Tetrahymena är ett släkte med encelliga, frilevande organismers som tillhör stammen Ciliophora och klassen Oligohymenophorea. Dessa mikroskopiska eukaryoter kännetecknas av sina komplexa cilier (hår) som används för att simma och för locomotion, föda upp sig och för reproduktion. Tetrahymena-arterna är frisimmande och kan hittas i en mängd olika miljöer, inklusive sötvatten, bräckt vatten och jord. De är heterotrofa organismers som lever av att äta bakterier och andra encelliga organismer. Tetrahymena har också använts i biomedicinsk forskning på grund av deras enkla struktur, snabba generationstid och lättillgänglighet för genetisk manipulation. Ett exempel är Tetrahymena thermophila som har varit ett viktigt modellorganismer inom
"Tetrahymena pyriformis" är en typ av ciliater, en sorts encelliga eukaryota organism som kännetecknas av att ha hår (cilia) på sin yta. Denna art är frisimmande och förekommer naturligt i sötvattenmiljöer. "Tetrahymena pyriformis" har en oval form och kan vara mellan 30-50 mikrometer lång. Den lever av att äta bakterier och andra encelliga organismer, och är vanligt använt som modellorganism inom forskning på grund av dess snabba förökning och enkel kultur. Dess genetiska och cellulära mekanismer har studerats i stor utsträckning, vilket gjort den till ett viktigt verktyg för att förstå grundläggande biologiska processer.
*Tetrahymena thermophila* är en art av ciliater, en grupp av encelliga eukaryota organismer, som lever fritt i vatten. Den är känd för sina komplexa cellulära mekanismer och används ofta som ett modellorganism inom biologisk forskning. *Tetrahymena thermophila* har en stor, heterogent genome med över 20 000 gener och är känd för sin förmåga att genomgå sengevänlig konjugation och meios. Den kan också producera ett antal olika typer av cilier på sin cellmembran som används för rörelse och näringsupptagning. Dessutom har den en komplex intracellulär struktur, inklusive en makro- och mikronukleus, som är involverade i dess reproduktiva cykel.
De små, reproduktiva och icke-transkriptiva cellkärnorna hos cilieförsedda protozoer vilka skiljer sig från de större, vegetativa och transkriptionsaktiva makrokärnorna. Mikrokärnor deltar i meios och autogami vid genetisk konjugation.
Den större av två typer av cellkärnor i flimmerhårsförsedda protozoer. Den utgör den transkriptionsverksamma kärnan i de vegetativa cellerna, till skillnad från den mindre och transkriptionsinaktiva reproduktionsmikrokärnan.
"Protozoan RNA" refers to the ribonucleic acid molecules found in protozoa, which are single-celled eukaryotic organisms. Protozoan RNA can include various types such as messenger RNA (mRNA), ribosomal RNA (rRNA), and transfer RNA (tRNA) that play crucial roles in protein synthesis and other cellular processes within protozoa.
Tetrahymenina är en underordning inom fylumet Ciliophora, som består av encelliga organismar med hårliknande strukturer (cilier) på sin yta. Dessa cilier används för att röra sig och för att få tag i föda. Tetrahymenina-arter är främst kända för sina förmågor till snabb lokomotion, komplexa beteenden och deras förmåga till så kallad "negativ tropism", vilket innebär att de kan simma emot en ström av vatten. Detta gör dem speciellt intressanta för forskare som studerar cellbiologi, beteende och evolution.
Deoxiribonukleinsyra som utgör arvsmassan hos protozoer.
Fina, rörliga utskott i grupper eller täcken på ytan av ciliater (Ciliophora) eller på den fria ytan hos celler som bygger upp flimmerhårepitel. Varje hår växer ut från ett korn i cytoplasmans övre sk ikt. Ciliernas (flimmerhårens) rörelser bidrar till att förflytta flimmerdjuren genom den vätska de lever i. Flimmerhåren på på en epitelyta har till uppgift att forsla undan slem eller vätska.
En medicinsk definition av "RNA, katalytisk" är "Ribonukleinsyra med förmåga att fungera som en biokemisk katalysator, underlättande och accelererande specifika kemiska reaktioner inom cellen." Katalytiskt RNA, även känt som ribozym, är en typ av RNA-molekyl som kan binda till specifika substrat och utöva enzymatisk aktivitet, det vill säga att underlätta och accelerera kemiska reaktioner. Detta upptäcktes på 1980-talet och var en banbrytande upptäckt inom molekylärbiologin eftersom det ifrånsakade den länge gällande uppfattningen att endast proteiner kunde fungera som enzymer.
Arvsmassan hos protozoer.
I'm sorry for any confusion, but "Protozoproteiner" is not a recognized medical or scientific term in biochemistry or cellular biology. It seems that this term may be a combination of two words - "protozoan" and "protein." If you are looking for information about proteins found in protozoa (single-celled eukaryotic organisms, including parasites like Plasmodium falciparum that causes malaria), I can provide a brief description:
Ribosomalt RNA (rRNA) är den typ av RNA som utgör en viktig komponent i ribosomer, de cellulära organeller där proteinsyntesen sker i levande celler. rRNA-molekyler fungerar som strukturella stommar och katalytiska center för ribosomen, underlättar bindningen av aminosyror och bildandet av peptidbindningar under proteinsyntesen.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
I en enkel mening kan "nukleinsyrakonfiguration" referera till den specifika rymden eller position som en nukleotid eller ett baspar tar upp i en nukleinsyra, såsom DNA eller RNA. Detta inkluderar vilken sida av strängen varje nukleotid befinner sig på, och i vilket läge de är rotade. I DNA utgörs konfigurationen ofta av en dubbelhelix med antiparallella strängar, där varje baspar består av en adenin (A) som parar sig med en timin (T), och en guanin (G) som parar sig med en cytosin (C). I RNA är konfigurationen ofta en enkelsträngad helix, där uracil (U) ersätter timin (T) som basparningspartner till adenin (A).
En i den eukaryota cellen belägen, höljeomgiven kropp, som innehåller kromosomer och en eller flera nukleoler. Höljet består av ett dubbelmembran, genomsatt av ett antal porer. Det yttre membranet öve rgår i det endoplasmatiska nätverket. Det kan finnas mer än en kärna i en cell.
