Granulocyte-macrophage colony-stimulating factor (GM-CSF) är ett tillväxtfaktorprotein som verkar på hematopoetiska stamceller och stimulerar deras differentiering och proliferation, särskilt till granulocyter och macrofager. Det produceras naturligt i kroppen av flera olika celltyper, inklusive T-celler, fibroblaster och endotelceller.

I medicinsk kontext används rekombinant GM-CSF som läkemedel för att behandla neutropeniska tillstånd, såsom efter kemoterapi eller strålbehandling vid cancer. Det kan också användas för att stödja stamcellstransplantationer och behandla vissa former av svårartad lunginflammation.

Granulocyte Colony-Stimulating Factor (G-CSF) är ett tillväxtfaktorprotein som stimulerar produktionen och differensieringen av granulocytceller, en typ av vita blodkroppar. Det gör detta genom att binde till specifika receptorer på mognande hematopoetiska stamceller i benmärgen, vilket leder till ökat celldelning och differentiering till granulocyter, särskilt neutrofila granulocyter.

G-CSF används kliniskt som läkemedel för att behandla patienter med neutropeni (låga nivåer av neutrofiler) orsakade av olika tillstånd, såsom cancerbehandlingar som kemoterapi och strålterapi. Det hjälper till att minska risken för infektioner genom att öka antalet neutrofila granulocyter i blodet.

Coloniseringst stimulerande faktorer (CSF) är en grupp av signalmolekyler som frisätts av sårade eller infekterade vävnader och som lockar till sig vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter/makrofager, för att hjälpa till att bekämpa infektion och främja läkning. CSF:er inkluderar cytokiner som interleukin-1 (IL-1), IL-6, IL-8, granulocy colony-stimulating factor (G-CSF) och granulocyte-macrophage colony-stimulating factor (GM-CSF). Dessa cytokiner binder till sina respektive receptorer på cellmembranet hos vita blodceller, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar och uttryck av gener som är involverade i celldifferentiering, överlevnad och proliferation. CSF:er används också terapeutiskt för att behandla neutropeni orsakad av cancerbehandling eller andra sjukdomar.

Macrophage Colony-Stimulating Factor (M-CSF) är ett protein som produceras och sekreteras av olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och inflammatoriska celler. Det fungerar som en hematopoietisk growth factor och spelar en viktig roll i regleringen av proliferation, differentiering och överlevnad av monocyter/makrofager. M-CSF binder till sin receptor, CSF1R, på monocyter/makrofagprekursorceller och aktiverar en signalkaskad som leder till cellcykeln och differentiering till makrofager. Dessa celler är viktiga i immunförsvaret genom att de fagocyterar främmande partiklar, presenterar antigen för T-celler och producerar cytokiner som reglerar inflammatoriska svar.

Granulocyt-colony stimulating factor (G-CSF) är ett proteinexcretionsprodukt som verkar som hematopoietisk tillväxtfaktor. Det binder till specifika receptorer (G-CSF-receptorer) på ytan av mognande granulocytprekursorceller i benmärgen och stimulerar deras proliferation, differentiering och överlevnad. G-CSF är involverat i regleringen av neutrofilernas produktion och funktion, och används kliniskt för att behandla neutropeni orsakade av cancerbehandling eller andra sjukdomstillstånd.

Macrophage Colony-Stimulating Factor (M-CSF) Receptor, även känt som CSF1R, är ett tyrosinkinaset receptor protein som binder till ligander som M-CSF och colony-stimulating factor 1 (CSF1). När denna receptor binds till sina ligander aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till cellproliferation, differentiering och överlevnad av monocyter/makrofager. Dessa celler är viktiga i immunförsvaret och hematopoesis (blodcellsbildning). Genom att reglera aktiviteten hos M-CSF receptorn kan vi påverka olika sjukdomar som inflammation, autoimmunitet, cancer och neurodegenerativa störningar.

Granulocyte-macrophage colony-stimulating factor (GM-CSF) är ett tillväxtfaktorprotein som verkar som en hematopoietisk tillväxthormonliknande vävnadsfaktor. Det produceras naturligt i kroppen av flera olika celltyper, inklusive T-celler, fibroblaster och endotelceller.

GM-CSF binder till sin specifika receptor, som är en transmembranproteinkomplex bestående av två separata subenheter, α- och β-subenheterna. När GM-CSF binder till receptorn aktiveras en signalkaskad som leder till cellproliferation, differentiering och överlevnad av granulocyter och macrofager i benmärgen.

Receptorer för GM-CSF spelar därför en viktig roll i regleringen av hematopoesen och immunförsvaret. Dysfunktion eller störningar i GM-CSF-receptorernas funktion kan leda till olika sjukdomstillstånd, inklusive immunbristsjukdomar och cancer.

Interleukin-3 (IL-3) är ett protein som fungerar som en signalkemokrin i kroppen. Det produceras främst av aktiverade T-celler och fungerar som en hematopoietisk tillväxthormon som stimulerar vävnadens stamceller att dela sig och utvecklas till olika blodceller, inklusive vita blodkroppar som neutrofila granulocyter, eosinofila granulocyter, basofila granulocyter och monocyter, samt röda blodkroppar och trombocyter. IL-3 har också visat sig ha en viktig roll i immunförsvaret genom att reglera aktiviteten hos andra celler som är involverade i immuniteten, såsom mastceller och naturliga killer (NK)-celler.

Colonizestimulerende factor (CSF) er en betegnelse for et stof som stimulerer vækst og spredning af bakterier i tarmsystemet. Der findes flere typer CSF'er, men en af de mest velstuderede er prostromocytin, der produceres af Paneth-celler i tarmlumen. Prostromocytin stimulerer vækst og spredning af bakterier fra tarmens normale mikroflora, herunder Bifidobacterium og Lactobacillus arter. Dette kan have en positiv effekt på den samlede sundhed og funktion i tarmsystemet.

Receptorer er proteiner i cellemembranen eller intracellulært, der binder specifikke molekyler, herunder CSF'er. Når et CSF binder til sin receptor, aktiveres en signaltransduktionskaskade, der fører til ændringer i cellevalg og -funktion. I forbindelse med CSF'er kan dette resultere i større bakterievækst og spredning i tarmen.

Så en medicinsk definition af 'receptorer, kolonistimulerende faktor' vil være: proteiner, der binder specifikt til kolonistimulerende faktorer (CSF'er) og aktiverer signaltransduktionskaskader, der resulterer i større bakterievækst og spredning i tarmen.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

'Blodstamceller' (på engelsk: 'Hematopoietic stem cells') er stamceller, der findes i knoglevæv og blodet. De kan differentieres til forskellige typer blodceller, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Blodstamceller spiller en vigtig rolle i produktionen af nye, sunde blodceller, når de gamles blodceller ødelægges eller bortskaffes. Disse stamceller kan også anvendes til behandling af visse sygdomme, herunder kræft og immunologiske lidelser, ved hjælp af en procedure kaldet 'stamcelletransplantation'.

En granulocyt är en vitt celltyp i blodet som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och inflammation. Granulocyterna har en segmenterad kärna och cytoplasmamassor fyllda med små granuler som innehåller enzymer och andra substanser som kan bryta ned främmande partiklar och ämnen. Det finns tre typer av granulocyter: neutrofila granulocyter, eosinofila granulocyter och basofila granulocyter. De flesta granulocyterna i blodet är neutrofila granulocyter.

'Blodbildning' (eller hematopoies) är en medicinsk term som refererar till processen där celler i benmärgen producerar de olika komponenterna i blodet, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättor. Denna process sker kontinuerligt under hela livet och är väsentlig för att underhålla homeostasen i kroppen. Röda blodkroppar transporterar syre till kroppens celler, medan vita blodkroppar hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Blodplättar är involverade i blodets koaguleringsprocess.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

Tillväxtsubstanser, även kända som anabola steroider eller androgena steroider, är en grupp kemiska substanser som liknar människokroppens naturliga hormon testosteron. De verkar genom att påverka proteinsyntesen och hjälper till att bygga muskelmassa och stärka benen. Tillväxtsubstanser kan också öka aptiten, hastigheten av andningen, aggressiviteten och öka rödblodskropparnas produktion.

De flesta tillväxtsubstanser som används illicitamente är syntetiska versioner av testosteron, men det finns också andra typer av tillväxtsubstanser som kan påverka kroppen på liknande sätt. Tillväxtsubstanser kan antingen tas oralt, injiceras eller appliceras som en hudsalva.

Användning av tillväxtsubstanser utanför medicinska behandlingar är olagligt och kan leda till allvarliga hälsorisker, inklusive högt blodtryck, lever- och njurproblem, aggressivt beteende, sömnsvårigheter, depression och försämrad spermiekvalitet. Kort sagt, tillväxtsubstanser är inget att leka med och bör endast användas under medicinsk övervakning.

"Colony-forming units (CFU) test" är ett laboratoriemetod för att kvantifiera antalet levande mikroorganismer i en provbildad population. I denna metoden placeras en provvolym på ett medium som tillåter endast specifika arter av bakterier eller svampar att växa och bilda kolonier under optimala förhållanden. Efter en viss inkubationstid räknas antalet distincta kolonier, som är direkt relaterade till antalet levande mikroorganismer i provet. CFU-tester används ofta inom klinisk medicin för att bestämma bakterie- och svampbelastningar på olika ytor eller i olika produkter, såsom livsmedel, vatten, luft, kroppsvätskor och biologiska material. Dessa tester bidrar till att bedöma risker för infektion och att utvärdera effekterna av desinfektions- och sterilisationsprocesser.

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

Neutropeni är ett tillstånd där individen har för få neutrofiler (en viss typ av vita blodkroppar) i cirkulationen. Neutrofiler spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar genom att hjälpa till att bekämpa infektioner, särskilt bakteriella infektioner.

Neutropeni definieras vanligtvis som ett absolut neutrofiltal (ANC) under 1500 celler per milliliter (mm3) av blod. I allvarliga fall kan ANC vara lägre än 500 celler/mm3, vilket ökar risken för infektioner och feber betydligt.

Detta tillstånd kan orsakas av olika faktorer som cancerbehandlingar (exempelvis kemoterapi eller strålbehandling), vissa sjukdomar (till exempel leukemi, aplastisk anemi eller HIV/AIDS) och några läkemedel. Neutropeni kan också vara en biverkning av en allvarlig infektion.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Leukocytental är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva det totala antalet vita blodkroppar (leukocyter) i ett kubikmillimeter blod. Normalvärdet för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per kubikmillimeter. Vid sjukdom eller infektion kan detta värde stiga, vilket kan vara ett tecken på inflammation eller infektion i kroppen. Ett ökat antal vita blodkroppar kallas leukocytos, medan ett minskat antal kallas leukopeni.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

'Blodstamcellsmobilisering' är en process där hematopoetiska (blodbildande) stamceller som normalt finns i benmärgen frigörs och cirkulerar i blodomloppet. Detta uppnås vanligtvis genom att ge patienten medel som stimulerar produktionen av dessa celler och/eller får dem att släppas från benmärgen och in i blodet.

Denna procedure används ofta innan en stamcellstransplantation, där de mobiliserade cellerna hämtas från patientens eget kropp eller från en donator. Mobiliseringen kan ske på olika sätt, men ofta använder man sig av granulocyte-colony stimulating factor (G-CSF) som är ett tillväxtfaktorpreparat som stimulerar produktionen och frigörandet av hematopoetiska stamceller. I vissa fall kan även kemoterapi användas för att mobilisera celler, särskilt om patienten har en hög tumörlast eller cancer som inte svarat på andra behandlingar.

Blodstamcellsmobilisering är ett viktigt steg i behandlingsprocessen av vissa sjukdomar, exempelvis olika slag av cancer och blodsjukdomar, då det möjliggör för läkaren att få tag på en tillräcklig mängd hematopoetiska stamceller för att kunna återställa patientens blodbildande förmåga efter en stark behandling som exempelvis kemoterapi eller strålbehandling.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Interleukin-3 (IL-3) är ett cytokin som produceras av aktiverade T-celler och andra celltyper, och spelar en viktig roll i hematopoesen, det vill säga bildningen av blodceller. IL-3 binder till sin specifika receptor, Interleukin-3-receptorn (IL-3R), för att utöva sin funktion.

IL-3R är en transmembranprotein som består av två delar: den alfa-kedjan (IL-3RA) och den beta-kedjan (IL-3RB). Den alfa-kedjan är specifik för IL-3, medan den beta-kedjan även deltar i signaleringen för andra cytokiner som IL-5 och GM-CSF. När IL-3 binder till IL-3R aktiveras en signalkaskad som leder till cellproliferation, differentiering och överlevnad av hematopoetiska celler.

Defekter i IL-3R kan leda till olika hematologiska sjukdomar, såsom leukemi och myelodysplasi.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

En stamcellsfaktor (engelska: stem cell factor, SCF) är ett protein som spelar en viktig roll i produktionen och utvecklingen av blodceller inom kroppen. Det gör detta genom att hjälpa till att reglera stamcellernas självrenewal (förökningsförmåga) och deras differentiering (utveckling till specifika celltyper). Stamcellsfaktorn binder till sin receptor, KIT, på stamceller och aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning och differentiering.

Stamcellsfaktorn används också inom forskningen för att stimulera tillväxten av stamceller i laboratoriemiljö, vilket kan vara användbart vid cellkulturer och regenerativ medicin.

Hematopoetiska tillväxtfaktorer (HGF) är en grupp av proteiner som reglerar blodcellers produktion och differentiering i benmärgen. De verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet och stimulera cellernas tillväxt, överlevnad och differentiering. HGF delas in i flera olika familjer baserat på deras struktur och funktion, inklusive:

1. Kolonystimulerande faktorer (CSF): CSF stymularar produktionen av vita blodceller, som neutrofiler, monocyter och lymfocyter. Exempel på CSF är granulocyt-koloniestimulerande faktor (G-CSF), granulocyt-macrofag-koloniestimulerande faktor (GM-CSF) och multipotenta koloniestimulerande faktor (M-CSF).
2. Erytropoetin (EPO): EPO stymularar produktionen av röda blodceller i benmärgen.
3. Trombopoetin (TPO): TPO stymularar produktionen av trombocyter eller blodplättar.
4. Interleukiner: Interleukiner är en grupp cytokiner som produceras av vita blodceller och har en rad olika funktioner, inklusive reglering av immunresponsen och hematopoes. Några exempel på interleukiner som även har hematopoetiska effekter är IL-3, IL-6 och IL-11.

HGF används ofta i klinisk praktik för att behandla olika former av blodcellsanemi, till exempel cancerbehandlingsrelaterad neutropeni, aplastisk anemi och kronisk myeloisk leukemi.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

CD34 är ett protein som fungerar som en transmembranös tyrosinkinase receptor och är associerat med hematopoetiska stamceller. CD34-antigenet används som en markör för att identifiera och isolera hematopoetiska stamceller, som har potentialen att differensiera till olika blodcellstyper.

CD34-positiva celler kan hittas i benmärgen, blodet och i vissa typer av tumörer. Dessa celler är viktiga inom medicinen då de används vid stamcellstransplantationer för att behandla olika sjukdomar som leukemi, lymfom och andra blodrelaterade sjukdomar.

CD34-antigenet är ett glykoprotein som finns på cellmembranet hos hematopoetiska stamceller och endotelceller i blodkärl. Det är en del av en grupp av molekyler som kallas för selektiner, vilka är involverade i celldifferentiering, celldelning och celladhesion. CD34-antigenet är ett viktigt mål inom immunologi och cancerforskning, då det kan användas som en markör för att studera hematopoetisk differentiering och tumörutveckling.

Fibromyalgia (FM) is a chronic pain condition that affects the musculoskeletal system. While there is no specific laboratory test or imaging study that can definitively diagnose fibromyalgia, researchers have identified certain genetic markers that are associated with an increased risk of developing the condition. These genetic markers are collectively referred to as "FMS-genes."

FMS-genes are genetic variations that have been linked to fibromyalgia. They include genes involved in the regulation of pain sensitivity, inflammation, and neurotransmitter function. Some of the specific FMS-genes that have been identified include:

1. COMT (Catechol-O-methyltransferase): This gene is involved in the breakdown of dopamine, a neurotransmitter that plays a role in pain perception and mood regulation. Variations in the COMT gene have been associated with increased pain sensitivity and an increased risk of developing fibromyalgia.
2. SERotonin Transporter (5-HTTLPR): This gene is involved in the regulation of serotonin, a neurotransmitter that plays a role in mood, appetite, and sleep. Variations in the 5-HTTLPR gene have been associated with an increased risk of developing fibromyalgia, as well as depression and anxiety.
3. Methylenetetrahydrofolate Reductase (MTHFR): This gene is involved in the metabolism of folic acid, a B vitamin that is important for DNA synthesis and repair. Variations in the MTHFR gene have been associated with an increased risk of developing fibromyalgia, as well as chronic fatigue syndrome and migraines.
4. Brain-Derived Neurotrophic Factor (BDNF): This gene is involved in the growth and maintenance of nerve cells. Variations in the BDNF gene have been associated with an increased risk of developing fibromyalgia, as well as depression and anxiety.

It's important to note that having one or more of these genetic markers does not necessarily mean that a person will develop fibromyalgia. However, it may increase their susceptibility to the condition, particularly if they experience certain environmental triggers such as physical trauma, infection, or chronic stress. Additionally, having these genetic markers may also affect the severity and course of the disease in those who do develop fibromyalgia.

Medicinskt sett kallas Marmorbensjuka (i engelska Marble bone disease) för en sällsynt medfödd skelettstörning som kännetecknas av ovanligt höga nivåer av fosfat i urinen och låga nivåer av calcium i blodet. Denna tillstånd orsakas av ett genetiskt fel på X-kromosomen, vilket resulterar i en defekt i enzymet PHEX (Phosphate Regulating Endopeptidase Homolog, X-linked).

Denna sjukdom påverkar främst skelettet och kan leda till benväxling, smal benstruktur, låg tillväxt, muskelsvaghet, tandproblem och ofta en karakteristisk böjning av underarmarna (nedsatt vinkel mellan armbågen och underarmen). Marmorbensjuka kan vara allvarlig och påverka livslängden om den inte behandlas korrekt. Behandlingen innefattar vanligtvis en kostrik diet med lågt innehåll av fosfat, fosfatbinder och tillförsel av aktivt vitamin D för att reglera fosfat- och calciumnivåerna i kroppen.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Myeloid leukemia är en typ av blodcancer som utvecklas när cellerna i den del av benmärgen som producerar vita blodkroppar (leukocyter), blodplättor och röda blodkroppar börjar dela sig oregelbundet och snabbt. Detta leder till en överväxt av cancerceller, även kallade blastceller, som stör produktionen av normalt fungerande blodceller.

Myeloid leukemi kan indelas i två huvudkategorier: akut myeloid leukemi (AML) och kronisk myeloid leukemi (CML). AML är en aggressiv form av leukemi där cancercellerna snabbt accumuleras och sprider sig till andra delar av kroppen. CML utvecklas långsammare än AML och kan vara asymptomatisk under en längre tid innan den upptäcks.

Symptomen på myeloid leukemi kan inkludera trötthet, andfåddhet, blödnings tendency, infektioner, smärtor i ben och ledgångar, svullnad i levern eller mjälten samt blåmärken eller andra hudförändringar. Behandlingen för myeloid leukemi kan innefatta kemoterapi, strålbehandling, stamcellstransplantation och målinriktad terapi beroende på typen av leukemi och dess allvarlighetsgrad.

Leukämier är en allvarlig grupp blodcancer som karaktäriseras av onormala och ofta oönskad förökning av vita blodkroppar (leukocyter) i benmärgen. Detta leder till att det produceras alltför många immature vita blodkroppar, som kan spridas ut i kroppen och störa normal funktion hos andra organ.

Det finns fyra huvudtyper av leukemi:

1. Akut lymfatisk leukemi (ALL): Den vanligaste typen av leukemi hos barn, men den kan också drabba vuxna. ALL utvecklas snabbt och behandling bör påbörjas så snart som möjligt.

2. Akut myeloisk leukemi (AML): Den vanligaste typen av akut leukemi hos vuxna, men den kan också drabba barn. AML utvecklas snabbt och behandling bör påbörjas så snart som möjligt.

3. Kronisk lymfatisk leukemi (CLL): Den vanligaste typen av kronisk leukemi hos vuxna, men den är också en av de vanligare typerna av leukemi överlag. CLL utvecklas långsamt och kan vara asymptomatisk under en längre tid.

4. Kronisk myeloisk leukemi (CML): En sällsynt typ av leukemi som främst drabbar vuxna. CML utvecklas långsamt, men om den inte behandlas kan den bli allvarligare och leda till komplikationer.

Symptomen på leukemi kan variera beroende på typen och graden av sjukdomen, men de vanligaste symptomen inkluderar trötthet, utmattning, feber, infektioner som inte vill gå över, blödningar, blåmärken och svullnader. Om du misstänker att du har leukemi eller någon av de ovannämnda symptomen bör du kontakta din läkare omedelbart för att få en korrekt diagnos och behandling.

Cyklofosfamid är ett cellgift som används för att behandla olika slags cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancerceller så att de inte kan dela sig och växa.

Cyklofosfamid ges vanligen som intravenös infusion (dropp) eller som tablett. Några av de vanligaste biverkningarna av cyklofosfamid inkluderar illamående, kräkningar, diarré, mukosit (irriterad och smärtsam slemhinna i munnen och tarmen), håravfall och ökad risk för infektion. Cyklofosfamid kan också ha skada på de vita blodkropparna, röda blodkropparna och blodplättarna, vilket kan leda till en förhöjd risk för blödningar, anemi och infektioner.

Liksom med alla cellgifter bör cyklofosfamid ges under noggrann medicinsk övervakning för att minimera risken för biverkningar och komplikationer.

Interleukin-1 (IL-1) är en typ av cytokin, som är signalmolekyler som används för celldelning, tillväxt och kommunikation. IL-1 finns i två former, kallade IL-1α och IL-1β, båda är involverade i inflammatoriska processer i kroppen. De aktiverar immunceller och orsakar sårbarhet för smärta, feber och andra symtom av inflammation. IL-1 produceras av flera olika celltyper, inklusive makrofager, monocyter och endotelceller. Det är involverat i sjukdomar som reumatoid artrit, gikt, diabetes och cancer.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Interleukin-5-receptor (IL-5R) är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodceller, särskilt eosinofiler. IL-5R består av två delar, alfa- och beta-kedjor, som tillsammans bildar en receptor för cytokinen interleukin-5 (IL-5). När IL-5 binder till IL-5R aktiveras signalvägar inne i cellen, vilket leder till ökad celldelning och differentiering av eosinofiler. Dessa celler är viktiga i kroppens immunförsvar mot parasiter, men överaktivering av IL-5R kan leda till allergiska reaktioner och inflammatoriska sjukdomar som astma och eksem.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.

IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.

I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.

Interleukin-5 (IL-5) är ett protein som fungerar som en signalkemokin, eller cytokin, och spelar en viktig roll i immunförsvaret. IL-5 produceras främst av aktiverade T-celler och mastceller och har som funktion att reglera differensieringen, aktiveringen och överlevnaden av eosinofila celler, en typ av vit blodkroppar som är inblandade i immunförsvaret mot parasitiska infektioner. Dessutom kan IL-5 vara involverad i uppkomsten och underhållet av allergier och astma genom att främja eosinofilernas rekrytering till luftvägarna och där orsaka inflammation.

Agranulocytos är ett medicinskt tillstånd där individen har en mycket låg eller obefintlig andel granulocyter (en typ av vita blodkroppar) i blodet. Normalvärdet för granulocyter ligger vanligtvis mellan 1500 och 8000 celler per milliliter blod, medan en persons granulocytsnittvärde under 500 celler per milliliter anses vara agranulocytos.

Detta tillstånd kan orsakas av olika faktorer, såsom exponering för vissa läkemedel eller kemikalier, sjukdomar som påverkar benmärgen och autoimmuna störningar. Agranulocytos ökar risken för infektioner, eftersom granulocyter är en del av immunförsvaret och hjälper till att bekämpa bakterier och andra patogener i kroppen.

Symptomen på agranulocytos kan inkludera feber, trötthet, inflammation och smärta i munnen eller tarmarna, sår som inte läker, och allmän sjukdomskänsla. Behandlingen av agranulocytos består ofta av att behandla underliggande orsaken, såsom att sluta använda ett läkemedel som kan ha orsakat tillståndet, samt att ge antibiotika för att förebygga infektioner och stödja immunförsvaret.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika bezieht sich auf die Anwendung von zwei oder mehr Arten von Zelltherapeutika, die zusammen verwendet werden, um eine Krankheit oder Erkrankung zu behandeln. Zelltherapeutika sind medizinische Produkte, die lebende Zellen enthalten und dazu bestimmt sind, bei, in oder mit dem menschlichen Körper angewendet zu werden, um eine therapeutische Wirkung zu erzielen.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika kann auf verschiedene Arten durchgeführt werden, wie zum Beispiel:

* Die Kombination von Stammzellen und genetisch modifizierten Zellen, um eine spezifische therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von zwei oder mehr Arten von Stammzellen, um die Vorteile jeder Art von Stammzelle zu nutzen und eine verbesserte therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von Zelltherapeutika mit anderen Arten von Therapien, wie zum Beispiel Chemotherapie oder Strahlentherapie, um die Wirksamkeit der Behandlung zu erhöhen und gleichzeitig Nebenwirkungen zu minimieren.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika ist ein aktives Forschungsgebiet in der Medizin, insbesondere in Bereichen wie Onkologie, Neurologie und degenerative Erkrankungen. Es gibt bereits einige zugelassene Produkte, die auf dieser Art von Therapie basieren, und es wird erwartet, dass in den kommenden Jahren weitere Produkte auf den Markt kommen werden.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

Subkutan injektion (SC-injektion) är en metod för att administrera läkemedel eller andra terapeutiska substanser genom att infoga dem under huden med en injektionsnål. Den subkutana vävnaden är det lösa vävnadslagret direkt under huden och ovanför muskelvävnaden.

Vid en SC-injektion introduceras nålen vanligtvis i en vinkel på 45 grader till huden, med den spetsiga änden riktad neråt. Nålen ska penetrera huden och subkutan vävnad, men inte gå djupare in i muskelvävnaden. Efter injektionen ska nålen dras tillbaka långsamt för att undvika att suga upp vävnad i nålen.

SC-injektioner används ofta för att administrera läkemedel som insulin, vacciner och andra substanser som inte behöver ges in direkt i blodbanan eller muskelvävnaden. Det är vanligtvis en smärtfri procedur, men det kan kännas lite obehagligt när nålen träffar huden. Vissa läkemedel kan orsaka lokala reaktioner som rodnad, svullnad eller smärta på injektionsstället.

'Blodcellsantal' refererer til antallet af forskellige typer celler i blodet, inklusive røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Antallet af hver type celler kan være vigtigt at kende for diagnosticering og overvågning af forskellige sygdomme og tilstande. Normalværdierne for blodcellsantal varierer alt efter individets alder, køn, sundhedstilstand og andre faktorer.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

Erytropoietin (EPO) är ett hormon som produceras naturligt i kroppen, vanligtvis i njurarna. Det har en viktig roll i produktionen av röda blodkroppar (erytrocyter) inuti benmärgen. När syrehalten i blodet minskar, ökar produktionen av EPO, vilket ledde till att fler röda blodkroppar produceras för att öka syretransportskapaciteten.

EPO är också tillgängligt som ett läkemedel, ofta använt för att behandla anemier orsakade av njurarsjukdomar, cancerbehandlingar och andra sjukdomstillstånd. Dessutom kan det användas av idrottsmän för doping, eftersom det kan öka uthålligheten genom att öka röda blodkropparnas antal och därmed syretransportskapaciteten.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Läkemedelssamverkan (Drug-Drug Interaction, DDI) definieras som ett samspel mellan två eller fler läkemedel där effekten på farmakologiska, kemiska eller fysiologiska sätt är avvikande jämfört med den enskilda effekten av var och en av de ingående substanserna. Det kan resultera i ökat eller försämrade läkemedelsverkan, biverkningar eller skada för patienten.

Läkemedelssamverkan kan delas in i farmakodynamiska (interaktioner som påverkar läkemedlets mekanism av verkan) och farmakokinetiska (interaktioner som påverkar läkemedlets upptagande, fördelning, metabolism eller exkretering) samverkan.

