD, kallad "hDMD" eller "humandystrofin-knockout", där hela humandystrofingenen har ersatt den normala musgenen hos möss. Båda dessa modeller används ofta i forskning för att undersöka potentiala behandlingsstrategier för DMD.
Nanofibrer är fiberartade material med minst en dimension i nanometerskalan, typiskt mellan 10-1000 nanometer. I medicinsk kontext refererar termen ofta till syntetiska eller naturliga polymerfibrer med mycket små diameterer och stor specifika yta, vilket gör dem användbara inom områden som vävnadstillväxt, läkemedelsdosering och skyddsmasker. Nanofibrer kan tillverkas genom olika tekniker, såsom elektrospinnning eller själv sammansättning.
F344 är en typ av laboratorieratt som använts vid forskning och är känd för sin relativt låga genetiska variation jämfört med vilda råttor. Denna specifika typ av F344-rätt är inavlad, vilket betyder att den har blivit avlade under många generationer i ett kontrollerat laboratoriemiljö för att uppnå en hög grad av genetisk konsekvens. Denna standardiserade genetiska bakgrund gör det möjligt att reducera individuella variationer och på så sätt underlätta reproducerbarhet och jämförelser mellan olika studier.
Det är värt att notera att F344-råttor är en vanlig typ av laboratorieratt, men det finns andra typer också som används beroende på forskningsbehov. Varje rätttyp har sina egna specifika drag och fördelar, så valet av rätttyp beror ofta på vilka specifika frågor eller hypoteser som undersöks i en viss studie.
I medicsin betyder "larv" ofta ett stadium i utvecklingen av vissa parasitiska organismers livscykel, där de lever som parasiter inuti värddjuret. Under larvstadiet kan parasiten fortplanta sig och/eller växa, innan den fortsätter till nästa stadium i sin livscykel.
Exempel på parasiter som har ett larvstadium inkluderar roundworms (ascaris), hookworms, threadworms och pinworms. Larven kan vara specialiserad för att infektera värddjuret genom olika sätt, till exempel via huden, mag-tarmkanalen eller andningsvägarna.
Det är viktigt att notera att termen "larv" kan ha andra betydelser inom andra vetenskapliga områden än medicin.
Bromdeoxiuridin (BrdU) er en slags syntetisk nukleosid som erstattes med thymidin i DNA-strømmen under celldeling. Det blir ofte brukt som en markør for cellulær proliferasjon og kan detekteres gjennom immunfluorescens eller immunhistokimisk metode. BrdU er også vært i kliniske prøver for å behandle visse typer av kraftig cancer, men det har ikke vist noen betydelige forbedringer i overlevelsesratene og kan ha alvorlige bivirkninger.
Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.
Wallerian degeneration är en process som sker i nervtrådar (axoner) efter att de skadats eller avskilts från sin källa av signalsubstanser (neurons kropp). Processen innebär att den skadade axonen degenererar och bryts ned, samtidigt som den omgivande myelinat sheath (en fettrik, isolerande substans) kring axonet förlorar sin struktur.
Denna degenerativa process beskrevs först av Augustus Waller på 1850-talet och är en naturlig respons på nervskada. Efter att axonen har skadats, bryts det ned i små fragment som sedan fagocyteras (fagocytos) av supportceller som glialceller. Samtidigt aktiveras immunsystemet för att rensa bort de skadade delarna och underlätta regenerationen av nervtrådarna.
Det är värt att notera att Wallerian degeneration inte bara påverkar centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen), utan även perifera nerver. Denna process är en viktig aspekt av neurodegenerativa sjukdomar och skador, och forskare studerar fortfarande dess underliggande mekanismer för att hitta möjliga behandlingsmetoder.
Hudfysiologi (engelska: skin physiology) är ett område inom fysiologin som handlar om hudens struktur och funktion. Huden är det största organet i människokroppen och har flera viktiga funktioner, till exempel att agera som en barriär mot skada, infektion och vattenförlust.
Huden består av två huvudsakliga skikt: epidermis och dermis. Epidermis är det yttre lagret och är uppbyggt av flera cellager som skyddar underliggande vävnader. Den yttersta celllagen kallas stratum corneum och består av döda celler som är fyllda med keratin, ett protein som gör cellerna tåliga mot mekanisk påfrestning och uttorkning. Dermis är det inre lagret och innehåller blodkärl, svettkörtlar, talgkörtlar och nervändar.
Huden har flera funktioner, däribland:
1. Barriärfunktion: Huden skyddar kroppen mot skada, infektion och uttorkning. Stratum corneum är ett effektivt skyddsområde som förhindrar att främmande partiklar tränger in i kroppen.
2. Termoreglering: Huden hjälper till att reglera kroppstemperaturen genom att utvidga eller kontrahera blodkärlen nära ytan. När blodkärlen expanderar ökar vätskeflödet och kroppen avger värme, medan kontrahering av blodkärlen minskar vätskeflödet och hjälper till att bevara värme.
3. Sensorisk funktion: Huden innehåller nervändar som reagerar på beröring, smärta, tryck, temperatur och vibrationer. Dessa signaler skickas till hjärnan för bearbetning och tolkning.
4. Immunförsvar: Huden har en viktig roll i kroppens immunförsvar genom att producera antikroppar och andra immunoglobuliner som skyddar mot infektioner.
5. Vitamin D-syntes: Huden kan syntetisera vitamin D när den utsätts för solens ultravioletta strålar (UVB). Vitamin D är viktigt för benhälsa, muskel funktion och immunförsvar.
Icke-kommunicerbara sjukdomar som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, cancer och neurologiska sjukdomar kan påverka huden på olika sätt. Exempelvis kan diabetes orsaka neuropati, som kan leda till förlorad känsel i händer och fötter. Hjärt-kärlsjukdomar kan orsaka blåsbildningar eller andra hudförändringar, medan cancer kan leda till hudlösa sår (ulcerationer) eller andra hudskador. Neurologiska sjukdomar kan också påverka huden genom att orsaka rörelsemönsterstörningar, muskelspasmer eller andra symtom.
Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.
Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.
PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.
RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.
"Prolifererande cellkärneantigen" (PCNA) är ett protein som spelar en viktig roll i celldelningen och DNA-replikationen. Det fungerar som en processkopplingprotein och hjälper till att koordinera och reglera den DNA-syntesen under celldelningens S-fas. PCNA binder till DNA och interagerar med andra enzymer som är involverade i DNA-replikationen, reparation och skador på DNA. PCNA används också som ett markörprotein för cellproliferation, eftersom uttrycket av PCNA ökar i celler som är i aktiv delning.
Tandcement är i medicinsk kontext den benartade substans som håller tanden fast i käken. Det består huvudsakligen av calciumsalter och kolagenfibrer. Tandcementet bildas under fostertiden och fortsätter att utvecklas efter födseln. Det har en viktig funktion som mekanisk buffert mot krafter som verkar på tanden, såsom betttryck och slitage. Dessutom bidrar tandcementet till att skydda tandens rot kanaler från infektioner.
Benmorfolgenprotein 2, eller Osteokalcin, är ett protein som primärt produceras i benvävnad och är involverat i mineraliseringen av ben. Det uttrycks av osteoblaster och innehåller tre gamma-karboxylglutaminsyra (GLA)-residuer, vilket gör att det kan binda till hydroxylapatitkristaller i benvävnaden. Osteokalcin har också visat sig ha en roll i regleringen av kalciumhomöostas och energi metabolism. Det är ett viktigt markör för benbildning och omsättning, och nivåerna kan användas som indikatorer på skelettrelaterade sjukdomar som osteoporos.
'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.
"Centralt nervous system (CNS)" är en medicinsk term som refererar till det delområde av nervsystemet som inkluderar hjärnan och ryggmärgen. Detta är den kontrollcentralen för kroppens funktioner, där information bearbetas, sammanbinds och tolkas, och varifrån kommandon skickas ut till resten av kroppen via det perifera nervsystemet (PNS).
Hjärnan är ansvarig för högre mentala processer som tanke, minne, perception, emotion och medvetande, samt kontrollerar andning, hjärtrytm, blodtryck och andra autonoma funktioner. Ryggmärgen löper upp och ner i ryggraden och är ansvarig för att transportera sensoriska signaler till hjärnan och motoriska signaler från hjärnan till musklerna och andra organ.
CNS skyddas av tre höljen, de harbara men porösa meningeala membranerna, som hjälper att hålla det inre miljön stabilt och fri från skada. Dessutom är den omgiven av cerebrospinalvätska (CSF), en klar vätska som agerar som ett buffertämne och skyddar CNS mot stötar och skador.
Calciumfosfater är ett samlingsnamn för oorganiska salter som bildas när calciumjoner (Ca2+) kombineras med fosfatjoner (PO43-). Det finns flera olika typer av calciumfosfater, men de två vanligaste är hydroxiapatit (Ca10(PO4)6(OH)2) och brushit (CaHPO4·2H2O).
Hydroxiapatit är den huvudsakliga komponenten i människans tänder och ben, där det utgör upp till 70% av deras mineralmassa. Det är ett mycket hårt material med en hög buffertkapacitet, vilket gör att det kan hjälpa att reglera kroppens pH-värde.
Brushit däremot förekommer ofta i patologiska sammanhang, såsom vid njursten eller urinsyrabildning i lederna (gikt). Det är ett mindre stabilt mineral som kan bildas när urinen har ett för högt pH-värde och/eller när koncentrationen av calcium och fosfat är för hög.
I medicinsk kontext kan calciumfosfater vara intressanta i samband med till exempel ben- och mineralstoffmetabolism, njursjukdomar och läkemedelsbehandlingar som påverkar dessa processer.
Polyglykolsyra, även känd som polyetylenglycol (PEG), är en syntetisk, icke-ionisk polymersubstans som består av en lång kedja av etylenglykolenheter som är kopplade till varandra. Den kan användas i medicinska sammanhang som ett excipient, det vill säga som ett hjälpmedel för att förbättra en läkemedels formulering eller leverans. PEG har förmågan att lösa upp och stabilisera andra substanser, och kan också användas som en glidmedel för att underlätta injektion av läkemedel.
I medicinska sammanhang finns PEG i olika molekylvikter och kan ha olika funktioner beroende på användningsområdet. Exempelvis kan PEG användas som ett kolonoskopipreparet för att rengöra tjocktarmen före en kolonoskopi, eller som ett aktivt ingrediens i vissa läkemedel där den fungerar som en penetrationsförbättrare. PEG kan också användas som ett vektor för att leverera genmaterial till celler i genteknik och gene therapy.
