Transducin
Rod Cell Outer Segment
Rodopsin
3`5`-cykliskt GMP-fosfodiesteras
GTP-bindande proteinreglersubstanser
Nötkreatur
Arrestin
Cyclic Nucleotide Phosphodiesterases, Type 6
Guanosin 5'-O-(3-tiotrifosfat)
Guanosintrifosfat
Ljus
G-Protein-Coupled Receptor Kinase 1
Näthinnepigment
GTP-bindande proteiner
Adenosindifosfatribos
Mörkeradaptation
Syn
Eye Proteins
Rod Opsins
Guanosindifosfat
Guanylylimidodifosfat
GTP-bindande proteiners alfaunderenheter
Retinaldehyd
Hydroxylamin
Tappar (Näthinna)
Phototransduction
Heterotrimera GTP-bindande proteiner
RGS-proteiner
Adaptation, Ocular
Makromolekylära substanser
Kikhostetoxiner
Näthinna
Kikhostetoxin
Fotoreceptorceller, ryggradsdjur
Nukleosiddifosfatsocker
Membranproteiner
Tionukleotider
Retinal Photoreceptor Cell Outer Segment
Skatol
GTP-bindande proteiners betaunderenheter
Aminosyrasekvens
Guaninnukleotider
Encyklopedier, principer
Solljus
MedlinePlus
beta-adrenerga receptorer
Ligander
Hälsoinformation
Signalomvandling
Transducin är ett G-protein som spelar en viktig roll i den fototransduktiva signalvägen i retinalceller i ögat. När ljus absorberas av rhodopsin, en ljuskänslig protein i det yttre segmentet av retinalcellen, aktiveras transducin, vilket orsakar en kaskad av händelser som slutligen leder till en nervimpuls som skickas via optisk nerve till hjärnan.
Specifikt är transducin komponerat av tre underenheter: α, β och γ. När rhodopsin aktiveras av ljus, binder det till transducins α-enhet och orsakar en konformationsförändring som får α-enheten att separera sig från β- och γ-enheterna. Den frisatta α-enheten kan sedan aktivera ett enzym kallat cGMP-fosfodiesteras, vilket sänker nivåerna av cGMP i cellen och orsakar en stängning av jonkanaler i cellmembranet. Detta leder till en depolarisering av retinalcellen och en nervimpuls som skickas via optisk nerve till hjärnan.
Transducin är därför ett centralt protein i synprocessen och har blivit intensivt studerat för att förstå mekanismerna bakom ljusresponsen i ögat.
Rod cell outer segment er en del av en fotoreceptorcell (stavformet synере) i øynen. Det er et langt, smalt og tilbakeryktert område som inneholder de fotosensitive membraner der lys reaksjoner skjer. Disse membraane inneholder rhodopsin, et protein som absorberer lys og iganger en kjede av hendelser som fører til synseinntrykk. Rod cell outer segments er særlig viktige for mørkeadaptasjon og skarpt se i lavt lys. De er også et av de områder i øynen som kan bli påvirket hos visuelle sykdommer som retinitis pigmentosa.
Rodopsin är ett protein i näthinnan i ögat som spelar en viktig roll för mörkerseende och skuggsyn. Det är ett G-proteinkopplat receptorprotein, även känt som en "ljuskänslig proteinkomplex," som består av två huvuddelar: ett protein som kallas opsin och en ljuskänslig prostetisk grupp som kallas retinal. När ljus träffar på retinalet i rodsopsinet, förändras dess form, vilket orsakar en konformationsförändring av opsinet som aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till att nervimpulser skickas till hjärnan. Denna process möjliggör synen i låga ljusnivåer. Rodopsin är ett exempel på ett så kallat fotopigment, eftersom det är känsligt för ljus och orsakar en biokemisk respons när det utsätts för ljus. Det finns i speciella celler i näthinnan som kallas stavar, som är specialiserade för att uppfatta ljusintensitet snarare än färg.
'GTP-bundande proteinreglersubstanser' är en typ av regleringsproteiner som binder till och hydrolyserar guanosintrifosfat (GTP) för att kontrollera olika cellulära processer, såsom signaltransduktion, cellcykeln och vesikeltransporten. Dessa proteiner har en speciell strukturell domän, känd som G-protein, som är involverad i GTP-bindningen och hydrolysen.
När ett GTP-bundande proteinreglersubstans binds till GTP, undergår det en konformationsförändring som aktiverar proteinet och möjliggör interaktioner med andra proteiner eller substrat. När GTP hydrolyseras till guanosindifosfat (GDP), återgår proteinet till sin ursprungliga konformation och inaktiveras.
Exempel på välkända GTP-bundande proteinreglersubstanser är Ras-proteiner, som är involverade i cellsignalering, och Rho-proteiner, som reglerar cytoskelettet och cellmotiliteten. Dysfunktion eller mutationer i dessa proteiner kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom cancer och celldelningssjukdomar.