Det är viktigt att identifiera, undvika eller hantera potentiella läkemedelssamverkan genom att utvärdera patientens medicinska historia, farmakoterapi och laboratoriemedicinska data för att minimera risker och maximera terapeutiska effekter.

Eosinofila leukocyter, även kända som eosinofiler, är en typ av vit blodcell (leukocyt) som deltar i immunförsvaret och inflammatoriska processer i kroppen. De kan identifieras under mikroskop eftersom de innehåller ett högt antal granuler som tar upp vissa färgämnen, såsom eosin, vilket ger cellerna en röd-orange färg. Normalvärdet för eosinofiler i blodet ligger vanligtvis mellan 0,04 och 0,4 x 10^9 celler per liter. Ett ökat antal eosinofiler kallas eosinofili och kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, till exempel allergier, parasitinfektioner eller autoimmuna sjukdomar.

Pulmonell alveolær proteinos (PAP) er en sjeldent lunne sykdom hvor surfaktanten i de alveolare luftsakene blir forstyrret på grunn av inntakingen av ekscessiv mengde protein. Dette fører til oppløping av luftsakene og åpenbears som en symmetrisk infiltrering av hvitt skum i både lungene.

Det er tre typer av PAP: primær (idiopatisk), sekundær og kongeleksjer-relatert. Primær PAP forekommer uten årsak, mens sekundær PAP forekommer som en komplikasjon til andre sykdommer som f.eks. leukemia, limfomer eller immundefekter. Kongeleksjer-relatert PAP forekommer hos personer som jobber i gullhøsting og er utsatt for dampe fra cisplatin.

Symptomene på PAP kan inkludere hoste, trangtåke, pustebehov og å selv bli utmattet ved fysisk aktivitet. Diagnosen stilles vanligvis ved hjelp av bakteriologisk sputumkultur, røntgenbilleder og CT-scanning, men biopsi kan være nødvendig for å bekreftelse. Behandlingen består vanligvis av å fjerne surfaktanten fra lungene ved hjelp av en bronkoskopisk lavpusjepsveisning (BAL) eller med lungsymptomtransplantasjon i alvorlige tilfeller.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Leukocytosis är ett tillstånd där det uppmätts ett ökat antal vita blodkroppar (leukocyter) i blodet. Normalvärdet för vuxna ligger vanligtvis mellan 4 000 och 11 000 leukocyter per Mikroliter (μL). Om det uppmätts mer än 11 000 leukocyter per μL talar man om leukocytos. Leukocytos kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, till exempel infektioner, inflammation eller cancer.

Trombocytantal är ett medicinskt begrepp som refererar till ett för lågt antal blodplättar (trombocyter) i blodet. Normalvärdet för trombocyter i blodet varierar beroende på individ och ålder, men vanligtvis ligger det mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per Mikroliter (μl) blod. Om antalet trombocyter understiger 150 000/μl talar man om trombocytantal.

Trombocytantal kan orsakas av olika sjukdomar eller läkemedel och kan öka risken för blödningar eftersom trombocyter är viktiga för blodets koagulationsprocess. Symptomen på trombocytantal kan variera från att inte ha några symptom alls till att uppleva en mängd olika symtom som lätta blåmärken, näsa- eller tandköttsblödningar, men även mer allvarliga symtom som blod i urinen eller avföringen.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Akutt myeloid leukemi (AML) är en typ av blodcancer som utvecklas i benmärgen. Det innebär att det uppstår onormala och icke fullt utvecklade vita blodkroppar, kallade blastceller, i benmärgen. Dessa blastceller förhindrar normalt fungerande celler från att utvecklas och producera nödvändiga blodceller, vilket leder till en brist på friska röda och vita blodkroppar samt blodplättar i kroppen.

AML kan uppstå spontant eller som en komplikation till en tidigare behandling av cancer, exempelvis strålbehandling eller kemoterapi. Symptomen inkluder trötthet, blödnings tendency, infektionskänslighet, blåmärken och svullnader utan uppenbar orsak, ben- och muskelvärk samt ibland feber. AML behandlas vanligtvis med kemoterapi och i vissa fall med stamcellstransplantation. Prognosen varierar beroende på patientens ålder, allmäntillstånd och specifika subtyp av AML.

Enligt den medicinska ordboken definieras en "blodstamcellstransplantation" som en procedure där patienten får en transplantation av blodstamceller, vanligen från benmärgen. Dessa celler kan härstamma antingen från en donator (allogen transplantation) eller från själva patienten (autolog transplantation).

Blodstamcellstransplantation används ofta som behandling för olika former av blodcancer, såsom leukemi och lymfom, då den kan hjälpa till att bygga upp patientens immunsystem efter en kraftig behandling, såsom kemoterapi eller strålbehandling. Under proceduren tar man bort patientens eget immunsystem med hjälp av höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling, för att sedan ersätta det med de nya, friska blodstamcellerna.

Efter transplantationen kan patienten behöva vila och återhämta sig under en längre tid, då det tar tid för de nya cellerna att växa och utvecklas till fullt fungerande blodceller. Under denna tiden kan patienten vara känslig för infektioner och andra komplikationer, men med korrekt vård och övervakning kan de flesta patienter tillfriskna och leva ett normalt liv efter en lyckad transplantation.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Interleukin-4 (IL-4) er ein cytokine som spiller en viktig rolle innenfor immunsystemet og inflammasjonen. Det produseres av flere forskjellige typer av celler, blant annet T-hjelperceller, mastceller og basofile celler. IL-4 har mange funksjoner, men er særlig kjent for sin rolle i stimuleringen av B-cellers differensiasjon og antibassekretorisk aktivitet, samt for sin inngang i differentieringen av T-hjelperceller til en type kalt TH2-celler. Disse cellene er viktige for å regulere immunresponsen mot parasittiske organismer og allergiske reaksjoner. IL-4 kan også ha anti-inflammatoriske effekter og spille en rolle i heileprosessen.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

CSF2RB (Colony Stimulating Factor 2 Receptor Beta) er en reseptor som består av to deler, en alpha-kjekke og en beta-kjekke. Denne receptoren er involvert i cellesignaleringen for koloni stimulerende faktorer (CSF) som CSF2 (granulocyt-macrofage colony stimulerende faktor, GM-CSF), CSF3 (granulocyt colony stimulerende faktor, G-CSF) og IL-3 (interleukin 3). CSF2RB-receptoren er uttrykt i mange forskjellige slags hvite blodceller, inkludert granulocyter, monocytter, macrofager og lymfocytter. Denne receptoren spiller en viktig rolle i hematopoese, immunfunksjon og inflammasjonsrespons.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

"Blodkomponenteliminering" refererar till processen där vissa komponenter eller substanser i blodet elimineras eller tas bort. Detta kan ske på olika sätt, beroende på vilken typ av substans som ska elimineras.

Ett exempel är hemofiltration, en behandlingsmetod som används vid akut njursvikt. Hemofiltrationen innebär att blodplasma filtreras genom ett semipermeabelt membran, där små molekyler (som vatten, elektrolyter och toxiner) passerar igenom och elimineras, medan större molekyler (som proteinerna) behålls. På så sätt kan överskottet av vatten och toxiner i blodet reduceras, vilket kan förbättra patientens kliniska tillstånd.

Ett annat exempel är plasmaseparation, en metod som används vid behandling av blödarsjuka. Plasmaseparationen innebär att blodplasma separeras från de cellulära komponenterna (som röda och vita blodkroppar) och sedan behandlas med specifika substanser för att eliminera eller neutralisera de faktorer som orsakar blödning. Sedan återinförs den behandlade plasman tillbaka till patienten tillsammans med de cellulära komponenterna.

Således kan "blodkomponenteliminering" definieras som en process där vissa komponenter eller substanser i blodet elimineras eller tas bort, antingen genom filtration, separation eller behandling med specifika substanser.

Osteoklast är en typ av cell som förekommer i benvävnaden och har till uppgift att bryta ner (resorba) och återanvända benvävnad. De är specialiserade celler som hör till det mononukleära fagocytsystemet och är multinukleära, vilket betyder att de innehåller flera kärnor. Osteoklastbildningen stimuleras av olika signalsubstanser, bland annat RANKL (receptoraktiverande kostimulerande ligand), som utsöndras av osteoblaster och andra celler i benvävnaden. När osteoklasterna har fullbordat sin uppgift att bryta ner benvävnaden, undergår de apoptos (programmerad celldöd). Förhöjda nivåer av osteoklastaktivitet kan leda till benförlust och sjukdomar som exempelvis osteoporos.

En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, som består av stamceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta en skadad eller sjuk benmärg, till exempel vid behandling av cancerformen leukemi.

Den nya benmärgen kan komma från en donator (allogen transplantation) eller från patienten själv (autolog transplantation). Innan transplantationen måste patienten ofta genomgå kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sina egna skadade stamceller och förbereda kroppen för den nya benmärgen.

Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-host-sjukdom (GVHD), där donatorns immunsystem attackerar mottagarens kropp. Även infektioner är vanliga efter benmärgstransplantation, på grund av den nedsatta immunförsvar som följer proceduren.

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Akut megakaryoblastisk leukemi (AMKL) är en ovanlig form av blodcancer som karaktäriseras av onormala och abnormt växande celler i benmärgen, kända som megakaryoblaster. Dessa celler börjar vanligtvis utvecklas till trombocyter (blodplättar), men i AMKL förblir de onormala och kan spridas till andra delar av kroppen.

AMKL klassificeras som en undergrupp av akut myeloisk leukemi (AML) och drabbar ofta barn, men kan också förekomma hos vuxna. Symptomen på AMKL kan vara trötthet, utmattning, infektioner, blödningsrubbningar och svullnad i lever eller mjälte. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av blod- och benmärgsprover, där cellen kan ses under mikroskopi, cytogenetisk analys och immunfenotypning. Behandlingen innefattar ofta kemoterapi och ibland även stamcellstransplantation.

Leukopeni definieras som ett abnormt lägre än normalt antal vita blodkroppar (leukocyter) i blodet. Normalvärdet för vuxna ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per Mikroliter (μL). Om det totala antalet leukocyter under 4 500/μL är ett tecken på leukopeni.

Leukopeni kan delas in i olika typer beroende på vilken typ av vita blodkroppar som är drabbade, till exempel neutropeni (låga nivåer av neutrofiler), lymfopeni (låga nivåer av lymfocyter) och monocytopeni (låga nivåer av monocyter).

Leukopeni kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, cancerbehandling (till exempel kemoterapi och strålbehandling), vissa mediciner och genetiska störningar. Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till leukopeni för att förebygga komplikationer som infektioner.

Megakaryocyter är en typ av stor, multipel nucleär blodstamcell i benmärgen som under normala förhållanden utvecklas till trombocyter (blodplättar). Megakaryocyterna producerar och transporterar trombocyter genom att de sträcker ut sina extremiteter in i de små blodkärlen i benmärgen. Dessa extremiteter, kända som proplateletutskott, bryts sedan ned till separata trombocyter och släpps ut i blodomloppet där de hjälper till att stanna upp blödningar genom att bilda blodproppar. Megakaryocyterna är en viktig del av den hemostatiska processen, som hjälper till att förhindra överdrivet blodförlust efter skada eller skada. Abnormaliteter i megakaryocyternas funktion kan leda till sjukdomar som trombocytopeni (låga trombocytnivåer) och thrombocytose (höga trombocytnivåer).

Benmärgssjukdomar är en övergripande beteckning på sjukdomar som drabbar benmärgen, vilket är det vävnadslager i benen där blodkroppar produceras. Benmärgssjukdomarna kan delas in i olika kategorier beroende på vilken typ av cell som är drabbad och hur sjukdomen uppstår. Några exempel på benmärgssjukdomar är:

1. Anemi: En nedsatt produktion av röda blodkroppar (erytrocyter) kan leda till anemi, vilket yttrar sig i trötthet, blekhet och andfåddhet.
2. Leukemi: En onormal ökning av vita blodkroppar (leukocyter) kan orsaka leukemi, som är en cancerform som kan vara livshotande om den inte behandlas tillräckligt snabbt.
3. Lymfom: En onormal ökning av lymfocyter, en viss typ av vita blodkroppar, kan leda till lymfom, vilket är en cancerform som drabbar lymfsystemet.
4. Myelom: En onormal ökning av plasma celler, en viss typ av vita blodkroppar, kan leda till myelom, vilket är en cancerform som drabbar benmärgen och kan orsaka skelettskador, njursvikt och immunbrist.
5. Aplastisk anemi: En allvarlig sjukdom där benmärgen inte producerar tillräckligt med röda och vita blodkroppar samt blodplättar.
6. Granulomatös myofibros: En sällsynt autoimmun sjukdom som drabbar benmärgen och kan orsaka trötthet, feber, viktminskning och andningssvårigheter.

Det är viktigt att notera att det finns många andra sjukdomar och tillstånd som kan drabba benmärgen, så om du misstänker att du har någon av de ovan nämnda sjukdomarna eller någon annan sjukdom som berör benmärgen bör du söka vård hos en läkare så snart som möjligt.

Cancer vaccines are a type of immunotherapy that helps the body's immune system to recognize and attack cancer cells. They can be prophylactic (preventive) or therapeutic (treatment) in nature. Prophylactic cancer vaccines, such as the human papillomavirus (HPV) vaccine, are given to healthy individuals to prevent the development of certain types of cancer caused by viral infections. Therapeutic cancer vaccines, on the other hand, are designed to treat existing cancers by stimulating the immune system to destroy tumor cells. These vaccines typically contain specific antigens found on cancer cells, which help the immune system to identify and target them. The goal of cancer vaccines is to enhance the body's natural ability to fight off cancer, potentially leading to improved outcomes and fewer side effects compared to traditional cancer treatments like chemotherapy and radiation therapy.

Immunfenotypbestämning är en metod inom laboratoriemedicin som används för att identifiera och klassificera olika typer av vita blodceller, såsom leukocyter (granulocyter, lymfocyter, monocyter och eosinofiler), baserat på deras yta och de proteiner (antigen) de uttrycker. Detta görs genom att använda specifika antikroppar som binder till dessa proteiner och sedan detekteras med hjälp av metoder såsom flow cytometri eller immunfluorescens.

Denna analys kan användas för att diagnostisera olika sjukdomar, såsom olika slag av leukemi och lymfom, samt för att övervaka effekten av behandlingar för dessa sjukdomar.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Läkemedelstillförsel, även kallat medicineringsschema eller medicinsk behandling, är en individuell plan för intaget av läkemedel. Det inkluderar information om vilka läkemedel som ska tas, doseringen, taktdelningen (hur ofta per dag), varaktigheten och eventuella speciella instruktioner eller varningar.

Läkemedelstillförselscheman är viktiga för att säkerställa att patienten får rätt läkemedel i rätt dos och till rätt tid, för att uppnå den terapeutiska effekten och undvika biverkningar eller komplikationer. De kan vara skrivna av läkare, apotekare eller sjuksköterskor och delas ut till patienten tillsammans med ett recept eller vid en kontrollbesök.

Det är viktigt att följa läkemedelstillförselschemat noga och inte avvika från instruktionerna utan att först diskutera det med vården, eftersom det kan ha allvarliga konsekvenser för patientens hälsa.

Etoposid är ett cytostatikum, ett ämne som används inom medicinen för att hämma celldelning och därmed cancercellers tillväxt. Det är en typ av läkemedel som kallas topoisomerase II-hämmare.

Etoposid fungerar genom att hindra en specifik enzymaktivitet, topoisomeras II, från att utöva sin normala funktion i DNA-replikeringen och celldelningen. Detta leder till skador på cancercellernas DNA och till slut till cellens död.

Etoposid används vanligtvis som en del av kombinerad behandling för att behandla olika typer av cancer, till exempel lungcancer, blodcancer och testikelcancer. Läkemedlet kan ges intravenöst (via en infusion in i en ven) eller oraliskt (som en tablet).

Samt som med alla läkemedel kan etoposid ha biverkningar och komplikationer, och dess användning bör övervakas av en läkare.

Autotransplantation är en medicinsk procedur där man flyttar celler, vävnader eller organ från en del av kroppen till en annan del hos samma individ. Detta görs ofta för att ersätta skadad, sjuk eller funktionsoduglig vävnad med frisk vävnad från samma person. Exempel på autotransplantation inkluderar till exempel transplantation av benmärg, hud, tänder och leverceller.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

'Myelopoies' är en medicinsk term som refererar till processen av blodcellsbildning ( hematopoes ) specifikt för myeloida celltyper inom benmärgen. Myeloida celler inkluderar röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar som neutrofila granulocyter, eosinofila granulocyter, basofila granulocyter och monocyter, samt megakaryocyter som är ansvariga för att producera trombocyter (blodplättar). Myelopoies innebär därför bildandet av dessa celltyper från stamceller i benmärgen.

Trombocytopeni är ett medicinskt tillstånd där individen har för låga nivåer av trombocyter (blodplättar) i blodet. Trombocyter är väsentliga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stänga av blödningar när ett kärl skadas. När individen har för få trombocyter, kan det öka risken för allvarlig blödning.

Normalvärdet för antalet trombocyter i blodet varierar beroende på ålder och kön, men vanligtvis ligger det mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per microliter blod. Trombocytopeni definieras som en nivå under 150 000 trombocyter per microliter blod.

Trombocytopeni kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive sjukdomar som infektioner, autoimmuna tillstånd, lever- eller njursjukdom, vitaminbrist (särskilt vitamin B12 och folat), cancer och exponering för vissa läkemedel. I vissa fall kan orsaken inte fastställas, och tillståndet kallas då idiopatisk trombocytopeni.

Doxorubicin är ett läkemedel som tillhör en grupp kallad antineoplastiska medel, och är specifikt en typ som kallas antitumörantibiotika. Det används vanligtvis i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer, leukemi och lymfom.

Doxorubicin fungerar genom att hindra cellers förmåga att dela sig och växa, vilket är en nödvändig process för att cancersceller ska kunna växa och sprida sig i kroppen. Det gör detta genom att binda till DNA i cellkärnan och störa dess funktion, vilket orsakar skada på cellens DNA och kan leda till apoptos (programmerad celldöd).

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion och används ofta i kombination med andra cancerläkemedel. Doxorubicin kan dock ha allvarliga biverkningar, såsom hjärtsvikt, levertoxicitet och lägre andelen vita blodkroppar, varför det vanligtvis begränsas till en viss dos per patient under deras livstid.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

Non-Hodgkin lymfom (NHL) är en typ av cancer som utvecklas i vissa typer av vita blodceller som kallas lymfocyter. Detta skiljer sig från Hodgkins lymfom, som är en annan typ av lymfom.

NHL kan uppstå i lymfkörtlar (gångliga knutor) eller i andra delar av lymfsystemet, såsom levern, mjälten, benmärgen, milta och tarmslemhinnan. Det finns olika subtyper av NHL som kan variera i deras aggressivitet och prognos.

Några vanliga symtom på NHL inkluderar:

* Svullnader eller små, hårda knutor under huden eller i arm- eller benhålorna
* Andningssvårigheter eller hosta som inte förbättras
* Kronisk trötthet
* Feber utan en tydlig orsak
* Viktminskning utan anledning
* Svullnad i buken, armar eller ben

Behandlingen för NHL kan innefatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi, immunterapi eller en kombination av dessa. Prognosen beror på flera faktorer, inklusive typen och stadiet av cancer, patientens allmänt tillstånd och ålder, samt responsen på behandlingen.

N-formylmetioninleucyl-fenylalanin, ofta förkortat till fMLF eller fMet-Leu-Phe, är ett tripeptidmolekyll som består av tre aminosyror: formylmetionin (fMet), leucin (Leu) och fenylalanin (Phe). Detta molekyll spelar en viktig roll inom immunologin, eftersom det är ett kemotaktiskt peptid som attraherar specifika vita blodkroppar, så kallade neutrofila granulocyter, till platsen där det bildas.

fMLF produceras av bakterier och andra mikroorganismer under deras celldelning och kan orsaka inflammation när det upptäcks av värdkroppen. Neutrofila granulocyter reagerar på fMLF genom att migrera till platsen där det har bildats, vilket är en del av den immunologiska responsen för att bekämpa infektioner. Detta molekyll används också inom forskning för att studera neutrofilernas funktion och migration.

Chronic myelomonocytic leukemia (CMML) är en sällsynt typ av cancer som drabbar de vita blodkropparna. Det är en klinalt distinkt form av leukemi med både myeloproliferativa och monocytiska/myelomonocytiska drag, vilket innebär att det kan uppvisa både ökad produktion av vissa typer av vita blodkroppar (myeloproliferativ) och onormala ökningar av en viss typ av vita blodceller som kallas monocyter (monocytisk/myelomonocytisk).

CMML karaktäriseras av en kontinuerlig ökning av monocyter i blodet, ofta tillsammans med en ökning av andra vita blodkroppar som neutrofiler och/eller myeloider celler. Dessutom kan patienter med CMML ha enhetslösa blastceller (immature vita blodceller) i blodet och/eller benmärgen.

CMML klassificeras av World Health Organization (WHO) som en myelodysplastisk/myeloproliferativ neoplasi (MDS/MPN), vilket innebär att den har drag av både myelodysplastiska sjukdomar och myeloproliferativa sjukdomar. CMML är en progressiv sjukdom som kan leda till allvarliga komplikationer, såsom infektioner, blödningar och transformation till akut leukemi.

Interleukinreceptorer (IL-receptorer) är en typ av receptorproteiner som finns på cellmembranet hos flera olika typer av celler i kroppen. Dessa receptorer binder specifikt till interleukiner, signalsubstanser som produceras och utsöndras av vita blodkroppar och andra celler inblandade i immunförsvaret och inflammationen.

När en interleukin binder till sin respektive receptor aktiveras en signaltransduktion som leder till att cellen svarar på detta med att exempelvis ändra sitt beteende, öka eller minska sin produktion av olika substanser eller dela upp sig själv (apoptose). På detta sätt spelar interleukinreceptorer en viktig roll i regleringen av immunförsvaret och inflammationen, men de kan även vara involverade i patologiska processer som exempelvis autoimmuna sjukdomar och cancer.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Interleukiner (IL) är en grupp signalsubstanser som produceras och verkar inom det immunologiska systemet. De fungerar som mediatorer i celldelningen, tillväxten och differentieringen av olika celltyper, samt i inflammatoriska processer. Interleukiner produceras av flera olika celltyper, däribland leukocyter (vita blodkroppar), endotelceller och fibroblaster. De binder till specifika receptorer på cellytan hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser, vilket leder till att cellen svarar genom att exempelvis producera andra cytokiner eller aktivera immunförsvaret. Interleukiner delas in i olika undergrupper baserat på deras struktur och funktion, däribland IL-1 till IL-35.

Leukopoesis (eller leukocytopoies) är den process där vita blodkroppar (leukocyter eller leukocytoser) produceras i benmärgen. Denna process innefattar cellernas differentiering och mognad från stamceller till olika typer av vita blodkroppar, såsom neutrofiler, lymfocyter, monocyter, eosinofiler och basofila. Leukopoesis styrs av olika hormoner och tillväxtfaktorer som reglerar celltillväxten och differensieringen.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

Akutt myelomonocytär leukemi (AML-M4) är en aggressiv form av blodcancer som karaktäriseras av onormal proliferation och differentieringsstörningar hos myeloida stamceller i benmärgen. Detta leder till överproduktion av immature myelomonocytära celler, som sprids till blodet, levern, mjälten och andra vävnader.

AML-M4 har en hög risk för komplikationer och dödlighet, särskilt om den inte behandlas tidigt och effektivt. Symptomen inkluderar trötthet, blåmärken, infektioner, feber, viktförlust, svullnad i levern eller mjälten och ibland blödningar. Diagnosen ställs vanligtvis genom att analysera blod- och benmärgsprover för att fastställa celltyp, morfologi, immunfenotyp och genetisk status. Behandlingen innebär ofta kombinerad kemoterapi, eventuellt följt av en stamcellstransplantation.

Aplastic anemia is a medical condition that affects the bone marrow's ability to produce enough new blood cells. It is called "aplastic" because the bone marrow becomes "aplastic," or devoid of maturing precursor cells. This results in a deficiency of all three types of blood cells: red blood cells, white blood cells, and platelets.

In medical terms, aplastic anemia is defined as a hematologic disorder characterized by pancytopenia (reduced counts of all types of blood cells) due to bone marrow failure. The condition can be acquired or inherited, with the acquired form being more common.

Acquired aplastic anemia can be caused by exposure to toxic chemicals, radiation, drugs, viral infections, or autoimmune disorders. Inherited forms of the disease include Fanconi anemia, dyskeratosis congenita, and Shwachman-Diamond syndrome.

Symptoms of aplastic anemia may include fatigue, weakness, shortness of breath, frequent infections, easy bruising or bleeding, and skin rashes or discoloration. Treatment options for aplastic anemia depend on the severity of the condition and its underlying cause, and may include blood transfusions, immunosuppressive therapy, or bone marrow transplantation.

'Odlingsmedia' refererar till de näringsriktade material som används för att odla växter utan jord, ofta i kontrollerade miljöer såsom laboratorier, växthus eller inom hydrokultur. Odlingsmedier kan vara flytande eller fasta och innehåller vanligtvis en näringslösning med blandad sammansättning av vatten, näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för växternas tillväxt och utveckling. Andra komponenter som kan ingå i odlingsmedier är hormoner, vitaminer och buffertämnen för att hjälpa till att reglera pH-värdet.

Det finns olika typer av odlingsmedia beroende på vilken typ av växt som ska odlas och i vilket syfte. Några exempel är:

1. Agarplattor: De flesta mikrobiella kulturer odlas på agarplattor, en fast medium gjord av en geléartad substans framställd från alger eller svampar. Agaren innehåller näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för att underhålla bakterier och svampar.

2. Hydroponisk medium: Detta är ett icke-jordbaserat system där växternas rötter placeras direkt i en näringsrik lösning som cirkulerar kontinuerligt genom systemet. Exempel på hydroponiska medier inkluderar perlitet, vermiculit, lavarock och kokosfiber.

3. Aeroponisk medium: I ett aeroponiskt system sprutas växternas rötter kontinuerligt med en fin dimma av näringsrik lösning i luften. Detta ger växterna en mycket syresatt rotmiljö och möjliggör snabbare tillväxt än traditionella jordbaserade system.

4. Koibaserad medium: I detta system odlas växter i ett substrat av kokosnötsskal, som är en hållbar och ekologisk alternativ till torv. Kokosnötsfibern har god vattenhållande förmåga och är rik på näringsämnen.

5. Torvbaserad medium: Torv är ett vanligt medium för odling av små plantor och frön. Det är en organisk substans som härstammar från torvmossor och har god vattenhållande förmåga och luftgenomsläppning.

6. Fast medium: I detta system planteras växterna i ett fast medium, till exempel sand, grus eller lera. Detta ger växterna en stabil struktur att växa i och förhindrar att de faller över.

Protein-tyrosinkinaser (PTK) er ein type av kinase, som kan overføre en fosfatgruppe fra ATP til tyrosylresid i ein protein. Dette resulterer i at proteinet endrer sin funksjon eller konfigurasjon. PTKs spiller en viktig rolle i intrasellular signalveger, og feilregulering av PTK-aktivitet kan føre til ulike sykdomar, inkludert kreft.

I medisinsk sammenheng kan PTK-inhibitorer være verksomme i behandlinga av kreft, fordi de kan redusere aktiviteten hos onkogena PTK-enheimer som driver kreftvoksten.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.

En kloncell är en cell som har exakt samma genetiska uppstäggning som den cell de har skapats ifrån. Detta uppnås genom att en cell kopieras och delar sig, vilket resulterar i en grupp identiska celler. Klonceller kan användas inom medicinen för att studera sjukdomar på cellnivå, utveckla terapier och tillverka celler som kan ersätta skadade eller defekta celler hos patienter.

Myelodysplastiska syndrom (MDS) är en grupp av blodsjukdomar som kännetecknas av att den benmärgsvävnad där röda och vita blodkroppar och blodplättlar bildas inte fungerar normalt. Detta leder till en förhöjd risk för utveckling av cytopenier, det vill säga ett underskott av någon eller flera sorters blodceller.