I allmänhet är PEG säker och väl tolererad vid användning i medicinska sammanhang, men det kan förekomma biverkningar som allergiska reaktioner eller irritation på injektionsstället.
"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.
Facialisnervskador, eller femoralis nerve injuries, är skador på den tolfte cranial nervern (CN VII), även känd som den facialiska nerven. Denna nerv kontrollerar de flesta av ansiktets muskler som används för att uttrycka känslor och röra läppen, näsan och ögonlocken.
Facialisnervskador kan orsaka olika symptom beroende på graden och platsen på skadan. Några vanliga symtom inkluderar:
* Förlust av ansiktsmuskulaturens rörelseförmåga på den skadade sidan, vilket kan leda till att ansiktet ser ut som förvridet eller oförändrat.
* Svårigheter att blinka och/eller täcka över ögat med ögonlocken.
* Förlust av känsel i ansiktet på den skadade sidan (i vissa fall).
* Talsvårigheter eller sluddrande tal.
* Smakförlust vid främre två tredjedelar av tungan (i vissa fall).
Facialisnervskador kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive skalltrauma, stroke, infektion, tumörer och neurodegenerativa sjukdomar. Behandlingen beror på orsaken till skadan och kan innefatta mediciner, terapi eller kirurgi.
I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.
En hårsäck, även känd som hair follicle på engelska, är en liten säckformad struktur i huden där ett hårstrå växer. Hårsäcken innehåller celler som producerar hårtånghåret och den omgivande huden runt håret. Dessutom har hårsäcken särskilda talgkörtlar, sebaceous glands, som producerar ett oljigt sebum som hjälper till att hålla håret och huden fuktiga och skyddade. Hårsäckarna är fördelade över hela kroppen, förutom på svalgköttet, handflatan och planta sidan av fötterna.
'Denervering' er en medicinsk term som refererer til skaden eller ødelæggelse af de nerver, der forsyner et specifikt område i kroppen. Denne skade kan føre til smerter, svaghed, følelsesløshed eller andre forstyrrelser i det påvirkede område.
Denervering kan opstå som en komplikation af mange forskellige medicinske tilstande, herunder skader, sygdomme, infektioner og tumorer. Behandlingen af denervering afhænger af dens årsag og kan omfatte medicin, fysisk terapi, kirurgi eller andre behandlingsformer.
Wnt-proteiner är en typ av signalsubstanser som spelar en viktig roll i cellers kommunikation och koordinering av olika biologiska processer, såsom celldelning, celldifferentiering, cellyttväxling och embryonal utveckling. De är uppkallade efter två genfamiljer, Wingless i Drosophila melanogaster (fruktflugan) och Int-1 i mus, där de första medlemmarna upptäcktes.
Wnt-proteiner binder till receptorer på cellmembranet hos målceller och aktiverar en signaltransduktionsväg som kallas Wnt-signalvägen eller kanoniskt Wnt-signalväg. Denna väg involverar flera intracellulära proteiner, däribland β-catenin, som fungerar som en transkriptionsfaktor när den aktiveras. Aktivering av Wnt-signalvägen leder till att β-catenin accumulerar i cellkärnan och binder till TCF/LEF-transkriptionsfaktorer, vilket initierar en kaskad av genuttryck relaterat till cellproliferation, överlevnad och differentiering.
Dysfunktion eller mutationer i Wnt-signalvägen har visats vara involverade i flera patologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och skelettrelaterade störningar.
I medicinsk kontext, refererar "huvud" till den övre delen av kroppen som inkluderar hjärnan, halsen och ansiktet. Det är den del av kroppen ovanför ryggraden (ryggmärgen) och innehåller en rad viktiga strukturer såsom hjärnan, hörsel- och balansorganen, ögonen, muskler, benen, blodkärl och nerver. Huvudet är också känt som cranium eller caput.
"Grön fluorescerande protein" (GFP) er ein biologisk fluorescerende proteinet som oprinnelig kommer fra den lysende havhøne, Aequorea victoria. GFP-molekylet inneholder et hromofor som absorberer blått lys med en bølgelengde på om lag 480 nm og emitterer grønt lys med en bølgelengde på om lag 510 nm.
GFP-proteinet kan brukes i biomedisinsk forskning som et markør for ei spesifikk molekyltype, for eksempel ein gen, en proteinkompleks eller en celle. Dette gjør det mulig å studere hvordan disse molekyler oppfører seg under forskjellige fysiologiske tilstande og under forskjellige eksperimentelle vilkår. GFP-proteinet har vært en sentral komponent i mange grunnleggande biologiske forskningsprosjekter, og det har bidratt til en rekke betydelige gjenomfinninger innen molekylærbiologi og cellebiologi.
I'm sorry for any confusion, but "Pleurodeles" is not a medical term. It is actually the genus name for a group of salamander species commonly known as Iberian ribbed newts. These newts are native to parts of southern Europe and are known for their distinctive ribs that can be extended through their skin. They are not typically associated with human health or medicine.
Neuroglia, även känt som glial cells, är stödjevävnad i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos djur. De utgör ungefär hälften av hjärnbalansens volym och har länge antagits vara passiva underhållsceller, men nyligen forskning visar att de också kan ha en aktiv roll i informationsprocesseringen.
Det finns fyra huvudtyper av neuroglia: astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller. Astrocyter är de vanligaste glialcellerna och hjälper till att underhålla neuroner, reglera transmissionen av signalsubstanser i synapsen och underhåll och reparera hjärnan efter skada. Oligodendrocyter producerar myelin som isolerar axoner (långa utskott från neuroner) och ökar nervimpulsens hastighet. Ependymceller liner ventrikelsystemet, en serie håligheter i hjärnan fyllda med cerebrospinalvätska, och hjälper till att producera den vätskan. Mikrogliaceller är immunförsvarsceller som hjälper till att försvara nervsystemet mot infektioner och skador.
Till vävnadsodlingsmetoder (tissue engineering methods) räknas de tekniker och metoder som används för att skapa, bygga upp eller regenerera vävnad utanför ett levande organismers kropp, före införandet av den konstruerade vävnaden i kroppen. Detta innefattar ofta tre huvudkomponenter: stamceller eller specialiserade celler, en matris (scaffold) som stöder cellernas tillväxt och differentiering, samt signalsubstanser som reglerar cellernas beteende. Genom att kombinera dessa komponenter kan forskare skapa konstruerade vävnader som efterapper naturliga vävnadens struktur och funktion. Exempel på vävnadsodlingsmetoder innefattar tekniker såsom mikrofabrikation, 3D-bioprinting, samt metoder för att kultivera celler på speciellt utformade matriser. Dessa metoder används inom forskning och medicin för att behandla olika sjukdomar och skador, till exempel ben-, hud- och leverregenerering.
Extracellular Matrix (ECM) är ett nätverk av strukturella och funktionella molekyler som utom cellerna (extracellulärt) bildar en biologiskt aktiv miljö i flera typer av vävnader. ECM består huvudsakligen av proteiner, såsom kollagen, elastin, fibronectin och laminin, samt polysackarider, som glykosaminglykaner (GAG) och proteoglycaner. Dessa molekyler interagerar med varandra och med cellmembranet för att ge strukturell stöd, skapa barriärer, reglera celldelning, differentiering, migration, adhesion och apoptos, samt modulera signaltransduktion och homeostas. ECM kan variera mellan olika vävnader och är dynamiskt under olika fysiologiska och patologiska tillstånd, inklusive embryonal utveckling, vuxen vävnadens normala funktion och sjukdomar som fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.
Amputation är en medicinsk term som refererar till den process where en extremitet, såsom en arm eller en ben, amputeras eller skiljs från kroppen. Det kan vara ett planerat ingrepp som utförs av medicinska skäl, till exempel för att behandla en allvarlig infektion eller en cancersjukdom i extremiteten. Amputation kan också ske akut som en följd av en olycka eller trauma där lemmen inte kan räddas på grund av svår skada.
Den exakta typen och omfattningen av amputationen beror på flera faktorer, inklusive den ursprungliga skadan eller sjukdomen, patientens allmänna hälsotillstånd och eventuella komplikationer under operationen. Efter en amputation kan patienten behöva rehabilitering och anpassning för att lära sig hantera sitt nya liv som amputerad person, inklusive användande av proteser om det är möjligt.
'Parodontium' är ett medicinskt begrepp som refererar till det biologiska systemet som ger stöd och håller fast tänderna i käken. Det består av följande strukturer:
1. Tandkött (Gingiva): Den mjuka, köttiga vävnaden som omger tänderna och skyddar dem från skada.
2. Tandköttsfäste (Periodontal ligament): Det är en kollagenrik vävnad som fäster tanden till käkbenet och ger möjlighet till små rörelser när man tuggar.
3. Käkbenssubstans (Alveolär ben): Den del av käken där tänderna sitter fast. Det är ett poröst ben som innehåller många hålrum för att ge plats åt blodkärlen och nerverna.
4. Cement: En hård, mineraliserad vävnad som täcker roten av tanden och fäster den till käkbenssubstansen.
Parodontiumet kan drabbas av sjukdomar, såsom parodontit (tandköttsinflammation) och periodontal celulit (infektion i tandköttsfästet). Dessa sjukdomar kan leda till tandlossning och eventuell förlust av tänderna om de inte behandlas.
Trombocytempoplasma (eller trombocytopeniskt pl plasma) är ett medicinskt begrepp som refererar till blodplasma med låga nivåer av blodplättar (trombocyter). Blodplättarna är viktiga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stoppa blödningar. När nivåerna av blodplättar i blodet är för låga, kan det öka risken för allvarliga blödningar. Trombocytempoplasma används ofta vid transfusioner för att behandla patienter med allvarlig trombocytopenisk (låg nivå av blodplättar) eller blödningsrubbningar.
'Näthinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till den tunn, genomskinliga membranen som täcker ytan på ögat och skyddar det från främmande partiklar, smuts och skada. Näthinnan, även känd som konjunktiva, består av två delar: den bulbära konjunktivan som täcker främre delen av ögonbulben och den palpebrala konjunktivan som ligger mellan ögonlocken och den bulbära konjunktivan. Näthinnan producerar också en vätska som håller ögat fuktigt och skyddar det mot infektioner.
Svepelektronmikroskopi (SEM) är en typ av elektronmikroskopi som använder en fin stråle av primäre elektroner för att generera en detaljerad och magnifierad bild av ett provs material. När primära elektroner accelereras mot provet skapas sekundära elektroner, backscatterade elektroner och annan signalering som kan användas för att generera en bild.