Fotoreceptorerceller är specializeda nervceller i ögats näthinna (retina) som reagerar på ljus och konverterar det till elektriska impulser, vilka sedan skickas via nerver till hjärnan för bearbetning och tolkning som syn. Det finns två typer av fotoreceptorerceller: stavar och tappar. Stavarna är ansvariga för mörkerseende och detaljrik gråskalebild, medan tapparna ger oss färgseende och skarp seende i dagsljus.
I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.
"Arrestin" er en biomolekylær reseptorbindende protein som spiller en viktig rolle i reguleringen av intrakellulære signalveier. Det finnes to typer arrestiner hos mennesker, β-arrestin1 (også kjent som arrestin-2) og β-arrestin2 (også kjent som arrestin-3), der β-arrestin1 også har en tredje form, α-arrestin, som er spesifikk for hjerte-kretsløpet.
Arrestiner binder seg til aktiverte G-protein-koblede reseptorer (GPCRs) etter at de har aktivert deres respektive G-proteiner, og dette resulterer i desaktivering av reseptoren og avslutning av signalveien. Arrestiner fungerer også som adaptorproteiner ved å samle andre signalkjeder til aktiverte GPCRs, deretter fører dette til ytterligere regulering av cellulære svar.
I tillegg kan arrestiner interagere med intrakellulære enzymkomplekser som kinaser og fosfataser for å modifisere andre proteiner, deretter bidrar dette til reguleringen av cellulære signalveier. På grunn av denne viktige rolle i reguleringen av GPCR-aktivering og signaling, er arrestiner et aktivt forskningsfelt innenom medicinsk forskning.
Cyclic nucleotide phosphodiesterases (PDEs) are a family of enzymes that regulate intracellular levels of cyclic nucleotides, including cyclic adenosine monophosphate (cAMP) and cyclic guanosine monophosphate (cGMP). These signaling molecules play important roles in various cellular processes, such as gene expression, metabolism, and neurotransmission.
Type 6 phosphodiesterases (PDE6) are a subtype of PDEs that specifically hydrolyze cGMP to GMP. They are primarily expressed in the retina, where they play crucial roles in phototransduction, the process by which light is converted into electrical signals in the eye.
PDE6 is composed of two catalytic subunits (α and β) and an inhibitory subunit (γ). The α and β subunits contain the enzymatic activity that hydrolyzes cGMP, while the γ subunit regulates the activity of the enzyme by binding to and inhibiting the catalytic subunits in the absence of light.
When light activates a G protein-coupled receptor called rhodopsin, it triggers a cascade of events that leads to the activation of PDE6. This results in the hydrolysis of cGMP and the closure of cGMP-gated ion channels, which ultimately leads to the generation of a neural signal that is transmitted to the brain.
Defects in PDE6 have been linked to various retinal disorders, including congenital stationary night blindness, retinitis pigmentosa, and age-related macular degeneration.
Guanosintrifosfat (GTP) är ett cellulärt energibärande molekylliknande ATP, men med guanosin istället för adenosin som bas. Det spelar en viktig roll inom signalsubstanser och proteiner som är involverade i celldelning och reglering av genuttryck. GTP hydrolyseras ofta till GDP (guanosindifosfat) för att frisätta energi till cellens processer.
GTP-fosfohydrolas är ett enzym som katalyserar nedbrytningen (hydrolys) av GTP (guanosintrifosfat) till GDP (guanosindifosfat) och en fri fosfatgrupp. Detta enzym spelar en viktig roll inom cellulär signalering, där GTP används som energirik källa för att driva olika cellulära processer, till exempel proteinsyntes och celldelning. När GTP-fosfohydrolasen aktiveras bryts GTP ner till GDP, vilket leder till att signaltransduktionen avbryts eller modifieras på något sätt. Detta hjälper till att reglera cellulära processer på ett kontrollerat sätt.
I medicsin används termen "ljus" ofta för att beskriva olika former av elektromagnetisk strålning, som kan användas diagnostiskt eller terapeutiskt. Det kan handla om:
1. Visuellt ljus: Det vanliga ljuset som vi ser med ögat, består av elektromagnetisk strålning i våglängder mellan ungefär 400 och 700 nanometer (nm).
2. Laserljus: Koncentrerad, samfälld och intensiv stråle av synligt ljus eller annan elektromagnetisk strålning, som kan användas inom medicinen för att exempelvis skära bort vävnad eller aktivera vissa läkemedel.
3. Röntgenljus: Elektromagnetisk strålning med kortare våglängd än synligt ljus, som används inom medicinen för att ta röntgenbilder och undersöka skelett, lungor och andra inre organ.
4. Ultraviolett (UV) ljus: Elektromagnetisk strålning med kortare våglängd än synligt ljus som används inom medicinen för att exempelvis behandla hudsjukdomar och bakterier.