I MDS kan benmärgen producera celler som inte är fullt utvecklade eller har anomalier i formen och storleken (dysplasi). Dessa celldefekter kan leda till att de röda blodkropparna, vita blodkropparna och/eller blodplättarna inte fungerar normalt. I vissa fall kan cellerna i benmärgen också ha förändringar som gör att de kan utvecklas till cancer, såsom akut myeloisk leukemi (AML).

Myelodysplastiska syndrom delas vanligen in i olika undergrupper baserat på hur allvarlig sjukdomen är och vilka slags celler som är drabbade. Symptomen på MDS kan variera beroende på vilken typ av celler som är påverkade, men de kan inkludera trötthet, andfåddhet, blödningar, infektioner och blåmärken eller blodiga fläckar under huden. Behandlingen för MDS kan variera beroende på sjukdomens allvarlighetsgrad och patientens allmänna hälsotillstånd, men den kan innefatta bland annat stödjande vård, kemoterapi eller stamcellstransplantation.

'Makrofagaktivering' refererer til den biokjemiske prosess hvor makrofager, en type av immunceller, blir aktivert for å stotte et effektivt immunsvar. Under denne prosessen differentierer og aktiverer makrofagene seg i respons på stimuli som bakterielle antigener eller andre trusselstoffer. Aktiverte makrofager kan føre til inflammasjon, fagocytos (opptaing av frækt materiale), og sekretisering av kjemisk signaler som bidrar til koordineringen av immunresponsene.

I denne prosessen omdanner makrofagen seg til en effektiv celle som kan hjelpe med å bekjempa infeksjoner og støtte oppbygging av ny vondtiss. Aktivering av makrofager inkluderer økt fagocytos, økt produksjon av kjemisk signaler som IL-1, IL-6, TNF-alfa og NO (stiksyre), samt økt uttrykk av MHC klasse II molekyler som er nødvendig for å presentere antigener til andre immunceller.

I tillegg kan aktiverte makrofager også spille en viktig rolle i reparasjon og remodellering av vondtiss ved å sekrettere væske, proteiner og andre molekyler som støtter celler og vaskularisering. Dette kan være særlig viktig etter en skade eller infeksjon for å fremme heling og å hindre overdreid inflammasjon.

Trombopoietin (TPO) är ett glykoprotein som produceras i levern och styr produktionen av trombocyter (blodplättar) inuti benmärgen. Det sker genom att stimulera multiporten stammcellers differentiering till megakaryocyter, vilka sedan delar sig och bildar trombocyter. TPO binder till sin receptor, c-Mpl, på megakaryocytens yta och utlöser en signaltransduktionsväg som leder till ökad trombocytproduktion. TPO har också visat sig ha en roll i överlevnaden och funktionen hos redan existerande trombocyter.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

Januskinas 2 (JAK2) är ett intracellulärt enzym som tillhör tyrosinkinasfamiljen. Det spelar en viktig roll i signaltransduktionen av cytokiner och tillväxtfaktorer genom att fosforylera och aktivera signalkaskader som Stat-proteiner. JAK2 är involverat i reguleringen av celltillväxt, differentiering, apoptos och immunresponser.

Mutationer i JAK2-genen har associerats med flera sjukdomar, framför allt myeloproliferativa neoplasm (MPN) såsom polycytemia vera, essentiell trombocytopeni och myelofibros. Den mest kända JAK2-mutationen är V617F, som orsakar en konstitutiv aktivering av JAK2-enzymet och en ökad cellproliferation.

'Myeloid stem cells' are primitive hematopoietic cells that have the ability to self-renew and differentiate into various blood cell types of the myeloid lineage. These cells are found in the bone marrow and give rise to red blood cells, platelets, and white blood cells such as granulocytes (neutrophils, eosinophils, and basophils), monocytes, and dendritic cells. Myeloid stem cells are essential for maintaining normal hematopoiesis and are often targeted in cancer therapies, such as chemotherapy and radiation therapy, which can damage these cells and lead to side effects like anemia, neutropenia, thrombocytopenia, and increased risk of infection.

Cytarabin, även känt som cytosinarabinosid, är ett cancerbekämpande läkemedel som används för att behandla olika typer av leukemi och lymfom. Det fungerar genom att hämta cellers förmåga att dela sig och växa, vilket kan hjälpa att stoppa spridningen av cancerceller.

Cytarabin är ett typiskt exempel på en antimetabolit, som är en sorts kemoterapi. Det efterliknar en naturlig kroppsämnena, i detta fall cytidin, och blir inkorporerat i DNA under celldelningen. När Cytarabin har integrerats i DNA-molekylen förhindrar det fortsatt replikation av DNA och därmed celldelning.

Det är viktigt att notera att Cytarabin kan ha allvarliga biverkningar och skall endast användas under medicinskt övervakning.

Tetradekanoylforbolacetat, ofta förkortat till PMA (Phorbol Myristate Acetat), är ett kemiskt förening som används inom forskning som en aktivator av protein kinas C (PKC). Det är en syntetisk derivat av forbol, som finns naturligt i crotonolja. PMA binder till och aktiverar PKC-enzymet, vilket leder till en mängd cellulära respons, inklusive celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

På grund av dess starka biologiska verkan används PMA ofta som ett verktyg inom forskning för att studera PKC-relaterade signaltransduktionsvägar. Det kan också användas som en positiv kontroll i cellresponsassayer. Emellertid bör det hanteras med försiktighet på grund av sina potentiala onkogena effekter och skall endast användas under kontrollerade laboratorieförhållanden.

Interleukin-8 (IL-8) är ett cytokin, som är ett signalsubstans som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt vita blodkroppar. IL-8 är involverat i inflammatoriska processer och har en starkt attraktiv effekt på neutrofiler (en typ av vit blodcell) till området där det utsöndras. Detta gör att IL-8 spelar en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner genom att rekrytering av neutrofiler till infektionsområdet och hjälper till att eliminera patogener. Dessutom har IL-8 också visat sig vara involverad i cancer, där det kan bidra till cancerns tumörväxt och spridning genom att attrahera blodkroppar som underlättar cancerns växt och spridning.

Helkroppsbestrålning (Total Body Irradiation, TBI) är en behandlingsform inom radiationstherapi som innebär att kroppen exponeras för joniserande strålning från huvud till fot. Den används ofta som en del av preparationsbehandling inför stamcellstransplantation hos patienter med blodcancer, då strålningen eliminerar cancerceller och undertrycker immunsystemet för att förhindra avstötningsreaktioner mot de transplanterade cellerna. Behandlingen planeras vanligtvis så att den ger en jämnt distribuerad dos strålning över hela kroppen, ofta med hjälp av linjär acceleratorer eller cesium-137-källor.

Fagocytos är en process där ett cellulärt djurcellsbegrepp, som en fagocytotisk vit blodcell (leukocyt), omger och internaliserar en främmande partikel, såsom en mikroorganism eller ett partikulärt material, genom att forma pseudopodier runt den och bilda ett speciellt organell-like struktur känd som fagosom. Denna process är en del av det immunförsvar som hjälper till att eliminera patogener och skadliga partiklar från kroppen. Efter internaliseringen, kommer den fagosomerade partikeln att transporteras till lysosomen för nedbrytning och eliminering.

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

'Lymfokiner' är ett samlingsnamn för olika proteiner som utsöndras av immunsystemets vita blodkroppar, framförallt lymfocyter. Dessa proteinmolekyler fungerar som signaleringssubstanser och har en viktig roll i regleringen av immunsvar och kommunikation mellan olika celler inom immunsystemet. Lymfokiner kan delas in i olika klasser beroende på deras funktion, till exempel cytokiner, interferoner och kemotaktiska cytokiner (CXC- och CC-chemokiner). De kan påverka cellers aktivitet, tillväxt, differentiering och överlevn. Lymfokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till den önskade effekten.

"Biological factors" refer to the elements that pertain to biology or living organisms in the study of medicine. These factors encompass various aspects, including genetics, molecular and cellular processes, physiological functions, and anatomical structures. They play a crucial role in understanding the underlying mechanisms of diseases, health conditions, and individual responses to treatments. Examples of biological factors include genetic mutations, hormonal imbalances, immune system dysfunctions, and environmental exposures that impact health at a molecular or cellular level.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

Den medicinska benämningen på "Möss, inavlade DBA" refererar till en specifik stam av laboratoriemöss, akronymen "DBA" står för "Dark Blagden Allele". DBA-stammen är känd för att ha en genetisk mutation som orsakar en autoimmun sjukdom, där individernas immunförsvar attackerar och förstör de egna blodbildande cellerna i benmärgen. Detta leder till nedsatt produktion av blodceller och symtom som anemi, neutropeni (nedsatt antal vita blodkroppar) och trombocytopeni (nedsatt antal blodplättar). DBA-stammen används ofta inom forskning för att studera autoimmuna sjukdomar, blodcellers utveckling och genetiska mekanismer.

Neutrofil aktivering är ett sätt som neutrofiler, en typ av vita blodceller, responderar på infektion eller skada. När neutrofilerna aktiveras kommer de att frisätta speciella proteiner och utsöndra free radicaler för att bekämpa patogener som bakterier och svampar.

Processen med neutrofil aktivering innebär att neutrofilerna fagocyterar (fångar in) patogena celler, vilket orsakar en kedjareaktion av händelser där neutrofilerna producerar reaktiva syre- och kväveföreningar som skadar och dödar de främmande cellerna.

Det är viktigt att notera att överaktivering av neutrofiler kan leda till skada på kroppens egna celler och vävnader, vilket kan orsaka sjukdomar som sepsis och akut lunginflammation.

'Blodceller' er alle de levende celler i blodet og deles typisk inn i tre grupper: røde blodceller (erytrocyter), hvite blodceller (leukocytter) og blodplater (trombocytter).

1. Røde blodceller: Dette er de mest talrige cellene i blodet og deres hovedfunksjon er å transportere ilt fra lungene til kroppens celle og CO2 fra cellene tilbake til lungene. De inneholder også en jernholdig molekyl kalt hemoglobin som gir blodet sin røde farge.
2. Hvite blodceller: Disse er delt i flere undergrupper, nemlig granulocytter (neutrofile, eosinofile og basofile), monocyter og lymfocytter. De hvite blodcellene spiller en viktig rolle i kroppens forsvar mot infeksjoner og fremmede stoffer ved å angripe og destruere dem.
3. Blodplater: Disse er små, skiveformede celler som hjelper til med blodets koagulasjon (blødning stopp) ved å klumpes sammen og danne en blodprop når et blødende vaskuler skader.

Alle disse tre typer blodceller produseres i benmarrowet, som er det innenste del av mange av kroppens store knogler.

IgG-receptorer, även kända som Fcγ-receptorer, är proteiner som finns på ytan av vissa celler i immunsystemet, till exempel neutrofila granulocyter, monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av IgG-antikroppar, vilket möjliggör diverse effektorfunktioner såsom fagocytos, antibody-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) och komplementaktivering. Genom att känna igen och binda till IgG-antikroppar som har bunden till antigener på patogener eller infekterade celler, hjälper IgG-receptorer till att koordinera och förstärka immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

I medically related context, 'growing medium, enriched' typically refers to a substance or material that is used to support the growth of plants or other organisms in a controlled environment, such as in a laboratory or cultivation facility. The term 'enriched' implies that the substrate has been amended with additional nutrients, minerals, or other components to promote optimal growth and development of the organism being cultured.

Examples of enriched growing media may include:

* Soil mixes that have been amended with compost, fertilizers, or other soil additives to improve nutrient content and water retention.
* Hydroponic solutions that have been formulated with specific ratios of macro- and micronutrients to support the growth of plants in a soilless environment.
* Sterile culture media used for growing microorganisms, such as agar plates or broths that have been supplemented with additional nutrients or growth factors.

It's important to note that the specific composition and properties of an enriched growing medium will depend on the needs of the organism being cultured, as well as any relevant regulations or standards governing its use in a medical or laboratory setting.

Ifosfamid är ett cellgift som används vid behandling av olika sorters cancer, till exempel sarcomer och lymfom. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancercellerna så att de inte kan dela sig och växa. Ifosfamid ges vanligen som en intravenös infusion över en period av timmar.

Som med alla cellgifter har ifosfamid en rad biverkningar, inklusive risk för blodbrist (nedsatt rödblodskörtlarfunktion), infektioner (nedsatt vitblodskörtlarfunktion) och blekning av håret. Andra biverkningar kan vara illamående, kräkningar, diarré, blåmärken och blödningar. I vissa fall kan ifosfamid orsaka skada på njurarna, lungorna eller centrala nervsystemet.

Patienter som behandlas med ifosfamid bör övervakas noga för att upptäcka tidigt tecken på biverkningar och komplikationer. Läkare kan anpassa dosen och behandlingsplanen baserat på patientens respons och biverkningar.

I'm sorry for any confusion, but "Makrofag-1-antigen" is not a widely recognized or established medical term in the field of immunology. It seems like it might be a combination of terms referring to "macrophages," which are a type of white blood cell that engulfs and destroys foreign substances, and "antigens," which are substances (usually proteins) on the surface of cells, or particles that can cause an immune response. However, without more context, it's difficult to provide a precise definition for this term.

It's possible that there might be some confusion with the term "M1 macrophages," which refers to a specific activation state of macrophages characterized by their production of pro-inflammatory cytokines and their ability to kill intracellular pathogens. However, I would recommend consulting the original source or context in which this term was used to determine its precise meaning.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.

I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.

Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

CD14 är ett proteiner som förekommer på ytan av vissa celler i kroppen, främst på monocyter och makrofager. Det fungerar som en ko-reaktiv protein som binder till lipopolysackarider (LPS) som finns på ytan av grampositiva bakterier. När CD14 binder till LPS aktiveras immunförsvaret och utlöses en inflammatorisk respons. CD14-antigen refererar till själva proteinet som kan mätas och detekteras med olika laboratoriemetoder, exempelvis flow cytometri eller ELISA.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Erythroid progenitor cells are early hematopoietic precursor cells that are committed to the erythroid lineage of blood cell development. These cells are responsible for the production of red blood cells, also known as erythrocytes. Erythroid progenitor cells undergo a series of maturation stages, including the burst-forming unit-erythroid (BFU-E) and colony-forming unit-erythroid (CFU-E), before differentiating into mature erythrocytes. These cells are essential for the production of hemoglobin, the protein responsible for oxygen transport in the blood. Erythroid progenitor cells can be found in the bone marrow and are often studied in the context of erythropoiesis, red cell disorders, and transfusion medicine.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

Kombinationstherapie (engelska: Combination therapy) är en form av behandling där två eller fler läkemedel, var och en med sitt specifika verkningssätt, kombineras för att behandla en sjukdom. Syftet med kombinationstherapin kan vara att öka effektiviteten hos behandlingen, minska doserna av varje läkemedel och/eller reducera potentialen för biverkningar genom att undvika höga koncentrationer av enskilda läkemedel.

Denna typ av terapi används ofta vid behandling av kroniska sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och hjärt-kärlsjukdomar. I exempelvis HIV/AIDS-behandling kan en kombination av flera antiretrovirala läkemedel användas för att minska virusets förmåga att replikera sig, vilket i sin tur saktar ned sjukdomens framskridande och förbättrar patientens livskvalitet.

I cancerbehandling kan kombinationstherapin involvera användning av flera olika typer av läkemedel, såsom kemoterapi, immunterapi och målgerichtad terapi, för att attackera tumören på olika sätt. Detta kan öka sannolikheten för en framgångsrik behandling och minska risken för resistensutveckling hos cancercellerna.

I vissa fall kan kombinationstherapin även användas vid behandling av infektionssjukdomar, där flera antimikrobiella läkemedel kombineras för att bekämpa en resistentsjukdom eller öka effektiviteten av behandlingen.

Vincristine är ett kemoterapeutiskt läkemedel som tillhör gruppen vinkaalkaloider. Det isoleras från växten Catharanthus roseus (tidigare kallad Vinca rosea). Vincristine verkar genom att störa cellcykeln i snabbt delande celler, vilket gör det effektivt mot cancerceller. Det används vanligen för behandling av leukemi, lymfom och hjärntumörer.

Läkemedlets exakta mekanism innebär att det stör polymeriseringen av tubulin till mikrotubuli, vilket är en viktig del av cellens kärn- och celldelning. Detta leder till apoptos eller programmerad celldöd hos cancerceller.

Vincristine administreras vanligen som intravenös infusion och kan ha biverkningar såsom neuropati (skada på nerver), illamående, kräkningar, muskelvärk och förändringar i blodbilden.

'Fosterblod' är ett begrepp som används inom medicinen för att beskriva det blod som cirkulerar i fostrets kropp under graviditeten. Fosterblodet har en annan sammansättning än moderns blod och innehåller bland annat fostrets egna celler, hormoner och substanser.

Fosterblodet bildas genom att blodceller och blodplattor produceras i benmärgen, medan levern producerar proteinerna och andra substanser som behövs för att upprätthålla fostrets liv och tillväxt. Fosterblodet transporterar syre, näringsämnen och avfallsubstanser mellan fostret och modern via moderkakan.

Det är viktigt att regelbundet kontrollera fosterblodets sammansättning under graviditeten för att upptäcka eventuella abnormaliteter eller sjukdomar hos fostret. Det kan göras genom olika typer av blodprov, som till exempel blodprover från modern eller stickprov direkt i fostrets blodomlopp via moderkakan (fetal blodprov).

'Blodcancer' er en overordnet betegnelse for en gruppe af kræftsygdomme, der angriber blodet og dets produktionsorganer, herunder knoglevorterne. Blodcancere opstår, når der sker ændringer i cellerne, der producerer blod, hvilket fører til at de vokser og deler sig uforholdsmæssigt hurtigt og danner tumorer. Der findes tre hovedtyper af blodcancerceller: røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocytter).

1. Leukæmi: En type blodcancer, der angriber de unifunktionelle celler i knoglevorterne, som producerer hvide blodceller. Der findes flere forskellige typer leukæmi, herunder aklat (AKL), kronisk lymfatisk leukæmi (KLL) og kronisk myeloid leukæmi (KML).
2. Lymfom: En blodcancer, der angriber de lymfocyter, som er en type hvidblodscelle, der hjælper med at forsvare kroppen mod infektioner. Lymfomer kan opstå i lymfknuderne, milten, leveren, maven eller andre dele af kroppen. Der findes to hovedtyper af lymfom: Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En blodcancer, der angriber plasmacellernes forløbere i knoglevorterne, som producerer antistoffer, der hjælper med at bekæmpe infektioner. Myelom kan føre til komplikationer som knogleskørhed, frakturer og nedsat immunforsvar.

Symptomer på blodcancer kan variere alt efter typen og graden af sygdommen, men de inkluderer ofte træthed, feber, sværigheder med at hele sår, vægttab, nattesved og en forøget infektionsrisiko.

Tyrosine är en aromatisk essentiell aminosyra, som betyder att den inte kan syntetiseras i kroppen och måste tas in via kosten. Den utgör grunden för tillverkning av neurotransmittorer (dopamin, noradrenalin och adrenalin) samt melanin, ett pigment som ger huden, håret och ögat färg. Tyrosin kan också fungera som en prekursor till signalsubstanser i centrala nervsystemet. Födoämnen som innehåller tyrosin är bland annat kött, ägg, fisk, bönor, nötter och spannmål.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Heterocykliska föreningar är en grupp av organiska föreningar som innehåller en eller flera heteroatomer (t.ex. syre, kväve, svavel eller fosfor) i sin ringstruktur. Dessa föreningar utgör en stor andel av alla naturligt förekommande och syntetiska organiska föreningar, inklusive många viktiga läkemedel, toxiner, vitaminer och pigment.

Den heterocykliska ringstrukturen kan variera i storlek från små tre- eller fyratomringar till stora polyatomringar med upp till 60 atomer. Exempel på vanliga heterocykliska föreningar inkluderar pyridin, pyrrol, furan, thiophen, indol och oxazol.

Heterocykliska föreningar kan ha en rad olika biologiska aktiviteter och användningsområden, beroende på deras specifika strukturella och elektroniska egenskaper. De kan fungera som enzymer, receptorantagonister eller agonister, och kan användas som läkemedel för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive cancer, infektioner, neurologiska störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

Feber, eller febril reaktion, är en förhöjd kroppstemperatur över 38°C (100.4°F) som orsakas av ett aktiverat immunsystem som svar på en infektion eller annan form av inflammation i kroppen. Febern är egentligen inte en sjukdom i sig, utan snarare ett tecken på att kroppen försöker bekämpa en infektion. Vid feber uppregleras också immunförsvaret och det ökas produktionen av vita blodkroppar som hjälper till att bekämpa de främmande ämnen som orsakat febern.

Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.

Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.

Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.

'Myeloid cells' är en övergripande benämning på en grupp celler som utvecklas från stamceller i benmärgen. De differenseras till flera olika typer av blodceller, inklusive:

1. Röda blodkroppar (erytrocyter), som transporterar syre och kolsyra i kroppen.
2. Vita blodkroppar (leukocyter), som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Dessa vita blodkroppar inkluderar granulocytter, monocyter och lymfocyter.
3. Trombocyter (trombocytyt), som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Myeloidceller delas vanligtvis in i två kategorier: myeloblast och monoblast, beroende på vilken typ av cell de utvecklas från. Myeloidceller spelar en viktig roll i immunförsvaret och kan också vara involverade i patologiska tillstånd som cancer, till exempel myeloproliferativa neoplasmier och akut myeloisk leukemi.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

"Monoklonala antikroppar" eller "monoklona antikroppar", ofta förkortat till "monoklonala antikroppar" eller bara "monoklonaler", är en typ av proteinmolekyler som produceras av en enda sorts vit blodscell, känd som en B-cell. Varje monoklonal antikropp har samma specifika form och funktion, eftersom de alla produceras från den samma klonala population av B-celler.

Monoklonala antikroppar används ofta inom medicinen som terapeutiska medel för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. De kan också användas i forskning för att studera specifika molekyler eller processer i kroppen.

Monoklonala antikroppar produceras genom en teknik som kallas hybridomteknik, utvecklad av Georges Köhler och César Milstein år 1975, för vilken de fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1984. Genom att fusionera en specifik B-cell med en tumörcell kan man skapa en hybridcell som kallas ett hybridom, som kan producera oändliga mängder av en enda sorts monoklonal antikropp i kultiv medel.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

"Respiratory burst" är ett begrepp inom cellbiologi och immunologi som refererar till en process där vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och makrofager, under aktivering av olika signalsubstanser ökar sin syreförbrukning kraftigt. Detta sker genom att de aktiverar ett enzymkomplex som kallas NADPH-oxidas, vilket leder till produktionen av superoxidradikaler och andra reaktiva syremolekyler. Dessa molekyler fungerar som ett försvar mot mikroorganismer genom att skada deras cellmembran och inre strukturer. Respiratory burst är en viktig del av det ospecifika immunförsvaret hos däggdjur.

"Tillväxthämmare" (engelska: "growth hormone inhibitors") är en grupp läkemedel som används för att behandla tillstånd där patienten har överskott av tillväxt hormon, vilket leder till onormalt snabb tillväxt. Dessa preparat fungerar genom att minska produktionen och/eller effekten av tillväxt hormonet i kroppen. Exempel på sådana mediciner inkluderar somatostatinanaloger (till exempel octreotid och lanreotid) och GH-receptorer antagonister (till exempel pegvisomant). Genom att använda dessa läkemedel kan man hjälpa till att kontrollera tillväxten hos patienter med akromegali, gigantism eller andra sjukdomar som orsakas av överskott av tillväxt hormon.

Den medicinska termen för "bukhinnehålla" är "abdominalinnehåll". Abdominalinnehållet innefattar alla de organ som finns inom bukhålan, till exempel levern, mjälten, tarmarna, buggspjälsorganen och bukspottkörteln. I vardagligt tal kan "bukhinnehåll" också användas för att beskriva avföring eller tarminnehåll.

En läkemedelsprövning, även känd som klinisk prövning eller studie, är en systematisk undersökning av ett läkemedel som utförs på människor för att fastställa dess säkerhet, effektivitet och kvalitet. Denna process inkluderar faser där läkemedlet testas på allt fler individer, från en liten grupp friska volontärer till större grupper av patienter med specifika sjukdomar eller tillstånd.

Läkemedelsprövningar har som mål att fastställa läkemedlets farmakologiska egenskaper, optimala dosering, biverkningar och risker, jämfört med befintliga behandlingsalternativ. Dessa studier utförs enligt etiska riktlinjer och god klinisk praktik, under tillsyn av myndigheter som till exempel United States Food and Drug Administration (FDA) eller Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA).

Läkemedelsprövningar är en nödvändig del av utvecklingen av nya läkemedel, för att säkerställa deras säkerhet och effektivitet innan de godkänns för allmän användning.

Stat5 (Signal Transducer and Activator of Transcription 5) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i cellers signalsamtal och reglering av genuttryck. Det existerar två varianter av Stat5, Stat5a och Stat5b, som delar en hög strukturell likhet men har också unika funktioner.

Erythropoiesis är den process där stamceller i benmärgen differencieras och utvecklas till mognade röda blodkroppar, eller erytrocyter. Denna process regleras av ett hormon som kallas erytropoietin (EPO), som produceras i njurarna. Erytropoiesen är en del av den hematopoetiska processen, där också andra blodcellstyper bildas, såsom leukocyter (vita blodkroppar) och trombocyter (blodplättar).

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

'Fosfotyrosin' är en biokemisk term som refererar till en aminosyrarest i ett protein som har blivit fosforylerad, det vill säga att ett fosfatgrupp har adderats till tyrosinresten. Denna process kallas för tyrosinfosforylering och är en form av posttranslatorisk modifiering av proteiner. Tyrosinfosforylering spelar en viktig roll i cellsignalering, där den kan aktivera eller inaktivera olika proteiner och på så sätt reglera cellulära processer som celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Tyrosinfosforyleringen katalyseras av en grupp enzymer kallade tyrosinkinaser.

Paklitaxel är ett preparat som används inom medicinen, mer specifikt inom onkologin. Det är en typ av kemoterapi som tillhör gruppen taxaner och verkar genom att störa cellcykeln i cancerceller och på så sätt förhindra deras vidare delning och växt.

Paklitaxel används vanligen för behandling av olika typer av cancer, till exempel bröstcancer, äggstockscancer och lungcancer. Preparatet ges ofta i kombination med andra läkemedel och kan administreras via intravenös infusion.

Sidan påverkar även normala celler i kroppen, men dessa har vanligen en bättre förmåga att reparera sig själva efter behandlingen än cancercellerna. Vid användning av paklitaxel kan det uppstå biverkningar som diarré, illamående, kräkningar och försämrad blodbild. Dessa biverkningar behandlas vanligen med andra läkemedel eller genom att justera dosen paklitaxel.

Interleukin-11 (IL-11) är ett protein som verkar som en signalsubstans (cytokin) i kroppen. Det produceras främst av celler i benmärgen och tar sig an diverse funktioner, bland annat att stimulera produktionen av blodceller och underlätta läkning av sår. IL-11 har också visat sig ha en viss roll i regleringen av immunförsvaret och inflammatoriska processer. Dess specifika mekanismer och interaktioner med andra kroppsvävnader forskas fortfarande aktivt om.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

Cytokine receptors are specialized proteins found on the surface of cells that selectively bind to cytokines, which are signaling molecules involved in various biological processes such as immune response, hematopoiesis, inflammation, and cell differentiation. These receptors play a crucial role in mediating the effects of cytokines by transducing signals into the cell upon binding. Cytokine receptors are typically composed of one or more subunits that contain specific domains for cytokine recognition and signal transduction. Upon cytokine binding, conformational changes occur in the receptor complex, leading to the activation of intracellular signaling pathways and subsequent cellular responses.

There are four main classes of cytokine receptors based on their structural features:

1. Hemopoietin receptor superfamily (also known as type I cytokine receptors): This family includes receptors for interleukins (ILs), colony-stimulating factors (CSFs), interferons (IFNs), and other cytokines. They share a common structural motif called the cytokine receptor homology region (CHR) in their extracellular domains, which is involved in cytokine binding.
2. Immunoglobulin superfamily (also known as type II cytokine receptors): This family includes receptors for IL-1, IL-18, and several other cytokines. They contain immunoglobulin-like domains in their extracellular regions that facilitate cytokine binding.
3. Tumor necrosis factor (TNF) receptor superfamily: This family includes receptors for TNF, Fas ligand, and several other cytokines. They contain characteristic cysteine-rich domains in their extracellular regions that are involved in cytokine recognition.
4. G protein-coupled receptors (GPCRs): While not as common, some cytokines such as chemokines signal through GPCRs to mediate their effects.