I SEM-mikroskopi interagerar primära elektronerna med atomer i provet och får atomer att exciteras eller ioniseras, vilket resulterar i emissionen av sekundära elektroner. Antalet sekundära elektroner som emitteras är direkt proportionellt mot den ursprungliga energin hos primära elektronerna och beroende på materialets sammansättning, topografi och andra faktorer.
Sekundära elektroner samlas sedan in med en detektor och omvandlas till en elektrisk signal som bearbetas för att generera en tvådimensionell bild av provet. Bilden visar vanligtvis kontrasterade skuggor och höjdskillnader, vilket gör SEM-mikroskopi användbart för att undersöka ytstrukturen och topografin hos materialprover på nanometer- till mikrometerskalan.
SEM är ett viktigt verktyg inom materialvetenskap, elektronik, biologi och andra forskningsområden där detaljerade bilder av ytor och strukturer behövs för att förstå och analysera materialegenskaper och funktion.
"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.
'Nervvävnad' (eller 'nervesystemets vävnader') är de speciella typer av vävnader som utgör grunden för vårt nervsystem. Det finns två huvudsakliga delar av nervsystemet: det centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen, och det perifera nervsystemet (PNS), inklusive nerver och ganglier som sträcker sig ut från CNS till kroppens olika delar.
Nervvävnad består av två huvudsakliga celltyper: neuron och gliaceller. Neuroner är de specialiserade cellerna som skickar och tar emot elektriska impulser, även kallade aktionspotentialer. Dessa signaler leder till kommunikation mellan olika delar av nervsystemet och med muskler och körtlar i kroppen. Gliacellerna är stödjande celler som hjälper till att underhålla, skydda och nourrera neuronerna. Det finns också flera undergrupper av gliaceller, inklusive astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller, som alla har specifika funktioner i nervsystemet.
Nervvävnad är speciell på grund av sin förmåga att leda elektriska impulser längs axonerna hos neuronerna. Denna förmåga gör det möjligt för oss att känna, tänka och agera i vår omgivning.
"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:
1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.
These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.
I'm sorry for any confusion, but "Sjögurkor" is the Swedish word for sea cucumbers, which are marine animals that belong to the class Holothuroidea in the phylum Echinodermata. They have a soft, elongated body and are found on the ocean floor worldwide. Sea cucumbers are not plants or vegetables, despite their name suggesting otherwise.
In medical terms, sea cucumbers have been used in traditional medicine in various cultures for centuries. Some studies suggest that certain compounds found in sea cucumbers may have potential health benefits, such as anti-inflammatory, antimicrobial, and anticancer properties. However, more research is needed to confirm these effects and establish their safety and efficacy. It's important to consult with a healthcare professional before starting any new treatment or supplement, including those derived from sea cucumbers.
"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.
Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.
Ett experimentellt implantat är ett medicallyk tekniskt enhet eller konstruktion som placeras in i en människokropp under en klinisk prövning för att utvärdera dess säkerhet och effektivitet. Det kan vara avsett att ställa till med en viss funktion, ersätta eller integrera sig med en del av kroppen, eller ge information om kroppens funktioner. Experimentella implantat kan vara till exempel prototyper av nya konstruktioner eller modifieringar av befintliga produkter. De används i forskning och utveckling för att förbättra vår förståelse av fysiologiska processer, testa nya behandlingsmetoder och skapa nya terapeutiska möjligheter.
Den kristallina linse (eller "crystalline lens") er en del af øjet som hjælper til at fokusere lyset på nettet (retina) for at danne et skarp billede. Den kristallinske linse er en transparent, bikonveks struktur, der ligger direkte bag pupillen og består af proteiner kaldet krystalliner. Med tiden kan den kristallinske linse miste sin transparente egenskab og udvikle en skade kendt som katarakt, hvilket resulterer i synsnedsættelse eller blinde.
'Porositet' refererer til den relative mængde af porer (hulrum) i et fast stof, som f.eks. et biologisk væv eller et syntetisk materiale. Porøsiteten har en betydning for materialets egenskaber, herunder styrken, fleksibiliteten og evnen til at transportere væske eller gas gennem det. I medicinsk sammenhæng kan porositet være relevant for forståelse af processer som absorption, diffusion og transport i biologiske væv, herunder huden, lungerne og nyrene.
'Bakben' er en uformell betegnelse for det underste ledbensparti i mennesket, der består af flere små ben og knogler. Den medicinske term for bakken er 'tarsus', og den inkluderer knogler som hælen og arkelen. Problemer med bakbenet kan føre til smerter, skader eller funktionelle bevægelsesproblemer.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
Multipotenta stamceller är celler som har kapaciteten att differensiera sig till flera olika celltyper inom ett visst celltyp-spektrum. De kan dela sig och producera avkomlingar som behåller samma multipotenta förmåga, samt ge upphov till olika specialiserade celltyper under adekvata förhållanden. Exempel på multipotenta stamceller inkluderar blodstamceller (hämatopoetiska stamceller) som kan differensiera sig till olika typer av blodceller, och mesenchymala stamceller som kan differentieras till bland annat fett-, brosk- och benceller.
Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.
X-ray microtomography (micro-CT) är en icke-destruktiv teknik för att generera tredimensionella (3D) bilder av inre strukturer hos ett material eller ett objekt, genom att använda röntgenstrålning.
I en typisk mikro-CT-scanning, roteras objektet i en rotationstomograf som är utrustad med en källa för röntgenstrålning och en detektor. Under varje rotation av objektet, tas en serie tvådimensionella (2D) radiografier från olika vinklar runt objektet. Dessa 2D-bilder används sedan för att rekonstruera en serie tänjda 2D-bilder som representerar varje tvärsnitt av objektet i dess djupriktning. Slutligen, kan dessa tänjda 2D-bilder kombineras för att skapa en 3D-bild av objektets inre struktur.
Mikro-CT är ett användbart verktyg inom forskning och tillämpningar som inkluderar materialvetenskap, biologi, paleontologi, geologi och industriell non-destructive testing (NDT). Det kan användas för att undersöka strukturer på mikrometerskalan, vilket gör det till en kraftfull metod för att studera komplexa inre strukturer hos materialer och objekt.
I'm sorry for any confusion, but "Oligochaeta" is not a medical term. It is a taxonomic category in biology, specifically a class of annelids (segmented worms) that includes earthworms and related forms. If you have a question about a medical term, I would be happy to help with that instead.
Perifert nervsystem (PNS) är det del av nervsystemet som ligger utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Det består av sensoriska, automiska och motoriska nerver som förbinder kroppens muskler, organ och hud med centrala nervsystemet. PNS kan delas in i två delar: den som innehåller de sensoriska nerverna som tar emot information från kroppen till hjärnan och ryggmärgen, och den som innehåller de motoriska nerverna som för befäl från centrala nervsystemet till musklerna och kroppens organ.
Retinal Ganglion Cells (RGCs) är nervoceller i näthinnan (retina) i ögat som mottar information från fotoreceptorcellerna (stavar och tappar) och skickar den vidare till synbanorna i hjärnan. RGCs har långa axoner som bildar en nervbundel, optisk nerven, som leder informationen från ögat till syn barken i hjärnan där det bearbetas och tolkas som synsinnet.
RGCs är viktiga för att uppfatta olika aspekter av synen, inklusive form, rörelse, färg och djup. Skador på RGCs kan leda till synförlust eller andra synrelaterade sjukdomar som grön starr (glaukom).
'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.
'Tandpulpa' refererar till den mjuka vävnaden som finns inne i en tands rotkanal och kronan. Den består av blodkärl, nerver, bindväv och lymfkärl. Tandpulpan är mycket känslig för smärta eftersom den innehåller nervändar. Smärta i tandpulpan kan uppstå till följd av karies, skada på tanden eller andra orsaker som utsätter pulpan för irriterande substanser.
Re-epithelialization är ett medicinskt begrepp som refererar till processen där ny epitelvävnad bildas och täcker över en sår yta under läkning. Epitel är den typ av vävnad som bildar ytskiktet på kroppsytor, såsom huden och slemhinnorna. När ett sår uppstår, exponeras det underliggande bindväv och blodkärl. Re-epithelialization innebär att celler från den kvarvarande epitelkanterna eller från sårkantens basalcellager migrerar, proliferar och differentieras för att bilda ett nytt skyddande skikt över sårytan. Denna process är en väsentlig del av sårläkningen och kan påverkas av olika faktorer som ålder, allmäntillstånd, lokal miljö och behandlingar.
Stilbamidiner är en typ av psykoaktiv substans som tillhör kategorin phenylalkylaminer. Det är ett starkt agonist (aktiverare) av serotoninreceptorerna 5-HT2B och 5-HT2A, och används i forskning för att studera serotoninsystemet i hjärnan.
I medicinsk kontext har stilbamidiner inte godkänts som läkemedel för klinisk användning hos människor, men det har visat potential som ett möjligt behandlingsalternativ för neurodegenerativa sjukdomar såsom Parkinson's disease och Huntington's disease. Dessutom har stilbamidiner visat sig ha potential som antidepressiva och anxiolytiska (ångestdämpande) medel i djurstudier, men ytterligare forskning behövs för att fastställa säkerheten och effektiviteten hos dessa användningsområden.
Polyester är ett samlingsnamn för polymera material som innehåller esterbindningar i sin kedjestruktur. De flesta polyestern tillverkas syntetiskt genom en kemisk reaktion mellan en diol (två-kolsvans) och en diacid (två-syraväte). Detta resulterar i en polymer med esterlänkar som förbinder varje monomerenhet.
Polyestern är kända för sin termoplastiska natur, vilket betyder att de kan formas när de hettas upp och härdas när de svalnas ner. De används ofta i textil- och konfektionsindustrin för tillverkning av kläder, tältdukar, buss- och lastbilsdukar, samt i kompositmaterial där hög hållfasthet och väderbeständighet efterfrågas.
Ett vanligt exempel på en polyester är PET (polyetylentereftalat), som används till flaskor för drycker, matförpackningar och syntetiska textiler.
Plattmaskar, eller plattstjärtade djur, är en grupp av ryggradslösa djur som tillhör stammen Plathelminthes. De kännetecknas av sin platta, ofta bandlika kroppsform och saknar ett egentligt cirkulationssystem. Många arter lever parasitiskt i människor, djur eller växter, men det finns också fria levnadsformer. De flesta plattmaskarna är mycket små, men de kan variera i storlek från några millimeter till flera meter. Exempel på parasitiska plattmaskar som kan infektera människor är levermöss, bandmaskar och blodsugande lungmaskar.
