Mördarceller, naturliga
Lektiner, C-typ
Renhållningsreceptorer, klass E
NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily C
NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily A
Receptors, NK Cell Lectin-Like
NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily D
Immunreceptorer
NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily B
Receptors, Oxidized LDL
NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily K
CD8-positiva T-lymfocyter
Immunologiskt minne
Möss, inavlade C57BL
Lektiner
Cytotoxicitet, immunologisk
Receptors, Natural Killer Cell
CD56-antigener
Mitogenreceptorer
Ly-antigener
Lymfocytaktivering
Natural Cytotoxicity Triggering Receptor 1
KIR-receptorer
Interferon Type II
Trombomodulin
Interleukin-15
Lymfocytsubset
Celler, odlade
LDL-receptorer
Ligander
Viperidae
Molekylsekvensdata
Flödescytometri
CD-antigener
Växtlektiner
Histokompatibilitetsantigener klass I
Aminosyrasekvens
Interleukin-2
Cytotoxicitetstester, immunologiska
IgG-receptorer
Perforin
Huggormsgifter
Lysosomassocierat membranprotein 1
Lipoproteiner, LDL
Cellinje
Natural Cytotoxicity Triggering Receptor 3
Möss, knockout
Cytotoxicitet, antikroppsberoende
Proteinbindning
Interleukin-12
Proteinstruktur, tertiär
Monoklonala antikroppar
Granzymer
Kalretikulin
Cytokiner
Immunfenotypbestämning
Kalnexin
CHO-celler
KIR3DL1-receptorer
Natural Cytotoxicity Triggering Receptor 2
Monosackarider
Sapotaceae
Möss, inavlade BALB C
T-lymfocytsubset
T-lymfocyter
Interleukin-18
Polysackarider
Muromegalovirus
Pore Forming Cytotoxic Proteins
Immunity, Natural
Ytantigener
Cricetinae
Mannosbindande lektiner
Sekvenshomologi, aminosyra
Rekombinanta proteiner
Epithelial Sodium Channel Agonists
N-acetylglukosaminreceptorer
Kokulturmetoder
Signalomvandling
HLA-C-antigener
Membranproteiner
KIR2DL3-receptorer
Reglering av genuttryck
T-celldifferentieringsantigener
Mördarceller, lymfokinaktiverade
Dendritiska celler
Glykoproteiner
Celldegranulering
Cellkommunikation
KIR2DL1-receptorer
Bassekvens
GPI-Linked Proteins
Abrin
Tumörcellinje
Tumörnekrosfaktor-alfa
Kolhydrater
Makrofager
Kärlendotel
Bindningsplatser
Glykosylering
Uppreglering
Mannos
RNA, budbärar
Modeller, molekylära
Monocyter
Transfektion
Celladhesionsmolekyler
Cellseparation
Endotelceller
Nedreglering
Möss, genetiskt förändrade
Neurokinin-1-receptorer
Celldifferentiering
Cellytereceptorer
Receptors, KIR3DS1
CD3-antigener
Skallerormsgifter
Makrofag-1-antigen
KIR2DL2-receptorer
Cellproliferation
Kolhydratmetabolism
Tumörceller, odlade
Interleukin Receptor Common gamma Subunit
Lymfocyter
Lymfocytuttömning
KIR2DL4-receptorer
Molecular Docking Simulation
Ytplasmonresonans
Omvänt transkriptaspolymeraskedjereaktion
Aminosyramönster
Interleukin-15-receptorer
Poly I-C
Immunitet, cellulär
DNA, komplementärt
Immunologisk kontroll
Kloning, molekylär
Möss, SCID
Sekvensinpassning
Cellmembran
Nötkreatur
Ateroskleros
Oligosackarider
Cricetulus
Neurokinin-2-receptorer
Genuttryck
Tumör escape
Interleukin-15 Receptor alpha Subunit
CD4-positiva T-lymfocyter
Receptors, Lymphocyte Homing
Proteinveckning
Leukocyter, mononukleära
CD57-antigener
Neurokinin-1 Receptor Antagonists
Interleukiner
Apoptos
Cellaggregation
Galaktos
Inflammation
Adaptive Immunity
Rekombinanta fusionsproteiner
Histocompatibility Antigen H-2D
Immunologiska synapser
Vita blodkroppar
Neurokinin-3-receptorer
Immunterapi, adoptiv
HLA-B-antigener
Klonceller
Receptors, Scavenger
Adoptiv överföring
Interleukin-2 Receptor beta Subunit
Kalciumbindande proteiner
Proteinstruktur, kvartär
Leukocytreduktionsmetoder
HLA-antigener
Bidning, kompetitiv
CD2-antigener
Hemagglutinationstester
T-lymfocyter, cytotoxiska
CD27-antigener
Melanom, experimentellt
Blotting, Western
Tidsfaktorer
Receptors, KIR3DL2
Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.
NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).
NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.
C-typ lektiner, også kjent som C-type lectin receptorer (CTLRs), er en klasse av proteiner som binder specifikt til kulhydrater. Disse lektinene har en karakteristisk struktur med et C-terminalt domenet som inneholder det aktive bindingstedet for kulhydratmolekyler. De er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, blant annet immunrespons og inflammasjon. C-typ lektiner deltaker i oppdagingen og fjernelsen av patogener ved å binde seg til kulhydratmolekyler på mikroorganismers overflater. Dette aktiverer dermed immunsystemet og igangsætter en rekke responsmekanismer for å bekjempe infeksjonen.
I svensk medicinsk terminologi refererar "Renhållningsreceptorer, klas E" till en grupp av receptorer som är involverade i renhållningsprocessen hos celler. Klass E innefattar fyra olika renhållningsreceptorer: CXCR4, CXCR7, S1PR3 och S1PR5. Dessa receptorer binder till specifika signalsubstanser som aktiverar en kaskad av intracellulära händelser som leder till att cellen tar upp och transporterar bort skräp eller avfall från sig själv. Detta är en viktig process för att underhålla homeostasen inne i cellen och förhindra onormal accumulering av skräp som kan leda till celldöd eller sjukdom.
NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily C (NLRC) är en underfamilj av proteiner som tillhör NK-cell lectin-like receptorer (NLR). Dessa protein är expressed in natural killer (NK) cells och andra immunceller. De innehåller ett karakteristiskt NACHT-domäner, vilket är en typ av ATP-bindande domän, och lektin-like domäner som deltar i cellulär signalering och aktivering av immuniteten.
NLRC-proteinerna spelar en viktig roll i att reglera immunresponsen genom att identifiera patogena mikroorganismer och skada på kroppens egna celler. Exempel på NLRC-proteiner inkluderar NLRC1 (NOD1) och NLRC2 (NOD2), som båda är involverade i att detektera bakteriella peptidoglykaner och aktivera NF-kappaB-signalering, vilket leder till inflammation och immunrespons.
Defekter i NLRC-proteiner har visats vara associerade med olika autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.
NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily A (KLRA) är en grupp av receptorer som finns på naturligt kärnt celler (NK-celler). Dessa receptorer tillhör det större superfamiljen av C-typ lectiner, vilka är proteiner som binder kolhydrater. KLRA-receptorerna är involverade i NK-cellers förmåga att känna igen och döda virusinfekterade eller tumörceller. Genom att binda till specifika kolhydratmönster på cellytorna kan KLRA-receptorerna modulera NK-cellers aktivitet, både positivt och negativt. Det finns flera olika subfamiljer av KLRA-receptorer, varav varje subfamilj har sina egna specifika funktioner och ligander.
NK (natural killer) cell lectin-like receptors är en typ av receptor som finns på naturligt förekommande immunceller som kallas NK-celler. Dessa receptorer har en struktur och funktion som liknar proteiner som kallas lectiner, vilka binder till kolhydrater på cellernas yta.
NK-cellerna är en del av vårt immunförsvar och hjälper till att skydda oss från infektioner och cancer. De kan identifiera och döda virusinfekterade eller cancerceller genom att binda till specifika molekyler på cellernas yta, så kallade ligander. NK-cell lectin-like receptors är en del av det system som hjälper NK-cellerna att identifiera sina målceller.
Det finns olika typer av NK-cell lectin-like receptors, men de flesta av dem kan aktivera eller hämma NK-cellernas funktion när de binder till sina ligander på målcellen. Aktiverande receptorer ger signaler som får NK-cellen att attackera och döda målcellen, medan hämningreceptorer ger signaler som hindrar NK-cellen från att attackera normala, friska celler i kroppen.
I medicinsk kontext kan förståelsen av hur NK-cell lectin-like receptors fungerar vara viktig för att utveckla nya terapier och behandlingar för olika sjukdomar, inklusive infektioner och cancer.
NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily D (KLRD) är en grupp av receptorer som uttrycks på naturliga mördarceller (NK-celler). Dessa receptorer liknar lectiner i sin struktur och funktion, och de binder till specifika sockermolekyler på cellytan hos andra celler.
KLRD-receptorerna delas in i två huvudgrupper: KLRD1 (även känd som CD94) och KLRD2 (även känd som NKG2). Varje grupp kan bilda heterodimerer med andra receptorer, vilket ger upphov till olika funktionella komplex.
KLRD1-komplexet binder till HLA-E-molekyler på cellytan och reglerar NK-cellernas aktivitet genom att modulera signaler från andra receptorer. KLRD2-komplexet kan binda till olika ligander, inklusive HLA-E, ULBP1, ULBP2 och ULBP3, vilket leder till aktivering av NK-cellen eller apoptos (programmerad celldöd) hos målcellen.
I medicinsk kontext kan abnormaliteter i KLRD-receptorernas funktion vara associerade med olika sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och cancer.
Immunreceptorer är proteiner på eller i cellmembranet hos immunceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), som aktiveras när de binder till specifika antigener, molekyler på ytan av främmande ämnen som kan vara patogena, till exempel virus eller bakterier. Detta bindande initierar en signaltransduktionskaskad som leder till aktivering av immuncellen och startar ett svar för att bekämpa den främmande invaderaren. Exempel på immunreceptorer är T-cell receptorer (TCR) och B-cell receptorer (BCR) på T- och B-celler respektive, samt receptorer för komplementproteinet C3b och Fc-delen av antikroppar.
NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily B (NLRB) är en typ av receptorer som finns på naturliga killerceller (NK-celler). Dessa receptorer liknar lectiner, proteiner som binder till kolhydrater, men de binder inte till kolhydrater utan istället till andra cellreceptorer eller till virusproteiner.
NLRB-receptorerna är involverade i NK-cellers förmåga att känna igen och döda virusinfekterade eller tumörceller. De kan både aktivera och hämma NK-cellers funktion beroende på vilka ligander (det som binder till receptorn) de interagerar med.
Exempel på NLRB-receptorer inkluderar NLRB1, NLRB2 och NLRB3. Dessa receptorer har varierande funktioner och kan interagera med olika ligander för att modulera NK-cellers aktivitet.
'Oxidized LDL receptors' refer to specific proteins found on the surface of certain cells in the body that bind to oxidized low-density lipoprotein (ox-LDL). Low-density lipoprotein (LDL), often referred to as "bad cholesterol," is a type of lipoprotein that carries cholesterol and other fats throughout the body.
When LDL particles are exposed to oxidative stress, they can become oxidized, which leads to the formation of ox-LDL. Ox-LDL is more likely to be taken up by immune cells, such as macrophages, leading to the formation of foam cells and contributing to the development of atherosclerosis, a condition characterized by the buildup of plaque in the arteries.
Oxidized LDL receptors play an important role in recognizing and clearing ox-LDL from the body. There are several types of oxidized LDL receptors, including lectin-like oxidized low-density lipoprotein receptor-1 (LOX-1), scavenger receptor class A (SR-A), and CD36. These receptors bind to ox-LDL and mediate its uptake into cells, where it can be degraded or processed for presentation to the immune system.
Abnormal regulation of oxidized LDL receptors has been implicated in the development and progression of atherosclerosis and other cardiovascular diseases. Therefore, understanding the mechanisms that regulate these receptors may provide insights into potential therapeutic targets for the prevention and treatment of these conditions.
NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily K (KLRK) är en grupp av receptorer som finns på naturliga killer (NK) celler, en typ av vita blodcellar som hjälper till att försvara kroppen mot infektion och cancer. KLRK-receptorerna liknar lectiner, ett slags proteiner som binder till kolhydrater, men de är egentligen inte lectiner.
Den mest studerade receptorn i denna subfamilj är KLRK1, även känd som NKG2D. Detta är en aktiverande receptor som binder till en grupp av ligander som uttrycks på cellytor som är stresserade, infekterade eller cancerceller. När NKG2D binds till sina ligander aktiveras NK-cellen och börjar att producera cytokiner och cytotoxiska molekyler som kan döda cellytan.
Andra receptorer i denna subfamilj inkluderar KLRK2, KLRK3 och KLRK4, men dessa är mindre väl studerade än NKG2D.
CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.
Immunologiskt minne är ett begrepp inom immunologin som refererar till den förmåga hos det adaptiva immune systemet att "komma ihåg" en specifik patogen (t.ex. en virus eller bakterie) och snabbare och mer effektivt bekämpa den om individen exponeras för den igen i framtiden. Detta uppnås genom att specifika immunceller, såsom B-celler och T-celler, som har identifierat och svarat på en patogen under en tidigare exponering överlever efter sjukdomen och förblir i ett icke-aktiverat tillstånd i kroppen. Dessa minness Ömmar kan sedan snabbt aktiveras vid en senare exponering av samma patogen, vilket leder till en snabbare och kraftfullare immunrespons. Detta fenomen är viktigt för effektiv vaccination, eftersom vaccin ger immunsystemet en "upplevelse" av en patogen utan att orsaka sjukdomen, vilket låter immunsystemet skapa minnen som kan skydda individen från framtida infektioner.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.
C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.
Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.
Lektiner är proteiner eller glykoproteiner som förekommer naturligt i många levande organismer, inklusive växter, djur och mikroorganismer. De har förmågan att binda specifikt till kolhydrater på cellytan hos andra celler. Lektinernas funktion kan variera beroende på vilket organism de kommer ifrån, men de kan exempelvis spela en roll i immunförsvaret, blodkoaguleringen och celldelningen.
I vissa fall kan lektiner också ha toxiska effekter på människor och djur. När vi ätter vissa typer av växter eller frön som innehåller höga nivåer av lektiner, kan det leda till symptom som magkramper, diarré och i värsta fall även andningssvårigheter. Därför rekommenderas det att tillaga vissa sorters frön och bönor noggrant innan de ätas, för att neutralisera lektinerna och minska risken för biverkningar.
Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.
Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.
Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.
Natural Killer (NK) cell receptors are a type of protein receptor found on the surface of natural killer cells, which are a type of white blood cell that plays a crucial role in the body's innate immune system. These receptors help NK cells recognize and respond to abnormal cells, such as infected or cancerous cells, by activating or inhibiting the NK cell's cytotoxic activity.
There are two main types of NK cell receptors: activating receptors and inhibitory receptors. Activating receptors recognize specific molecules on the surface of abnormal cells, such as virally infected or tumor cells, and trigger NK cell activation and cytotoxicity. Inhibitory receptors, on the other hand, recognize self-molecules, such as major histocompatibility complex (MHC) class I molecules, and prevent NK cell activation and cytotoxicity against normal, healthy cells.
The balance between activating and inhibitory signals received by NK cells determines their response to target cells. When the activating signals outweigh the inhibitory signals, NK cells become activated and release cytotoxic granules that contain proteins such as perforin and granzymes, which can kill the target cell.
Overall, NK cell receptors play a critical role in regulating NK cell function and maintaining immune homeostasis, protecting the body against infection and cancer.
CD56 (NCAM, Neural Cell Adhesion Molecule) är ett transmembrant protein som uttrycks på cellytor och är involverat i cellexpression, signaltransduktion och cellytoadhesion. CD56-antigenet används som en markör för att identifiera olika slags vita blodceller, särskilt naturliga mördare (NK-celler) och T-celler med cytotoxisk funktion. Nedsatt eller frånvaro av CD56 kan vara associerat med vissa sjukdomar som cancer och autoimmuna störningar.
'Mitogenreceptorer' är en grupp av receptorproteiner som spelar en viktig roll i cellers signalsystem och kan initiera celldelning (mitos) när de aktiveras. De flesta mitogenreceptorer tillhör tyrosinkinashuvudfamiljen och inkluderar bland annat receptorer för tillväxtfaktorer, kolhydrater och cytokiner. När en ligand binder till den extracellulära delen av receptorn leder detta till att receptorproteinet dimeriseras eller oligomeriseras, vilket aktiverar dess inre tyrosinkinasdomän. Detta leder i sin tur till att intracellulära signalsubstanser fosforyleras och aktiveras, vilket kan leda till en kaskad av händelser som slutligen leder till celldelning eller andra cellulära responsar.
'Ly-antigener' (ibland även stavat 'Li-antigen') är ett samlingsbegrepp för en grupp av proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, så kallade lymfocyter. Dessa proteiner delas in i olika klasser, Ly-1, Ly-2, Ly-3 och så vidare, beroende på deras specifika struktur och funktion. De är involverade i olika immunologiska processer, såsom aktivering av immunförsvaret och erkännande av främmande ämnen som kan vara skadliga för kroppen. Ly-antigenerna är viktiga markörer vid karakterisering och klassificering av olika typer av lymfocyter, och har därför stor betydelse inom forskning och diagnostik inom området immunologi.
Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.
När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.
Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.
Natural Cytotoxicity Triggering Receptor 1 (NKp46, also known as NCR1) är ett aktiveringsreaktor på naturliga mördarceller (NK-celler) och en del av deras naturliga förmåga att döda virusinfekterade eller tumörceller. Det är en typ av membranprotein som tillhör immunglobulin-lika receptorfamiljen. NKp46 binder till specifika ligander på cellytan, vilket leder till aktivering av NK-cellen och utlöser en kaskad av händelser som kan leda till celldöd hos den infekterade eller tumörcellen. Det är ett viktigt mål för immunterapi vid behandling av cancer och vissa infektionssjukdomar.
KIR (Killer-cell Immunoglobulin-like Receptor) är en typ av receptor som finns på naturliga mördarceller (NK-celler). Dessa receptorer hjälper NK-cellerna att avgöra om ett cellen är frisk eller skadad/infekterad. KIR-receptorerna kan binda till specifika proteiner, kallade HLA klass I-molekyler, som finns på cellens yta.
Det finns två huvudsakliga grupper av KIR-receptorer: inhibitoriska och aktiverande. Inhibitoriska KIR-receptorer hjälper till att förhindra NK-celler från att attackera friska celler genom att känna igen HLA klass I-molekyler på deras yta. Aktiverande KIR-receptorer, å andra sidan, aktiverar NK-cellerna att attackera och döda celler som saknar tillräckligt med HLA klass I-molekyler eller har förändrade molekyler på sin yta, vilket kan vara tecken på en infektion eller cancer.
Sålunda är KIR-receptorer viktiga för att reglera NK-cellers funktion och hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och cancer.
Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).
IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.
I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.
Trombomodulin är ett protein som finns på endotelcellernas yta (de celler som bildar kärlens innerväggar) i blodkärlen. Det spelar en viktig roll i regleringen av koagulationen, det vill säga blodets förmåga att koagulera och bilda blodproppar (tvärt stillastående blodkoagulum).
Trombomodulin fungerar som en kofaktor tillsammans med ett annat protein, activated protein C (APC), för att neutralisera de aktiverade koagulationsfaktorerna Va och VIIIa, vilket minskar koagulationen. Det gör också att det aktiverade proteinet C binder till enzymet thrombin och konverterar det från en prokoagulerande form till en antikoagulerande form.
Dessutom har trombomodulin visat sig ha antiinflammatoriska egenskaper, eftersom det kan hämma inflammatoriska signalsubstanser som cytokiner och komplementproteiner. Trombomodulin kan också skydda slagad endotel från skada genom att minska oxidativ stress och apoptos (programmerad celldöd).
Nedsatt trombomodulinfunktion har visats korrelera med ökad risk för tromboembolisk sjukdom, såsom djup ventrombos och lungemboli.
Interleukin-15 (IL-15) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och verkar inom det immuna systemet. IL-15 produceras främst av celler i vävnader, såsom fibroblaster, endotelceller och dendritceller. Den spelar en viktig roll för att reglera funktionen hos vissa typer av immunceller, framförallt lymfocyter, som är en typ av vit blodkropp.
IL-15 verkar genom att binda till sin specifika receptor, IL-15R, på ytan av målcellen. Denna binding utlöser en signaltransduktionsväg inne i cellen som leder till olika biologiska effekter, såsom celltillväxt, celldifferentiering och cellerdivision.
IL-15 har flera viktiga funktioner inom det immuna systemet:
1. Den stimulerar proliferationen av T-lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är involverade i cellmedierad immunitet.
2. Den hjälper till att underhålla och stimulera funktionen hos naturliga mördareceller (NK-celler), som är en annan typ av vit blodkropp som är involverad i det första försvaret mot infektioner.
3. Den kan också bidra till att reglera inflammationen genom att påverka produktionen av andra cytokiner och kemokiner.
Dålig kontroll över IL-15-signalering har visats vara involverad i flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, cancer och transplantat rejektion.
'Lymfocytsubset' är ett medicinskt begrepp som refererar till de olika undergrupperna av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, och var och en av dem kan delas in i flera olika undergrupper baserat på deras specifika funktioner och ytmarkörer.
B-lymfocytsubset inkluderar:
* B1-celler: som är involverade i naturlig immunitet
* B2-celler: som producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar patogener
T-lymfocytsubset inkluderar:
* CD4+ T-hjälparceller: som hjälper till att aktivera och reglera andra immunceller
* CD8+ T-cytotoxiska celler: som dödar virusinfekterade eller cancerceller
* Treg-celler (regulatoriska T-celler): som hjälper till att modulera och avreglera immunsvaret för att förhindra överreaktioner
Det finns också andra undergrupper av lymfocyter, såsom NKT-celler (naturligt kiiltande T-celler) och γδ T-celler, som har specifika funktioner i immunförsvaret.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
LDL-receptorer (Low Density Lipoprotein Receptors) är proteiner på cellytan som binder, internaliserar och transporterar kolesterolrika lipoproteiner, särskilt LDL (Low Density Lipoprotein), in i celler. Detta system hjälper till att reglera nivåerna av kolesterol i blodet och är viktigt för cellernas tillväxt och homeostas. Genetiska mutationer eller störningar i LDL-receptorer kan leda till höga nivåer av kolesterol i blodet och öka risken för hjärt-kärlsjukdomar, som exempelvis familjär hyperkolesterolemi.
I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.
Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.
Viperidae er en familie i underordenen slanger (Serpentes) blandt krybdyr. Denne familien omfatter de giftige ormar, som ofte kaldes giftsnoge eller hugsnoge. Viperider inkluderer to underfamilier: Crotalinae (amerikanske giftsnoge eller grubbedder) og Viperinae (giftsnoge eller hugsnoge). Disse slangeres kropslængde varierer fra 15 cm til over 4 meter, afhængig af arten.
Kendetegn for Viperidae er blandt andet:
* De har en karakteristisk hovedform med en pande og en skarp, opadbøjet snude, der gør det lettere at grave i jorden eller bide i et bytte.
* Mange arter har termoreceptorer i form af varmeskinnelige pitsensorer omkring hovedet, som de bruger til at lokalisere varmelegemer som potentiale byttedyr.
* De har en giftklap (eller canin) på bagsiden af deres kæbe, som er forbundet med en giftkirtel via en giftsønd. Når ormen bider, injiceres giftet gennem giftklappen og sønden ind i byttedyr eller offer.
* De fleste arter har en karakteristisk bevægelse kaldet "sidwinding", hvor de bevæger sig fremad ved at bøje deres krop i S-form og skubbe modsat siden af hinanden for at forskyde sig.
Viperider omfatter mange velkendte arter, herunder:
* Crotalus adamanteus (østlig diamantræv)
* Bothrops asper (centralamerikansk bjergbukkegiftørn)
* Vipera berus (huggorm)
* Daboia russelii (Russells huggorm)
* Echis carinatus (indisk pusteløv)
* Bitis arietans (pavegiftørn)
Viperider er udbredt over store dele af verden, herunder Nord- og Sydamerika, Europa, Asien og Afrika. De findes i en bred vifte af levesteder, herunder skove, græsarealer, ørkener, bjerge og byområder. Mange arter er truede på grund af habitatforstyrrelser, jagt, samling til medicinske formål og andre faktorer.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.
Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.
Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.
CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.
CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.
Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.
'Växtlektiner' är ett medicinskt begrepp som refererar till en speciell typ av läkemedel, vanligtvis i form av en salva eller kräm, som innehåller extrakt från cannabisplantan (Cannabis sativa) med hög koncentration av den aktiva substansen tetrahydrocannabinol (THC).
Denna typ av läkemedel används ofta för att lindra smärtor, kramp och spasmer hos patienter med multipel sklerosis, cancer och andra sjukdomar som orsakar kronisk smärta. Växtlektiner kan också användas för att stimulera aptiten hos patienter med cancer eller HIV/AIDS som lider av viktminskning som en följd av sin sjukdom.
Det är viktigt att notera att användningen av växtlektiner är lagligt endast på recept och under kontroll av en läkare i de flesta länder, inklusive Sverige. Användandet av olagliga former av cannabisprodukter kan vara farligt för hälsan och leda till bötes- eller fängelsestraff.
Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De fungerar som markörer för vår individuella immuna identitet och hjälper till att skilja själva kroppen (värdkroppen) från främmande substance, såsom virus och bakterier.
Histokompatibilitetsantigener klass I är en typ av HLA-proteiner som finns på alla kärnhaltiga celler i vår kropp, inklusive blodceller, hudceller och leverceller. De består av tre delar: en alpha-kedja, en beta-2 mikroglobulin-kedja och en lätt kedja. Dessa proteiner presenterar fragment av proteiner från intracellulära patogener till cellens övervakningssystem, så kallade CD8 + T-celler eller cytotoxiska T-celler. När ett främmande proteinpresenteras på en klass I HLA-molekyl aktiveras CD8+ T-cellerna för att attackera och förstöra den infekterade cellen.
I transplantationsmedicin är kompatibiliteten mellan givare och mottagares HLA-antigener av stor betydelse, eftersom en brist på kompatibilitet kan leda till en kraftfull immunreaktion mot den transplanterade organen eller vävnaden.
I am not aware of a medical definition for the term "egg shell." It is possible that you may be referring to "eggshell thin" bones, which is a term used in medicine to describe bones that are abnormally thin and fragile. This condition can increase the risk of fractures. It is often seen in people with certain medical conditions such as osteoporosis or corticosteroid use.
If you meant something else by "egg shell," please provide more context so I can give a more accurate answer. Thank you!
En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.
Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.
Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.
Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.
Cytotoxicity tests are a group of laboratory methods used to measure the damaging effects of chemicals or drugs on living cells. Immunological cytotoxicity tests, also known as immune-mediated cytotoxicity assays, involve the use of the immune system to detect and quantify cell damage or death.
In these tests, specific antibodies are used to label target cells, which can then be detected and measured using various techniques. For example, in the classic cytotoxic lymphocyte (CTL) assay, cytotoxic T-cells are incubated with target cells that have been labeled with a chromium-51 radioisotope. If the T-cells recognize and kill the target cells, the released chromium can be measured to quantify the degree of cytotoxicity.
Other immunological cytotoxicity tests include flow cytometry-based assays that use fluorescently labeled antibodies to detect cell surface markers or intracellular proteins associated with apoptosis or necrosis. These assays can provide detailed information about the mechanisms of cell death and the specificity of cytotoxic responses.
Immunological cytotoxicity tests are widely used in various fields, including drug development, cancer research, immunology, and toxicology, to evaluate the safety and efficacy of therapeutic agents, assess immune function, and study the mechanisms of cellular injury and disease.
IgG-receptorer, även kända som Fcγ-receptorer, är proteiner som finns på ytan av vissa celler i immunsystemet, till exempel neutrofila granulocyter, monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av IgG-antikroppar, vilket möjliggör diverse effektorfunktioner såsom fagocytos, antibody-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) och komplementaktivering. Genom att känna igen och binda till IgG-antikroppar som har bunden till antigener på patogener eller infekterade celler, hjälper IgG-receptorer till att koordinera och förstärka immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.
'Perforin' är ett protein som produceras av vissa celler i kroppen, särskilt de som ingår i det adaptiva immunförsvaret, såsom cytotoxiska T-celler och naturliga mördarceller (NK-celler). Proteinet fungerar som ett gift som hjälper dessa celler att döda infekterade eller cancerceller. När en cytotoxisk T-cell eller NK-cell träffar på en sådan målcell, släpps perforin ut och fäster sig till målcellens membran. Därefter bildar perforinet porer i cellmembranet, vilket orsakar osmotisk lysis och död av målcellen. Perforin är alltså en viktig del av kroppens immunförsvar mot infektioner och cancer.