Proper functioning of cytokine receptors is essential for maintaining homeostasis and coordinating immune responses. Dysregulation of cytokine receptor signaling has been implicated in various diseases, including autoimmune disorders, cancer, and viral infections.

Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.

Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.

Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.

Antikroppsberoende cytotoxicitet (ADCC) är en immunologisk process där effektorceller i kroppen, som naturliga killer-celler (NK-celler), interagerar med antikroppar som binder till ytan av ett målceller, såsom virusinfekterade eller tumörceller.

När en antikropp binds till sin specifika antigen på målcellens yta, exponeras en del av antikroppen som kallas Fc-regionen. Denna region kan sedan binda till Fc-receptorer på Y-formade proteiner på NK-cellernas yta. När detta händer kommer NK-cellen att släppa ut giftiga substanser, såsom perforin och granzimer, som drar in målcellens membran och aktiverar en kaskad av intracellulära signaler som leder till apoptos (programmerad celldöd) hos målcellen.

ADCC är en viktig immunförsvarsmekanism som hjälper kroppen att bekämpa infektioner och onkologiska sjukdomar. Vissa typer av cancerbehandlingar, såsom monoklonala antikroppar, utnyttjar ADCC-mekanismen för att eliminera tumörceller.

Stat3 (Signal Transducer and Activator of Transcription 3) er ein transkripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differentiering, apoptose og immunrespons. Stat3 aktiveres ved reisingen av intracellulære signalveger som følge av utsendinga av cytokiner og vokslike vekstfaktorer. Når Stat3 aktiveres, transloseres det til kjernen hvor det binder seg til specifikke sekvensene i DNA og regulerer transkripsjonen av tusentvis av gener. Dette fører til endringar i cellulær funksjon og kan være involvert i ulike fysiologiske prosesser som immunrespons, inflammasjon og ondvekst.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

Mjölkproteiner är de proteiner som naturligt förekommer i mjölk. De två huvudsakliga typerna av mjölkproteiner är:

1. Kasein (cirka 80% av den totala proteinhalten): Detta är ett samlingsnamn för en grupp proteiner som är kända för att ha en hög halt av aminosyran prolin. Kaseinet koagulerar när mjölken syras upp, vilket gör det möjligt att tillverka olika mejeriprodukter som ost.

2. Whey-protein (cirka 20% av den totala proteinhalten): Detta är ett samlingsnamn för en grupp proteiner som inkluderar både globulära proteiner och albumin. Whey-proteinet löses upp när mjölken syras upp, och det är känt för att ha en hög halt av essentiella aminosyror.

Mjölkproteiner används ofta som ett protein supplement efter träning på grund av deras snabba absorption och höga halt av essentiella aminosyror.

Läkemedelsterapi, kombinerad, refererar till användandet av två eller flera läkemedel tillsammans för att behandla en sjukdom eller ett symptom. Detta görs ofta för att öka effektiviteten av behandlingen, minska biverkningarna eller för att behandla flera aspekter av en sjukdom samtidigt. Kombinerad läkemedelsterapi kan användas inom alla medicinska områden, från infektionssjukdomar till psykiatriska störningar. Det är viktigt att notera att kombinerad läkemedelsterapi måste övervakas noga av en läkare för att undvika onödvändiga biverkningar eller komplikationer som kan uppstå när läkemedlen interagerar med varandra.

Perifer stemcelltransplantation (PST) är en typ av stamcellstransplantation där stamceller hämtas från den patients egen kropp, ofta ur benmärg. Denna procedure innebär att patienten först ges en behandling som gör att deras benmärgsstamceller mobiliserar och cirkulerar i blodomloppet. Därefter tas cellerna ut genom en process som kallas apheres, varefter de behandlas och sedan återinförs till patienten efter att de receiving a high-dose chemotherapy or radiation therapy regimen to destroy any remaining cancer cells in the body.

The goal of PST is to restore the patient's blood-forming (hematopoietic) system, including white and red blood cells and platelets, which are often damaged or destroyed by high-dose chemotherapy or radiation therapy used to treat certain types of cancer. The transplanted stem cells then migrate to the bone marrow and begin to produce new, healthy blood cells over time.

It is important to note that PST carries risks, including graft-versus-host disease (GVHD), where the donor's immune cells attack the recipient's tissues, as well as infections and other complications related to the transplantation process. Therefore, careful monitoring and management of these potential side effects is necessary to ensure a successful outcome for the patient.

"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:

1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.

Macrophages are a type of white blood cell that are an essential part of the immune system. They engulf and destroy foreign substances, such as bacteria and viruses, as well as damaged or dead cells. Alveolar macrophages are a specific type of macrophage that reside in the alveoli, which are the tiny air sacs in the lungs where gas exchange occurs. These macrophages play a crucial role in protecting the lungs from infection and inflammation by removing foreign particles and microorganisms that enter the lungs through breathing. They also help to maintain the health of the lung tissue by cleaning up debris and producing substances that support the function of the alveoli.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

'Remissionsinduktion' er en betegnelse, der primært anvendes indenfor onkologi og hematologi. Det refererer til den fase af en kræftbehandling, hvor målet er at reducere tumorlasten og/eller undertrykke sygdommen så meget som muligt, typisk med henblik på at opnå komplet remission eller delvis remission.

I praksis kan remissionsinduktion involvere brug af forskellige typer behandlinger, herunder kemoterapi, immunterapi, targeted therapy (målrettet terapi) og/eller stråleterapi, alt efter den specifikke kræfttype og dens biologiske egenskaber.

For eksempel i akut lymfoblastisk leukæmi (ALL), vil remissionsinduktion ofte involvere en kombination af forskellige typer kemoterapi, der gives over en periode på flere uger med det formål at eliminere så mange leukæmiske celler som muligt og opnå komplet remission.

Det er værd at notere, at remissionsinduktion ikke altid resulterer i en komplet forsvinden af sygdommen, men kan også føre til en delvis remission, hvor tumorlasten er reduceret, men stadig eksisterer. I sådanne tilfælde kan yderligere behandling gives for at forsøge at eliminere resten af sygdommen og opnå komplet remission.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

En infektion är en process där ett levande värddjur, ofta en människa, invaderas och koloniseras av en främmande mikroorganism, till exempel bakterier, virus, svampar eller parasiter. Detta leder vanligtvis till en patologisk respons hos värden, vilket kan resultera i sjukdomssymptom. Infektioner sprids ofta från en individ till en annan genom direkt kontakt, indirekt kontakt via födoämnen, vatten eller luft, eller vektorburna medel såsom myggor eller löss. Behandlingen av infektioner kan variera beroende på orsaken och svårighetsgraden, men inkluderar ofta antibiotika, antivirala läkemedel, antimykotiska medel eller antiparasitiska behandlingar. Prevention av infektioner kan uppnås genom vaccination, personlig hygien och andra förebyggande metoder.

Mitoxantron är ett cytostatiskt medel som används i behandlingen av vissa former av cancer, till exempel bröstcancer och non-Hodgkins lymfom. Det är också ett immunsupressivt medel som kan användas för att behandla multipel skleros (MS).

Mitoxantron fungerar genom att binda till DNA i cancerceller och orsaka skador på dess struktur, vilket stoppar celldelningen och cellens tillväxt. Det kan också ha en immunsuppressiv effekt genom att hämma aktiviteten hos vissa typer av vita blodkroppar som är involverade i immunsvaret.

Mitoxantron ges vanligen som intravenös infusion och behandlingen övervakas ofta noga för att undvika allvarliga biverkningar, såsom hjärtsvikt och försämrad benmärgfunktion.

"Brösttumör" är ett samlingsbegrepp för olika slags tumörer (abnorma vävnadsformationer) som kan uppstå i brösten. Det finns två huvudsakliga kategorier av brösttumörer: godartade och elakartade.

Godartade brösttumörer är relativt vanliga och tenderar att vara ofarliga. De flesta godartade brösttumörer är cystor (flytande säckar fyllda med vätska) eller fibroadenomer (små, runda, solida knölar som består av både glandulär och stödjevävnad).

Elakartade brösttumörer, även kända som maligna bröstcancer, är mer allvarliga och kan spridas till andra delar av kroppen. De elakartade brösttumörerna inkluderar bland annat invasiv duktal carcinom (IDC), invasiv lobulär carcinom (ILC) och inflammatorisk bröstcancer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade brösttumörer så tidigt som möjligt för att öka chanserna till fullständig bot. Regelbundna självundersökningar, mammografier och andra screening-metoder kan hjälpa till att upptäcka bröstcancer i ett tidigt stadium.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

"Cell heritage" er en betegnelse for de genetiske og epigenetiske egenskaber, som en celle arver fra sin oprindelige stamcellule. Dette inkluderer den specifikke kombination af gener, som cellen har fået via arvematerialet (DNA) fra sine forældre, samt de ændringer i genekspression og cellulær funktion, der er sket siden cellelinjen blev dannet.

Epigenetiske ændringer kan også påvirke cellens arv og bestemme, hvilken type celle den bliver, uden at ændre dens grundlæggende DNA-sekvens. Disse ændringer kan være reversible og kan skyldes faktorer som miljø, livsstil og alder.

I klinisk sammenhæng er cell heritage relevant for regenerativ medicin, hvor man benytter stamceller til at behandle sygdomme og skader. Forståelsen af cellens arv kan hjælpe med at prædikere, hvilken type celle der vil blive dannet og hvordan den vil opføre sig i et givent miljø.

"Akut sjukdom" refererar till en plötslig och snabbt utvecklad medicinsk eller sjukdomstillstånd som kräver omedelbar behandling. Det kan vara orsakat av en infektion, skada, förgiftning eller ett annat medicinskt tillstånd. Symptomen är ofta allvarliga och kan hota livet om de inte behandlas omedelbart. Exempel på akuta sjukdomar inkluderar hjärtinfarkt, lungemboli, svår sepsis och meningit.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

En lymfocytkultur, blandad (MxC), är en laboratoriemetod där man odlar och analyserar olika slags vita blodkroppar, eller lymfocyter, tillsammans i ett prov. Lymfocyterna är en del av vårt immunförsvar och hjälper till att försvara oss mot infektioner och sjukdomar.

I en blandad lymfocytkultur inkluderas ofta både T-lymfocyter och B-lymfocyter, två viktiga typer av vita blodkroppar som har olika funktioner i immunförsvaret. Genom att odla och analysera lymfocyterna tillsammans kan forskare och kliniker studera deras interaktioner och respons på olika stimuli, till exempel infektionsagenter eller substanser som påverkar immunsystemet.

Detta kan vara användbart inom flera områden, till exempel vid forskning kring immunologi, diagnostisering och monitorering av sjukdomar som berör immunsystemet, samt utveckling och testning av nya läkemedel och vacciner.

"c-kit" er ein gen som koder for en reseptor for et protein som heter stem cell growth factor (SCF). Dette genet og proteinet spiller en viktig rolle i reguleringen av cellers vekst, differentiering og overlevn. Protonkogenproteinet c-kit er aktivert ved at det binder seg til SCF, og denne aktiveringen fører til en rekke intracellulære signalveier som regulerer cellers adferd. Mutasjoner i c-kit-genet kan føre til uregulering av disse signalveiene og kan være involvert i uviklingen av mange typer av kreft, særskilt hos hunden (hvor det er kjent som mast cell tumorer) og hos mennesker (hvor det er kjent som gastrointestinal stromal tumorer eller GIST).

Stamceller (engelska: Stem cells) är celler som har förmågan att dela sig och differensiera sig till olika typer av specialiserade celler i kroppen. De kan renas och expanderas i laboratoriemiljö och användas inom regenerativ medicin för att ersätta skadade eller sjuka celler, vävnader och organ.

Det finns två huvudtyper av stamceller: embryonala stamceller och vuxna stamceller (även kända som adulte stamceller). Embryonala stamceller hämtas från blastocysten under de tidiga stadierna av fosterdifferensiering och kan differensiera sig till alla celltyper i kroppen. Vuxna stamceller finns hos vuxna individer och återfinns i olika delar av kroppen, som benmärg, hjärna, lever, hud och fettvävnad. De har begränsad differensieringskapacitet jämfört med embryonala stamceller och kan endast differensiera sig till specifika celltyper beroende på var de finns.

Stamceller är en aktiv forskningsområde inom medicinen, men deras användning är också omdiskuterad på grund av etiska frågor kopplade till användningen av embryonala stamceller.

Bronchoalveolär sköljvätska, eller BAL (bronchoalveolar lavage), är en medicinsk term som refererar till en teknik där ett slags vätska används för att tvätta och samla in celler och andra partiklar från de små luftsäckarna (alveolerna) i lungorna. Denna procedure används ofta för att diagnostisera eller behandla olika lungsjukdomar, som lunginflammation, interstitiell lungvävssjukdom och cancer.

Den bronkoalveolära sköljvätskan är vanligtvis en fysiologisk saltlösning som sprutas in i lungorna med hjälp av en bronchoskop, ett slags tunn tub som leds genom näsan eller munnen och ner i luftvägarna. När vätskan har suttit i luftvägarna under en kort stund, dras den tillbaka tillsammans med de celler och partiklar som funnits i alveolerna. Denna vätska kan sedan analyseras för att få information om patientens lungstatus och hälsa.

Epirubicin är en typ av läkemedel som kallas antineoplastiska medel och mer specifikt en antitumörantibiotikum. Det är en variant av doxorubicin, som även kallas hydroxydaunorubicin, och har använts för behandling av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer, levercancer och andra.

Epirubicin fungerar genom att störa DNA-syntesen i cancerceller, vilket stoppar celldelningen och kan leda till cellsdöd. Det ges vanligtvis som intravenös infusion under kontrollerade förhållanden på en sjukhusavdelning eller specialistklinik.

Sidan side effecter av epirubicin kan variera, men de vanligaste inkluderar illamående, kräkningar, håravfall och minskad röda blodkroppar (anemimi). Epirubicin kan också orsaka allvarliga biverkningar som hjärtsvikt och leukemi, särskilt vid högre doser eller längre behandlingstider.

Läkemedelsverket i Sverige (Läkemedelsregistret) har en detaljerad produktinformation för Epirubicin som kan hittas på deras webbplats. Det är viktigt att prata med din läkare om alla risker och fördelar av behandlingen med epirubicin, inklusive möjliga biverkningar och interaktioner med andra mediciner du kan ta.

Myelomonocytic differentiation antigens are a group of proteins that are expressed on the surface of myeloid cells during their differentiation from myeloblasts to monocytes and granulocytes. These antigens play important roles in the regulation of cellular functions, including cell adhesion, migration, phagocytosis, and antigen presentation. They are often used as markers for the identification and characterization of myeloid cells at different stages of development. Examples of myelomonocytic differentiation antigens include CD11b, CD11c, CD14, CD15, and CD33.

Kemokiner är proteiner som fungerar som signalmolekyler i organismen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret och hjärnan, där de hjälper till att reglera cellernas rörelser och positionering genom att påverka deras migrationsbeteende. Kemokinerna binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som leder till cellens respons. De kan också ha en roll i angiogenes, inflammation och sjukdomar som cancer.

"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.

During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.

The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.

RANK-liganden, också känd som TNFSF11 (Tumor Necrosis Factor-Related Apoptosis-Inducing Ligand), är ett protein som spelar en viktig roll i benomsättningen och immunförsvaret. Det produceras av aktiverade T-celler och binder till receptorn RANK (Receptor Activator of NF-kB) på osteoklastprekursorceller, vilket leder till deras differentiering, aktivering och överlevnad. Osteoporos, kronisk inflammation och cancerbenägna sjukdomar kan vara relaterade till störningar i RANK-ligand/RANK-signalvägen.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

HLA-DR-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klasse II-antigener som spelar en central roll i immunförsvaret hos människor. De presenterar peptider från inre och yttre källor, såsom infektionsagenter och cancerceller, för CD4+ T-celler (hjälparceller), vilket initierar specifika immuna svar. HLA-DR-antigener är genetiskt mycket varierande mellan individer, vilket kan påverka individens sårbarhet för vissa sjukdomar och deras respons på olika behandlingsformer.

Akutt monocytisk leukemi (AML-M5) enligt World Health Organization's (WHO) klassifikation är en aggressiv form av blodcancer som karaktäriseras av onormala tillväxt och accumulering av monocyter, en viss typ av vita blodkroppar, i benmärgen. Detta leder till att den normala produktionen och funktionen av andra blodceller störs.

Atypisk celldifferentiering, kromosomala abnormaliteter och genetiska mutationer är vanliga hos patienter med AML-M5. Symptomen inkluderar ofta trötthet, andfåddhet, blödnings tendency, infektionskänslighet, svullnad i levern eller mjälten samt blåmärken och små fläckar under huden (petechier) på grund av att blodplättarna inte fungerar korrekt. Behandlingen består vanligen av kemoterapi, ibland i kombination med stamcellstransplantation. Prognosen är varierande och beror på flera faktorer, inklusive patientens ålder, allmänt tillstånd och specifika genetiska abnormaliteter.

Eosinofili är ett medicinskt begrepp som refererar till när det finns förhöjda nivåer eosinofiler i blodet. Eosinofiler är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som hjälper kroppen att bekämpa parasitära orsaker till sjukdom, såsom maskar och amöbor. Normalvärdet på eosinofiler i blodet för vuxna ligger vanligtvis mellan 0,04 och 0,4 x 10^9/L. Nivåer över 0,5 x 10^9/L anses vara ett tecken på eosinofili.

Förhöjda nivåer av eosinofiler kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive allergier, astma, vissa infektioner, autoimmuna sjukdomar och cancer. I vissa fall kan eosinofili vara asymptomatisk, men i andra fall kan det leda till symtom som andningssvårigheter, hosta, hudutslag, ont i magen och diarré. Om du anser att du har tecken på eosinofili bör du kontakta din läkare för ytterligare utvärdering och behandling.

Langerhans celler är en typ av dendritiska celler, som är en del av vårt immunförsvar. De finns främst i huden och slemhinnor och har en viktig roll i att försvara kroppen mot infektioner. Langerhans celler kan identifiera och fånga upp främmande partiklar, såsom virus och bakterier, och presentera dem för T-celler, vilket utlöser en immunreaktion. De har ett unikt morfologiskt kännetecken som är deras utstickande utskott (dendriter), och de innehåller också speciella organeller som heter Birbeck granuler, vilka används för att identifiera dem under mikroskopi.

Cykloheximid är ett antibiotikum som hämmar protein syntesen i eukaryota celler. Det används ofta inom forskning för att inhibera celldelningen hos svampar och andra eukaryota organismer, medan det tenderar att vara mindre skadligt för prokaryota celler som bakterier. Cykloheximid fungerar genom att binda till 60S-underenheten av ribosomen och på så sätt förhindra peptidbindningsprocessen under protein syntesen.

Immunreceptorer är proteiner på eller i cellmembranet hos immunceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), som aktiveras när de binder till specifika antigener, molekyler på ytan av främmande ämnen som kan vara patogena, till exempel virus eller bakterier. Detta bindande initierar en signaltransduktionskaskad som leder till aktivering av immuncellen och startar ett svar för att bekämpa den främmande invaderaren. Exempel på immunreceptorer är T-cell receptorer (TCR) och B-cell receptorer (BCR) på T- och B-celler respektive, samt receptorer för komplementproteinet C3b och Fc-delen av antikroppar.

Superoxid (O2•−) er en reaktiv iledsradikal som dannes når ett il oxygenatom mister en elektron. Det oppstår naturlig i kroppen som en biprodukt av cellulær aerob respirasjon, og er en del av den normale redox-homeostasen i levende organismer. Superoxid er imidlertid også skadelig i høye koncentrasjoner og kan forårsake oxidativ stress og skade cellulære komponenter som lipider, proteiner og DNA. Dette kan føre til en rekke medisinske tilstander, inkludert aldring, kronisk inflammasjon, kardiovaskulær sykdom og cancer.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

En Leukemoid reaktion är en benign (icke cancerartad) tillstånd där det uppmätts mycket höga värden av vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter, i blodet. Detta kan orsakas av olika allvarliga sjukdomar eller infektioner som hjärtinfarkt, svår cancer, sepsis eller kronisk ledgångsinflammation. Tillståndet liknar leukemi men skiljer sig åt genom att cellerna ser normala ut under mikroskopi och saknar tecken på onkologisk transformation.

'Retroviridae' er en familie av virus som inkluderer de humane immundefektsyket (HIV)-virusene. Disse virusene har en unik manneter å replisere sin genetisk informasjon, som skjer ved å bruke en revers transkriptase-enzym for å oversette viral RNA til DNA. Dette DNA blir deretter integrert i værtsorganismens genom ved hjelp av en integrase-enzym. Retrovirusene inneholder et einfelt, positivt strands RNA-genom som er omgitt av en kapsidproteinkappe og en lipidmembran med viruspecifiske glykoproteiner. Disse virusene kan forårsake en rekke sykdommer, både hos mennesker og dyr, og de kan overfreses via forskjellige veier, blant annet igjennom kjønnssambo, blodoverføring og fra mor til barn under graviditeten.

"Fagocyter" er ein betegnelse for ein type av hvite blodceller, som kan "fage" (aksjonverba: fage) og "sy" (aksjonverba: sy) opp framtatte bakteriar og andre utenforkjemningar i kroppen. Ordet kommer fra de græske ordene "phagein", som betyr å ete, og "kytos", som betyr celle.

I medicinsk sammenheng kan fagocytter definieres som:

"En type av hvite blodcellar (leukosit) som engasjerer seg i borttaket og fornildringen av framtatte bakteriar, svamp, døde cellar eller andre utenforkjemningar ved å fage dem opp og sy dem opp innen seg selv. Fagocytter spiller en viktig rolle i kroppens immunforsvar mot infeksjoner og skader."

Fagocytter finst i forskjellige former og størrelser, men de mest alminnelige er neutrofile, monocyter/makrofager og dendritcellar. Disse cellene har ulike funksjoner og plasseringer i kroppen, men de deler alle samme evne til å fage opp og sy opp framtatte bakteriar og andre utenforkjemningar.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, som exempelvis vita blodkroppar eller cancerceller, navigierar och rör sig inom ett biologiskt system i respons till koncentrationsgradienten av kemiska signalmolekyler, kallade kemotaxiska faktorer. Dessa molekyler binder till specifika receptorer på cellmembranet och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ändringar i cellens cytoskelett och rörelsemönster.

Kemotaxiska faktorer kan vara attractanter eller repeller beroende på om de attraherar eller avskräcker cellrörelsen. Exempel på kemotaxiska faktorer inkluderar cytokiner, chemokiner och tillväxtfaktorer som spelar viktiga roller i immunförsvaret, inflammation, angiogenes och cancermetastaser.

'Survival analysis' är en statistisk metod som används för att analysera tid till händelse, ofta för att undersöka tiden till ett specifikt utfall, såsom dödlighet eller misslyckande av en behandling. Den inkluderar tekniker för att beräkna sannolikheten för olika typer av överlevnad, som total överlevnad (tiden till att den första händelsen inträffar), ömsesidig överlevnad (sannolikheten för att båda två i en grupp överlever till en viss tidpunkt) och begränsad överlevnad (sannolikheten för att överleva en viss tidsperiod). Survival analysis används ofta inom medicinsk forskning, men kan också användas inom andra områden som kräver analys av tid till händelse, såsom ingenjörsvetenskap och sociologi.

Listeriosis är en infektionssjukdom orsakad av bakterien Listeria monocytogenes. Den kan drabba både djur och människor och smittas ofta via föda som inte har tillagats tillräckligt, såsom osten, råa grönsaker, räkor och redan tillagad mat som sedan hanterats på ett olägligt sätt.

Sjukdomen kan vara allvarligare hos vissa grupper, till exempel gravida kvinnor, nyfödda barn, äldre personer och personer med nedsatt immunförsvar. Symptomen på listerios kan variera från milda, som feber, trötthet, muskelvärk och diarré, till allvarligare såsom meningit, septikemi och abort hos gravida kvinnor.

Läkemedelsbehandling med antibiotika är vanligen nödvändig för att behandla listerios. För att förebygga sjukdomen rekommenderas god hygien vid matlagning och hantering, att undvika rå mat som kan vara smittbärare och att vara extra försiktig med matkonsumtion under graviditet.

Allotransplantation är en medicinsk term som refererar till en typ av transplantation där organ, vävnad eller celler transplanteras från en individ till en annan individ av samma art. Detta skiljer sig från autotransplantation, där material transplanteras från en del av kroppen till en annan del hos samma individ, och xenotransplantation, där material transplanteras från ett djur till en människa.

Allotransplantationer kan vara livräddande eller förbättra livskvaliteten för mottagaren, men de medför också risker som är relaterade till kompatibiliteten mellan donatorn och mottagaren. För att minska risken för avstötning av transplantatet används immunosuppressiva läkemedel som dämpar mottagarens immunsvar.

Exempel på allotransplantationer inkluderar lever-, njure- och hjärttransplantationer, men också mindre invasiva procedurer såsom benmärgstransplantation.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Dexametason är ett starkt syntetiskt kortikosteroid, som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom inflammatoriska sjukdomar, autoimmuna störningar och allergier. Det fungerar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och påverkar därmed kroppens inflammatoriska svar.

Dexametason har en stark verkan och används ofta i lägre doser än andra kortikosteroider, eftersom det behövs mindre för att uppnå den önskade effekten. Det kan ges oralt, intravenöst eller som topisk behandling beroende på tillståndet och patientens individuella behov.

Liksom med andra kortikosteroider kan långvarig användning av dexametason leda till biverkningar, såsom ökad risk för infektioner, ökad svaghet i musklerna och benen, försämrad ämnesomsättning, höjd blodtryck och förhöjda blodsockernivåer. Därför bör användningen av dexametason övervakas noga och avbrytas så snart som möjligt för att undvika långvariga komplikationer.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Hematopoetiskt system (eller blodbildande system) är ett samlingsbegrepp för de celler, organ och vävnader som är involverade i produktionen av blodceller och blodplättar i kroppen. Detta inkluderar benmärgen, milt, thymus, mjälte och lymfkörtlar. Hematopoetiska celler utvecklas från stamceller som har kapaciteten att differensiera till olika typer av blodceller, såsom röda blodceller (erytrocyter), vita blodceller (leukocyter) och trombocyter. Hematopoetiska systemet är viktigt för att underhålla homeostasen i kroppen genom att producera nödvändiga celler för immunförsvar, syretransportsystem, hemostas och andra fysiologiska processer.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Tymidin är ett av de fyra nucleosiderna i DNA. Det består av en pyrimidinring, som är en aromatisk heterocyklisk förening, och en sockermolekyl (deoxyribosa). Tymidin kännetecknas av att det innehåller en speciell bas, thymin, som sitter i pyrimidinringen. Thymin är en av de två puriner som förekommer i DNA, den andra är cytosin. Tymidin spelar därför en viktig roll i lagring och överföring av genetisk information inom celler.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.

Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.

Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.

Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.

A PD-Ribosylcyclase er en type enzym som konverterer ATP (Adenosintrifosfat) til ADP-ribose og pyrofosfat. Dette enzym er ikke velkjent, og det finnes begrenset forskning om dets funksjon og betydning i kroppen. PD-Ribosylcyclase er en del av purinmetabolismen, men det har ikke blitt dokumentert noen direkte medisinske tilknytninger eller sykdomsfremkallende egenskaper for dette enzymet.

HL-60-celler är en typ av cancerceller som isolerats från en patients blod (en kvinna med akut promyelocytisk leukemi). Dessa celler används ofta inom forskning, eftersom de kan differentieras till att uppföra sig som vuxna, specialiserade celltyper såsom neutrofila granulocyter och monocyter/makrofager. Detta gör HL-60-celler användbara för studier av cellulär differentiering, signaltransduktion, apoptos och cancerbiologi.

'Bensresorption' er en medisinsk betegnelse for den proces, hvor kroppen absorberer (tager op) bensen fra det miljø, den udsættes for. Bensen er en type hydrokarbon, der findes naturligt i olie og gas, men som også kan frigives under forskellige industrielle processer og forureningsepisoder.

Lange tids udsættelse for høje niveauer af bensresorption kan være skadeligt for helbredet, især for centralnervesystemet, reproduktionssystemet og immunsystemet. Derfor er det vigtigt at mindske eksponeringen for bensen så meget som muligt, særligt for arbejdere i industrier med høj risiko for bensudlægning, såsom olie- og gasindustrien.