5. Infrarött (IR) ljus: Elektromagnetisk strålning med längre våglängd än synligt ljus som används inom medicinen för att exempelvis behandla muskel- och ledsmärtor samt öka blodgenomströmningen.
Det är viktigt att notera att olika typer av ljus kan ha både nyttiga och skadliga effekter, beroende på dos, exponeringstid och andra faktorer.
G-protein-coupled receptor kinase 1 (GRK1) är ett enzym som desensiterar G-proteinkopplade receptorer genom att fosforylera deras aktiveringslösa former. Detta leder till att bindningen av arrestiner förekommer, vilket förhindrar ytterligare signalering och möjliggör internalisering av receptorn. GRK1 är specifikt involverat i synprocessen genom att reglera rhodopsinaktiveringen i retinala fotoreceptorceller. Mutationer i GRK1 kan orsaka nacht-lila syndrom, en ärftlig sjukdom som kännetecknas av nattblindhet och synförsämring under mörker.
'Näthinnepigment' (ofta benämnt oculärt pigment eller ögonpigment) refererar till de pigment som finns i ögats regnbågshinna (iris) och har som funktion att bestämma individens ögonfärg. De två huvudsakliga pigmenten är eumelanin, som ger bruna toner, och pheomelanin, som ger gula till röda toner. Den unika kombinationen och mängden av dessa pigment bestämmer den individuella ögonfärgen hos en person. Vissa sjukdomar eller skador kan orsaka förändringar i näthinnan och påverka ögonpigmentet, vilket kan ha inverkan på synen.
GTP (Guanosintrifosfat) är ett nukleotid som deltar i cellers energimetabolism och signaltransduktion. GTP-bindande proteiner är proteiner som kan binda till och hydrolysera GTP till GDP (Guanosindifosfat) och en fri fosfatgrupp.
Denna process används ofta som ett on/off-switchn för att reglera proteinaktiviteten inom celler. När GTP är bundet till proteinet är det aktiverat, medan när GTP hydrolyseras till GDP så inaktiveras proteinet igen.
Exempel på viktiga GTP-bindande proteiner inkluderar Ras-proteiner, som spelar en central roll i cellsignalering och kan vara muterade i cancer, samt G-proteiner, som är involverade i signalsystemet för många hormoner och neurotransmittorer.
Adenosine diphosphate ribose (ADP-ribose) är en molekyl som spelar en viktig roll i cellulär reglering, särskilt inom celldelning och DNA-reparation. Det bildas genom överföring av en ADP-ribosyleringsenhet från NAD+ (nikotinamidadenindinukleotid) till ett protein eller en annan molekyl, under katalys av en ADP-ribosyltransferas.
I medicinsk kontext kan förändringar i ADP-ribosylering vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer och neurodegenerativa sjukdomar. Forskning pågår för att utveckla terapeutiska strategier som modulerer ADP-ribosyleringen för behandling av dessa sjukdomar.
Mörkeradaptation är en process som inträffar i ögat när det exponeras för mörka förhållanden. Det innebär att kroppens synnervsystem, specifikt stavarna i näthinnan, reagerar på den minskade ljusintensiteten genom att bli mer känsliga för det ljus som finns tillgängligt. Denna process kan ta några minuter att utvecklas fullt ut och under tiden kan individen ha nedsatt synskärpa och förmåga att skilja på olika färger. Mörkeradaptationen gör det möjligt för ögat att se bättre i mörka förhållanden än vad det kan göra under dagtid. När individen sedan exponeras för ljus igen, behöver ögat en tid för att återanpassa sig, ett tillstånd som kallas ljusadaptation.
'Syn' er ein medisinsk termin som refererer til evnen til å se eller den fysiologiske funksjonen i øyet som gjør det mulig å oppfatte lys og skape synlig innsikt. Synprosessen involverer flere komplekse trinn, inkludert lysbrytning i cornea, akkommodasjon av linse for å fokusere lys på retina, samt bearbeiding og tolkning av informasjonen i hjernen. Synnedsatthet eller blindhet kan oppstå som en følge av skader eller sykdommer i øyet eller visuell sentralnervsystem.
Eye proteins, also known as ocular proteins, are vital components that make up the different parts of the eye. These proteins play crucial roles in maintaining the structure, function, and health of the eyes. They are involved in various biological processes, such as vision, immune response, and protection against oxidative stress.
Some examples of eye proteins include:
1. Crystallins: These are the major structural proteins found in the lens. There are three types - alpha, beta, and gamma crystallins. They contribute to the transparency and refractive properties of the lens, allowing it to focus light on the retina.
2. Opsins: These are light-sensitive proteins present in photoreceptor cells (rods and cones) in the retina. Two main types of opsins are involved in vision - rhodopsin in rods for low-light vision and photopsins in cones for color vision.