Koltetraklorid är ett samlingsnamn för kolsubstanser som består av kolatomer bundna till fyra kloratomer, med formeln KCl4. Det vanligaste isotopiska komplexet är tetrafenylkol-tetraklorid (C6H5)4CCl4, men det finns också andra varianter som inkluderar kolklatrater och fullerener bundna till klor.
Det är värt att notera att koltetraklorid inte är en medicinsk term i sig själv, utan snarare en kemisk beteckning för en specifik typ av kol-klor-förening. Det kan dock användas inom medicinen som ett reagens eller lösningsmedel vid vissa typer av kemiska analyser eller tillämpningar, men det är inte någon substans som normalt används direkt i mänsklig medicin.
En hydrogels är en typ av material som består av ett tresdimensionellt nätverk av polymerer, som har förmågan att absorbera och hålla mycket stora mängder vatten eller fysiologisk vätska, utan att upplösas. Hydrogeler har ofta en konsistens liknande gelé och används inom en rad olika områden, till exempel inom medicinen för kontaktlinser, läkemedelsutskiljning, vätskeabsorberande bindor och regenerativ medicin. De kan även användas inom andra tekniska områden som exempelvis jordbruk, miljöskydd och materialvetenskap.
'Saccule' och 'utricle' är två strukturer i inneröra (vestibular) systemet hos däggdjur, som hjälper till med att uppfatta rörelse och balans.
Den medicinska definitionen av dessa två strukturer är följande:
* Sacculus: En säckliknande struktur i inneröra systemet som innehåller en geléartad massa kallad otolit. Otoliten består av små kristaller av calciumkarbonat som är inkapslade i ett protein. När huvudet rör sig, flyttas otoliten och stimulerar hårsensceller inuti sackulusa, vilket skickar impulser till hjärnan för att uppfatta position och rörelse.
* Utriculus: En annan säckliknande struktur i inneröra systemet som också innehåller en geléartad massa med otoliter. Utriculus är orienterad vågrätt i förhållande till gravitationen och hjälper till att uppfatta horisontell linjär acceleration, såsom sidledsacceleration eller rotation runt en axel. Liksom sackulusa har utriculus också hårsensceller som stimuleras av rörelse av otoliterna.
Båda dessa strukturer arbetar tillsammans med andra delar av innerörat, såsom semicirkulära kanaler och ampullor, för att hjälpa till med att uppfatta kroppens position och rörelse i rummet.
"Cementogenesis" er en medisinsk term som refererer til den biologiske prosessen der danner cementum, et mineraliseret væv som danner en del af tannen i vertebrater. Cementum er et fast bindemiddel mellom tannens rotine og kinnen, og hjørneteinndragelsene i cementum hjelper til å feste tanden fast i kinnbenet.
Cementogenesen starter når tannen begynder å sprekke frem fra kinnbenet under embryonal utviklingen og fortsetter etter at tannen har brutt frem og er blitt funksjonell. Under cementogenesen differentierer specielle celler, kjent som cementoblastene, til å produsere og sekretere mineralske substanser som gradvis utgjør cementum.
Cementogenesen kan være påvirket av forskjellige faktorer, inkludert alder, kjønn, genetiske faktorer og sykdommer, og abnormale cementogenese kan føre til tannproblemer som hyperekspansjon eller sårbarhet overfor karies.
'Skalle' er en uformell betegnelse for hovedet, men i en medicinsk kontekst refererer det typisk til kraniet eller den del av kroppen som omgiver hjernen. Det består av flere separate ben, der vokser sammen til et solidt skeletal støtteelement for hjernen og musklerne i ansigtet og nakken. Kraniet har også åbninger som tillader nervesystemets strukturer, blodkar og andre vitaler organer at passere igennem.
Homeodomäneproteiner är en typ av transkriptionsfaktorer som binder till DNA och hjälper styra genuttrycket under utvecklingen hos flera olika levande organismer, inklusive djur, växter och svampar. Homeodomäneproteinernas struktur består av en 60 aminosyror lång region, känd som homeodomen, som bildar tre alfa-helixar som kan vecklas runt DNA:t. Denna struktur gör att proteinet kan binda till specifika sekvenser av DNA och hjälpa styra aktiviteten hos närliggande gener. Många homeodomäneproteiner är involverade i utvecklingen av kroppsplanen hos djur, inklusive reglering av organutveckling och celldifferentiering.
'Myogenin' är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i den differentieringsprocess som muskelceller genomgår under fostertiden och även vid regeneration av skadade muskler hos vuxna. Proteinet aktiveras när muskelcellerna är redo att differensiera till skelettmuskelceller, och det hjälper till att reglera uttrycket av gener som behövs för att forma och underhålla muskelvävnaden. Myogenin påverkar också celldelningen i muskelcellerna genom att hämma deras förmåga att dela sig, vilket bidrar till att säkerställa att de differensierade muskelcellerna får rätt storlek och form.
Defekter i myogenin kan leda till muskelsjukdomar som påverkar den normala utvecklingen och funktionen av skelettmusklerna.
Organstorlek är ett mått på storleken på olika organ i kroppen, ofta uttryckt i volymen (till exempel i kubikcentimeter, cm3) eller i vikt (till exempel i gram, g). Organens storlek kan variera mellan individer beroende på en rad faktorer som kön, ålder, genetiska faktorer och hälsostatus. I vissa fall kan organens storlek användas som ett sätt att bedöma hälsan hos en individ, till exempel när man mäter storleken på levern för att undersöka om den är utsatt för skada eller sjukdom.
"Morfogener" är ett begrepp inom utvecklingsbiologi och refererar till signaleringsproteiner som spelar en viktig roll i den process där celler organiserar sig och differensierar sig för att forma olika typer av vävnader och strukturer under embryonal utveckling hos djur. De två mest studerade familjerna av morfogener är Hedgehog, Wnt och TGF-β/BMP. Dessa proteiner verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till ändringar i genuttryck och cellfunktioner. Morfogener har också visat sig vara involverade i celldelning, celldöd, cellyta och cellrörelser under utvecklingen.
"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.
Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.
Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner är molekyler som används för kommunikation mellan celler i kroppen. Dessa peptider och proteiner binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en biokemisk respons, vilket orsakar en ändring av cellens funktion eller beteende. De kan vara involverade i en rad olika fysiologiska processer, till exempel immunresponser, nervimpulstransmission och cellytorscellkommunikation. Exempel på intercellulära signalproteiner inkluderar cytokiner, neurotransmittorer och hormoner.
Den answerspännande termen "ansiktsnerv" refererar i medicinska sammanhang vanligen till den tolfte kranialnerven, även känd som cranial nerve VII eller facial nerve. Denna nerv har en central roll för funktionerna i ansiktet och hörselorganen.
Facial nerve är ansvarig för att styra muskulaturen i ansiktet, vilket gör det möjligt för oss att utföra rörelser som exempelvis skratta, sucka, blunda och småmynna. Dessutom har den en betydande roll för känseln i ansiktet genom att den innerverar de hudsinnet på kinden, näsa, överläppen, tinningarna och öronen.
Dessutom är facial nerve involverad i smakkänslan från främre två tredjedelarna av tungan och har en viktig funktion för att producera slem i näsan och ögonen. Slutligen styr den också salivkörtlarnas sekretion och muskelkontraktionen i örat som hjälper till att reglera vår hörsel.
I alltsammans är facial nerve en komplex nerv som har ett brett spektrum av funktioner, vilka alla är viktiga för att upprätthålla normal funktion i ansikte och huvud.
Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.
Dura mater är den yttersta och starkaste av de tre hjärnhinnorna (membranen) som omger hjärnan. Durapatit är ett kalciumfosfat-baserat biomaterial som används inom ortopedisk kirurgi, neurokirurgi och tandvård för att stimulera benväxt och reparation.
I en medicinsk kontext kan "durapatit" referera till ett preparat av detta material som används för att ersätta eller stödja dura mater under neurokirurgiska ingrepp, särskilt när den naturliga hjärnhinnan är skadad eller borttagen. Detta kan hjälpa till att återställa och skydda hjärnbalkens integritet och funktion.
'Plant Somatic Embryogenesis Techniques' refererar till de metoder som används för att framställa embryo från ospecialiserade celler eller vävnader hos växter, utan befruktning. Detta är en form av asexuell reproduktion där embryogenesen startar från en enda cell, kallad initiatorcell, som finns i en vegetativ vävnad, till exempel ett blad, stjälk eller rot.
Denna teknik innebär att man kan få massiva mängder identiska plantor från en enda modersplanta. Detta är användbart inom bland annat växtförädling och konservering av sällsynta arter. Genom att kontrollera tillväxtmiljön och tillföra specifika hormoner kan man styra embryogenezens process och få fram en homogen population av plantor med önskade egenskaper.
Det är värt att notera att det finns också tekniker för induktion av embryo från pollen, kallat androgenering, men detta räknas inte till somatic embryogenesis eftersom det involverar könsceller istället för vegetativa celler.
Benmorfoegenesproteiner, också kända som bensklerotiserande proteiner eller benbildande proteiner, är en typ av protein som hjälper till att bilda och underhålla benvävnad. Dessa proteiner inkluderar bland annat kolagen, osteokalcin och alkalisk fosfatas. De aktiverar också celler som kallas osteoblaster för att producera mer benvävnad. Benmorfogenesproteiner spelar en viktig roll i benreparation och regeneration efter skada, samt i underhåll och hälsa av skelettet överlag.
'Broskbildning' (fibros) är en patologisk process som innebär att bindvävsmassa bildas i ett organ eller vävnad, vilket kan leda till förtjockning och funktionsnedsättning. Brosk är egentligen en annan typ av vävnad än bindväv, men begreppet 'broskbildning' används ofta som en övergripande beteckning på abnormalt ökat inslag av bindväv i olika typer av vävnader.
I medicinsk kontext kan 'broskbildning' syfta på ett flertal olika tillstånd, beroende på vilket organ eller vävnad som är drabbat. Några exempel är:
* Lungsfibros: Broskbildning i lungorna, vilket kan leda till andningssvårigheter och permanent skada på lungvävnaden.
* Leverfibros: Broskbildning i levern, ofta orsakad av alkoholmissbruk eller hepatit, vilket kan leda till levercirros och levercancer.