Huggormsgifter är ett samlingsnamn för de neurotoxiska ämnen som huggormar inom familjen giftsnokar (Viperidae) producerar i sina giftkörtlar och injicerar genom bett. De aktiva substanserna i huggormsgiftet varierar mellan olika arter, men de flesta innehåller en kombination av proteiner och enzymer som kan orsaka lokal och systemisk skada hos målsorganismen.
Typiska effekter av huggormsgift inkluderar smärta, svullnad, rödning och inflammation i området runt bettet, samt neurologiska symtom som yrsel, synstörningar, talförlust, muskelsvaghet och andningssvårigheter. I allvarliga fall kan huggormsgift leda till allvarlig blodförgiftning (sepsis), koagulopathi (störd blodkoagulation) och multiorgansvikt, vilket kan hota patientens liv.
Huggormarnas gift används också inom medicinsk forskning och terapi, där det har visat sig ha potentialen som ett effektivt smärtbehandlingsmedel och möjligen även i behandling av vissa cancerformer.
Lysosome-associated membrane protein 1 (LAMP-1) är ett transmembrant protein som primärt förekommer i membranen till lysosomer och slutsteg i endocytosprocessen. Proteinet består av en stor N-terminal extracellulär domän, en transmembranregion och en kort C-terminal cytoplasmisk svans. LAMP-1 har en hög grad av glykosylering, vilket gör att det är ett av de mest glykosyerade proteiner i cellen. Det utgör en viktig del av lysosommembranet och tros ha en skyddande funktion för membranet genom att interagera med andra proteiner och lipider. LAMP-1 har också visat sig spela en roll i autofagi och apoptosprocesserna.
'Lipoproteiner, LDL' (Low-Density Lipoprotein) är ett typ av lipoproteinkomplex i blodet hos däggdjur. Det består huvudsakligen av kolesterol och triglycerider som är omslutna av en skal av fosfolipider, apolipoproteiner (i synnerhet ApoB-100) och fria fettsyror. LDL transporterar kolesterol från levern till celler i kroppen och kallas därför också för 'ontligt kolesterol'. Höga nivåer av LDL i blodet kan öka risken för aterosklerotiska hjärt-kärlsjukdomar.
"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).
Natural Cytotoxicity Triggering Receptor 3 (NKp30), även känt som NCR3, är ett medlemskap i naturliga cytotoxiska receptorer (NCR) familj av aktiveringsreceptorer som finns på naturliga mördarceller (NK-celler). Dessa receptorer spelar en viktig roll i NK-cellers förmåga att identifiera och döda virusinfekterade eller tumörceller.
NKp30 receptorerna består av ett extracellulärt domän, transmembrana domän och ett intracellulärt domän. De binder till specifika ligander på cellytan som uttrycks på infekterade eller tumörceller, vilket leder till aktivering av NK-celler och efterföljande cytotoxisk verkan eller cytokinproduktion.
NKp30 har visat sig vara involverad i erkännandet och destruktionen av en rad olika typer av tumörceller, inklusive leukemi, lymfom och carcinom. Dessutom har forskning visat att NKp30 kan spela en roll i moduleringen av immunresponsen genom att interagera med andra immunsystemkomponenter, såsom dendritceller och T-celler.
"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.
Antikroppsberoende cytotoxicitet (ADCC) är en immunologisk process där effektorceller i kroppen, som naturliga killer-celler (NK-celler), interagerar med antikroppar som binder till ytan av ett målceller, såsom virusinfekterade eller tumörceller.
När en antikropp binds till sin specifika antigen på målcellens yta, exponeras en del av antikroppen som kallas Fc-regionen. Denna region kan sedan binda till Fc-receptorer på Y-formade proteiner på NK-cellernas yta. När detta händer kommer NK-cellen att släppa ut giftiga substanser, såsom perforin och granzimer, som drar in målcellens membran och aktiverar en kaskad av intracellulära signaler som leder till apoptos (programmerad celldöd) hos målcellen.
ADCC är en viktig immunförsvarsmekanism som hjälper kroppen att bekämpa infektioner och onkologiska sjukdomar. Vissa typer av cancerbehandlingar, såsom monoklonala antikroppar, utnyttjar ADCC-mekanismen för att eliminera tumörceller.
Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.
Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:
* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.
Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.
Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt antigenpresenterande celler såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt vid cellmedierad immunitet.
IL-12 består av två underenheter, IL-12p35 och IL-12p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. När IL-12 binder till sin receptor på T-celler och naturliga killer (NK) celler stimulerar det deras differentiering och aktivering, vilket leder till produktion av andra cytokiner såsom interferon-gamma (IFN-γ). IFN-γ är en viktig mediator av immunförsvaret som hjälper till att koordinera den cellulära immuniteten och aktivera makrofager för att eliminera intracellulära patogener.
IL-12 har också visat sig ha potentialen som en tumörborttagande behandling, eftersom det kan stimulera T-celler och NK celler att attackera och döda cancerceller. Dock finns det fortfarande mycket forskning pågående för att undersöka effekterna och säkerheten av IL-12-baserad immunterapi.
Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.
'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.
Granulcyter är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. Det finns två huvudtyper av granulocyter: neutrofila granulocyter och eosinofila granulocyter.
Neutrofila granulocyter, även kallade neutrofiler eller polymorfonukleära leukocyter (PMN), är de vanligaste typerna av vita blodkroppar i människokroppen och utgör ungefär 50-70% av alla leukocyter. De är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner genom att fagocytera (svälja upp) främmande partiklar och bakterier. När de aktiveras, migrerar neutrofila granulocyter till inflammationsområden i kroppen där de hjälper till att eliminera infektioner.
Eosinofila granulocyter är en annan typ av granulocyter som utgör ungefär 1-3% av alla leukocyter. De är specialiserade på att bekämpa parasitära infektioner och spela också en roll i immunförsvaret mot allergenexponering. Eosinofila granulocyter innehåller granuler med speciella proteiner, såsom major basic protein (MBP) och eosinofil peroxidas (EPO), som kan skada parasiter och främmande partiklar.
Granulcyter har fått sitt namn på grund av de granuler som finns inne i deras cytoplasma, vilka innehåller olika enzymer och proteiner som hjälper till att bekämpa infektioner. När granulocyterna aktiveras, frisätts dessa granuler och de speciella proteiner och enzymerna släpps lösa i omgivningen för att hjälpa till att eliminera patogener.
Kalretikulin (CALR) är ett protein som finns i endoplasmatiskt retikulum hos eukaryota celler. Det spelar en viktig roll i kvalitetskontrollen av proteiner genom att hjälpa till med att vecka och transportera dem korrekt. CALR är också involverat i cellytiska processer som signaltransduktion, apoptos och autofagi. Mutationer i CALR-genet har visats vara associerade med myeloproliferativa neoplasi (MPN), en grupp blodcancerformer.
Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.
Immunfenotypbestämning är en metod inom laboratoriemedicin som används för att identifiera och klassificera olika typer av vita blodceller, såsom leukocyter (granulocyter, lymfocyter, monocyter och eosinofiler), baserat på deras yta och de proteiner (antigen) de uttrycker. Detta görs genom att använda specifika antikroppar som binder till dessa proteiner och sedan detekteras med hjälp av metoder såsom flow cytometri eller immunfluorescens.
Denna analys kan användas för att diagnostisera olika sjukdomar, såsom olika slag av leukemi och lymfom, samt för att övervaka effekten av behandlingar för dessa sjukdomar.
Kalnexin är ett protein som deltar i den initiala fasen av kvalitetskontrollen av nyss syntetiserade proteiner i endoplasmatiska retiklet (ER). Det fungerar som en chaperon och hjälper till att skapa korrekt foldad konformation hos nyst syntetiserade proteiner i ER. Kalnexin binder specifikt till monoglykosylerade oligosackarider på proteinernas yta, vilket gör att det kan känna igen och binda till missfoldade proteiner. Genom att hjälpa till att korrekt folda proteiner eller markera de som inte har kunnat foldas korrekt, spelar Kalnexin en viktig roll i att säkerställa att endast korrekt foldade proteiner transporteras vidare från ER till Golgiapparaten.
CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.
CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.
In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.
Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.
KIR3DL1 är en typ av inhibitorisk killasenrektoR (KIR) som finns på naturliga mördareceller (NK-celler). Dessa receptorer binder till klass I MHC-molekyler på cellens yta och sänder signaler som hjälper NK-cellerna att avgöra om en cell är frisk eller skadad. KIR3DL1 är specifikt för bindning till MHC-klasse I-B molekylen HLA-B och delar av HLA-A. När KIR3DL1 binder till sin ligand, hämmar det aktiviteten hos NK-cellerna och förhindrar dem från att attackera friska celler.
Natural Cytotoxicity Triggering Receptor 2 (NKp46, also known as NCR1) er en type av reseptor som fins på naturlige drabbende celler (NK-celler), en type hvite blodceller som spiller en viktig rolle i immunforsvaret. NKp46 er en aktivatorisk reseptor, det vil si at den aktiverer NK-cellen når den binder til sine ligander (molekyler den kan binde til). Dette fører til at NK-cellen kan eliminere infisert eller skadet celler i kroppen. NKp46 er specifikt involvert i naturlig cytotoxisk aktivitet, der NK-cellene identifiserer og dræber celler som ikke uttrykker de riktige MHC class I molekyler på overflaten sin. Dette kan være fallet med infisert eller transformerte (kræft)celler.
Medicinskt sett, är monosackarider enklaste formerna av kolhydrater. De kallas också enkla sockerarter eller enkel sugar. Monosackarider består av en molekylär enhet och innehåller en kemisk funktionell grupp som kallas aldehyd- eller ketonfunktion.
Exempel på vanliga monosackarider är glukos (druvsocker), fruktos (fruktsocker) och galaktos (en sockerart som finns i mjölk). Dessa enkla sockerarter kan kombineras för att bilda komplexa kolhydrater, såsom disackarider (två monosackarider som är kemiskt bundna tillsammans) och polysackarider (många monosackarider som är kemiskt bundna tillsammans).
I'm sorry for any confusion, but "Sapotaceae" is not a medical term or concept. Instead, it is a taxonomic category in biology, specifically the name of a family of plants commonly known as the sapote family. This family includes a diverse range of tropical trees and shrubs, many of which produce edible fruit. Examples of plants in this family include the sapodilla, abiu, and mamey sapote. It's possible that you may have been looking for a medical term or definition, and I apologize if my response did not meet your needs. If you have any further questions or need clarification on a different topic, please don't hesitate to ask!
"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.
Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.
Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.
T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.
De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.
Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.
Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.
T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.
Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.
T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.
Interleukin-18 (IL-18) är ett cytokin, som produceras och frisätts av flera olika celltyper, inklusive makrofager och dendritceller. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att aktivera och reglera cellmedierad immunitet. IL-18 stimulerar till exempel T-celler och naturliga killerceller (NK-celler) att producera cytokiner som gör dem mer reagerande och effektiva i sin funktion. Dessutom kan IL-18 verka sammanvänt med andra signalsubstanser för att främja differentiering av TH1-celler, vilket är en typ av T-hjälpceller som deltar i immunförsvaret mot intracellulära patogener. IL-18 har också visat sig ha en roll i inflammatoriska processer och kan vara involverad i patologin bakom vissa autoimmuna sjukdomar och allergier.
Polysaccharides är en typ av kolhydrat som består av flera (poly) sockermolekyler (sakkarider) som är kopplade samman med varandra. De kan vara raka långa kedjor eller grenade strukturer och kan innehålla tusentals monosackarider. Polysaccharider delas vanligtvis upp i stärkelse, cellulosa och pektin. Stärkelse är en energikälla för levande organismer och består av kedjor av glukosmolekyler. Cellulosa är den huvudsakliga komponenten i växters celullosaceller och används också som råvara inom pappers- och textilindustrin. Pektin är en substans som förekommer naturligt i frukt och grönsaker och används som stabilisator och gelébildare inom livsmedelsindustrin.
Murine cytomegalovirus (MCMV) är ett DNA-virus som tillhör herpesviridae familjens betaherpesvirinae subfamilj. Det är en patogen som primärt infekterar musmusser (latin: Mus), men kan också orsaka infektioner hos andra gnagare och människor i sällsynta fall.
MCMV är ett av de vanligaste laboratorievirusen som används för att studera virusinfektioner och immunförsvaret hos möss. Det orsakar en infektion som kännetecknas av cytomegali, det vill säga cellsvällning, i drabbade vävnader, främst lever, milt och lymfkörtlar.
Även om MCMV inte är en kliniskt signifikant patogen hos människor, kan den orsaka en infektionssjukdom som kallas cytomegalovirusinfektion (CMV) hos immunförsvagna individer, såsom HIV-positiva personer och transplantatmottagare.
'Pore Forming Cytotoxic Proteins' er en type av toksiner som kan skape porer i cellmembranet til levende celler, førende til celldød. Disse proteinet danner komplekser som perforer cellmembranen og forstyrrer deretter homeostasen i cellen, før den dør. Disse toksine kan være produkt av bakterielle infeksjoner, hvor de spiller en viktig rolle i bakteriens evne til å eliminere konkurrerende mikroorganismer og/eller å angripe værtscellene. Et kjent eksempel på slike toksiner er hemolysin, som produseres av mange Gram-positive bakterier og kan forårsage hæmolysis (destruksjon av røde blodlegemer).
Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.
Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.
Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.
It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.
I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.
Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.
Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.
Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.
Mannosbindande lektiner (MBL) är en typ av protein som hör till det så kallade komplementsystemet, som är en viktig del av kroppens immunförsvar. MBL binder specifikt till kolhydrater (sackarider) på ytan av olika mikroorganismer, som till exempel bakterier och virus. När MBL binder till en mikroorganism aktiveras det komplementsystemet, vilket kan leda till att mikroorganismen förstörs.
MBL är ett akutfasprotein, vilket betyder att nivåerna i blodet ökar under akuta inflammatoriska tillstånd. Det produceras huvudsakligen i levern och finns naturligtvis i högre koncentrationer hos vissa individer än andra. Nedsatt funktion eller minskad mängd av MBL kan öka risken för infektioner, särskilt hos vissa riskgrupper som till exempel nyfödda barn och äldre personer.
Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.
Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.
Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.
Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.
'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.
Epithelial Sodium Channel (ENaC) agonists are substances that increase the activity of ENaC, which is a type of ion channel found in the epithelial cells that line the surface of various tissues, including the airways, kidneys, and colon. These channels play a crucial role in regulating the movement of sodium ions across the epithelium, which in turn affects fluid balance and blood pressure. ENaC agonists are being studied as potential treatments for conditions such as cystic fibrosis, chronic bronchitis, and kidney diseases. However, it is important to note that ENaC activation can also have negative effects, such as increasing the risk of fluid loss and lung damage, so the use of ENaC agonists must be carefully monitored and controlled.
N-acetylglukosaminreceptorer, också kända som Glcnac-receptorer, är en typ av cellmembranreceptorer som binder specifikt till kolhydrater som innehåller N-acetylglukosamin (GlcNAc). Dessa receptorer spelar en viktig roll i cellytanerkännande och interaktioner, och de är involverade i en rad biologiska processer, inklusive celladhesion, signaltransduktion och immunresponser.
Det finns två huvudsakliga typer av N-acetylglukosaminreceptorer:
1. Glcnac-bindande proteiner (GBPs): Dessa receptorer binder till kolhydrater som innehåller en terminal N-acetylglukosamin (GlcNAc)-rest och är involverade i cellytanerkännande och interaktioner.
2. Mannose-bindande lectiner (MBL): Dessa receptorer binder till kolhydrater som innehåller en terminal N-acetylglukosamin (GlcNAc)-rest och är involverade i immunförsvaret som en del av det så kallade komplementsystemet.
N-acetylglukosaminreceptorer kan också vara involverade i patologiska processer, såsom inflammation och cancer. Förståelsen av deras struktur, funktion och interaktion med andra molekyler kan hjälpa till att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla dessa sjukdomar.
'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.
I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).
HLA-C-antigener är en del av det humana leukocytantigenkomplexet (HLA) som består av proteiner på ytan av celler i kroppen. HLA-systemet hjälper till att reglera immunresponsen och svarar på främmande ämnen, såsom virus och bakterier.
HLA-C är ett klass I-MHC-molekyl som presenterar peptider för CD8+ T-celler (cytotoxiska T-celler). Dessa peptider kan vara fragment av infektiösa agens eller cancerceller. HLA-C-antigener är ärftliga och varierar mellan individer, vilket gör att vissa personer kan ha en högre risk för att utveckla vissa sjukdomar än andra.
HLA-C-antigener spelar också en roll i transplantationsmedicin, där matchning av HLA-kompatibilitet mellan donator och mottagare kan öka sannolikheten för en lyckad transplantation och minska risken för avstötningsreaktioner.
Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.
KIR2DL3 är en typ av receptor som tillhör killer cell immunoglobulin-lika receptorfamiljen (KIR) och uttrycks på naturliga mördareceller (NK-celler). Denna specifika receptor är en inhibitorisk receptor, vilket innebär att den binder till MHC klass I-molekyler på cellytan och ger ett inhibitoriskt signal som håller NK-cellen i schack från att attackera och döda målcellen. KIR2DL3 har en särskild affinitet för HLA-C molekylerna med en specifik serin/alanin polymorfism på position 80 (HLA-C1). Dessutom kan varianter i KIR2DL3-genen vara kopplade till olika sjukdomar, såsom reumatoid artrit och multipel skleros.
Lymfocytanttal (även kallat lymfocytcount) är ett mått på antalet vita blodkroppar, specifikt lymfocyter, i en viss volym blod. Lymfocyterna är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen.
En normal lymfocytanttal för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 1000 och 4000 lymfocyter per milliliter blod (mm3). Låga lymfocytantal kan indikera att individen har en svagare immunförsvar, medan höga lymfocytantal kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller infektioner.
Det är värt att notera att lymfocytanttalet kan variera beroende på ålder, kön och andra faktorer. Därför bör det alltid tolkas i kombination med andra medicinska data och symtom.
'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.
Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:
* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.
Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.
T-cell differentiation antigens are cell surface proteins that expressed during the development and activation of T-cells, a type of white blood cells that plays a central role in cell-mediated immunity. These antigens help to identify the stage and function of a T-cell at various points in its life cycle.
Differentiation antigens are markers that indicate the maturation and differentiation status of a cell, they are useful in identifying and tracking specific subsets of cells during development, activation and differentiation. In the case of T-cells, these antigens are expressed as the T-cell precursors develop into mature T-cells and become activated to perform effector functions.
Some examples of T-cell differentiation antigens include:
* CD4 and CD8: These co-receptors are expressed on the surface of T-cells and help to determine the T-cell's role in the immune response. CD4+ T-cells, also known as helper T-cells, assist in activating other immune cells, while CD8+ T-cells, also known as cytotoxic T-cells, directly kill infected cells.
* CD25: This antigen is expressed on the surface of activated T-cells and is a marker for recent activation.
* CD62L: Also known as L-selectin, this antigen is expressed on naive T-cells and helps them to migrate to lymph nodes where they can encounter antigens. After activation, the expression of CD62L is downregulated, which prevents the activated T-cell from recirculating through the lymph nodes.
* CD45RA and CD45RO: These isoforms of the protein tyrosine phosphatase CD45 are differentially expressed on T-cells. CD45RA is found on naive T-cells, while CD45RO is found on memory and activated T-cells.
These antigens can be used in research, clinical diagnostics and therapy as markers to identify and isolate specific subsets of T-cells for study or therapeutic purposes.
'Mördarceller' (även kända som "lymfocyter av typen naturligt occelerad cell" eller NK-celler) är en typ av vita blodkroppar som hör till vår immunförsvara. De har förmågan att döda virusinfekterade eller cancerceller direkt, utan någon specifik antigenstimulering.
'Lymfokinaktiverade' är ett tillstånd där lymfocyterna, inklusive mördarcellerna, inte är reagerande på lymfokiner (proteiner som reglerar immunresponsen). Detta kan leda till en nedsatt immunfunktion och ökad sårbarhet för infektioner.
Då 'mördarceller, lymfokinaktiverade' refererar till ett tillstånd där mördarcellerna inte är reagerande på lymfokiner, kan det vara svårt att hitta en medicinsk definition eftersom detta tillstånd i sig självt inte har någon speciell medicinsk betydelse. Men om någon talar om 'mördarceller som är lymfokinaktiverade', kan det vara ett sätt att beskriva en situation där mördarcellerna inte fungerar korrekt på grund av brist på stimulering från lymfokiner.
Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.
DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.
Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.
I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.
Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.
Cellular degeneration, also known as cell degeneration, refers to the process of deterioration or damage of a cell's structure and function. This can occur due to various reasons such as aging, disease, injury, or genetic mutations. The specific changes that occur during cellular degeneration depend on the type of cell and the underlying cause of the degeneration.
In some cases, cellular degeneration may lead to the death of the cell, while in other cases, the cell may continue to function but at a reduced capacity. Common examples of cellular degeneration include the loss of neurons in neurodegenerative diseases such as Alzheimer's and Parkinson's, the death of heart muscle cells in heart disease, and the degeneration of retinal cells in age-related macular degeneration.
In medical terminology, "celldegranulering" is referred to as "degeneratio cellularis" in Latin.
"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.
Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.
KIR2DL1 är en typ av receptor som tillhör killer cell immunoglobulin-lika receptor (KIR) familj. Dessa receptorer uttrycks på naturliga mördarceller (NK-celler), vilka är en typ av vita blodceller som hjälper till att skydda kroppen mot infektion och cancer.
KIR2DL1-receptorn binder specifikt till HLA-C klass I MHC-molekyler på cellytoplasman och modulerar NK-cellers funktion genom att sända inhibitoriska signaler när de aktiveras. Detta hjälper till att förhindra överaktivitet hos NK-cellerna och undvika skada på kroppens egna celler.
Det är värt att notera att variationer i KIR2DL1-genen har associerats med olika sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och infektioner.
"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.
En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.
Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.
GPI-linked proteins, eller Glycosylphosphatidylinositol-anslutna proteiner, är proteiner som är kovalent bundna till en glykanmolekyl som i sin tur är kopplad till lipider i cellytan. Denna typ av proteinansamling kallas för GPI-ankring och förekommer hos eukaryota celler.
GPI-ankringen består av en glykanstruktur med en fosfoetanolamin som är kopplad till C-terminalen på proteinet. Fosfoetanolaminmolekylen är i sin tur kovalent bundet till en lipid, vanligtvis en fosphatidylinositol (PI)-lipid, som är inkorporerad i cellytans membran.
GPI-ankrade proteiner kan ha olika funktioner, men de flesta av dem är receptorer eller enzym som är involverade i cellsignalering, cellytans organisation och interaktion med andra celler och extracellulära matrixstrukturer.
Abrin är ett starkt giftigt protein som utvinns från fröna till rosenbohus (*Abrus precatorius*). Det är en typ av ribosominaktiverande proteiner (RIP) och fungerar genom att hindra proteinbildning i celler, vilket leder till celldöd. Abrin kan orsaka allvarliga symtom som mag-tarmsymtom, feber, illamående, kräkningar, diarré, yrsel, muskelvärk och i värsta fall dödsfall om det intas eller kommer i kontakt med huden eller slemhinnor. Det saknas behandling för abrinförgiftning och preventiv behandling är att undvika exponering för frön eller andra delar av växten som innehåller giftet.
En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.
Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.
Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.
TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.
I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.
'Kolhydrater' er ein samlebetegnelse for organiske stoffer som inneholder kullstoff, brannstoff, oxygen og hydrogen. De er en viktig kilde til energi i menneskers kosthold. Kolhydrater deles vanligvis opp i tre typer: enkeltkolhydrater (som f.eks. glukose og fruktose), dobbeltkolhydrater (som sakkarose, som er sukker) og komplekse kolhydrater (som stivelse og cellulose).
Enkelt- og dobbeltkolhydrater omdannes vanligvis raskt til einkleglukose i kroppen og brukes som brannstoff. Komplekse kolhydrater omdannes langsommere og gir en mer holdbar energileveranse.
Kolhydrater er viktige for å holde blodsukkerne på ein godt nivå, for å gi energi til musklene og hjernen, og for å støtte den gode funksjonen av tarmen.
Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.
"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.
"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.
I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.
Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.
Glykosylering är en biokemisk process där en eller flera sockermolekyler (så kallade glykaner) fogas till ett protein eller en lipid. Denna process katalyseras av enzymer som kallas glykotransferaser och sker vanligtvis inne i cellen i endoplasmatiska retikulatet och Golgiapparaten.
Glykosylering har en rad funktioner i cellerna, bland annat hjälper den till att stabilisera proteiner, reglera deras aktivitet, underlätta transporten av dem mellan olika kompartment inne i cellen och påverka interaktionerna mellan celler. Felen i glykosyleringsprocessen kan leda till olika sjukdomar, såsom kongenitala disorder of glycosylation (CDG) och cancer.
Hemagglutination är en biologisk reaktion där röda blodkroppar (erytrocyter) fäster sig till varandra och formar klumpar, ofta orsakat av en infektionsagent som virus eller bakterier. Detta sker på grund av att agenten har en yta som kan binda till specifika sockerstrukturer (antigener) på ytan av blodkropparna.
Denna reaktion kan observeras i ett laboratorietest, där en lösning av röda blodkroppar blandas med en prob som innehåller en misstänkt infektionsagent. Om hemagglutination sker, indikerar det att agenten är närvarande och kan vara orsaken till sjukdomen.
'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.
'Mannos' är ett kolhydrat som består av en enkel sockermolekyl, även känd som en monosackarid. Mannos är en hexos, vilket betyder att den innehåller sex kolatomer. Det är en viktig beståndsdel i många komplexa kolhydrater, såsom glykoproteiner och glykolipider, som finns hos både djur och växter.
I människokroppen produceras mannos av levern och transporteras via blodet till olika celler i kroppen. Det är en viktig komponent i N-glykosylering, ett posttranslationellt modifieringsprocess där sockermolekyler fogas till proteinmolekyler. Denna process är av stor betydelse för proteinkvalitetskontroll och proteinfunktioner, inklusive cellsignalering, cellytiska processer och immunförsvar.
Mannos kan också användas som en funktionell ingrediens i närings- och hälsoprodukter, där det har visat sig ha potentiala hälsoeffekter, såsom att stödja immunsystemet och minska inflammation.
RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.
Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.
En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.
Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.
"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.
Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.
CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.
Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.
Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:
1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.
These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.
'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.
I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.
"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.
There are several methods used to create genetically modified mice, including:
1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.
Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.
Neurokinin-1-receptorer (NK-1-receptorer) är en typ av G-proteinkopplade receptor som binder till peptidhormonet substance P. När substance P binder till NK-1-receptorn aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till en varierad svarsmönstring i cellen beroende på celltyp. I det centrala nervösa systemet är NK-1-receptorerna involverade i smärtperception, emotioner och aptitreglering med mera. I det perifera nervsystemet deltar de bland annat i inflammatoriska processer och smärttransduktion.
Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.
Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.
Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.
KIR3DS1 är ett genetiskt avlitat killercellimmunreceptor (KIR)-gen som kodar för en aktiv inhibitorisk receptor som uttrycks på naturliga mördareceller (NK-celler). Denna receptor binder till klass I MHC-klass molekyler, specifikt HLA-F, och sänder signaler som kan aktivera NK-cellernas cytotoxiska funktion och cytokinsekretion. KIR3DS1 förekommer hos en subpopulation av individer och har förknippats med ett reducerat risk för vissa infektionssjukdomar, såsom HIV och hepatit C. Dessutom har det visat sig att varianter i KIR3DS1-genen kan ha en betydelsefull roll i den alloimmuna responsen efter transplantation.
CD3-antigener är en typ av proteiner som finns på ytan av T-celler, en viktig typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunförsvaret i kroppen. CD3-antigenen består av flera olika underenheter (CD3γ, CD3δ, CD3ε och CD3ζ) som tillsammans bildar en komplex struktur på T-cellernas yta. När en T-cell aktiveras genom att binda till ett antigenpresenterande celler (APC), sker en serie signaltransduktion via CD3-komplexet, vilket leder till aktivering av T-cellen och initieringen av en immunrespons. CD3-antigener är därför viktiga markörer för att identifiera och studera T-celler in vitro och in vivo.
'Skallerormsgifter' refererer til de giftstoffer som findes i slanger af skillerorms-familien (Elapidae), der inkluderer kendte arter som cobra, mamba og koraldjævle. Disse gifte er overvejende neurotoxiner, hvilket betyder at de specifikt påvirker nervesystemet. De kan forårsage symptomer som svimmelhed, synsforstyrrelser, muskelsvaghed og i værste fald lammelse, indtrængen i åndedrætsmusklerne og død. Symptomerne og alvorligheden af en skallerormsbidt depends på flere faktorer, herunder type af slange, mængden af gift som blev injiceret og stedet for bidtet.
I'm sorry for any confusion, but "Makrofag-1-antigen" is not a widely recognized or established medical term in the field of immunology. It seems like it might be a combination of terms referring to "macrophages," which are a type of white blood cell that engulfs and destroys foreign substances, and "antigens," which are substances (usually proteins) on the surface of cells, or particles that can cause an immune response. However, without more context, it's difficult to provide a precise definition for this term.