3. Collagens: These are structural proteins that provide support and elasticity to various tissues, including the eye. They are found in the cornea, sclera, and other parts of the eye.
4. Enzymes: Various enzymes are present in the eye, such as superoxide dismutase (SOD), catalase, and glutathione peroxidase, which protect the eye from oxidative stress by breaking down harmful reactive oxygen species (ROS).
5. Immunoglobulins: These are antibodies that help protect the eye from infections and foreign substances. They are produced by immune cells present in the eye and surrounding tissues.
6. Complement proteins: These are part of the innate immune system, which helps eliminate pathogens and damaged cells. They play a role in maintaining the health of the eye and protecting it from infections.
7. Transport proteins: Various transport proteins are present in the eye, such as aquaporins (water channels) and glucose transporters, which facilitate the movement of water, nutrients, and ions across different ocular tissues.
These are just a few examples of the many proteins that make up the complex structure and function of the eye. Understanding their roles can help researchers develop new treatments for various eye diseases and conditions.
Rod opsiner är ett slags fotopigment som finns i stavarna i näthinnan hos djur, inklusive människor. De är en del av det visuella systemet och spelar en viktig roll i mörkerseendet. Rod opsinerna absorberar ljus med en våglängd av cirka 500 nanometer, vilket motsvarar grönt ljus. När ljus absorberas av rod opsinet aktiveras det och startar en signalserie som slutligen leder till att vi uppfattar ljuset. Rod opsiner är relaterade till koneropsiner, som finns i de fotoreceptorceller som kallas käglor och som är viktiga för färgseendet och detaljrikedomen i synen.
Guanosindifosfat (GDP) är ett nukleotidtriphosphat som består av en guanosinbase, en pentos (ribos) och tre fosfatgrupper. Det bildas när en fosfatgrupp tas bort från guanosintrifosfat (GTP) under en reaktion katalyserad av ett enzym. GDP är en viktig molekyl inom cellens energihushållning och signaltransduktion.
Guanylylimidodifosfat (GITP) är ett syntetiskt nukleotidmolekyl som används inom forskning för att studera celldelning och signaltransduktion. Det fungerar som en analog av GTP (guanosintrifosfat), ett viktigt molekyll i cellulär signalsystem.
GITP är strukturellt sett mycket likt GTP, men har en extra imidodifosfatgrupp bunden till guaninringen. Denna modifiering gör att GITP kan användas som ett inhibitor av vissa enzymer som normalt behöver GTP för sin funktion.
I medicinsk kontext är GITP inte direkt använt som en läkemedel, men det kan användas inom forskning för att undersöka olika cellulära processer och möjligen hitta nya terapeutiska mål.
GTP (guanosintriphosphat) är ett nucleotid som fungerar som energibärare i celler. Proteiner som binder till och hydrolyserar GTP deltar i en rad cellulära processer, såsom signaltransduktion, translation, regulering av cytoskelettet och vesikeltrafik.
GTP-bindande proteiners alfa-underenheter är en specifik typ av GTPaser som består av ett monomeriskt protein med en molekylvikt på ungefär 20-40 kDa. Dessa proteiner har en gemensam struktur och funktion, vilket inkluderar:
1. En GTP-bindande domän: Denna domän binder till och hydrolyserar GTP till GDP (guanosindifosfat). När GTP är bundet har proteinet en hög affinitet för sina effektorproteiner, medan den minskar när GTP hydrolyseras till GDP.
2. En effektordomän: Denna domän interagerar med andra proteiner och utövar en reglerande funktion på cellulära processer.
3. En switch-region: Denna region är flexibel och kan ändra konformation när GTP hydrolyseras till GDP, vilket leder till att proteinet förlorar sin affinitet för sina effektorproteiner.
Exempel på GTP-bindande proteiners alfa-underenheter inkluderar RAS-proteiner, RAC-proteiner och CDC42-proteiner. Dessa proteiner är involverade i cellcykeln, celldelning, signaltransduktion och cytoskelettreglering.
Retinalsyre, også kjent som retinaldehyd, er en form av vitamin A som spiller en viktig rolle i synesystemet. Det er et aktivt intermediat i visuelt cyklus, der konverteres til det fotosensitivt pigmentet rodopsin i stangcellene i øynen. Når rodopsinet absorberer lys, blir det aktivert og sender signaler til hjernen for å oppfatte lys og skape synseindrukker. Retinalsyre er også involvert i andre cellulære prosesser som cellevekst og differensiasjon.
Hydroxylamin är ett reaktivt ämne med den kemiska formeln NH2OH. Det är en förening av kväve och väte, där kvävet har en oxidationstillstånd på +1. Hydroxylamin är en stark reducerande agent och kan under vissa förhållanden agera som en syra eller bas.