* Hjärtfibros: Broskbildning i hjärtmuskulaturen, vilket kan leda till hjärtsvikt och andra hjärtrelaterade problem.
* Njurfibros: Broskbildning i njuren, ofta orsakad av kronisk njursjukdom, vilket kan leda till nedsatt njurfunktion och eventuell dialysbehandling.
Behandlingen av broskbildning beror på vilket organ eller vävnad som är drabbat, orsaken till tillståndet och dess svårighetsgrad. I vissa fall kan mediciner som dämpar inflammation hjälpa, medan andra fall kan kräva operation eller transplantation.
Protoplast er en biologisk term for en enzel cell som har hatt sin cellevæg fjernet, slik at den bare består av cytoplasma og kjerne. Protoplasters kan produseres i laboratoriet ved behandling av levende celler med enzymer som bryter ned cellevæggen, for eksempel cellulase eller pectinase. Disse protoplastene kan deretter brukes i forskningssammenhenger for å studere cellefunksjon og -struktur, samt for å skape genetisk modifisert organismer ved å legge til eller fjerne gener.
En stamcellnisch (eller "stamcellmiljö") är ett speciellt mikro miljö i en levande organism som kontrollerar stamcellers självförnyelse och differensiering. Den består av celler, extracellulära matrisstrukturer och signalsubstanser som tillsammans skapar ett unikt miljö som reglerar stamcellers beteende. I allmänhet är en stamcellnisch en plats där stamceller finns i vila och kan aktiveras för att reparera eller ersätta skadade eller döda celler i omgivande vävnad under normala förhållanden eller vid skada. Exempel på stamcellnischer inkluderar blodbildande stamceller i benmärgen och nervstamceller i hjärnan.
Myelin-associated glycoprotein (MAG) är ett transmembrant protein som finns i den yttre layern av myelinscheman som omger axonerna i centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS). Proteinet är en viktig komponent i strukturen och funktionen hos myelinschemat, eftersom det hjälper till att stabilisera och underhålla dess integritet. MAG är också involverat i signalöverföringen mellan neuroner genom att modulera interaktionerna mellan axonen och glialcellerna. Defekter i MAG har associerats med neurologiska sjukdomar som multiple skleros och Charcot-Marie-Tooth syndrom.
Cell-based therapy and tissue-based therapy are forms of treatment that involve the use of living cells or tissues to repair, replace, or regenerate damaged or diseased cells or tissues in the body.
Cell-based therapy involves the transplantation of cells, which can be derived from various sources such as the patient's own body (autologous), a donor (allogeneic), or stem cells. These cells can be manipulated and multiplied in the laboratory before being implanted into the patient. Cell-based therapies have shown promise in the treatment of various conditions, including degenerative diseases, injuries, and genetic disorders.
Tissue-based therapy involves the transplantation of intact tissues or organs from a donor to a recipient. This can include procedures such as organ transplantation, skin grafting, and cartilage or tendon repair. Tissue-based therapies are commonly used in the treatment of injuries, burns, and other conditions that require the replacement or repair of damaged tissues.
Both cell-based and tissue-based therapies carry risks, including the possibility of rejection, infection, and other complications. Therefore, it is important that these treatments are carefully evaluated and administered under the supervision of trained medical professionals in a controlled clinical setting.
Echinodermata är ett djurfilum inom djurstammen evertebrater (evertebrater = ryggradslösa djur). Echinodermatas kroppsbyggnad karaktäriseras av pentamera symmetri, det vill säga att de har fem kroppsdelar runt ett centralt munstycke. De flesta echinodermater lever i marina miljöer och inkluderar grupper som sjöborrar, stjärnfiskar, sjöliljor och tagghudingar. Dessa djur har ofta ett kalkskal eller taggar på ytan av sin kropp och de flesta lever på botten av haven där de kan röra sig med hjälp av små utskott eller "fötter" som de kan veva fram och tillbaka.
"Kroppsutformning" refererer til den generelle formen og proportionen av kroppen, inkludert muskelmasse, kroppsfett, knøytnad og vekt. Den kan være naturlig eller endres gjennom trening, ernæring og medisinske behandlinger. En person med en "gunn" kroppsutforming har typisk en høy muskelmasse og lavt kroppsfett, mens en person med en "stiv" kroppsutforming kan ha for mye kroppsfett i forhold til muskler og knøytnad. En sund kroppsutforming innebærer typisk en god balanse mellom muskelmasse, kroppsfett og knøytnad, og er viktig for å forebygge helseproblemer som f.eks. overvikt, hjerte-karsykdommer og diabetes.
"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:
1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.
'Läderhud' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en patologisk tillstånd där huden blir tjock, skleros (förtjockad och hård) och kan få en läderartad konsistens. Det medicinska terminologin för läderhud är 'scleroderma' eller 'kollagenosa cutis'.
Scleroderma kan vara lokaliserat till en specifik del av kroppen (lokalt scleroderma) eller kan drabba hela kroppen (systemiskt scleroderma). Systemiskt scleroderma kan också påverka andra organ i kroppen, såsom lungor, hjärta, njurar och tarmar.
Läderhud kan orsakas av en rad olika medicinska tillstånd, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner, skador och exponering för kemiska substanser. Behandlingen beror på underliggande orsaken och kan omfatta läkemedel, fysisk terapi och livsstilsförändringar.
Epidermis är den yttersta delen av huden och består av flera cellskikt. Det översta skiktet kallas stratum corneum och är ett tätt packat skikt av döda hudceller som fungerar som en barriär mot vatten, bakterier och andra skadliga ämnen. Övriga skikt innehåller levande celler som producerar den hornartade substansen keratin och skyddar mot mekanisk skada. Epidermis saknar blodkärl och får närings- och syresubstanser via diffusion från det underliggande hudlagret, dermis.
Fibroblast Growth Factors (FGF) är en familj av signalsubstanser som spelar en viktig roll i cellers tillväxt, överlevnad, differentiering och migration. De binder till specifika receptorer på cellmembranet och aktiverar en signaltransduktionskaskad som leder till olika cellulära svar. FGF-familjen innehåller 22 kända medlemmar, varav flera har potentialen att användas terapeutiskt i behandling av olika sjukdomar, till exempel vissa typer av cancer och neurologiska störningar.
I'm sorry, but I am not able to provide a medical definition for "Litostatin" as it is not a recognized term in medicine or pharmacology. It is possible that there may be a spelling error or misunderstanding of the term. If you have more information about what you are looking for, I will do my best to help you find the correct information.
Stat3 (Signal Transducer and Activator of Transcription 3) er ein transkripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differentiering, apoptose og immunrespons. Stat3 aktiveres ved reisingen av intracellulære signalveger som følge av utsendinga av cytokiner og vokslike vekstfaktorer. Når Stat3 aktiveres, transloseres det til kjernen hvor det binder seg til specifikke sekvensene i DNA og regulerer transkripsjonen av tusentvis av gener. Dette fører til endringar i cellulær funksjon og kan være involvert i ulike fysiologiske prosesser som immunrespons, inflammasjon og ondvekst.
Innerörats stödceller, även kallade "stützceller i inneröra sensoriska epitel", är celler som har en mekanisk och biokemisk funktion i inneröra sensoriska epitellcellers struktur och funktion. Dessa stödceller hjälper till att bibehålla homeostasen i innerörat, underhåller den stereocilia-rika hårsensörapparaten och bidrar till att skydda sensoriska celler från skada. De kan också vara involverade i immunförsvaret i innerörat.
Nervtillväxtfaktorer (NGF, från engelskan: Nerve Growth Factors) är signalsubstanser som påverkar utvecklingen, underhållet och överlevnaden av neuron i det nervsystemet. De verkar genom att binde till specifika receptorer på cellytan och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till olika biologiska responsar, såsom celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Nervtillväxtfaktorer spelar en viktig roll i uppbyggnaden av nervsystemet under embryonal utveckling, men de är också involverade i läkning efter skada och återhämtning efter sjukdom. Exempel på nervtillväxtfaktorer inkluderar NGF, BDNF (Brain-Derived Neurotrophic Factor), NT-3 (Neurotrophin-3) och GDNF (Glial Cell Line-Derived Neurotrophic Factor).
Hjärtmuskelceller, också kända som kardiomyozyter, är speciella muskelceller som utgör den majoriteten av vävnaden i hjärtats muskulära väggar. Dessa celler är ansvariga för kontraheringarna (muskelförmågan att korta sig) som driver hjärtpumpningen och cirkulationen av blod i kroppen.
Hjärtmuskelceller har två typer:
1. Trabekulära muskelceller: Dessa celler utgör den inre muskulära väggen av hjärtkammaren och hjärtats två underkamrar (ventriklar). De arbetar tillsammans för att koordinera kontraheringarna och pumpa blodet ut från hjärtat.
2. Papillära muskelceller: Dessa celler finns i de små muskulära fingerliknande projektionerna (papillarmuskler) som sticker upp in i hjärtkammaren och hjärtats två underkamrar. De hjälper till att kontrollera rörelserna av hjärtkläppen och förhindra att de viklar tillbaka under kontraheringarna.
Hjärtmuskelceller har också en speciell elektrisk aktionspotential som gör det möjligt för dem att koordinera sin kontrahering på ett sätt som ger upphov till hjärtats regelbundna slag. Denna elektriska aktivitet styrs av jonkanaler i cellmembranet och är mycket viktig för hjärtats normala funktion.
Medicinskt sett definieras muskler (musculus) som sammanlagt ett slags vävnad som består av celler, kollagenfibriller och elastiska fiber. Musklernas huvudfunktion är att orsaka rörelse hos oss levande varelser genom kontraktioner (kontinuerliga förkortningar) som gör att de drar ihop sig och blir kortare. Det finns tre typer av muskler i människokroppen:
1. Skelettmuskler (Musculus skeletalis): Dessa är fästade vid ben, rygg, skalle och andra delar av skelettet och arbetar tillsammans för att orsaka rörelse i kroppen. De flesta av musklerna som vi kan känna igen är skelettmuskler, till exempel bicepsen i överarmen eller quadricepsen i låret.
2. Hjärtmuskler (Musculus cardiacus): Dessa är en speciell typ av muskel som endast finns i hjärtat och är ansvariga för att pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskulaturen är automatiskt styrd, vilket betyder att den inte kräver någon direkt kontroll från vår nervsystem.