It's possible that there might be some confusion with the term "M1 macrophages," which refers to a specific activation state of macrophages characterized by their production of pro-inflammatory cytokines and their ability to kill intracellular pathogens. However, I would recommend consulting the original source or context in which this term was used to determine its precise meaning.
KIR2DL2 är en typ av receptor som tillhör killercell immunoglobulin-lika receptor (KIR) familj. Dessa receptorer uttrycks på naturliga mördareceller (NK-celler), en typ av vita blodkroppar som hjälper till att skydda kroppen från infektion och cancer.
KIR2DL2 är en inhibitorisk receptor, vilket betyder att den sänder signaler som hämmar NK-cellernas aktivitet när de binder till specifika ligander på cellytan. Denna mekanism hjälper till att förhindra överaktiva eller skadliga immunsvar.
Särskilt binder KIR2DL2 till HLA-C molekyler med en specifik kombination av aminosyrasekvenser (HLA-C1). När KIR2DL2 binder till sin ligand på en cell kan det hjälpa till att förhindra NK-cellernas attack mot den cellen.
Det är värt att notera att variationer i KIR genotyp och HLA klass I fenotyp kan ha betydelse för individuell susceptibilitet för sjukdomar, inklusive infektioner och autoimmuna sjukdomar.
Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.
The process of cell proliferation involves several stages, including:
1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)
These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.
In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.
Kolhydratmetabolism är den biologiska processen där kolhydrater, som är en grupp av organiska föreningar som inkluderar socker, stärkelser och cellulosa, bryts ned eller syntetiseras i kroppen.
Denna process involverar flera olika enzymkomplex och metaboliska steg. När kolhydrater intas genom kosten bryts de ned till sina enklare beståndsdelar, monosackarider som glukos, under en process som kallas digestion. Glukosen absorberas sedan i blodet och transporteras till celler över hela kroppen, där den används som energikälla genom celldygnets glykolysprocess.
I motsatt riktning kan kroppen också syntetisera kolhydrater från andra energikällor, såsom fetter och proteiner, under en process som kallas glukoneogenes. Dessa kolhydrater lagras sedan i levern och musklerna som glykogen, ett polysackarid som kan konverteras tillbaka till glukos när behovet uppstår.
Störningar i kolhydratmetabolismen kan leda till olika sjukdomar, såsom diabetes och hypoglykemi.
'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.
Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.
Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.
Interleukin Receptor Common Gamma Subunit (IL-2RG) är en proteinkedja som utgör en del av flera interleukinreceptorer, vilket är proteinmolekyler på cellytmemembranet som aktiveras när de binder till specifika signalsubstanser i kroppen, kallade interleukiner.
IL-2RG är ett gemensamt underenhet för en grupp av receptorer som inkluderar IL-2, IL-4, IL-7, IL-9, IL-15 och IL-21 receptorerna. Dessa receptorer spelar alla viktiga roller i immunsystemet, såsom att hjälpa till att aktivera och reglera vita blodkroppars funktioner som T-celler och B-celler.
Mutationer i IL-2RG-genen kan leda till en sjukdom som kallas X-länkat kombinerad immunbrist (X-SCID), vilket orsakas av ett defektivt eller helt saknat IL-2RG-protein. Denna sjukdom leder vanligtvis till en svår nedsättning av immunförsvaret och kan vara dödlig om den inte behandlas.
En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.
Lymfocytuttömning, även känt som lymfocytdepletion, är ett medicinskt tillstånd där individen har en lägre än normalt antal lymfocyter i cirkulerande blod. Lymfocyter är en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. Det finns tre huvudtyper av lymfocyter: T-celler, B-celler och naturliga killer (NK)-celler.
En lymfocytuttömning kan orsakas av olika faktorer, inklusive vissa sjukdomar, infektioner, immunosuppressiva behandlingar eller cancerbehandlingar som kemoterapi och strålbehandling. I vissa fall kan en lymfocytuttömning också vara ett symptom på en allvarligare underliggande sjukdom, såsom leukemi eller HIV/AIDS.
Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till en lymfocytuttömning, eftersom det kan öka risken för infektioner och andra komplikationer. Behandlingen beror på underliggande orsak, men kan innebära antibiotika eller antivirala läkemedel för att behandla infektioner, immunsystemstödjande behandlingar för att hjälpa kroppen att producera fler lymfocyter eller behandling av underliggande sjukdom eller tillstånd.
KIR2DL4 är en receptor som tillhör killercellimmunoglobulin-liknande receptor (KIR) familj, vilka uttrycks på naturliga mördareceller (NK-celler). KIR2DL4 är unik bland KIR-receptorer eftersom den kan både aktivera och hämma NK-cellernas funktion. Den binder till HLA-G, ett MHC klass I molekyl som uttrycks på fetalt vävnad och placenta, och kan därigenom modulera NK-cellers respons mot dessa celler. KIR2DL4 har också visat sig spela en roll i regleringen av immunresponsen under graviditet och kan vara involverad i skyddet mot infektioner.
Molecular docking simulation är en beräkningsmetod inom strukturbaserad design av läkemedel. Den simulerar interaktionen mellan två molekyler, till exempel ett protein och ett potentiellt läkemedelsmolekyl (ligand), när de binder till varandra. Syftet är att förutse bindningsstället och bindningsaffiniteten mellan de två molekylerna, vilket kan ge information om hur effektivt läkemedlets aktiva substans binder till sitt målprotein och utövar sin farmakologiska verkan.
I en molecular docking simulation placeras liganden in i proteins bindningsställe och roteras för att hitta den optimala orienteringen och positionen som resulterar i den starkaste bindningen mellan de två molekylerna. Detta görs genom att beräkna deras interaktionsenergi, till exempel via scoringfunktioner som utvärderar van der Waals-interaktioner, hydrogenbindningar och elektrostatiska krafter.
Molecular docking simulation kan användas för att screena stora datamängder med potentiella läkemedelsmolekyler för att hitta de mest lovande kandidaterna för fortsatt utveckling och testning, vilket kan spara tid och resurser jämfört med traditionell experimentell metodik.
I medicsk kontext refererar "ytplasmonresonans" till fenomenet då ljus interagerar med elektronmoln på ytan av ett metalliskt material, vilket orsakar en resonans i dess plasmonskvantum. Detta kan ske när våglängden på det inkommande ljuset matchar plasmonsfrekvensen hos metallytan.
Ytplasmonresonans har flera tillämpningar inom biomedicinsk forskning, bland annat för att detaljerat studera struktur och egenskaper hos biologiska molekyler som interagerar med metallytan. Det kan också användas för att öka sensitiviteten i diagnostiska tester och för att utveckla nya typer av sensor- och detektionssystem.
Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.
Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.
PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.
RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.
Aminosyramönster, eller aminoacyl-tRNA-mönstret, refererar till den specifika kombinationen av aminosyror och transfer-RNA (tRNA) som finns i en ribosom under processen att bygga upp ett protein enligt informationen i ett messenger-RNA (mRNA). Varje tRNA har en specifik anticodon-sekvens som matchar en komplementär kodon-sekvens på mRNA, och bär därmed en specifik aminosyra. När ribosomen läser av mRNA:t och bygger upp proteinet, binds aminosyran till den växande peptidkedjan genom en reaktion katalyserad av peptidyltransferas-enzymet i ribosomen. På så sätt skapas ett specifikt aminosyramönster som korrelerar med genetisk informationen i mRNA:t.
Interleukin-15-receptorer (IL-15R) är en typ av receptorproteiner som binder till cytokinen interleukin-15 (IL-15). IL-15 är en signalmolekyl som spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt inom cellmedierad immunitet.
IL-15R finns i tre delar: IL-15Rα, IL-15Rβ och IL-15Rγ. IL-15Rα är en högt specificitet receptor för IL-15 och kan bilda en komplex med IL-15 och IL-15Rβ, vilket leder till signalering in i cellen. IL-15Rβ och IL-15Rγ är gemensamma med IL-2-receptorer och bildar en heterodimer som också kan binda till IL-15 och initiera signalering.
IL-15R är involverade i regleringen av cellulär differentiering, proliferation och överlevnad av naturliga killer (NK)-celler, T-celler och B-celler. Dessutom har IL-15 visat sig ha en viktig roll i homeostasen av minnes T-celler och regleringen av deras aktivitet.
Poly I:C är ett syntetiskt viralt mimiker, vilket betyder att det efterliknar vissa aspekter av en virusinfektion. Det består av dubbelsträngad RNA (ribonukleinsyra) som bildats genom polymerisation av adenosin och inosinmonofosfat.
I immunologisk terminologi är Poly I:C ett toll-like receptor 3 (TLR3) agonist, vilket betyder att det binder till TLR3-receptorer på vissa immunceller och stimulerar deras aktivitet. Detta leder till en kaskad av händelser som resulterar i att cellerna producerar cytokiner och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.
Poly I:C används ofta i forskning för att studera virusinfektioner och inflammatoriska reaktioner, eftersom det aktiverar samma signalvägar som många virus gör när de infekterar celler.
Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.
Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.
Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.
"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.
Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.
Immunologisk kontroll refererer til den regulering og balance, som immunsystemet opretholder for at kunne skelne mellem fremmede stoffer (som infektioner og kræftceller) og kroppens egne celler. Dette involverer mange forskellige mekanismer, herunder:
1. Antigenpresentation: Immunsystemet identificerer fremmede stoffer (antigener) ved at dele dem op i små bidder og præsentere dem på overfladen af immunceller, såsom makrofager og dendritiske celler.
2. T-celleaktivering: Når T-celler (en type hvide blodlegemer) genkender et fremmed antigen, bliver de aktiveret og starter en immunrespons.
3. B-celleaktivering: Når B-celler (en anden type hvide blodlegemer) genkender et fremmed antigen, producerer de antistoffer, der binder til antigenet og hjælper med at eliminere det fra kroppen.
4. Immuntolerance: Immunsystemet er også i stand til at tolerere kroppens egne celler og proteiner, så det ikke angriber dem ved en fejlagtig respons.
5. Immunmodulation: Immunsystemet kan justere sin respons over for forskellige trusler, herunder at mindske aktiviteten efter en infektion er blevet kontrolleret for at forebygge skader på kroppen.
En immunologisk kontrol fejlfunktion kan føre til autoimmune sygdomme (hvor immunsystemet angriber kroppens egne celler), allergier (overreaktion på fremmede stoffer) eller immundefekter (nedbrudt evne til at bekæmpe infektioner).
Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.
Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.
Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.
SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).
Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.
Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.
'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.
'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.
Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.
I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.
Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.
"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.
I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.
Ateroskleros är en chronisk inflammatorisk sjukdom som drabbar medelstora och stora artärer. Den kännetecknas av att feta depositions i form av lipoproteiner, speciellt LDL (lågdensitets-lipoprotein), kalk och cellulärt material ansamlas under innersta väggen (endotel) i artären. Detta bildar så kallade plack som kan leda till att artärernas lumen (insidan) stängs delvis eller helt, vilket kan orsaka allvarliga komplikationer som hjärtinfarkt, stroke och gangrän.
Aterosklerosen utvecklas ofta under en lång period och är vanligast hos äldre personer. Faktorer som ökar risken för ateroskleros inkluderar höga nivåer av LDL-cholesterol, högt blodtryck, diabetes, rökning, övervikt och brist på fysisk aktivitet.
Oligosaccharides are a type of carbohydrate that consists of relatively small numbers of simple sugars (monosaccharides) linked together in a chain. The term "oligosaccharide" comes from the Greek words "oligo," meaning "few," and "sacchar," meaning "sugar."
Oligosaccharides are typically made up of 3 to 10 monosaccharide units, although some definitions allow for chains containing up to 20 units. They can be found naturally in a variety of foods, including milk, fruits, vegetables, and legumes.
One important function of oligosaccharides is to serve as a source of energy for the body. However, they also play other roles, such as helping to protect the lining of the gut and promoting the growth of beneficial bacteria in the digestive system.
Some oligosaccharides have been shown to have potential health benefits, including reducing the risk of certain diseases such as diabetes, cancer, and heart disease. They are also being studied for their potential role in improving cognitive function and boosting the immune system.
Overall, oligosaccharides are an important class of carbohydrates that play a variety of roles in maintaining health and preventing disease.
"Cricetulus" er en slags gnaeger (rodent) som tilhører familien Cricetidae. Denne gruppen inkluderer forskjellige arter som lever i Asien, herunder den mongolske gnaegeren ("Cricetulus griseus") og den kinesiske hamster ("Cricetulus barabensis"). Disse gnaegerne er generelt små, med en kroppslengde på 8-12 cm og et vekt på 20-50 gram. De lever i underjordiske boner og har en diett som består av frø, urter og insekter.
"Acetylgalactosamine" er en type av karbohydrat som kallas för ein hexosamin. Det er en viktig bestanddel i mange biokjemiske prosesser, særlig i relasjon til proteoglykane og glykoproteiner. Acetylgalaktosamin kan også være involvert i bestemte typer av medisinske tilstander, for eksempel visse arter av kreft og autoimmune sykdommer.
Neurokinin-2-receptor (NK-2R) är en typ av G-proteinkopplad receptor som binder till peptidhormonet neurokinin B. När neurokinin B binder till NK-2R aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till cellulära svar, såsom ökad calciumkoncentration inne i cellen.
NK-2R förekommer naturligt i människokroppen och är involverade i en rad fysiologiska processer, däribland smärtperception, inflammation och immunförsvar. Dessa receptorer kan även spela en roll i patofysiologiska tillstånd som sårbarhet för kronisk smärta, neuropsykiatriska sjukdomar och cancer.
Läkemedel som blockerar NK-2R har utvecklats för behandling av olika medicinska tillstånd, såsom astma, irritabel tarm och sårbarhet för kronisk smärta.
"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.
'Tumor escape' är ett begrepp inom cancerforskning och refererar till mekanismer som tumörceller använder sig av för att undvika upptäckt och attack av det immunförsvar som normalt skyddar kroppen mot främmande celler. Detta kan ske genom flera olika mekanismer, till exempel:
1. Nedsatt antigenpresentation: Tumörceller kan minska sin produktion av proteiner som presenteras på cellytan (MHC-molekyler) och därmed förhindra att immunsystemet känner igen dem som främmande.
2. Immunsuppression: Tumörer kan producera substanser som dämpar funktionen hos immunceller, till exempel regulatoriska T-celler (Tregs) och myeloida suppressorceller (MDSCs), vilket gör det svårare för kroppen att bekämpa tumörcellerna.
3. Immuntolerans: Tumörer kan utveckla mekanismer som låter dem undgå upptäckt och attack av immunsystemet genom att utnyttja toleransmekanismer som normalt förhindrar autoimmuna reaktioner mot kroppens egna celler.
4. Tumörcellmotstånd: Tumörceller kan bli resistenta mot immunförsvaret genom att utveckla mekanismer som blockerar apoptos (programmerad celldöd) eller ökar deras resistens mot cytotoxiska celler och cytokiner.
5. Angiogenes: Tumörer kan främja angiogenes, det vill säga bildandet av nya blodkärl, vilket ger dem tillgång till näringsriktigare miljöer och hjälper dem att undvika immunförsvaret.
Genom att förstå dessa mekanismer kan forskare utveckla nya terapier som syftar till att öka effektiviteten av cancerbehandlingar genom att blockera tumörernas förmåga att undvika immunförsvaret.
Interleukin-15 (IL-15) är ett cytokin som spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt inom cellmedierad immunitet. Interleukin-15 Receptor alpha Subunit (IL-15Rα) är en del av receptorkomplexet för IL-15 och fungerar som högspecificitetens bindningsprotein till IL-15. Denna subunit finns på cellytan hos de celler som ska svara på IL-15, till exempel T-celler och naturliga mördare (NK-celler).
IL-15Rα binder till IL-15 med hög affinitet och bildar en komplex som sedan interagerar med två andra subuniterna, beta (β) och gamma (γ), för att bilda ett fullständigt funktionellt receptorkomplex. När IL-15 binder till detta komplex aktiveras intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellproliferation, differentiering och överlevnad av immunceller.
I medicinsk kontext kan IL-15Rα vara relevant i samband med olika sjukdomszustånd, exempelvis vid autoimmuna sjukdomar, cancer och infektioner, därför att dessa tillstånd ofta är kopplade till förändringar i IL-15 signalering.
CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.
CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.
CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.
I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.
Lymphocyte homing receptors refer to a group of specialized adhesion molecules found on the surface of lymphocytes (a type of white blood cell including T cells and B cells) that facilitate their migration and trafficking between different compartments of the immune system. These receptors play a crucial role in the immune response by enabling lymphocytes to move from the bloodstream into secondary lymphoid organs, such as lymph nodes, spleen, and Peyer's patches, where they can interact with antigens and other immune cells.
The homing receptors include:
1. Selectins: These are a type of lectin that bind to carbohydrate ligands on the endothelium of blood vessels. L-selectin is found on most lymphocytes, while P- and E-selectins are expressed by activated endothelial cells in response to inflammation.
2. Integrins: These are heterodimeric adhesion molecules that bind to their ligands, such as ICAM-1 and VCAM-1, on the endothelium. Different integrin combinations are responsible for lymphocyte homing to specific tissues. For example, LFA-1 (αLβ2) and VLA-4 (α4β1) are important for lymphocyte migration into lymph nodes.
3. Chemokine receptors: These are seven-transmembrane G protein-coupled receptors that bind to chemokines, a type of cytokine that guides cell migration. Different chemokine receptors are expressed on various subsets of lymphocytes and direct them to specific locations within the immune system.
Together, these homing receptors allow lymphocytes to navigate through the body and respond effectively to pathogens and other threats. Dysregulation of lymphocyte homing can contribute to various immune-related disorders, such as autoimmune diseases and cancer.
Proteinveckning, eller proteinföldning, är ett biokemiskt fenomen där en proteinmolekyl får en naturlig, tresidig struktur genom att vecka sig i en specifik konformation. Detta sker genom att de olika delarna av proteinmolekylen, som består av aminosyror, interagerar med varandra och bildar sekundär-, terciär- och kvartärstruktur. Proteinveckning är en nödvändig process för att proteiner ska kunna utföra sina funktioner korrekt inuti eller utanför cellen. Felet i proteinveckningsprocessen kan leda till sjukdomar som exempelvis Alzheimers, Parkinsons och kreft.
"Acetylglukosamin" er en organisk forbindelse som er en vesentlig building-blokk i kARBohydrater-baserte biomolekyler. Det er en aminosukker, også kalt en "hexosamin", som inneholder en funisjonell gruppe der et acetylgrupp (CH3CO-) er bundet til en carbonatom i en glukosamin-struktur. Acetylglukosamin er en viktig komponent i mange biologiske prosesser, blant annet som en del av hyaluronsyren og glykosaminglykaner, som er viktige for bindetiss, knorpeltiss og andre stoffer i kroppen. Det spiller også en rolle i celleværsprosesser som cellerekkognisering og -tilkobling.
Herpesviridaeinfektioner är en grupp infektionssjukdomar orsakade av herpesvirus. Det finns åtta kända humana herpesvirus, HHV 1-8, som kan orsaka olika sjukdomar. De två vanligaste typerna är herpes simplex virus typ 1 (HSV-1) och herpes simplex virus typ 2 (HSV-2), som orsakar sår i munnen och på könsorganen respektive.
Herpesvirus är DNA-virus som tenderar att ge upphov till livslånga infektioner, vilket betyder att virus kan vara latenta (i ett lugnt stadium) i kroppen under en längre period och sedan återaktiveras och orsaka sjukdom. Infektionen sprids vanligtvis genom direktkontakt med sår eller smittat sekret från en infekterad person.
Andra typer av humana herpesvirus inkluderar:
* Varicella-zoster virus (VZV), som orsakar kylande vattkoppor och senare i livet kan ge upphov till herpes zoster (skålladd)
* Epstein-Barr virus (EBV), som orsakar infektionsmononukleos och Burkitt lymfom
* Cytomegalovirus (CMV), som kan orsaka allvarliga sjukdomar hos foster, nyfödda barn och immunosvaga personer
* Human herpesvirus 6 (HHV-6) och human herpesvirus 7 (HHV-7), som oftast ger upphov till milda sjukdomar under barndomen men kan också vara associerade med vissa neurologiska sjukdomar
* Human herpesvirus 8 (HHV-8), som är associerat med kaposis sarkom, en cancerartad sjukdom.
'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.
CD57 är ett proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, särskilt naturliga killer (NK)-celler och en del typer av T-celler. CD57 används som en markör för att identifiera dessa celler inom immunologin.
CD57-antigen definieras som ett ytprotein som kodas av genen CD57, även känd som HNK-1 eller Leu-7. Det är en typ av sockerbindande protein som hör till Ig superfamiljen och deltar i cell-cell-kontakter och signaltransduktion.
CD57 har varit föremål för forskning inom områden som autoimmuna sjukdomar, infektionssjukdomar och cancer, eftersom CD57+ NK-celler och T-celler kan ha en speciell funktion i dessa tillstånd. Emellertid är det inte klart huruvida mätning av CD57-antigenet har någon klinisk betydelse eller kan användas som ett prognostiskt eller prediktivt verktyg inom medicinen.
Neurokinin-1 (NK-1) receptor antagonists are a class of drugs that block the action of substance P, a neuropeptide involved in pain transmission and inflammation. These drugs work by binding to NK-1 receptors found on nerve cells, preventing substance P from activating them and transmitting pain signals. NK-1 receptor antagonists have been studied for their potential use in treating various conditions associated with pain and inflammation, such as migraine headaches, depression, and irritable bowel syndrome. Some examples of NK-1 receptor antagonists include aprepitant, fosaprepitant, and rolapitant.
Lymfopeni är ett medicinskt tillstånd där individen har en lägre än normalt antal lymfocyter i cirkulation i blodet. Lymfocyter är en typ av vit blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. Nivån på lymfocyter kan mätas genom en blodprovsanalys och normvärdena kan variera beroende på ålder, kön och andra faktorer. Låga nivåer av lymfocyter kan orsakas av olika sjukdomar eller behandlingar, till exempel HIV/AIDS, cancerbehandlingar som kemoterapi och strålbehandling, autoimmuna sjukdomar och vissa infektioner.
Interleukiner (IL) är en grupp signalsubstanser som produceras och verkar inom det immunologiska systemet. De fungerar som mediatorer i celldelningen, tillväxten och differentieringen av olika celltyper, samt i inflammatoriska processer. Interleukiner produceras av flera olika celltyper, däribland leukocyter (vita blodkroppar), endotelceller och fibroblaster. De binder till specifika receptorer på cellytan hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser, vilket leder till att cellen svarar genom att exempelvis producera andra cytokiner eller aktivera immunförsvaret. Interleukiner delas in i olika undergrupper baserat på deras struktur och funktion, däribland IL-1 till IL-35.
Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.
"Cell aggregation" refererar till när celler i en population binder sig till varandra och bildar klumpar eller klasar. Detta kan ske naturligt under cellens normala utveckling och differensiering, eller som ett resultat av manipulation i laboratoriemiljö, såsom under cellkultur. Cellaggregering kan också ses i vissa patologiska tillstånd, såsom cancer, där cancerceller kan aggregera och bilda tumörer.
'Galaktos' är ett medicinskt termer som refererar till en enkel sockerart (en monosackarid) som förekommer naturligt i livsmedel och kroppen. Galaktos är en del av laktos, det dubbla sockret som finns i mjölk och många mjölkprodukter. När du dricker mjölk eller äter andra livsmedel som innehåller laktos bryts det ner till galaktos och glukos (en annan enkel sockerart) av ett enzym som kallas laktas.
Ett medicinskt tillstånd som kallas galaktosemi kan uppstå när individen saknar förmågan att bryta ned galaktos på grund av brist på laktas-enzym. Detta kan leda till symptom som illamående, buksmärtor och diarré efter intag av livsmedel som innehåller laktos. Galaktosemi behandlas vanligen genom att undvika livsmedel som innehåller laktos eller genom att följa en speciell diet som är rik på proteiner och fattig på socker.
Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.
The cardinal signs of inflammation are:
1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.
Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.
Röntgenkristallografi är en teknik inom strukturbiologi och fysikalisk kemi som används för att bestämma tre-dimensionella strukturer av molekyler, ofta proteiner och andra biologiska makromolekyler. Den bygger på att utnyttja diffraktionen av röntgenstrålning när den passerar genom en kristall av det ämne vars struktur ska bestämmas.
I en kristall är atomer och molekyler ordnade i ett periodiskt mönster, vilket gör att de agerar som en diffraktionsgitter när de utsätts för röntgenstrålning. Genom att mäta intensiteten och fasen på de diffraktionerade strålarna kan forskaren rekonstruera den elektroniska densitetsfördelningen i kristallen, vilket ger information om var atomerna befinner sig i förhållande till varandra. Genom att analysera denna information kan man bestämma molekylens tresidiga struktur på atomnivå.
Röntgenkristallografi är en mycket kraftfull metod inom strukturbiologin och har haft en stor betydelse för vetenskapens förståelse av biologiska processer på molekylär nivå. Metoden används bland annat för att studera proteiner som är involverade i sjukdomar, för att utveckla läkemedel och för att undersöka materialegenskaper hos oorganiska material.
Adaptive immunity, also known as acquired immunity, is a subcategory of the immune system that involves a targeted response to specific pathogens or antigens. This type of immunity develops throughout an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure to a particular pathogen. The adaptive immune response is characterized by the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens.
T cells, also known as T lymphocytes, are a type of white blood cell that plays a central role in cell-mediated immunity. They can directly attack infected cells or produce chemical signals that activate other immune cells. B cells, on the other hand, are responsible for producing antibodies, which are proteins that bind to specific antigens and neutralize them.
The adaptive immune response is highly specific and can take several days to develop after an initial exposure to a pathogen. However, once the immune system has encountered a particular pathogen, it will be better prepared to mount a rapid and effective response if the same pathogen is encountered again in the future. This is known as immunological memory and is the basis for vaccination.
In summary, adaptive immunity is a specific and targeted response to pathogens that develops over an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure. It involves the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens. This allows for a rapid and effective response to future infections with the same pathogen.
Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.
Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.
'Histocompatibility Antigen H-2D' er en type av histokompatibilitetsantigen (HLA) som finnes hos mus. Det er en molekyl som sitter på overflaten til celler i kroppen og hjelper systemet med å skille egen celler fra fremmede celler. H-2D er spesifikk for mus, svarende til HLA-A og HLA-B i mennesker. Disse antigenene er viktige i transplantasjon av organer og celler fordi de kan føre til en immunreaksjon hvis det er ikke en god match mellom donor og receiver.
Immunologiska synapser är en struktur som bildas vid kontakten mellan en immuncell, till exempel en T-lymfocyt eller B-lymfocyt, och en annan cell, som kan vara en annan immuncell eller en infekterad eller skadad cell. Synapsen består av ett speciellt område där de två cellerna kommer i kontakt med varandra och utbyter signaler.
Vid en immunologisk synaps bildas en uppsättning molekyler, inklusive receptorer, ligander och adaptorproteiner, som samlas upp i en hög koncentration i den centrala delen av kontaktzonen mellan cellerna. Dessa molekyler är viktiga för att aktivera immuncellen och koordinera dess funktioner, såsom cytokinproduktion, cytotoxicitet och antigenpresentation.
Immunologiska synapser spelar en central roll i den adaptiva immuniteten och är involverade i processer som aktivering av T-celler, aktivering av B-celler och regulering av immunresponsen. Dysfunktion i dessa strukturer kan leda till autoimmuna sjukdomar, allvarliga infektioner eller cancer.
Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.
Neurokinin-3-receptorer (NK3R) är en typ av G-proteinkopplad receptor som binder neuropeptidet neurokinin B (NKB). Dessa receptorer finns i centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet hos däggdjur. De är involverade i en rad fysiologiska processer, inklusive reglering av smärta, aptit, emesis, socialt beteende och reproduktiv funktion.
I CNS har NK3R-aktivering visats påverka dopaminutsöndring i hjärnan, vilket kan ha impliceringar för behandling av substansberoende och psykiatriska tillstånd som schizofreni. I perifera nervsystemet är NK3R-aktivering involverad i inflammatoriska processer och smärtreglering, vilket kan ha potential för behandling av smärtsjukdomar.
Läkemedelsutvecklingen har visat intresse för NK3R som ett möjligt mål för behandling av olika sjukdomstillstånd, inklusive substansberoende, psykiatriska tillstånd och smärtsjukdomar.
Adoptive immunotherapy is a type of cancer treatment that involves the transfer of immune cells from a donor (typically the patient themselves) into the patient's body to help fight cancer. The immune cells used in adoptive immunotherapy are often T-cells, which are a type of white blood cell that plays a central role in the body's immune response.
In adoptive T-cell therapy, T-cells are first collected from the patient's blood and then genetically modified in a laboratory to recognize and target specific cancer cells. The modified T-cells are then expanded in number in the lab before being infused back into the patient's body. Once inside the patient's body, the modified T-cells can seek out and destroy cancer cells that express the targeted antigen.
Adoptive immunotherapy has shown promise as a treatment for some types of cancer, particularly blood cancers such as leukemia and lymphoma. However, more research is needed to fully understand its potential benefits and risks, and to determine which patients are most likely to benefit from this type of therapy.