I medicinsk kontext används hydroxylamin sällan direkt, men det finns några läkemedel som innehåller hydroxylaminderivat. Dessa kan användas för behandling av sjukdomar som beror på brist på syre i kroppen, till exempel cyanidförgiftning. Vissa forskare har också studerat möjligheten att använda hydroxylamin för att behandla neurodegenerativa sjukdomar som Parkinson och Alzheimer, men det finns ännu inga etablerade behandlingsmetoder som bygger på denna substans.
'Phototransduction' är ett medicinskt begrepp som refererar till den biokemiska process som sker i fotoreceptorceller (stavar och tappar) i ögat när de utsätts för ljus. Denna process omvandlar ljuskvalitet, intensitet och tidskontinuerlighet till elektriska signaler som kan tolkas av hjärnan.
Processen inleds med att ljuset absorberas av ett protein, rhodopsin, i fotoreceptorcellens yttre segment. Rhodopsinet består av två delar: ett kromoforprotein, opsin, och en ljuskänslig prostetisk grupp, retinal. När ljus träffar retinalet förändras dess konformation, vilket leder till att det aktiverar G-proteinet transducin. Aktiverat transducin aktiverar i sin tur enzymet cGMP-fosfodiesteras (PDE), som bryter ner cGMP till GMP. När cGMP-nivåerna minskar stängs jonkanaler i cellmembranet, vilket leder till ett fall i intracellulärt calciionkoncentration och en hyperpolarisering av fotoreceptorcellen. Denna elektriska signal leds sedan via nervceller till hjärnan där den tolkas som syn.
Phototransduktion är en mycket känslig process, med en extrema ljuskänslighet och snabb responshastighet, vilket gör det möjligt för oss att se i mycket svaga ljusförhållanden.
Heterotrimera GTP-bindande proteiner är en typ av proteinkomplex som består av tre underenheter (alfa, beta och gamma), vilka var och en har en bindningsplats för GTP (guanosintrifosfat). Dessa proteiner deltar i intracellulära signaltransduktionsvägar och är involverade i regleringen av cellcykeln, celldelning och cellmotilitet.
De tre underenheterna i ett heterotrimert GTP-bindande protein har olika funktioner. Alfaunderenheten kan binda både GDP och GTP, medan betaunderenheten enbart kan binda GDP. Gammainunderenheten är konstant bundet till nucleotiden GDP. När ett signalmolekyl binder till receptorn aktiveras alfaunderenheten, vilket leder till utbytet av GDP till GTP och en konformationsändring hos alfaunderenheten. Detta resulterar i att alfaunderenheten separeras från betaunderenheten och gammainunderenheten, och kan nu interagera med andra proteiner för att utöva sin funktion. När GTP hydrolyseras tillbaka till GDP inaktiveras alfaunderenheten igen och den kan återförenas med betaunderenheten och gammainunderenheten.
Ett exempel på ett heterotrimert GTP-bindande protein är G-proteinet, vilket deltar i signaltransduktionen från receptorer till effektorproteiner.
RGS (Regulator of G Protein Signaling) proteiner är en familj av proteiner som fungerar som negativa regulatörer av signalsystemet som används av G-proteinkopplade receptorers (GPCRs) signaltransduktion. RGS-proteinerna kontrollerar aktiviteten hos G-alfaproteinerna, som är en del av G-proteinet som aktiveras när en GPCR binder till sin ligand.
Specifikt binder RGS-proteinerna till G-alfaproteinet och fungerar som GTPase-aktiverande proteiner (GAPs), vilket ökar hastigheten på G-alfaproteinets inaktivering genom att underlätta hydrolysen av bundet GTP till GDP. På så sätt kan RGS-proteinerna snabbt avsluta signalsvaran från GPCRs och hjälpa till att modulera styrkan och tidsintervallet på signalsvarorna.
RGS-proteinerna delas in i olika underfamiljer baserat på strukturella och funktionella likheter, och de uttrycks i en mängd olika celltyper i kroppen. Dessa proteiner har visats spela viktiga roller i en rad fysiologiska processer, inklusive synaptisk plasticitet, smärta, blodtryckskontroll och immunresponser.
Ocular adaptation is a natural physiological process in which the eye changes its sensitivity in response to changes in the surrounding light level. This allows the eye to maintain optimal visual performance over a wide range of lighting conditions. There are two types of ocular adaptation: dark adaptation and light adaptation.
Dark adaptation is the process by which the eye adjusts to low light levels, allowing it to see better in the dark. When we enter a dark room from a bright outdoor environment, the pupils dilate to allow more light to enter the eye, but this initial increase in light does not immediately restore normal vision. Instead, the visual system takes some time to adapt to the new low light level. During this period, the sensitivity of the rods (the photoreceptor cells responsible for vision at low light levels) increases, allowing us to see better in the dark.