En parasexuell mekanism hos bakterier, alger, svampar och flimmerhårförsedda protozoer för överföring av kromosommaterial vid sammansmältning av två celler. Hos bakterier är överföringen enkelriktad, hos protozoer är utbytet dubbelriktat. Hos alger och svampar utgör utbytet av genetiskt material en form av fortplantning, genom att han- och honceller förenas.
Gensekvenser i DNA-strängen som är belägna mellan exoner. De transkriberas tillsammans med exonerna och avlägsnas från det primära gentranskriptet genom RNA-splitsning så att moget RNA blir kvar. Några introner kodar för separata gener.
DNA-sekvenser som innehåller kod för ribosom-RNA och de DNA-segment som separerar enskilda ribosom-RNA-gener, och som benämns ribosomseparations-DNA (ribosomalt spacer-DNA). Syn. rDNA.
Ett protozofylum kännetecknat av närvaro av flimmerhår i något stadium av livscykeln. Stammen omfattar tre klasser: Kinetofragminophorea, Oligohymenophorea och Polymenophorea.
RNA, eller Ribonukleinsyra, är ett biologiskt molekyll som består av en lång kedja av nukleotider. Det spelar en central roll i cellens proteinsyntes genom att transkribera DNA:t till mRNA (messenger RNA), som sedan kan översättas till protein av ribosomer. RNA förekommer också i andra funktioner, såsom reglering av genuttryck och katabolism av signalsubstanser.
Små kromosomproteiner (ca 12-20 kD) med öppen, oveckad struktur och kopplade till cellkärnors DNA med jonbindning. Klassificeringen i olika typer (histon I, histon II osv) är baserad på mängdförhållandet mellan arginin och lysin i var och en av typerna.
Infektioner orsakade av protozoer tillhörande stammen Ciliophora.
Paromomycin är ett aminoglycosidantibiotikum som används för behandling av infektioner orsakade av såväl gramnegativa som grampositiva bakterier, samt vissa protozoer. Det är särskilt verksamt mot inre eksem och intestinal amöbiasis, som orsaksas av parasiten Entamoeba histolytica. Preparatet ges vanligen per oral i form av kapslar eller suspension.
Den process som leder till att cellkärnan delar sig.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
En purinnukleosid bestående av guanin bundet via sitt N9-kväve till C1-kolet i ribos. Guanosin ingår i RNA, och dess nukleotider har stor betydelse i ämnesomsättningen.
Telomerase är ett enzym som förlänger telomerna, de repetitiva DNA-sekvenser vid kromosomernas ändar, vilket bidrar till underhåll och stabilitet av kromosomen.
Organoids are three-dimensional (3D) in vitro cell culturing systems that are derived from stem cells, which can be either pluripotent stem cells or adult stem cells. These 3D structures are designed to model the architecture, function, and physiology of specific organs or tissues in the human body. Organoids contain multiple cell types that organize themselves into functional units, recapitulating key features of the organ they represent. They provide a valuable tool for studying development, disease mechanisms, drug screening, and personalized medicine.
Dyneiner är proteinkomplex som spelar en viktig roll inom celldelningen och intracellulär transport, särskilt i samband med att material transporteras mot cellens cilium eller flagell. De fungerar som motorproteiner och använder ATP som energikälla för att röra sig längs med mikrotubuli, en typ av strukturellt protein inom cellen. Dyneiner är också involverade i celldelningens processer, där de hjälper till att separera kromosomer och dela upp celldelningen till två identiska dotterceller.
Tubulin refererar till ett protein som är en viktig komponent i mikrotubuli, en del av cytoskelettet hos eukaryota celler. Tubulin förekommer i två huvudformer, alfa-tubulin och beta-tubulin, och dessa dimeriserar för att bilda tubulin-dimertubler, vilka sedan polymeriseras för att bilda mikrotubuli. Mikrotubuli är dynamiska strukturer som spelar en roll i celldelning, intracellulär transport och cellrörelse. Tubulin kan också vara ett mål för vissa läkemedel, till exempel taxaner som används inom cancerbehandling.
RNA-splitsning, eller RNA-splicing, är ett posttranskriptionellt process där intronsekvenser (icke-kodande sekvenser) exciseras och exonsekvenser (kodande sekvenser) sammanfogas i en RNA-molekyl, vilket resulterar i ett mognare, funktionellt RNA-transkript som kan antingen vara ett messenger RNA (mRNA) för proteintranslering eller ett icke-kodande RNA med viktiga regulatoriska funktioner.
Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
"Genetisk transformation refererer til den proces, hvor DNA fra en organisme overføres til en anden organisme for at ændre dens genetiske makeup og dermed dens fysiologi eller egenskaber. Dette opnås ofte ved brug af en vektor, typisk en plasmid eller virus, der indeholder det ønskede DNA. Den resulterende ændring i genomet kaldes for en genetisk transformation."
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
Smala, cylindriska trådstrukturer i cellskelettet hos växt- och djurceller. De består av proteinet tubulin och påverkas av tubulinmodulatorer.
Peptidylglycine alpha-amidating monooxygenase (PAM), även känt som peptidförlängningsfaktor 1, är ett enzymkomplex involverat i posttranslationell modifiering av peptider genom att katalysera konverteringen av peptidylglycin till den aktiva peptidhormonformen genom alpha-amidering, vilket ökar stabiliteten och biologisk aktiviteten hos peptiden.
Paramecium är ett släkte inom protozoerna, som är en grupp encelliga eukaryota organismen. Paramecia är fritt levande och har en asymmetrisk, klockformad kropp med cilia (hår) på ytan som används för att röra sig och för att transportera föda till munnen. De lever i sötvatten- eller bräckt vattenmiljöer och äter bakterier och andra encelliga organismen. Paramecia reproducerar sig asexuellt genom delning, men de kan också fortplanta sig sexuellt genom ett process som kallas konjugation. Det är värt att notera att Paramecium inte är en medicinsk term, utan snarare en biologisk.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.