3. Smälmuskler (Musculus smooth): Dessa finns i inre organ som till exempel matsmältningsrören och blodkärlen, där de hjälper till att transportera föda genom systemet eller kontrollera blodflödet. Smälmuskulaturen är också automatiskt styrd och arbetar oftast omedvetet.
Muskler består av många celler som kallas muskelceller eller muskelfibrer, vilka innehåller flera tusentals mitokondrier (cellens kraftverk) för att producera den energi som behövs för kontraktion. Musklerna är också riktade med många små proteinfibriller som kallas aktin och myosin, vilka glider över varandra när muskeln kontraheras eller drar ihop sig.
Ett motorneuron är ett neuron i centrala nervsystemet (CNS) som har till uppgift att kontrollera muskelaktiviteten och kroppens rörelser. Motorneuroner har sin cellkropp (soma) belägen i hjärnan eller ryggmärgen, och de skickar ut efferenta nervimpulser via sina axoner till musklerna eller andra effektororgan.
Det finns två huvudtyper av motorneuron:
1. Övre motorneuroner (upper motor neurons, UMNs): Dessa är belägna i hjärnbarken och skickar signaler via sina axoner till lägre motorneuroner i ryggmärgen. Skador på övre motorneuroner kan leda till spasticitet, hyperreflexi och svårigheter att initiera rörelser.
2. Lägre motorneuroner (lower motor neurons, LMNs): Dessa är belägna i ryggmärgen och skickar signaler direkt till musklerna via sina axoner. Skador på lägre motorneuroner kan leda till muskelsvaghet, atrofi och förlust av reflexer.
Motorneurons funktion är att koordinera rörelser genom att aktivera eller inhibera muskelaktiviteten i olika grupper av muskler. De spelar därför en viktig roll i alla aspekter av kroppens rörelseförmåga, från finmotorik till grossmotorik.
'Näthinnepigment' (ofta benämnt oculärt pigment eller ögonpigment) refererar till de pigment som finns i ögats regnbågshinna (iris) och har som funktion att bestämma individens ögonfärg. De två huvudsakliga pigmenten är eumelanin, som ger bruna toner, och pheomelanin, som ger gula till röda toner. Den unika kombinationen och mängden av dessa pigment bestämmer den individuella ögonfärgen hos en person. Vissa sjukdomar eller skador kan orsaka förändringar i näthinnan och påverka ögonpigmentet, vilket kan ha inverkan på synen.
Amfibier är en biologisk term som används för att definiera djur som kan leva och fortplanta sig både i vatten och på land. De har utvecklat speciella anpassningar för att kunna klara av dessa två olika miljöer. Exempel på amfibier är grodor, paddor och salamandrar.
Wnt signaling pathway refererar till ett signalsystem som är involverat i cellers kommunikation och koordinerar en mängd fysiologiska processer, såsom celldelning, cellyttväxt, differentiering, apoptos och cellrörelser. Detta signalsystem är uppkallat efter de två proteiner som först upptäcktes vara involverade i processen, Wingless i Drosophila melanogaster (fruktflugor) och Int-1 i mus.
Det finns tre huvudsakliga Wnt signaling-vägar: den kanoniska Wnt/β-catenin-signalvägen, den icke-kanoniska planar cellpolära Wnt/Calcium-signalvägen och den ännu icke-fullt klarlagda Wnt/PCP-signalvägen (Wnt/Polaritet-Cellrörelse).
I den kanoniska Wnt/β-catenin-signalvägen binder Wnt-liganden till Frizzled-receptorn och LRP5/6-coreceptorn på cellmembranet. Detta leder till att β-catenin inte degraderas i celldestruktionsmaskineriet (proteasom) och istället accumulerar i cytoplasman och transporteras in i cellkärnan, där det fungerar som en transkriptionsfaktor tillsammans med TCF/LEF-transkriptionsfaktorer. Detta leder till att målgener exprimeras och påverkar celldelning, cellyttväxt och differentiering.
I den icke-kanoniska Wnt/Calcium-signalvägen aktiveras en signalkaskad som involverar G-proteiner, där det resulterande ökade intracellulära calciumnivåerna påverkar proteinkinaser och transkriptionsfaktorer, vilket leder till reglering av cellrörelser och cytoskelettombildning.
Felregleringar i Wnt-signalering har visats vara involverade i en rad sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och skelettrelaterade sjukdomar.
Medicinskt sett är muskeldystrofi hos djur en grupp av genetiskt baserade sjukdomar som orsakas av mutationer i gener som kodar för proteiner involverade i muskelns struktur och funktion. Dessa sjukdomar resulterar i progressiv svaghet och degenerering av skelettmuskler, hjärtmuskler och ibland andra glatt muskler i kroppen.
Det finns många olika typer av muskeldystrofi hos djur, men några vanliga exempel inkluderar:
1. Duchenne muskeldystrofi (DMD): Denna typ av muskeldystrofi orsakas av en mutation i genen som kodar för proteinet dystrofin, vilket leder till progressiv svaghet och degenerering av skelettmusklerna. Djursjukdomen är mycket lika den motsvarande sjukdomen hos människor.
2. Myotona muskeldystrofi: Denna typ av muskeldystrofi orsakas av en mutation i genen som kodar för proteinet myotoninproteinkinas, vilket leder till progressiv svaghet och degenerering av skelettmusklerna samt hjärtmuskulaturen. Även denna sjukdom är mycket lika den motsvarande sjukdomen hos människor.
3. Fukoy-Type muskeldystrofi: Denna typ av muskeldystrofi orsakas av en mutation i genen som kodar för proteinet fukutin, vilket leder till progressiv svaghet och degenerering av skelettmusklerna.
4. Congenitala muskeldystrofier: Detta är en grupp av muskeldystrofier som orsakas av mutationer i olika gener och som kännetecknas av svaghet och degenerering av skelettmusklerna från födseln.
Det finns många andra typer av muskeldystrofi, men de flesta är mycket sällsynta.
Sensoriska receptorceller är specialiserade nervceller som detekterar olika former av yttre- eller inre stimuli, såsom ljus, ljud, smak, lukt, temperatur och beröring. De omvandlar dessa stimuli till nervsignaler, som sedan transmiteras till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning. Exempel på sensoriska receptorceller inkluderar fotoreceptorer i ögat som reagerar på ljus, hårceller i innerörat som reagerar på rörelse och läge, smakceller på tungan som uppfattar de fem grundsmakerna, och känselreceptorceller i huden som registrerar tryck, smärta och värme.
Muskelkrankheiten, eller muskelsjukdomar, är en grupp sjukdomar som drabbar muskulaturen i kroppen. Det kan vara allt från små, lokala problem till systemiska sjukdomar som påverkar hela kroppen.
Muskelkrankheter kan delas in i flera olika kategorier beroende på vilken del av muskeln de drabbar och vad som orsakar dem. Några exempel är:
1. Muskelfibrösjukdomar: Sjukdomar som orsakas av en skada eller sjuklig förändring i muskelns fibrer, till exempel Duchennes muskeldystrofi och Becker muskeldystrofi.
2. Neurogna muskelsjukdomar: Sjukdomar som orsakas av en skada eller sjuklig förändring i nervsystemet, vilket leder till att musklerna inte fungerar korrekt. Exempel på neurogna muskelsjukdomar är amyotrofisk lateralskleros (ALS) och Guillain-Barrés syndrom.
3. Metaboliska muskelsjukdomar: Sjukdomar som orsakas av en störning i muskelns metabolism, vilket kan leda till att musklerna inte får tillräckligt med energi för att fungera korrekt. Exempel på metaboliska muskelsjukdomar är mitokondriell myopati och glykogenos.
4. Autoimmuna muskelsjukdomar: Sjukdomar som orsakas av ett överdrivet svar från det immunsystemet, vilket leder till att musklerna attackeras och skadas. Exempel på autoimmuna muskelsjukdomar är dermatomyosit och polymyosit.
Symptomen på muskelkrankheter kan variera beroende på vilken typ av sjukdom det rör sig om, men de vanligaste symptomen inkluderar svaghet, trötthet, smärta, kramper och förlust av koordination.
Rodopsin är ett protein i näthinnan i ögat som spelar en viktig roll för mörkerseende och skuggsyn. Det är ett G-proteinkopplat receptorprotein, även känt som en "ljuskänslig proteinkomplex," som består av två huvuddelar: ett protein som kallas opsin och en ljuskänslig prostetisk grupp som kallas retinal. När ljus träffar på retinalet i rodsopsinet, förändras dess form, vilket orsakar en konformationsförändring av opsinet som aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till att nervimpulser skickas till hjärnan. Denna process möjliggör synen i låga ljusnivåer. Rodopsin är ett exempel på ett så kallat fotopigment, eftersom det är känsligt för ljus och orsakar en biokemisk respons när det utsätts för ljus. Det finns i speciella celler i näthinnan som kallas stavar, som är specialiserade för att uppfatta ljusintensitet snarare än färg.
Den bukspottkörteln (pancreas) är en glandulär organs situerad i bakre delen av bukhålan. Den har två huvudsakliga funktioner:
1. Exokrin funktion: Den producerar och sekreterar en alkalisk juice, som innehåller enzymer som hjälper till att bryta ned proteiner, kolhydrater och lipider i mag-tarmkanalen.
2. Endokrin funktion: Den innehåller cellgrupperingar kända som Langerhans' öar, som producerar hormoner såsom insulin, glukagon och somatostatin, vilka hjälper till att reglera blodsockernivåerna.
Så en medicinsk definition av 'bukspottkörtel' är: En glandulär organs i bukhålan med exokrin och endokrin funktion som producerar enzymer för nedbrytning av näringsämnen och hormoner för reglering av blodsockernivåer.
"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.
I korthet innebär tekniken följande steg:
1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.
Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.
"Materialprövning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till processen att undersöka och testa fysiska material, vanligtvis biologiskt material såsom vävnader eller kroppsfluider, för att få information om deras egenskaper, struktur och funktion. Detta kan göras med hjälp av olika tekniker och metoder, till exempel mikroskopi, kemiell analys, genetisk testning eller immunologiska tester.
Materialprövning är viktig inom medicinen för att ställa diagnoser, planera behandlingar, övervaka sjukdomsutveckling och bedöma effekterna av behandlingar. Det kan också användas för forskningsändamål, till exempel för att utveckla nya terapier eller förstå sjukdomsprocesser bättre.
Duchenne muskeldystrofi (DMD) är en genetisk sjukdom som orsakas av brist på ett protein som kallas dystrofin. Detta protein är viktigt för att underhålla strukturen och funktionen hos skelettmusklerna, hjärtmuskulaturen och andningsmuskulaturen.