'Survival rate' er en begrep i medisin som refererer til den prosentuelle andel av patienter som overlever en bestemt type sykdom eller behandling et gitt tidspunkt. Det kan beregnes på forskjellige måter, men en vanlig måte er å se på fem-års-overlevelsen, som er prosenten av patienter som lever minst fem år etter diagnosen. Survival rate kan være en viktig informasjon for å forstå prospektivet for en sykdom og hvor effektive behandlinger kan være.

"Köldfrossa" (engelska: "common cold") är ett akut sjukdomstillstånd som orsakas av olika virus, främst rhinovirus. Sjukdomen kännetecknas av övre luftvägarnas inflammation och symptomen innefattar ofta hosta, snuva näsa, halskramper, feber och i vissa fall även muskelvärk och trötthet. Köldfrossan är mycket smittsam och sprids främst via droppinfektion när en smittad person hostar eller nysar. Den vanligaste behandlingen för köldfrossa är symptomlindring med hjälp av sömn, vätskeintag och eventuellt läkemedel som lindrar feber och smärta. Det finns inget botemedel mot sjukdomen och den tenderar att försvinna av sig själv inom 7-10 dagar.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

Cisplatin är ett läkemedel som används för att behandla cancer. Det är en platinakomplex, vilket betyder att det innehåller en atom av metallen platinum. Cisplatin fungerar genom att skada DNA i cancerceller, vilket stoppar celldelningen och dödar cellerna.

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion (dropp) och används ofta tillsammans med andra cancerläkemedel som del av en kombinerad behandling. Cisplatin kan användas för att behandla flera olika typer av cancer, till exempel testikelcancer, livmoderhalscancer, äggstockscancer och huvud- och halscancer.

Samtliga läkemedel har biverkningar och cisplatin är inget undantag. Några vanliga biverkningar av cisplatin inkluderar illamående, kräkningar, hörselförlust, nefropati (skada på njurarna) och nervskador. Dessa biverkningar kan vara allvarliga och behöver i allmänhet hanteras aktivt under behandlingen.

"Receptor Activator of Nuclear Factor-kappa B" (RANK) är ett transmembrant protein som tillhör tumor nekrosfaktor-receptor superfamiljen. Det uttrycks främst på aktiverade och differenserande celler av osteoklastlinjen och fungerar som en viktig signalreceptor i reguleringen av osteoklastdifferentiering, aktivering och överlevnad.

När RANK binds till sin ligand, RANKL (Receptor Activator of Nuclear Factor-kappa B Ligand), aktiveras en signalkaskad som leder till aktivering av transkriptionsfaktorn NF-κB och andra signaltransduktionsvägar. Detta i sin tur stimulerar osteoklastgenerering, differentiering och aktivering, vilket är nödvändigt för normal benremodelering och mineralhomöostas.

Dysfunktion eller störningar i RANK/RANKL-signalvägen har visats vara involverade i patologiska tillstånd som osteoporos, rakit (bräckligt ben) och vissa former av cancerassocierad benresorption.

Prednisone är ett syntetiskt glukokortikoid preparat som används för behandling av en mängd olika sjukdomar och tillstånd, framför allt inflammatoriska eller autoimmuna tillstånd. Det fungerar genom att minska aktiviteten i immunsystemet och på så sätt reducera inflammation och svullnad. Prednisone kan användas för att behandla till exempel astma, eksem, ledinflammationer, multipel skleros, reumatoid artrit och vissa former av cancer. Liksom med andra kortikosteroidpreparat kan prednisone ge upphov till biverkningar som ökad aptit, viktuppgång, sömnsvårigheter, humörsvängningar och försämrad immunförsvar.

Erythropoietinreceptor (EPO-Receptor) är en proteinreceptor som finns på ytan av vissa blodbildande celler, så kallade erytrocyter (röda blodkroppar). Receptorn binder till hormonet erytropoietin (EPO), som produceras i njurarna och styr bildningen av röda blodkroppar. När EPO binder till sin receptor aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till ökat överleve och förökning av erytrocyterna, vilket i sin tur leder till ökat antal röda blodkroppar och högre syretransport till kroppens vävnader.

Defekter eller mutationer i EPO-receptorn kan leda till sjukdomar som exempelvis cancer, då cellerna kan börja föröka sig oreglerat. Dessutom kan abnormalt höga nivåer av EPO orsaka överproduktion av röda blodkroppar, vilket kan leda till sjukdomen polycytemi.

Macrophages are a type of white blood cell that play an important role in the immune system. They help to identify and destroy foreign substances, such as bacteria and viruses, and also help to remove dead cells and debris from the body. Peritoneal macrophages are a specific type of macrophage that are found in the peritoneal cavity, which is the space within the abdomen that contains the intestines, liver, and other organs. These macrophages help to protect the peritoneal cavity from infection and inflammation. They are able to engulf and destroy foreign substances, and they also produce cytokines, which are signaling molecules that help to coordinate the immune response. Peritoneal macrophages can be obtained through a procedure called peritoneal lavage, in which fluid is introduced into the peritoneal cavity and then removed for analysis.

CD11 är en typ av proteiner som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. CD11-antigenet är egentligen ett samlingsnamn för tre olika proteiner: CD11a, CD11b och CD11c. Dessa proteiner bildar komplex tillsammans med andra proteiner och deltar i cellernas förmåga att klistra fast sig vid andra celler eller vid extracellulära matrixstrukturer, ett förfarande som kallas adhesion. CD11-komplexen är också involverade i signaltransduktion och aktivering av immunförsvaret.

Transplantatöverlevnad är ett begrepp inom transplantationsmedicin och refererar till den tid som en transplanterad organ eller vävnad fortfarande fungerar hos mottagaren. Det kan exempelvis röra sig om ett nytt hjärta, lever, lungor, njurar eller benmärg.

Transplantatöverlevnaden mäts ofta i tidsenheter som månader eller år efter transplantationen och kan variera beroende på vilket organ som har transplanterats samt andra faktorer såsom mottagarens ålder, allmänna hälsotillstånd och omkompatibilitet med donatorn.

En längre transplantatöverlevnad kan vara ett tecken på att transplantationen har varit framgångsrik och att mottagaren har en god livskvalitet efter operationen. Dock kan även andra faktorer som infektioner, avstötning eller komplikationer under eller efter operationen påverka transplantatöverlevnaden negativt.

En leukemihemmande faktor, även känd som myeloablativ behandling, är en typ av behandling som används vid cancerterapi, särskilt vid behandling av leukemi och lymfom. Denna behandling syftar till att eliminera så många cancerceller som möjligt i kroppen genom att påverka den hematopoetiska stamcellen, vilket är den cell som producerar alla blodceller.

Leukemihemmande faktorer innebär ofta höga doser av kemoterapi eller strålbehandling. Dessa behandlingar kan vara mycket effektiva i att eliminera cancerceller, men de kan också orsaka skada på andra normalt fungerande celler i kroppen, särskilt på de celler som delar sig snabbt, såsom hårfolliklar och tarmslemhinnor. Detta kan leda till biverkningar som diarré, illamående, kräkningar, håravfall och förhöjd risk för infektioner.

Efter en leukemihemmande faktorbehandling kan patienten behöva en stamcellstransplantation för att hjälpa till att bygga upp den hematopoetiska stamcellen igen och återställa den normala blodcellsproduktionen. Stamcellstransplantationen kan komma från patientens egen kropp (autolog transplantation) eller från en donator (allogen transplantation).

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

"Blodsjukdomar" är en samlande beteckning för sjukdomar som direkt eller indirekt påverkar kroppens blod och blodomlopp. Det kan röra sig om sjukdomar som påverkar blodceller, blodplättar, blodkärl, blodproteiner eller andra komponenter i blodet.

Exempel på olika typer av blodsjukdomar inkluderar:

1. Anemi: En minskad andel röda blodkroppar eller en nedsatt mängd hemoglobin i blodet, vilket kan leda till trötthet, svaghet och andningssvårigheter.
2. Leukemi: En grupp av cancerformer som drabbar de vita blodkropparna, vilket kan orsaka symptom som trötthet, infektioner och blödningsrubbningar.
3. Trombozytopeni: En minskad andel blodplättar i blodet, vilket kan leda till ökat blödningsriskt.
4. Trombocytose: Ökad andel blodplättar i blodet, vilket kan orsaka ökat risk för blodproppar.
5. Hemofili: En ärftlig blodkoagulationsrubbning som orsakas av en brist på vissa blodproteiner, vilket kan leda till svåra blödningar.
6. Von Willebrands sjukdom: En ärftlig blodkoagulationsrubbning som orsakas av en brist på ett specifikt blodprotein, vilket kan leda till lättare blödningar.
7. Sjukdomar som drabbar de röda blodkropparna, såsom sickelcellsanemi och talassemi, vilka kan orsaka anemi, infektioner och andningssvårigheter.

Det är värt att notera att det finns många andra sjukdomar som kan påverka blodet och dess funktion, såsom leukemi, lymfom, myelom och andra cancerformer.

Mesna, som också stavas mesna natrium (MSN), är ett läkemedel som används för att skydda njurarna från skada vid behandling med vissa typer av kemoterapi, till exempel ifosfamid och cyklofosfamid.

Mesna fungerar genom att neutralisera akrolein, ett giftigt ämne som bildas som en biprodukt när dessa läkemedel bryts ned i kroppen. Akrolein kan skada celler i njurarna och andra organ, men mesna hjälper till att förhindra detta genom att binda till akroleinet och göra det mindre giftigt.

Mesna ges vanligtvis som en intravenös infusion under behandlingen med ifosfamid eller cyklofosfamid, och kan också ges som en tablettform. Läkemedlet börjar ges innan kemoterapin startar och fortsätter under och efter behandlingen för att säkerställa full skyddseffekt.

"Fos-gener" er en betegnelse for en gruppe organiske forbindelser som indeholder en fosforgrupp. Disse forbindelser er ofte anvendt som biologiske aktiveringsstoffer, kaldet "fosforsyreringaktiverende stoffer" (PAGs), i cellulære signalveje. De er især kendt for deres rolle i intracellulære signaltransduktionskaskader, hvor de modulerer en række cellulære processer som differentiering, proliferation og apoptose.

Fos-generne er typisk dannet ved overførsel af en fosfatgruppe fra adenosintriphosphat (ATP) til et substraatprotein, hvilket resulterer i en fosforylering af dette protein. Dette kan føre til ændringer i proteinet's struktur og/eller funktion, hvilket igangsætter en kaskade af biokemiske reaktioner der regulerer cellens aktivitet.

Eksempler på fos-gener inkluderer protein kinaser, som er enzymet som katalyserer overførslen af fosfatgruppen, og fosfataser, som er enzymer der fjerner fosfatgrupper fra proteiner. Andre eksempler er second messenger-molekyler som cyclisk AMP (cAMP) og inositoltrisfosfat (IP3), som også er fosforileret for at udføre deres cellulære funktioner.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt antigenpresenterande celler såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt vid cellmedierad immunitet.

IL-12 består av två underenheter, IL-12p35 och IL-12p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. När IL-12 binder till sin receptor på T-celler och naturliga killer (NK) celler stimulerar det deras differentiering och aktivering, vilket leder till produktion av andra cytokiner såsom interferon-gamma (IFN-γ). IFN-γ är en viktig mediator av immunförsvaret som hjälper till att koordinera den cellulära immuniteten och aktivera makrofager för att eliminera intracellulära patogener.

IL-12 har också visat sig ha potentialen som en tumörborttagande behandling, eftersom det kan stimulera T-celler och NK celler att attackera och döda cancerceller. Dock finns det fortfarande mycket forskning pågående för att undersöka effekterna och säkerheten av IL-12-baserad immunterapi.

Chronic myeloid leukemia (CML) is a type of cancer that starts in the blood-forming cells of the bone marrow. More specifically, CML is a form of myeloproliferative neoplasm, which is a group of cancers that begin in the bone marrow and cause an overproduction of one or more types of blood cells. In CML, the excessive production is of myeloid cells, which are immature cells that become white blood cells.

The "BCR-ABL positive" designation refers to a specific genetic change that occurs in many cases of CML. This genetic alteration results from a chromosomal abnormality called the Philadelphia chromosome, which is formed when pieces of two different chromosomes (chromosomes 9 and 22) break off and switch places with each other. The resulting fusion gene, BCR-ABL, produces an abnormal protein that signals the myeloid cells to grow and divide continuously, leading to the uncontrolled production of leukemic cells.

In summary, "chronic myeloid leukemia, BCR-ABL positive" is a specific subtype of CML characterized by the presence of the BCR-ABL fusion gene and the overproduction of myeloid cells in the bone marrow and blood.

'Reglering av genuttryck, leukemi' refererer til den prosess where regulative mekanismer kontrollerer aktiviteten og ekspressjonen av gener relatert til leukemien. Leukemi er en slags kraftig kreft som oppstår i det tidlige stadiet av blodcelledevelopmenten i benmärket. Det fører til u kontrollert multiplikasjon og akkumulering av abnorme, delte celler i blodet og benmärket.

Reguleringen av genuttrykk i leukemi inkluderer mekanismer som epigenetisk modifisering (som DNA-metyling og histonmodifikasjon), non-koding RNA-regulering, transkripsjonsfaktorer og signalveier. Abnormiteter i disse regulative mekanismene kan føre til ubalanse i cellcyklus, apoptose (programmert celledød) og differentiering, som kan resultere i leukemisk transformasjon og progresjon.

Forståelse av reguleringen av genuttrykk i leukemi er viktig for å utvikle effektive terapeutiske strategier for å bekjempe denne livstruende sykdommen.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

Experimentella strålningsskador refererar till skador som orsakas av exponering för höga nivåer av ioniserande strålning under kontrollerade laboratorieförhållanden. Dessa skador studeras vanligtvis i djurmodeller, men kan också observeras i cellkulturer.

Experimentella strålningsskador kan vara morfologiska, cytogenetiska eller funktionella och kan variera beroende på typen, intensiteten och längden av exponeringen. Exempel på experimentella strålningsskador inkluderar skada på DNA, kromosomavvikelser, celldöd, försämrad cellcykell, förändringar i cellsignalering och förhöjda nivåer av oxidativ stress.

Dessa studier kan ge viktig information om mekanismerna bakom strålningsskador och hjälpa till att utveckla effektiva behandlingsstrategier för människor som har utsatts för strålningsexponering, till exempel efter en atomkraftsolycka eller strålbehandling vid cancer.

Thy-1-antigen, også kjent som CD90, er ein membranprotein som forekommer hovedsakelig på overflaten til visse typer av hvite blodceller, som f.eks. T-lymfositer og neuroner. Det er en glykoprotein med en molekylvekt de som veier rundt 25-37 kDa. Thy-1-antigenet spiller en viktig rolle i cellegrovnereglering, adherens og migrasjon. Det kan også være involvert i signaloverføring mellom celler.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellens tillväxt, differentiering och celldöd. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellens yta och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till celldelning, apoptos och extracellulär matrisproduktion. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes och immunrespons. Dysreglering av TGF-β har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, inklusive fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Tumörstamcellsanalys (TSCA) är en typ av laboratoriediagnostisk test som används för att hjälpa läkare att ta beslut om behandling av cancer. Testet undersöker specifika gener och proteiner i tumörstammceller, vilka är sällsynta celler inom en tumör med potential att sprida cancern och orsaka återfalls sjukdom.

Genom att analysera tumörstammceller kan läkare få information om cancercellens biologi och beteende, inklusive dess sårbarheter mot olika behandlingsalternativ. Detta kan hjälpa till att förutsäga patientens prognos och välja den mest effektiva behandlingen, som exempelvis målgeringerad terapi eller immunterapi.

TSCA kan också användas för att övervaka cancerpatienters respons på behandling och tidigt upptäcka eventuella återfallsjukdomar. Genom att jämföra resultaten från flera test kan läkare se om tumörstammcellerna minskar i antal eller förändras under behandlingen, vilket kan vara ett tecken på att behandlingen är effektiv.

Alpha-X-beta2 integrin, också känt som CD11c/CD18 eller komplementreceptor 4 (CR4), är en transmembranprotein som utgör en del av leukocytfunktionen. Det består av två subenheter, alfa-X (CD11c) och beta2 (CD18), som binder till varandra för att bilda ett funktionellt komplex.

Denna integrin är involverad i en rad cellulära processer, inklusive adhesion, migration, fagocytos och signaltransduktion. Den kan binda till flera olika ligander, såsom komplementfaktorerna C3bi och iC3b, intercellulära adhesionsmolekyler (ICAM) och fibrinogen.

I immunförsvaret hjälper alfa-X-beta2 integrin till att reglera leukocyttrafiken till inflammationsområden och underlättar fagocytos av patogener. Mutationer i generna som kodar för dessa subenheter kan leda till olika former av immunbrist och autoimmuna sjukdomar.

'Bioanalyse' er en overordnet betegnelse for metoder, som anvendes til at undersøge og måle biologiske prøver, herunder bl.a. prøver fra levende organismer, celler eller molekyler. Dette kan omfatte en række forskellige teknikker, herunder:

1. Biokemi: Metoder, der anvendes til at analysere biologiske prøver på molekylært niveau, herunder bl.a. metoder til at bestemme koncentrationen af forskellige biomolekyler som proteiner, lipider og nukleinsyrer.
2. Cytometri: Metoder, der anvendes til at tælle og klassificere celler i en prøve, herunder bl.a. flow cytometri, hvor celler passerer gennem et lysfelt, så de kan identificeres på grundlag af deres optiske egenskaber.
3. Genetisk analyse: Metoder, der anvendes til at analysere DNA og RNA, herunder bl.a. PCR (polymerase chain reaction), som anvendes til at kopiere specifikke sektioner af DNA, og DNA-sekvensanalyse, som anvendes til at bestemme den præcise sekvens af nukleotider i en given DNA- eller RNA-prøve.
4. Proteomik: Metoder, der anvendes til at analysere proteiner og deres interaktioner i levende organismer, herunder bl.a. 2D-elektroforese, masspektrometri og proteinmicroarray.
5. Immunologi: Metoder, der anvendes til at undersøge immunforsvaret og dets respons på forskellige antigener, herunder bl.a. ELISA (enzyme-linked immunosorbent assay) og Western blotting.

Bioanalyse er en vigtig del af mange forskningsområder, herunder medicin, biologi, farmakologi, miljøvidenskab og nanoteknologi.

Immunfaktorer, även kända som immunmodulerande faktorer, är signalmolekyler som produceras och sekreteras av celler inblandade i det immuna systemet. Deras funktion är att modulera, reglera och stödja immunresponsen genom att aktivera, attrahera eller hämmas olika celler och molekyler involverade i den immunologiska responsen.

Immunfaktorer inkluderar:

1. Cytokiner: proteiner som verkar som signalmolekyler mellan celler, såsom interleukiner (IL), interferoner (IFN) och tumörnekrosfaktorer (TNF). De kan vara pro-inflammatoriska eller anti-inflammatoriska beroende på deras funktion.

2. Kemokiner: små proteiner som attraherar vita blodkroppar till områden med infektion eller skada genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet.

3. Komplementfaktorer: en grupp proteinaser som aktiveras i ett kaskadliknande system för att underlätta fagocytos, inflammation och immunresponser.

4. Akutfasproteiner: proteiner som produceras av levern under akuta inflammatoriska tillstånd, såsom C-reaktivt protein (CRP) och serumamyloid A (SAA). De hjälper till att rekryterar vita blodkroppar till området och aktivera immunresponsen.

5. Immunoglobuliner: antikroppar som produceras av B-celler för att binda till specifika antigener och neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

6. Vävnadsfaktorer: proteiner som produceras av celler i olika vävnader för att stödja immunresponsen, såsom surfaktantproteiner och mukoproteiner.

Sialic Acid Binding Ig-like Lectin 3, ofta förkortat till SIGLEC3 eller CD33, är en typ av protein som tillhör sigleinfamiljen och fungerar som en receptor på vissa vita blodceller, särskilt neutrofiler och monocyter. Den binder specifikt till sialiska syra-kolhydrater på cellytor och är involverad i reguleringen av immunresponsen. CD33 har också visat sig vara en intressant molekyl inom cancerforskning, eftersom det verkar spela en roll i kontrollen av celltillväxt och -död hos leukemiceller.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.

Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.

Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.

En lungtumör är en abnorm odling (tumör) av celler i lungorna. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga lungtumörer kallas ofta för lungcancer och de kan delas in i två huvudgrupper: småcelliga lungcancerytter och icke-småcelliga lungcancerytter. Lungcancer är en av de vanligaste formerna av cancer och orsakas ofta av rökning. Symptomen på lungcancer kan inkludera hosta, bröstsmärtor, andningssvårigheter och viktminskning. Behandlingen beror på typen och utbredningen av cancertypen, men kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

Kemotaxis är en process där celler, inklusive vita blodkroppar (leukocyter), rör sig i respons på kemiska signaler. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret, där olika typer av vita blodkroppar attraheras till olika kemiska signalsubstanser (kemotaxiner) för att bekämpa infektioner och skador. Leukocytär kemotaxi refererar specifikt till denna process när det gäller vita blodkroppar.

'Akut promyeloistisk leukemi (APL)' er en spesifikksjonsform for akutt myeloid leukemi (AML), som karakteriseres av genetiske abnormaliteter i kromosomene 15 og 17. Disse abnormalitetene fører til dannelse av en fusionprotein, PML-RARA, som forstyrrer normal differentiering og apoptose (død) av promyelocyttene, en type hvite blodceller i marven.

Denne formen av leukemi oppstår plutselig og utvikler seg raskt, derfor betegnes det som 'akutt'. Symptomene inkluderer ofte blegghet, træthed, infeksjoner, blødninger, svulminger i leveren og milten, samt eventuelle hjerne- og nervesymptomer. Behandlingen består vanligvis av kjemoterapi for å eliminere leukemisjelen og differentieringsinducerende terapi som tar vare på vitamin A-derivatet all-trans retinoic acid (ATRA) og/eller arsenikkforbindelsen arsenik trioxid (ATO), som fremmer differentieringen av promyelocyttene til mature hvite blodceller. Prognosen for APL har forbedret seg betydelig de siste årene, og mange pasienter kan nå langvarig remissjon eller helbredelse.

"Intravenous drop" er en medisinsk betegnelse for en behandlingsmetode, hvor væske og/eller lægemidler gives direkte ind i en patients blodbane gennem en indsættet intravenøs kateter. Dette sker ofte via en infusionspumpe, der kontrollerer hastigheden og mængden af væske, der gives.

Ordet "dropp" refererer her til de små mængder væske (typisk 1-2 milliliter ad gangen), som pumpen sørger for at udsende gennem kateteret og ind i patientens krop. Dette er en meget almindelig metode til at give væske og lægemidler, da det tillader hurtig og præcis administration af behandlinger.

Multiple myeloma är en cancerform som utgår från plasmaceller, en typ av vit blodcell i benmärgen. Plasmaceller producerar antikroppar (immunglobuliner) som hjälper kroppen att bekämpa infektioner. Vid multipelt myelom har cancercellerna multiplicerat sig och bildat en onormalt stor mängd plasmaceller som producerar stora mängder av ett endast ett typ av antikropp (M-protein). Dessa cancerceller kan orsaka skada på ben, nedsättning av blodcellstillverkningen och andra komplikationer. Symptomen på multipelt myelom kan inkludera smärta i benen, trötthet, benbrott, infektioner och blödningar. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av blod- och urinprover, röntgenundersökningar och benmärgsbiopsi. Behandlingen kan omfatta kemoterapi, strålbehandling, stamcellstransplantation och målinriktad terapi.

Karcinom, småcelligt ( Small Cell Lung Carcinoma, SCLC) är en aggressiv och snabbväxande typ av lungcancer. Det utgör cirka 10-15% av alla lungcancerfall och har vanligtvis tendensen att metastasera tidigt under sjukdomsförloppet.

SCLC karaktäriseras av små, rundliga celler som tenderar att klumpa sig tillsammans och bilda tumörer i lungornas luftvägar. Dessa cancerceller har ofta abnormiteter i deras kromosomer, vilket kan leda till överaktiva gener och oreglerad celldelning.

SCLC är starkt kopplat till tobaksrökning och är mycket ovanligare hos icke-rökare. Behandlingen för SCLC består vanligtvis av kombinerad strålbehandning och kemoterapi, eftersom sjukdomen ofta har spridit sig utanför lungorna när den diagnostiseras. Prognosen för SCLC är generellt sämre än för andra typer av lungcancer, men effektiv behandling kan leda till förlängd överlevnad och förbättrad livskvalitet för många patienter.

Metylcellulosa är ett syntetiskt eter av cellulosa, som används som ett smärtminimerande, öknings- och slembildningsmedel i läkemedel och andra produkter. Det är icke absorbberbart och utsöndras ur kroppen oförändrat.

En blodgivare (voluntary blood donor) är en person som fritt och frivilligt väljer att donera sin blod till en bloddonationscentral eller ett sjukhus, för att hjälpa till att rädda livet på andra människor som behöver blodtransfusioner. Blodgivare måste vara minst 17 år (i vissa länder 18) och fysiskt och hälsotekniskt kompetent för att kunna donera blod. Efter varje donation kontrolleras individens blod också för att säkerställa att det är säkert att använda.

Basophils are a type of white blood cell that play an important role in the body's immune response. They are one of the rarest types of white blood cells, making up less than 1% of all white blood cells in the body. Basophils are characterized by the presence of granules in their cytoplasm, which contain various chemicals such as histamine, heparin, and leukotrienes.

When the body encounters a foreign substance or allergen, basophils become activated and release these granules, which can help to attract other immune cells to the site of infection or inflammation. Histamine, in particular, is released in response to allergens and helps to dilate blood vessels and increase the permeability of capillaries, allowing other immune cells to reach the affected area.

While basophils play an important role in the immune response, abnormally high levels of basophils (basopenia) or abnormally low levels (basophilia) can indicate an underlying medical condition, such as an infection, inflammation, or a blood disorder. It is important to consult with a healthcare provider if you have concerns about your basophil count or any other aspect of your health.

Tiotepa är ett citostatikum, det vill säga ett ämne som hämmar celldelningen och används inom medicinen som kemoterapi. Det är en alkylerande substans som fungerar genom att störa DNA-syntesen i cancerceller, vilket leder till celldöd.

Tiotepa används ofta för att behandla olika typer av cancer, såsom äggstockscancer, testikelcancer och vissa former av leukemi och lymfom. Det kan ges intravenöst (via en infusion in i en ven) eller intraarteriellt (via en injektion direkt in i en artär).

Samtidigt med dess fördelar som cancerbehandling har tiotepa också en rad biverkningar, såsom nedsatt immunförsvar, illamående, kräkningar och håravfall. Dessa biverkningar kan vara allvarliga och påverka patientens kvalitet av liv under behandlingen.

CXCL2, även känt som Macrophage Inflammatory Protein 2-alpha (MIP-2α), är ett citokin och en kemokin som tillhör CXC-familjen. Det produceras av olika celltyper, inklusive monocyter/makrofager, endotelceller och epitelceller, i respons på inflammatoriska stimuli såsom bakterieinfektioner och skador. CXCL2 fungerar som en kemotaxisk signal för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammerade områden för att hjälpa till att bekämpa infektioner och underlätta ämnesomsättningen. Det binder till CXCR2-receptorn på neutrofilerna och aktiverar diverse intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellmotilitet, adhesion och aktivering av neutrofilerna.

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus eller annat djur, med syfte att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Den mottagande individen är vanligtvis immunbristig, det vill säga har ett undertryckt immunförsvar, för att förhindra avstötning av de transplanterade tumörcellerna. Detta metod kan användas för att skapa en standardiserad modell för cancerforskning och utveckling av nya terapier.

Medicinskt kan man definiera 'sjukdomsfri överlevnad' som den perioden när en person som har haft en viss sjukdom eller behandling förblir frisk och inte uppvisar några symtom eller tecken på återfall eller rekurrens av sjukdomen under en specificerad tidsperiod. Under denna tid måste individen också uppfylla vissa kliniska kriterier för att vara klassificerad som sjukdomsfri.

Sjukdomsfri överlevnad används ofta i klinisk forskning och på behandlingscentrum för att bedöma effektiviteten hos olika terapier eller behandlingar, samt för att förutsäga prognoser och livslängd för patienter med olika sjukdomar.

