Retroperitoneala tumörer är abnorma massor eller tillväxtar som utvecklas i det retroperitoneala området, vilket är den bakre delen av bukhålan. Detta område innehåller flera viktiga organ och strukturer, såsom levern, mjälten, nieren, urinblåsan, tarmsystemet och stora blodkärl.

Retroperitoneala tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på deras potential att sprida sig till andra delar av kroppen. De kan uppstå från olika typer av vävnader, såsom bindväv, muskler, nerver, blodkärl och körtelvävnad.

Exempel på retroperitoneala tumörer inkluderar liposarkom (godartad fettvävstumör), leiomyosarkom (elakartad muskelvävstumör), neurofibrom (godartig nervvävstumör) och sarcom (allmän benämning på elakartade vävnadsbildande tumörer). Andra typer av tumörer som kan förekomma i retroperitoneala området är lymfom, neuroendokrina tumörer och metastaser från andra cancerformer.

Symptomen på retroperitoneala tumörer kan variera beroende på storleken och platsen på tumören, men de vanligaste symptomen inkluderar buksmärta, illamående, viktminskning, trötthet och en känsla av tryck eller tunga i magen. I vissa fall kan dessa tumörer upptäckas av en slump under rutinmässiga undersökningar, som exempelvis en CT-scan eller MRI. Behandlingen för retroperitoneala tumörer innefattar ofta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av cancer.

'Retroperitoneal' är ett begrepp inom anatomi och betyder 'bakom peritoneum'. Peritoneum är den tunnare membranartade vävnad som omsluter de flesta av bukhinnans inre organ.

En retroperitoneal plats eller struktur är en som befinner sig bakom detta membran, dvs. i bukens bakre del. Det innebär att dessa strukturer inte ligger inneslutna av peritoneum och därför kan röra sig fritt inom den retroperitoneala rummet.

Exempel på retroperitoneala strukturer är levern, njurarna, urinvägarna, bukspottkörteln och delar av tarmen som tarmsäckarna (cecum) och colon sigmoideum.

Retroperitoneal fibrosa (RPF) är en sällsynt och kronisk autoimmun sjukdom som karaktäriseras av inflammation och bildning av fibrös vävnad i retroperitoneala rummet, det vill säga det bakre bukhinnan. Denna process kan leda till kompression och obstruktion av de omgivande strukturerna som blodkärl, urinledare och nerver.

Typiska symtom inkluderar smärta i ländryggen eller buken, trötthet, viktminskning och symptom relaterade till nedsatt njurfunktion som proteinuri (proteiner i urinen) och edem (vätskeansamlingar). I vissa fall kan RPF leda till renala komplikationer såsom kronisk njursvikt.

Diagnosen ställs vanligtvis genom kombinationen av symtom, bilddiagnostiska metoder som datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT), och laboratorieprov som visar på förhöjda värden av inflammationsmarkörer. Biopsi kan ibland vara aktuell för att bekräfta diagnosen.

Behandlingen av RPF består ofta av kortikosteroider eller immunosuppressiva läkemedel som syftar till att reducera inflammation och fibros. I vissa fall kan kirurgiskt avlägsnande av den fibrösa vävnaden vara aktuellt om obstruktionen inte kan lindras med medicinsk behandling.

Liposarkom är en typ av mjukvävnads sarcom (ont cancer), som utgår från fettvävnad. Det finns flera olika undertyper av liposarkom, beroende på hur cellerna ser ut och hur de växer. De vanligaste undertyperna är:

1. Well-differentiated/dedifferentiated liposarcoma: Denna typ har en långsam till måttlig tillväxt och kan vara av relativt låg malignitet (onkologisk elakartad sjukdom).
2. Myxoid/round cell liposarcoma: Denna typ växer snabbare än well-differentiated/dedifferentiated liposarcoma och har en högre risk för att sprida sig till andra delar av kroppen (metastaser).
3. Pleomorphic liposarcoma: Denna är den mest ovanliga undertypen, men också den mest aggressiva med snabb tillväxt och hög risk för metastaser.

Liposarkom kan drabba alla åldersgrupper, men är vanligare hos vuxna över 40 år. Det kan uppstå var som helst i kroppen där det finns fettvävnad, men de flesta fallen upptäcks i benen eller buken. Behandlingen består ofta av kirurgi för att ta bort tumören, och ibland behandlas patienter även med strålbehandning och/eller cellgiftsbehandling (kemoterapi) beroende på undertyp och omfattning av sjukdomen.

Testikelcancer, eller testikeltumörer, definieras som onkologiska tillstånd där cancerceller bildas i vesikelcellerna i testikeln. Det kan vara flera olika typer av tumörer som kan drabba testikeln, men de två vanligaste typerna är seminom och nonseminom. Testikelcancer är relativt sällsynt, men den är en av de vanligaste cancerformerna hos män i åldersgruppen 15-35 år. Symptomen på testikelcancer kan inkludera en smärtlös knöl eller förstoring i testikeln, en känsla av tunghet i scrotum, smärta i magen eller bäckenet och ibland även blod i urinen eller sädesvätskan. Behandlingen för testikelcancer innefattar oftast kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typ av tumör och dess utbredning.

'Tumörer, germinalcells- och embryonala' refererar till två olika grupper av tumörer som har sin ursprung i specifika celltyper.

1. Germinalcellstumörer: Dessa tumörer utgår från de celler som ger upphov till ägg och spermier, även kallade germceller. De kan vara godartade eller elakartade (cancer) och kan drabba båda könen. Exempel på germinalcellstumörer inkluderar testikeltumörer hos män och ovarialtumörer hos kvinnor.