Light adaptation is the process by which the eye adjusts to bright light levels, allowing it to see better in bright conditions. When we move from a dimly lit indoor environment to a bright outdoor environment, the pupils constrict to reduce the amount of light entering the eye. However, this initial reduction in light does not immediately restore normal vision. Instead, the visual system takes some time to adapt to the new high light level. During this period, the sensitivity of the cones (the photoreceptor cells responsible for color vision and fine detail) decreases, allowing us to see better in bright conditions.
Ocular adaptation is a continuous process that occurs throughout our waking hours, allowing us to maintain optimal visual performance in different lighting conditions. Disruptions to this process can lead to visual disturbances, such as difficulty seeing in the dark or sensitivity to bright light.
'Makromolekylära substanser' är ett samlingsbegrepp inom kemin och biologin som avser stora, komplexa molekyler med en hög molmassa. Dessa substanser byggs upp av mindre enheter, kallade monomerer, som repetitivt binds samman genom kemiska reaktioner.
I biologin är de makromolekylära substanserna av central betydelse för livets funktioner och inkluderar:
1. Proteiner (eller peptider): består av aminosyror som binds samman i en polymerkedja genom peptidbindningar. Proteiner har en mångfald av funktioner, till exempel som enzymer, strukturproteiner, transportproteiner och signalsubstanser.
2. Nukleinsyror: DNA och RNA är polymers bestående av nukleotider. De lagrar genetisk information (DNA) och fungerar som mall för proteinsyntesen (RNA).
3. Polysackarider (eller kolhydrater): består av monosackarider, till exempel glukos, som binds samman i långa kedjor genom glykosidbindningar. De har strukturella funktioner och kan även lagras som energireserv (som i stärkelse).
4. Lipider: består av fettsyror och alkoholer, ofta bundna till varandra genom esterbindningar. Lipider inkluderar bland annat triglycerider (fett), fosfolipider (cellmembran) och steroider (hormoner).
I kemin kan makromolekylära substanser även innefatta syntetiska polymerer, som till exempel plaster och fibrer. Dessa är ofta byggda av en enda typ av monomer och har varierande egenskaper beroende på vilken monomertyp som används och hur lång kedjan är.
Kikhostetoxiner är ett exotoxin som produceras av bakterien Streptococcus pyogenes, också känd som grupp A-streptokocker. Detta toxin orsakar de systemiska symptomen som kan uppstå vid en kikhostinfektion, såsom feber, muskelvärk och illamående. Kikhostetoxiner har också visat sig ha en negativ effekt på hjärtfunktionen och kan orsaka skador på hjärtmuskulaturen. Dessutom kan det leda till ett sällsynt, men allvarligt tillstånd som kallas rheumatisk fever.
'Näthinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till den tunn, genomskinliga membranen som täcker ytan på ögat och skyddar det från främmande partiklar, smuts och skada. Näthinnan, även känd som konjunktiva, består av två delar: den bulbära konjunktivan som täcker främre delen av ögonbulben och den palpebrala konjunktivan som ligger mellan ögonlocken och den bulbära konjunktivan. Näthinnan producerar också en vätska som håller ögat fuktigt och skyddar det mot infektioner.
Kikhostetoxin är ett exotoxin som produceras av bakterien Streptococcus pyogenes, också känd som grupp A-streptokocker. Detta toxin orsakar den inflammatoriska reaktionen och symptomen som är associerade med kikhosta, såsom feber, halsont, svullnad i halsen och lymfknutor samt små, roda prickar på huden (petechier). Kikhostetoxinet kan också vara involverat i komplikationer till kikhosta som rheumatisk fever och glomerulonefrit.
Aluminiumföreningar är kemiska föreningar som innehåller aluminium i en positiv jonform, ofta i formen Al3+. Aluminium förekommer naturligt i jordskorpan och finns i många olika mineraler. När aluminium reagerar med andra kemiska substance bildas aluminiumföreningar.
Det finns många olika slags aluminiumföreningar, beroende på vilka andra grundämnen som är inblandade i reaktionen. Några exempel på aluminiumföreningar är aluminiumoxid (Al2O3), aluminiumklorid (AlCl3) och aluminiumsulfat (Al2(SO4)3).
Aluminiumföreningar används inom en mängd olika industrier, till exempel som katalysatorer, för att behandla dricksvatten, i produktionen av papper, glas och keramik, samt inom medicinen.
Det är värt att notera att aluminium kan vara skadligt för hälsan vid höga exponeringar, särskilt för personer med nedsatt njurfunktion.
Fotoreceptorceller hos ryggradsdjur är speciella celler som är ansvariga för det initiala steget i synprocessen. De finns i ögats näthinna och är känsliga för ljus. Det finns två huvudsakliga typer av fotoreceptorceller hos ryggradsdjur: stavar och tappar.
Stavarna är ansvariga för mörkerseende och sköter det skärpa vi uppfattar i våra synfält. De är mer känsliga för ljus än tapparna, men ger inte en så klar bild som tapparna gör.
Tapparna är specialiserade för färgseende och ger oss skarpare detaljer i våra synfält. De kräver starkare ljus än stavarna för att fungera effektivt.
Båda typerna av fotoreceptorceller har en del av sin cellstruktur som kallas ett synbart, vilket innehåller ett protein som kallas opsin. När ljus träffar opsinet i synbarten aktiveras det och startar en elektrokemisk signal som sedan förs vidare till nästa nervcell i synbanan.
Nucleoside diphosphate sugars (NDP-sugars) är en typ av organiska molekyler som spelar en viktig roll i cellens metabolism, särskilt inom biosyntesen av kolhydrater och glykoproteiner.
En NDP-socker består av en sockermolekyl som är kovalent bundet till två fosfatgrupper via en nucleosid. Nucleosiden är i sin tur bildad av en pentos, ofta ribosa eller deoxyribosa, som är kovalent bunden till en nitrogenbas (purin eller pyrimidin).
NDP-sockrar är viktiga intermediärer inom cellens sockermetabolism och används som substrat i reaktioner där sockermolekyler kopplas till andra molekyler, såsom proteiner eller andra kolhydrater. Exempel på NDP-sockrar är UDP-glukos (uridin difosfat glukos) och GDP-mannos (guanosin difosfat mannos).
I summa, Nucleoside diphosphate sugars är viktiga biomolekyler som består av en sockermolekyl kovalent bundet till två fosfatgrupper via en nucleosid. De spelar en central roll inom cellens metabolism och används som substrat i reaktioner där sockermolekyler kopplas till andra molekyler.
Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.
I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:
1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.
Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.
Tionukleotider är en typ av bio molekyler som består av en socker, en fosfatgrupp och en nukleotidbas. De förekommer naturligt i levande organismer och spelar en viktig roll inom genetiken och cellens funktioner. Tionukleotider är de grundläggande byggstenarna i DNA (DNA) och RNA (RNA), som lagrar, kopierar och translaterar genetisk information. Varje tionukleotid innehåller en av fyra olika nukleotidbaser: adenin (A), tymin (T)/uracil (U), guanin (G) eller cytosin (C). I DNA är A parat med T och G parat med C genom specifika vätebindningar, medan i RNA är A parat med U istället för T.
Retinal photoreceptor cell outer segment refers to the part of the photoreceptor cells in the retina of the eye that is responsible for absorbing light and converting it into electrical signals. These cells, which include rods and cones, have an elongated shape and are divided into two main parts: the inner segment and the outer segment.
The outer segment is the portion of the photoreceptor cell that contains stacks of disc-shaped membranes filled with photopigment molecules, such as rhodopsin in rods and iodopsin in cones. When light hits these photopigments, it triggers a chemical reaction that leads to the activation of a signaling cascade within the cell, ultimately resulting in the generation of a neural signal that is transmitted to the brain via the optic nerve.
The outer segment of photoreceptor cells is constantly renewing and shedding its disc membranes, which are phagocytosed by adjacent retinal pigment epithelial (RPE) cells. This process helps maintain the health and function of the photoreceptors and is critical for maintaining normal vision. Damage to the outer segment or impairments in the renewal and shedding process can lead to various retinal diseases, including age-related macular degeneration and retinitis pigmentosa.
Hydroxylamin är ett reaktivt ämne med den kemiska formeln NH2OH. Det är en förening av kväve och väte, där kvävet har en negativt laddad syreatom och väteatomen är bundet till kvävet genom en kovalent bindning. Hydroxylamin är en stark reducerande agent och används inom organisk syntes för att introducera hydroxyl-grupp (-OH) i olika molekyler. Det kan också bildas som en biprodukt vid nedbrytning av vissa kemikalier och läkemedel i kroppen, men dess koncentration är vanligtvis mycket låg.
Scatol, också känt som 3-metylindol, är en organisk förening som produceras i kroppen som en biprodukt vid nedbrytningen av aminosyran tryptofan. Det kan påträffas i höga koncentrationer i fetma, levercirros och koloncancer, och har en stark, obehaglig lukt som påminner om fesknölar eller exkrement. Scatol är ett av de ämnen som gör att avföring luktar illa.
GTP (guanosintriphosphat) är ett nucleotid som fungerar som energibärare inom celler. Proteiner som kan binda till och hydrolysera GTP kallas ofta för GTPas-proteiner eller GTP-bindande proteiners betaunderheter. Dessa proteiner deltar i en mängd olika cellulära processer, såsom signaltransduktion, regulering av cytoskelettet och proteinkinasaktivering.
När ett GTP-bindande protein binder till GTP förändras dess struktur, vilket ofta leder till att proteinet aktiveras och kan delta i en cellulär process. När proteinet har utfört sin funktion hydrolyserar det GTP till GDP (guanosindifosfat) och en fosfatgrupp, vilket får proteinet att återgå till sin ursprungliga struktur och inaktiveras.