Exempelvis kan sjukdomsfri överlevnad användas för att beskriva hur länge en cancerpatient är fri från cancersjukdom efter behandling, eller hur länge en person som har haft en hjärtinfarkt förblir frisk och inte uppvisar några tecken på ytterligare hjärtskador.

Det är värt att notera att sjukdomsfri överlevnad kan variera beroende på typ av sjukdom, behandling, individuella skillnader och andra faktorer.

Laktroferrin är ett protein som tillhör transferrin-familjen och förekommer naturligt i kroppen, framförallt i sekret från slemhinnor såsom mun, näsa, tarmar och ögon. Det har en viktig roll inom immunförsvaret genom att binda till järn och på så sätt förhindra bakteriers förmåga att använda järn som näringsämne. Laktroferrin har också antibakteriella, antivirala och antiinflammatoriska egenskaper. Det kan hjälpa till att skydda mot infektioner och underlätta läkning av sår.

"Taxoid" er ein klasse av kjemisk compounder som fungerar som anti-kreftmidler. De fleste taxoids kommer fra barken eller nådene av trær i slikken som Stefanskt jerntrær (*Taxus baccata*) og japansk yew (*Taxus cuspidata*). Taxoids virker ved å støyte med tubulin-proteinet i kreftcellane, forstyrrende deres deling og voksten. Det mest kjente taxoidet er paklitaxel (handelsnavn: Taxol), som brukes i behandlinga av flere typer av kreft, inkludert livmoderhalskreft, lungkreft og brystkreft.

ICR (Imprinting Control Region) är ett speciellt område på en musens kromosom som styr hur vissa gener uttrycks genom ett process som kallas genimprinting. Inavlade ICR-möss är en specifik stam av möss där dessa kontrollregioner har blivit fasta, så att forskare kan använda dem i studier av genetik och development. Genom att använda inavlade ICR-möss kan forskare få konsekventa resultat och jämföra dem mellan olika experiment.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

CCL4, också känt som MIP-1β (Macrophage Inflammatory Protein-1β), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den produceras av flera olika celltyper, inklusive aktiverade T-celler och monocyter/makrofager, i samband med inflammation och immunrespons. CCL4 attraherar och aktiverar huvudsakligen granulocyter (vita blodkroppar som inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila celler) till området där den utsöndras, vilket bidrar till att koordinera den inflammatoriska responsen. Dessutom har CCL4 visat sig ha en viktig funktion i regleringen av adaptiva immunresponser genom att attrahera och aktivera dendritceller och T-celler.

Stroma cells are a type of cell that are found in various tissues throughout the body. They are often referred to as "connective tissue cells" because they play a supportive role in the tissues where they are found. Stroma cells produce and maintain the extracellular matrix, which is the network of proteins and other molecules that provides structural support to cells and helps to regulate cell behavior.

There are several different types of stroma cells, including fibroblasts, adipocytes (fat cells), and myofibroblasts. Fibroblasts are the most common type of stroma cell, and they produce collagen and other proteins that make up the extracellular matrix. Adipocytes are specialized stroma cells that store energy in the form of fat, while myofibroblasts are stroma cells that have contractile properties and help to regulate tissue tension and repair.

Stroma cells can also play a role in the immune system by producing cytokines and other signaling molecules that help to coordinate the immune response. In some cases, stroma cells may also contribute to the development of diseases such as cancer, fibrosis, and autoimmune disorders.

Macrophage inflammatory proteins (MIPs) är en grupp cytokiner, som är signalmolekyler som utsöndras av celler i kroppen för att kommunicera med varandra och koordinera immunresponser. MIPs spelar en viktig roll i inflammationen och immunsvaret genom rekrytering och aktivering av olika typer av vita blodceller, särskilt makrofager, till området där smittskador eller infektioner har inträffat.

Det finns flera olika typer av MIPs, men de två mest studerade är MIP-1α och MIP-1β. Dessa proteiner binder till specifika receptorer på cellmembranet hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellens aktivering och migration till inflammationsområdet.

MIPs har också visat sig spela en viktig roll i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, cancer och infektionssjukdomar. Därför kan moduleringen av MIP-aktiviteten vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

Protein Tyrosine Phosphatase, Non-Receptor Type 11 (PTPN11) er ein gen som koder for enzymet Src homology region 2 domain-containing phosphatase-2 (SHP-2). SHP-2 er en intracellulær tyrosinfosfatase som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellers signalveier, bl.a. JAK-STAT-signalveien og Ras/MAPK-signalveien. PTPN11-mutasjoner kan foråke uregulering av disse signalveiene og er assosiert med flere sykdommer, inkludert leukemia, kartlagt i Noonan-syndromet og juvenile myelomonocytic leukemia (JMML).

"Genomförbarhetsstudier", eller "feasibility studies", är en typ av klinisk forskning som utförs för att undersöka hur en kommande större studie kan planeras, koordineras och genomföras på ett effektivt sätt. Dessa studier har ofta som syfte att testa olika aspekter av en framtida klinisk prövning, till exempel rekryteringsprocessen, datainsamlingen, datahanteringen och -analysen, samt deltagarnas tålamod och acceptans för studiens design och genomförande.

Genomförbarhetsstudier är vanligtvis mindre i skala än en fullskalig klinisk prövning och inkluderar ofta ett begränsat antal deltagare. Dessa studier kan hjälpa forskarna att identifiera och lösa eventuella problem eller utmaningar som kan uppstå under en kommande större studie, vilket i sin tur kan leda till en mer effektiv och framgångsrik genomförande av den slutliga kliniska prövningen.

SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).

Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.

Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.

Diftiriotoxin är ett exotoxin som produceras av den bakterie som orsakar difteri, Corynebacterium diphtheriae. Diftiriotoxinet orsakar skada på celler i andningsorganen och kan leda till svår andningsnöd, hjärtsvikt och död om det inte behandlas. Toxinet fungerar genom att hindra proteinsyntesen i cellerna, vilket leder till celldöd och skador på vävnader. Diftirivaccinering är ett effektivt sätt att förhindra sjukdomen och förebygga spridning av bakterien.

Trombocytaktiveringsfaktorer (TPA) är proteiner som aktiverar trombocyter (blodplättar), vilket leder till att de blir mer klebriga och kan hjälpa till att stänga av blödningar. Det finns flera olika TPA, men ett exempel är thromboxan A2. När trombocyterna aktiveras bildas även substansen ADP (adenosindifosfat), som kan leda till en fortsatt aktivering av fler trombocyter. TPA spelar därför en viktig roll i hemostasen, det vill säga blodets förmåga att stelna upp och stänga av skador på kärlen.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

"Hylobates" er en slagsabellingsnavn for en gruppe primater i familien Hominidae, også kjent som gibboner. Gibboner er smalle, skoglevende aber fra Sydøst-Asia, kjente for deres unike evne til å svæve mellom trærne med hjelp av lange armer og en spesiell anatomi i både håndene og armene. De lever i små familiegrupper og er kjent for sine sterke parvise bindinger. Gibboner har også en unik sang som de bruker til å kommunisere med hverandre over lange distancer i skogen.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

'Odlingssubstrat, serumfria' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och betyder på svenska ungefär 'odlingsmedium, serumfritt'.

Ett odlingsmedium är en näringsrik lösning som används för att odla bakterier, celler eller vävnader utanför ett levande väsen. Olika arter av mikroorganismer och celler har olika behov av näring och livsvillkor, vilket gör att det finns en mängd olika odlingsmedier som kan anpassas efter vad som ska odlas.

'Serumfri' betyder att serum, ett proteinrika vätska som utvinns från blod, inte ingår i odlingsmediet. Serum används ofta som en källa till näring och tillväxtfaktorer när man ska odla celler, men det finns också situationer där man vill undvika serum för att undvika påverkan från dess innehåll av till exempel växthormoner eller tillväxtfaktorer. I stället kan man använda en serumfri odlingsmedie som istället innehåller andra substanser som kan ersätta serums funktion.

CD18 (eller CD18 molekylärt identifieringsnamn: ITGAM) är ett integrin-protein som förekommer på ytan hos vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det bildar tillsammans med CD11b (eller CD11b/ITGAM) komplexet MAC-1 (eller CR3), som är involverat i adhesion, migration och fagocytos av neutrofila granulocyter. CD18-antigen betecknar därför vanligtvis detta proteins existens på cellens yta. Defekter i CD18-gener kan leda till olika former av immunbrist, såsom Leukocytadhäsionsdefekt (LAD) typ 1.

En strålningschimär är en term som används inom genetik och molekylärbiologi för att beskriva ett muterat generellt mönster i en organisms celler eller vävnader, orsakad av exponering för joniserande strålning. Strålningschimärer uppstår när två olika mutationer skapar en hybridcell med två skilda genetiska sekvenser på samma kromosom eller i samma gener, istället för att ha en enda kontinuerlig sekvens. Detta kan leda till abnorma fenotyper och potentiala hälsoproblem. Strålningschimärer är vanliga efter exponering för höga doser joniserande strålning, som kan förekomma i vissa medicinska behandlingar eller vid olyckor med kärnkraftverk.

CD11b, också känd som integrin alpha M, är ett protein som uttrycks på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det är en del av en grupp proteiner som kallas leukocytfunktionanta antigen 1 (LFA-1) heterodimerer. CD11b fungerar som en adhesionsmolekyl och hjälper till att koordinera cell-cell-interaktioner och cell-matrix-interaktioner under immunförsvaret. Det är involverat i processer som kemotaxis, fagocytos och aktivering av immunceller. CD11b kan också fungera som en receptor för komplementproteinet C3bi och bakteriella ytproteiner, vilket hjälper till att identifiera och eliminera patogener.

En pilotstudie är en förstudie som genomförs innan en fullskalig klinisk prövning. Syftet med en pilotstudie är att testa och utvärdera olika aspekter av studiens design, procedurer och metoder för insamling av data. Det kan handla om att testa rekryteringsprocesser, frågeformulär, interventionsprogram eller annan typ av datainsamling.

Pilotstudier är ofta mindre i storlek än fullskaliga kliniska prövningar och inkluderar vanligen ett begränsat antal deltagare. Resultaten från en pilotstudie används för att refinerade studiens design och metoder innan man går vidare till en större, mer omfattande studie.

Det är värt att notera att en pilotstudie inte är samma sak som en preliminär studie eller en forskningsrapport som ännu inte har publicerats i en vetenskaplig tidskrift. En pilotstudie är en formell del av den vetenskapliga processen och följer ofta samma etiska riktlinjer och metodologiska principer som en fullskalig klinisk prövning.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

CD39 är ett membranbundet enzym som katalyserar hydrolysen av extracellulärt ATP och ADP till AMP. Det är involverat i regleringen av immunresponsen och påträffas framförallt på regulatoriska T-celler (Tregs). CD39 tillsammans med CD73, som också finns på Tregs, verkar genom att omvandla AMP till adenosin, vilket har immunosuppressiva effekter. Därför anses CD39-antigenet vara en markör för suppressiva T-celler och har potential att bli ett terapeutiskt mål inom autoimmunitet och transplantationsmedicin.

Extramedullär blodbildning (EMB) refererar till processen där blodceller bildas utanför den vanliga platsen i benmärgen. I en medicinsk kontext kan definitionen av EMB vara:

"En form av blodbildning som sker utanför den röda benmärgen, ofta som ett kompensatoriskt svar på nedsatt funktion hos den vanliga platsen för blodcellstillverkning. Extramedullärt bildade blodceller kan finnas i levern, mjälten, lymfknutorna och milten."

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.

There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.

Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.

B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.

Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.

Dinoprostone är ett syntetiskt prostaglandin E2-analog, som används inom obstetrik för att inducera förlossning eller stimulera cervixreiferat inför kejsarsnitt. Det verkar genom att utvidga cervix och utlösa kontraktioner hos livmodern. Dinoprostone kan administreras via gel, tablett eller intravaginalt medikamentsformulär.

"Competitive binding" er en begreb brugt indenfor farmakologi og biokemi, der refererer til en situation hvor to eller flere forskellige molekyler konkurrerer om at binde sig til samme målprotein eller receptor. Dette betyder, at hvis en af de konkurrerende molekyler er bundet til målet, så bliver det vanskeligere for de andre molekyler at binde sig også, da der kun er en begrænset mængde af frit bindingssteder på proteinet.

Denne effekt kan udnyttes i forskellige sammenhænge, såsom ved udviklingen af medicin og behandlinger. For eksempel, hvis man kender en given receptors naturlige ligand (et molekyler der normalt binder sig til receptoren), kan man designe en konkurrerende ligand, der også er i stand til at binde sig til receptoren, men som har en ønsket virkning. Når den konkurrerende ligand gives til en patient, vil den fortrænge naturlige liganden fra receptoren og dermed blokere dens normale funktion.

Det er vigtigt at notere, at den relative styrke af bindingen mellem de forskellige molekyler og målproteinet også spiller en rolle i den konkurrence, der udspilles. Hvis et molekyler har en meget stærk binding til målet, kan det være svært at fortrænge det med andre molekyler, som kun har en svagere binding. Dette er grunden til, at man ofte taler om "binding affinitet" eller "dissociationskonstant (Kd)" for at beskrive styrken af bindingen mellem to molekyler.

I medicinsk sammenhæng kan begrebet "competitive binding" være relevant i forbindelse med udvikling og anvendelse af konkurrerende ligander, der har potentiale til at modvirke sygdomme eller symptomer ved at blokere specifikke receptorer eller enzymer i kroppen.

CD1 är en grupp av proteiner som uttrycks på ytan av vissa immunceller, framförallt dendritceller och makrofager. CD1-proteinerna binder och presenterar specifika typer av lipider (istället för proteinfragment) för T-celler, vilket gör att de kan spela en viktig roll i immunförsvaret mot vissa infektioner och sjukdomar. CD1-antigener är därför specifika epitoper som finns på CD1-proteinerna och som kan binda till och aktivera specifika T-celler. Det finns flera olika typer av CD1-antigener, beroende på vilken typ av CD1-protein de binder till.

CCL2, även känt som monocyte chemotactic protein 1 (MCP-1), är en kemokin som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvaret. Den produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, och fungerar som ett kemotaxis signalsubstans för monocyter/makrofager, dendritceller och naturliga killer-celler till områden av skada eller infektion. CCL2 binder till sin specifika receptor, CCR2, på målcellernas yta, vilket initierar en signalkaskad som leder till cellmigration och inflammation.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

Melanom är en form av cancer som utvecklas i hudens pigmentceller, kallade melanocyter. Det är den allvarligaste typen av hudcancer och kan potentiellt vara livshotande om det inte upptäcks och behandlas i tid. Melanom kännetecknas vanligtvis av en förändring eller nybildning av ett pigmenterat hudmärke, som kan variera i storlek, form, färg och struktur. Det kan även uppstå på slemhinnor, ögon och andra delar av kroppen som innehåller melanocyter.

Faktorer som kan öka risken för melanom innefattar:

* Överdrivet solexponering eller solbränna under livet
* Ljus hudtyp (type I eller II)
* Förekomst av många mole eller stora atypiska mole
* Personer med många solbrännor under bar barn- och ungdomsålder
* Anamnes om tidigare melanom eller andra typer av hudcancer
* Familjehistoria med melanom (ärftlig predisposition)

Det är viktigt att uppsöka läkare om man observerar några ovanliga förändringar i sina hudmärken, såsom asymmetri, oregelbundna kanter, skiftande färg, storlek över 6 mm eller en ulceration. Tidig upptäckt och behandling av melanom ökar chansen till fullständig bot.

CD11c är ett protein som fungerar som en integrin och är en del av den yttre cellmembranen hos vissa vita blodceller, särskilt dendritceller. Det bildar en komplex tillsammans med CD18 och kallas också för integrin alfa X (αX). CD11c/CD18-komplexet är involverat i celladhesion, migration och signaltransduktion. CD11c binder till flera ligander, inklusive ICAM-1, -2 och -3, vilket gör att dendritcellerna kan kommunicera med andra celler i immunförsvaret. CD11c används också som en markör för att identifiera dendritceller i forskning och kliniska sammanhang.

Medicinsk definition: Mutagen, targeted

A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.

A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.

Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.

In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.

Karboplatin är ett läkemedel som används inom cancerbehandling, särskilt vid behandling av olika typer av cancer i lungor, äggstockar och livmoder. Det tillhör en grupp av läkemedel som kallas platinasalter.

Karboplatin fungerar genom att påverka DNA i cancercellerna, vilket orsakar skador som kan leda till celldöd. När karboplatin kommer in i cellerna bildar det en kemisk bindning med DNA-strängarna och förhindrar därmed att DNA repareras korrekt. Detta leder till att cancercellerna slutligen dör.

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion under en viss tidsperiod, ofta tillsammans med andra cancerläkemedel som ökar dess verkan. Som med alla läkemedel kan karboplatin ha biverkningar och komplikationer, såsom illamående, kräkningar, förlust av hårfärg och potential risk för infektion på grund av minskad rödvitblodsbildning. Dessa biverkningar behandlas ofta med andra läkemedel eller genom att justera dosen karboplatin.

Leukotriene B4 (LTB4) är en lipidmediator som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar. Det produceras från arakidonsyra, en fettsyra som finns i cellmembranet, av enzymet 5-lipoxygenas. LTB4 är känt för sin starka kemotaxiska aktivitet och attraherar därför vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter, till området där inflammationen pågår. Detta bidrar till att underlätta cellernas rekrytering och aktivering i inflammatoriska processer. LTB4 har också visat sig ha effekter på smärta och feber, och dess onormala reglering kan vara involverad i patologiska tillstånd som astma, reumatoid artrit och cancer.

Protonpumphinderare, eller protonkogener, är en grupp av läkemedel som används för att behandla magreflux och andra tillstånd där magsyraöverproduktion förekommer. Dessa läkemedel fungerar genom att blockera den sista steget i magsyrsekretionens process, vilket sker i magcellernas protonpumpar.

Protonpumpar är proteinkomplex som transporterar protoner (H+) från cytoplasman till maglumen, vilket skapar ett lågt pH-värde och möjliggör en effektiv nedbrytning av föda. Genom att blockera denna transportprocess kan protonpumphinderare minska magsyrasekretionen och därmed lindra symtom som magont, illamående och brännande smärta i mage eller matstrupen.

Exempel på vanligt använda protonpumphinderare inkluderar omeprazol, lansoprazol, pantoprazol och esomeprazol. Dessa läkemedel tas oftast en gång per dag och är mycket effektiva i behandlingen av magreflux och andra tillstånd där magsyrasekretion måste reduceras.

I'm happy to help! However, I believe there may be a small typo in your question. If you are asking for a experimental definition of "melanoma," here it is:

Melanoma is a type of skin cancer that develops from melanocytes, the pigment-producing cells in the skin. Experimentally, melanoma can be defined as a malignant tumor with the potential to invade surrounding tissues and metastasize to distant organs. It is characterized by the uncontrolled growth of melanocytes, which can form large, irregularly shaped, and often darkly pigmented lesions on the skin.

Experimental research into melanoma involves studying its underlying molecular mechanisms, genetic mutations, and signaling pathways to develop new therapies and treatments. Researchers may use various models such as cell lines, animal models, and patient-derived xenografts to study melanoma progression and response to therapy. The goal of experimental research is to identify novel targets for therapeutic intervention and improve the outcomes for patients with melanoma.

Fluorouracil är ett cancerläkemedel som tillhör gruppen antimetaboliter. Det används vanligen för att behandla carcinom, en typ av cancer som bildas i skinn- eller slemhinnesceller. Fluorouracil fungerar genom att hämta cellernas förmåga att dela och växa, vilket stoppar cancerns tillväxt.

Läkemedlet ges vanligen som intravenös infusion eller som en salva som appliceras direkt på huden. Några av de vanliga biverkningarna av fluorouracil inkluderar illamående, kräkningar, diarré, hudirritation och munulcerationer.

Det är viktigt att notera att fluorouracil kan vara toxiskt i höga doser och bör endast användas under en läkares övervakning.

CXCL12, även känt som stromal cell-derived factor 1 (SDF-1), är en typ av kemokin, en grupp signalsubstanser som reglerar cellyttornas migration och aktivering. CXCL12 binder till sin receptor, CXCR4, och spelar en viktig roll i hematopoies (blodcellsbildning), immunförsvar, cancer och andra fysiologiska processer.

CXCL12 produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, fibroblaster och benmärgsstammceller. Det fungerar som en kemotaxisk signalsubstans som attraherar och aktiverar celler med CXCR4-receptorer, vilket leder till cellyttorn och överlevnad.

I cancer kontext, kan CXCL12/CXCR4-axeln spela en roll i cancerns progression genom att främja tumörväxt, angiogenes (blodkärlsbildning) och metastas.

Arachidonate 5-lipoxygenase, ofta förkortat 5-LOX eller ALOX5, är ett enzym som spelar en viktig roll i ämnesomsättningen och inflammationen i kroppen. Det katalyserar en reaktion där det oxiderar arakidonsyra till 5-Hydroperoxyeicosatetraenoic acid (5-HPETE), som är en förstadieprodukt till leukotriener, som är kända för att vara proinflammatoriska mediatorer.

5-LOX finns främst i vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och mastceller, och aktiveras av olika signalsubstanser som till exempel cytokiner och growth factors. Dessutom kan det aktiveras av calciumjoner (Ca2+) och fosforylering.

Överaktivitet eller överproduktion av 5-LOX har visats vara involverat i flera sjukdomar, särskilt relaterade till inflammation och immunförsvaret, såsom astma, allergier, neuroinflammatoriska sjukdomar och cancer.

En medicinsk kontext är en leukocyttransfusion (även känd som granulocyttransfusion) en procedure där en patient får en transfusion av vita blodkroppar, främst neutrofila granulocyter, från en kompatibel donator. Detta används sällan och vanligtvis reserverat för patienter med allvarliga infektioner som inte har svarat på antibiotika och som har extremt låga nivåer av neutrofila granulocyter i sin egen cirkulation. Målet är att öka antalet vita blodkroppar hos patienten för att stödja deras immunförsvar och hjälpa till att bekämpa infektionen. Det finns dock forskningsresultat som ifrågasätter effektiviteten och säkerheten av denna behandling, och den används därför mycket sparsamt i klinisk praxis.

Immunologiska metoder är tekniker och analysverfahren som utnyttjar det immunologiska systemets egenskaper för att ställa diagnoser, undersöka sjukdomar eller utvärdera effekterna av behandlingar. Dessa metoder bygger ofta på antikropp-antigen-reaktioner, där en antikropp binder specifikt till ett visst protein (antigen) som finns på en cell eller en patogen (t.ex. en virus eller bakterie).

Exempel på immunologiska metoder inkluder:

1. Immunhistokemi (IHC): Används för att detektera och lokaliserar specifika proteiner i vävnader genom att använda färgade antikroppar.
2. Immunfluorescens (IF): Använder fluorescerande markörer på antikroppar för att lokalisera och identifiera specifika molekyler in situ i celler eller vävnader.
3. ELISA (Enzymimmunoassay): En laboratorietest som mäter koncentrationen av en specifik protein i en vätska, till exempel serum, genom att utnyttja en enzymmarkör på en antikropp.
4. Western blot: Används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning genom elektrofores, överföring till ett membran och sedan användande av färgade antikroppar.
5. Immunfenotypning: Analyserar typer och andelar av olika immunceller i blodet eller andra vävnader genom att känna igen ytmarkörer på cellerna med hjälp av färgade antikroppar.
6. Cytometri: Använder fluorescerande markörer och flow cytometry för att kvantifiera och sortera olika typer av celler baserat på yt- eller intracellulära markörer.
7. Immunhistokemi (IHC): Används för att lokalisera och identifiera specifika proteiner i vävnader genom att färga in antikroppar som binder till målproteinet.

Tioglykolater är en organisk sulfidfunktionell grupp med formeln R-S-CO-CH2-CH2-OH, där R representerar en organisk rest. Tioglykolater förekommer naturligt i vissa proteiner och peptider, och de används också inom kosmetisk industri som hårbegravningsmedel. I medicinsk kontext kan tioglykolater ingå i läkemedel som används för att behandla svampinfektioner, eftersom de kan inhibera enzymet squalene epoxidas som utövar en viktig roll i svampars kolesterolsyntes.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

Daunorubicin är ett läkemedel som tillhör gruppen antineoplastiska medel, och är specifikt en typ av kemoterapi som kallas för antitumörantibiotika. Det utvinns från jästsvampen Streptomyces coeruleorubidus.

Daunorubicin fungerar genom att binda till DNA i cancerceller och hindra celldelningen, vilket leder till cellens död. Det används vanligen för behandling av olika typer av leukemi (blodcancer) och lymfom (cancer i lymfsystemet).

Sidan medicinskdefinition.se verkar inte finnas, men jag kan ge dig denna information på engelska om du vill:

Daunorubicin is a medication that belongs to the group of antineoplastic agents, and is specifically a type of chemotherapy known as an antitumor antibiotic. It is derived from the bacterium Streptomyces coeruleorubidus.

Daunorubicin works by binding to DNA in cancer cells and preventing cell division, which leads to cell death. It is commonly used for the treatment of various types of leukemia (blood cancer) and lymphoma (cancer of the lymphatic system).

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är ett samlingsnamn för en grupp av gener och de proteiner de kodar för. Dessa proteiner finns på cellernas yta och har som uppgift att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virus och bakterier. HLA-antigener delas in i två klasser: klass I och klass II.

HLA-klasse II-antigener är proteiner som finns på ytan av vissa immunceller, till exempel B-celler och makrofager. Dessa antigener spelar en viktig roll i adaptiva immunsvar, det vill säga de hjälper kroppen att identifiera och bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus eller transplanterade organ. HLA-klasse II-antigener presenterar fragment av främmande proteiner för CD4+-T-celler (hjälp T-celler), vilket aktiverar dessa celler och initierar en immunreaktion.

I en medicinsk kontext kan HLA-klasse II-antigener vara viktiga att testa för inför en transplantation, eftersom olikheter mellan givare och mottagares HLA-antigener kan öka risken för avstötningsreaktioner. Genom att matcha HLA-antigener så nära som möjligt minskar risken för avstötningsreaktioner och ökar chansen för en framgångsrik transplantation.

Hodgkin lymphoma, även känt som Hodgkin sjukdom, är en typ av cancer som drabbar det lymfatiska systemet. Det karaktäriseras av närvaron av en speciell typ av cell som kallas Reed-Sternberg-cell.

Hodgkin lymfom kan uppstå i alla åldrar, men det är vanligare hos unga vuxna mellan 15 och 30 år och även hos äldre personer över 55 år. Några av de vanliga symptomen på Hodgkin lymfom inkluderar smärtlösa knutor eller svullnader i halsen, under armarna eller i buken, feber, nattsvett och viktminskning.

Det är viktigt att notera att Hodgkin lymfom skiljer sig från andra typer av lymfom, såsom icke-Hodgkin lymfom, som har andra typer av cancerceller och olika behandlingsalternativ.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

Bleomycin är ett typ av cytostatikum, det vill säga ett läkemedel som används för att behandla cancer. Det är en kombination av chemiska substanser som isolerats från jordsvampen Streptomyces verticillus. Bleomycin fungerar genom att skada DNA i snabbt växande celler, vilket hämmar deras förmåga att dela sig och växa. Det används vanligtvis för att behandla olika typer av cancer, till exempel hudcancer, testikelcancer och lungcancer.

Läkemedlet ges oftast som en intravenös injektion (dropp) eller som en inhalation (inandning). Några vanliga biverkningar av bleomycin inkluderar hudreaktioner, andningssvårigheter och feber. I vissa fall kan läkemedlet också orsaka lungfibros, en allvarlig biverkning som kan leda till permanent skada på lungorna. Därför måste patienter som behandlas med bleomycin ständigt övervakas för att upptäcka tidiga tecken på lungfibros och andra biverkningar.

'Skin Window Technique' är inte en etablerad medicinsk term som jag kan hitta en direkt definition för. Det verkar snarare vara en beskrivning av ett sätt att observera blodkärl under huden med hjälp av infärgning, istället för en specifik medicinsk procedur eller diagnosmetod.

Tekniken innebär vanligtvis att man applicerar ett vitt, opak material på huden och sedan använder en ljuskälla bakom det materialet för att titta på blodkärlen under huden genom det som liknas vid ett 'fönster'. Detta kan vara användbart inom områden som dermatologi, kirurgi och forskning.