2. Embryonala tumörer: Dessa tumörer utgår från embryonala celler, vilket betyder att de uppstår under den tidiga fosterdifferentieringen. De kan vara mycket aggressiva och växa snabbt. Exempel på embryonala tumörer inkluderar neuroblastom, som ofta drabbar barn under ett år gammal, och Wilms tumör, en typ av njurtumör som vanligtvis upptäcks hos barn under fem års ålder.

Det är viktigt att notera att båda dessa typer av tumörer kan behandlas effektivt om de upptäcks tidigt och med rätt typ av behandling, såsom kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi.

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

"Bukspottkörteltumörer" refererar till cancer som utvecklas i bukspottkörteln (pankreas). Det finns två huvudsakliga typer av pankreascancer: exokrin tumörer och endokrina tumörer.

Exokrina tumörer, även kända som duktala adenocarcinomer, är den vanligaste typen av bukspottkörteltumörer och utgör ungefär 95% av alla fall. De utvecklas vanligtvis i de exokrina cellerna som producerar enzymer som hjälper till vid digestionen.

Endokrina tumörer, även kända som neuroendokrina tumörer (NET), är ovanligare och utgör ungefär 5% av alla fall. De utvecklas i de endokrina cellerna som producerar hormoner, såsom insulin och glukagon.

Symptomen på bukspottkörteltumörer kan variera beroende på tumörtyp och storlek, men kan inkludera viktminskning, smärta i övergången mellan magen och ryggen, illamående och kräkningar, gulsot (icterus) och förstoppning. Behandlingen beror på tumörtyp, storlek och om det har spridit sig eller inte, men kan inkludera kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (chemotherapi) och målinriktad behandling som tar itu med specifika molekyler i cancercellerna.

'Lymfkörtelexcision' är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedur där en lymfkörtel tas bort. Lymfkörtlarna är små, avlånga strukturer som finns runt om i kroppen och som hjälper till att skydda oss från infektioner genom att filtrera lymfan (den klara vätskan som transporterar vita blodkroppar) och ta bort skadliga substanser, såsom virus och bakterier.

En lymfkörtelexcision kan utföras av olika anledningar, till exempel om en lymfkörtel är inflammerad, infekterad eller om det finns misstankar om cancer i lymfkörteln. Genom att ta bort lymfkörteln kan läkaren undersöka den och få viktig information som hjälper till att ställa en diagnos och planera behandlingen. I vissa fall, till exempel om cancer har spridits till lymfkörtlarna, kan en lymfkörtelexcision också vara en del av behandlingen för att försöka ta bort all cancer och minska risken för att cancer återkommer.

'Ganglioneurom' är en typ av neuroendokrin tumör som utgår från nervceller i det autonoma nervsystemet. Det är vanligtvis en godartad tumör, men i vissa fall kan den vara cancerös (malign). Ganglioneuromer innehåller både nervfibrer och ganglieceller och kan förekomma var som helst utmed den längsgående ryggradsnerven. De flesta ganglioneuromerna upptäcks slumpmässigt, men i vissa fall kan de orsaka symtom beroende på deras storlek och plats, till exempel genom att trycka på omgivande vävnader eller organ. Behandlingen består ofta av kirurgiskt avlägsnande av tumören.

'Sarkom' er ein begrep som brukes om å beskrive ein gruppe av kreftar som oppstår i våre kroppens støtte- og bindesystem, som inkluder bindevæv, muskler, knutar og fedttiss. Sarkomene kan utvikle seg i alle deler av kroppen, men de er mest vanlige i arms- og benen. Det finnes over 70 forskjellige typer sarkomer, og de kan variere mye i sin art og alvorlighetsgrad.

Sarkomene kan være lokaliserte til ein enkelt sted i kroppen eller de kan spre seg (metastaserer) til andre områder i kroppen, oftest til lungene eller leveren. Symptomene på sarkom kan variere, men inkluder vanligvis en vondhet, svelling eller ein klump under huden, stikk i ledd og/eller ben, trangt å sove og vektforlust.

Behandlingen av sarkom kan involvere kirurgi, strålebehandling og/eellers kjemoterapi, alt depending på typen av sarkom og hvor langt det har spred seg. Prognosen for ein person med sarkom vil avhenge av flere faktorar, inkludert typen av sarkom, stadi og behandlingsmulighetene.

Laparoskopi är en metod för att undersöka eller operera på bukhålan genom små snitt istället för ett stort snitt. Denna metod kallas även minimalinvasyvård (MIV) eller bukspiegellösning.

Under en laparoskopi innehåller vanligen snitten en diameter på 0,5 till 1 centimeter. En tunn, belyst tub, kallad ett laparoskop, sätts in genom ett snitt i buken. Genom detta instrument kan läkaren se in i bukhålan och undersöka organen där. Gas, oftast koldioxid, pumpas in i buken för att skapa mer utrymme och underlätta synen. Om en operation behöver utföras, så använder läkaren speciella instrument som också sätts in genom små snitt.

Laparoskopi används ofta för att diagnostisera eller behandla problem relaterade till:

* Ändtarmscancer
* Blindtarmsinflammation
* Buksår
* Gallstensoperaton
* Graviditetsförlopp
* Inre blödningar
* Kvävgasemboli
* Mag- tarmsjukdomar
* Ödem i buken

Fördelarna med laparoskopi jämfört med traditionell kirurgi innefattar mindre smärta efter operationen, snabbare återhämtning, mindre blodförluster och lägre risk för infektioner. Dessutom kan patienten få en bättre kosmetisk effekt eftersom de små snitten ofta är lätta att dölja.

Neurilemmom, även känt som schwannom, är en typ av nerveus tumör som utgår från den cellsort som normalt täcker och skyddar nerverna, Schwanncellerna. Dessa tumörer växer långsamt och orsakar ofta inga symptom under de tidiga stadierna. När symtom uppstår kan det vara känselbortfall, smärta eller svaghet i den drabbade kroppsdelen. I allvarliga fall kan tumörerna bli stor nog att pressa på omgivande vävnader och orsaka andra komplikationer. Neurilemmom är vanligtvis icke-cancerväxtar (benigna), men i sällsynta fall kan de vara cancera (maligna) och sprida sig till andra delar av kroppen.