HLA-B är ett antigen som tillhör gruppen human leukocyte antigens (HLA) och är beläget på cellmembranet hos alla kroppens celler, förutom de röda blodkropparna. HLA-B är en del av det system som hjälper kroppen att skilja egen vävnad från främmande och spelar därför en viktig roll i immunförsvaret.
HLA-B-antigenet är ett proteinkomplex som består av två polypeptidkedjor, en lätt och en tung. Detta komplex binder till och presenterar små peptider från intracellulära proteiner för T-celler, vilket hjälper kroppen att identifiera och bekämpa infektioner orsakade av virus eller andra patogener.
Varje individ har två kopior av HLA-B-antigenet, en ärvt från varje förälder. Det finns många olika varianter av HLA-B-antigenet, och dessa varianter kan påverka risken för att utveckla vissa sjukdomar eller reagera på vissa läkemedel.
En kloncell är en cell som har exakt samma genetiska uppstäggning som den cell de har skapats ifrån. Detta uppnås genom att en cell kopieras och delar sig, vilket resulterar i en grupp identiska celler. Klonceller kan användas inom medicinen för att studera sjukdomar på cellnivå, utveckla terapier och tillverka celler som kan ersätta skadade eller defekta celler hos patienter.
"Fylogenetik" (förekommande stavning inom biologi på engelska: 'phylogenetics') är ett område inom biologin som handlar om att studera evolutionära relationer mellan olika arter eller andra taxonomiska grupper. Genom att jämföra morfologiska, genetiska och/eller fossila data kan forskare konstruera ett fylogenetiskt träd som visar hur olika arter tros ha utvecklats från gemensamma förfäder över tid.
Termen "fylogen" (på engelska: 'phylogeny') refererar till den evolutionära historien och relationerna mellan olika taxa, det vill säga en grupp organismer som är relaterade genom gemensam härstamning. En fylogeni kan representeras av ett diagramatiskt träd där varje gren representerar en klad, det vill säga en monofyletisk grupp med alla dess ättlingar inkluderat och utan inslag av äldre gemensamma förfäder.
I medicinsk kontext kan fylogenetiska analyser användas för att studera evolutionära relationer mellan patogena mikroorganismer, vilket kan vara viktigt för att förstå hur sjukdomar sprids och utvecklas, och hur vacciner och andra behandlingsmetoder kan utformas.
Scavenger receptors are a class of cell surface receptors that play a role in the clearance and disposal of various types of molecules, including modified lipoproteins, apoptotic cells, and environmental particles. They are expressed by a variety of cell types, including phagocytes such as macrophages and dendritic cells. Scavenger receptors have been divided into several different classes (A-E) based on their structural characteristics and ligand specificity. They can bind to a wide range of ligands, including oxidized low-density lipoprotein (oxLDL), advanced glycation end products (AGEs), and bacteria. The activation of scavenger receptors can lead to the uptake and degradation of these ligands, as well as the initiation of signaling pathways that regulate inflammation, immune responses, and cellular homeostasis.
In summary, Scavenger Receptors are a group of cell surface receptors that play a crucial role in recognizing, binding and clearing various modified lipoproteins, apoptotic cells, and environmental particles. They contribute to the maintenance of cellular homeostasis and the regulation of inflammation and immune responses.
"Adoptive transfer" är ett begrepp inom immunologi och medicin, och refererar till en teknik där immunceller med specifika antikroppar eller cytokiner transplanteras från en individ till en annan, för att behandla olika sjukdomstillstånd. Detta kan användas som terapi vid cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.
I adoptiv överföringen fångas först immunceller, oftast T-celler, från den givande individens blod. Dessa celler behandlas sedan i laboratoriet så att de uttrycker specifika receptorer som kan känna igen och attackera patogener eller cancerceller i den mottagande individen. Sedan transplanteras de behandlade immuncellerna tillbaka till mottagaren, där de börjar arbeta för att eliminera sjukdomsorsakarna.
Denna teknik har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt vid behandling av blodcancer och andra typer av cancer som utvecklar resistens mot konventionell behandling. Adoptiv överföring kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar genom att införa immunceller som modulerar det immune systemet och hjälper till att minska inflammationen och skadan på kroppens egna vävnader.
Interleukin-2 (IL-2) är ett protein som verkar som en signalmolekyl i immunsystemet och hör till gruppen av cytokiner. IL-2 binder till sin receptor, som består av tre delar: alpha, beta och gamma. Denna receptor är känd som IL-2-receptorn (IL-2R).
Den beta-subenheten av IL-2-receptorn, även känd som CD122, är en transmembranprotein som tillhör familjen cytokinreceptorer. Denna subenhet är nödvändig för att bilda en funktionell IL-2R och aktivera signaltransduktionsvägar som leder till celldelning, differentiering och överlevnad av T-celler och naturliga killer (NK)-celler.
Defekter i den beta-subenheten av IL-2-receptorn kan leda till immunbrist och autoimmuna sjukdomar.
T-cells lymfom är en typ av non Hodgkin lymfom, en cancer som drabbar det immunförsvarande systemet. T-cells lymfom utvecklas från ovanligt växte och onormalt fungerande T-celler, en sorts vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.
Det finns två huvudtyper av T-cells lymfom: perfektakeltyp T-cells lymfom och T-cells lymfom, icke-perfektakeltyp. Perfektakeltyp T-cells lymfom är vanligare hos barn och unga vuxna, medan T-cells lymfom, icke-perfektakeltyp oftast drabbar äldre vuxna.
Symptomen på T-cells lymfom kan inkludera utbuktningar i halsen, under armarna eller i ljumskarna, feber, nattsvett, trötthet och viktminskning. Behandlingen för T-cells lymfom kan bestå av kemoterapi, strålbehandling, immunterapi eller stamcellstransplantation. Prognosen varierar beroende på typen av T-cells lymfom och dess utbredning när den diagnostiseras.
Kalciumbindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till joner av calcium (Ca2+). Detta kan ske genom negativt laddade aminosyror, särskilt glutaminsyra och aspartsyra, i proteinet som attraherar de positivt laddade calciumjonerna. Kalciumbindande proteiner finns naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner. I vissa fall kan de hjälpa till att reglera intracellulärt kalcium, medan de i andra fall kan vara involverade i processer som koaguleringsfaktorer, hormontransporter och benvävnadsmineralisering. Exempel på kalciumbindande proteiner inkluderar kasein, albumin, parvalbumin och calmodulin.
Quaternary protein structure refers to the arrangement of multiple folded protein molecules (known as subunits) in a multi-subunit complex. These subunits can be identical or different and can interact with each other through non-covalent interactions such as hydrogen bonds, ionic bonds, and van der Waals forces. The quaternary structure provides stability to the overall protein complex and influences its function. It is important to note that not all proteins have a quaternary structure; some are composed of a single polypeptide chain and therefore only have primary, secondary, and tertiary structures.
Leukocytreduktionsmetoder är metoder som används för att minska antalet leukocyter (vita blodkroppar) i blodprodukter, såsom blod och blodplattor. Detta görs vanligtvis genom filtration eller centrifugering av blodet före transfusionen. Leukocytreduktion minskar risken för transfusionsrelaterade komplikationer som febrile reaktioner, allosensibilisering och överföring av infektionssjukdomar. Det kan också vara användbart för patienter med speciella behov, till exempel dem som är immunsupprimerade eller har risk för transfusionsrelaterad lungödem.
HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.
HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.
"Dimerisering" er en begrep i biokjemisk sammenheng og refererer til den proces, hvor to identiske eller ikke-identiske proteiner eller andre molekyler kobles sammen for å forme en større kompleks struktur. Disse parrede enheter kaller man "dimere". Dimeriseringen kan forekomme naturlig i levende organismer, men den kan også oppstå som en følge av eksogene faktorer, for eksempel ved virkning av visse typer medisinsk behandling.
Dimeriseringen kan ha betydning for mange forskjellige biologiske funksjoner, inkludert signalering, regulering og transport av molekyler i cellen. I noen tilfeller kan feilregulering av dimerisering føre til ubalanse i cellefunksjonen og kan være involvert i uviklingen av visse sykdommer, for eksempel kreft.
"Competitive binding" er en begreb brugt indenfor farmakologi og biokemi, der refererer til en situation hvor to eller flere forskellige molekyler konkurrerer om at binde sig til samme målprotein eller receptor. Dette betyder, at hvis en af de konkurrerende molekyler er bundet til målet, så bliver det vanskeligere for de andre molekyler at binde sig også, da der kun er en begrænset mængde af frit bindingssteder på proteinet.
Denne effekt kan udnyttes i forskellige sammenhænge, såsom ved udviklingen af medicin og behandlinger. For eksempel, hvis man kender en given receptors naturlige ligand (et molekyler der normalt binder sig til receptoren), kan man designe en konkurrerende ligand, der også er i stand til at binde sig til receptoren, men som har en ønsket virkning. Når den konkurrerende ligand gives til en patient, vil den fortrænge naturlige liganden fra receptoren og dermed blokere dens normale funktion.
Det er vigtigt at notere, at den relative styrke af bindingen mellem de forskellige molekyler og målproteinet også spiller en rolle i den konkurrence, der udspilles. Hvis et molekyler har en meget stærk binding til målet, kan det være svært at fortrænge det med andre molekyler, som kun har en svagere binding. Dette er grunden til, at man ofte taler om "binding affinitet" eller "dissociationskonstant (Kd)" for at beskrive styrken af bindingen mellem to molekyler.
I medicinsk sammenhæng kan begrebet "competitive binding" være relevant i forbindelse med udvikling og anvendelse af konkurrerende ligander, der har potentiale til at modvirke sygdomme eller symptomer ved at blokere specifikke receptorer eller enzymer i kroppen.
CD2-antigen, också känt som LFA-2 (Lymphocyte Function-associated Antigen 2), är ett transmembrant protein som uttrycks på T-lymfocyter, naturliga killer-celler och en del B-lymfocyter. Det fungerar som en adhesionsmolekyl och spelar en viktig roll i cell-till-cellinteraktioner under immunförsvarets respons. CD2 interagerar med sin ligand, LFA-3 (CD58), på annan cells yta för att hjälpa till att stabilisera kontakten mellan cellerna och aktivera signalsystemet inne i T-cellen. Detta är viktigt för att initiera och underhålla immunresponsen.
Hemagglutination är en process där röda blodkroppar (erytrocyter) sammanlänkas till klumpar på grund av interaktion med en substans, ofta ett protein eller polysackarid på ytan av en virus eller bakterie.
En hemagglutinationstest (HAT) är ett laboratorietest som utnyttjar denna egenskap för att detektera antikroppar i serumprover från patienter. I testet blandas serumprovet med röda blodkroppar och den specifika mikroorganismen (antigen) som man vill undersöka. Om patientserumet innehåller antikroppar mot den aktuella mikroorganismen kommer de att binda till antigenet, vilket orsakar hemagglutination och bildandet av blodkroppsklumpar. Om det inte finns några antikroppar i serumprovet kommer röda blodkroppar och antigen att förbli separerade.
Hemagglutinationstester används ofta inom diagnostiken av olika infektionssjukdomar, till exempel influensavirusinfektioner och malariaparasiter. Dessa tester är relativt enkla att utföra och ger snabba resultat, men de har blivit allt mindre vanliga på grund av utvecklingen av mer känsliga och specifika serologiska testmetoder, såsom ELISA-tester (Enzyme-linked Immunosorbent Assay).
En kolhydratsekvens refererar till en rad av sammanlänkade monosackarider (enkelkolhydrater) som tillsammans bildar ett kolhydratmolekyl. Kolhydrater är organiska föreningar som består av kol, väte och syre, och de kan delas in i enklare enheter som monosackarider (enkelkolhydrater), disackarider (dubbelsocker) och polyoler. När dessa enheter sammanlänkas bildar de kolhydratsekvenser, även kända som oligosackarider eller polysackarider beroende på antalet monosackarider i sekvensen.
Exempel på kolhydratsekvenser inkluderar stärkelse (ett polysackarid bestående av flera hundra glukosenheter), cellulosa (ett polysackarid bestående av tusentals glukosenheter) och dextran (ett oligosackarid bestående av 10-100 glukosenheter). Dessa kolhydratsekvenser kan spela en viktig roll i biologiska processer, såsom energiomsättning, cellytstruktur och cellkommunikation.
T-lymfocyter, cytotoxiska, är en typ av vita blodcellar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De är specialiserade på att identifiera och eliminera celler som är smittade med virus eller som har blivit cancerosa. Cytotoxiska T-lymfocyter kan direkt döda sådana celler genom att sekretera toxiska ämnen eller via kontaktmedierad celldöd. Dessa lymfocyter utvecklas i tarmens limfa och bär på CD8-receptorer, varför de också kallas CD8+ T-celler.
"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.
CD27 är ett proteinsurfatantigen som tillhör tumor nekros factor-receptor familjen. Det uttrycks på aktiverade B-celler, T-celler och naturliga killer (NK)-celler. CD27 spelar en viktig roll i ko-stimulering av T-celler och B-cellernas differentiering, proliferation och överlevnad. CD27 binder till liganden CD70, som uttrycks på aktiverade T-celler, B-celler och dendritiska celler.
CD27-antigen definieras medicinskt som ett proteinsurfatantigen som kodas av genen CD27 och som är involverad i immunresponsen. Ändringar eller mutationer i CD27-genen kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel autoimmuna sjukdomar och cancer.
I'm happy to help! However, I believe there may be a small typo in your question. If you are asking for a experimental definition of "melanoma," here it is:
Melanoma is a type of skin cancer that develops from melanocytes, the pigment-producing cells in the skin. Experimentally, melanoma can be defined as a malignant tumor with the potential to invade surrounding tissues and metastasize to distant organs. It is characterized by the uncontrolled growth of melanocytes, which can form large, irregularly shaped, and often darkly pigmented lesions on the skin.
Experimental research into melanoma involves studying its underlying molecular mechanisms, genetic mutations, and signaling pathways to develop new therapies and treatments. Researchers may use various models such as cell lines, animal models, and patient-derived xenografts to study melanoma progression and response to therapy. The goal of experimental research is to identify novel targets for therapeutic intervention and improve the outcomes for patients with melanoma.
"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.
I korthet innebär tekniken följande steg:
1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.
Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.
KIR3DL2 är ett genetiskt polymorft receptorprotein som tillhör killeer-klassen I-receptor (KIR) familj. Det är en inhibitorisk receptor som uttrycks på naturliga mördarceller (NK-celler) och andra typer av vita blodceller, såsom T-celler.
KIR3DL2 består av tre extracellulära domäner, en transmembrana domän och ett cytoplasmiskt skaft med två inhibitoriska intracellulära domäner. Receptorn binder specifikt till HLA-klasse I-molekyler på cellens yta, vilket leder till att NK-cellernas aktivitet hämjs och skyddar cellen från attack.
Mutationer i KIR3DL2 kan leda till förändringar i receptorns förmåga att binda till HLA-klasse I-molekyler, vilket kan ha konsekvenser för NK-cellernas funktion och immunförsvaret. Därför är det viktigt att förstå strukturen och funktionen hos KIR3DL2 för att kunna förstå dess roll i sjukdomar som berör immunsystemet, såsom cancer och infektioner.
En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.
Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.
IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.
Inflammatoriska mediatorer är signalmolekyler som frisätts från celler under inflammation och aktiverar olika processer i kroppen för att bekämpa skada eller infektion. Exempel på inflammatoriska mediatorer inkluderar cytokiner, chemokiner, prostaglandiner, leukotriener och komplementproteiner. Dessa molekyler hjälper till att rekrytera vita blodkroppar till området av skada eller infektion, öka permeabiliteten i kapillärväggarna för att underlätta transporten av immunceller och andra substanser till platsen, och aktivera smärt- och feberrespons. Även om inflammatoriska mediators signaler är viktiga för att initiera och upprätthålla en effektiv immunrespons kan överdriven eller förlängd aktivering av dessa molekyler leda till skada på kroppens egna vävnader och bidra till patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.
Neurokinin A (NKA) er ein peptid hormon som er del av en gruppe av sustanser kalla tachykininer. NKA produseres naturlig i kroppen og fungerer som en transmitter i nervsystemet, særlig i det sympatiske nervesystemet. Det er involvert i reguleringen av blodtrykk og smertestemninger, og det kan også spille en rolle i endringer i appetitt og søvn. NKA binder seg til reseptorer som kaller neurokinin 1 (NK1) reseptorer, og det er involvert i ulike fysiologiske prosesser som inflammasjon og smerteoverføring.
Takykininer är en grupp neuropeptider, som är kända för att vara involverade i smärtperception, inflammation och homeostatiska processer i centrala nervösa systemet (CNS) och det perifera nervsystemet (PNS). De aktiverar G-proteinkopplade receptorer, kända som neurokinin 1 (NK1), neurokinin 2 (NK2) och neurokinin 3 (NK3) receptorerna.
De två viktigaste takykininer i människan är substance P och neurokinin A, som båda uttrycks från samma gen, preprotaksykin (PPT), men klipps isär av proteaser för att producera de två olika peptiderna. Substance P är en stark smärtmedlare och inflammatorisk mediator, medan neurokinin A har en mer välbevarad roll i regleringen av andning och bronkiodilation.
Takykininer spelar också en roll i andra fysiologiska processer som till exempel blodtryck, aptit, sömnschema, minnesfunktion och emotionella respons. Deregleringar i takykinin-systemet har visats vara involverade i flera sjukdomszustånd, inklusive smärtsjukdomar, neuropsykiatriska störningar och kronisk inflammation.
'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.
I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.
Interleukin-18 (IL-18) är en typ av cytokin, ett protein som verkar som signalmolekyler i immunsystemet. IL-18 binder till sin receptor, Interleukin-18 Receptor alpha Subunit (IL-18Rα), för att aktivera olika cellulära svar inom immunförsvaret.
IL-18Rα är en transmembranproteinreceptor som uttrycks på ytan av flera olika slags immunceller, däribland T-celler, naturliga killer (NK) celler och makrofager. När IL-18 binder till IL-18Rα aktiveras en signalkaskad som leder till att cellerna producerar och sekreterar andra cytokiner och kemokiner, vilket i sin tur rekryterar och aktiverar fler immunceller för att bekämpa infektioner eller stänga av inflammation.
IL-18 är involverad i både adaptiva och innata immunsvar och har en viktig roll i regleringen av cellulär immunitet, inflammation och autoimmunitet. Dysfunktion i IL-18- eller IL-18Rα-signalsystemet kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska böjlingssjukdomar och cancer.
Oxidativ stress definieras som ett tillstånd av obalance mellan produktionen av fria radikaler och andra reaktiva syre-species (ROS) och den förmåga hos celler att neutralisera dem eller reparera skador som orsakats av dem. Fria radikaler och ROS är mycket reaktiva molekyler som innehåller syre och saknar en elektron, vilket gör dem instabila och villiga att reagera med andra molekyler i kroppen för att stabilisera sig. Denna process kan leda till skador på cellmembran, proteiner, DNA och andra cellulära strukturer, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till sjukdomar.
Oxidativ stress uppstår när produktionen av fria radikaler och ROS överstiger cellers förmåga att hantera dem genom neutraliseringsprocesser som inkluderar enzymer som superoxiddismutas (SOD), katalas (CAT) och glutationperoxidas (GPx), samt antioxidanter som vitamin C, vitamin E och beta-karoten. Faktorer som kan öka risken för oxidativ stress inkluderar exponering för tobaksrök, luftföroreningar, ultraviolett strålning, inflammation, stresstillstånd och vissa läkemedel. Oxidativ stress har kopplats till en rad sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och åldrande.
Immunologiska modeller är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av immunsystemet och dess interaktioner med patogener, såsom virus och bakterier. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur olika faktorer, som antigenstruktur, cellpopulationer och cytokiner, påverkar immunsvar och sjukdomsförlopp. Immunologiska modeller kan vara mycket enkla, med några få variabler, eller mycket komplexa, med tusentals variabler och icke-linjära interaktioner. De kan användas för att undersöka grundläggande immunologiska principer, testa hypoteser om sjukdomsmekanismer eller utvärdera effektiviteten av olika vacciner och terapeutiska strategier.
'Kongenäsor' (latin: *Apae* congenitae) är en medfödd missbildning där individen föds utan näsa eller med en underutvecklad näsa. Detta orsakas av att de två knölarna i ansiktet, som normalt växer samman och bildar näsan, inte har utvecklats korrekt under fostertiden.
Det finns olika grader av kongenäsor, från mildare former där det endast finns en liten upphöjning på näsfältet till allvarligare former där det saknas nästan allt av näsan. I vissa fall kan andningssvårigheter uppstå som ett resultat av den missbildade näsan, men i andra fall kan individen ha relativt normal andning och livskvalitet.
Traditionell behandling för kongenäsor har innefattat kirurgiska ingrepp för att återställa andningsvägarna och skapa en funktionell näsa. Den exakta behandlingsplanen beror på individens specifika anatomiska och hälsotillstånd.
Beta-2-mikroglobulin (β2M) är ett protein som förekommer naturligt i kroppen och har en molekylvikt på cirka 11 800 Dalton. Det bildas i endoplasmatiska reticululumet hos alla celler i kroppen, men framförallt av plasma cells (en typ av vit blodcell).
β2M är en komponent i major histokompatibilitetskomplexet (MHC klasse I) som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera cellulära antigen till T-celler. Ett högt serumvärde av β2M kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, framförallt när det gäller sjukdomar som involverar en ökad celldelning eller nedsatt njurfunktion.
I klinisk kontext är β2M ett viktigt tumörmarkör för multipelt myelom (en cancerform i benmärgen) och andra plasma cellrelaterade sjukdomar, eftersom dess serumkoncentration korrelerar med tumörbörd och aktivitet.
Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.
Takykininreceptorer är en typ av G-proteinkopplade receptorer som binder till neuropeptider, som är korta peptidmolekyler som fungerar som signalsubstanser i nervsystemet. Takykininer är en grupp av neuropeptider som inkluderar substance P, neurokinin A och neurokinin B. Dessa neuropeptider binder till tre olika typer av takykininreceptorer: NK1, NK2 och NK3.
NK1-receptorerna binder främst till substance P och är involverade i smärta, inflammation och emotionella respons. De kan hittas i höga koncentrationer i hjärnan, ryggmärgen och tarmarna.
NK2-receptorerna binder främst till neurokinin A och är involverade i bronkiodilation, slemproduktion och smärta. De kan hittas i höga koncentrationer i lungorna, mag-tarmkanalen och centrala nervsystemet.
NK3-receptorerna binder främst till neurokinin B och är involverade i reguleringen av sömnen, aptiten och smärta. De kan hittas i höga koncentrationer i hjärnan och ryggmärgen.
Takykininreceptorer är viktiga mål för läkemedelsutveckling inom områden som smärtlindring, behandling av psykiatriska sjukdomar och behandling av andningsbesvär.
"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.
"Galaktosylceramider" er en type med lipid (et fedtstoff) som forekommer naturlig i kroppen. Det er en form for ceramid, som er en viktig komponent i cellemembranene og spiller en rolle i celle signalering og celleregenerasjon. Galaktosylceramider består av et ceramid molekyle som har en galaktose sukkeren bundet til det. Det er særlig viktig for funksjonen i nerver og kan være involvert i utviklingen av visse neurologiske lidelser, som f.eks. Krabbe sykdom.
Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.
Substans P är ett neuropeptid som initialt isolerades från häst- och oxbränsveri. Det består av 11 aminosyror och är involverat i smärta, inflammation och hedomodulering. Substans P verkar genom att binda till G-proteinkopplade receptorer, vilket leder till aktivering av signaltransduktionsvägar som orsakar smärta och ökad blodgenomströmning. Det är också involverat i regleringen av aptit, sömn och minnesfunktioner. Substans P har undersökts för sin potential som terapeutiskt mål för behandling av smärta, depression och andra sjukdomar.
"Kroppspulsåder" (koronarartärer) är de blodkärl som förser hjärtmuskulaturen med syre och näringsämnen. Det finns två huvudsakliga koronarartärer: den vänstra och den högra. Den vänstra koronarartären delar sig vanligtvis i en framgående gren, som förser blod till framsidan av vänster ventrikel (den kraftigaste pumpande kamrarna i hjärtat), och en bakre gren, som förser blod till baksidan av både höger och vänster ventrikel. Den högra koronarartären förser blod till höger ventrikel och delar sig ofta i två grenar: en som förser hjärtspetsen (apex) och en annan som förser det bakre delen av höger atrium.
Kroppspulsåder kan drabbas av åderförkalkning (ateroskleros), vilket kan leda till ischemisk hjärtsjukdom, såsom angina pectoris eller hjärtinfarkt.
I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:
1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.
Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.
Ett endoplasmatiskt nätverk (ER) är en sammanlänkad serie membrankanaler i eukaryota celler. Det utgör ett komplext intracellulärt membransystem som deltar i syntesen, modifieringen och transporten av proteiner och lipider. ER kan delas in i två typer: det grova ER (RER) och det glatt ER (SER). RER har ribosomer fäst på ytan och är involverat i proteintranslering och -foldning, medan SER saknar ribosomer och deltar i lipidsyntesen och metabolismen. ER kommunicerar också med andra organeller som golgiapparaten, mitokondrier och nucleus genom membrankontinuitet och vesikulär transport.
B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.
Blockerande antikroppar, även kända som neutraliserande antikroppar, är en typ av antikroppar som produceras av B-celler i samband med en infektion eller vaccination. Dessa antikroppar har förmågan att binda till ytor på patogener (sjukdomsalstrande mikroorganismer) och förhindra dem från att infectera värdkällor, till exempel celler i kroppen. Genom att blockera infektionen bidrar blockerande antikroppar till en immunförsvarsmekanism som skyddar kroppen från framtida infektioner av samma patogen.
När en blockerande antikropp binder till ett patogen förhindras ofta det att binda till receptorer på värdceller, vilket annars skulle ha möjliggjort cellinfektion och fortsatt infektionsspridning. Antikroppen fungerar som en barriär mellan patogenen och värdcellen, vilket förhindrar att sjukdomen etableras eller sprider sig i kroppen.
Blockerande antikroppar är speciellt viktiga när det gäller skydd mot virusinfektioner, eftersom de kan förhindra viruset från att infektera celler och replikera sig. De har visat sig vara effektiva i både förebyggande och terapeutiska kontexter, då de kan ge immunitet eller minska sjukdomens allvarlighetsgrad.
HLA-G antigens are a type of human leukocyte antigen (HLA) class I molecule that plays a crucial role in the immune system. HLA molecules are responsible for presenting pieces of proteins from inside the cell to the immune system's T cells, which helps the body distinguish between its own cells and foreign invaders like viruses and bacteria.
HLA-G antigens are unique because they have a limited tissue distribution and are primarily expressed in fetal tissues, the placenta, and certain adult tissues such as the cornea, thymus, and pancreas. They also exhibit reduced polymorphism compared to other HLA class I molecules.
HLA-G antigens have been shown to have immunosuppressive properties and are involved in maintaining tolerance to fetal antigens during pregnancy. They can inhibit the activation and proliferation of various immune cells, including natural killer (NK) cells, cytotoxic T lymphocytes (CTLs), and B cells.
Abnormal expression of HLA-G antigens has been observed in certain diseases, such as cancer and autoimmune disorders, and may contribute to the pathogenesis of these conditions by promoting immune evasion and tolerance. Therefore, HLA-G antigens are an area of active research in immunology and transplantation biology.
Medicinsk definition: Mutagen, targeted
A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.
A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.
Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.
In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.
Lymphocyte Function-Associated Antigen-1 (LFA-1) är ett integrinprotein som uttrycks på ytan av vita blodceller, särskilt lymfocyter. Det består av två subenheter, alpha-L (CD11a) och beta-2 (CD18), och spelar en viktig roll i cell-till-cellinteraktioner och signaltransduktion. LFA-1 interagerar med olika ligander, till exempel ICAM-1 och ICAM-2, vilket möjliggör adhesion mellan celler och reglering av immunresponser. Dessutom är LFA-1 involverat i migrationen av lymfocyter till inflammationsområden och hjälper till att koordinera aktivering av immunceller under en immunrespons.
Bovine serum albumin (BSA) är ett protein som utvinns från nötkreatursserum. Det används ofta som en proteinkälla och stabilisator i biologiska system, exempelvis inom molekylärbiologi och cellbiologi. BSA har en mycket liknande struktur och funktion som mänsklig serumalbumin (HSA) och används ofta som kontrollprotein i immunologiska tester.
'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.
"Decidua" är en medicinsk term som refererar till den del av livmodern (endometriet) hos däggdjur, inklusive människan, som utsöndrar speciella celler och vävnad under graviditeten för att möjliggöra för ett befruktat ägg att fästas och utvecklas. Den består av två skikt: decidua basalis (den del som är närmast muskulaturen i livmodern) och decidua capsularis (den del som är närmast fosterhinnan).