Tetrahymena är ett släkte av ciliater, en typ av encelliga eukaryota organismen som kännetecknas av hårliknande strukturer på sin cellmembran vid namn cilia. Tetrahymena-arterna är frisvurna (fria levnadsförhållanden) och kan hittas i en mängd olika miljöer, inklusive sötvatten, bräckt vatten och jord. Dessa organismer är ungefär 40-50 mikrometer långa och har en komplex cellstruktur som inkluderar ett muntag, en matsmältningskanal och olika organeller för näringsupptagning och avfallsutskiljning. Tetrahymena är även kända för sin förmåga att genomgå sexuell reproduktion genom en process som kallas konjugation, där två individer av olika kön kan byta genetiskt material med varandra. Dessa organismer har studerats intensivt inom forskningen och har bidragit till vår förståelse av bland annat celldelning, genetik och evolution.

Tetrahymena pyriformis är en typ av ciliater, som är en grupp av encelliga eukaryota organismer. Detta specifika stamm av Tetrahymena är fritt levande och kan hittas i sötvattenmiljöer över hela världen. Organismen har en elliptisk form (därav det vetenskapliga namnet pyriformis, som betyder "pear-formad") och är känd för sin förmåga att regenerera sig själv från skador. Tetrahymena pyriformis används ofta inom forskning som ett modellorganism, särskilt inom studier av genetik, cellbiologi och biokemi.

Tetrahymena thermophila är en typ av encellig organism tillhörande gruppen ciliater, som är en del av riket protozoer. Det är ett frilevnade väsen som lever fritt i vatten och har en storlek på cirka 40-50 mikrometer. Organismen har en komplex cellstruktur med flera tusentals hår, kallade cilia, som används för att röra sig och för att få tag i föda. Tetrahymena thermophila är också känt för sin förmåga att genomgå en typ av sexuell reproduktion som kallas konjugation. Denna art har varit ett viktigt modellsystem inom cell- och molekylärbiologi, eftersom den har en relativt enkel genetisk uppbyggnad och är lätt att odla i laboratoriemiljö.