Mucinous cystadenoma is a type of benign (noncancerous) cystic tumor that arises from the epithelial cells lining the abdominal and pelvic organs. These tumors are filled with a gel-like substance called mucin, which is produced by the cells. Mucinous cystadenomas are most commonly found in the ovary, but can also occur in other locations such as the pancreas, appendix, and liver.

Ovarian mucinous cystadenomas are typically large, fluid-filled sacs that can cause abdominal discomfort or pain if they become too large. They are usually slow-growing and do not typically spread to other parts of the body (metastasize). However, in rare cases, these tumors can undergo malignant transformation and develop into cancerous growths called mucinous cystadenocarcinomas.

It is important to note that while mucinous cystadenomas are generally benign, they can still cause symptoms and complications if they become too large or rupture. Therefore, it is recommended to have any suspected ovarian cysts evaluated by a healthcare professional for proper diagnosis and management.

'Uretärhinder' är ett medicinskt begrepp som refererar till någon form av obstruktion eller förträngning i urinledaren (uretra), den tub som transporterar urin från urinblåsan och ut genom urinröret. Detta kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, inflammation, cystor, tumörer, stenar eller skador.

Uretärhinder kan vara akuta eller kroniska och kan leda till symptom som svårigheter att urinera, smärta under urinering, oförmåga att tömma blåsan fullständigt, urinvägsinfektioner och i allvarliga fall njurskada. Behandlingen beror på orsaken till hinderet men kan innefatta mediciner, sondplacerande eller kirurgi.

'Buktumör' är en benämning på en tumör eller neoplasi som bildas i buken, även känd som intraperitoneal rummet. Buktumörer kan vara maligna (cancer) eller benigna (godartade). De kan uppstå från olika typer av vävnader inne i buken, till exempel tarm, lever, gallblåsa, äggstock eller livmoder. Symptomen på en buktumör kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats, men kan inkludera smärta, viktminskning, illamående, kräkningar och förstoppning. Behandlingen av en buktumör kan bestå av kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling eller kombinationer av dessa.

Kortfattat kan njurtumörer definieras som onkologiska tillstånd orsakade av obehindrad celldelning och växt i njurarna. Detta kan leda till att godartade (benigna) eller elakartade (maligna) tumörer bildas. De vanligaste formerna av njurtumörer är kidney cancer, som oftast drabbar vuxna och kan vara av olika subtyper beroende på vilken celltyp de utvecklas ifrån. Renal cell carcinom (RCC) är den vanligaste subtypen och representerar ungefär 80-85% av alla njurcancerfall. Andra typer inkluderar transsitional cell carcinom, Wilms tumör (som främst drabbar barn) och sarcoma. Symptomen på njurtumörer kan variera beroende på storlek och placering men kan inkludera blod i urinen, smärta eller obehag i ländryggen, onormala urinerade mängder och viktminskning. Behandlingen beror på typ, grad och stadium av tumören men kan omfatta kirurgi, strålbehandling, immunoterapi eller målinriktad terapi.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

En bukoperation, också känd som abdominell kirurgi, är en operation där en kirurg gör en incision (snitt) i buken för att diagnostisera eller behandla diverse medicinska tillstånd. Det finns många olika typer av bukoperationer beroende på vilket område av buken som ska opereras och vad som är orsaken till operationen. Några exempel på bukoperationer inkluderar appendektomi (borttagande av appendix), kolonresektion (borttagande av en del av tjocktarmen), gastrektyomi (minskning av magsäcken) och cholecystektomi (borttagande av gallblåsan).

Leiomyosarcoma är en sällsynt typ av cancer som utgår från glatt muskulatur, vilket är en typ av muskel som kontrolleras omedvetet och hjälper till att forma strukturer som blodkärl och mag-tarmsystemet. Leiomyosarcoma kan uppstå var som helst där det finns glatt muskulatur i kroppen, men de flesta fallen utvecklas i buken, mag-tarmsystemet eller i blodkärlen.

Leiomyosarcoma kännetecknas av abnorma celldelningar och växt av glatt muskelceller, vilket kan leda till att en tumör bildas. Tumören kan vara godartad (benign) eller elakartad (malign), och leiomyosarcoma är en form av elakartad tumör som kan sprida sig till andra delar av kroppen genom metastaser.

Symptomen på leiomyosarcoma varierar beroende på var tumören sitter, men de kan inkludera smärta, svullnad, blödning eller onormal funktion i det drabbade området. Behandlingen av leiomyosarcoma består vanligen av kirurgiskt tillfällighetssättande, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på tumörtyp, storlek, läge och omfattning.

"Germinom" er en type av cancer som oppstår i hjernen eller medulla oblongata, den nederste delen av hjernestammen. Denne typen av cancer utgår fra germceller, som er celler som i normal tilfelle vil bli en del av reproduktive organer (som testikler eller ovarier) når ein er født. I noen tilfeller kan disse cellene bli canceroise og danne en tumor i hjernen i stedet for å migrere til de vanlige stedene under utviklinga av fostret. Germinomer er sjeldne, men behandles ofte med strålebehandling og/eller kirurgi. Chemotherapi kan også være en del av behandlingsforlopet beroende på hvorvidt tumoren har spredt seg til andre områder i kroppen eller ikke.