Deciduan vävnaden bildas genom en process där endometriet omformas för att stödja fostret under graviditeten. Den innehåller blodkärl, immunceller och hormonreceptorer som hjälper till att reglera fostrets tillväxt och skydda mot infektioner. Efter förlossningen eller abort avlägsnas denna vävnad genom menstruationen.
Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.
Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).
Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.
I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.
'Blodplättar' er kort for trombocyter, som er ein viktig del av blodets koagulasjonssystem. De er små, diskformade celler uten kjerne som produseres i benmärken og kan leve opp til 10 dager i blodet før de brytes ned. Når det oppstår en skade eller sår i kroppen, blir trombocytene aktivert og klumper sammen for å form et blodstopp og hindre fortsatt blødning. Redusert antall trombocyter kan føre til en medisinsk tilstand kalt trombocytopeni, mens for store antall kan føre til trombocytos.
NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.
Alpha-2 integrin, också känt som CD49b, är en typ av celladhäsionsmolekyl som hör till integrinfamiljen. Det består av två subenheter, alpha-2 och beta-1, som tillsammans bildar en heterodimer. Alpha-2 integrin är involverat i flera cellulära processer, inklusive celldelning, migration, adhesion och signaltransduktion.
I synnerhet är alpha-2 integrin välkänt för sin roll i interaktionen mellan blodplättar (trombocyter) och underliggande endotelceller i blodkärlen. Detta bidrar till att stabilisera blodplattarnas adhesion till skadade vävnader och är därför viktigt för hemostasen, det vill säga blodstillningen. Mutationer i genen som kodar för alpha-2 integrin kan leda till sjukdomar såsom Glanzmanns trombasteni, en blödningsrubbning orsakad av defekter i blodplattarnas förmåga att koagulera.
Interleukin-18 (IL-18) är ett cytokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-18-receptorer är proteiner på cellytan som binder till IL-18 och utlöser en signaltransduktion som leder till celldelning, differentiering eller apoptos (programmerad celldöd). Det finns två kända typer av IL-18-receptorer: IL-18Rα och IL-18Rβ. För att aktiveras måste båda receptorerna finnas på samma cell och IL-18Rα binder till IL-18 medan IL-18Rβ fungerar som en accessorisk protein för att initiera signaltransduktionen.
IL-18-receptorer finns på många olika typer av celler, inklusive immunceller såsom T-celler, B-celler och natural killer (NK) celler. När IL-18 binder till sina receptorer kan det leda till aktivering av immunförsvaret och produktionen av andra cytokiner som bidrar till inflammation och immunitet. Dysregleringar i IL-18-signalering har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.
Interleukin-2-receptor (IL-2R) er ein type av reseptorer som finns på overflata av mange slags immuns cells, bl.a. T-celler og NK-celler. IL-2R består av tre forskjellige underenheter: alpha (CD25), beta (CD122) og gamma (CD132). Disse underenhetene kan forekomme i ulike kombinasjoner, noh vil IL-2R oftest referere til den komplekse bestående av både alpha- og betaenheten samt gammaenheten.
IL-2 er ein cytokin som spiller en viktig rolle i aktivering og proliferasjon av T-celler. Når IL-2 binder til IL-2R, fører dette til intrasellulær signaloverføring som leder til aktivering av forskjellige cellulære prosesser, bl.a. cellveskelvokst og produksjon av andre cytokiner. Dermed er IL-2R ein viktig regulerende faktor i immunsresponset.
Abnorme nivåer av IL-2R kan være forbundet med ulike sykdommer, bl.a. autoimmune sjukdomar og kræft. For eksempel er høye nivåer av IL-2R i blodet ein indikator på aktiviteten til mange slags kræftceller, og det kan være brukt som ein markeringsfaktor for diagnose og overvaking av kræft.
Cytoplasmatic granules are small, membrane-bound organelles or inclusions found within the cytoplasm of cells. They contain various substances, such as proteins, lipids, and carbohydrates, which play specific roles in cellular functions. Different types of cytoplasmic granules have distinct appearances and compositions, depending on their function. Some examples include:
1. Secretory granules: These are found in cells that produce and release various substances, such as hormones, enzymes, or neurotransmitters. They store these substances and fuse with the cell membrane during exocytosis to release their contents into the extracellular space.
2. Lysosomes: These are membrane-bound organelles that contain digestive enzymes. They break down waste materials, foreign particles, and damaged organelles within the cell through a process called autophagy.
3. Melanosomes: Found in melanocytes, these granules contain the pigment melanin, which is responsible for skin, hair, and eye color.
4. Weibel-Palade bodies: These are found in endothelial cells lining blood vessels and store proteins involved in blood clotting and vasodilation.
5. Granules in neutrophils and other immune cells: Neutrophils contain granules filled with enzymes, antimicrobial peptides, and reactive oxygen species that help eliminate pathogens during an immune response.
6. Lipid droplets: These are cytoplasmic granules that store lipids, primarily triglycerides, for energy production or membrane synthesis.
7. Glycogen granules: Found in cells like hepatocytes and muscle cells, these granules store glycogen, a polysaccharide used as an energy source.
These are just a few examples of cytoplasmic granules found within various cell types. Each type has a unique composition and function that contributes to the overall health and functioning of the cell.
"Disulfides" er ein type av kjemisk binding som ofte forekommer i proteiner. I denne typen av binding har to svømlelegger i proteinets oppbygging – ofte to sulfhydrylgrupper (–SH) – reagert med hverandre og formet en disulfidbinding (–S–S–). Disulfidbindinger stabliserer proteinet ved å holde de to svømleleggerne i en fast, foldet konfigurasjon. Disulfidbindinger er vanlige i utenforholdsholdende proteiner som finnes i blodet og i fedtet, men de kan også forekomme i andre typer av proteiner.
Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.
CXCR3 är en typ av receptor som tillhör superfamiljen av G-proteinkopplade receptorer. Den är specifikt inblandad i immunresponsen och inflammationen. CXCR3 aktiveras av tre olika kemiska signalsubstanser, kända som länkar eller cytokiner: CXCL9, CXCL10 och CXCL11. När dessa ligander binder till CXCR3 på cellens yta utlöses en signaltransduktion som kan leda till celldifferentiering, celldelning, migration och inflammation.
CXCR3-receptorer finns på olika slags immunceller, inklusive T-lymfocyter, naturliga killer (NK)-celler och dendritiska celler. Dessa celler är viktiga i kroppens försvar mot infektioner och cancer. I sjukdomar som kan leda till ökad inflammation, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer, kan CXCR3-receptorerna spela en roll i patofysiologiska processer genom att rekrytera immunceller till skadade vävnader eller tumörer.
Interleukin-12 (IL-12) är ett cytokin som produceras av antigenpresenterande celler, såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunresponsen, särskilt den adaptiva immuniteten. Det gör detta genom att stimulera till differentiering av T-hjälparceller (TH1) och naturliga mördare (NK) celler.
IL-12 receptor är en transmembranprotein som består av två subenheter, IL-12Rβ1 och IL-12Rβ2. Dessa subenheter bildar ett heterodimeriskt komplex på cellytan där IL-12 binder och utlöser en signalkaskad som leder till aktivering av olika signaltransduktionsvägar, inklusive JAK-STAT-signalering.
IL-12 receptorn är involverad i regleringen av immunresponsen genom att modulera cytokinproduktion och cellulär differentiering. Dessutom har IL-12 receptor visat sig ha en viktig roll i kampen mot infektioner, särskilt intracellulära patogener som mykobakterier och parasiter. Dessutom kan defekter i IL-12-receptorn leda till immunbrist och ökad susceptibilitet för infektioner.
Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:
1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.
For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.
'COS-celler' är en typ av genetiskt modifierade celler som används inom molekylärbiologi och biomedicinsk forskning. COS-celler är en speciell linje av simia (apa) fibroblaster som har transformerats med ett virus, bestående av adenoviruskapselförpackat DNA från svin-svampsvulstvirus (SV40).
Denna modifiering gör att COS-cellerna uttrycker T-antigen, ett protein som binder till och aktiverar origo på plasmid-DNA, vilket underlättar effektivare och säkrare kloning av exogena DNA. Detta gör COS-celler till en populär val för att producera stora mängder fritt protein in vitro från klonade gener.
Det finns två huvudtyper av COS-celler: COS-1 och COS-7. COS-1 är diploid, medan COS-7 är en subklon av COS-1 som har ökad stabilitet och effektivitet vid proteinproduktion.
Fagocytos är en process där ett cellulärt djurcellsbegrepp, som en fagocytotisk vit blodcell (leukocyt), omger och internaliserar en främmande partikel, såsom en mikroorganism eller ett partikulärt material, genom att forma pseudopodier runt den och bilda ett speciellt organell-like struktur känd som fagosom. Denna process är en del av det immunförsvar som hjälper till att eliminera patogener och skadliga partiklar från kroppen. Efter internaliseringen, kommer den fagosomerade partikeln att transporteras till lysosomen för nedbrytning och eliminering.
Självtolerans är en immunologisk term som refererar till förmågan hos ett individuals immunsystem att inte reagera eller attackera sina egna celler och vävnader. Detta är en nödvändig aspekt av vår immunitet eftersom det förhindrar att vårt eget kroppsvävnad behandlas som främmande, vilket skulle kunna leda till autoimmuna sjukdomar där kroppen attackerar sig själv. Självtolerans uppnås genom en balans mellan aktiva processer som eliminerar eller inaktiverar immunceller som reagerar på våra egna antigen, och passive processer som förhindrar att sådana celler utvecklas.
En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.
Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.
"Cell heritage" er en betegnelse for de genetiske og epigenetiske egenskaber, som en celle arver fra sin oprindelige stamcellule. Dette inkluderer den specifikke kombination af gener, som cellen har fået via arvematerialet (DNA) fra sine forældre, samt de ændringer i genekspression og cellulær funktion, der er sket siden cellelinjen blev dannet.
Epigenetiske ændringer kan også påvirke cellens arv og bestemme, hvilken type celle den bliver, uden at ændre dens grundlæggende DNA-sekvens. Disse ændringer kan være reversible og kan skyldes faktorer som miljø, livsstil og alder.
I klinisk sammenhæng er cell heritage relevant for regenerativ medicin, hvor man benytter stamceller til at behandle sygdomme og skader. Forståelsen af cellens arv kan hjælpe med at prædikere, hvilken type celle der vil blive dannet og hvordan den vil opføre sig i et givent miljø.
Fc-receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen, till exempel vita blodceller (leukocyter) som neutrofiler, monocyter och B-celler. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av antikroppar (immunglobuliner), vilket möjliggör olika funktioner beroende på celltyp. Några exempel på funktioner som kan utföras när Fc-receptorer aktiveras är fagocytos, degranulation och antibaskedefektering. Dessa processer är viktiga för att bekämpa infektioner och underhålla homeostasen i kroppen.
Kärnmatrixassocierade protein (NMP) är ett samlingsbegrepp för de proteiner som finns i kärnmatrisen, det vill säga den nukleära strukturen som utgör en central del av eukaryota cellkärnor. Kärnmatrisen består huvudsakligen av proteiner och nukleära ribonukleoproteinpartiklar (nukleära RNP:er) och har en viktig roll i regleringen av transkription, DNA-replikering, DNA-lagning och kromosomstabilitet.
NMP kan delas in i olika grupper baserat på deras funktioner och interaktioner med andra molekyler. Några exempel på typer av NMP är:
1. Histoner: De är de mest välkända kärnmatrixproteinerna och har en central roll i packningen av DNA till nukleosomer, som är grundenheterna i kromatinstrukturen.
2. High Mobility Group (HMG) proteiner: Dessa proteiner binder till DNA och hjälper till att organisera den i kärnmatrisen. De har också en roll i transkriptionsreglering.
3. Lamininer och lamin-associerade proteiner: Dessa proteiner bildar ett nätverk av filament som ligger under kärnmembranet och ger stöd till kärnmatrisen. De är också involverade i regleringen av DNA-replikering, transkription och lagning.
4. Chromatin-remodelingskomplex: Dessa proteiner hjälper till att ändra strukturen på kromatinet så att DNA-sekvenser kan kommas åt för transkription eller andra processer.
5. Transkriptionsfaktorer och koaktivatorer: Dessa proteiner binder till DNA och reglerar transkriptionen av gener genom att påverka RNA-polymeraset.
I allmänhet är kärnmatrisen en dynamisk struktur som förändras under olika cellcykler och vid olika cellulära processer, såsom differentiering, apoptos och onkogenes. Dess komponenter interagerar med varandra och med andra proteiner i cellen för att reglera genuttryck och andra cellulära funktioner.
Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.
Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.
Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.
Bakteriell vidhäftning, eller bacterial adhesion, är en medicinsk term som refererar till sättet som bakterier kan fästa sig vid olika ytor, till exempel celler eller medicinska implantat. Detta sker genom att bakterierna producerar speciella proteiner, så kallade adhesiner, som kan binda till specifika receptorer på värdcellernas yta. När bakterierna har fäst sig kan de sedan bilda biofilm, en samling av bakterier och extracellulära material, vilket kan göra dem svårare att behandla med antibiotika.
Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.
Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.
Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.
Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre i ett högt oxidationstillstånd. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andningen, men deras koncentration kan öka avsevärt under vissa patologiska tillstånd, såsom ischemisk skada och inflammation.
Reaktiva syre radicaler har en oskyddad elektron i sin yttre elektronskal, vilket gör dem mycket reaktiva och fähiga att reagera med andra molekyler i kroppen, bland annat med DNA, proteiner och lipider. Denna reaktivitet kan leda till skada på cellmembran, proteiner och DNA, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till cancer.
Exempel på reaktiva syre radicaler inkluderar superoxidradikaler (O2•−), väteperoxidradikaler (HO2•) och hydroxylradikaler (•OH). Kroppen har ett antal mekanismer för att skydda sig mot skador orsakade av reaktiva syre radicaler, bland annat genom att producera antioxidanter som neutraliserar dessa molekyler.
Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.
Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.
Molekylära chaperoner är proteiner som hjälper till att folda andra proteiner korrekt i cellen. De gör detta genom att binda till de nyss syntetiserade, ofullständigt foldeda proteinerna och hjälper dem att följa den naturliga foldningsvägen så att de kan bilda sin tredimensionella struktur korrekt.
Molekylära chaperoner finns i alla levande celler och är speciellt viktiga under stressförhållanden, då cellen utsätts för högre temperaturer eller andra faktor som kan störa proteinernas foldning. Chaperonerna skyddar också proteiner från att aggregera eller klumpa ihop sig till icke-funktionella aggregerat strukturer.
Exempel på molekylära chaperoner inkluderar Hsp70, Hsp90 och GroEL/GroES i bakterier. Dessa proteiner har olika mekanismer för att hjälpa till med proteinfoldning, men de arbetar alla tillsammans för att säkerställa att cellens proteiner är korrekt foldeda och funktionella.
Superoxid (O2•−) er en reaktiv iledsradikal som dannes når ett il oxygenatom mister en elektron. Det oppstår naturlig i kroppen som en biprodukt av cellulær aerob respirasjon, og er en del av den normale redox-homeostasen i levende organismer. Superoxid er imidlertid også skadelig i høye koncentrasjoner og kan forårsake oxidativ stress og skade cellulære komponenter som lipider, proteiner og DNA. Dette kan føre til en rekke medisinske tilstander, inkludert aldring, kronisk inflammasjon, kardiovaskulær sykdom og cancer.
I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."
In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.
The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.
Transplantatavstötning, även känd som transplantatmotstånd eller host mot graft-reaktion (HMR), är ett immunologiskt fenomen där den mottagande individens immunsystem identifierar det transplanterade organet eller vävnaden som främmande och svarar med en attack. Detta sker genom att immunceller, framförallt T-lymfocyter, producerar antikroppar och cytokiner som angriper transplantatet.
Transplantatavstötning kan leda till inflammation, skada och eventuell avstängning av det transplanterade organet eller vävnaden. För att förhindra eller reducera risken för transplantatavstötning använder läkare immunosuppressiva mediciner som dämpar den mottagande individens immunsvar. Dessa behandlingar måste dock balanseras mot riskerna för infektioner och andra biverkningar av låga immunförsvar.
Protein undersyrer, også kjent som proteindefisiens, refererer til et tilstand hvor individet ikke får nok proteiner for å oppfylle sine kroppsbehov. Protein er en viktig byggestoff for kroppen og er involvert i mange funksjoner som muskelforming, immunforsvar, hormonproduksjon og andre essensielle biokjemiske prosesser.
En proteinundersyre kan føre til en rekke negative helsekonsekvenser, herunder vansakhet, svakt muskeltonus, økt risiko for infeksjoner, langsom vekst hos barn og unge, og i alvorlige tilfeller kan det føre til komplikasjoner som lever- og hjertesvikt. Proteinundersyre kan være akutt eller kronisk og kan skyldes en rekke forskjellige faktorer, inkludert mangel på proteinrik mat, økt behov for proteiner pga sykdom eller skade, eller forstyrrelser i absorpsjonen eller bruken av proteiner i kroppen.
'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.
Interferon typ I är en grupp interferoner som produceras och utsöndras av kroppen i respons på infektion, speciellt virusinfektion. De två huvudsakliga typerna av Interferon typ I är interferon alfa (IFN-α) och interferon beta (IFN-β). När en cell blir infekterad av ett virus börjar den producera och utsöndra Interferon typ I, som sedan kan binda till receptorer på närliggande celler. Detta leder till att dessa celler aktiveras för att motstå viruset, bland annat genom att öka sin produktion av enzymer som bryter ner virus-RNA och -DNA samt genom att öka sin förmåga att presentera virusproteiner för immunsystemet. Interferon typ I spelar därför en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner och cancer.
Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:
Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.
Interleukin-21 (IL-21) är ett cytokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det binder till sin specifika receptor, Interleukin-21-receptorn (IL-21R), för att utöva sina effekter. IL-21R är en transmembranprotein som består av två delar: en extracellulär ligandbindande domän och en intracellulär signaldel. När IL-21 binder till IL-21R aktiveras en signaltransduktionsväg som kallas JAK-STAT-signalvägen, vilket leder till cellulära svar som kan påverka immunresponsen. IL-21R finns naturligt på olika typer av immunceller, inklusive T-celler och B-celler.
Endocytosis är en biologisk process där cellen absorberar materia från sin omgivning genom inneslutning av den i ett membrankapsel, bildande ett vesikel. Det finns olika typer av endocytos, inklusive fagocytos (där stora partiklar internaliseras), pinocytos (där vätska och lösliga molekyler internaliseras) och receptor-medierad endocytos (där specifika molekyler binder till receptorer på cellmembranet och internaliseras).
Sålunda, medicinsk definition av 'Endocytos' är en process där cellen internaliserar materia från sin omgivning genom inneslutning i ett membrankapsel, bildande ett vesikel.
"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.
Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus eller annat djur, med syfte att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Den mottagande individen är vanligtvis immunbristig, det vill säga har ett undertryckt immunförsvar, för att förhindra avstötning av de transplanterade tumörcellerna. Detta metod kan användas för att skapa en standardiserad modell för cancerforskning och utveckling av nya terapier.
'Blodstamceller' (på engelsk: 'Hematopoietic stem cells') er stamceller, der findes i knoglevæv og blodet. De kan differentieres til forskellige typer blodceller, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Blodstamceller spiller en vigtig rolle i produktionen af nye, sunde blodceller, når de gamles blodceller ødelægges eller bortskaffes. Disse stamceller kan også anvendes til behandling af visse sygdomme, herunder kræft og immunologiske lidelser, ved hjælp af en procedure kaldet 'stamcelletransplantation'.
Fas Ligand (FasL) är ett protein som binder till Fas-receptorn (CD95) och aktiverar apoptos, eller programmerad celldöd. Detta system är en naturlig mekanism för att eliminera skadade eller överflödiga celler, men det kan också spela en roll i immunförsvaret genom att döda infekterade eller cancerceller. FasL-proteinet uttrycks ofta på ytan av aktiverade T-celler och andra immunceller.
Interferoner är en typ av signalsubstanser, eller cytokiner, som produceras och secreteras av kroppens celler, särskilt av vita blodkroppar som leukocyty och fibroblaster. Interferoner spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar mot infektioner och cancer.
Det finns tre huvudsakliga typer av interferoner: typ I, typ II och typ III. Typ I-interferoner är de mest prevalenta och inkluderar interferon-alpha (IFN-α), interferon-beta (IFN-β) och interferon-omega (IFN-ω). De produceras av celler som infekterats av virus och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen genom att aktivera andra immunceller, såsom naturliga killer (NK) celler och cytotoxiska T-celler.
Typ II-interferon, även känt som interferon-gamma (IFN-γ), produceras av T-celler och naturliga killer (NK) celler när de aktiveras av antigenpresenterande celler (APC). Typ II-interferon har en viktig roll i adaptiva immunresponser, särskilt mot intracellulära patogener som virus och protozoer.
Typ III-interferoner, även kända som interferon-lambda (IFN-λ), är strukturellt relaterade till typ I-interferoner men har en något annorlunda funktion. De produceras av epitelceller och andra celler vid mukosamembran och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen mot virusinfektioner i respirations- och tarmkanalen.
Interferoner fungerar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet, vilket aktiverar en signalkaskad som leder till induktion av en antiviral respons. Denna respons inkluderar syntesen av antivirala proteiner som blockerar virusreplikationen och presentation av virala antigener till immunsystemet. Interferoner har också andra effekter, såsom att modulera immunsvaret och påverka cellcykeln och apoptosen.
"Bevarad sekvens" är ett begrepp inom genetik och molekylärbiologi som refererar till en del av DNA- eller RNA-molekylen som inte har genomgått någon form av mutation eller genetisk ändring. Den bevarade sekvensen är därför identisk med den ursprungliga sekvensen i det aktuella genomet.
I en medicinsk kontext kan begreppet användas för att beskriva en situation där en viss gen, kromosom eller DNA-sekvens har bevarats hos en individ, till exempel när man undersöker ärftliga sjukdomar eller genetiska markörer. En bevarad sekvens kan vara av intresse för forskare och kliniker eftersom den kan ge information om risken för att utveckla en viss sjukdom, svaret på en viss behandling eller andra medicinska aspekter.
Arteriosklerose är en medicinsk term som refererar till en progressiv och degenerativ sjukdom där det uppstår skador på och förändringar i stora och medelstora artärer ( blodkärl som transporterar syresatt blod från hjärtat till kroppens vävnader). Denna sjukdom kännetecknas av att arteriens inre väggar blir förtjockade, hårda och sklerotiska (förkalkade) på grund av uppbyggnaden av fett, kolesterol, calcium, cellulärt material och andra substanser i och på artärväggen.
Arterioskleros kan vara asymptomatisk under en lång tid, men när den fortschrittligare blir kan den orsaka allvarliga komplikationer som hjärtinfarkt, stroke, perifer arteriell sjukdom (PAD) och njursvikt. Faktorer som ökar risken för att utveckla arterioskleros inkluderar hög ålder, rökning, högt blodtryck, höga nivåer av LDL-kolesterol (dåligt kolesterol), diabetes, övervikt och brist på fysisk aktivitet.
Det är värt att notera att arterioskleros inte är samma sak som ateroskleros, även om de två termerna ofta används synonymt. Ateroskleros är en speciell form av arterioskleros som kännetecknas av att det bildas plack (avlagringar) i artärväggen.
Receptorer: Receptorer är proteiner på cellens yta eller inne i cellen som kan binda specifika molekyler, så kallade ligander. När en ligand binder till receptorn aktiveras den och sätter igång en signaltransduktion som kan leda till olika respons hos cellen.
Antigen: Ein antigen är ett ämne som kan identifieras och attackeras av immunsystemet. Antigener kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som finns på ytan av bakterier, virus eller andra främmande partiklar. När immunsystemet upptäcker ett antigen produceras specifika antikroppar och T-celler för att bekämpa det.
T-celler gamma-delta: T-celler är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. T-celler gamma-delta utgör en liten del av alla T-celler och kännetecknas av att de har en särskild form av receptor, gamma-delta-receptorn. Denna typ av T-celler är ofta den första linjen i immunförsvaret och kan aktiveras redan vid kontakt med ett antigen, utan behov av att presenteras av andra celler. De kan också vara specialiserade på att reagera på stressmolekyler eller molekyler som är specifika för tumör- eller infektionsceller.
'Växtproteiner' är ett samlingsbegrepp för proteiner som härstammar från växter. Proteiner är komplexa molekyler byggda upp av aminosyror och har en rad viktiga funktioner i levande organismers celler, till exempel som enzym, strukturella komponenter, signalsubstanser och transportsystem.
Växtproteiner kan ha olika funktioner beroende på vilken växtart de kommer ifrån och i vilket syfte de används. Några exempel på användningsområden för växtproteiner inkluderar livsmedelsindustrin, där de kan användas som ingredienser i vegetariska alternativ till animaliska proteinkällor, samt inom medicinsk forskning och terapiutveckling.
Det är värt att notera att växtproteiner ofta betraktas som hälsosamma alternativ till animaliska proteinkällor, eftersom de saknar kolesterol och ofta har ett lägre fettsammansättning. Dessutom kan en hög konsumtion av växtbaserade protein kopplas till minskade risker för flera sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes.
"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:
1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.
These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.
Ribonukleoproteiner (RNP) är komplexa molekyler som består av RNA-molekyler som är associerade med proteiner. De har en central roll i cellens biologiska processer, såsom RNA-syntes, transport, lagrande och nedbrytning.
Det finns olika typer av RNP:er, inklusive ribosomer, spliceosomer, snRNP:er (små jämna nucleära RNP:er) och hnRNP:er (heterogena kärnära RNP:er). Varje typ av RNP har en specifik uppsättning proteiner som interagerar med RNA-molekylen för att utföra dess funktion.
Ribosomer är exempel på RNP:er som hjälper till att syntetisera proteinerna i cellen. De består av två subenheter, varav den stora subenheten innehåller tre RNA-molekyler och cirka 50 proteiner, medan den lilla subenheten innehåller en RNA-molekyl och cirka 30 proteiner.
Spliceosomer är andra exempel på RNP:er som hjälper till att bearbeta RNA-molekyler genom att klippa bort icke-kodande sekvenser (introner) och klistra samman de kvarvarande kodande sekvenserna (exonerna). De består av fem snRNP:er, var och en med en unik RNA-molekyl och ett antal proteiner.
I allmänhet är Ribonukleoproteiner viktiga molekyler som hjälper till att reglera genuttryck och underlätta olika cellulära processer i både pro- och eukaryota celler.
Allotransplantation är en medicinsk term som refererar till en typ av transplantation där organ, vävnad eller celler transplanteras från en individ till en annan individ av samma art. Detta skiljer sig från autotransplantation, där material transplanteras från en del av kroppen till en annan del hos samma individ, och xenotransplantation, där material transplanteras från ett djur till en människa.
Allotransplantationer kan vara livräddande eller förbättra livskvaliteten för mottagaren, men de medför också risker som är relaterade till kompatibiliteten mellan donatorn och mottagaren. För att minska risken för avstötning av transplantatet används immunosuppressiva läkemedel som dämpar mottagarens immunsvar.
Exempel på allotransplantationer inkluderar lever-, njure- och hjärttransplantationer, men också mindre invasiva procedurer såsom benmärgstransplantation.
CD1 är en grupp av proteiner som uttrycks på ytan av vissa immunceller, framförallt dendritceller och makrofager. CD1-proteinerna binder och presenterar specifika typer av lipider (istället för proteinfragment) för T-celler, vilket gör att de kan spela en viktig roll i immunförsvaret mot vissa infektioner och sjukdomar. CD1-antigener är därför specifika epitoper som finns på CD1-proteinerna och som kan binda till och aktivera specifika T-celler. Det finns flera olika typer av CD1-antigener, beroende på vilken typ av CD1-protein de binder till.
CD1d är ett protein som tillhör gruppen MHC klass I-like proteiner och förekommer framförallt på ytan hos vissa immunceller, såsom dendritceller och B-celler. CD1d binder och presenterar specifika lipidantigener för en typ av T-celler som kallas naturligt omedelbart aktiverade T-celler (NKT-celler). När CD1d binder till en NKT-cells receptor aktiveras denna och svarar genom att sekretera cytokiner, vilket kan påverka immunförsvarets funktion.
CD1d-antigener är därför specifika lipider som binder till CD1d-proteinet och presenteras för NKT-celler. Dessa antigener kan vara endogena, det vill säga producerade inne i kroppen, eller exogena, det vill säga införda från utomstående källor. Exempel på CD1d-antigener är glykolipider som förekommer naturligt i cellmembranet och bakteriella lipider som kan identifieras som främmande av immunsystemet.
Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.
Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.
Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.
'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.
SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.
Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.
Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.
"Transformed cell line" er en betegnelse for en cellelinje, der er undergået en artificiel genetisk ændring, ofte gennem anvendelse af virus, retrovirus eller andre typer plasmidvektorer. Denne ændring resulterer i at cellen får en forandret genetisk makeup, der kan give den nye egenskaber, såsom ureguleret vækst, ændret differentiering eller øget sekretion af bestemte proteiner. Transformerede cellelinjer anvendes ofte i forskning, herunder i studier af cellevækst, signaltransduktion, proteinproduktion og cancerbiologi.