Exempel på välkända GTP-bindande proteiners betaunderheter är Ras-proteinerna, som spelar en central roll i cellsignalering och kan vara muterade i vissa cancerformer. Andra exempel är de GTPaser som deltar i reguleringen av cytoskelettet, såsom dynamiska aktinbindande proteinerna och tubuliner.
En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.
Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.
Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.
'Guaninnukleotider' är en typ av kemiska föreningar som innehåller en guaninbas, en sockergrupp (ribos eller deoxyribos) och en eller flera fosfatgrupper. De spelar en viktig roll inom cellernas signalsystem och är också en del av strukturen hos vissa biologiskt aktiva molekyler, till exempel G-proteiner och sekretionsvésikeln. Guaninnukleotiderna kan fungera som energibärare och vara involverade i regleringen av en rad cellulära processer, såsom celldelning, signaltransduktion och proteinsyntes. De två viktigaste guaninnukleotiderna är GTP (guanosintrifosfat) och GDP (guanosindisfosfat).
"Encyclopedias are comprehensive reference works containing information on a wide range of topics. They are typically organized in alphabetical order and provide concise summaries of facts, concepts, and knowledge in various fields such as science, history, literature, philosophy, and arts. The principles behind the creation of encyclopedias include accuracy, objectivity, and authority, with contributions from experts in their respective fields. Encyclopedias serve as a valuable resource for researchers, students, and general readers seeking reliable information on a wide array of subjects."
'Solsken' eller 'solljus' är ett begrepp som ofta används i en mer vardaglig kontext än inom medicinen, men det kan ändå ha relevans inom vissa medicinska sammanhang. I allmänhet avser solsken det ljus som strålar fram från solen och reflekteras av jordens atmosfär.
Inom en medicinsk kontext kan solsken ha en positiv effekt på vår psyke och välbefinnande, och kan hjälpa till att förbättra sömnen och stära upp kroppens inre klocka (cirkadiska rytmer). Solsken är också den naturliga källan till ultraviolett strålning (UV-strålning), som leder till produktionen av vitamin D i huden. Vitamin D är viktigt för benhälsa, muskelfunktion och immunsystemet.
Emellertid kan alltför mycket UV-strålning också vara skadligt och leda till hudcancer och ögonproblem som grå starr (katarakt) och solskador på näthinnan (retinapati). Därför är det viktigt att skydda huden och ögonen när man utsätts för direkt solljus, särskilt under de tider på dagen då UV-strålningen är som starkast.
MedlinePlus är en webbplats som tillhandahålls och underhålls av US National Library of Medicine (NLM), som är en del av National Institutes of Health (NIH). MedlinePlus erbjuder information om sjukdomar, förhållanden, terapier, läkemedel och preventiva omsorgsmått på ett tillgängligt, opartiskt och trovärdigt sätt. Innehållet på webbplatsen är skrivet på enkel engelska och spanska och inkluderar artiklar, videor, illustrationer, hälsorelaterade nyheter och information om kliniska prövningar.
MedlinePlus sammanställer information från American National Institutes of Health och andra välrenommerade organisationer och har som mål att erbjuda en neutral och opartisk resurs för allmänheten, patienter, familjer och vårdpersonal. Innehållet på webbplatsen genomgår en granskning av experter för att säkerställa att den är korrekt, aktuell och tillförlitlig.
Beta-adrenergiska receptorer är en typ av G-proteinkopplade receptor som aktiveras av katekolaminer, neurotransmittorer och hormoner såsom adrenalin och noradrenalin. Dessa receptorer delas in i tre huvudgrupper: beta-1, beta-2 och beta-3.
Beta-1-receptorerna finns främst i hjärtat och stimulering av dessa receptorer ökar hjärtats frekvens och kontraktionsstyrka. Beta-2-receptorerna återfinns huvudsakligen i lungorna, musklerna, levern och blodkärlen och deras aktivering orsakar relaxation av glatt muskulatur och ökat bronkiodilatation. Beta-3-receptorerna finns främst i fettvävnad och stimulering av dessa receptorer ökar lipolysen, vilket leder till att kroppen bryter ner fett för energi.
Beta-adrenerga receptorer är viktiga mål för läkemedel som används för behandling av olika sjukdomar såsom astma, hjärt failure och övervikt.
I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.
Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.
'Hälsoinformation' kan definieras som information som ges till allmänheten, patienter eller vårdpersonal relaterad till hälsan, sjukdomar, behandlingar, preventiv medicin och livsstilsförändringar för att främja individuell hälsa och välbefinnande. Denna information kan vara baserad på forskning, klinisk erfarenhet eller riktlinjer och bör vara opartisk, tillförlitlig, relevant och begriplig för att underlätta beslut om hälsa och sjukvård. Hälsoinformation kan delas ut via olika medier som tryckt material, webbplatser, sociala medier, videor eller direkt mellan vårdpersonal och patienter.
I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).