Hematom är en medicinsk term som betecknar en blödning under huden eller i ett organ, där blod samlas in och bildar en massa. Orsaken kan vara trauma eller skada som får blodkärlen att bursta och blod att läcka ut. Hematomet kan variera i storlek, från små punkter till stora knölar under huden, och de kan vara små och lokala eller mer omfattande och systemiska. Symptomen på hematom kan inkludera svullnad, smärta, blåmärken och värk i området där blödningen har inträffat. I allvarliga fall kan hematomet orsaka andra komplikationer, såsom tryck på nerver eller organ, och behandlingen kan vara från avvaktande till kirurgiskt ingrepp beroende på allvarlighetsgraden.

Cystadenocarcinoma, mucinous är en sällsynt cancerart som utvecklas i körtelvävnad, särskilt inom bukhålan. Ordet "cystadenocarcinoma" betyder att tumören har både cystiska (fluidfyllda) och solid delar, och är canceroös. "Mucinous" betyder att tumören producerar mycket av ett protein som kallas mucin. Dessa typer av tumörer tenderar att vara stora när de diagnostiseras och kan orsaka smärta eller onormalt tryck på omgivande organ. Cystadenocarcinoma, mucinous kan metastaserara (sprida sig) till andra delar av kroppen och behandlas vanligtvis med kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på graden och spridningen av cancern.

Teratom är en typ av tumör som innehåller celler från olika typer av vävnad, till exempel hud, muskel, ben, nerver och glandsystem. De kan förekomma både i fostret under graviditeten (germcellstumörer) och hos vuxna. När de uppstår hos vuxna kallas de vanligen teratomer av olika slag, beroende på var de bildas. De kan till exempel vara intrakraniella (i hjärnan), mediastinala (i bröstkorgen) eller sakrala (i ryggmärgsområdet).

Teratomer är ofta encelliga, men i vissa fall kan de bli cancerartade och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen varierar beroende på var teratomen sitter och hur stor den är. Behandlingen består vanligen av kirurgisk avlägsnande av tumören, men i vissa fall kan strålbehandling eller cellgiftsbehandling också behövas.

'Tumörer, cystiska, mucinösa och serösa' är begrepp inom patologi och onkologi som hänvisar till olika typer av vävnadsväxtsformationer i kroppen.

1. Tumörer: Allmänt sett är en tumör en abnorm värktillväxt av celler eller vävnad i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer långsamt och är lokaliserade till en viss plats, medan elakartade tumörer kan sprida sig till andra delar av kroppen.

2. Cystiska tumörer: Dessa är säckformiga strukturer fyllda med vätska eller luft. De kan vara godartade eller elakartade och förekommer ofta i organ som levern, lungorna och sköldkörteln.

3. Mucinösa tumörer: Dessa tumörer producerar en slem-liknande substans känd som mucin. De kan vara godartade eller elakartade och förekommer ofta i tarmarna, lungorna och äggstockarna.

4. Serösa tumörer: Dessa tumörer producerar en serös vätska, som liknar klar vätska i en blåsa. De kan vara godartade eller elakartade och förekommer ofta i äggstockarna, testiklarna och bukhinnan.

Det är värt att notera att dessa typer av tumörer inte nödvändigtvis är ömsesidigt uteslutande, och en tumör kan ha egenskaper hos mer än en kategori.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

En bukabscess är en encapsulering av inflammerat vävnad och frånvaro av normalt tarmluft i mag-tarmsystemet, oftast orsakad av en infektion. Den kan vara lokaliserad till musklerna i buken eller till peritonealrummet (den yttre layern av tarmsäcken). Bukabscesser kan vara farliga om de inte behandlas, eftersom de kan sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka allvarliga komplikationer. Behandlingen består ofta av antibiotika och dränering av abscessen.

'Organ Sparing Treatments' refer to medical interventions that are designed to preserve the structure and function of an organ, while still treating the underlying disease or condition. These treatments can include medication, radiation therapy, or surgical procedures that aim to remove only the affected portion of the organ, rather than the entire organ. The goal of organ sparing treatments is to maintain as much normal function as possible, reducing the risk of complications and improving the patient's quality of life. Examples of organ sparing treatments include partial nephrectomy for kidney cancer, breast-conserving surgery for breast cancer, and endovascular coiling for brain aneurysms.

"Multiple primary tumors" refererar till när en individ har två eller flera primära cancers i olika områden av kroppen, som inte är metastaserade (spridda) från en enda ursprungstumör. Detta skiljer sig från situationen då en patient har en enda primär tumör med metastaser till andra delar av kroppen.

Det kan finnas olika orsaker till uppkomsten av multipel primär cancer, såsom genetiska faktorer, miljöfaktorer eller kombinationen av båda. Ibland kan vissa behandlingar för en cancer öka risken för att utveckla en annan cancer senare i livet.

Exempel på multipel primär cancer inkluderar när en patient har både bröstcancer och äggstockscancer, eller när en patient har två olika typer av hudcancer, som basalcellscancer och melanom.

Den nedre hålven (latin: cavum ventriculi inferius) är den lägsta delen av magsäcken. Den ligger under överkanten av levern och har en utbuktning som kallas magmunnen eller fundus. I den nedre hålven sker det mesta av magens sammandragningar, vilket bland annat hjälper till att bryta ner maten med hjälp av magsaften.

'Seminom' är ett slags testikelcancer som utgör ungefär 40-50% av alla testikelcancrar. Det karakteriseras av att tumören består av en homogen massa av cancerceller som liknar normala spermatozyter (sädesceller). Seminomen tenderar att växa långsamt och sprida sig relativt sällan till andra kroppsdelar jämfört med andra typer av testikelcancer.

Seminom delas ofta upp i två undergrupper: klassisk seminom och särskilt väl differentierad seminom. Klassisk seminom är den vanligaste formen och har en tendens att växa långsammare än särskilt väl differentierad seminom, men sprider sig fortfarande sällan till andra kroppsdelar. Särskilt väl differentierad seminom är ovanligare och växer snabbare än klassisk seminom, men har en lägre risk att sprida sig till andra kroppsdelar.