I vissa fall kan termen användas för att beskriva en metod där man använder ett speciellt material som tillfälligt fjäderar ut huden så att man kan se blodkärlen under ytan, men detta är inte allmänt accepterat eller etablerat inom medicinen.

The cell cycle is the process by which a cell grows, replicates its DNA, and divides into two daughter cells. It consists of four distinct phases: G1 phase, S phase, G2 phase, and M phase.

* G1 phase: This is the first gap phase, where the cell grows in size and synthesizes mRNA and proteins needed for DNA replication.
* S phase: This is the synthesis phase, where the cell replicates its DNA to ensure that each daughter cell will have a complete set of chromosomes.
* G2 phase: This is the second gap phase, where the cell continues to grow and prepares for division by checking for any errors in the DNA and producing more proteins and organelles needed for mitosis.
* M phase: This is the mitosis phase, where the cell divides into two daughter cells through a process called cytokinesis. M phase is further divided into prophase, prometaphase, metaphase, anaphase, and telophase, which are the stages of mitosis.

The cell cycle is regulated by various checkpoints that ensure the accurate replication and segregation of DNA, as well as the proper division of the cytoplasm. If any errors are detected during the cell cycle, the cell may undergo apoptosis or programmed cell death to prevent the propagation of abnormal cells.

Endotoxiner är en typ av toxin som frigörs från bakteriens cellvägg när den dör eller delas. De är specifika för gramnegativa bakterier och består av lipopolysackarider (LPS) som är en viktig komponent i deras yttre membran. Endotoxiner stimulerar immunsystemet och kan orsaka inflammation, feber och svar på infektioner. De kan också vara dödliga vid höga doser och bidra till sjukdomar som sepsis och septisk chock.

Transplantat-mot-värdsjukdom, eller transplantat-kontra-värdreaktion (TCMR), är en typ av komplikation som kan uppstå efter en transplantation av celler, vävnad eller organ. Det handlar om att den transplanterade vävnaden eller organet blir attackerat och angrips av det immunförsvar som finns hos mottagaren, vilket kallas för den acuta TCMR. Symptomen på akut TCMR kan variera beroende på vilken typ av transplantation det är, men de vanligaste symptomen inkluderar feber, ökad nivå av kreatinin i blodet och minskad njurfunktion.

Den kroniska TCMR utvecklas långsammare än den akuta formen och kan pågå under en längre tid. Den kan leda till skada på det transplanterade organet eller vävnaden, vilket i sin tur kan resultera i minskad funktion eller organsvikt. Symptomen på kronisk TCMR kan variera beroende på vilken typ av transplantation det är, men de vanligaste symptomen inkluderar ökad blodtryck, protein i urinen och försämrad funktion hos det transplanterade organet.

Det är viktigt att tidigt upptäcka och behandla TCMR efter en transplantation för att undvika skada på det transplanterade organet eller vävnaden. Behandlingen inkluderar vanligen immunosuppressiva läkemedel som minskar den immuna responsen hos mottagaren och därmed reducerar risken för TCMR.

CXC-chemokiner är en underfamilj av chemokiner, som är proteiner involverade i celldifferentiering, cellyttturning och immunresponser. De namnges efter att de har två cysteinaminosyror i sina aktiva domäner, där de första två cysteinerna är separerade av ett annat aminosyraresiduum, i detta fall x (därav CXC). De flesta CXC-chemokiner binder till G protein-kopplade receptorerna CXCR1 till CXCR6 och används av immunsystemet för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammationsområden. Exempel på CXC-chemokiner inkluderar interleukin 8 (IL-8), growth-regulated oncogene-α (GRO-α) och IP-10.

Erytroleukemi, akut är en aggressiv form av blodcancer som karaktäriseras av onormala röda blodkroppar (erytroblaster) som rapidväxer och ansamlas i benmärgen. Detta förhindrar normalt fungerande celler från att producera nödvändiga blodceller, vilket kan leda till allvarliga komplikationer såsom infektioner, anemi och blödningsrubbningar. Akuta erytroleukemier diagnostiseras och behandlas ofta aggressivt med kemoterapi, stamcellstransplantation eller andra behandlingsmetoder beroende på patientens ålder och allmänt tillstånd.

'Komplement 5a' (C5a) är ett aktiveringspeptid som bildas när komplementsystemet aktiveras, vanligtvis genom den alternativa eller lectin-bunden vägen. Det består av 74 aminosyror och har en molmassa på ungefär 9 kDa. C5a är ett starkt proinflammatoriskt mediatör som utövar sin effekt genom att binda till G-proteinkopplade receptorer (GPCR) på olika celltyper, såsom neutrofiler, monocyter och endotelceller.

När C5a binder till sina respektive receptorer aktiveras en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till celldifferentiering, cytokinuttryck, kemotaxis och degranulation. Dessa processer bidrar till att koordinera den inflammatoriska responsen och underlätta bakteriell fagocytos och eliminering.

Dessvärre kan överaktivering av komplementsystemet och ökad C5a-produktion leda till skada på värdceller och vävnader, vilket är associerat med patologiska tillstånd såsom ischemisk hjärtinfarkt, sepsis, akut lunginflammation och autoimmuna sjukdomar.

Vinblastin är ett kemoterapeutikum som tillhör gruppen alkaloider och utvinns från växten Rosy Periwinkle (Catharanthus roseus). Det används vanligen i behandling av olika sorters cancer, exempelvis Hodgkins lymfom, testikulär cancer och kancercancer. Vinblastin fungerar genom att störa cellers delningsprocess, vilket är ett viktigt steg i cancers tumörers tillväxt och spridning.

Läkemedlet ges vanligen som intravenös infusion under kontrollerade omständigheter på en sjukhusavdelning eller specialistklinik, eftersom det kan ha allvarliga biverkningar och behöver ständig övervakning. Bland de vanligaste biverkningarna återfinns illamående, kräkningar, förlust av hår, trötthet och neuropati (nervskador).

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

"Transformed cell line" er en betegnelse for en cellelinje, der er undergået en artificiel genetisk ændring, ofte gennem anvendelse af virus, retrovirus eller andre typer plasmidvektorer. Denne ændring resulterer i at cellen får en forandret genetisk makeup, der kan give den nye egenskaber, såsom ureguleret vækst, ændret differentiering eller øget sekretion af bestemte proteiner. Transformerede cellelinjer anvendes ofte i forskning, herunder i studier af cellevækst, signaltransduktion, proteinproduktion og cancerbiologi.

3T3-celler är en typ av immortaliserade musmusceller (fibroblaster) som används inom forskning, särskilt inom områdena cellbiologi, toxicologi och molekylär biologi. "3T3" står för "tissue culture and transfer number three", eftersom dessa celler var de tredje i en serie av cellkulturer som utfördes vid Tomizawas laboratorium på Tokyo Tech. Dessa celler är lätta att odla och har därför blivit ett vanligt val för forskningsändamål. De används ofta för att studera celldelning, signaltransduktion, cellcykeln, oxiativ stress, apoptos och olika former av cellulär skada.

Mitogen-activated protein kinases (MAPK) är en familj av serin/treonin-proteinkinaser som spela en viktig roll i signaltransduktionen av cellyta och celldelning. De aktiveras av mitogener, till exempel tillväxtfaktorer och cytokiner, och är involverade i en rad cellulära processer som differentiering, apoptos och stressrespons. MAPK-systemet består av tre huvudkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) och MAPK. Varje komponent aktiverar den nästa i kedjan genom fosforylering, vilket resulterar i aktivering av MAPK. Aktiverade MAPK kan fosphorylera och på så sätt reglera olika transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i cellcykeln och cellytans respons på stimuli.

Interleukin-1β (IL-1β) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och utsöndras av vissa typer av kroppens vita blodkroppar, såsom makrofager och granulocyter. IL-1β spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar och inflammationsprocesser. När IL-1β binder till sin receptor på målceller aktiveras en rad signalvägar som leder till celldelning, differentiering och cytokinproduktion. IL-1β har också en roll i feberutlösande processer och kan vara involverad i smärta och ledinflammation vid sjukdomar såsom reumatoid artrit.

'Kemisk stimulering' refererer til anvendelsen af kemiske stoffer eller preparater for at øge aktiviteten i biologiske systemer, typisk i hjernen eller nervesystemet. Disse stoffer, også kendt som stimulantia, påvirker neurotransmitterne i hjernen, herunder dopamin og noradrenalin, for at forbedre opmærksomhed, koncentration, energilevel og humør. Eksempler på kemiske stimuleringsmidler inkluderer medicin som Ritalin og Adderall, der anvendes til behandling af ADHD (deficit/hyperaktivitetsstørrelse), samt ulovlige stoffer som kokain og amfetamin. Overdreven brug eller misbrug af disse stoffer kan have alvorlige negative virkninger på helbredet, inklusive abstinenssymptomer, psykose, hjertesvigt og endda død.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

CCL3, också känd som Macrophage Inflammatory Protein 1-alpha (MIP-1α), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den produceras av aktiverade monocyter/makrofager, T-celler och andra celltyper under inflammatoriska eller immunologiska svar. CCL3 binder till specifika receptorer på vissa vita blodkroppar (leukocyter) och attraherar dem till området där den är utsöndrad, vilket bidrar till att koordinera cellulära svar mot infektioner eller skada. CCL3 har också visat sig ha en viktig funktion i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och cancer.

DNA-vaccine, på svenska DNA-vaccin, är en typ av vaccin där genetisk information kodad i DNA används för att stimulera immunförsvaret hos en individ. DNA-vaccinet innehåller ett stycke DNA som har blivit konstruerat för att koda en specifik protein från en patogen, till exempel ett virus eller en bakterie. När DNA-vaccinet introduceras i kroppen, tas det upp av celler och översätts till proteiner med hjälp av värdcellens egna maskineri. Dessa protein kan sedan presenteras för immunsystemet, vilket inducerar en immunrespons som ger skydd mot den specifika patogenen.

DNA-vacciner har visat sig vara säkra och effektiva i djurstudier, men det har varit svårt att uppnå tillräckligt höga koncentrationer av proteinet för att inducerar en stark immunrespons hos människor. Därför forskas det intensivt på metoder för att förbättra effektiviteten hos DNA-vacciner, till exempel med hjälp av elektroporation eller nanopartiklar som kan underlätta upptaget och översättningen av DNA i celler.

CD80 är ett membranprotein som uttrycks på aktiverade B-celler, monocyter och dendritceller. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering och verkar samverka med CD28-receptorn på T-celler för att stärka signalsvarvet och främja T-cellers proliferation, differentiering och cytokinproduktion. CD80 kan också binda till CTLA-4 (cytotoxisk T-lymfocytassocierad protein 4), som är en negativ regulator av T-cellsresponsen.

CD80-antigen definieras alltså som ett proteinsubstrat som binder till CD80-receptorn och utövar en funktionell effekt på cellen där det uttrycks. Detta kan exempelvis vara en ligand eller ett antikropp som binder till CD80 och modulerar dess signalering eller aktivitet.

"Dubbelblindmetod" er en forskningsmetode brukt i kliniske prøver og eksperimenter, der begge parter involvert - forsøkspersonen og forskeren/undersøkeren - ikke kjenner til hvilken behandling eller kontrollgruppe forsøkspersonen er tildelt. Dette gjør det mulig å unngå subjektive fordommer og forventninger som kan påvirke resultatene av eksperimentet.

I en dobbelblind studie, blir identiteten til den behandling eller placebo som er tildelt hver deltaker skjult både fra deltakeren og undersøkelsesleder. En uavhengig tredje part forvarer koden til behandlingsgruppen før studien starter, og denne koden blir ikke avslørt før analysen av dataene er fullført. På denne måten sikres at forskeren ikke kan påvirkes av noen forventninger de har til hvorvidt en bestemt behandling vil være mer effektiv enn en annen, og at deltakeren ikke blir beinflusert i sin opplevelse eller beskrivelse av symptomer eller sider ved å kjenne til om de får en egentlig behandling eller en placebo.

Dobbelblindmetoden er en viktig metode for å redusere risikoen for bias og forsikre at resultatene av en undersøkelse er pålitelige og reproducerbare.

Peroxidaser är ett enzym som katalyserar reaktioner där väteperoxid (H2O2) bryts ner. Detta sker genom överföringen av elektroner från ett reducerande ämne till väteperoxid, vilket resulterar i vatten och ett oxiderat ämne. Peroxidaser finns naturligt i många levande organismer, inklusive människor, och har en rad funktioner, såsom att hjälpa till att bekämpa infektioner och förstöra skadliga toxiner. I medicinsk kontext kan peroxidaser användas som markörer för olika sjukdomar och tillstånd, samt i vissa terapeutiska strategier.

Pancytopenia är ett medicinskt tillstånd där det finns en märkbart sänkt antal av alla tre typer av blodceller: röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättor (trombocyter). Detta kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller tillstånd, inklusive vissa typer av cancer, infektioner, autoimmuna sjukdomar och exponering för toxiska substanser. Symptomen på pancytopenia kan variera beroende på vilken typ av blodceller som är drabbade, men kan inkludera trötthet, infektionskänslighet, blödningar och i allvarliga fall livshotande komplikationer.

Gentransduktion är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där genetisk information överförs från ett bakteriofag (bakterievirus) till en bacteriecell. Detta sker genom att bakterioviruset infekterar bakterien och inslussar en del av sitt eget genetiska material i den bakteriella cellen under reproduktionen. Denna process kan leda till förändringar i bakteriens genetiska makeup, inklusive potentialen att få nya egenskaper eller bli resistent mot vissa typer av antibiotika.

Fytohemagglutininer (PHA) är ett protein som utvinns från röd bönsläktet (Phaseolus vulgaris). Det fungerar som ett lectin, vilket betyder att det kan binda till kolhydrater på cellytan hos olika celltyper. Fytohemagglutininer har specifika bindningsplatser för komplexa kolhydrater på ytan av vita blodkroppar (leukocyter), vilket får cellerna att aggregera och kan orsaka deras aktivering.

I laboratoriemiljö används PHA ofta som ett mitogen, det vill säga en substans som stimulerar celldelning, i assayar för att undersöka immunförsvarets funktion och vit blodkroppars förmåga till proliferation. När PHA exponeras för vita blodkroppar binder det till membranproteiner på deras yta, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar och slutligen celldelning. Detta gör PHA användbart inom forskning och diagnostisering av olika sjukdomstillstånd som beror på immunförsvarsfel.

Interleukin-1 Receptor Antagonist Protein (IL-1Ra) är ett protein som produceras i kroppen och fungerar som en naturlig inhibitor av interleukin-1 (IL-1), en cytokin med stark proinflammatorisk verkan. IL-1 binder till sin receptor, IL-1R, och utlöser en signaltransduktionskaskad som leder till inflammation och immunrespons. IL-1Ra konkurrerar med IL-1 om att binda till samma receptor, men utan att utlösa den inflammatoriska responsen. På så sätt fungerar IL-1Ra som en modulerande faktor i immunsystemet och hjälper till att begränsa överdrivna inflammatoriska reaktioner.

Melfalan är ett kemoterapeutiskt läkemedel som tillhör gruppen alkylerande medel. Det används ofta i behandlingen av olika typer av cancer, framför allt multipelt myelom och vissa typer av ovarialcancer. Melfalan fungerar genom att angripa DNA i cancerceller och på så sätt förhindra celldelning och tillväxt. Läkemedlet ges vanligen intravenöst (via en infusion in i en ven) under kontrollerade former, eftersom det kan orsaka allvarliga biverkningar om det används på fel sätt eller vid för höga doser.

Phosphatidylinositol 3-Kinases (PI3K) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd), cellcykel, cellmotilitet och cellyttuppräkning. PI3Kfamiljen kan delas upp i tre klasser baserat på struktur och funktion. Klass I PI3K är den mest studerade klassen och består av flera isoformer som katalyserar fosforylering av fosfatidylinositol (4,5)-bisfosfat (PIP2) till fosfatidylinositol (3,4,5)-trisfosfat (PIP3). PIP3 fungerar som en andra budbärare i cellsignalering och aktiverar proteiner med pleckstrinhomologidomäner, inklusive Akt/PKB. Aktiviteten hos PI3K regleras av flera olika signaleringsvägar, bland annat via receptor tyrosinkinasers aktivering och G-proteinkopplade receptorer. Dysfunktion i PI3K-signalering har visats vara involverad i många sjukdomar, inklusive cancer och diabetes.

'Antigenpresentation' är ett centralt koncept inom immunologin och refererar till processen där antigener, som är främmande molekyler som kan identifieras som hot av det immuna systemet, presenteras för T-celler, en typ av vita blodkroppar.

Denna process sker i två steg: primärt och sekundärt antigenpresentation. I det primära steget bryts antigener ner till små peptidfragment inuti celler som kallas antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa peptider binds sedan till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) molekyler på cellytan.

I det sekundära steget interagerar aktiverade T-celler med MHC-peptidkomplexet på APC:n, vilket leder till aktivering av T-cellen och en immunrespons mot den främmande substansen. Detta är en viktig mekanism för att identifiera och eliminera infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.

"c-FES Protoncogenproteiner" er en klasse av proteiner som involveres i cellulær signalering og regulering av cellers vekst, differentiering og apoptose (programmert celledød). Disse proteinene inneholder en protonsykkel som gir dem enzymatisk aktivitet og gjør det mulig for dem å fremme cellers vekst og overlevelse ved å aktivere bestemte gener. c-FES Protoncogenproteiner er ofte overskyttet i kreftceller, noe som kan føre til u kontrollert cellevekst og kreftutvikling.

Splenektomi är ett medicinskt ingrepp där milten (splen) i bukhålan tas bort chirurgiskt. Milten är ett organ som ingår i det retikuloendoteliala systemet och har en viktig roll i immunförsvaret, bland annat genom att filtrera och eliminera äldre röda blodkroppar och infektionskällor.

En splenektomi kan utföras av olika anledningar, till exempel på grund av skada, sjukdom eller för att underlätta andra medicinska behandlingar. Efter en splenektomi kan patienten ha en ökad risk för infektioner, särskilt med encapsulerade bakterier som pneumokocker och meningokocker, varför vaccinationer ofta rekommenderas före eller efter operationen.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

Felty syndrom är en sällsynt komplikation till reumatoid artrit, en autoimmun inflammatorisk sjukdom som primärt drabbar lederna. Felty syndrom karaktäriseras av tre huvudsakliga symptom: 1) svår reumatoid artrit, 2) neutropeni (för låga värden av vita blodkroppar, särskilt granulocyter), och 3) splenomegali (splittning av mjälten).

För att ställa diagnosen Felty syndrom måste en person ha en etablerad diagnos av reumatoid artrit, låga värden av neutrofiler i blodet och en förstorad mjälta. Det är viktigt att utesluta andra orsaker till dessa symptom innan Felty syndrom diagnostiseras.

Felty syndrom kan leda till allvarliga komplikationer, såsom infektioner och blödningar, på grund av de låga värdena av vita blodkroppar. Behandlingen inkluderar ofta immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera inflammationen orsakad av reumatoid artrit och antibiotika för att förebygga infektioner. I vissa fall kan en splenektomi (borttagning av mjälten) vara ett behandlingsalternativ för att öka antalet vita blodkroppar.

I'm happy to help! However, I must admit that I find your request for a "medical definition of 'Leukemia, experimental'" a bit puzzling. Leukemia is a well-established medical term that refers to a type of cancer that affects the blood and bone marrow, leading to an overproduction of abnormal white blood cells. The term "experimental" suggests that you might be looking for information about ongoing research or clinical trials related to leukemia, but it's unclear how that would fit into a medical definition.

If you're interested in learning more about experimental treatments for leukemia, I can certainly provide some information on that topic. There are many ongoing research studies and clinical trials aimed at developing new and more effective therapies for leukemia, including immunotherapies, targeted therapies, and stem cell transplantation approaches. However, it's important to note that these treatments are still in the experimental stages and may not be widely available or covered by insurance.

If you could provide some additional context or clarify what you're looking for, I would be happy to try and tailor my response to better meet your needs!

Oligodeoxiribonukleotider (ODNs) är korta enskilda DNA-strängar som består av mellan några få upp till hundratals nukleotider. De syntetiseras vanligen i laboratorium för att användas inom molekylärbiologi och medicin, exempelvis som primers under PCR eller som antisense-oligonukleotider för att störa specifika genuttryck. ODNs kan också användas som immunterapeutika genom att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller eller virusinfekterade celler.

Precursor Cell Lymphoblastic Leukemia-Lymphoma (previously known as Precursor T-lymphoblastic Leukemia/Lymphoma) is a type of cancer that affects the early stages of T-cell development. It is a subtype of acute lymphoblastic leukemia (ALL), which is characterized by the overproduction of immature white blood cells, called lymphoblasts or blasts, in the bone marrow. These blasts accumulate and interfere with the production of normal blood cells, leading to symptoms such as anemia, infection, and bleeding.

In Precursor Cell Lymphoblastic Leukemia-Lymphoma, the malignant T-cell precursors can also infiltrate other organs, including the lymph nodes, liver, spleen, and central nervous system (CNS). When the cancer involves the lymph nodes or extramedullary sites, it is often referred to as lymphoblastic lymphoma. However, the biologic behavior, treatment approach, and prognosis are similar between precursor T-lymphoblastic leukemia and lymphoblastic lymphoma, and they are generally considered part of the same disease spectrum.

The disease is more common in children and adolescents, with a peak incidence around 10-14 years of age, but it can also occur in adults. The treatment typically involves intensive chemotherapy regimens, often including central nervous system prophylaxis to prevent CNS relapse. Stem cell transplantation may be considered for high-risk patients or those with a poor response to initial therapy.

The prognosis of Precursor Cell Lymphoblastic Leukemia-Lymphoma has improved significantly over the past few decades, with current long-term survival rates around 70-80% in children and 40-50% in adults, depending on various risk factors.

Alkylerande cellegifter är en typ av kemoterapi som fungerar genom att attackera DNA i cancerceller och förhindra dem från att dela sig och växa. De gör detta genom att addera alkylgrupper till DNA-molekylen, vilket orsakar skador på dess struktur och stör celldelningen. Exempel på alkylerande cellegifter inkluderar cyklofosfamid, ifosfamid, karboplatin och cisplatin.

Ascitesvätska är en patologisk accumulering av exsudat eller transsudat i peritonealcaviteten, vilket orsakar en abdominal ödem. Den kan ha många olika orsaker, till exempel levercirros, cancer, hjärtsvikt, njursjukdom och infektioner som tuberkulos. Ascitesvätskan kan vara klar till opak, och dess biokemiska och cytologiska sammansättning kan variera beroende på orsaken. Vid behov kan ascitesvätska dräneras för att lindra symtomen och förebygga komplikationer som infektion eller magsäckruptur.

Tretinoin är ett retinoidpreparat som används i behandlingen av akne och för att mjukna och förmjuka grova hudöverflikar, till exempel i samband med åldersprickar. Det verkar genom att påverka celltillväxten och differensieringen i huden. Tretinoin är tillgängligt som receptbelagd läkemedelskrems eller gel.

I'm sorry for the confusion, but "cell gifter" and "natural medicine" are not medical terms that are widely recognized or have a specific definition in the field of medicine. It is important to use precise and established medical terminology when discussing medical topics.

If you are referring to "cellular gift," it is a term used in regenerative medicine to describe the process of transferring healthy cells from one person to another to replace damaged or diseased cells. This can be done through various methods, such as stem cell transplantation or tissue grafting.

On the other hand, "natural medicine" refers to medical treatments and practices that use natural remedies, such as herbs, plants, and other natural substances, to prevent, diagnose, and treat various health conditions. However, it is important to note that not all natural remedies are safe or effective, and they should be used with caution and under the guidance of a healthcare professional.

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

Erytrocytantal är ett medicinskt begrepp som refererar till den absoluta antalet röda blodkroppar (erytrocyter) i en viss volym blod. Det uttrycks vanligtvis som celler per mikroliter (celler/µL) eller per kubikmillimeter (celler/mm3).

Ett normalt erytrocytantal hos en vuxen person ligger ungefär mellan 4,5 och 6 miljoner celler per mikroliter blod. Vid en ökning av det absoluta antalet röda blodkroppar talar man om erytrocytos, och vid minskat antal talar man om anemi.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

"Benmärgsrening" är en medicinsk term som refererar till ett laboratorieförfarande där man skiljer på de olika celltyperna i benmärgen. Detta görs vanligen genom att centrifugera en provtagning av benmärgsljud och sedan använda kemiska metoder eller fluorescensmikroskopi för att identifiera och räkna de olika celltyperna.

Benmärgsrening är ett viktigt verktyg inom diagnostiken av många sjukdomar, särskilt blodcancerformer som leukemi och lymfom. Genom att analysera andelen och utseendet på de olika celltyperna i benmärgen kan läkare ställa en diagnos och avgöra hur allvarlig sjukdomen är. Benmärgsrening kan även användas för att övervaka effekterna av cancerbehandlingar och se om de når de önskade resultaten.

Osteoprotegerin (OPG) är ett protein som produceras av osteoblastceller, vilka är de celler som bildar benvävnaden. Proteinet fungerar som en inhibitor för osteoklaster, de celler som bryter ner benvävnaden. OPG binder till receptoraktiverande protein kalciumjonoforer (RANKL) och förhindrar därmed att RANKL binder till sin receptor, RANK, på osteoklastcellernas yta. När RANKL inte kan binda till RANK hindras osteoklastdifferentiering, aktivering och överlevnad, vilket i sin tur minskar benresorberingen och underlättar benbildningen.

I korthet, är OPG ett protein som hjälper till att reglera benhomöostasen genom att hämma osteoklastaktiviteten och därmed främja benvävnadens bildning och hälsa. Dysfunktion eller störningar i OPG-systemet kan leda till skelettrelaterade sjukdomar, såsom osteoporos och rådhusförbening.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

Fc-receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen, till exempel vita blodceller (leukocyter) som neutrofiler, monocyter och B-celler. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av antikroppar (immunglobuliner), vilket möjliggör olika funktioner beroende på celltyp. Några exempel på funktioner som kan utföras när Fc-receptorer aktiveras är fagocytos, degranulation och antibaskedefektering. Dessa processer är viktiga för att bekämpa infektioner och underhålla homeostasen i kroppen.

Medicinskt sett är moderkakan (placentan) ett organ som bildas under graviditeten hos däggdjur, inklusive människor. Den utvecklas från den äggcell som befruktats och implanterar sig i livmoderns slemhinna. Moderkakan har en yta på ungefär 0,15–0,20 kvadratmeter hos människor och är till formen platt och rund med en diameter på cirka 15–20 cm vid full term.

Moderkakans huvudsakliga funktioner inkluderar:

1. Att förse fostret med näring: Moderkakan tar upp näringsämnen från moderns blod och omvandlar dem till en form som fostret kan ta upp och använda.
2. Att avlägsna avfallsprodukter från fostret: Moderkakan tar emot avfallsprodukter från fostret och transporterar bort dem i moderns blodomlopp.
3. Att producera hormoner: Moderkakan producerar flera hormoner som hjälper till att underhålla graviditeten, inklusive gestagen, östrogen och humant klorioniskt gonadotropin (hCG).
4. Att skydda fostret mot infektioner: Moderkakan har en immunförsvarsmekanism som hjälper till att förhindra att infektioner når fostret.

Moderkakan är ett mycket viktigt organ under graviditeten och utvecklas kontinuerligt tillsammans med fostret. Efter födseln separeras moderkakan från livmodern och avlägsnas, ofta genom en process som kallas efterbörd.

'Makromolekylära substanser' är ett samlingsbegrepp inom kemin och biologin som avser stora, komplexa molekyler med en hög molmassa. Dessa substanser byggs upp av mindre enheter, kallade monomerer, som repetitivt binds samman genom kemiska reaktioner.

I biologin är de makromolekylära substanserna av central betydelse för livets funktioner och inkluderar:

1. Proteiner (eller peptider): består av aminosyror som binds samman i en polymerkedja genom peptidbindningar. Proteiner har en mångfald av funktioner, till exempel som enzymer, strukturproteiner, transportproteiner och signalsubstanser.

2. Nukleinsyror: DNA och RNA är polymers bestående av nukleotider. De lagrar genetisk information (DNA) och fungerar som mall för proteinsyntesen (RNA).