Sjukdomen beror vanligtvis på en mutation i DMD-genen på X-kromosomen. Detta innebär att sjukdomen främst drabbar pojkar, eftersom de har ett enda X-kromosom par. Flickor som är heterozygota för denna mutation kan vara asymptomatiska bärare av sjukdomen eller utveckla en mildare form av muskeldystrofi.
DMD kännetecknas av progressiv svaghet och atrofi av skelettmusklerna, vilket ofta är synligt redan vid två till tre års ålder. Pojkarna kan ha svårigheter med att gå, stiga upp från golvet eller klättra. De kan också ha en klen muskulatur och en fördröjd utveckling av motoriska färdigheter.
Med tiden blir svagheten allvarligare och drabbar alla skelettmuskler, inklusive andnings- och hjärtmuskulaturen. Pojkarna kan ha svårigheter med att andas och behöva andningstöd. De kan också utveckla en svag hjärta som kan leda till hjärtsvikt eller andra komplikationer.
DMD är en allvarlig sjukdom som oftast leder till döden under tonåren eller tidiga vuxenlivet, vanligtvis på grund av komplikationer relaterade till andnings- och hjärtmuskulaturen. Det finns dock behandlingar som kan förbättra livskvaliteten och förlänga livslängden för personer med DMD.
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.
Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.
Retinalsyre, også kjent som retinaldehyd, er en form av vitamin A som spiller en viktig rolle i synesystemet. Det er et aktivt intermediat i visuelt cyklus, der konverteres til det fotosensitivt pigmentet rodopsin i stangcellene i øynen. Når rodopsinet absorberer lys, blir det aktivert og sender signaler til hjernen for å oppfatte lys og skape synseindrukker. Retinalsyre er også involvert i andre cellulære prosesser som cellevekst og differensiasjon.
"Ben" refererar anatomiskt till den del av extremiteten som är belägen under knäet, medan "benvävnad" (i medicinska sammanhang) ofta refererar till all vävnad som utgör benet, inklusive benmärg, benvävnad, brosk, senor, muskler och hud. Benvävnaden består huvudsakligen av kollagen och mineralsalter, vilket ger benen styrka och styvhet. Benmärgen inne i benen producerar röda och vita blodkroppar.
En hydrogel är ett material som består av en tresdimensionell nätverksstruktur av polymerer, som har förmågan att absorbera och hålla en stor mängd vatten eller fysiologisk vätska. Hydrogeler kan designas för att ha specifika egenskaper såsom kontrollerad degradering, mekanisk styrka, biokompatibilitet och förmåga att transportera molekyler, vilket gör dem användbara inom områden som medicin, farmaci och bioingenjörsvetenskap.
Beta-catenin er en protein som spiller en viktig rolle i cellers vekst, deling og signalveivsystem. Det er ein komponent i Wnt-signalsystemet, der det kan påvirkes av mutasjoner i gener relatert til kreft. I uaktiverte tilstand har beta-catenin en kort halveringstid og blir bortskaffet av destruksjonskomplekset. Men når Wnt-signalet aktiveres, blir destruksjonskomplekset inhibert, og beta-catenin akkumulerer i cellen. Dette fører til at det kan overføre signalet videre til cellkernen og påvirke transskripsjon av gener relatert til cellevanndannelse og vekst.
'Brosk' er en type væv som findes i dyreorganismers krops, herunder mennesker. Det består af et stort antal tynde og fjedrende fibre, der er ophobet i en geléagtig substans. Brosk er ikke så hårdt som knogler, men er mere stiv end muskler og slimhinder.
Broskvævet findes oftest i bevægelige dele af kroppen, hvor det fungerer som en slags amortisering mellem knoglerne og dermed mindsker slid og skader under bevægelse. Et eksempel på et sted, hvor brosk findes, er i knæet, hvor der er et lag brosk bag knæskånen (patella) kaldet det bagre knæbrosk (posterior cruciate ligament).
Brosk har også en vigtig rolle i at absorbere stød og fordele trykket jævnt over et areal. Dette gør det muligt for leddene at bevæge sig glidende og smidigt, uden at blive beskadiget af gentagne slitage.
I takt med alderen kan brosket blive mindre elastisk og forløsere sig, hvilket kan føre til ledbesvær og smerter. Desuden kan skader på brosket være smertefulde og svære at helbrede, da det har en begrænset evne til at regenerere sig selv.
Aging, also known as aging or senescence, is a natural, progressive process that occurs over time and affects all living organisms. In a medical context, aging is defined as the accumulation of changes in an individual over time, which includes biological, psychological, and social components. These changes can lead to increased vulnerability to disease, disability, and death.
The biological aspect of aging involves changes at the cellular and molecular level, such as DNA damage, telomere shortening, protein aggregation, and altered gene expression. These changes can affect the function and survival of cells and tissues, leading to age-related diseases such as cancer, heart disease, and neurodegenerative disorders.
The psychological aspect of aging involves changes in cognitive, emotional, and social functioning. Aging can be associated with declines in memory, attention, and processing speed, as well as increased risk for mental health conditions such as depression and anxiety. However, many older adults maintain good cognitive function and emotional well-being throughout their lives.
The social aspect of aging involves changes in roles, relationships, and social participation. Older adults may experience retirement, loss of loved ones, and decreased mobility, which can impact their social connections and sense of purpose. However, many older adults remain active and engaged in their communities, pursuing new interests and maintaining meaningful relationships.
In summary, aging is a complex and multifaceted process that involves changes at the biological, psychological, and social levels. While there are challenges associated with aging, many older adults lead healthy, fulfilling lives and make valuable contributions to their families and communities.
Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.
Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.
Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.
Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.
Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.
Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.
I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.
I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.
Vestibulära hörselceller, även kända som kranksens hårceller, är specialiserade sensoriska celler i inneröronet som spelar en viktig roll för att uppfatta rörelse och balans. De finns i vestibularorganen, som inkluderar treskruvsäckarna och halvcirkelkanalerna. Vestibulära hörselceller har små hårstrån på sin yta som reagerar på rörelser och förändringar i huvudets position och acceleration. När de stimuleras skickas signaler till hjärnan via det vestibulära nervsystemet, vilket hjälper till att kontrollera kroppens balans och muskelkoordination. Skador eller skada på dessa celler kan leda till problem med balans och öronsjukdomar som Menières sjukdom och labyrintit.
'Sidolinje' er en term som oftest brukes innen medisin og tannlegering for å beskrive den hvite, skarp-definerte linjen som kan synes på overflaten av et tannstørre. Den dannes vanligvis som følge av en lengre periode med tørst eller mangel på slikking, og kan også være forbundet med tannsmerter eller andre tannhelseproblemer.
I mer teknisk termer, er sidolinjen en akkumulering av proteinrik proteiner og bakterielle depositter som har blitt mineralisert over tid. Den kan være lokaliseret på én eller flere steder i munnens hule, og kan være forskjellige i utseende fra en ganske diskret linje til en mer tydelig, hvit skiljelinje.
Sidolinjen kan ofte fjernes ved å rense tannene gründlig med en tandbørste og tandpasta, men i vissa tilfeller kan det være nødvendig å søke behandling hos en tannlege for å fjerne den og behandle eventuelle underliggende problemer.
The term "cellular microenvironment" refers to the unique local environment surrounding an individual cell or group of cells within a living organism. This microenvironment includes the extracellular matrix (ECM), which is the non-cellular component composed of proteins, glycoproteins, and polysaccharides that provide structural and biochemical support to the cells. It also includes various signaling molecules such as growth factors, cytokines, and chemokines that influence cell behavior and function.
The cellular microenvironment can have a significant impact on cell survival, proliferation, differentiation, and migration. Factors such as the stiffness, composition, and organization of the ECM, as well as the availability and presentation of signaling molecules, can all contribute to shaping the behavior of cells within a given microenvironment.
In disease processes such as cancer, changes in the cellular microenvironment can promote tumor growth, progression, and metastasis. Understanding the complex interactions between cells and their microenvironments is an important area of research with potential applications in regenerative medicine, tissue engineering, and cancer therapy.
'Skenbensnerv' (latin: Nervus peroneus) är en nerv som innerverar musklerna i underbenet och foten. Den delar sig vanligen upp i två grenar, den superficiala (yttre) skenbensnerven och den deepa (djupa) skenbensnerven.
Den superficiala skenbensnerven innerverar huden på ytan av underbenet och foten, samt muskeln peroneus brevis. Den deepa skenbensnerven innerverar musklerna peroneus longus och tibialis anterior, samt senorna i foten.
Skador på skenbensnerven kan orsaka sårbarhet för skada, smärta, kraft- och/eller känselbortfall i underbenet och foten.
'Organogenese' refererer til den biologiske prosess, hvor organer dannes i et levende væsen. Det er en del af den mere generelle proces med fosterdannelse, kaldet embryogenese. Under organogenesen differeres cellerne og dele af cellerne specifikt ud til at danne de strukturer, der bliver til de forskellige organer i kroppen, såsom hjertet, lungerne, leveren og hjernen. Denne proces starter tidligt i fosterdannelse og kan fortsætte op til fødslen eller endda længere hen ad livet alt efter, hvilket organ der udvikles.
Osteoblast är en typ av cell som är involverad i benets formation och hälsa. De är mesenchymala celler, vilket betyder att de utvecklas från den sorts stamceller som bildar bindväv, muskler och kärl. När osteoblastcellerna mognar, producerar de ett proteinrikt matrix, som kallas ostéoid, som sedan mineraliseras för att forma benvävnad. Osteoblastcellerna sitter fast i den nya benvävnaden och fortsätter att producera substans som hjälper till att stärka benen. När benvävnaden är fullständigt mineraliserad, kan osteoblastcellerna omvandlas till stillasittande benceller, kända som osteocyty.
'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.
'Växtskott' är ett medicinskt begrepp som refererar till en benign (godartad) tumör eller vävnadsöverväxt som utvecklas i skelettet, vanligtvis i långa rörben. Denna övertillväxt orsakas av abnormt celldelning och vävnadstillväxt i brosket (den mjuka, elastiska vävnaden) som finns nära ändarna av långa ben.
Växtskott tenderar att växa långsamt över tid och kan variera i storlek. De flesta är små och orsakar inga symptom, men när de blir större kan de leda till smärta, stelhet och nedsatt rörelseförmåga i de drabbade områdena. I vissa fall kan växtskott pressa på nerver eller andra strukturer i närheten, vilket kan orsaka kvalster, svaghet eller särskilda neurologiska symptom beroende på var skotten är beläget.