En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.
Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.
Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.
"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.
These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.
It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.
Interleukin-21 (IL-21) receptor alfa subunit, också känd som CD215 eller IL-21Rα, är en proteinreceptor som binder specifikt till cytokinen IL-21. Denna receptor består av en extracellulär domän, en transmembrandomän och en intracellulär domän. När IL-21 binder till den extracellulära domänen aktiveras en signalkaskad som leder till cellytningar såsom cellproliferation, differentiering och cytokinproduktion. Denna receptor är involverad i immunreglering och inflammatoriska processer.
CD11a, också känd som LFA-1 (Lymphocyte Function-associated Antigen 1), är en transmembranprotein och ett integrin receptor protein som uttrycks på leukocyter (vita blodkroppar). Det bildar en heterodimer med CD18 och tillsammans deltar de i en rad cellulära processer, inklusive adhesion, migration och signalöverföring. CD11a/LFA-1 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta interaktionen mellan leukocyter och andra celler, såsom endotelceller och antigenpresenterande celler. Dessutom är det involverat i aktivering av T-celler och B-celler.
I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.
Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.
Stat4 är ett transkriptionellt faktorprotein som spelar en viktig roll i regleringen av immunresponsen. Det aktiveras av cytokiner som IL-12 och aktiverat Stat4 dimeriserar och transloceras till cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och på så sätt reglerar transkriptionen av målgener. Stat4 är involverat i differensieringen av T-hjälparceller och regleringen av produktionen av proinflammatoriska cytokiner.
"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.
Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.
Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.
En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.
Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.
Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.
CD45-antigen, även känt som leukocyte common antigen (LCA), är ett transmembrant protein som uttrycks på alla hälsa vit blodceller (leukocyter) med undantag för de äldsta typen av röda blodceller (erytrocyter). Proteinet är involverat i signaltransduktion och aktivering av cellerna. CD45-antigenet har olika isoformer beroende på cellypen, och dess uttryck kan användas för att identifiera och klassificera olika typer av leukocyter.
Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.
Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.
Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.
I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.
Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.
I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.
Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.
En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.
Natural Killer T-celler (NKT-celler) är en särskild typ av celler som har egenskaper gemensamma med både T-celler och naturliga mördare. De utgör en liten del av vår immunförsvar och har en viktig roll i att hjälpa till att skydda oss mot infektioner och cancer.
NKT-celler är speciella eftersom de kan identifiera och attackera celler som har blivit infekterade eller förvandlats till cancerceller på ett mycket snabbt sätt, utan att behöva ha sett på dem tidigare. De gör detta genom att känna igen speciella molekyler på cellens yta, så kallade antigener, som visar sig när cellen är skadad eller förändrad.
När NKT-celler känner igen en sådan cell, producerar de kemiska signaler (cytokiner) som attraherar andra immunceller till området och aktiverar dem att attackera den skadade cellen. På detta sätt hjälper NKT-celler till att koordinera vår immunrespons och hjälpa till att skydda oss mot sjukdom.
Det är värt att notera att NKT-celler också kan spela en roll i vissa autoimmuna sjukdomar, där kroppens eget immunförsvar attackerar och skadar friska celler och vävnader. Forskare fortsätter att studera NKT-cellers funktion och roll i olika sjukdomar för att kunna utveckla nya behandlingsmetoder som kan modulera deras aktivitet och hjälpa till att behandla dessa sjukdomar.
Kemokiner är proteiner som fungerar som signalmolekyler i organismen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret och hjärnan, där de hjälper till att reglera cellernas rörelser och positionering genom att påverka deras migrationsbeteende. Kemokinerna binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som leder till cellens respons. De kan också ha en roll i angiogenes, inflammation och sjukdomar som cancer.
Leukocytental är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva det totala antalet vita blodkroppar (leukocyter) i ett kubikmillimeter blod. Normalvärdet för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per kubikmillimeter. Vid sjukdom eller infektion kan detta värde stiga, vilket kan vara ett tecken på inflammation eller infektion i kroppen. Ett ökat antal vita blodkroppar kallas leukocytos, medan ett minskat antal kallas leukopeni.
CD8-antigen är ett proteinkomplex som finns på ytan av vissa typer av vita blodceller, så kallade T-lymfocyter. CD8-proteinet hjälper till att identifiera och binder till specifika proteinmolekyler, antigener, på ytan av infekterade celler eller cancerceller. När en CD8+ T-lymfocyt binder till en sådan cel via sitt CD8-antigen, kan den aktiveras och därefter producera cytokiner som hjälper till att koordinera ett immunsvar mot den infekterade eller cancercellen. CD8-antigen är därför viktigt för cellmedierad immunitet och skyddar kroppen mot infektioner och cancer.
Ett immunbristsyndrom är ett tillstånd där det finns en påtaglig nedsättning eller störning av den immunologiska funktionen i kroppen. Det kan orsakas av en rad olika sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer som påverkar immunsystemet negativt. Immunbristsyndrom kan leda till en ökad susceptibilitet för infektioner, autoimmuna sjukdomar och onkologiska tillstånd.
Det finns också specifika typer av immunbristsyndrom, såsom primära immunbristsyndrom (PID), som är medfött eller uppstår tidigt i livet, och sekundära immunbristsyndrom, som orsakas av en annan underliggande sjukdom eller behandling. Exempel på underliggande sjukdomar som kan leda till sekundärt immunbristsyndrom innefattar HIV/AIDS, cancer, diabetes och vissa autoimmuna sjukdomar. Läkemedel som kan orsaka immunbristsyndrom innefattar kemoterapi, immunosuppressiva läkemedel och höga doser av steroider.
Interferoninducerare är ett samlingsbegrepp för substanser, ofta små molekyler eller proteinmolekyler, som orsakar produktionen av interferon hos kroppen. Interferoner är en typ av signalsubstanser, kallade cytokiner, som utsöndras av celler i kroppen som ett svar på infektion eller andra former av cellskada. De har en central roll i immunförsvaret och hjälper till att koordinera det lokala inflammatoriska svaret samt aktivera immunsystemet för att bekämpa patogener som virus, bakterier eller parasiter.
Interferoninducerande substanser fungerar genom att på olika sätt stimulera celler till att öka sin produktion av interferoner. Detta kan ske genom att aktivera specifika signalvägar inne i cellen eller genom att binde till receptorer på cellytan och utlösa en kaskad av intracellulära händelser som leder till ökad interferonproduktion.
Exempel på interferoninducerande substanser inkluderar:
1. Polyinosin-polycytidylsyran (Poly I:C): Detta är ett syntetiskt virusliknande molekyler som aktiverar toll-like receptor 3 (TLR3) och cytoplasmatiska RNA-sensorer, vilket leder till ökad interferonproduktion.
2. Immunmodulerande läkemedel: Vissa immunmodulerande läkemedel, som interferoner själva eller läkemedel som används för att behandla virusinfektioner och cancer, kan också ha en interferoninducerande effekt.
3. Virus: Infektion med vissa virus, som till exempel rhinovirus (vanlig förkylningsvirus) eller herpes simplex-virus, kan leda till ökad interferonproduktion som en del av den immunologiska responsen på infektionen.
4. Bakterier: Infektion med vissa bakterier, som till exempel mykobakterier och salmonella, kan också induceras interferonproduktion.
5. DNA-vacciner: DNA-vacciner, som innehåller genetisk information för att producera ett protein från en patogen, kan leda till ökad interferonproduktion genom att utlösa en immunrespons mot det proteinet.
Interferoninducerande substanser har potentialen att användas som terapeutiska verktyg för att behandla olika sjukdomar, inklusive infektioner och cancer. Dessa substanser kan hjälpa till att stärka immunförsvaret och underlätta bortdriven av patogener eller tumörceller.
"NOD" står för Non-Obese Diabetic, som är en typ av mus som är genetiskt modifierad och används i diabetesforskning. Dessa möss har en särskild genetisk bakgrund som gör dem mottagliga för att utveckla autoimmun diabetes, vilket gör dem till ett viktigt forskningsdjur inom diabetologi och immunologi. Inavlade NOD-möss används ofta i studier som undersöker mekanismerna bakom sjukdomens uppkomst och för att testa potentiala behandlingsmetoder.
'Fosterblod' är ett begrepp som används inom medicinen för att beskriva det blod som cirkulerar i fostrets kropp under graviditeten. Fosterblodet har en annan sammansättning än moderns blod och innehåller bland annat fostrets egna celler, hormoner och substanser.
Fosterblodet bildas genom att blodceller och blodplattor produceras i benmärgen, medan levern producerar proteinerna och andra substanser som behövs för att upprätthålla fostrets liv och tillväxt. Fosterblodet transporterar syre, näringsämnen och avfallsubstanser mellan fostret och modern via moderkakan.
Det är viktigt att regelbundet kontrollera fosterblodets sammansättning under graviditeten för att upptäcka eventuella abnormaliteter eller sjukdomar hos fostret. Det kan göras genom olika typer av blodprov, som till exempel blodprover från modern eller stickprov direkt i fostrets blodomlopp via moderkakan (fetal blodprov).
'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:
1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.
2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.
3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.
4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).
I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.
Interleukinreceptorer (IL-receptorer) är en typ av receptorproteiner som finns på cellmembranet hos flera olika typer av celler i kroppen. Dessa receptorer binder specifikt till interleukiner, signalsubstanser som produceras och utsöndras av vita blodkroppar och andra celler inblandade i immunförsvaret och inflammationen.
När en interleukin binder till sin respektive receptor aktiveras en signaltransduktion som leder till att cellen svarar på detta med att exempelvis ändra sitt beteende, öka eller minska sin produktion av olika substanser eller dela upp sig själv (apoptose). På detta sätt spelar interleukinreceptorer en viktig roll i regleringen av immunförsvaret och inflammationen, men de kan även vara involverade i patologiska processer som exempelvis autoimmuna sjukdomar och cancer.
K562-celler är en typ av immortaliserade celler som isolerades från benmärgscancer hos en patient med chronisk myeloisk leukemi (CML) under 1970-talet. Dessa celler har sedan dess använts flitigt inom forskning, särskilt inom områdena cancer och genetik. K562-cellerna är en form av blastcell, som är en typ av cell som deltar i blodbildningen i benmärgen.
K562-cellerna har flera unika egenskaper som gör dem användbara inom forskning. De kan exempelvis spontant differentieras till olika typer av blodceller, såsom röda blodkroppar och trombocyter, när de utsätts för vissa signalsubstanser. Dessutom har K562-cellerna en hög nivå av genetisk instabilitet, vilket gör dem till ett användbart verktyg för att studera hur genetiska mutationer kan leda till cancerutveckling.
I medicinsk kontext används K562-celler ofta som modellsystem inom forskning relaterad till CML och andra former av blodcancer, samt för att testa effekterna av olika cancerbehandlingsmetoder, såsom kemoterapi och immunterapi.
I medical terms, "kycklingar" refererar vanligtvis till unga hönsdjur som är under 21 veckor gamla. De är mindre än vuxna höns och har vanligen en lägre andel kött på kroppen jämfört med äldre djur. Kycklingar är en populär matvara i många delar av världen, och deras kött är känt för sin låga fetthalt och höga proteinhalt.
Den mest accepterade definitionen av "transplantat-mot-leukemieffekt" (TME) är den som gäller efter en allogen benmärgstransplantation (ABMT), då donatorns vita blodkroppar (dvs. T-celler) attackerar och förstör mottagarens leukemiska celler. Detta fenomen kallas även för den "alloreaktiva" effekten av transplantatet.
TME kan vara en viktig faktor i behandlingen av leukemi, särskilt vid hög risk eller recidiv (återfall) efter en tidigare behandling. Den alloreaktiva effekten av transplantatet kan leda till en förbättrad överlevnad och minskad risk för återfall jämfört med autolog benmärgstransplantation (dvs. när patienten får tillbaka sina egna celler efter att de behandlats).
Det är viktigt att notera att TME också kan leda till biverkningar, såsom graft-versus-hostsjukan (GVHD), där donatorns immunceller attackerar mottagarens friska vävnader. Läkare måste därför hitta en balans mellan att utnyttja de positiva aspekterna av TME och att minimera risken för biverkningar.
Neurokinin B är ett neuropeptid, som tillhör familjen tachykininer. Det produceras naturligt i kroppen och fungerar som en signalsubstans (neurotransmittor eller neuromodulator) mellan nervceller. Neurokinin B binder till specifika receptorer, neurokinin 1-receptor (NK1), neurokinin 2-receptor (NK2) och neurokinin 3-receptor (NK3). Dessa receptorer finns i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) samt i vissa andra delar av kroppen, såsom mag-tarmkanalen.
Neurokinin B har en rad olika funktioner inklusive smärta, inflammation, immunförsvar, reglering av aptit och sömn-vakenhetsrytm. Dessutom har det visat sig spela en viktig roll i reproduktiva processer, såsom ägglossning och befruktning.
I medicinsk kontext kan Neurokinin B vara av intresse vid forskning och behandling av olika sjukdomar som involverar dessa funktioner, till exempel smärtsjukdomar, inflammatoriska tillstånd, neurologiska störningar och reproduktiva störningar.
Kemotaxis är en process där celler, inklusive vita blodkroppar (leukocyter), rör sig i respons på kemiska signaler. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret, där olika typer av vita blodkroppar attraheras till olika kemiska signalsubstanser (kemotaxiner) för att bekämpa infektioner och skador. Leukocytär kemotaxi refererar specifikt till denna process när det gäller vita blodkroppar.
CXCL10, även känt som IP-10 (Interferon gamma-inducerad protein 10), är en liten proteinkemokin som tillhör CXC-kemokinfamiljen. Den produceras och utsöndras av olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och leukocyter, i respons på inflammatoriska signaler såsom interferon gamma (IFN-γ).
CXCL10 binder till sin specifika receptor, CXCR3, som finns på aktiverade T-lymfocyter, naturliga killer (NK) celler och andra immunceller. När CXCL10 binds till CXCR3 utlöses en signalkaskad som leder till att immuncellerna reagerar och migrerar till inflammationsområdet.
CXCL10 har visat sig spela en viktig roll i reguleringen av immunresponsen, speciellt vid Th1-typ av inflammatoriska sjukdomar som exempelvis multipel skleros (MS), rheumatoid artrit och virusinfektioner. Vidare har forskning visat att höga nivåer av CXCL10 korrelerar med allvarligare sjukdomsaktivitet och sämre prognoser inom vissa sjukdomsaljor.
En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, som består av stamceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta en skadad eller sjuk benmärg, till exempel vid behandling av cancerformen leukemi.
Den nya benmärgen kan komma från en donator (allogen transplantation) eller från patienten själv (autolog transplantation). Innan transplantationen måste patienten ofta genomgå kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sina egna skadade stamceller och förbereda kroppen för den nya benmärgen.
Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-host-sjukdom (GVHD), där donatorns immunsystem attackerar mottagarens kropp. Även infektioner är vanliga efter benmärgstransplantation, på grund av den nedsatta immunförsvar som följer proceduren.
Alpha-interferon, också känt som interferon-alfa, är en typ av cytokin, ett protein som produceras och utsöndras av vissa vita blodkroppar (leukocyter) i respons på infektioner eller främmande ämnen såsom virus. Alpha-interferon har antivirala, immunreglerande och cellcyklusreglerande egenskaper. Det används som läkemedel för behandling av vissa typer av cancer och virussjukdomar, till exempel hepatit C.
Interleukin-7 (IL-7) är ett cytokin, eller signalsubstans, som produceras av stromaceller i benmärgen, levern och tarmen. Det spelar en viktig roll för utvecklingen och funktionen av T-lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är involverade i cellmedierad immunitet. IL-7 hjälper till att reglera celltillväxt, överlevnad och differentiering av T-lymfocyter under deras utveckling i benmärgen och senare i livet för att bibehålla en normal balans mellan olika typer av immunceller. Dessutom kan IL-7 ha potential som terapeutisk mål i behandlingar av olika sjukdomar, till exempel cancer och autoimmuna sjukdomar.
CD11b, också känd som integrin alpha M, är ett protein som uttrycks på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det är en del av en grupp proteiner som kallas leukocytfunktionanta antigen 1 (LFA-1) heterodimerer. CD11b fungerar som en adhesionsmolekyl och hjälper till att koordinera cell-cell-interaktioner och cell-matrix-interaktioner under immunförsvaret. Det är involverat i processer som kemotaxis, fagocytos och aktivering av immunceller. CD11b kan också fungera som en receptor för komplementproteinet C3bi och bakteriella ytproteiner, vilket hjälper till att identifiera och eliminera patogener.
Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).
Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.
Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.
Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.
Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.
Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.
I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.
Extranodal NK-T-cell lymphoma är en sällsynt form av cancer som drabbar naturliga mördare (NK-)celler och T-celler i det immunförsvarande systemet. Detta tillstånd kännetecknas av att tumörcellerna vanligtvis växer och sprider sig utanför lymfknutorna, till exempel i huden, näsa, ögon, lungor eller mag-tarmkanalen.
Extranodal NK-T-cell lymphoma kan delas in i två huvudtyper: destruktiv ENKTL (även känd som lepra-liknande lymfom) och systemisk ENKTL (även känd som nasalt typ-ENKTL eller angiocentrisk T-cells lymphom).
Destruktiv ENKTL drabbar ofta ansiktet, speciellt näsa och ögon, och kan orsaka nekros och destruktion av vävnaden. Systemisk ENKTL sprider sig vanligtvis till olika organ i kroppen, inklusive lymfknutor, lever, mjälte och benmärg.
Symptomen på extranodal NK-T-cell lymphoma kan variera beroende på vilket område av kroppen som är drabbat, men kan inkludera feber, viktminskning, svullnad i lymfknutor och hudförändringar. Behandlingen består ofta av kombinationer av kemoterapi, radioterapi och ibland stamcellstransplantation.
Cytomegalovirusinfektion (CMV) är en infektionssjukdom orsakad av cytomegalovirus, ett herpesvirus. Infektionen kan vara asymptomatisk eller orsaka milda symptom hos immunokompetenta individer, men kan vara allvarligare hos immunförsvagna personer, gravida och foster.
CMV-infektion kan drabba många olika organ i kroppen, inklusive levern, lungorna, levern och centrala nervsystemet. Symptomen på en aktiv CMV-infektion kan variera beroende på vilket organ som är drabbade, men kan inkludera feber, trötthet, muskelsmärtor, inflammation i lymfkörtlar och lever, halsont, diarré och hosta.
Behandlingen av CMV-infektion beror på individuella faktorer som inkluderar immunstatus, allvarlighetsgraden av sjukdomen och vilket organ som är drabbat. För de flesta immunokompetenta personer behövs vanligtvis ingen speciell behandling, medan immunosupprimerade patienter kan behöva antivirala läkemedel för att kontrollera infektionen.
Gravida kvinnor som drabbas av primär CMV-infektion under graviditeten har en risk att överföra viruset till fostret, vilket kan leda till allvarliga skador på fostrets hörsel, syn och utveckling. Preventiva åtgärder och regelbundna ultraljudskontroller rekommenderas för gravida kvinnor som har konstaterats ha CMV-infektion.
Hyperkolesterolemi är ett medicinskt tillstånd där individen har för höga nivåer kolsterol i blodet. Det finns olika typer av hyperkolesterolemi, men de två vanligaste kategorierna är primär hyperkolesterolemi och sekundär hyperkolesterolemi.
Primär hyperkolesterolemi orsakas av genetiska faktorer och kan vara ärftligt. Den beror på mutationer i gener som styr kolesterolomsättningen, vilket leder till ökad absorption av kolesterol från tarmen och/eller minskad bortrening av kolesterol i levern. Detta kan resultera i höga nivåer LDL-kolsterol (därav smeknamnet "ont kolsterol") i blodet, vilket ökar risken för aterosklerotiska hjärt- och kärlsjukdomar.
Sekundär hyperkolesterolemi orsakas av andra faktorer än genetiska, till exempel ohälsosam livsföring som hög fetthalt i kosten, brist på motion, rökning och övervikt/fetma. Andra sjukdomar eller läkemedelsbehandling kan också orsaka sekundär hyperkolesterolemi. Exempel på sådana tillstånd är lever- eller njursjukdomar, hypotyreos (förlåtet sköldkörtel), diabetes och användning av kortikosteroider eller bisfosfonater.
I allmänhet definieras hyperkolesterolemi som höga nivåer totalt kolsterol (TC) > 200 mg/dL (5,17 mmol/L), LDL-kolsterol (LDL-C) > 130 mg/dL (3,36 mmol/L) eller triglycerider (TG) > 150 mg/dL (1,7 mmol/L). Dessa värden kan dock variera beroende på individuella riskfaktorer och medicinska riktlinjer.
"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.
CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.
CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.
Lymfvävnad (eller lymfatisk vävnad) är en typ av vävnad som främst består av speciella celler som kallas lymfocyter, som hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Lymfvävnaden inkluderar också blodkärl, små strukturer som kallas lymfnoder (eller lymfknutor) och andra celler som hjälper till att transportera och filtrera lymfafluiden. Lymfanoden finns över hela kroppen, men de flesta av dem finns i armhålor, lårbenshålor och halsen.
Lymfanöden innehåller också speciella celler som heter fagocyter, vilka kan ta upp och förstöra främmande partiklar och bakterier som kommer in i kroppen. Lymfvävnaden hjälper också till att transportera näringsämnen, hormoner och avfall från celler tillbaka till blodomloppet.
"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.
Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.
Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.
"Genkartläggning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där man fastställer en individs genetiska make upp. Detta kan involvera att analysera och identifiera specifika gener, kromosomer eller genetiska variationer hos en person. Genkartläggning kan användas för att ställa diagnoser av genetiska sjukdomar, för att fastställa ärftlighet av vissa sjukdomar eller egenskaper, och för att planera och utvärdera medicinska behandlingar. Genkartläggning kan också användas inom forskning för att undersöka genetiska associationer med olika sjukdomar och hälsotillstånd.
Histokompatibilitetskomplex (MHC) är ett samlingsbegrepp för en grupp genetiskt relaterade proteinkomplex som finns på cellmembranet hos alla kroppsceller, med undantag för de röda blodkropparna. Dessa proteinkomplex har en viktig roll i att koordinera immunsvar och är involverade i att presentera antigen till T-celler, en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.
MHC-komplexen delas in i två huvudklasser: MHC klass I och MHC klass II. MHC klass I-molekyler finns på alla celler och presenterar främst proteiner som producerats inne i cellen till CD8+ T-celler, också kända som cytotoxiska T-celler. MHC klass II-molekyler återfinns huvudsakligen på immunceller såsom dendritceller, makrofager och B-celler, och presenterar främst proteiner från utomkälliga patogener till CD4+ T-celler, också kända som hjälparande T-celler.
Histokompatibiliteten refererar till den grad av likhet eller olikhet mellan två individs MHC-molekyler. En hög grad av histokompatibilitet, det vill säga när två personers MHC-molekyler är mycket lika varandra, kan öka risken för en immunreaktion vid transplantation av organ eller vävnad mellan de två individerna. Därför utförs vanligen en histokompatibilitetsanalys innan en transplantation genom att jämföra MHC-molekylerna hos både donator och mottagare för att minimera risken för avstötningsreaktioner.
Jurkat-celler är en typ av immortaliserade T-lymfocytceller som isolerades från en patient med T-cellsleukemi på 1970-talet. Dessa celler används ofta inom forskning, särskilt för att studera signaltransduktion och apoptos (programmerad celldöd) i T-celler. Jurkat-celler är ett exempel på en cancercellslinje som har använts för att undersöka cellulära processer inom både cancer- och immunologisk forskning.
Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.
Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.
Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).
I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.
Den medicinska benämningen på "Möss, inavlade DBA" refererar till en specifik stam av laboratoriemöss, akronymen "DBA" står för "Dark Blagden Allele". DBA-stammen är känd för att ha en genetisk mutation som orsakar en autoimmun sjukdom, där individernas immunförsvar attackerar och förstör de egna blodbildande cellerna i benmärgen. Detta leder till nedsatt produktion av blodceller och symtom som anemi, neutropeni (nedsatt antal vita blodkroppar) och trombocytopeni (nedsatt antal blodplättar). DBA-stammen används ofta inom forskning för att studera autoimmuna sjukdomar, blodcellers utveckling och genetiska mekanismer.
Sekundärstruktur på ett protein refererar till den lokala, geometriska formen som delar av proteinets peptidkedja antar, vanligtvis som en konsekvens av vätebindningar mellan polära funktionella grupper i proteinet. De två vanligaste formerna av sekundärstruktur är alfa-helix och beta-flak (beta-sheet). I en alfa-helix är peptidkedjan vriden runt sig med omkring 3,6 aminosyror per varv, med vätebindningar mellan varje fjärde aminosyra. I en beta-flak ligger de polära delarna av peptidkedjorna parallellt eller antiparallellt bredvid varandra och är stabiliserade av vätebindningar mellan dem. Sekundärstrukturen kan bestämmas genom tekniker som cirkulär differentialskanning (CD) och tvådimensionell nukleär magnetisk resonansspektroskopi (2D-NMR).
Natural cytotoxicity triggering receptors (NKp30, NKp44, and NKp46) are a group of inhibitory and activating receptors expressed primarily on natural killer (NK) cells, but also on some T-cell subsets. These receptors play a crucial role in the immune response against virally infected or malignantly transformed cells.
The activation of NK cells through these receptors is initiated by recognizing and binding to specific ligands present on the surface of target cells. Upon engagement, intracellular signaling cascades are triggered, leading to the release of cytotoxic granules containing perforins and granzymes, which ultimately result in the lysis of the target cell.
Dysregulation or altered expression of natural cytotoxicity triggering receptors has been implicated in several pathological conditions, including cancer and viral infections, making them potential targets for immunotherapy and vaccine development.
Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.
Mikrotubulusorganiserande center (MTOC) är ett subcellulärt strukturellt komplex som spelar en viktig roll i celldelning, cellmotilitet och intracellulär transport. MTOC innehåller proteiner som kan organisera och stabilisera mikrotubuli, som är ett slags cytoskelettprotein. Det mest kända exemplet på ett MTOC är centrosomen hos eukaryota celler. Centrosomen består av två centrioler och pericentriolmaterial och fungerar som en organiseringsplats för mikrotubuli under celldelningen, då den delas upp och flyttas till varsin pol av den delande cellen för att hjälpa till att bilda mitotiska spindlar. Andra exempel på MTOC är basal kroppen hos flageller och cilier samt golgiapparaten.
Interleukin-4 (IL-4) er ein cytokine som spiller en viktig rolle innenfor immunsystemet og inflammasjonen. Det produseres av flere forskjellige typer av celler, blant annet T-hjelperceller, mastceller og basofile celler. IL-4 har mange funksjoner, men er særlig kjent for sin rolle i stimuleringen av B-cellers differensiasjon og antibassekretorisk aktivitet, samt for sin inngang i differentieringen av T-hjelperceller til en type kalt TH2-celler. Disse cellene er viktige for å regulere immunresponsen mot parasittiske organismer og allergiske reaksjoner. IL-4 kan også ha anti-inflammatoriske effekter og spille en rolle i heileprosessen.
Receptorer: Inom medicinen refererar receptorer till speciella proteiner på cellens yta eller inne i cellen som är involverade i cellernas kommunikation och signalering. De kan aktiveras av olika signalsubstanser, såsom hormoner, neurotransmittorers eller till exempel signalsubstanser från immunsystemet. När en signalsubstans binder till receptorn utlöses en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till att cellen startar en viss funktion eller process.
Antigen: Ett antigen är ett ämne, oftast ett protein eller kolhydrat, som kan identifieras och binder till specifika immunceller i kroppen, såsom T-celler och B-celler. Antigener kan vara främmande substanser, till exempel virus, bakterier eller parasiter, men de kan också vara delar av vår egen kropp, som i fall av autoimmuna sjukdomar. När ett antigen binds till en T-cell eller B-cell aktiveras den och startar en immunrespons mot det aktiva antiginet.
T-celler: T-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en viktig del av vårt immunsystem. De produceras i röda benmärgen och mognar i tarmens lymfatvävnad. När de aktiverats kan T-celler direkt attackera och döda virus-infekterade celler eller hjälpa till att aktivera andra immunceller, såsom B-celler, för att producera antikroppar mot främmande ämnen. T-celler har receptorer på sin yta som kan känna igen och binda till specifika antigener. När en T-cell binds till sitt specifika antigen aktiveras den och börjar att producera cytokiner, proteiner som koordinerar immunresponsen.
Kemokinreceptorer är en typ av receptor som binder till kemokiner, proteiner som fungerar som signalmolekyler inom immunsystemet och hos nervsystemet. Kemokinerna attraherar celler till specifika områden i kroppen genom att binda till dessa receptorer på cellernas yta. Detta orsakar en signalsignal som får cellen att röra sig mot källan för kemokinet (därav namnet). Kemokinreceptorerna delas in i två huvudgrupper baserat på deras struktur: CXC- och CC-kemokinreceptorer. De är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom immunförsvar, inflammation, angiogenes och cancer.
Det immunsystemet är ett komplext nätverk av celler, vävnader och molekyler som arbetar tillsammans för att försvara kroppen mot främmande ämnen, såsom virus, bakterier, svampar och parasiter. Det gör detta genom att känna igen och svara på sådana hot med olika former av immunrespons.
Det finns två huvudsakliga delar av det immunsystemet: det adaptiva eller specifika immunsvaret och det omedelbara eller icke-specifika immunsvaret. Det omedelbara immunsvaret är den första linjen av försvar och innefattar fysiska barriärer som huden och slemhinnor, kemiska signaler som komplementsystemet och cellulära responsen från vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och naturligt mördande celler.
Det adaptiva immunsvaret är en mer specifik och minnesbaserad respons som utvecklas över tid efter att kroppen har exponerats för ett antigen för första gången. Detta innefattar två typer av immunceller: T-lymfocyter (eller T-celler) och B-lymfocyter (eller B-celler). När dessa celler aktiveras producerar de specifika proteiner, såsom antikroppar från B-celler och cytokiner från T-celler, som hjälper till att eliminera den främmande invaderaren.
Ett viktigt koncept inom det immunsystemet är själv/främmande-diskrimineringen, vilket innebär att det immunsystemet kan skilja på egna (själv) och främmande (icke-själv) molekyler. Detta är viktigt för att undvika autoimmuna sjukdomar där det immunsystemet attackerar kroppens egna vävnader och organ.
Toll-like Receptor 3 (TLR3) är ett slags proteiner som tillhör gruppen pattern recognition receptors (PRRs), eller mönsterigenkänningsreceptorer. Dessa receptorer har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturer, så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMPs), på patogena mikroorganismer som virus, bakterier och svampar. När TLR3 binder till sin specifika ligand, en dubbelsträngad RNA-molekyl från exempelvis ett virus, aktiveras det intracellulära signaltransduktionssystemet, vilket leder till att cellen svarar på infektionen genom att producera cytokiner och andra immunaktiva mediatorer. TLR3 är därför en viktig del av vår immunförsvarsmekanism mot infektioner.
CD11c är ett protein som fungerar som en integrin och är en del av den yttre cellmembranen hos vissa vita blodceller, särskilt dendritceller. Det bildar en komplex tillsammans med CD18 och kallas också för integrin alfa X (αX). CD11c/CD18-komplexet är involverat i celladhesion, migration och signaltransduktion. CD11c binder till flera ligander, inklusive ICAM-1, -2 och -3, vilket gör att dendritcellerna kan kommunicera med andra celler i immunförsvaret. CD11c används också som en markör för att identifiera dendritceller i forskning och kliniska sammanhang.
Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.
'Myeloid cells' är en övergripande benämning på en grupp celler som utvecklas från stamceller i benmärgen. De differenseras till flera olika typer av blodceller, inklusive:
1. Röda blodkroppar (erytrocyter), som transporterar syre och kolsyra i kroppen.
2. Vita blodkroppar (leukocyter), som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Dessa vita blodkroppar inkluderar granulocytter, monocyter och lymfocyter.
3. Trombocyter (trombocytyt), som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.
Myeloidceller delas vanligtvis in i två kategorier: myeloblast och monoblast, beroende på vilken typ av cell de utvecklas från. Myeloidceller spelar en viktig roll i immunförsvaret och kan också vara involverade i patologiska tillstånd som cancer, till exempel myeloproliferativa neoplasmier och akut myeloisk leukemi.
'Nästumör' (engelska: Recurrent cancer) är en benämning på en cancer som har återvänt efter att ha behandlats och antagits vara borta. Nästumörer kan uppstå när cancerceller överlever behandlingen, eller när nya cancerceller utvecklas från de ursprungliga cancercellerna. Nästumörer kan uppträda i samma plats som den ursprungliga cancern (lokal recurrens), eller de kan spridas till andra delar av kroppen (avlägsen recurrens). Det är viktigt att notera att när en nästumör diagnostiseras behandlas den som en ny cancer och inte som en fortsättning på den ursprungliga cancern.
Receptorer: Proteiner på cellytan som kan binde specifika molekyler, till exempel hormoner, neurotransmittorers eller andra signalsubstanser. Dessa receptorer utlöser en biokemisk respons inne i cellen när de aktiveras av sina respektive ligander (de molekyler de binder till).
Antigen: En substans som kan identifieras och inducera en immunrespons hos ett immunsystem. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, glykoproteiner eller andra molekyler som finns på ytan av celler eller fritt i kroppen. De kan vara både exogena (främmande) och endogena (egen). Exogena antigener kommer från utomstället, till exempel virus, bakterier eller parasiter, medan endogena antigener produceras inne i kroppen, som till exempel cancerceller.
T-celler alfa-beta: En undergrupp av T-celler, som är en typ av vita blodkroppar som spiller en central roll i cellmedierad immunitet. T-celler alfa-beta har receptorer som består av två typer av proteinkedjor, alfa- och betakedjorna, som tillsammans bildar ett komplex som kan binda specifikt till en viss kombination av antigen och MHC-molekyler (major histocompatibility complex) på ytan av andra celler. När T-cellen alfa-beta binder till sin målcell aktiveras den och kan sedan initiera en immunrespons, till exempel att producera cytokiner eller döda målcellen.
"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.
Isoantigener är antigener som skiljer sig mellan individer av samma art, men som inte orsakar någon immunreaktion under normala förhållanden. Dessa antigener finns på cellmembranen hos celler och kan vara protein, kolhydrat eller lipid molekyler. De blir kliniskt relevanta när en individ med en viss isoantigenexponeras för celler från en annan individ som saknar denna isoantigen. Detta kan leda till en immunologisk reaktion och produktion av antikroppar mot isoantigenen, vilket kallas en transfusionsreaktion eller en transplantatreaktion beroende på kontexten. Ett exempel på isoantigener är ABO-systemet för blodgrupper, där individerna har olika antigener på sina röda blodkroppar som kan orsaka en transfusionsreaktion om de får en blodtransfusion med fel blodgrupp.
En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.
Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.
Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.
Melanom är en form av cancer som utvecklas i hudens pigmentceller, kallade melanocyter. Det är den allvarligaste typen av hudcancer och kan potentiellt vara livshotande om det inte upptäcks och behandlas i tid. Melanom kännetecknas vanligtvis av en förändring eller nybildning av ett pigmenterat hudmärke, som kan variera i storlek, form, färg och struktur. Det kan även uppstå på slemhinnor, ögon och andra delar av kroppen som innehåller melanocyter.
Faktorer som kan öka risken för melanom innefattar:
* Överdrivet solexponering eller solbränna under livet
* Ljus hudtyp (type I eller II)
* Förekomst av många mole eller stora atypiska mole
* Personer med många solbrännor under bar barn- och ungdomsålder
* Anamnes om tidigare melanom eller andra typer av hudcancer
* Familjehistoria med melanom (ärftlig predisposition)
Det är viktigt att uppsöka läkare om man observerar några ovanliga förändringar i sina hudmärken, såsom asymmetri, oregelbundna kanter, skiftande färg, storlek över 6 mm eller en ulceration. Tidig upptäckt och behandling av melanom ökar chansen till fullständig bot.
HIV-1 (Human Immunodeficiency Virus type 1) är ett retrovirus som orsakar den akuta och kroniska infektionen hos människan, vilken kan leda till sjukdomen AIDS om den inte behandlas. HIV-1 attackerar och förstör CD4+ T-celler (en typ av vita blodkroppar), som är viktiga för att koordinera immunförsvaret i kroppen. När CD4+ T-cellerna minskar i antal, blir individen alltmer immunbristig och ökar risken för opportunistiska infektioner och cancer. HIV-1 smittar vanligtvis via sexuell kontakt, blodöverföring eller från en smittad mor till ett foster eller barn under fostertiden eller amning.
'Blodcancer' er en overordnet betegnelse for en gruppe af kræftsygdomme, der angriber blodet og dets produktionsorganer, herunder knoglevorterne. Blodcancere opstår, når der sker ændringer i cellerne, der producerer blod, hvilket fører til at de vokser og deler sig uforholdsmæssigt hurtigt og danner tumorer. Der findes tre hovedtyper af blodcancerceller: røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocytter).
1. Leukæmi: En type blodcancer, der angriber de unifunktionelle celler i knoglevorterne, som producerer hvide blodceller. Der findes flere forskellige typer leukæmi, herunder aklat (AKL), kronisk lymfatisk leukæmi (KLL) og kronisk myeloid leukæmi (KML).
2. Lymfom: En blodcancer, der angriber de lymfocyter, som er en type hvidblodscelle, der hjælper med at forsvare kroppen mod infektioner. Lymfomer kan opstå i lymfknuderne, milten, leveren, maven eller andre dele af kroppen. Der findes to hovedtyper af lymfom: Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En blodcancer, der angriber plasmacellernes forløbere i knoglevorterne, som producerer antistoffer, der hjælper med at bekæmpe infektioner. Myelom kan føre til komplikationer som knogleskørhed, frakturer og nedsat immunforsvar.
Symptomer på blodcancer kan variere alt efter typen og graden af sygdommen, men de inkluderer ofte træthed, feber, sværigheder med at hele sår, vægttab, nattesved og en forøget infektionsrisiko.
CD34 är ett protein som fungerar som en transmembranös tyrosinkinase receptor och är associerat med hematopoetiska stamceller. CD34-antigenet används som en markör för att identifiera och isolera hematopoetiska stamceller, som har potentialen att differensiera till olika blodcellstyper.
CD34-positiva celler kan hittas i benmärgen, blodet och i vissa typer av tumörer. Dessa celler är viktiga inom medicinen då de används vid stamcellstransplantationer för att behandla olika sjukdomar som leukemi, lymfom och andra blodrelaterade sjukdomar.
CD34-antigenet är ett glykoprotein som finns på cellmembranet hos hematopoetiska stamceller och endotelceller i blodkärl. Det är en del av en grupp av molekyler som kallas för selektiner, vilka är involverade i celldifferentiering, celldelning och celladhesion. CD34-antigenet är ett viktigt mål inom immunologi och cancerforskning, då det kan användas som en markör för att studera hematopoetisk differentiering och tumörutveckling.
Transplantationsimmunologi är ett medicinskt område som undersöker hur kroppens immunsystem reagerar på och stöttar eller attackerar främmande vävnad, till exempel vid en transplantation av en organ. Den innefattar studier av de mekanismer som gör att ett transplanterat organ kan behandlas som "egentligt" och inte avvisas av mottagarens immunsystem. Transplantationsimmunologi undersöker också hur man kan modifiera eller dämpa immunförsvaret för att förebygga avstötning av det transplanterade organet, samtidigt som man vill upprätthålla en acceptabel grad av immunförsvar mot infektioner. Detta kan uppnås genom användning av immunosuppressiva läkemedel och andra behandlingsmetoder.
Immunomodulation refererer til den proces hvorved immunforsvarets aktivitet modelleres, kontrolleres eller ændres. Dette kan opnås gennem forskellige mekanismer, herunder dæmpning af overdrevent respons (anti-inflammatorisk virkning), stimulering af immunforsvaret eller modulerende af dens specifike respons til en given antigen. Immunomodulatoriske terapier kan inkludere brug af cytokiner, immunsuppressive medicin, biologiske agenter og andre substanser, der påvirker immunsystemet på forskellige måder. Formålet med immunomodulering er ofte at opnå en balance i immunforsvarets respons, så det kan beskytte mod trusler uden at skade værten.
Cytomegalovirus (CMV) är ett DNA-virus som tillhör herpesviridae familjen. Det är en vanlig orsak till infektioner hos människor världen över och kan drabba individer av alla åldrar. CMV-infektionen sprids främst genom direkt kontakt med speichel, urin, blod, sperma eller vaginalsekret från en infekterad person.
När en individ smittas av CMV kan viruset orsaka asymptomatisk infektion eller milda symptom hos de flesta friska vuxna. Men om en gravid kvinnan blir smittad, kan viruset överföras till fostret och orsaka allvarliga skador, inklusive missbildningar, mentala funktionsnedsättningar och dödfödsel.
Även hos immunosupprimerade individer, såsom HIV-positiva personer eller organtransplantatmottagare, kan CMV-infektionen orsaka allvarliga komplikationer som pneumonitis, hepatit, enterit och retinit. Dessa komplikationer kan vara livshotande om de inte behandlas tillfälligt med antivirala läkemedel.
I allmänhet är CMV-infektionen en livslång infektion, vilket betyder att viruset förblir i kroppen även efter att sjukdomen har lött. Men hos de flesta friska individer orsakar inte CMV några ytterligare komplikationer under deras livstid.
Intraperitoneal injektion (IP) är en typ av injektion där lösningar eller mediciner administreras direkt in i bukhålan, som omsluts av peritoneum, ett tunnt membran som skiljer bukhålan från bukvävnaden. Denna metod används ofta när det behövs en snabb och effektiv absorption av läkemedlet eller näringsriktad vätska till kroppen.
Intraperitoneala injektioner kan användas inom sjukvården för att ge smärtstillande medel, antibiotika, kemoterapi, eller andra läkemedel som behöver distribueras i bukhålan. Det är också vanligt inom forskning och djurförsök.
Det är viktigt att notera att intraperitoneala injektioner ska utföras korrekt för att undvika skador på bukvävnaden eller komplikationer som peritonit (inflammation av peritoneum). Sjukvårdspersonal bör ha tillräcklig träning och erfarenhet innan de utför denna procedur.
C-chemokiner, även kända som lymfoid betachemokiner, är en undergrupp av chemokiner, proteiner som fungerar som signalmolekyler i immunförsvaret och hjärnan. C-chemokiner spelar en viktig roll i regleringen av migration och positioneringen av olika celltyper, särskilt lymfocyter (vita blodkroppar som är involverade i immunförsvaret).
De mest kända C-chemokinerna inkluderar:
* CCL3 (MIP-1α)
* CCL4 (MIP-1β)
* CCL5 (RANTES)
* CCL18 (MDC, macrophage-derived chemokine)
* CCL20 (MIP-3α, LARC, Exodus-1)
Dessa chemokiner binder till och aktiverar specifika receptorer på cellytan, vilket leder till att cellen migrerar till den plats där koncentrationen av chemokinet är högst. C-chemokinerna har visat sig spela en viktig roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och autoimmuna sjukdomar.
Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.
There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.
Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.
B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.
Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.
En HIV-infektion är en infektionssjukdom som orsakas av human immunodeficiency virus (HIV). Viruset attackerar och förstör CD4-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för att hålla kroppen frisk. När CD4-cellerna minskar i antal kan kroppen inte längre effektivt bekämpa infektioner och sjukdomar.
HIV-infektionen går genom tre olika stadier: akut HIV-infektion, asymptomatisk HIV-infektion och symptomatisk HIV-infektion eller AIDS. AIDS står för acquired immunodeficiency syndrome och är den allvarligaste fasen av HIV-infektionen då individen blir särskilt känslig för allvarliga infektioner och cancer.
Det finns inget botemedel mot HIV, men det går att behandla HIV med antiretroviral terapi (ART) som kan hjälpa till att kontrollera virusets replikation och sakta ner sjukdomens framskridande. Med rätt behandling och regelbunden follow-up kan många HIV-positiva personer leva ett nästan normalt liv.
En virussjukdom är en infektionssjukdom som orsakas av ett virus. Virus är små, ofta sjukdomsalstrande partiklar som består av genetiskt material (DNA eller RNA) inneslutet i ett proteinhölje. De kan inte leva eller reproducera sig själva, utan behöver en värdcell för att kunna göra detta. När ett virus infekterar en värdcell så tar det över cellens mekanismer och tvingar den att producera fler viruskopior. Detta kan leda till skador på värdcellen och orsaka sjukdomstillstånd.
Virussjukdomar kan variera i allvarlighetsgrad från milda, obehagliga symptom som exempelvis en vanlig förkylning, till allvarliga livshotande tillstånd som exempelvis HIV/AIDS eller ebolafebr. Vissa virussjukdomar kan även vara dödligt farliga om de inte behandlas korrekt och i tid, såsom exempelvis hjärnhinneinflammation (meningit) orsakad av vissa virusstammar.
För att skydda sig mot virussjukdomar finns det ofta vaccin som kan ges för att förebygga infektioner, och även antivirala läkemedel som kan användas för att behandla redan existerande infektioner. Det är också viktigt att hygieniska åtgärder vidtas för att minska risken för smitta, såsom handhygien och andningsskydd när man befinner sig i närhet av en sjukt person.
Histokompatibilitetsprövning, även känd som HLA-typering eller vävnadskompatibilitetstestning, är en typ av laboratorietest som används inom transplantationsmedicin för att matcha donator och mottagare så väl som möjligt. Detta görs genom att jämföra human leukocyte antigen (HLA) antigener, som är proteiner på ytan av våra celler, mellan båda parter.
HLA-antigener delas upp i olika klasser (A, B, C, DR, DQ och DS), och varje individ har ett unikt HLA-mönster som är ärftligt från sina föräldrar. Genom att jämföra HLA-typerna hos en potentiell donator och mottagare kan läkare fastställa om de är kompatibla eller inte. En bättre match mellan donator och mottagare kan minska risken för avstötningsreaktioner, som kan leda till transplantatets misslyckande.
CD95, även känt som Fas-receptorn, är ett transmembranprotein som tillhör tumörnekronsfamiljen av dödlighetsreceptorer. När CD95 binder till sin ligand, CD95L (FasL), aktiveras en signalkaskad som leder till apoptos eller programmerad celldöd.
CD95-antigen definieras medicinskt som ett proteinerkännmärke (antigen) som identifierar CD95-receptorn på cellens yta. Detta antigen är viktigt för att reglera immunresponsen och hålla kontroll över cellexpansion och apoptos. Dysfunktion i CD95-systemet har visats vara involverat i patologiska tillstånd som autoimmuna sjukdomar, onkologi och neurodegenerativa sjukdomar.
Toll-like receptor 8 (TLR8) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer (TLR). TLR är transmembrana receptorer som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att känna igen och svara på små molekyler, så kallade patogenassocierade mönster (PAMP), som finns på ytan eller inuti mikroorganismer som bakterier, svampar och virus. När TLR8 binds till sin ligand aktiveras det, vilket leder till att cellen svarar genom att producera cytokiner och andra signalsubstanser som attraherar och aktiverar andra immunceller. TLR8 är specifikt känslig för en typ av dubbelsträngad RNA som finns i vissa virus, såsom HIV och hepatit C-virus.
Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.
Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.
Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.
Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.
I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.
ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.
"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:
1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.
En strålningschimär är en term som används inom genetik och molekylärbiologi för att beskriva ett muterat generellt mönster i en organisms celler eller vävnader, orsakad av exponering för joniserande strålning. Strålningschimärer uppstår när två olika mutationer skapar en hybridcell med två skilda genetiska sekvenser på samma kromosom eller i samma gener, istället för att ha en enda kontinuerlig sekvens. Detta kan leda till abnorma fenotyper och potentiala hälsoproblem. Strålningschimärer är vanliga efter exponering för höga doser joniserande strålning, som kan förekomma i vissa medicinska behandlingar eller vid olyckor med kärnkraftverk.
I'm sorry for any confusion, but "Lung carcinoma, Lewis" is not a standard medical term or classification for lung cancer. Medical terms for lung cancer typically include a description of the type and stage of the cancer, such as "non-small cell lung carcinoma" or "small cell lung carcinoma," followed by a description of the location and extent of the tumor.
The "Lewis" designation is sometimes used in blood typing, where it refers to one of the major blood group systems in humans. However, this has no relevance to the diagnosis or classification of lung cancer.
If you have any further questions or concerns about lung cancer or a specific medical issue, I would recommend consulting with a healthcare professional for accurate information and guidance.
Quinuclidines are organic compounds that contain a unique heterocyclic structure consisting of a three-membered carbon ring fused to a five-membered nitrogen-containing ring. The resulting structure contains four carbon atoms and one nitrogen atom, arranged in a specific way that creates a rigid, bicyclic system.
Quinuclidines are known for their unique chemical and physical properties, which make them useful building blocks in the synthesis of various pharmaceuticals and agrochemicals. They can act as valuable intermediates in organic synthesis, and some quinuclidine derivatives have been found to exhibit a wide range of biological activities, such as anti-inflammatory, antiviral, and anticancer properties.
In the medical field, quinuclidines are not typically used as standalone drugs but rather as key components in the development of new therapeutic agents. For instance, some quinuclidine derivatives have been shown to inhibit certain enzymes or receptors that play a role in various disease processes, making them promising leads for drug discovery and development.
It is worth noting that while quinuclidines themselves are not drugs, they can be used to create new medications with potentially valuable therapeutic effects.
Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.
Lymphoid progenitor cells are a type of hematopoietic stem cell that gives rise to lymphocytes, which are the white blood cells responsible for immune function. These progenitor cells differentiate into common lymphoid progenitors (CLPs) in the bone marrow, and then migrate to the thymus or bone marrow where they further differentiate into T cells, B cells, or natural killer (NK) cells. Lymphoid progenitor cells are crucial for the development of adaptive immunity and play a key role in the body's defense against infection and disease.
Immunproteiner, eller immunglobuliner, är proteiner som produceras av kroppens B-celler och är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism. De fungerar som antikroppar och hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen, såsom virus och bakterier, som tränger in i kroppen.
Immunproteiner är specifika för olika typer av främmande ämnen och kan binda till dem med hög affinitet. När de binder till ett främmande ämne aktiveras de och initierar en kaskad av händelser som leder till elimineringen av det främmande ämnet från kroppen.
Immunproteiner kan delas in i fem olika klasser baserat på deras struktur och funktion: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM. Varje klass har en unik uppsättning funktioner och är specialiserade för att hantera olika typer av främmande ämnen.
'Serinendopeptidaser' er en type enzym, som bryter ned proteiner og peptider i kroppen. Navnet kommer af at de indeholder en serin-aminosyre i deres aktive site, som spiller en vigtig rolle i katalysen af proteolytisk nedbrydning. Disse enzymer bryder specifikt peptidbindinger, hvor den karboxylterminale sidekæde er en hydrofil aminosyre, såsom serin, threonin eller cystein. Serinendopeptidaser inkluderer enzymer som trypsin, chymotrypsin og elastase, som alle spiller en vigtig rolle i fordøjelsen af protein i kroppen.
'Y-linked genetic diseases' refer to conditions that are caused by mutations or alterations in the DNA of the Y chromosome. The Y chromosome is one of the two sex chromosomes (the other being the X chromosome) and is found only in males.
Y-linked genetic diseases are passed down from fathers to sons through the Y chromosome. Because females have two X chromosomes, they do not inherit Y-linked genetic diseases from their fathers. However, they can carry and pass on X-linked genetic diseases to their sons.
Examples of Y-linked genetic diseases include:
1. Azoospermia factor c (AZFc) microdeletion syndrome: This condition affects male fertility and is caused by the deletion of a specific region of the Y chromosome called AZFc. Men with this condition may have no sperm or very low sperm counts, making it difficult or impossible to father children naturally.
2. Klinefelter syndrome variant with a Y chromosome rearrangement: This is a rare genetic disorder in which there is an extra copy of the X chromosome and a structural abnormality of the Y chromosome. Symptoms may include tall stature, learning disabilities, and infertility.
3. Y-chromosome microdeletions: These are small deletions or losses of genetic material on the Y chromosome that can lead to male infertility. The severity of the condition depends on the size and location of the deletion.
4. Other rare conditions: There are a few other very rare genetic diseases that are caused by mutations in genes located on the Y chromosome, such as ichthyosis with possible mental retardation (IX) and oculocutaneous albinism type 4 (OCA4).
It is important to note that not all changes or variations in the Y chromosome will necessarily lead to a genetic disease. Some may have no impact on health, while others may cause mild to severe symptoms depending on the specific mutation and other factors.
"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.
Trialkyltin-föreningar är en typ av organogena tin-föreningar där ett tinatom (Sn) är bundet till tre alkylgrupper. Den allmänna formeln är R3Sn, där R kan vara en mättad eller omsättningsbar alkylgrupp, till exempel metyl-, ethyl- eller butylgrupper.
Dessa föreningar har historiskt använts som biocider och pesticider, men de är mycket giftiga för levande organismer, inklusive människor, och orsakar skada på nervsystemet och leverfunktionen. Deras användning är idag starkt begränsad eller förbjuden i många länder på grund av sin negativa miljöpåverkan och toxicitet.
"Heterophile Antigens" är ett begrepp inom immunologi och serologi. Det refererar till antigener som kan reagera med antikroppar från flera olika arter, inklusive mellan arter som normalt inte skulle ha någon immunreaktion mot varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater som har en viss strukturell likhet över olika arter.
Ett exempel på ett heterophilt antigen är "Heterophile Antibodies" som kan produceras efter en infektion med Epstein-Barr virus (EBV), orsaken till infektionssjukdomen mononucleos. Dessa antikroppar kan reagera med flera olika antigener, inklusive antigenet från ett annat virus som heter humana cytomegalovirus (HCMV).
Det är värt att notera att begreppet "heterophil" används ibland i en snävare mening för att beskriva antikroppar som reagerar med flera olika arter, men inte med antigener från samma art. I denna betydelse är "Heterophile Antibodies" ett exempel på heterofila antikroppar.
CX3CL1, också känt som Fractalkine, är en typ av kemokin (kemiotaxisk cytokin) som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det är unikt bland kemokinerna eftersom det fungerar både som en attraktant för vita blodkroppar och som en adhesionsmolekyl, hjälper till att rekrytera och fästa vita blodkroppar till inflammationsområden. CX3CL1 binder till sin specifika receptor, CX3CR1, som finns på olika typer av immunceller, inklusive naturliga mördare och dendritceller.
CD4-antigen, även känd som CD4-receptor eller T4-receptorn, är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodcellar, såsom hjälparceller (T-hjälpceller) och monocyter/makrofager. Det fungerar som en ko-receptor tillsammans med T-cellens receptor (TCR) för att binda till MHC klass II-komplexet på antigenpresenterande celler, vilket aktiverar T-cellen och initierar den immuna responsen. HIV använder sig av CD4-receptorn som en ingång till T-cellen och infekterar därmed huvudsakligen hjälparcellerna, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och progressivt sjukdomstillstånd.
Listeriosis är en infektionssjukdom orsakad av bakterien Listeria monocytogenes. Den kan drabba både djur och människor och smittas ofta via föda som inte har tillagats tillräckligt, såsom osten, råa grönsaker, räkor och redan tillagad mat som sedan hanterats på ett olägligt sätt.
Sjukdomen kan vara allvarligare hos vissa grupper, till exempel gravida kvinnor, nyfödda barn, äldre personer och personer med nedsatt immunförsvar. Symptomen på listerios kan variera från milda, som feber, trötthet, muskelvärk och diarré, till allvarligare såsom meningit, septikemi och abort hos gravida kvinnor.
Läkemedelsbehandling med antibiotika är vanligen nödvändig för att behandla listerios. För att förebygga sjukdomen rekommenderas god hygien vid matlagning och hantering, att undvika rå mat som kan vara smittbärare och att vara extra försiktig med matkonsumtion under graviditet.
Metaproterenol är ett läkemedel som tillhör kategorin beta-2-adrenergika. Det används för att lindra andningssvårigheter hos personer med astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD) och andra luftvägsrelaterade sjukdomar.
Metaproterenol fungerar genom att stimulera beta-2-adrenergiska receptorer i lungorna, vilket orsakar relaxation av de glatta musklerna runt de luftburna vägarna och ökar därmed luftflödet till lungorna. Detta hjälper att lindra andningssvårigheter och öka syreupptaget i blodet.
Läkemedlet ges vanligtvis som ett aerosol för inandning eller som en tablett som tas peroralt (genom munnen). Det är viktigt att följa din läkares instruktioner när du använder metaproterenol och att inte överskrida den rekommenderade dosen.
Som med alla läkemedel kan metaproterenol ha biverkningar, inklusive hjärtklappning, tremor, yrsel, huvudvärk och sömnsättning. Om du upplever allvarliga biverkningar eller andningssvårigheter efter att ha använt metaproterenol ska du omedelbart kontakta din läkare eller sundhetspersonal.
Sialic Acid Binding Immunoglobulin-like Lectins (Siglecs) är en familj av proteinreceptorer som uttrycks på ytan av vissa immunceller, särskilt vita blodkroppar. De kännetecknas av deras förmåga att binda till sialiska syra, en typ av sockermolekyler som finns på cellytor. Siglecs har en potential betydelse för immunresponsen genom att hjälpa till att modulera aktiviteten hos immunceller och på så sätt hjälpa till att kontrollera inflammation och immunitet. Vissa Siglecs kan också vara involverade i patologiska processer, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.
Tumörinfiltrerande lymfocyter (TIL) refererar till en medicinsk term som beskriver när vita blodkroppar kända som lymfocyter migrerar från det blodcirkulerande systemet och infiltrerar en tumör. Dessa lymfocyter kan vara av olika typer, såsom T-celler eller B-celler, och de kan spela en viktig roll i cancerimmunologi eftersom de kan både undertrycka tumöns tillväxt och spridning genom att attackera cancercellerna eller stödja dem genom att utsöndra cytokiner och andra signalsubstanser.
TIL har blivit en aktiv forskningsområde inom cancerbehandling, särskilt inom området immunterapi, där man försöker utveckla terapier som kan förstärka den naturliga förmågan hos lymfocyterna att bekämpa cancerceller. Genom att analysera TIL-mönster och subtyper kan forskare få insikter om prognosen och sannolikheten för ett effektivt svar på immunterapi hos en individuell patient med cancer.
Intracellulärt vatten, eller intracellulär vätska, refererar till den vätskan som finns inne i celler. Det utgör ungefär två-tredjedelar av kroppens totala vattenvolym och är beläget inuti alla cellers membran. Denna vätska innehåller olika sorts joner, kolhydrater, proteiner, lipider och nukleinsyror som alla tillsammans underlättar cellens funktioner, såsom ämnesomsättning, celldelning och homeostas. Det är viktigt att hålla intracellulärt vatten i balans för att upprätthålla en god cellhälsa och homeostas i kroppen som helhet.
I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.
Immunoglobuliner, också kända som antikroppar, är en typ av protein som produceras av B-celler och Plasma celler i vår immunsystem. Deras huvudsakliga funktion är att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener för att skydda kroppen från infektioner och sjukdomar.
Immunoglobuliner består av två identiska lättkedjor och två identiska tungkedjor, som hålls samman av disulfidbryggor. Det finns fem typer av tungkedjor (α, γ, δ, ε, μ) och två typer av lättkedjor (κ och λ), vilket ger upphov till fem olika klasser av immunoglobuliner: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM.
Varje immunglobulin har två aktiva regioner som kallas Fab-regioner (antigenbindningsfragment), där antikropparna binds till specifika epitoper på antigener. Den tredje regionen av immunoglobulin, kallad Fc-regionen (kristalliseringsfragment), är involverad i interaktioner med andra celler och proteiner i immunförsvaret.
Immunoglobuliner kan hittas i blodet, lymffluiden och mukosan i kroppen. De kan också användas som terapeutiska läkemedel för att behandla en rad sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsjukdomar.
CX3C-chemokiner är en typ av chemokiner, som är små signalproteiner som reglerar migrationen av celler till olika ställen i kroppen. CX3C-chemokiner karaktäriseras av att de har tre aminosyror mellan två av de cysteinrester som finns i alla chemokiner.
Ett exempel på ett CX3C-chemokin är CX3CL1, även känt som fractalkin. Detta protein binder till receptorn CX3CR1 och spelar en viktig roll i immunförsvaret, neuroinflammation och nervcellers överlevnad. Fractalkin uttrycks huvudsakligen av endotelceller i centrala nervsystemet (hjärna och ryggmärg) och attraherar primärt immunceller som monocyter/makrofager till dessa områden.
Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.
Stroma cells are a type of cell that are found in various tissues throughout the body. They are often referred to as "connective tissue cells" because they play a supportive role in the tissues where they are found. Stroma cells produce and maintain the extracellular matrix, which is the network of proteins and other molecules that provides structural support to cells and helps to regulate cell behavior.
There are several different types of stroma cells, including fibroblasts, adipocytes (fat cells), and myofibroblasts. Fibroblasts are the most common type of stroma cell, and they produce collagen and other proteins that make up the extracellular matrix. Adipocytes are specialized stroma cells that store energy in the form of fat, while myofibroblasts are stroma cells that have contractile properties and help to regulate tissue tension and repair.
Stroma cells can also play a role in the immune system by producing cytokines and other signaling molecules that help to coordinate the immune response. In some cases, stroma cells may also contribute to the development of diseases such as cancer, fibrosis, and autoimmune disorders.
Lymfoproliferativa sjukdomar är en grupp av sjukdomar som kännetecknas av överdriven celldelning och tillväxt av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner. Dessa sjukdomar kan vara benigna eller maligna (cancerartade). Maligna lymfoproliferativa sjukdomar innefattar olika typer av lymfom och cancerformer som lever-, milt- och broskcancer. Benigna lymfoproliferativa sjukdomar kan orsaka symtom som obehag, svullnad eller smärta i lymfkörtlarna, trötthet och infektionskänslighet. Maligna former av lymfoproliferativa sjukdomar kan leda till allvarligare symptom som feber, svettningar, viktminskning, trötthet och svullnad i lever, mjälte eller andra kroppsdelar. Behandlingen beror på typen av sjukdom, dess utbredning och grad av allvarlighet.
Nucleocytoplasmic transport proteins are a group of specialized proteins that facilitate the movement of molecules between the nucleus and the cytoplasm of a eukaryotic cell. These proteins play a crucial role in regulating various cellular processes, such as gene expression, signal transduction, and maintenance of cellular homeostasis.
The nucleocytoplasmic transport process occurs through nuclear pore complexes (NPCs), which are large protein structures embedded in the nuclear membrane that act as selective gates for the exchange of molecules between the nucleus and cytoplasm. Nucleocytoplasmic transport proteins can be broadly classified into three categories:
1. Transport receptors (also known as importins or exportins): These are soluble proteins that recognize and bind to specific cargo molecules, such as proteins or RNA, in the cytoplasm or nucleus. They then facilitate the translocation of these cargoes through the NPC by interacting with nucleoporins, which are the protein components of the NPC.
2. Nucleoporins: These are structural proteins that make up the NPC and provide a scaffold for the transport receptors and their cargo to bind and move through the pore. Some nucleoporins contain phenylalanine-glycine (FG) repeats, which interact with transport receptors and contribute to the selective permeability of the NPC.
3. Regulatory proteins: These are proteins that modulate the activity of transport receptors or nucleoporins, thereby controlling the efficiency and specificity of nucleocytoplasmic transport. Examples include RanGTPase, which acts as a molecular switch for directionality in transport, and various kinases and phosphatases that post-translationally modify transport receptors and nucleoporins to regulate their function.
Dysfunction of nucleocytoplasmic transport proteins has been implicated in several human diseases, including neurodegenerative disorders, viral infections, and cancer. Therefore, understanding the molecular mechanisms underlying nucleocytoplasmic transport is essential for developing therapeutic strategies to target these conditions.
'Healthy volunteers' är en medicinsk term som refererar till individer som inte har några kända sjukdomar, skador eller abnormaliteter, och som rekryteras för att delta i kliniska studier. Dessa deltagare behöver inte ha någon speciell medicinsk behandling, utan deras roll är att ge forskarna information om hur en viss behandling eller ett visst läkemedel påverkar en frisk population.
Healthy volunteers måste genomgå en grundläggande medicinsk undersökning för att säkerställa att de inte har några dolda sjukdomar eller hälsoproblem som kan påverka studiens resultat. Denna undersökning inkluderar ofta en fysisk examination, blod- och urinprover, EKG och ibland även röntgenundersökningar.
Det är viktigt att notera att healthy volunteers inte nödvändigtvis behöver vara i perfekt hälsotillstånd, utan de kan ha vissa små medicinska problem som inte anses påverka studiens resultat. Dessa individer rekryteras ofta för kontrollgrupper i kliniska studier, där de jämförs med patienter som har en viss sjukdom eller störning.
Alleler är i genetisk terminologi de varianter av ett specifikt gen som kan finnas hos en individ. Varje individ har två kopior av varje gen, en från vardera förälder, och dessa två kopior kan variera från varandra. Dessa varianter kallas just alleler.
Ett exempel: För det gen som styr ögonfärgen kan vi ha två olika alleler, en som ger upphov till grön ögonfärg och en annan som ger upphov till blå ögonfärg. Om en individ har två kopior av genen med grön ögonfärgsallelen (homozygot), kommer den att ha gröna ögon. Om en individ har en kopia av genen med grön ögonfärgsallel och en kopia med blå ögonfärgsallel (heterozygot), kan individens ögonfärg variera mellan grön och blå beroende på vilka andra genetiska faktorer som också är involverade.
MHC klasse I-gener, eller major histocompatibility complex class I-antigen, är ett membranbundet protein som uttrycks på cellernas yta i de flesta däggdjursceller. Det har en central roll i det adaptiva immunförsvaret genom att presentera endogena peptider för cytotoxiska T-lymfocyter (CTL). MHC klasse I-molekyler består av tre komponenter: en transmembrana proteinbunden heavy chain, en lätt kedja som kallas beta2-mikroglobulin och ett kort peptidfragment bundet i en grov mellan heavy chain och beta2-mikroglobulin.
Peptider som presenteras av MHC klasse I-gener är vanligtvis uppståndna från intracellulärt degraderade proteiner, såsom virusproteiner eller cancerceller. När en CTL känner igen ett antigenpresenterat på en MHC klasse I-molekyl aktiveras den och kan därefter eliminera den infekterade cellen eller tumörcellerna.
Det finns tre huvudsakliga genetiska subtyper av MHC klasse I-gener hos människor, vilka kallas HLA-A, HLA-B och HLA-C. Varje individ har två varianter av var och en av dessa gener, som är ärftligt. Dessa genvarianter bidrar till den höga graden av polymorfism hos MHC klasse I-gener, vilket gör det svårt för patogener att undvika upptäckt av immunförsvaret.
'Lymfopoes' är ett medicinskt begrepp som refererar till processen av att bilda och utveckla lymfocyter, en typ av vit blodcell (leukocyter), i benmärgen. Lymfocyter är en viktig del av det adaptiva immunsystemet och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-celler och T-celler, och de utvecklas från gemensamma stamceller i benmärgen genom en process som kallas hematopoies. Lymfopoesen innebär specifikt den delen av hematopoiesen där stamcellerna differencieras till lymfocyter.
Adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring är proteiner som hjälper till att överföra signalsubstanser eller andra molekyler från en receptor till intracellulära signaltransduktionsvägar. Dessa proteiner har ofta modulerbara strukturer och kan binda till flera olika proteiner, vilket gör det möjligt för dem att fungera som en slags "mellanhand" i signalskeppen. På så sätt kan de hjälpa till att koordinera och integrera signalsubstansernas effekter inom cellen. Exempel på adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring inkluderar proteiner i GRB2-familjen, SOS-proteiner och proteiner i Crk-familjen.
Cathepsin W är ett enzym som tillhör de cysteinproteaser som finns i kroppen. Det är huvudsakligen beläget inne i lysosomer och har en viktig roll i nedbrytningen av proteiner i cellerna. Cathepsin W är specifikt uttryckt i aktiva T-celler, som är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunresponsen. Det tros ha en roll i inflammation och immunförsvaret genom att bryta ned proteiner i intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. Dessutom har forskning visat att cathepsin W kan vara involverat i celldöd och apoptos under vissa omständigheter.
'Livmoder' (latin: Uterus) är en muskelartad, hallow organ hos däggdjur där fostret utvecklas under graviditet. Den består av tre delar: kroppen (corpus), cervix ( cervikalis) och livmoderhalsen (portio). Livmodern har ett rikt blodkärlsnätverk och en viktig funktion är att producera hormonet prostaglandin under förlossningen.
Herpesvirus 4, human (HHV-4), också känt som Epstein-Barr virus (EBV), är ett DNA- virus som tillhör herpesviridae familjen. Det orsakar ofta infektionssjukdomen infektös mononukleos och är starkt förknippat med flera former av cancer, särskilt Burkitt lymfom, Hodgkins lymfom och nasofaryngeal carcinom.
HHV-4 sprids vanligtvis genom direkt kontakt med infektiösa kroppsfluider, såsom speichel, blod och genitalsekret. Efter initiala symtomen av infektionssjukdomen förblir viruset i värden livet ut och kan orsaka återkommande infektioner eller reaktiveras under perioder av stress, immunosuppression eller annan sjukdom.
Förutom att orsaka infektionssjukdomar och cancer har HHV-4 också visats vara associerat med flera autoimmuna sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).
RAG-1 (Recombination Activating Gene 1) er ein gen som koder for ein protein med samme navn. Dette proteinet spiller en viktig rolle i adaptiv immunforsvaret hos vertebrater, mer precis i V(D)J-rekombinasjonen av antikropp- og T-cellsreseptorer.
V(D)J-rekombinasjonen er ein prosess der noxe generasjonsespecifiske variable regioner av antikropp- og T-cellsreseptorgener skapes ved innsending, utskjering og sammensetting av forskjellige gensegmenter. Dette resulterer i en enorm diversitet av reseptorer som kan binde til ulike antigener og aktivere immunsvaren.
RAG-1-proteinet fungerer sammen med RAG-2-proteinet for å forme en heterodimer som initiere V(D)J-rekombinasjonen ved å skape enzymatisk aktivitet som klipper DNA-strengene og forbereder dem på sammensetting. Mutasjoner i RAG-1-genera kan føre til immundefekter, særlig kombinert immunodefisiensyndrom (CID).
Organo Tennessläcktjärfel-föreningar, eller Organo-tin compounder, är kemiska föreningar som innehåller minst en kovalent bundet kol (C) atom och en tin (Sn) atom. Dessa föreningar är vanligtvis skapade genom att en organisk grupp (R-) ersätter en eller flera av de väteatomer som bundit till tinatomen.
Organotennföreningar kan vara antingen staddra eller flyktiga, och deras fysiska och kemiska egenskaper varierar beroende på vilken organisk grupp som är bundet till tinatomen. Några exempel på organotennföreningar inkluderar tributyltin (C4H9)3Sn, dibutyltindilaurat (C4H9)2Sn(C11H23COO)2 och fenyltinchlorid (C6H5)SnCl.
Dessa föreningar har historiskt använts som biocider i vissa industriella tillämpningar, såsom bekämpningsmedel för skadedjur och algicider för att skydda båtar och färger. På grund av deras negativa miljöeffekter har användningen av många organotennföreningar dock begränsats eller förbjudits i många länder.
'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.
Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.
Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.
Interleukin-2 (IL-2) receptor alpha subunit, också känt som CD25 eller T-aktiverings antigenen, är en proteinmolekyl som utgör en del av IL-2 receptorn. Denna subunit kombineras med två andra subenheter, beta (CD122) och gamma (CD132), för att bilda ett fullständigt fungerande IL-2 receptor komplex på ytan av aktiverade T-celler.
IL-2 är en cytokin som spelar en viktig roll i regleringen av immunresponsen, särskilt vid aktivering och proliferation av T-celler. När IL-2 binder till sin receptor aktiveras intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellcykeln och celldelningen hos de aktiverade T-cellerna.
CD25 är en icke-membranbundet protein med hög affinitet för IL-2, vilket gör det möjligt för T-celler att svara känsligt på låga koncentrationer av IL-2. Dessutom har CD25 en viktig funktion i regleringen av tolerans och autoimmunitet genom att hämma aktivering av autoreaktiva T-celler.
Abnorma nivåer av CD25 kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer. Därför är mätning av CD25-nivåer kliniskt användbar för att diagnostisera och monitorera vissa sjukdomar, samt för att utvärdera effektiviteten av behandlingar som riktar sig mot IL-2-receptorn.
Lymfocytær meningitis er en type meningitis, som karakteriseres ved at være inficeret i hjerne- og rygmarvsvinduesvævet (meninges) med primært lymfocytter. Meningitis betegner en entzündlig proces i de membraner, der omslutter hjernen og rygmarven.
Lymfocytær meningitis skyldes oftest infektioner med virus, såsom enterovirus, herpes simplex virus eller HIV. I sjældnere tilfælde kan bakterier også være årsagen, herunder Borrelia burgdorferi (Lyme-borreliose) eller Mycobacterium tuberculosis (tuberkuløs meningitis).
Symptomer på lymfocytær meningitis kan omfatte hovedpine, feber, stivhed i nakken, overfølsomhed overfor lys og forstyrrelser i bevidstheden. Behandling afhænger af årsagen til infektionen, men virusinfektioner behandles typisk med symptomlindring, mens bakterielle infektioner kan kræve antibiotikabehandling.
Minor histocompatibility antigens (miHA) are peptides presented on the surface of cells in the context of major histocompatibility complex (MHC) molecules, which can be recognized by T-cells as foreign and elicit an immune response. Unlike classical MHC antigens, miHA are not restricted to the human leukocyte antigen (HLA) system and can be derived from a variety of cellular proteins. They are called "minor" because they tend to induce weaker immune responses compared to classical HLA antigens.
MiHA can be generated through various mechanisms, such as point mutations, alternative splicing, or post-translational modifications. They are widely expressed in different tissues and can be found in both self and non-self cells. In the context of transplantation, miHA can contribute to graft rejection and graft-versus-host disease (GVHD) in allogeneic hematopoietic stem cell transplantation (allo-HSCT).
In cancer immunotherapy, tumor-specific miHA can be recognized by the immune system as foreign and targeted for destruction. Identification of these antigens can help in the development of personalized cancer vaccines or T-cell therapies.
Large Granular Lymphocytic Leukemia (LGLL) är en sällsynt typ av cancer som drabbar vita blodkroppar som kallas lymfocyter. I konkretare termer är det en subtyp av chronisk lymfatisk leukemi (CLL).
Vid LGLL ökar antalet stora granulära lymfocyter i blodbanan och benmärgen. Dessa celler har vanligtvis en stor kärna med granulära utskott, som kan ses under mikroskopi. Det finns två typer av LGLL: T-cellig LGLL och naturligt killarcell (NK-cell) LGLL, beroende på vilken typ av lymfocyt som är drabbad.
T-cellig LGLL är vanligare än NK-cell LGLL och utgör ungefär 85-90% av fallen. Symptomen på LGLL kan vara subtila och inkluderar ofta trötthet, infektioner som upprepas och blödningsproblem. För att diagnostisera LGLL används flera metoder, bland annat blodprover för att räkna antalet vita blodkroppar och undersökning av cellernas utseende under mikroskopi. Även genetiska tester kan användas för att bekräfta diagnosen.
Behandlingen för LGLL beror på symtomen, sjukdomens allvarlighetsgrad och om den sprider sig till andra delar av kroppen. För många patienter med milda symptom kan inga behandlingar behövas, medan andra kan behöva behandling med kemoterapi, immunterapi eller stamcellstransplantation.
CD40 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk receptor på antigenpresenterande celler (APC), såsom B-celler och makrofager. Det aktiveras av sin ligand, CD154 (även känd som CD40L eller GP39), som är expressed på aktiverade T-celler.
CD40-CD154 samspelet spelar en central roll i adaptiva immunresponser genom att reglera aktivering, differentiering och överlevnad av B-celler, samt aktivering och differentiering av dendritiska celler. Det är också involverat i inflammatoriska svar och atherogenes.
En antigen är ett molekyltarm som kan bindas till en immuncellreceptor, såsom en T-cellreceptor eller B-cellreceptor, och inducerar en immunrespons. CD40-antigener refererar inte till någon specifik substans eller molekyl, utan snarare till ett koncept relaterat till den roll CD40 spelar i antigenpresentationsprocessen.
Kromradioisotoper refererer til radioaktive varianter av grundstoffet krom. Disse isotopene har forskjellig antall neutroner i kjerneenergin, som gjør dem ustabil og førend til radioaktivt sønderfall. Krom har 5 stable isotoper, men det finnes også flere ustabile kromradioisotoper, deriblant krom-51 og krom-54. Disse kromradioisotopene kan brukes i forskjellige medisinske applikasjoner, som for eksempel diagnostiske tester og stråleterapi.
CD1
"Tillväxthämmare" (engelska: "growth hormone inhibitors") är en grupp läkemedel som används för att behandla tillstånd där patienten har överskott av tillväxt hormon, vilket leder till onormalt snabb tillväxt. Dessa preparat fungerar genom att minska produktionen och/eller effekten av tillväxt hormonet i kroppen. Exempel på sådana mediciner inkluderar somatostatinanaloger (till exempel octreotid och lanreotid) och GH-receptorer antagonister (till exempel pegvisomant). Genom att använda dessa läkemedel kan man hjälpa till att kontrollera tillväxten hos patienter med akromegali, gigantism eller andra sjukdomar som orsakas av överskott av tillväxt hormon.
'Immunitet' refererer til den beskyttelse som kroppen har mod infektion og sygdom, der skyldes at systemet for adaptive immunforsvar (som består af B-celler og T-celler) kan genkende og angribe fremmede stoffer, såsom bakterier, virus og andre patogener.
Der findes to slags immunitet:
1. **Aktiv immunitet**: Den opnås når kroppen selv har oplevet en infektion eller modtaget en vaccination, hvilket fører til at systemet for adaptive immunforsvar udvikler en specifik respons overfor det pågældende patogen. Denne respons kan beholdes i år eller livstid, alt efter hvad der er tilfældet.
2. **Passiv immunitet**: Den opnås når en person modtager antistoffer fra en anden kilde, fx ved at modtage modersmællemilk eller en ind injection af antistoffer. Passiv immunitet giver hurtig beskyttelse, men den holder kun i kort tid, normalt få uger eller måneder.
Immunitet er en vigtig del af vores sundhed og evnen til at modstå sygdomme.
'Möss, inavlade A' kan tolkas som en referens till speciella linjer av laboratoriemöss där genen för albinism har inavlats. Albino betyder att djuret saknar pigment i huden, pälsen och ögonen, vilket ger dem deras typiska vitaktiga utseende och röda ögon.
Den specifika genen som kallas 'A' står för Agouti, ett generellt pigmenteringsmönster hos möss. När denna gen inavlas i en albino mus, kommer den att behålla sitt vita utseende men inte ha de röda ögonen som annars är vanliga bland albinomöss. I stället kommer de att ha normalt färgade ögon eftersom albinismgen har modifierats.
Dessa inavlade möss används ofta i forskning på grund av deras konsekventa genetiska bakgrund och kan vara användbara för att studera olika medicinska tillstånd eller för att testa effekterna av olika behandlingar.
Cell engineering refers to the deliberate modification of cells with the aim of achieving a specific function or therapeutic benefit. This can be accomplished through various methods, including genetic manipulation, gene editing, and cellular reprogramming. The goal of cell engineering is to create cells that can be used for a variety of medical applications, such as tissue repair and regeneration, drug development and testing, and the treatment of genetic diseases.
In genetic manipulation, genes are introduced into cells using viral vectors or other delivery systems. These genes can encode for specific proteins or enzymes that can help to restore normal function in diseased or damaged cells.
Gene editing techniques, such as CRISPR-Cas9, allow for precise modifications to the genome of cells. This can be used to correct genetic mutations that cause inherited diseases or to modify the behavior of cells for therapeutic purposes.
Cellular reprogramming involves the conversion of one type of cell into another, such as turning skin cells into stem cells. These induced pluripotent stem cells (iPSCs) can then be differentiated into any cell type in the body, providing a potentially unlimited source of cells for transplantation and regenerative medicine.
Overall, cell engineering is a rapidly evolving field that holds great promise for the development of new therapies and treatments for a wide range of medical conditions.
Toll-like receptorer (TLR) är en typ av proteiner som spelar en central roll i det tidiga ansvaret för immunförsvaret. De tillhör patterngenkänningsreceptorerna (PRR) och aktiveras av så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMP), vilket är molekyler som är unika för olika mikroorganismer, till exempel bakterier och svampar. När TLR binds till en PAMP utlöses en signaltransduktionskaskad som leder till att immunsystemet aktiveras och svarar på infektionen. TLR finns på olika celltyper, inklusive immungceller som neutrofiler, dendritceller och makrofager, samt icke-immungceller som epitelceller. Genom att känna igen och svara på infektioner hjälper TLR till att försvara kroppen mot skadliga mikroorganismer.
Ektromelia är en dödlig virussjukdom hos gnagare, som orsakas av Ectromelia virus (ECTV), ett DNA-virus som tillhör familjen Poxviridae och släktet Orthopoxvirus. Sjukdomen är endemisk hos musväxter och visar sig genom utbrott av dödliga systemiska infektioner, särskilt hos unga möss. Symptomen inkluderar feber, viktminskning, trötthet, lymfknutpåsarnas förstoring, hudskador och benförlamningar (därav namnet ektromelia, som betyder "benlös").
Det är värt att notera att ECTV är nära besläktat med Vacciniavirus, det viruset som används för att framställa vaccin mot mjältbrandsvirus. Det finns inga kända fall av överföring från djur till människor eller mellan människor.
'Antigenpresentation' är ett centralt koncept inom immunologin och refererar till processen där antigener, som är främmande molekyler som kan identifieras som hot av det immuna systemet, presenteras för T-celler, en typ av vita blodkroppar.
Denna process sker i två steg: primärt och sekundärt antigenpresentation. I det primära steget bryts antigener ner till små peptidfragment inuti celler som kallas antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa peptider binds sedan till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) molekyler på cellytan.
I det sekundära steget interagerar aktiverade T-celler med MHC-peptidkomplexet på APC:n, vilket leder till aktivering av T-cellen och en immunrespons mot den främmande substansen. Detta är en viktig mekanism för att identifiera och eliminera infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.
Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.
I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.
Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.
L-selektin, også kjent som CD62L, er ein membranprotein som tilhører selektinfamilien. Det er uttrykt på overflaten til visse hvite blodceller, særlig leukosyter (hvite blodlegemer), og spiller en viktig rolle i immunsystemet ved å hjelpe med å regulere diaspendesen av leukosyter fra blodbanen til stedet der infeksjon eller inflammasjon skjer. L-selektin binder spesifikt til karbohydratstrukturer på overflaten til endotelceller (celler i blodkarrene) for å fremme den specifikke adhesjonen og diapedesen av leukosyter.
F344 är en typ av laboratorieratt som använts vid forskning och är känd för sin relativt låga genetiska variation jämfört med vilda råttor. Denna specifika typ av F344-rätt är inavlad, vilket betyder att den har blivit avlade under många generationer i ett kontrollerat laboratoriemiljö för att uppnå en hög grad av genetisk konsekvens. Denna standardiserade genetiska bakgrund gör det möjligt att reducera individuella variationer och på så sätt underlätta reproducerbarhet och jämförelser mellan olika studier.
Det är värt att notera att F344-råttor är en vanlig typ av laboratorieratt, men det finns andra typer också som används beroende på forskningsbehov. Varje rätttyp har sina egna specifika drag och fördelar, så valet av rätttyp beror ofta på vilka specifika frågor eller hypoteser som undersöks i en viss studie.
T-box domain proteins are a family of transcription factors that play crucial roles in the development and differentiation of various organisms, including humans. The name "T-box" refers to the highly conserved DNA-binding domain of these proteins, which is characterized by a specific three-dimensional structure and binds to T-box recognition elements in the DNA.
These transcription factors are involved in regulating gene expression during embryonic development, particularly in the formation of tissues derived from the mesoderm and endoderm germ layers. They have been implicated in several critical developmental processes, such as heart morphogenesis, limb development, and neural tube formation.
Mutations in T-box domain proteins can lead to various genetic disorders and congenital abnormalities. For example, mutations in the human TBX1 gene are associated with DiGeorge syndrome, a disorder characterized by cardiovascular defects, palatal abnormalities, and learning disabilities. Similarly, mutations in the TBX5 gene can cause Holt-Oram syndrome, which is characterized by upper limb malformations and heart defects.
In summary, T-box domain proteins are a family of transcription factors that play essential roles in embryonic development and organogenesis through their regulation of gene expression. Defects in these genes can lead to various genetic disorders and congenital abnormalities.
"Cell death" är en process där en cell slutar att leva och dör. Det finns två huvudsakliga typer av cellsdöd: programmerad celldöd och nekros. Programerad celldöd, även känd som apoptos, är en aktiv process som sker under normala förhållanden och hjälper till att reglera cellpopulationen i kroppen. Nekros däremot är en passiv process som orsakas av allvarlig skada på cellen, såsom syrebrist eller toxiska substanser. Vid nekros svullnar cellen upp och spricker, vilket kan leda till inflammation och skada i omgivande vävnad.
Så en medicinsk definition av 'celldöd' skulle kunna vara: "En process där en cell slutar att fungera och dör, antingen genom en aktiv programmerad mekanism (apoptos) eller som ett resultat av allvarlig skada (nekros)."
"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.
During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.
The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.
B7 antigens are a group of cell surface proteins that play an important role in the immune system, particularly in the activation and regulation of T cells. They are primarily expressed on antigen-presenting cells (APCs) such as dendritic cells, macrophages, and B cells.
There are several different types of B7 antigens, including B7-1 (CD80), B7-2 (CD86), B7-H1 (PD-L1), B7-DC (PD-L2), B7-H3, and B7-H4. Each type of B7 antigen has a unique set of functions and interacts with different receptors on T cells to regulate their activity.
B7-1 and B7-2 are the best characterized members of the B7 family and are important costimulatory molecules that help activate T cells. They bind to CD28 on T cells, providing a critical second signal for T cell activation in addition to the antigen-specific signal provided by the T cell receptor (TCR).
B7-H1 and B7-DC, on the other hand, are inhibitory molecules that help regulate T cell responses. They bind to PD-1 on T cells, delivering a negative signal that can dampen T cell activation and prevent excessive immune responses.
Overall, B7 antigens play a critical role in modulating the immune response, and their dysregulation has been implicated in various diseases, including autoimmune disorders and cancer.