Behandlingen för seminom inkluderar ofta kirurgi för att ta bort tumören, följt av strålbehandling eller kemoterapi för att eliminera eventuella cancerceller som kan ha spridits till andra delar av kroppen. Prognosen för seminom är generellt sett mycket god, med en överlevnadsprocent på över 95% om den upptäcks och behandlas tidigt.

Duodenal stenosis refers to a narrowing or stricture of the duodenum, which is the first part of the small intestine. This condition can be congenital or acquired and can lead to various symptoms such as abdominal pain, vomiting, and difficulty with digestion. The narrowing can be caused by various factors including scar tissue from inflammation or injury, tumors, or structural abnormalities present at birth. Treatment options depend on the underlying cause and severity of the stenosis and may include endoscopic dilation, surgery, or medication.

En nefrektomi är ett kirurgiskt ingrepp där en eller båda njurarna tas bort. Ordet kommer från grekiskans 'nephros', som betyder "njure", och 'ektomia', som betyder "avlägsnande".

Detta ingrepp kan vara nödvändigt av olika anledningar, till exempel vid cancer i njuren, svår skada på njuren eller vid allvarlig kronisk njursjukdom. I vissa fall kan enbart en del av njuren tas bort, ett så kallat partiell nefrektomi. Efter en nefrektomi behöver patienten i regel livslång ersättning av njurfunktionen, till exempel peritonealdialys eller hemodialys, om den kvarstående njuren inte har tillräcklig funktion för att upprätthålla kroppens balans av vätska och elektrolyter. I vissa fall kan en njurtransplantation vara ett alternativ.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Kärltumörer, även kända som gonadala tumörer, är abnorma tillväxtar i äggstockarna (ovarium) hos kvinnor eller testiklarna (testis) hos män. Dessa tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), och deras orsaker kan variera.

Godartade kärltumörer växer långsamt och är mindre benägna att sprida sig till andra delar av kroppen jämfört med elakartade kärltumörer. De flesta kärltumörerna hos kvinnor är godartade, medan de flesta hos män är elakartade.

Elakartade kärltumörer kan sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka allvarliga komplikationer om de inte behandlas i tid. Risken för att utveckla en elakartad kärltumör är lägre hos kvinnor än hos män, men det är viktigt att upptäcka och behandla både godartade och elakartade kärltumörer så tidigt som möjligt för att minimera komplikationerna.

Symptomen på kärltumörer kan variera beroende på typ, storlek och plats på tumören. Vissa vanliga symtom inkluderar smärta eller en klump i testikeln eller äggstocken, smärta i magen eller bäckenet, svullnad eller ömhet i bröstet hos män, och oregelbunden menstruation eller blödning hos kvinnor. Om du upplever några av dessa symtom rekommenderar vi dig att söka medicinsk vård så snart som möjligt för en fullständig undersökning och behandling.

'Tumörrecidiv, lokalt' refererer til at en tidligere behandlet cancer vendrer tilbage i nærheden af den oprindelige tumorlokalisation. Dette sker som regel indenfor to år efter den oprindelige behandling, og det er et tegn på at cancerbehandlingen ikke har været fuldstændigt effektivt i at fjerne alle cancercellerne.

Lokale recidiver kan ofte behandles lokalt med kirurgi, stråleterapi eller andre former for lokal behandling, afhængig af cancertypen og hvorvidt patienten har haft en tidligere behandling. Men selvom en lokal recidiv kan behandles, øger det stadig risikoen for at canceren spredes til andre dele af kroppen (metastaser). Derfor er det vigtigt at have regelmæssige kontroller efter en kræftbehandling for at opdage og behandle eventuelle recidiver tidligt.

Aortaabbauck i buken (abdominal aortic aneurysm (AAA)) är en utbulning (dilatation) på den del av aortan som går genom buken. Aneurysm betyder att ett blodkärls väggar blir svagare och börjar sticka ut, vilket kan leda till att kärlet brister eller spricker. Om detta händer i aortan kan det medföra livshotande inre blödningar. AAA är vanligast hos män över 65 år som röker eller har rökt, och de flesta av fallen är asymptomatiska (visar inga tecken på sjukdom). Risken för komplikationer ökar dock med större aortaabbaukar. Om en aortaabbauk upptäcks behandlas den vanligen genom kirurgi eller endovaskulär reparation (EVAR), där en stent placeras in i aortan för att stödja och stabilisera väggen.

Höftartären (latin: arteria iliaca externa) är en av kroppens stora blodkärl som förser benen med syre- och näringsriktig blod. Den delar sig vanligen från den gemensamma iliakaartären (arteria iliaca communis) på nivå av bukhinnan (peritoneum) och löper nerad i höftregionen, där den sedan fortsätter som skenbenet (femoralis).

En höftartärsb blockering eller åderförkalkning (ateroskleros) kan leda till symtom som klent blodflöde till benen, vilket kan yttra sig i smärta, särskilt vid gång, och i vissa fall can ulcerationer eller necros.

'Binjuretumörer' refererar till abnorma vävnadsodlingar (tumörer) i körteln binjuven. Binjuven, även känd som bisköldkörteln, är en endokrin körtel som producerar flera hormoner som reglerar olika kroppsfunktioner, till exempel vätskebalans och blodtryck.

Binjuretumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade binjuretumörer är vanligtvis ofarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade tumörer kan vara aggressiva och sprida sig till andra delar av kroppen.

Det finns olika typer av binjuretumörer, beroende på vilken typ av cell som odlas abnormalt. Några exempel är:

* Adrenocortical adenom: En godartad tumör i barken (yttre lagret) av binjuven. Dessa tumörer producerar ofta överskott av kortisol eller aldosteron, hormoner som reglerar blodtrycket och vätskebalansen.
* Phaeochromocytom: En elakartad tumör i märgen (inre lagret) av binjuven. Dessa tumörer producerar överskott av katekolaminer, hormoner som orsakar högt blodtryck och snabba hjärtslag.
* Neuroblastom: En elakartad tumör som utvecklas från rester av nervceller i binjuven. Denna typ av tumör är vanligare bland barn än vuxna.

Symptomen på binjuretumörer kan variera beroende på vilken hormon eller substans som tumören producerar. Vissa symptom kan inkludera högt blodtryck, svettningar, trötthet, muskelsvaghet och förändringar i vikt. Om en binjuretumör misstänks behandlas den ofta med kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi beroende på tumörens storlek, placering och aggressivitet.

'Mjuka delstumörer' (soft tissue tumors) är en övergripande benämning på godartade och elakartade tumörer som utvecklas i mjukvävnad i kroppen. Mjukvävnad innefattar allt ifrån muskler, bindväv, fettvävnad till nerver och blodkärl.

Godartade mjuka delstumörer växer långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen. De kan dock orsaka problem genom att trycka på omgivande vävnader eller genom att de blir så stora att de stör rörelser eller funktioner.

Elakartade mjuka delstumörer däremot kan växa snabbt, sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka skada i omgivande vävnader. De behandlas ofta aggressivt med kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla både godartade och elakartade mjuka delstumörer tidigt för att förhindra komplikationer och förbättra prognosen.

Ett bråck, också känt som hernia, är en medicinsk tillstånd där en del av ett organ eller vävnad sticker ut genom en svag punkt eller öppning i musklerna eller bindväven som normalt håller organen på plats. Detta kan orsaka smärta, obehag och i vissa fall allvarliga komplikationer om delar av tarmarna fastnar i bråckspringan.

Det vanligaste typerna av bråck är:

1. Navelbråck (Umbilical hernia): Detta uppstår när en del av tarmsystemet sticker ut genom naveln, ofta hos spädbarn men kan också drabba vuxna.
2. Inguinal hernia: Den vanligaste typen av bråck som uppstår när en del av tarmarna eller fettvävnad sticker ut genom inguinalkanalen, en naturlig öppning i bukmuskulaturen. Det kan finnas två varianter: indirekt (sidlig) och direkt (medial).
3. Femoral hernia: Detta är också en typ av bråck som uppstår när en del av tarmarna eller fettvävnad sticker ut genom femoraliskanalen, belägen under inguinala kanalen.
4. Incisional hernia: Det uppstår när en del av organen eller vävnaden sticker ut genom en svag punkt i ett äldre operationssitt, där det förr varit en sömm.
5. Epigastrisk hernia: Detta är en ovanlig typ av bråck som uppstår när en del av tarmarna eller fettvävnad sticker ut genom ett smalt område mellan naveln och bröstbenet.

Behandlingen för bråck kan vara kirurgisk eller icke-kirurgisk beroende på storleken, symtomen och komplikationerna. I de flesta fall rekommenderas dock en operation för att förebygga komplikationer som stranguleringshernia eller obstruktion.

'Bäckentumörer' (bladder tumors) är en allmän term för abnorma tillväxtar i urinblåsan. De flesta bladdertumörerna är cancerartade, men det kan också förekomma godartade tumörer.

Cancerartade bladdertumörer delas vanligen in i två kategorier: urothelcellcancer (tidigare kallat transsitionell cellcancer) och icke-urothelcellcancer. Urothelcellcancer är den vanligaste typen av bladdercancer och utgör cirka 90% av alla diagnoser. Denna typ av cancer utvecklas i de celler som bildar urinblåsans ytskikt (urotelet). Icke-urothelcellcancer är ovanligare och kan inkludera sådana typer som squamous cell cancer och adenocarcinoma.

Godartade bladdertumörer, även kallade benigna bladdertumörer, är sällsynta. De flesta godartade tumörer i urinblåsan är papiller, som sticker ut från ytan av urinblåsans insida och består av vävnader som liknar de normala cellerna i bladdern.

Det är viktigt att notera att det finns en rad olika orsaker till att abnorma tillväxtar uppstår i urinblåsan, inklusive infektioner, kronisk irritation och exponering för vissa kemikalier. Om du eller någon annan har frågor om bladdertumörer rekommenderar vi starkt ett besök hos en läkare eller specialist för att få en korrekt diagnos och behandlingsplan.

Hudtumörer är abnorma tillväxt eller förändringar av celler i huden. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Några exempel på godartade hudtumörer inkluderar:

* Nevi (mole): En vanlig typ av benig tumör orsakad av samlingar av pigmentceller (melanocyter)
* Hämangiom: En tumör som består av blodkärl
* Lipom: En tunnor orsakad av fettsvävnad

Exempel på elakartade hudtumörer inkluderar:

* Basalcellsk cancer: Den vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en rosa, pärlglänsande eller skinande knöl. Det är sällan livshotande men kan vara destruktivt lokalt.
* Platssk cancer: Den näst vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en röd, skrovlig eller skrynklig knöl eller plaket. Det är mer aggressivt än basalcellsk cancer och kan sprida till andra delar av kroppen.
* Melanom: Den allvarligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en förändring i ett mole eller en ny, oregelbunden fläck på huden. Det har potentialen att spridas till andra delar av kroppen och kan vara livshotande om det inte behandlas tidigt.

Den medicinska termen för "buk" är abdomen. Abdomen är den del av kroppen som ligger mellan bröstkorgen (thorax) och bäckenet (pelvis). Den innehåller flera viktiga organ såsom levern, magsäcken, tarmarna, bukspottkörteln, njurarna och könsorganen.

'Hydronefros' är ett medicinskt tillstånd där urinansamling i njuren orsakar en ökning av trycket och ledde till en abnormt uppsvällning av den. Detta händer när urinen inte kan rinna fritt genom urinvägarna, ofta på grund av en obstruktion någonstans i systemet. Hydronefros kan vara associerad med smärta, urinvägsinfektioner eller skada på njuren om det lämnas obehandlat.

Tumörstadieindelning, eller tumörgradering, är ett system för att bedöma hur aggressivt en tumör växer och om den sprider sig snabbt eller inte. Det hjälper läkare att bestämma prognosen och behandling för cancerpatienter. Det finns olika typer av tumörstadieindelningar, men de flesta använder sig av några gemensamma principer:

1. Cellulär differentiering: Här bedöms hur lika de cancersatta cellerna är jämfört med normala celler i samma typ av vävnad. Om cellerna ser mycket lika ut, betyder det att tumören har en högre differentiering och är mindre aggressiv. Om cellerna istället ser mycket olika ut jämfört med normala celler, betyder det att tumören har en lägre differentiering och är mer aggressiv.
2. Mitos (celldelning): Här räknas antalet mitoser per tio högkraftsmikroskopiska fält (HPF). En högre frekvens av mitoser visar på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
3. Cellynukleär atypi: Här bedöms storleken, formen och läget på cellkärnan. Om cellkärnorna är oregelbundna i storlek och form, och om de är placerade nära cellytan, visar det på en högre grad av malignitet.
4. Nekros (död vävnad): Här letas efter nekrotisk vävnad inuti tumören. Om det finns nekros, visar det på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.

Dessa faktorer tas alla samman för att ge en tumör ett stadium och en grad. Det är viktigt att notera att olika cancertyper kan ha olika system för tumörstaging och -gradering, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller specialist för att få rätt information om en specifik cancertyp.

Ascites er en accumulering av fri fluid i bukhuletten. Kylös ascites betyr at fluiden har en lav proteininnhold og er ofte forårsaket av levercirrose, hjerteinsufficiens eller kan være sammenhengende med malignt (kraftfullt voksende) sykdom. Fluidets sammensetning inneholder lavere verdier av proteiner enn normalt, og ofte under 2,5 g/dL. Dette fører til at onkotisk trykk i blodbanen faller, hvilket igjen fører til at væske transporteres fra blodbanen og akkumulerer i bukhuletten.

'Lymfocele' är en medicinsk term som refererar till en abnorm accumulering av lymfa i en cavitet, vanligtvis bildad som ett resultat av en skada eller en kirurgisk procedur. Lymfan är en klar, gulaktig vätska som transporteras genom lymfkärlen från kroppens vävnader tillbaka till blodomloppet.

Ett lymfocele kan uppstå när ett lymfkärl skadas under en operation, vilket orsakar en läckage av lymfa som samlas upp i en cavitet och bildar en vätskefylld ficka. Lymfoceler är vanliga efter kirurgiska ingrepp som involverar lymfkärl, såsom lymfknutors borttagande eller operationer för att behandla cancer.

Symptomen på ett lymfocele kan variera beroende på storleken och platsen på caviteten. Små lymfoceler kan vara asymptomatiska, medan större lymfoceler kan orsaka smärta, svullnad eller tryck på omgivande vävnader. I vissa fall kan ett lymfocele bli infekterat och leda till komplikationer som abscessbildning eller sepsis. Behandlingen av ett lymfocele kan innebära observation, dränering eller kirurgisk korrektur beroende på storleken, platsen och symtomen.

Den medicinska termen för "blod i bukhålan" är "hemoperitoneum". Hemoperitoneum innebär att det finns blod i bukhålan, som är den rumsliga cavitet som omger de flesta av de abdominella organen. Orsaken till hemoperitoneum kan vara skada på ett blodkärl eller en organ, såsom lever, mjälte, tarmar eller fortplantningsorgan. Symptomen på hemoperitoneum kan inkludera plötslig och stark buksmärta, ymnig blödning från underlivet, illamående, kräkningar och ett chocktillstånd. Behandlingen av hemoperitoneum beror på orsaken till blodet i bukhålan och kan innebära kirurgisk behandling eller andra terapeutiska åtgärder.

En bukröntgen, även kallat abdominell röntgen, är en medicinsk undersökning där bukhålan (abdomen) tar på röntgenfilm för att få en bild av de inre organen och strukturerna. Detta kan användas för att leta efter olika sjukdomar eller skador, till exempel stenar i urinledaren eller tarmväggsförändringar.

Bukröntgen är en relativt enkel och snabb undersökning som inte kräver någon särskild förberedelse från patientens sida, men patienten måste ligga stilla under undersökningen så att bilderna inte blir suddiga. Undersökningen använder låga doser av joniserande strålning och är vanligtvis smärtfri, även om det kan kännas obehagligt att hålla andan under vissa delar av undersökningen.

Pankreatikoduodenektomi, även känt som Whipple operation, är en komplex bukoperation som utförs för att behandla olika sjukdomar i buken, främst cancer i huvudet på pancreas samt i gallgången och/eller tolvfingertarmen (duodenum). Under operationen avlägsnas delar av flera organ: huvudet på pancreas, tolvfingertarmen, böjarna i magen, galblåsan och regionala lymfkörtlar. De kvarvarande delarna av pancreas, magen och tarmkanalen ansluts sedan till varandra igen för att återställa näringsupptaget.

Det är en omfattande operation med en längre tids recovery, men den kan vara livräddande eller mycket förbättrande för vissa patienter med svåra sjukdomar i detta område.

*En lipom är en typ av godartad (icke cancerös) tumör som består av fettsvävnad. Lipomer är vanligt förekommande och tenderar att växa långsamt över tid. De flesta lipom uppträder just under huden, men de kan också bildas i andra delar av kroppen, inklusive muskler och bindväv. Även om de vanligtvis är ofarliga, kan stora eller besvärliga lipom behöva opereras bort.*

Den medicinska definitionen av 'dödlig utgång' är när en persons tillstånd, ofta som ett resultat av en sjukdom eller skada, leder till döden. Det kan också definieras som en situation där en persons prognos är att de kommer att dö inom en viss tidsram, baserat på deras tillstånd och behandlingsalternativ. I kliniska studier används ofta ett mått som kallas "dödlighet" för att beskriva andelen deltagare som avlidit under en viss tidsperiod.

Extraadrenalt Paragangliom är en sällsynt tumör som utvecklas i det sympatiska nervsystemet, vilket är en del av det autonoma nervsystemet. Tumören bildas vanligtvis i de små körtelklumparna (paraganglier) som finns längs med kroppens båda sidor och som producerar neuroendokrina hormoner, till exempel adrenalin och noradrenalin.

Extraadrenala paragangliomer kan vara fungerande eller icke-fungerande. Fungerande tumörer producerar höga nivåer av katekolaminer (till exempel adrenalin och noradrenalin), vilket kan leda till symtom som höjd puls, svettningar, yrsel, illamående och ökad blodtryck. Icke-fungerande tumörer producerar inga eller låga nivåer av katekolaminer och orsakar därför inte några symtom.

Extraadrenala paragangliomer kan vara benigna eller maligna (cancer). De flesta extraadrenala paragangliomerna är benigna, men upp till 10-15% av dem kan bli cancerspridda (metastaserande).

Det är viktigt att diagnostisera och behandla extraadrenala paragangliomer så snart som möjligt eftersom de kan orsaka allvarliga komplikationer, till exempel högt blodtryck, hjärtklappningar och stroke. Behandlingen innefattar ofta kirurgi för att avlägsna tumören, eventuellt i kombination med strålbehandning eller medicinsk behandling för att kontrollera symtomen och förebygga återfallsrisk.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

'Urinledare' (i medicinsk kontext) refererar till de rör som transporterar urin från njurarna till urinblåsan. Dessa rör kallas också uretärer och är en del av urinvätsystemet. Det finns två slags urinledare: en på vardera sida av kroppen, kallade de tidiga eller uppstigande urinledarna (eller pelvis Kalicalices), som leder urinen från njurarna ner till urinblåsan. De två uppstigande urinledarna sammanstrålar sedan och bildar den slutliga delen av urinledaren, även kallad den nedstigande urinledaren eller uretra, som leder urinen från urinblåsan och ut genom kroppen via urinröret.

'Urinvägskirurgiska tekniker' refererar till de olika metoderna och procedurerna som används under kirurgiska ingrepp i urintransportsystemet, inklusive urinblåsan, urinledarna och njurarna. Detta kan omfatta öppen kirurgi, laparoskopisk kirurgi eller endoskopisk kirurgi med hjälp av specialdesignade instrument som cystoskop, ureteroskop och nefroskop.

Exempel på urinvägskirurgiska tekniker inkluderar:

* TSLH (Transurethral resection of the prostate) - en operation där man tar bort delar av prostata genom urinröret.
* URS (Ureterorenoscopy) - en operation där man använder ett ureteroskop för att undersöka och behandla problem i urinvägarna, till exempel stenar eller tumörer i urinledaren eller njuren.
* PCNL (Percutaneous nephrolithotomy) - en operation där man använder ett nefroskop för att ta bort stora njurstenar genom en liten incision i sidan av buken.
* Cystectomi - en operation där man tar bort allt eller delar av urinblåsan, ofta på grund av cancer.
* Nephroureterektomi - en operation där man tar bort en njure och den tillhörande urinledaren på grund av cancer.

Dessa tekniker kan användas för att behandla en rad olika sjukdomar och skador i urinvägarna, inklusive cancer, infektion, stenar, cystor och trauma.

"Sekundära primära tumörer" är ett begrepp inom onkologi som refererar till nya, separata primära cancerer som utvecklas i en individ som redan har haft en tidigare cancer. Dessa tumörer uppstår ofta som metastaser från den ursprungliga cancern, men kan dock uppträda oberoende av varandra och ha olika histologi och biologiskt beteende.

Det är viktigt att skilja mellan å ena sidan recidiv (återfall) av den ursprungliga cancern och å andra sidan utvecklingen av en ny, separat primärtumör. Sekundära primära tumörer är ovanliga, men kan förekomma, särskilt hos patienter som har en historia av cancer och som har varit utsatta för cancerbehandlingar som kan öka risken för nya cancerutvecklingar.

Exempel på behandlingsmetoder som kan öka risken för sekundära primära tumörer innefattar kemoterapi, radioterapi och immunterapi. Även vissa ärftliga genetiska faktorer kan öka risken för att utveckla flera primära cancerer under livstiden.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Paragangliom är en sällsynt tumör som utvecklas i det sympatiska nervsystemet, vilket är en del av det autonoma nervsystemet. Tumören bildas i de celler som kallas paragangliocyter och kan förekomma var som helst längs med denna nervbana, vanligtvis nära vissa organ såsom binjurar, njure, hals och hjärna. Paragangliomer kan vara godartade eller elakartade (maligna), beroende på om de sprider sig till andra delar av kroppen eller inte. De kan också producera höga nivåer av katekolaminer, som är hormoner som inkluderar adrenalin och noradrenalin, vilket kan leda till symtom såsom högt blodtryck, snabb hjärtslag, svettningar och yrsel. Behandlingen för paragangliom kan omfatta kirurgi, strålbehandling eller medicinsk behandling beroende på tumörstorleken, läge och omfattning av sjukdomen.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.