Även om växtskott vanligtvis är ofarliga, kan de i vissa fall leda till komplikationer som frakturer (benbrott) eller förstoringar som trycker på vitala strukturer. I dessa situationerna kan kirurgi vara ett behandlingsalternativ för att avlägsna skotten och lindra symptomen.
Tandemly repeated proteins, eller tandem alj-proteiner, är en typ av protein där ett antal kopior av en viss peptidsekvens upprepas i en linjär sekvens. Dessa upprepningar kan vara identiska eller marginellt varierande. Tandemly repeated proteins förekommer hos många olika organismer, inklusive bakterier, arkéer och eukaryoter. I vissa fall har dessa proteiner visat sig ha en funktion i cellens skydd mot aggressiva utomstående molekyler, såsom bakteriofager eller andra toxiner. I andra fall kan de vara involverade i cellytans struktur eller fungera som receptorer på cellytan.
Alveolarresorption är en medicinsk term som refererar till den process där benvävnad i alveolerna, de små luftfyllda säckarna i lungorna där gasutbyte sker, bryts ned och absorberas. Detta orsakas vanligtvis av en inflammatorisk reaktion som följd av en infektion eller skada, till exempel vid lungsjukdomar som COPD (Chronic Obstructive Pulmonary Disease) och tuberkulos.
Denna process kan leda till en förlust av lungvolym och funktion, och kan orsaka symptom som andnöd och hosta. Behandlingen av alveolarresorption beror på den underliggande orsaken, men kan innefatta antiinflammatorisk behandling och antibiotika för att behandla infektioner. I vissa fall kan kirurgi vara aktuell för att avlägsna skadad lungvävnad.
En medicinsk definition av "nerver, inåtledande" (afferent nerver) är nervceller eller nerveimpulser som leds in i centrala nervsystemet, till exempel från huden, musklerna eller organen, för att bearbetas och tolkas som känselintryck, smärta, temperatur eller proprioception (kroppens position och rörelse). Detta står i kontrast till "efferent nerver", som leder signaler ut från centrala nervsystemet för att styra muskelaktivitet och kroppens funktioner.
Imedicinen är "Lew rats" en benämning på en speciell stam eller linje av laboratorieråttor som används i forskningssammanhang. Det exakta ursprunget och de specifika genetiska egenskaperna hos Lew-råttorna kan variera beroende på vilken inavelad linje eller stam som avses.
En vanlig användning av begreppet "Lew rats" är för att referera till Brown Norway (BN) Lew råttor, även kända som Biomässigt Normala (BN) råttor. Dessa råttor har en genetiskt diversifierad bakgrund och används ofta som kontrolldjur i forskningsstudier eftersom de inte bär på några kända genetiska defekter eller sjukdomar.
Det är viktigt att notera att det kan finnas andra inavelade linjer av Lew-råttor med specifika genetiska modifieringar eller sjukdomstillstånd som används i forskning, såsom Lew-HD (Lewis Hanover) råttor, som utvecklar en typ av progressiv muskeldystrofi.
Sammanfattningsvis är "Lew rats" ett medicinskt begrepp som refererar till speciella inavelade linjer eller stammar av laboratorieråttor med varierande genetiska egenskaper, beroende på sammanhang och användning.
Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).
Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.
I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.
Chondroitin sulfate proteoglycans (CSPGs) are a type of complex molecule found in the extracellular matrix of many tissues, including cartilage. They are composed of a protein core with one or more glycosaminoglycan (GAG) chains attached. The GAG chains are long, unbranched polysaccharides that are made up of repeating disaccharide units containing a uronic acid and a hexosamine.
Chondroitin sulfate is one type of GAG chain that is commonly found on CSPGs. It is composed of alternating units of glucuronic acid and N-acetylgalactosamine, which may be sulfated at various positions along the chain. The sulfation patterns of chondroitin sulfate can vary between different tissues and developmental stages, and are thought to play a role in determining the biological activity of CSPGs.
CSPGs are important components of the extracellular matrix, where they help to regulate cell behavior, provide structural support, and contribute to the organization of the tissue. In cartilage, for example, CSPGs are thought to play a role in maintaining the integrity and resilience of the tissue by helping to regulate the distribution and activity of proteases and other enzymes that can degrade the matrix.
Abnormalities in the structure or function of CSPGs have been implicated in a number of diseases, including osteoarthritis, cancer, and neurological disorders. As a result, there is interest in developing therapies that target CSPGs as a way to treat these conditions.
'Hjärtskada' är ett samlingsbegrepp för olika tillstånd som orsakar skada på hjärtmuskulaturen eller hjärtats andra strukturer. Det kan bero på olika orsaker, såsom hjärtinfarkt, högt blodtryck, infektion eller genetiska faktorer. Här är några exempel på specifika typer av hjärtskador:
1. Myokardieffekter (hjärtmuskelskador): Detta kan orsakas av olika faktorer, såsom syrerikt blod (ischemi) eller direkt skada till hjärtmuskulaturen. Hjärtmuskeln kan bli permanent skadad och förtjockad (hypertrofi), vilket kan leda till hjärtsvikt.
2. Hjärtklaffskador: Hjärtkvalleflöjlarna kan skadas på grund av olika orsaker, såsom infektion (till exempel reumatisk feber), högt blodtryck eller åldersrelaterad nedbrytning. Skador på hjärtkvalven kan leda till läckage (regurgitation) eller stenos (nedsatt öppning).
3. Hjärtsäcksinflammation (perikardit): Detta är en inflammation av den membran som omsluter hjärtat (hjärtsäcken). Orsakerna kan vara infektion, trauma eller autoimmuna sjukdomar.
4. Koronara artärsjukdom: Detta innebär att koronarartärerna, de blodkärl som försörjer hjärtmuskulaturen med syre och näringsämnen, är skadade eller blockerade. Det kan leda till små eller stora hjärtinfarkter (hjärtattacker).
5. Kardiomyopati: Detta är en allmän benämning på olika sjukdomar som drabbar hjärtmuskulaturen och kan orsaka strukturella och funktionella förändringar i hjärtat.
6. Hjärtklaffssjukdom: Detta innebär att en eller flera av hjärtkvalven är skadade, vilket kan leda till läckage eller stenos.
7. Endokardit: Detta är en infektion som drabbar det inre lagret av hjärtats väggar och hjärtkvalven (endokardet). Orsakerna kan vara bakterier, virus eller svampar.
'Gelatin' är ett proteinrikt kolloidalt hydrogel som tillverkas genom partiell hydrolys och denaturering av kollagenextrakt från djurvävnader, vanligtvis hud eller ben från nötkreatur, grisar eller fisk. Det har en unik aminosyraprofil med höga halter av icke-essentiella aminosyror som glycin och prolin. Gelatin används inom livsmedelsindustrin som stabiliserings-, textur- och klumpförebyggande medel, samt i farmaceutisk industri för tillverkning av hårda kapslar och tabletter. Det har också medicinska användningsområden inom ortopedi och stomatologi som biokompatibelt material för ben- och broskrekonstruktion, halsband för kontroll av blödningar efter tandoperationer och som fyllnads- och stöttmaterial vid läkning av sår.
Annelida är en phylum (stam) inom djurriket som innefattar segmenterade djur, ofta kända som ringmaskar. De har ett långsträckt, flexibelt kroppsformat med en serie av segment som löper längs deras kropp. Varje segment kan ha en uppsättning organ, inklusive cirkulations- och nervsystem. Annelider innefattar arter som jordwormar, marine borrmaskar och nässeldjurslevande polychaeter.
Medicinskt kan vävnadsdöd, eller nekros, definieras som dödsfall i celler och vävnader på grund av underliggande skador eller sjukdomar. Detta orsakas oftast av en brist på blodförsörjning till området (ischemi), giftigitet från substanser, infektion eller trauma. Vid vävnadsdöd fungerar cellerna inte längre och de bryts ner gradvis över tiden. I vissa fall kan vävnadsdöd vara reversibel om behandling ges i tid, men i andra fall kan det leda till permanenta skador eller död.
"Nyfött djur" kan definieras som ett djur som just har fötts och fortfarande är i sitt spenbarnstadium. Under denna period är ungdjuret beroende av moderns mjölk för näring och skydd. Det exakta tidsintervallet för det nyfötta stadiet kan variera beroende på djurspecies.
För vissa djur, som människan, är det relativt kort, medan andra djurarter kan ha en mycket längre period av beroende. Under denna tiden utvecklas ungdjuret fysiskt och lärr sig överlevnadsstrategier från modern eller flocken.
Embryonal stem cells are a type of pluripotent stem cell that are derived from embryos that are typically 3-5 days old. These stem cells have the ability to differentiate into any cell type in the body, making them a valuable tool in research and regenerative medicine. Embryonal stem cells are obtained from blastocysts, which are early stage embryos that consist of an outer layer of cells called the trophoblast and an inner cell mass (ICM) from which the embryo will develop. The ICM contains embryonal stem cells, which can be isolated and grown in culture.
It's worth noting that the use of human embryonic stem cells is a subject of ethical debate due to the destruction of the embryo during the cell isolation process. Therefore, there is ongoing research into alternative sources of pluripotent stem cells, such as induced pluripotent stem cells (iPSCs), which can be generated from adult cells without the need for embryos.
En embryo hos icke-däggdjur (excl. behandling av människan) är ett organism i en tidig utvecklingsfas, vanligen från befruktning till att de specifika kroppsdelarna och systemen har bildats och börjar fungera koordinerat.
För exempelvis hos en amfibie, kan embryots utveckling delas in i olika faser: fertilisation, segmentering, gastrulation, neurulering, organogenes och systemgenes. Under denna tid kommer embryot att utvecklas från en zygot till en larv med en uppsättning fungerande organ.
Det är värt att notera att definitionen av "embryo" kan variera mellan olika arter och forskningsområden, så det är alltid viktigt att specificera vilket djur som avses när man diskuterar denna term.
Hjärta definieras inom medicinen som den muskulösa orgeln i kroppen som pumpar blod genom kroppens cirkulatoriska system. Det består av fyra kamrar: två överkamrar (höger och vänster förmak) och två underkamrar (höger och vänster kammare). Hjärtats funktion är att pumpa syresatt blod från lungorna till kroppen och pumpa syrefattigt blod till lungorna för att syresättas. Detta sker genom kontraktioner och relaxeringar av hjärtmuskulaturen, som koordineras av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem.