Trigeminuskärna, spinal
Trigeminuskärnor
Trigeminuskärna, kaudal
Trigeminusnerv
Cellkärna
Ansiktssmärta
Morrhår
Dihydroergotamin
Sumatriptan
Trigeminusganglion
Hjärnstam
Hjärnhinnor
Wheat Germ Agglutinin-Horseradish Peroxidase Conjugate
Hjärnbrygga
Nerver, inåtledande
Koklearkärna
Central Nervous System Sensitization
Råttor, Sprague-Dawley
Smärtreceptorer
Nervceller
Protonkogenproteiner c-fos
Fysisk stimulering
Förlängda märgen
Stilbamidiner
Tandpulpa
Substantia gelatinosa
Nervbanor
Elektrostimulering
Vesicular Glutamate Transport Protein 2
Receptorer, kalcitoningenrelaterad peptid
Cortical Spreading Depression
Katter
Tuggmuskler
Nervtrådar
Mekanoreceptorer
Mitthjärna
Kalcitoningenrelaterad peptid
Migränsjukdomar
Somatosensorisk area
Elektriska retningspotentialer
Nucleus accumbens
Talamus
Talamuskärnor
Solitärkärna
Serotonin Receptor Agonists
Nervhämning
Ryggmärg
Djur, nyfödda
Råttor, Wistar
Bakre hornceller
Raphe nuclei
Lillhjärnekärnor
Hjärna
Septala kärnor
Arkuatuskärna
Nucleus caudatus
Paraventrikulär hypotalamisk kärna
Smärta
Elektrofysiologi
Hjärnans kartläggning
Suprachiasmatisk kärna
Nucleus ruber
Tidsfaktorer
"Trigeminospinala kärnan" är en del av det centrala nervsystemet som utgör en neural trasmissionsväg mellan ansiktsnerven (trigeminusnerven) och ryggmärgsmarorna. Den spinala trigeminuskärnan tar emot sensorisk information från ansiktet, huvudet och halsen, särskilt känselrelaterad information som touch, temperatur och smärta. Denna information kan sedan ledas till de högre centrala nervsystemet för bearbetning och respons. Trigeminospinala kärnan är involverad i diverse autonoma reflexer, såsom blinkreflexen och svalgreflexen. Dessutom har den en viktig roll i smärtperception och smärtmodulering. Skador eller störningar i trigeminospinala kärnan kan leda till olika neurologiska symtom, såsom sällsynta smärtsyndrom och autonoma dysfunktioner.
"Trigeminalkärnan" refererar till den del av hjärnstammen där det sensomotoriska nervsystemet för trigeminusnerven finns. Trigeminusnerven är en av de tolv kranialnerverna och ansvarar för sensorisk och motorisk kontroll av ansiktet, huvudet och halsen.
Trigeminalkärnan kan delas in i tre huvudsakliga delar: den sensomotoriska kärnan, den somatosensoriska kärnan och den autonoma kärnan. Den sensomotoriska kärnan styr de muskler som används för att bita och tugga mat, medan den somatosensoriska kärnan tar emot sensorisk information från huden, slemhinnorna och skelettet i ansiktet, huvudet och halsen. Den autonoma kärnan styr autonoma funktioner som svettning och blodflöde i ansiktet.
Trigeminalkärnan är också involverad i smärtprocesser och kan vara involverad i vissa smärtsjukdomar, såsom trigeminusneuralgi.
"Trigeminalkärnan, kaudal" refererar till den del av den trigeminala nervens cellkroppar (ganglion) som ligger i halsregionen. Den kaudala, eller nedre, delen av trigeminalkärnan inkluderar de cellkroppar som innerverar ansiktet och huvudets sänka, inklusive läppen, kinden, näsa, ögonbrynen och tinningarna. Dessa nerver kallas också för sensomotoriska nerver eftersom de har både sensoriska (känselrelaterade) och motoriska (rörelserelaterade) funktioner.
Trigeminalkärnan, kaudal, är en viktig struktur i smärtsignaleringen från ansiktet och huvudet, och skador eller sjukdomar i denna region kan leda till smärta, känselbortfall eller andra neurologiska symtom.
Trigeminusnerven, också känd som det femte kranialnervet (CN V), är ett parat nervsystem som innerverar ansiktet och hjässan hos däggdjur. Det består av tre grenar: oftalmisk, maxillär och mandibulär. Oftalmiska grenen innerverar ögats övre och nedre ögonlock, hornhinnan, conjunctiva, och delar av pannan och kinden. Maxillärgrenen innerverar näsa, överkäken, kindbenet, underkäken och tandkött i överkäken. Mandibulära grenen innerverar underkäken, tungan och kindmusklerna. Trigeminusnerven är också involverad i känsel, smak, smärta och temperatur i ansiktet och hjässan.
"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.
'Ansiktssmärta' kan definieras som obehag eller smärta i ansiktsregionen. Det kan orsakas av olika medicinska tillstånd, såsom nervskador, infektioner, cancer, migrän eller klusterhuvudvärk. Smärtan kan variera i intensitet från mild till svår och kan kännas som stickningar, brännande, tryck eller smärta vid beröring. I vissa fall kan ansiktssmärtan också vara ett tecken på allvarliga sjukdomar såsom stroke, och det är därför viktigt att undersökas av en läkare om man upplever plötslig eller intensiv ansiktssmärta.
'Morrhår' er en uformell betegnelse for fine, hårlignende strukturer som kan vokse på menneskers øreindervendes. I medicinsk sammenhæng kaldes de ofte "auricular hår" eller "trichiasis of the ear". De er ikke egentlige hår, men snarere modificerede svedkirtler, der indeholder keratin. Morrhår kan variere meget i antallet og længde fra person til person, og de er normale hos mange mennesker. Imidlertid kan overvæksst morrhår være uønskede for visse individer på grund af æstetiske årsager eller fordi de irriterer øret eller forstyrrer hørelsen. I sådanne tilfælde kan overvæksst morrhår fjernes med forsigtige metoder som tweezing eller trimning.
Dihydroergotamin är ett preparat som utvinns från svampen Claviceps purpurea och används som läkemedel. Det är ett derivat av ergolin och fungerar som vasokonstriktor, det vill säga att det orsakar smalning av blodkärlen. Dihydroergotamin används primärt för att behandla migrän och clusterhuvudvärk.
I medicinsk kontext kan följande definition användas:
Dihydroergotamin (DHE) är ett ergolin derivat som används som profylaktisk och akut behandling av migrän och clusterhuvudvärk. DHE verkar genom att kontrahera kraniala blodkärl, reducera inflammation och påverka nervimpulser i hjärnan. Preparatet ges vanligtvis som injektion, nasalspray eller som oralt absorberbart tabletter. Vid användning av DHE rekommenderas försiktighet på grund av potentialen för biverkningar och interaktioner med andra läkemedel.
Sumatriptan är ett läkemedel som används för att behandla migrän och klusterhuvudvärk. Det är en selektiv serotoninreceptoragonist, vilket betyder att det aktiverar specifika receptorer i hjärnan (5-HT1D-receptorer) som orsakar smalningskonstriktioner av kärl i huvudet och halsen. Dessa konstriktioner hjälper till att reducera den inflammation och sänka smärtan som är associerad med migrän och klusterhuvudvärk.
Sumatriptan finns tillgängligt i olika former, såsom tabletter, sublinguala tableter, sprutor, intramuskulära injektioner och näspray. Läkemedlet bör tas så snart som möjligt efter att symtomen på migrän eller klusterhuvudvärk har börjat uppträda. Det är viktigt att följa din läkares instruktioner angående dosering och användning av sumatriptan, eftersom överdosering kan leda till allvarliga biverkningar.
Som med alla läkemedel kan sumatriptan orsaka biverkningar, såsom yrsel, trötthet, muskelvärk och känslor av tryck eller smärta i bröstet. I sällsynta fall kan det orsaka mer allvarliga biverkningar som hjärtklappning, högt blodtryck, seriotoninförgiftning eller ischemisk hjärtsjukdom. Om du upplever några av dessa allvarligare biverkningar efter att ha använt sumatriptan bör du söka omedelbar medicinsk vård.
Trigeminusganglion (eller Gasser's ganglion) är ett sensoriskt ganglion (klump av nervceller) beläget i tinningbenet, nära hjärnan. Det är en del av den femte kranialnerven, trigeminusnerven, och innehåller cellkropparna för de sensora neuronerna som ger information till hjärnan om smärta, beröring, temperatur och känselsinne i ansiktet, munhålan, näsan och ögonen. Trigeminusganglionet har tre grenar: oftalmisk, maxillär och mandibulär, som fördelar sig över olika delar av ansiktet och huvudet.
Medicinskt talat, refererar hjärnstammen (latin: trunci cerebri) till den nedre delen av hjärnan som förbinder med ryggmärgen. Hjärnstammen kan delas in i tre delar: mittbron (latin: mesencephalon), pons och lillhjärnan (latin: medulla oblongata).
Hjärnstammen är ansvarig för en rad viktiga livsviktiga funktioner, såsom andning, hjärtslag, blodtryck och sömn-vakenhetscykler. Den innehåller också nervbanor som förbinder högre centra i hjärnan med kroppens muskler och organ, och är involverad i reflexer som exempelvis gag-reflexen och blinkreflexen.
Skador på hjärnstammen kan leda till allvarliga symtom som exempelvis andnings- och hjärtstopp, men även svårigheter med rörelse, syn, hörsel, smak och känsel.
'Inåtledande nervbanor', även kända som efferenta nervbanor, är nerver eller delar av nervsystemet som transporterar signaler från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) till muskler och kroppens effektororgan. Dessa signaler orsakar en fysisk respons eller handling, till exempel rörelse av en muskel eller sekretion av en hormon. Inåtledande nervbanor skiljer sig från sensoriska nervbanor, som transporterar känsel- och smärtreceptorer från kroppen till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning.
Hjärnhinnor, även kallade meninges, är de membran som omsluter och skyddar hjärnan och ryggmärgen. Det finns tre hjärnhinnor: dura mater, arachnoidea mater och pia mater. Dura mater är den yttersta hjärnhinnan och är tjock och stark. Arachnoidea mater är den mellersta hjärnhinnan och har ett spindelvävsliknande utseende. Pia mater är den innersta hjärnhinnan och är mycket tunn och följer nära hjärnbarkens kontur.
Dessa hjärnhinnor har olika funktioner, men deras huvudsakliga uppgift är att skydda hjärnan och ryggmärgen från skada, förse dem med näring och transportera avfallsprodukter bort ifrån dem. De tillåter också förflyttningar av hjärnan inom kraniet utan att det skadas.
Wheat Germ Agglutinin (WGA) är ett protein som utvinns från veteembryot och binder starkt till specifika sockerstrukturer, så kallade glykaner. Horseradish Peroxidase (HRP) är ett enzym som utvinns från roten av kren (kinesisk pepparrot) och används ofta i biokemiska analysmetoder som en markör för att detektera när WGA binder till sina målglykaner.
WGA-HRP Konjugat är ett sammansatt ämne där WGA och HRP kopplats samman med hjälp av en kemisk länk. Det används som en detektionsreagens i olika biokemiska metoder, till exempel immunhistokemi (IHC) och Western blotting, för att spåra när WGA binder till sina målglykaner genom att katalysera en kemisk reaktion som ger upphov till ett synligt signalmönster.
Den medicinska termen för "hjärnbrygga" är "truncus cerebri". Det är en del av hjärnan som förbinder hjärnstammen med storhjärnan och består av tre stora arterier (anterior, middle och posterior cerebral artery) som försörjer blod till olika delar av hjärnan. Skador på hjärnbryggan kan orsaka allvarliga neurologiska symptom, såsom svårigheter med rörelse, känsel, syn, tal och minne.
En medicinsk definition av "nerver, inåtledande" (afferent nerver) är nervceller eller nerveimpulser som leds in i centrala nervsystemet, till exempel från huden, musklerna eller organen, för att bearbetas och tolkas som känselintryck, smärta, temperatur eller proprioception (kroppens position och rörelse). Detta står i kontrast till "efferent nerver", som leder signaler ut från centrala nervsystemet för att styra muskelaktivitet och kroppens funktioner.
Medicinskt sett är massetermuskeln (i engelska, masseter muscle) en muskel i kindrädet hos människor och andra däggdjur. Den är en av de fyra käkmusklerna som kontrollerar rörelserna hos underkäken. Massetermuskeln har sitt ursprung från två huvudsakliga delar: den zygomatiska arken (en benstruktur i kindbenet) och den temporala fossan (en fördjupning på tinningbenet). Dessa muskelfibrer fäster sedan vid den nedre, främre delen av underkäken.
Massetermuskeln har två huvudsakliga funktioner: den hjälper till att lyfta upp underkäken så att överkäken och underkäken stängs (mandibular closure), samt den drar också underkäken bakåt och sidledes (mandibular elevation and lateral movement). Dessa rörelser är viktiga för aktiviteter som käkar, tugga och prata.
'Koklearkärna' (latin: Nucleus cochlearis) är den del av innerörat där hörselcellerna finns. Det är här som ljudvågorna omvandlas till nervsignaler, som sedan förs upp till hjärnan via det åttonde kranialnervet (nervus vestibulocochlearis). Koklearkärnan innehåller två typer av hörselceller: yttre hårceller och inre hårceller. Yttre hårcellerna är de första som utsätts för skada vid exponering för höga ljudnivåer eller olika läkemedel, vilket kan leda till permanent hörselnedsättning. Inre hårceller däremot, återfinns i den innersta spiralen av koklearkärnan och är mer motståndskraftiga mot skador.
Central nervous system sensitization (CNSS) refers to an increased responsiveness of the central nervous system (CNS) to normal or subthreshold afferent input, leading to exaggerated neuronal activation and synaptic plasticity. This phenomenon is characterized by a lowered threshold for perception of stimuli and the presence of pain in response to non-painful stimuli, known as allodynia. It can also result in an increased response to painful stimuli, referred to as hyperalgesia.
CNSS is believed to play a significant role in the development and maintenance of chronic pain conditions, such as fibromyalgia, neuropathic pain, and complex regional pain syndrome (CRPS). It can be caused by various factors, including tissue injury, inflammation, nerve damage, or psychological stress.
In CNSS, changes occur in the brain and spinal cord at multiple levels, involving neurotransmitters, ion channels, and receptors. These alterations lead to an increased sensitivity of nociceptive neurons and a disruption of the normal balance between inhibitory and excitatory processes in the CNS. As a result, even minor or innocuous stimuli can trigger intense pain sensations, making it challenging to manage chronic pain conditions effectively.
Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.
Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.
Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.
Smärtreceptorer, också kända som nociceptorer, är speciella nervceller (neuron) som reagerar på skadliga stimuli och sänder signaler till hjärnan för att uppfatta smärta. De finns i hela kroppen, inklusive huden, musklerna, organen och benen. Smärtreceptorer kan aktiveras av olika former av skada, som hetta, kyla, tryck, sträckning eller kemiska substanser relaterade till inflammation eller skada. När smärtreceptorerna aktiveras skickar de elektriska impulser genom det perifera nervsystemet till ryggraden och slutligen till hjärnan, där smärtan upplevs och tolkas.
'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.
"c-Fos" er ein proteink that is synthesized in cells as a result of various stimuli, such as growth factors, hormones, and stress. It is a nuclear protein that forms a heterodimer with another protein called "c-Jun," and together they make up the Activator Protein-1 (AP-1) transcription factor complex. AP-1 plays a crucial role in regulating gene expression related to various cellular processes, including proliferation, differentiation, and apoptosis.
Protonkogenproteinet "c-Fos" er ei av de proto-onkogener som ble oppdager i 1980-åra. Proto-onkogener er normale gener som kan bli onkogener hvis de muterer og overproduceres. Overproduksjon av "c-Fos" kan føre til u kontrollertcellegrov, og det har vist seg å være involvert i mange typer av cancer, slik som leukemia og brystkreft.
'Fysisk stimulering' refererer til den proces hvor en ydre eller indre påvirkning af kroppen fører til en ændring i den fysiologiske respons hos celler, væv eller organer. Dette kan opnås gennem forskellige metoder som berøring, bevægelse, varme, kulde, elektricitet eller lyd.
Fysisk stimulering anvendes ofte i medicinske sammenhænge til at forbedre gennemblødning, reducere smerter, øge mobilitet og styrke muskler. Eksempler på fysisk stimulering inkluderer massage, akupunktur, elektrostimulation, varme- eller koldepilation, ultralydbehandling og vibrationstræning.
Det er vigtigt at notere, at korrekt dosis og anvendelse af fysisk stimulering er nødvendig for at opnå ønsket effekt og undgå skader. Derfor bør fysisk stimulering altid udføres under vejledning af en autoriseret sundhedspersonel.
"Förlängd märg" (latin: Medulla spinalis elongata) är en benämning på den del av märgen som når ner längre än vanligt i ryggraden. Detta kan orsaka olika symptom beroende på var den förlängda märgen pressar på ryggmärgsbanorna, till exempel känsel- och smärtförluster, muskelsvaghet eller koordinationssvårigheter. Förlängd märg kan vara inneboende orsakat av genetiska faktorer eller utvecklas sekundärt till andra sjukdomar som exempelvis cancer, vissa infektioner eller trauma.
Den hårda hjärnhinne som ofta refereras till inom medicinen är den yttre, sklerotiska hinna som omger hjärnan. Den kallas på medicinska latin "dura mater". Den består av tätt packade kollagenvävnader och elastinfibrer, och har en funktion som skyddar hjärnan från mekanisk skada.
Det är värt att notera att termen 'hård hjärnhinna' kan vara något missvisande eftersom det inte är speciellt hårt i förhållande till andra vävnader i kroppen, men det är hårt i jämförelse med de andra två hinningarna som omger hjärnan - den mjuka hjärnhinne ("pia mater") och den spännbara hjärnhinne ("arachnoidea mater").
Stilbamidiner är en typ av psykoaktiv substans som tillhör kategorin phenylalkylaminer. Det är ett starkt agonist (aktiverare) av serotoninreceptorerna 5-HT2B och 5-HT2A, och används i forskning för att studera serotoninsystemet i hjärnan.
I medicinsk kontext har stilbamidiner inte godkänts som läkemedel för klinisk användning hos människor, men det har visat potential som ett möjligt behandlingsalternativ för neurodegenerativa sjukdomar såsom Parkinson's disease och Huntington's disease. Dessutom har stilbamidiner visat sig ha potential som antidepressiva och anxiolytiska (ångestdämpande) medel i djurstudier, men ytterligare forskning behövs för att fastställa säkerheten och effektiviteten hos dessa användningsområden.
'Tandpulpa' refererar till den mjuka vävnaden som finns inne i en tands rotkanal och kronan. Den består av blodkärl, nerver, bindväv och lymfkärl. Tandpulpan är mycket känslig för smärta eftersom den innehåller nervändar. Smärta i tandpulpan kan uppstå till följd av karies, skada på tanden eller andra orsaker som utsätter pulpan för irriterande substanser.
'Substantia gelatinosa' er en del av rygradens småstamme (spinal cord) og er beliggende i den bagerste del av grønne stammen (pars lumbalis) og crossad (ligamentum flavum). Den består av to deler, SG dorsale og SG ventrale. Disse er involvert i smertesensoring og andre sensoriske funksjoner.
SG dorsale inneholder noen typer nevron som mottar informasjon fra små nerveender (frie nerve-endinger) i huden og de dybe vævene, som er involvert i smerteoverføring. Disse nevrons har en viktig rolle i å modulere smertesignalene ved å sette dem sammen med andre signaler fra det kognitive systemet og andre sensoriske input.
SG ventrale inneholder noen typer nevron som er involvert i refleksaktivitet og motorisk kontroll, men de har også en viktig rolle i smerteoverføring. De mottar informasjon fra andre deler av rygradens småstamme og sender signaler tilbake til hjernen for å regulere smertesensoring og andre sensoriske funksjoner.
I tillegg inneholder SG noen typer nevron som er involvert i temperaturensensing og mekanisk presningssensning, slik som berøring og trykk. Disse nevrons hjelper oss å oppfatte vår omverden og reagere på forskjellige stimuli.
I tillegg kan SG være involvert i utviklingen av smerte-relaterte lidelser som kronisk smerte, nevralgi og andre småstamme-relaterte lidelser.
'Nervbanor' refererar till de fiberrika strukturer som utgör en del av det perifera nervsystemet och som transporterar nervimpulser mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och resten av kroppen. Nervbanor består av axoner, som är långa utskott från nervceller (neuroner) som överför elektriska signaler, och de är omgivna av myelin, ett fettrikt skikt som hjälper till att skydda och isolera axonen så att nervimpulser kan ledas effektivt. Nervbanor kan vara myeliniserade (omgivna av myelin) eller amyeliniserade (utan myelin). De kan också vara grupperade tillsammans med andra strukturer i perifera nerver.
Kapsaicin är ett naturligt förekommande ämne som utvinns från chilipeppar (*Capsicum annuum*) och andra arter inom släktet *Capsicum*. Det är den aktiva substansen i dessa peppars starkt brännande smak. Kapsaicin verkar på särskilda smärtreceptorer (kallade TRPV1-receptorerna) i huden och slimhinnor, vilket leder till en känsla av hetta eller smärta.
I medicinskt sammanhang används kapsaicin ofta som ett smärtstillande medel, framförallt vid behandling av neuropatisk smärta och muskuloskeletell smärta. Det finns också forskning som tyder på att kapsaicin kan ha potential som antiinflammatoriskt medel. Kapsaicin används ofta i creams, gels eller plåster som appliceras direkt på huden och är tillgängliga receptfritt eller på recept beroende på dosering.
Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.
ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:
1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.
Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.
'Vesicular Glutamate Transport Protein 2' (VGLUT2) är ett protein som transporterar den excitatoriska aminosyran glutamat in i synaptiska vesiklar. Detta möjliggör frisättning av glutamat till synaptisk spalt vid nervimpulsbildning, vilket leder till excitation av postsynaptiska neuroner. VGLUT2 är en viktig komponent i neurotransmissionen och regleringen av signalsubstanser i centrala nervsystemet hos däggdjur. Mutationer i genen som kodar för VGLUT2 har visats vara associerade med neurologiska sjukdomstillstånd, till exempel epilepsi och psykos.
Kalcitonin-relaterade peptidreceptorer (CTR) är en typ av G-proteinkopplade receptorer som binder till kalcitoninpeptider, inklusive kalcitonin och kalcitonin gene-related peptide (CGRP). Det finns tre subtyper av CTR: CTR-A, CTR-B och CTR-C. Dessa receptorer är involverade i regleringen av olika fysiologiska processer, till exempel smärta, benomsättning och neurogen inflammation. Aktivering av dessa receptorer leder till en varierad signaltransduktion som kan leda till smärtrelief, nedsatt benomsättning och antiinflammatoriska effekter.
"Cortical Spreading Depression" (CSD) är en vågor liknande händelse som sprider sig över hjärnbarken (cortex). Det innebär en plötslig och total depolarisering av neuroner i barken, följt av ett period av underaktivitet. Denna process är ofta associerad med migrän, speciellt den typ som kallas "aura" före smärtan börjar. CSD kan också observeras efter en skada till hjärnan, såsom en stroke eller traumatisk skada. Det är ett aktivt område för forskning, särskilt när det gäller att förstå dess roll i migrän och möjliga behandlingsmetoder.
'Katter' er en betegnelse for en bred vifte af symptomer og tilstande som inneholder:
1. Hjertekateterisering: En invasiv medisinsk procedur der involverer innsetting av et slankt, fleksibelt rør (kateter) i hjertet for å måle trykk og andre fysiologiske parametre.
2. Hjertekateterablation: En behandlingsmetode som brukes til å korrigere abnormale hjerterhyttemønstre (aritmier) ved å øke varme eller kjøleenergi for å ødele eller endre elektrisk ledende vevs i hjertet.
3. Hjertekateterinfeksjon: En infeksjon som oppstår når bakterier, svamp eller andre mikroorganismer invaderer hjertet via kateteret. Dette kan føre til endokardit, en alvorlig infeksjon av hjerteklappen.
4. Hjertekateteremboli: En komplikasjon som kan oppstå når blodklotter dannes rundt kateteret og migrerer til andre deler av kroppen, for eksempel lungene eller hjernen, førende til emboli.
5. Hjertekateterkomplikasjoner: Andre komplikasjoner kan inkludere blødning, infeksjon, arytmi, perforering av hjertet og andre strukturer, luftemboli og iskemi (mangel på ilt) til organer.
I allianse, er 'katter' en viktig del av diagnostisk og terapeutisk kortlaging av ulike hjertesjakter og -tilstander, men det kan også føre til alvorlige komplikasjoner som må overveies når man planlegger disse procedurane.
Tuggmuskler, även kända som ka muscles (masseter muscle) och temporalis muscle, är en typ av skelettmuskler i ansiktet som används när man tuggar mat. De hjälper också till att öppna och stänga munnen. Tuggmusklerna är de starkaste musklerna i ansiktet och sitter på varsin sida av ansiktet, längst bak i kindbenen.
'Nervtrådar' är en del av det perifera nervsystemet och består av samlingar av neuroners axoner som är omgivna av ett myelinlager, vilket hjälper till att skydda nerverna och öka nervimpulsens hastighet. Nervtrådar kan vara myelinerade (täckta med myelin) eller icke-myelinerade (utan myelin). De är ansvariga för att överföra sensoriska, motoriska och autonoma signaler mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och kroppens olika delar.
Mekanoreceptorer är en typ av sensorreceptor som reagerar på mekaniska stimuli, såsom tryck, vibrationer och rörelse. De finns i olika delar av kroppen, till exempel huden, musklerna och lederna. Mekanoreceptorerna transducerar mekaniska signaler till elektriska impulser, som sedan kan tolkas av centrala nervsystemet. Exempel på mekanoreceptorer inkluderar Pacini-kroppar, Ruffini-ändarna och Merkel-celler.
Medicinskt sett refererar "mitthjärna" (substantia nigra) till en del av den basala ganglielianska systemet i hjärnan. Den består av två delar: pars compacta och pars reticulata. Pars compacta innehåller dopaminproducerande nervceller, som är viktiga för motorisk kontroll och belöningssystemet i hjärnan.
En vanlig sjukdom som är kopplad till mitthjärnan är Parkinson's sjukdom, där man ser en progressiv nedbrytning av dopaminproducerande nervceller i pars compacta. Detta leder till rörelsekoordinationsproblem och andra symtom som karakteriserar Parkinson's sjukdom.
Medicinskt talat refererar käken till det underkäksben (mandibulan) som är den rörliga benplattan i ansiktsskelettet hos djur, inklusive människor. Det består av en horisontell del (den rörliga delen) och två vertikala delar. Käken hjälper till att forma munhålan, stödjer käkmusklerna och är viktig för aktiviteter som äta, tala och andas.
Kalcitonin-relaterat peptid (CRP, Calcitonin-related peptide) är ett neuropeptid som initialt identifierades i sköldkörteln hos frisk och sjuk djur. Det upptäcktes att CRP har en struktur som liknar kalcitonin, ett hormon som produceras av C-celler i sköldkörteln och hjälper till att reglera kalciumhomöostas.
I det centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS) har CRP visat sig ha en viktig roll som en neurotransmittor och neuromodulator. Det är involverat i smärtreglering, vasoreglering, inflammation och neuroprotektion.
CRP verkar binder till specifika receptorer på nervceller och blodkärl, vilket orsakar en varierad biologisk respons som inkluderar smärtrelief, vasodilatation och anti-inflammatoriska effekter. Dessutom har CRP visat sig ha en neuroprotektiv effekt genom att minska skador på nervceller vid ischemisk skada eller trauma.
I slutändan kan CRP vara ett viktigt terapeutiskt mål för behandling av smärta, inflammation och neurologiska sjukdomar som Parkinson's sjukdom och Alzheimer's sjukdom.
Migrän är en neurologisk sjukdom som kännetecknas av perioder av ofta ett sidoliknande, recurrerande huvudvärk som kan vara intensiv och vara associerad med någon eller alla av följande symptom: ögonflimmer, överkänslighet för ljud och ljus, kräkningar, yrsel och förvirring. Migrän kan delas in i två huvudtyper: migrän utan aura (tidigare kallad vanlig migrän) och migrän med aura (tidigare kallad klassisk migrän). Aura är en reversibel neurologisk störning som ofta består av synstörningar, men kan också inkludera känsel- eller talrubbningar.
Det finns även andra typer av migrän, såsom hemiplegisk migrän och retinal migrän, som är sällsynta men kan vara mycket allvarliga. Migrän kan också förekomma tillsammans med andra neurologiska tillstånd, såsom epilepsi eller Parkinsons sjukdom.
Migrän orsakas av en kombination av genetiska och miljöfaktorer, och den exakta mekanismen som orsakar migrän är inte fullständigt förstådd. Vissa läkemedel och livsstilsförändringar kan hjälpa att förebygga och behandla migränanfall.
Somatosensorisk område refererer til en del af hjernen, der er ansvarlig for behandlingen og integrationen af sensoriske input fra hele kroppen undtaget ørene og øjnene. Det inkluderer den primære somatosensoriske bark (S1, S2, S3), der findes i hjernebarken (cortex cerebri) og modtager input fra muskler, led, hud og indre organer via det somatosensoriske nervesystem.
I den primære somatosensoriske bark er der en kortikal repræsentation af hele kroppen, hvor forskellige dele af kroppen er repræsenteret i forskellig grad alt efter størrelsen og kompleksiteten af det sensoriske apparat. For eksempel tager håndens og ansigtets repræsentationer op en relativt stor del af arealet, mens rygmarvens og benene tager op et mindre areal.
Somatosensorisk information fra kroppen behandles i denne hjernebarken for at give os følelser som berøring, temperatur, smerte, vibrazion og proprioception (position og bevægelse af led og muskler). Dette område er også involveret i visuel-taktisk integration, hvor information fra øjne og hud kombineres for at skabe en bedre forståelse af objekter og deres egenskaber.
Electrical resting potentials refer to the difference in electric potential between the interior and exterior of a cell when the cell is at rest, meaning that it is not undergoing an action potential or other electrical signaling. This potential difference is generated by the uneven distribution of ions, such as sodium (Na+), potassium (K+), chloride (Cl-), and calcium (Ca2+) ions, across the cell membrane. The inside of the cell is typically negatively charged relative to the outside, with the resting potential typically ranging between -60 to -90 millivolts (mV). This electrical gradient is critical for the functioning of excitable cells, such as neurons and muscle cells, as it provides the energy needed for the initiation and propagation of action potentials.
Nucleus accumbens (NAcc) är en del av dämpningssystemet i hjärnan och är belägen i den ventrala striatum. Det är en viktig struktur inom belöningssystemet och är involverad i positiva känslor, motivation, lärande och minne. NAcc består av två delar: en central part (core) och en skalig part (shell). Den skaliga delen tar emot information från amygdala och hippocampus, medan den centrala delen tar emot information från kortikala områden.
NAcc är rik på dopaminreceptorer och aktivering av dessa receptorer leder till en ökning av dopaminutsläpp i strukturen. Dopamin är en neurotransmittor som är involverad i belöningssystemet och ger en positiv känsla när det utsöndras. Flera studier har visat att NAcc aktiveras vid olika former av belöningar, till exempel mat, sex, droger och pengar. Dessutom är NAcc involverad i negativa känslor som sorg och frustration.
Dålig funktion eller skada på NAcc har visats korrelera med en rad psykiatriska tillstånd, inklusive depression, bipolär sjukdom, schizofreni och ADHD.
Talamus är en del i hjärnan som fungerar som ett reläcenter för sensorisk information. Den mottar information från kroppens sinnesorgan och skickar den vidare till rätt delar av hjärnan för bearbetning och respons. Talamus påverkar också medvetandet, sömn-vakenhetscykeln, och känslor. Den är belägen i mitten av hjärnan och är en del av diencephalon.
'Käkled' refererar till den lägre leden i ansiktsskelettet som förbinder underkäken (mandibulan) med tinningbenet (temporale). Denna led består av två delar: en konkav del på tinningbenet, glenoid fossa, och en konvex del på undersidan av underkäken, condylus mandibulae. Käkleden är en kondylär led, vilket innebär att den består av en rund, rörlig del (condylus) som rör sig i en grop eller fossa (glenoid fossa).
Käkledens främsta funktion är att möjliggöra öppning och stängning av munnen, samt sidväxling av underkäken. Dessa rörelser är viktiga för aktiviteter som äta, tala och andas.
Aktionspotential (Action Potential) är en plötslig elektrisk potentialändring som sker över cellmembranet hos exciterbara cellsorter, såsom nerv- och muskelceller. Detta fenomen orsakas av fluktuationer i membranpotentialen som följer specifika mönster av depolarisering (positivt laddning) och repolarisering (negativt laddning).
I nerv- och muskelceller är aktionspotentialerna resultatet av jonkanaler som öppnas och stängs i cellmembranet, vilket tillåter specifika joner (som natrium, kalium och kalcium) att diffundera in eller ut genom membranet. Denna jontransport orsakar en förändring av membranpotentialen, vilket kan uppfattas som en elektrisk signal.
När aktionspotentialen initieras öppnas natriumjonkanaler, vilket leder till en inflöde av natriumjoner och en depolarisering av cellmembranet. När membranpotentialen når en viss tröskelvärde aktiveras ytterligare jonkanaler, vilket orsakar en snabb repolarisering av cellmembranet. Efter repolariseringen stängs natriumjonkanalerna och kaliumjonkanaler öppnas, vilket leder till en utflöde av kaliumjoner och en ytterligare repolarisering av membranpotentialen.
Aktionspotentialer är viktiga för kommunikation och signalering inom nervsystemet och muskelsystemet. De möjliggör snabb överföring av information och koordinerad muskelaktivitet, vilket är nödvändigt för normal funktion hos levande organismer.
Talamuskärnorna är en paradig pair (två stycken) av strukturer i hjärnbarken, belägna nära mitten av hjärnan. De utgör en viktig del av djupa hjärndelarna och fungerar som ett centralt sensomotoriskt relaycenter i nervsystemet.
Talamuskärnornas huvudsakliga uppgift är att ta emot sensorisk information från kroppen, såsom smärta, temperatur, ljud, beröring och vibrationer, och sedan skicka den vidare till den del av hjärnan som behandlar dessa signaler. De hjälper också till att koordinera muskelrörelser genom att integrera sensorisk information med motoriska signaler.
Talamuskärnorna kan delas upp i flera olika kärnor, beroende på vilken typ av sensorisk information de hanterar. Exempel på dessa kärnor inkluderar ventralis posterior (VP), som hanterar smärta och temperatur, ventralis lateralis (VL), som hanterar rörelser, och medial dorsal (MD), som är involverad i minnes- och emotionella funktioner.
Skador på talamuskärnorna kan leda till en rad symtom, såsom förändrade sinnesförnimmelser, svårigheter att koordinera rörelser och kognitiva problem.
"Solitärkärna" er en betegnelse for en enlig cancercell eller en lille gruppe af ensartede cancerceller, omgivet af normale celler i væv. Disse celler har endog ikke nået at sprede sig til andre dele af kroppen end stedet, hvor de oprstod (primær tumor). Solitærkarners størrelse kan variere fra en enkelt celle til en gruppe på op til 0,2 millimeter i diameter. Dette er forskelligt fra en malign tumor, der består af mange celler og har potentialet til at metastaserer (sprede sig) til andre dele af kroppen.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
'Serotonin Receptor Agonists' er en klasse av legemiddel som virker ved å binde seg til og aktiverer serotoninreseptorer i kroppen. Serotonin er en neurotransmitter, eller en kjemisk stoff som overfører signaler mellom nerveceller, som spiller en viktig rolle i reguleringen av humør, appetitt, søvn, smertefølelse og andre fysiologiske funksjoner.
Serotonin Receptor Agonists kan brukes til å behandle en rekke medisinske tilstander, for eksempel migren, klossethet (overdrevent sveding), depression og psykoser som følge av parkinson. Dessutten kan de også være nyttige i behandlingen av clusterhoder og visse typer av tumorer.
Det finnes flere forskjellige typer av serotoninreseptorer i kroppen, og hver type har sin egen unike funksjon. Serotonin Receptor Agonists kan være selektive for en spesifik reseptortype eller være ikke-selektive og binde seg til flere typer.
I tillegg kan disse legemiddelene ha bivirkninger, for eksempel hovedpine, åpenbaringsvansinne, opptredende hallusinasjoner og i noen tilfeller økt risiko for hjerteklappesvikt. Derfor bør de brukes under påvåkning av en læge for å minimere risikoen for bivirkninger og sikre at de er effektive i behandlingen av den underliggende tilstanden.
'Nervhälning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en ökad känslighet eller irritabilitet i nervsystemet. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom stress, trauma, infektion eller neurologiska sjukdomar. Nervhälning kan leda till symptom som kittlande, stickande, brännande eller smärtsamma känslor i huden eller i olika kroppsdelar, överkänslighet för beröring, ljud eller ljus, muskelspasmer och rastlöshet. I vissa fall kan nervhälning vara ett tecken på en underliggande neurologisk sjukdom, såsom multipel skleros eller neuropati, och bör därför undersökas av en läkare om det uppstår symptom.
Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.
Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.
Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.
"Nyfött djur" kan definieras som ett djur som just har fötts och fortfarande är i sitt spenbarnstadium. Under denna period är ungdjuret beroende av moderns mjölk för näring och skydd. Det exakta tidsintervallet för det nyfötta stadiet kan variera beroende på djurspecies.
För vissa djur, som människan, är det relativt kort, medan andra djurarter kan ha en mycket längre period av beroende. Under denna tiden utvecklas ungdjuret fysiskt och lärr sig överlevnadsstrategier från modern eller flocken.
Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.
Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.
Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.
Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.
'Bakre hornceller' (latin: cellulae cornuales) är en del av hypofysen, en endokrin gland i hjärnan. Bakre horncellerna producerar och lagrar två hormoner: oxytocin och vasopressin (även känd som antidiuretiskt hormon, ADH).
Oxytocin är involverat i flera fysiologiska processer, men är mest känt för sin roll i fosterleverans (genom att stimulera kontraktioner av livmodern) och amning (genom att stimulera utsöndringen av modersmjölken).
Vasopressin reglerar vattnets balans i kroppen genom att påverka nivåerna av vätska i blodet. Det gör detta genom att kontrollera mängden urin som produceras av njurarna och hjälper till att hålla homeostasen i kroppen.
Bakre horncellerna är en viktig del av endokrina systemet och deras hormoner har en rad olika funktioner i kroppen.
Raphe nuclei är en samling av serotonerga (5-HT) neuron i hjärnstammen som sträcker sig från förlängda märgen till mitthjärnan. Dessa neuron projicerar sina axoner över stora delar av centrala nervösa systemet och är involverade i regleringen av en rad olika funktioner, inklusive sömns-vaknets cykel, smärta, humör, aptit och aggression. Raphe nuklei delas vanligtvis upp i ett dorsalt och ventralt område, där dorsala raphe nuklei primärt är involverade i regleringen av smärta och humör, medan ventrala raphe nuklei främst är involverade i regleringen av sömns-vaknets cykel. Dysfunktion i raphe nuklei har associerats med en rad olika neurologiska och psykiatriska tillstånd, inklusive depression, ångest, kronisk smärta och neurodegenerativa sjukdomar som Parkinson's.
"Lillhjärnakärnor" (engelska: "small nuclei") är en benämning inom histologin och neuropatologin på en typ av nervcellskroppar i hjärnan som är relativt små jämfört med andra nervceller. Dessa kärnor innehåller vanligtvis neuron med myeliniserade axon och de är ofta belägna i den subkortikala vita substansen, det vill säga den del av hjärnbarken som ligger närmast under hjärnbarkens yta.
Lillhjärnakärnor ingår i ett komplext system av nervceller som är involverade i olika aspekter av kognitiv funktion, inklusive minne, uppmärksamhet och exekutiva funktioner. Vissa neurologiska sjukdomar, såsom demenser och neurodegenerativa tillstånd, kan påverka dessa nervceller och leda till försämrad kognitiv förmåga.
Det är värt att notera att termen "lillhjärnakärnor" inte har en entydig definition och kan användas för att beskriva olika grupper av nervceller i hjärnan beroende på kontexten.
Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.
"Septala kärnor" är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva små klumpar av muskel- eller broskvävnad som kan förekomma i hjärtats kamrar, särskilt i vänster underkammare (ventrikel). Dessa kärnor kan variera i storlek och antal och de kan orsaka olika problem beroende på deras placering och storlek. I vissa fall kan de leda till abnormiteter i hjärtats blodflöde och syrgasmängd, och i allvarliga fall kan de orsaka hjärtsvikt eller oregelbunden hjärtrytm (arytmi).
I medicinska sammanhang är "aktiv transport i cellkärna" inte en etablerad term, eftersom aktiv transport vanligtvis hänvisar till transporter över cellytlemembranet med hjälp av transportproteiner som använder energi för att pumpa molekyler mot koncentrationsgradienten.
Cellkärnan har en egen uppsättning mekanismer för att reglera transporten av molekyler, men det kallas vanligtvis inte "aktiv transport". I stället kan det kallas "transport i cellkärna" eller "nukleär transport".
Nukleär transport involverar ofta specifika proteinkomplex som binder till transportreceptorer på molekyler som ska transporteras in eller ut från cellkärnan. Dessa komplex transporteras sedan genom porer i kärnmembranet med hjälp av ATP-driven mekanismer.
Så, för att svara på din fråga medicinskt sett finns det ingen etablerad term "aktiv transport i cellkärna", men om du vill tala om transporter som sker in eller ut från cellkärnan med hjälp av specifika proteinkomplex och ATP-driven energi, kan du använda termer som "nukleär transport" eller "transport i cellkärna".
I'm sorry, there seems to be a typo in the term you are looking for. I believe you may be referring to "Atlantoaxial joint," which is the joint between the first and second vertebrae (C1 and C2) in the spine, also known as the "atlas" and "axis." The term "arkuatuskärna" does not have a direct medical translation, but "arkuatus" means "curved like a bow" or "arched" in Latin, which could be referring to the shape of the atlas vertebra. If you meant something else, please let me know!
Nucleus caudatus är en del av basala ganglierna i hjärnan och består av två stora, kanelformade strukturer på var sida om thalamus. Den utgör tillsammans med putamen den dorsolaterala delen av striatum, som är den inre av de två huvudsakliga inputstrukturerna till basala ganglierna (den andra är globus pallidus).
Nucleus caudatus har en viktig roll i reguleringen av motorisk kontroll, kognition och emotioner. Den tar emot afferenta signaler från barken (cortex) och projicerar sedan efferenta signaler till globus pallidus interna och substantia nigra pars reticulata, som är de två huvudsakliga outputstrukturerna i basala ganglierna. Dessa signaler hjälper till att modulera motorisk aktivitet och kognitiva processer genom att påverka aktiviteten i thalamus och barken.
Förändringar i nucleus caudatus har associerats med flera neurologiska och psykiatriska tillstånd, inklusive Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom, schizofreni och ADHD.
Paraventrikulära hypothalamiska kärnan (PVN) är en grupp av neuroner i hypothalamus, en region i hjärnan som spelar en viktig roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner som hunger, tirst, sömn, kroppstemperatur och homeostas. PVN är beläget nära den tredje ventrikeln (en hjärnventrikel) och innehåller neuroner som producerar neurohormoner och neuropeptider som har effekt på autonoma nervsystemet, endokrina systemet och beteende.
PVN är indelat i två delar: den magra delen (magnocellular) och den parva delen (parvocellular). Den magra delen innehåller neuroner som producerar oxytocin och vasopressin, hormoner som har en viktig roll i regleringen av vatten- och elektrolytbalansen i kroppen. Den parva delen innehåller neuroner som producerar neuropeptider som CRH (corticotropin-releasing hormone), TRH (thyrotropin-releasing hormone) och GnRH (gonadotropin-releasing hormone), som alla har en viktig roll i regleringen av stressaxeln, ämnesomsättningen och reproduktiva funktioner.
Förkortningar:
PVN = Paraventrikulära hypothalamiska kärnan
magnocellular = magra delen
parvocellular = parva delen
CRH = corticotropin-releasing hormone
TRH = thyrotropin-releasing hormone
GnRH = gonadotropin-releasing hormone
Smärta är en ubehaglig sensorisk och emosional erfarenhet som kan variera i intensitet från mild till stark, och som vanligtvis är associated med skada eller sjukdom. Smärtan är ett varningssystem som hjälper kroppen att reagera på skador och hot. Den kan också vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller skada. Smärtan kan beskrivas i termer av dess kvalitet, intensitet, varaktighet och lokalisation. Det finns två huvudsakliga typer av smärta: akut smärta och kronisk smärta. Akut smärta är en plötslig smärta som oftast uppstår i samband med en skada eller sjukdom, och som normalt förväntas vara tillfällig. Kronisk smärta däremot är en smärta som varar över en längre period av tid, vanligen mer än tre månader, och som kan påverka individens vardagliga liv och mentala hälsa.
Elektrofysiologi är en medicinsk specialitet som handlar om studiet av den elektriska aktiviteten hos levande vävnader, särskilt hjärt- och nervvävnader. Inom kardiologin används elektrofysiologi för att diagnostisera och behandla olika typer av hjärtsjukdomar, till exempel aritmier (för fått eller för snabb hjärtrytm).
Inom neurofysiologin används elektrofysiologiska tekniker för att studera den elektriska aktiviteten i nervceller och deras signalering till varandra. Detta kan ske genom att placera elektroder på ytan av hjärnan eller inuti nervbanor för att mäta den elektriska aktiviteten under olika förhållanden, till exempel under vakenhet eller sömn, och under olika sjukdomszuständerna.
Elektrofysiologin är en mycket avancerad teknik som kräver speciell utbildning och erfarenhet för att kunna tolka de komplexa mönstren av elektrisk aktivitet som kan ses i levande vävnader.
'Hjärnans kartläggning' (eng. 'Brain mapping') är ett samlingsbegrepp för olika tekniker och metoder som används för att undersöka, visualisera och förstå hjärnans struktur, funktion och aktivitet. Det kan innefatta bland annat:
1. Morfologisk kartläggning: Användning av olika bildgivande tekniker som magnetresonanstomografi (MRT), diffusionsviktad MRT (DWI) och funktionell MRT (fMRI) för att undersöka hjärnans struktur, vitmarksarkitektur och blodflöde.
2. Funktionell kartläggning: Användning av tekniker som elektroencefalografi (EEG), magnetoencefalografi (MEG) och funktionell MRT (fMRI) för att mäta hjärnans aktivitet under olika mentala tillstånd eller svar på stimuli.
3. Konnektomisk kartläggning: Användning av diffusionstensorimaging (DTI) och andra tekniker för att undersöka de anatomiska förbindelserna mellan olika hjärnregioner och deras roll i olika kognitiva processer.
4. Kemisk kartläggning: Användning av spektroskopi och andra tekniker för att undersöka den biokemiska sammansättningen hos olika hjärnregioner, inklusive neurotransmittor-nivåer och metabolism.
5. Klinisk kartläggning: Användning av ovan nämnda tekniker för att diagnostisera och behandla neurologiska sjukdomar och skador, såsom epilepsi, stroke, hjärntumörer och neurodegenerativa sjukdomar.
Sammantaget syftar 'hjärnans kartläggning' till att förbättra vår förståelse av hjärnans struktur, funktion och anatomi samt hur de påverkas under olika tillstånd och sjukdomar. Detta kan leda till utvecklingen av nya behandlingsmetoder och möjliggöra en mer personifierad medicin.
Suprachiasmatiska kärnan (SCN) är ett par av kärnor i hypotalamus, en del av hjärnbarken, som utgör den centrala delen av vår biologiska klocka. SCN reglerar bland annat sömn-vakenhetscykeln och andra cirkadiska rytmer genom att tolka ljussignaler från det yttre miljön. Den tar emot information via synnerven (nervus opticus) som passerar över korsningen i chiasma opticum, därför kallas den suprachiasmatisk, vilket betyder "över korsningen". SCN består av två olika typer av nervceller med olika funktioner och är viktig för att hålla kroppens fysiologiska processer synkroniserade med varandra och med den 24-timmars cirkadiska dygnsrytmen.
'Nucleus ruber' er en del av hjernen som heter thalamus og er beliggende i midten av hjernen. Det er en del av det som kallas den rosa kjernen (latin: 'corpus rubber') på grunn av sin røde/rosa farge. 'Nucleus ruber' består av rike neuroner og har en viktig rolle i bevegelseskoordinasjon, smertesansing og temperaturregulering.
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.