"Mikrokärna" är ett begrepp inom cellbiologi och molekylär genetik. Det refererar till en liten struktur i cellkärnan som spelar en viktig roll vid replikationen av DNA, det genetiska materialet. Mikrokärnor är vanligtvis närvarande under celldelningen (mitos) och består huvudsakligen av proteiner och DNA. Deras främsta funktion är att initiera och reglera replikationen av kromosomerna, så att varje dottercell får en exakt kopia av den genetiska informationen efter celldelningen.

"Reproduktiv mikrokärna" är dock inte en etablerad medicinsk term eller koncept. Om du menar "replikativ mikrokärna", kan detta vara en korrekt beskrivning av deras funktion under celldelningen som nämnts ovan. I reproduktiv kontext, är mikrokärnor involverade i replikationen av DNA i könsceller (spermier och äggceller), men de kallas inte specifikt "reproduktiva mikrokärnor".

Enligt medicinska definitioner är en makronukleus (plural: makronuklei) en stor och ofta polyploid (mer än dubbel uppsättning kromosomer) cellkärna som förekommer hos vissa eukaryota organismers celler, särskilt hos ciliater och dinoflagellater. Den innehåller ofta DNA som används för reproduktion av cellens genetiska information och är involverad i dess växthormonproduktion. Makronukleus skiljer sig från den mindre, diploida mikronukleusen, som främst fungerar som en reservkopia av cellens genetiska material och används under reproduktionen.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en viktig roll i cellers funktioner, särskilt beträffande proteinproduktionen. Det finns olika typer av RNA, inklusive mRNA (messenger RNA), rRNA (ribosomal RNA) och tRNA (transfer RNA).

Protozoer är en grupp encelliga eukaryota organismer som lever fritt i vatten eller som parasiter i andra levande varelsers kroppar. De flesta protozoer är mikroskopiskt små och kan inte ses med blotta ögat.

En "protozoiskt RNA" skulle därför kunna definieras som RNA som finns hos eller utför funktioner i protozoer. Detta kan vara till exempel mRNA som transkriberats från protozoiska gener, rRNA och tRNA som är involverade i proteinproduktionen i protozoer, eller andra typer av RNA med specifika funktioner hos protozoer.

Tetrahymenina är inte en medicinsk term, utan snarare en biologisk och taxonomisk benämning på en grupp encelliga eukaryota organismer som tillhör fylumet Ciliophora, även kända som cilier. Dessa små organismer är vanligt förekommande i vattenmiljöer och har två typer av cellkärnor: en stor makronukleus ansvarig för celldelning och tillväxt, och en liten micronukleus som deltar i reproduktionen. Tetrahymenina-arter är kända för sin förmåga att röra sig genom att vålla sina cilier (små hår) att vaja fram och tillbaka, vilket ger dem en snabb och smidig rörelse. Det finns ingen direkt medicinsk relevans av Tetrahymenina, men studiet av dessa organismer kan ge insikter i cellbiologi, evolution och ekologi som kan ha implicitationer för medicinen.

Protozo-DNA refererer til DNA fra encellede organismer som tilhører gruppen Protozoa, også kendt som protister. Protozoer er en heterogen gruppe af encellede eukaryote organismer, der lever i ferskvand, saltvand eller som parasitter i andre levende væsner, herunder mennesker. De kan have forskellige former for ernæring, herunder at være plante-lignende (fotosyntetiserende), dyre-lignende (predatoriske) eller svampe-lignende (saprofage).

Protozo-DNA er interessant inden for medicinsk forskning, da mange protozoer kan være årsag til sygdomme hos mennesker og dyr. For eksempel kan malaria skylles tilbage til infektion med Protozoa fra slægten Plasmodium. Undersøgelser af Protozo-DNA kan give vigtig information om disse organismer, herunder deres artsidentifikation, evolutionæ historie og patogenese.

'Flimmerhår' er en uformell betegnelse for et symptom, hvor en persons hår stråler vokser meget langsomt, skrøbeligt og ofte med en krusesløjfeagtig form. Der findes ikke en officiel medicinsk definition af begrebet 'flimmerhår', men det er almindeligt kendt blandt læger og andre sundhedsfaglige.

Flimmerhår kan være associeret med forskellige sygdomme, herunder sklerocystisk polycycstisk ovaryrsindring (PCOS), hypothyreose, hypoparathyreoidisme og bestemte genetiske sygdomme som syndromet af Ehlers-Danlos. I nogle tilfælde kan flimmerhår være en bivirkning af visse mediciner eller behandlinger.

Det er vigtigt at bemærke, at hvis du eller nogen i din omgangskreds har bekymringer omkring hårsvøjet, skal du søge professionel rådgivning og undersøgelse hos en læge eller en anden sundhedsfaglig ekspert. De kan evaluere dine symptomer og fastslå en diagnose, hvis det er relevant, samt give vejledning om behandling og pleje af dit hår.

'Katalytisk RNA' refererar till en speciell typ av RNA-molekyler som kan fungera som biologiska katalysatorer, eller enzymer. Dessa RNA-molekyler kallas ribozym och de har förmågan att accelerera kemiska reaktioner i levande celler. De flesta av våra kända enzymer är proteinbaserade, men upptäckten av ribozym visar att RNA också kan ha en katlytisk funktion. Det mest välkända exemplet på ett katalytiskt RNA är sannolikt det RNA-molekyler som utgör den aktiva delen av ribosomen, vilket är ansvarigt för att koppla aminosyror tillsammans under proteinbildningsprocessen.

Protozoer (singular: Protozo) är en grupp encelliga eukaryota organismer som lever som endoparasiter eller fria levnadsformer i vatten- och landmiljöer. De är vanligen heterotrofa, det vill säga de livnär sig på andra organismer, men det finns också arter som är autotrofa, det vill säga de kan producera sin egen näring genom fotosyntes. Protozoerna har en stor variation i storlek och form, från mycket små (mindre än 1 mikrometer) till mycket stora (upp till flera millimeter). De flesta protozoerna är encelliga, men några arter kan bilda kolonier av flera celler.

Protozoerna har en komplex cellyta med olika organeller som utför olika funktioner. De har ofta ett rörligt skal, så kallad pellicel, som består av protein- eller kolagenfibriller och som skyddar cellen mot mekanisk påverkan och predation. Många protozoer har även cilia eller flageller, små hår som de använder för att röra sig i sin omgivning.

Protozoerna kan delas in i fyra stora grupper: Sarcomastigophora, Sporozoa, Ciliophora och Mastigophora. Varje grupp har sina egna unika karaktärsdrag och livscykel.

Sarcomastigophora innefattar arter som förökar sig genom lamblia-liknande delning, där cellen delas itu i två lika delar. Hos vissa arter kan detta ske genom en komplex livscykel med flera olika stadium.

Sporozoa innefattar parasitiska protozoer som förökar sig genom sporulation, där cellen bildar ett hölje runt sig och delar sig i flera sporer. Dessa sporer kan sedan infektera en ny värd.

Ciliophora innefattar arter som har cilia över hela kroppen eller på speciella områden. De förökar sig genom binary fission, där cellen delas itu i två lika delar.

Mastigophora innefattar arter som har flageller och som lever fritt i vatten eller som parasiterar på djur. De förökar sig genom binary fission.

Protozoer kan vara fria levande eller parasitiska, och de kan infektera en mängd olika värdar, inklusive människor. Många protozoer är orsaken till allvarliga sjukdomar, som malaria, giardiasis och toxoplasmos. Andra protozoer är användbara för människan, som de som används inom biotekniken för att producera protein.

Jag kan hjälpa till med att söka efter information om detta, men det verkar som att "Protozoproteiner" inte är en etablerad term inom medicinen eller biologin. Det finns inga träffar när jag söker efter denna term i vetenskapliga databaser som PubMed eller Google Scholar.

Det kan vara att det avser proteiner från protozoer, en grupp encelliga eukaryota organismer som inkluderar bland annat amöbor, parasiter såsom malariaparasiten och Giardia, samt flera andra arter. Om det är så kan termen ha förväxlats eller förkortats på ett sätt som gör att den blivit förvirrande.

Om du har några ytterligare kontexter eller information om var du hittat begreppet "Protozoproteiner", kan jag försöka ge en mer precis och relevant svar.

Ribosomalt RNA (rRNA) är en typ av RNA som är en viktig komponent i ribosomer, de subcellulära partiklar där proteinsyntesen sker inne i celler. rRNA utgör den strukturella basen för ribosomen och hjälper till att katalysera formationen av peptidbindningar mellan aminosyror under proteinsyntesen. Det finns olika typer av rRNA, inklusive 5S, 5.8S, 18S och 28S rRNA hos eukaryota celler, och 16S och 23S rRNA hos prokaryota celler. Dessa olika typer av rRNA har olika funktioner i ribosomen och är viktiga markörer för taxonomisk klassificering inom molekylär systematik.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Nukleinsyrakonfiguration refererar till den tresdimensionella strukturen hos nukleinsyra, som kan vara antingen DNA (deoxiribonucleic acid) eller RNA (ribonucleic acid). Det finns två huvudsakliga konfigurationer av dubbelsträngat DNA: A-DNA och B-DNA.

A-DNA är en kompaktare form av DNA som förekommer under torra förhållanden eller när DNA binds till proteiner. Den har en större diameter och en rakare, mer stram struktur än B-DNA.

B-DNA är den mest vanliga formen av dubbelsträngat DNA i levande celler. Den har en mindre diameter och en svagt skruvad struktur med ungefär 10 baspar per hel vridning.

RNA har också en specifik konfiguration, som kallas A-form. RNA är en singelsträngad nukleinsyra som bildar en svagt skruvad struktur med ungefär 11 baser per hel vridning.

I allmänhet avgörs nukleinsyrakonfigurationen av den specifika sekvensen av nukleotider, samt de miljöfaktorer som påverkar dess struktur, såsom saltkoncentration och fuktighet.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

Genetisk konjugation är ett fenomen där två bakterieceller av olika sorter interagerar med varandra och utbyter DNA-molekyler. Detta sker när en donatorcell (givare) överför en plasmid, en liten ringformad DNA-molekyl, till en acceptorcell (mottagare). Genetisk konjugation är ett sätt för bakterier att sprida genetiskt material mellan varandra och utveckla resistens mot antibiotika eller andra skadliga ämnen. Detta fenomen upptäcktes av Joshua Lederberg och Edward Tatum år 1946, för vilket de fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1958.

Introner är sekvenssegment i DNA-molekyler som finns inne i protein kodande gener. De klipps bort och inte translateras till aminosyror under bildandet av ett protein. Detta skiljer sig från exonerna, som bevaras och kodar för aminosyrasekvenser i det slutliga proteinet. Introner innehåller ofta signalsekvenser som reglerar splicingen, en process där RNA-molekyler klipps och sammanfogas korrekt för att producera ett mognat messenger RNA (mRNA).

Ribosom-DNA (rDNA) refererar till de specifika sekvenserna av DNA som kodar för ribosomalt RNA (rRNA), ett viktigt komponent i ribosomer, de subcellulära partiklar där protein syntesis sker i cellen. Ribosomer är nödvändiga för att bygga upp proteiner genom att översätta informationen från mRNA till aminosyror som bildar en polypeptidkedja.

I eukaryota celler, som exempelvis djur- och växtceller, finns rDNA-sekvenserna i kromosomernas nucleolus, ett område inne i cellkärnan där ribosomer tillverkas. Prokaryota celler, såsom bakterier, har också rDNA-sekvenser som ofta finns i plasmider eller andra extrakromosomala DNA-molekyler.

rRNA utgör en stor del av ribosomen och är känd för sin strukturella stabilitet och höga konservation mellan olika arter. Dessa egenskaper gör rDNA till ett användbart verktyg inom molekylärbiologi, exempelvis vid fylogenetisk analys och identifiering av okända organismer genom sekvensering av rDNA-sekvenser.

Ciliophora är ett fylum inom protozoerna, som inkluderar encelliga organismer med hårliknande strukturer kända som cilia. Dessa cilia används för att röra sig och för att transportera partiklar till cellen. Ciliophoras cellkärna är ofta indelad i två delar: en stor, icke-genomgående macronukleus som ansvarar för celldelning och tillväxt, och en mindre genomgångande micronukleus som producerar gameter. Ett exempel på en organism inom Ciliophora är paramecium.

RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.

RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.

Det finnes tre hovedtyper av RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.

I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.

Histoner är proteiner som utgör en viktig del av kromatin, ett komplex bestående av DNA och protein i cellkärnan. Histonerna hjälper till att packa DNA-strängarna tätt inne i cellkärnan genom att de bildar en struktur som kallas en nucleosom. Varje nucleosom består av en histonkärna runt vilken DNA är vind land runt åtta gånger. Genom att paketera DNA på detta sätt hjälper histonerna till att kontrollera tillgängligheten av genetisk information, eftersom DNA-strängarna måste lösas upp från histonerna för att transkriberingsfaktorer ska kunna binda till och aktivera gener. Histoner kan också modifieras genom en process som kallas histonmodifiering, vilket kan påverka genuttrycket på olika sätt.

Ciliophora är en grupp av eukaryota encelliga organism som kännetecknas av att de har cilia, små hårda utskott på cellens yta. Ciliophorainfektioner är infektioner orsakade av protozoer inom gruppen Ciliophora. Dessa organismer kan vara parasiter och orsaka sjukdomar hos människor, framför allt i tarmen. Exempel på sådana arter är Balantidium coli och Dientamoeba fragilis. Infektioner med dessa arter kan orsaka diarré, buksmärtor och andra mag-tarmsymtom. Behandling sker vanligen med antibiotika eller metronidazol.

Paromomycin är ett aminoglycosidantibiotikum som används för behandling av infektioner orsakade av parasitiska protozoer, till exempel Giardia lamblia och Entamoeba histolytica. Det fungerar genom att störa proteinsyntesen hos dessa mikroorganismer, vilket leder till deras död. Paromomycin kan användas för behandling av infektioner i mag-tarmkanalen och används ofta när andra behandlingsalternativ har misslyckats eller inte är tillgängliga.

Cellkärndelning, eller mitosen, är den process där en cell delar upp sin kärna och sitt DNA för att bilda två identiska dotterceller under celldelningen. Denna process inkluderar en rad steg som kontrolleras av olika proteiner och regulatoriska mekanismer för att garantera korrekt delning och förhindra mutationer eller skador på cellens DNA.

Under prophase fasen kondensarerar DNA:t och kromosomerna blir synliga. Därefter separeras kromatiderna, de två identiska halvorna av varje kromosom, under metafasen när de linjeras upp i mitten av cellen. I anafasen separeras kromatiderna fullständigt och dras till varsin pol av cellen med hjälp av mikrotubuli. Slutligen, under telofasen, viker sig cellytan runt de nya kärnorna och DNA:t dekondensaras igen.

Cellkärndelningen är en vital del av celldelningen och livscykeln hos levande organismer, inklusive människor. Fel i denna process kan leda till allvarliga hälsoproblem som cancersjukdomar.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

'Guanosin' är ett av de fyra nucleotidbaserna som finns i DNA och RNA. Guanosin består av en pentos sugar (ribos) som är kovalent bundet till en nucleobase, guanin. Dessa nucleotider bildar par med varandra och hålls samman av vätebindningar, där guanin alltid parar sig med cytosin. Guanosin har också en viktig roll som energibärare i cellen i form av GTP (guanosintrifosfat).

Telomerase är ett enzym som förlänger telomerna, de repetitiva DNA-sekvenser som finns längst ut på kromosomernas ändar. Telomererna skyddar kromosomerna från nedbrytning och skador, men de blir kortare varje gång cellen delar sig. När telomererna blir för kort kan cellen inte längre dela sig korrekt och blir senescent eller stannar av i en celldelningscykel, vilket kan leda till apoptos (programmerad celldöd). Telomerase återställer telomernas längd genom att tillföra nya repetitiva DNA-sekvenser till deras ändar, och på så sätt förlänger cellens livslängd. Telomerase är aktivt i embryonala stamceller och vissa cancerceller, men normalt sett är det inaktivt i de flesta vuxna cellerna.

Organoid är en typ av levande cellkultur som består av organliknande strukturer och funktioner. De skapas genom att låta stamceller eller progenitorceller från ett specifikt organ växa och differensiera i tre dimensioner under kontrollerade laboratorieförhållanden. Organoiden kan efterbilda vissa aspekter av det ursprungliga organets arkitektur, funktion och patologi, inklusive svar på läkemedel. De används ofta i forskning för att studera människors sjukdomar och utveckling av nya terapier.

Dyneiner är en typ av motorprotein som spelar en viktig roll inom cellernas transport- och rörelsesystem. De är involverade i diverse cellulära processer såsom organelltransport, ciliers och flagellers rörelse samt delning av cellkärnan under celldelning.

Dyneiner är en multiproteinkomplex bestående av flera olika subenheter som interagerar med varandra för att kunna producera mekanisk energi i form av rörelse. Den huvudsakliga funktionen hos dyneiner är att röra sig längs med mikrotubuli, en typ av cytoskelettprotein, genom att hydrolysera ATP (adenosintrifosfat).

Dyneiner delas ofta in i två huvudkategorier: cytoplasmatiska dyneiner och axonemala dyneiner. Cytoplasmatiska dyneiner transporterar frakt i båda riktningarna längs med mikrotubuli, medan axonemala dyneiner är involverade i ciliers och flagellers rörelse genom att orsaka en slags vridande rörelse av de inre mikrotubuliholmarna.

Dysfunktioner i dyneinerna kan leda till olika sjukdomar, såsom primär ciliär dyskinesi (PCD), som kännetecknas av störd ciliers rörelse och kan orsaka andningssvårigheter, hörselnedsättning och infertilitet.

Tubulin refererar till proteiner som är huvudkomponenterna i mikrotubuli, en del av cytoskelettet hos eukaryota celler. Det finns två huvudsakliga typer av tubulinproteiner: alfa-tubulin och beta-tubulin. Dessa två typer av proteiner bildar dimerer som sedan sammanfaller för att bilda mikrotubuli, vilka är långa, hållbara strukturer som spelar en viktig roll i celldelning, transport inom cellen och cellyttstötthet. Microtubules kan också undergå dynamisk omorganisation, det vill säga de kan växa eller krympa genom att addera eller avlägsna tubulin-dimerer från deras ändar. Denna egenskap är viktig för celldelning och cellrörelser.

RNA-spjletting (også kalt RNA-splejsning) er en biokjemisk proces, der foregår i celler under transkriptionen af DNA til mRNA. Under denne proces klippes og limes forskellige dele af det originale RNA-molekyle sammen på ny, hvilket resulterer i et modificeret mRNA-molekyle, der kan oversættes til protein.

Under RNA-spjlettingen identificeres og fjerner man specielle sekvenser kaldet introner fra det oprindelige RNA-molekyle, som ikke skal være med i det endelige mRNA-molekyle. De resterende dele af RNA-molekylet, kaldet exoner, klippes og limes sammen på ny for at danne det endelige mRNA-molekyle.

Denne proces er vigtig for at sikre at det rigtige protein bliver syntetiseret fra et givent gen, da intronerne ofte ikke har nogen funktion i proteinsyntesen og kan påvirke proteinet negativt hvis de inkluderes. RNA-spjletting er en kompleks proces, der involverer flere forskellige enzymer og reguleringsmekanismer for at sikre at den foregår korrekt.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

"Genetisk transformation" refererer til den proces, hvor DNA fra én organisme overføres til en anden organisme på en sådan måde, at det nye DNA bliver integreret i modtagerorganismens genome og kan overføres til dens efterkommere. Dette opnås ofte ved hjælp af en vektor, som normalt er en plasmid eller et virus, der indeholder det ønskede DNA-materiale. Når den genetisk transformerede organisme derefter replikerer sig, vil den også replikere det nye DNA, hvilket kan resultere i permanent ændring af organismens arvemasse.

Genetisk transformation anvendes ofte i molekylærbiologien og genterapien til at introducere specifikke gener i celler for at studere deres funktion, producere proteiner eller korrigere genetiske defekter.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Mikrotubuli är proteinstavar som utgör en viktig del av cellens cytoskelett, och de spelar en central roll i celldelning, transport av vesiklar och organeller inom cellen samt i cellens form och rörelse. Mikrotubuli är hollow, tubulära strukturer som består av ett protein called tubulin. De bildar ofta parallella buntar eller skruvade helixstrukturer och kan vara dynamiska, det vill säga de kan växa och krympa kontinuerligt. Mikrotubuli är också en viktig komponent i cellens mitotiska spindelapparat under celldelning, där de hjälper till att separera kromosomerna korrekt.

Peptide Extension Factor 1, också känt som PEFI-1 eller hORF57, är ett protein som kodas för av herpesvirus genom att använda alternativ splicing av ett stort öppet läsram (hORF57). Detta protein spelar en viktig roll i virusreplikationen och transkriptionen. PEFI-1 hjälper till att exportera virala mRNA från cellkärnan till cytoplasman, där de kan översättas till proteiner. Dessutom bidrar PEFI-1 till att stabilisera och förlänga virus-specifika peptider under den tidiga fasen av infektionen.

Paramecium är ett släkte i encelliga eukaryota organismgruppen ciliater. Dessa encelliga organismer kännetecknas av att de har hårliknande strukturer på sin yta, cilia, som används för rörelse och näringsupptagning. Paramecium-celler är vanligtvis ovala till cylindriska i formen och mäter cirka 100-300 mikrometer i längd. De har en komplex cellstruktur, inklusive en munregion (oral groove) där de tar upp föda, två kärnor (macro- och micronucleus) som är involverade i celldelning och reproduktion, och ett antal organeller för olika cellulära funktioner. Paramecium lever främst i sötvattenmiljöer och livnär sig på bakterier och andra encelliga organismer.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Tillsammans med Jack Szostak utförde hon därefter ett experiment som visade att den encelliga organismen tetrahymena kan skydda ...
De första ribozymerna upptäcktes på 1980-talet av Thomas R. Cech, som studerade RNA-splitsning i organismen Tetrahymena ...
Tillsammans med Jack Szostak utförde hon därefter ett experiment som visade att den encelliga organismen tetrahymena kan skydda ...
Blackburn och hennes lag gjorde mutanta former av telomeras RNA och hittade liknande effekter i Tetrahymena . ... överens om att göra ett gemensamt experiment där Blackburn isolerade CCCCAA-sekvensen från Tetrahymena Och Szostak kopplade det ... av DNA-sekvenser på 1970-talet studerade Blackburn kromosomerna av den enkelcellade ciliateprotozoen Tetrahymena Och upptäckte ...
Tetrahymena 0 questions * Tetrahymena pyriformis 0 questions * Tetrahymena thermophila 0 questions * Polymenophorea 0 questions ...
  • Tillsammans med Jack Szostak utförde hon därefter ett experiment som visade att den encelliga organismen tetrahymena kan skydda DNA-molekyler från jäst. (wikipedia.org)
  • Szostak blev intresserad av Blackburns upptäckt efter att hon presenterat hennes resultat vid en konferens 1980 och de två forskarna kom överens om att göra ett gemensamt experiment där Blackburn isolerade CCCCAA-sekvensen från Tetrahymena Och Szostak kopplade det till minikromosomen innan de infördes i jästceller. (medical-diag.com)