3. Polysackarider (eller kolhydrater): består av monosackarider, till exempel glukos, som binds samman i långa kedjor genom glykosidbindningar. De har strukturella funktioner och kan även lagras som energireserv (som i stärkelse).

4. Lipider: består av fettsyror och alkoholer, ofta bundna till varandra genom esterbindningar. Lipider inkluderar bland annat triglycerider (fett), fosfolipider (cellmembran) och steroider (hormoner).

I kemin kan makromolekylära substanser även innefatta syntetiska polymerer, som till exempel plaster och fibrer. Dessa är ofta byggda av en enda typ av monomer och har varierande egenskaper beroende på vilken monomertyp som används och hur lång kedjan är.

I medically related context, a "genetic transfer technician" is not a commonly used job title or well-defined role. However, based on the individual terms, one could infer that this position might involve working with techniques to transfer genetic material between organisms or cells. This could include methods such as gene cloning, transfection, or transformation.

A more common job title in this field is "Molecular Biologist" or "Genetic Engineer," which typically involves conducting research and experiments that require knowledge of genetics, molecular biology, and biochemistry to manipulate the genetic material of cells or organisms.

It's important to note that specific job duties and requirements may vary depending on the organization and the particular role.

Idarubicin är ett läkemedel som tillhör gruppen antileukämiamediciner, mer specifikt en typ som kallas antitumörantibiotika. Det används vanligen i behandlingen av akut myeloisk leukemi (AML) och lymfom. Idarubicin fungerar genom att hindra celler från att dela sig och växa, vilket leder till död av cancerceller. Läkemedlet ger även en immunsuppressiv effekt.

Idarubicin ges vanligen som intravenös injektion under kontrollerade omständigheter i sjukhusmiljö på grund av potentialen för allvarliga biverkningar, såsom kardiotoxicitet (skada på hjärtat) och myelosuppression (nedbrytande effekter på benmärgen).

Samtidigt bör nämnas att användningen av Idarubicin skall ske under tätt medicinskt övervakning och att patienten måste informeras om eventuella risker och biverkningar.

En bakteriell infektion är en infektion som orsakas av bakterier, små encelliga mikroorganismer. När bakterier invaderar kroppen kan de orsaka en rad olika symptom beroende på vilken typ av bakteri och var i kroppen den etablerar sig. Exempel på bakteriella infektioner inkluderar lunginflammation (pneumoni), urinvägsinfektioner, hudinfektioner och blodförgiftning (sepsis). Behandlingen för bakteriella infektioner består ofta av antibiotika, men det kan också behövas andra typer av behandling beroende på typen och allvarlighetsgraden av infektionen.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar. IL-6 receptorer (IL-6R) är proteiner på cellytan som binder till och aktiverar IL-6. Det finns två typer av IL-6R:

1. Membranbundna IL-6R (mIL-6R): Dessa förekommer naturligt på ytan hos vissa celler, såsom leukocyter och hepatocyter. När IL-6 binder till mIL-6R aktiveras en signalkaskad som leder till cellytiska responsen.

2. Solubila IL-6R (sIL-6R): Detta uppstår när mIL-6R klipps bort från cellmembranet av enzymet metalloproteinas och fälls ut i blodbanan som ett fritt protein. sIL-6R kan binda till IL-6 och bilda en komplex som sedan kan interagera med glykoprotein 130 (gp130) på cellytan hos celler som normalt inte uttrycker mIL-6R, vilket leder till en vidgad respons på IL-6.

Sålunda fungerar både mIL-6R och sIL-6R som viktiga signalproteiner för att överföra IL-6-signaler in i celler och utlösa olika fysiologiska processer, inklusive immunrespons, hematopoesis och celldifferentiering.

'Navelvene' er en medisinsk betegnelse for den del af tarmsystemet som forbinder moderkagen (placentan) og fostrets mave via navelstrengen under graviditeten. Navelvenen transporterer næring til fostret fra moren gjennom blodbanen. Efter fødselen tørres navelvenen ut og stumper av, noe som kaller seg navelsengen eller omfalos.

Leukotriener är en typ av lipidmediatorer som spelar en viktig roll i inflammatoriska processer i kroppen. De produceras främst av vita blodkroppar, såsom eosinofiler och neutrofiler, under stimulering av olika immunogena agens som exempelvis allergen, infektion eller skada.

Leukotrienerna är involverade i diverse patologiska processer som bronkospasm, edem och ökad sekretion vid astma, allergisk rhinit, COPD (Chronic Obstructive Pulmonary Disease) och andra inflammatoriska tillstånd. De har också en viktig roll i patogenesen av hudsjukdomar som eksem och psoriasis.

Det finns fyra huvudsakliga typer av leukotriener: LTB4, LTC4, LTD4 och LTE4. Dessa molekyler utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifika receptorer på målceller, vilket leder till en uppsättning cellulära svar som kan variera beroende på typ av leukotrien och typ av målcell.

I medicinsk kontext används ofta läkemedel som blockerar leukotrienreceptorerna eller hämstar leukotrienbiosyntesen för att behandla inflammatoriska sjukdomstillstånd, särskilt astma och allergisk rhinit.

'Normalvärden' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och diagnostik som refererar till ett normalt intervall eller ett referensintervall för ett visst laboratorieresultat, baserat på populationen som studerats. Normalvärdena representerar de värden som ligger inom det normala omfånget och används som en guide för att tolka patientens laboratorieresultat i förhållande till den genomsnittliga populationen.

Det är viktigt att notera att normalvärden kan variera beroende på ålder, kön, ras, hälsostatus och andra faktorer. Dessa värden fastställs genom att mäta ett laboratorieparametern hos en stor grupp friska individer (referenspopulationen) och sedan beräkna statistiska gränser för det normala intervallet, oftast som medelvärde ± två standardavvikelser.

Det är också viktigt att komma ihåg att ett laboratorieresultat som faller utanför det normala intervall inte alltid innebär sjukdom eller patologi, och tvärt om kan ett resultat som ligger inom det normala intervall inte utesluta en viss diagnos. Laboratorietester används ofta tillsammans med kliniska bedömningar, symptom och andra diagnostiska tester för att ställa en diagnos eller övervaka en patients hälsotillstånd.

"Blast crisis" är en termin som används inom medicinen, särskilt inom området hematologi, för att beskriva ett senstadium av vissa typer av blodcancer, såsom chronisk myeloisk leukemi (CML) och akut myeloisk leukemi (AML).

Under en blastkris utvecklas en stor andel av de cancerceller som finns i kroppen till "blastceller", vilka är immature celler som normalt sett skulle utvecklas till olika typer av blodceller, men istället här utvecklas de till mer aggressiva och icke-funktionella cancerceller.

Denna sjukdomsstadium kännetecknas av en mycket hög andel blastceller i blodet (vanligen över 20%), vilket kan leda till en rad allvarliga komplikationer, inklusive organsvikt och infektioner. Blastkris är ofta ett tecken på att cancerbehandlingen har misslyckats eller att sjukdomen har utvecklats till en mer aggressiv form.

Konjac glycan eller Konjakglukan är ett polysackarid som utvinns från rotstockarna av den asiatiska växten Amorphophallus konjac. Konkanavalin A (ConA) är ett protein som isoleras från bönor av släktet Canavalia, till exempel svartböna eller jackböna. ConA har förmåga att binda till specifika sockerstrukturer på ytan av celler och kan användas inom forskning för att undersöka cellytor och deras interaktioner.

I medicinsk kontext har ConA använts som ett laboratoriemedel vid diagnostisering av olika sjukdomar, eftersom det kan binda till specifika sockerstrukturer på ytan av infektiösa mikroorganismer eller virus. Detta kan hjälpa till att identifiera och karaktärisera patogener i patientprover.

Emellertid bör nämnas att användningen av ConA inom klinisk medicin är begränsad, eftersom det inte används som en direkt behandlingsmetod för någon specifik sjukdom. Det är istället ett forskningsverktyg och diagnostiskt redskap som kan hjälpa till att förstå och undersöka olika medicinska tillstånd på cell- och molekylär nivå.

Kobolt-60 är ett radionuklidisotop med kemisk beteckning Co-60 och består av kobaltkärnor som har 2 neutroner mer än den stabila isotopen kobolt-59. Kobolt-60 är en stark gamma-strålare och används inom medicinen för strålbehandling av cancer, då det kan penetrera djupare lager i kroppen än andra former av strålning. Det används också för sterilisering av medicinska instrument och för att producera teknetium-99m, ett annat radionuklid som används inom medicinen. Kobolt-60 har en halveringstid på cirka 5,27 år, vilket betyder att efter den tiden kommer hälften av det ursprungliga aktiviteten vara borta.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

"Autokrin kommunikation" refererer til en type av cellkommunikasjon der signalmolekyler binder til reseptorer på samme selvcellen de er produsert av. Dette skiller seg fra parakrin komikkasion, der involverer signalering mellom naboceller, og endokrin kommunikasjon, der involverer langdistance signaling via kjemiske mellemstoffer som transporteres gjennom blodet.

Autokratisk kommunikasjon kan regulere en rekke cellulære funksjoner, inkludert celldeling, celldifferentiering, apoptose (programmert celledød) og cellevevsmodulering. Denne typen av kommunikasjon er viktig for å holde balanse i biologiske systemer og for å sørge for at cellene oppfører seg på en koordinert måte. I feilfunger kan autokratisk kommunikasjon føre til uregulering av cellulære prosesser, som kan være involvert i ulike sykdommegrupper, inkludert kraftig vekst i tumorer og autoimune lidelser.

Genetic therapy, också känt som genteknikell behandling eller genmodifiering, är en typ av terapi där gener (DNA-sekvenser) introduceras i eller tas bort från en persons celler för att behandla eller förebygga en sjukdom. Detta kan göras på olika sätt, till exempel genom att ersätta defekta gener med friska kopior, stänga av överaktiva gener eller införa nya gener som ger cellerna ny funktionalitet.

Genetisk terapi har potentialen att behandla en rad olika genetiskt betingade sjukdomar, till exempel genetiska sjukdomar som cystisk fibros och muskeldystrofi, men även cancer och vissa infektionssjukdomar. Genom att korrigera de underliggande orsakerna till dessa sjukdomar kan genetisk terapi möjligen leda till varaktiga eller till och med permanenta förbättringar i patienternas hälsotillstånd.

Det är värt att notera att det fortfarande finns tekniska, etiska och säkerhetsrelaterade utmaningar kopplade till genetisk terapi, och att den fortfarande befinner sig i en relativt tidig fas av utveckling och forskning.

'Ovarian neoplasms' refererar till abnorma tillväxtor i äggstockarna som kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De kan också vara av oklar natur (gränsövergående). Ovarian neoplasms delas vanligen in i epiteliella, germcell-relaterade och stromala neoplasmer beroende på vilken celltyp de utvecklas från. Symptomen kan vara vagt och kan omfatta buksmärta, magsmärta, svullnad eller trycksensation i buken samt trötthet. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen. Vanligen innebär det kirurgiskt ingrepp för att ta bort tumören och ibland även cellgiftsbehandling (chemotherapi) eller strålbehandling (radioterapi).

En läkemedelsinteraktion är ett samspel mellan två eller flera läkemedel som kan påverka deras farmakologiska effekter när de används tillsammans. Detta kan resultera i ökad eller minskad verkan av något eller alla preparaten, förändrad tidsrymd för verkan, eller uppstående biverkningar. Interaktioner kan ske när läkemedel ges samtidigt, eller när ett läkemedel ges inom en viss tid efter att ett annat har tagits. Interaktioner kan också inträffa mellan läkemedel och mat, drycker, närings- eller illiknande substanser. Kroppens egna enzymer och proteiner som påverkar läkemedlets farmakokinetik (till exempel leverns leverans, distribution, metabolism och utsöndring) kan också ingå i interaktioner med läkemedlen.

Läkemedelsinteraktioner kan vara kliniskt betydelsefulla och orsaka allvarliga hälsoproblem, särskilt hos äldre patienter som ofta använder flera läkemedel samtidigt. Därför är det viktigt att identifiera potentiella interaktioner och hantera dem genom att justera doser, ändra behandlingsschema eller välja alternativa läkemedel när det behövs.

Interleukin-2-receptor (IL-2R) er ein type av reseptorer som finns på overflata av mange slags immuns cells, bl.a. T-celler og NK-celler. IL-2R består av tre forskjellige underenheter: alpha (CD25), beta (CD122) og gamma (CD132). Disse underenhetene kan forekomme i ulike kombinasjoner, noh vil IL-2R oftest referere til den komplekse bestående av både alpha- og betaenheten samt gammaenheten.

IL-2 er ein cytokin som spiller en viktig rolle i aktivering og proliferasjon av T-celler. Når IL-2 binder til IL-2R, fører dette til intrasellulær signaloverføring som leder til aktivering av forskjellige cellulære prosesser, bl.a. cellveskelvokst og produksjon av andre cytokiner. Dermed er IL-2R ein viktig regulerende faktor i immunsresponset.

Abnorme nivåer av IL-2R kan være forbundet med ulike sykdommer, bl.a. autoimmune sjukdomar og kræft. For eksempel er høye nivåer av IL-2R i blodet ein indikator på aktiviteten til mange slags kræftceller, og det kan være brukt som ein markeringsfaktor for diagnose og overvaking av kræft.

T-lymfocyter, cytotoxiska, är en typ av vita blodcellar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De är specialiserade på att identifiera och eliminera celler som är smittade med virus eller som har blivit cancerosa. Cytotoxiska T-lymfocyter kan direkt döda sådana celler genom att sekretera toxiska ämnen eller via kontaktmedierad celldöd. Dessa lymfocyter utvecklas i tarmens limfa och bär på CD8-receptorer, varför de också kallas CD8+ T-celler.

RNA (Ribonucleic acid) i forbindelse med cancer (tumør) refererer oftest til RNA som produceres af cancerceller under transskriptionen af genetisk information fra DNA. Det kan være relateret til specielle typer RNA, såsom messenger RNA (mRNA), ribosomalt RNA (rRNA) og ikke-kodende RNA (ncRNA), herunder microRNA (miRNA), piwi-interagerende RNA (piRNA) og lange ikke-kodende RNA (lincRNA). Disse forskellige typer RNA spiller en vigtig rolle i reguleringen af cellulær funktion, inklusive cellevækst, differentiering og apoptose.

I cancer kan abnorme ændringer i RNA-produktion og -regulering resultere i ubalancer i cellulær homeostase, hvilket kan føre til u kontrolleret cellevækst og dannelsen af tumører. For eksempel kan overudtryk eller underudtryk af visse miRNA-molekyler være forbundet med cancerens udvikling, progression og prognose.

Undersøgelse af RNA i cancer har potentiale til at afsløre nye diagnosemåder, prognostiske markører og terapeutiske mål for cancerbehandling.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

I'm sorry for the confusion, but "myc-gener" is not a recognized medical term in English. It seems like there might be a typo or a misunderstanding of the terminology. If you meant to ask about "Myc" in the context of oncology, it typically refers to the Myc gene or protein, which can play a role in the development and progression of certain types of cancer when it is overexpressed or mutated.

If you could provide more context or clarify your question, I would be happy to help further!

En opportunistisk infektion (OI) är en infektion som orsätts av organischer som normalt inte ger upphov till sjukdom hos en person med ett normalt fungerande immunförsvar. Dessa infektioner utnyttjar möjligheten (opportuniteten) att orsaka sjukdom när individens immunförsvar är nedsatt, som vid HIV/AIDS, cancerbehandlingar eller vid användning av immunosuppressiva läkemedel.

Exempel på opportunistiska infektioner inkluderar: Pneumocystis jirovecii pneumoni (PJP), Candidiasis (svampinfektion), Toxoplasmos, Cryptosporidios och många andra.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen. De aktiveras när de binds till tumörnekrosfactor (TNF), ett protein som produceras av immunsystemet när det upptäcker en infektion eller skada. När TNFR aktiveras startar det en signalväg inne i cellen som kan leda till celldöd, inflammation och andra svar som hjälper till att bekämpa infektionen eller reparera skadan.

TNFR finns på många olika typer av celler, inklusive vita blodkroppar, endotelceller och fibroblaster. Dessa celler kan aktiveras av TNF för att producera cytokiner och andra substanser som hjälper till att koordinera immunsvaret. I vissa fall kan överaktivering av TNFR-signalvägar leda till sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Det finns också läkemedel som är designade för att blockera TNFR-signalvägar, vilka används för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive reumatoid artrit, psoriasis och Crohns sjukdom.

Daktinomycin, även känt som aktinomycin D, är ett antibiotikum och ett typiskt medel i en grupp av substanser kallade cytotoxiska antibiotika. Det används vanligtvis som en cancerbehandling, särskilt för behandling av sarcom, vissa typer av karciном och germ cell tumörer.

Daktinomycin fungerar genom att binda till DNA i cancerceller och stoppa celldelningen, vilket orsakar celldöd. Det kan också ha en negativ effekt på normala celler, men dessa celler tenderar att ha en högre förmåga att reparera sig själva än cancerceller.

Sidan på är ett medicinskt lexikon där du kan hitta mer information om Daktinomycin:

SHC (Src homology 2 domain-containing) signaling adaptor proteins are a family of intracellular signaling molecules that play a crucial role in the transduction of signals from various cell surface receptors, including receptor tyrosine kinases (RTKs) and cytokine receptors. These proteins contain several conserved domains, including Src homology 2 (SH2) and phosphotyrosine-binding (PTB) domains, which enable them to bind to specific phosphorylated tyrosine residues on activated receptors or other signaling molecules.

There are three main isoforms of SHC adaptor proteins in humans: p46SHC, p52SHC, and p66SHC, which differ in their molecular weights and domain structures. The primary function of SHC adaptor proteins is to recruit and assemble various signaling molecules into complexes, leading to the activation of downstream signaling pathways such as the Ras/MAPK (Mitogen-Activated Protein Kinase) cascade, JAK/STAT (Janus Kinase/Signal Transducer and Activator of Transcription) pathway, and PI3K/Akt (Phosphatidylinositol 3-Kinase/Protein Kinase B) pathway.

SHC adaptor proteins become activated by the phosphorylation of specific tyrosine residues upon receptor activation. This phosphorylation creates binding sites for other signaling molecules containing SH2 or PTB domains, allowing them to form complexes and propagate signals downstream. Dysregulation of SHC signaling adaptor proteins has been implicated in various pathological conditions, including cancer, diabetes, and neurological disorders.

'Rhizopus' är ett släkte av svampar som tillhör klassen Sordariomycetes och divisionen Ascomycota. De är flercelliga svampar som ofta förekommer i naturen, framförallt i jord, kompost och fruktkött hos vissa frukter. Släktet innehåller ett antal arter, varav den mest kända är Rhizopus oryzae, som kan orsaka en sjukdom hos människor som kallas mjuka sveda eller zygomycos. Svamparna i släktet Rhizopus har en typisk morfologi med sporangier (sporsäckar) och rhizoider (rottrådar) på deras mycel (svamptråd).

Protein Tyrosine Phosphatase, Non-Receptor Type 6 (PTPN6) er ein type av enzymer som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellers vekst, differensiering og signalverkan. PTPN6 hører til den større klassen av tyrosinfosfataser, som er ansvarlig for å avmontering av fosfatgrupper fra tyrosinresidiver i proteiner.

PTPN6 er særlig interessant på grunn av sin involvering i reguleringen av immunsystemet og inflammasjonsresponsene. Det har blitt vist at PTPN6 hjelper til å kontrollere aktiviteten til flere reseptorer som er involvert i signalveien for cytokiner, viktige molekyler som regulerer immunsystemet og inflammasjonen. Ved å avmontering av fosfatgrupper fra disse reseptorane, hjelper PTPN6 til å sikre at signalene de sender ikke blir for stærke eller varige.

Mutasjoner i PTPN6-genera har vært knyttet til flere autoimune sykdommer og immunrelaterte tilstander, inkludert rheumatoid artritt, diabetes og kraftig allergisk reaksjon. Dette viser på hvor viktig PTPN6 er for å holde balansen i immunsystemet og forhindre uønskede inflammatoriske responsar.

'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.

SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.

Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.

'Surt fosfatas' er en betegnelse for en gruppe enzymer (fosfataser) som har en aktivitet som kaller sich 'acid phosphatase'. Disse enzymer katalyserer den hydrolysisprosess der involverer fjernelsen af en fosfatgruppe fra et molekyle under surt pH-forhold. De kan forekomme i forskellige biologiske væv og strukturer, herunder røde blodlegemer, knogler, prostata, planteceller og visse former for kræftceller.

Det er værd at notere at den specifikke aktivitet og funktion af surt fosfatas kan variere alt efter hvilken type enzym det er og hvor det forekommer i kroppen. For eksempel, surt fosfatas fra røde blodlegemer (erythrocyter) og knogler er involveret i stofskifteprocesser, mens surt fosfatas fra prostata er associeret med prostatakræft og kan anvendes som et markør for denne sygdom.

Calcimycin, också känt som mangan(II)tetraphenylporfyrin, är ett pigmentmolekyler som utvinns från Streptomyces chartreusis-bakterier. Det är en typ av komplext bindningsförening som innehåller en manganjon och en porfyrinring.

I medicinsk kontext, används calcimycin ofta som ett forskningsverktyg för att studera cellulära processer, särskilt inom områdena jontransporter och signaltransduktion. Det har också visat sig ha potentialen som en behandling för sjukdomar som beror på störningar i kalciumhomöostas, såsom hyperparatyreoidism och sepsis.

Calcimycin fungerar genom att öka intracellulärt kalciumnivåer genom att verka som en jonofor, vilket gör att det kan transportera joner över cellytiska membran. När calcimycin binder till cellmembranet, bildar det komplex med kalciumjoner och hjälper dem att diffundera in i cellen, vilket orsakar en ökning av intracellulära kalciumnivåer.

Det är värt att notera att calcimycin inte används som en etablerad medicinsk behandling och fortsatta studier krävs för att fastställa dess säkerhet och effektivitet som läkemedel.

Jag antar att du söker en medicinsk definition av "Yoshida-sarkom". Detta är dock inte en allmänt erkänd diagnos inom onkologi och det finns inga publikationer eller vetenskapliga studier som stödjer användningen av termen "Yoshida-sarkom" i medicinsk kontext.

Det är viktigt att undvika förväxling med Yoshida-syndromet, ett mycket sällsynt endokrint tillstånd som kännetecknas av multipel neoplasia och endokrina störningar.

Om du har några frågor eller behöver mer information rekommenderar jag att du kontaktar en läkare eller en medicinsk fackperson för att få svar på dina specifika frågor eller bekymmer.

Acetylmuramyl-alanyl-isoglutamin är en peptid som förekommer i cellväggen hos bakterier och är en del av peptidoglykan, ett viktigt strukturellt polymer som ger bakterier deras styvhet och form. Peptidoglykan består av långa kedjor av sockermolekyler (kolhydrater) som är korsförbundna med varandra via små peptider, däribland Acetylmuramyl-alanyl-isoglutamin. Denna specifika peptid består av en acetylmuraminsyra (ett sockermolekyl), en alaninresidue och en isoglutaminresidue, som är kemiskt modifierad form av glutamin. Acetylmuramyl-alanyl-isoglutamin spelar en viktig roll i bakteriens cellväggsuppläggning och kan också utgöra ett mål för antibiotika som stör dessa processer.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

En blodtransfusion är en medicinsk procedure där blod eller blodprodukter transfunderas från en donator till en mottagare via en injektion. Det kan användas för att behandla blodbrist (anemi), blödningar, sjukdomar som påverkar blodet och vissa arvsdefekter. Transfusionen måste matchas med mottagarens blodtyp för att undvika allvarliga komplikationer som transfusionsreaktioner.

"Antilymphocyte serum" (ALS) er ein type av immun globulin (antikroppar) som inneholder antistoffer mot lymfocytter, en type av hvite blodceller. ALS brukes vanligvis som terapi for å stresse eller dæpe ned aktiviteten til det immune systemet, for eksempel etter en transplantasjon for å forhindre avstøtning av den transplanteerde organen.

ALS produseres ved å immunisere dyr (f.eks. kaniner eller hester) med menneskelige lymfocytter, og deretter samle serum fra de immuniserte dyrene. Serumet inneholder da antistoffer mot de menneskelige lymfocytter og kan brukes som ALS i terapeutiske sammenhenger.

Det er viktig å nevne at ALS også kan ha bivirkninger, for eksempel kan det føre til en økt risiko for infeksjoner og andre immunrelaterte komplikasjoner. Derfor må bruken av ALS stettes opp av en god klinisk vurdering og overvåkning.

RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.

RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.

Det finnes tre hovedtyper av RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.

I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.

Adenocarcinom är en typ av cancer som utvecklas i körtlar (glandulära celler), vilket innebär att den oftast uppstår i epitelvävnad, det yttre skiktet av celler som täcker huden och de flesta av kroppens ytor. Adenocarcinom är en underkategori till carcinom och kan drabba olika organ, såsom bröst, prostata, tarmsystem, lungor, sköldkörtel och livmoder. Karaktäristiskt för adenocarcinom är att tumörcellerna bildar klumpar eller tubulära strukturer som liknar körtlar. Dessa tumörer kan vara lokaliserade till den drabbade strukturen, men har också potentialen att metastasera (spridas) till andra delar av kroppen.

"c-ets-2 Protoncogene Protein" er en type transskripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellers vekst, differentiering og apoptose (programmert celledød). Dette proteinet er kodet av c-ets-2 protoonkogenet, som er ein del av ETS-familien av transskripsjonsfaktorene.

c-ets-2 Protonkogene Protein inneholder en evnen til å binde seg til specielle sekvenser av DNA, kalla ets-bindingsstoffer, og på denne måten regulere aktiviteten hos andre gener. Dette kan føre til uregulert cellvekst og eventuelle tumørutvikling dersom dette proteinet er overskudd eller feilplassert i cellen.

I medisinsk sammenheng kan mutasjoner i c-ets-2 protoonkogenet være forbundet med ulike typer av kreft, bl.a. leukemi og lunkreft.

En svampinfektion är en infektion orsakad av en svamp, även kallat mykos. Svampar finns överallt i vår omgivning och många av oss har svampar på oss utan att det ger upphov till några problem. Ibland kan dock svampar orsaka infektioner, särskilt hos personer med försvagat immunsystem eller vid svampar som producerar toxiner. Svampinfektioner kan drabba huden och skinnlagret (dermatofytoser), luftvägarna (aspergillos, kryptokockos) eller andra organ i kroppen (kandida, histoplasmos). Behandlingen av svampinfektioner beror på vilken typ av svamp som orsakar infektionen och var denna finns lokaliserad.

Alpha-interferon, också känt som interferon-alfa, är en typ av cytokin, ett protein som produceras och utsöndras av vissa vita blodkroppar (leukocyter) i respons på infektioner eller främmande ämnen såsom virus. Alpha-interferon har antivirala, immunreglerande och cellcyklusreglerande egenskaper. Det används som läkemedel för behandling av vissa typer av cancer och virussjukdomar, till exempel hepatit C.

"Specifically pathogen-free (SPF) organisms" är en term som används inom forskning och djurhållning för att beskriva djur eller andra levande organismer som har uppfödts, hållits och undersökts under kontrollerade förhållanden med syfte att undvika exponering för vissa patogener (smittämnen som orsakar sjukdom).

SPF-organismer används ofta inom forskning för att minska variabiliteten i experimentella resultat, eftersom avsaknaden av specifika patogener kan reducera påverkan av infektioner på djurens beteende, fysiologi och immunförsvar. Detta är särskilt viktigt inom områden som immunologi, toxicologi och farmakologi, där kontrollen över variabler är av högsta vikt för att kunna dra slutsatser om forskningsresultaten.

Det är värt att notera att det finns olika nivåer och standarder för SPF-organismer beroende på art, patogener och användningsområde. Dessutom kan det vara möjligt att en SPF-organism fortfarande bär på andra, icke-relaterade patogener eller infektioner, så det är alltid viktigt att ta hänsyn till specifika krav och riktlinjer när man arbetar med dessa organismer.

CD86 är ett proteinsurfatsmolekyl (kallat en kostimulatorisk molekyl) som spelar en viktig roll i aktiveringen av den adaptiva immunresponsen. Det uttrycks på ytan av antigenpresenterande celler, såsom dendritceller och makrofager. När CD86 interagerar med sin receptor, CD28, på T-celler, aktiveras T-cellerna och börjar dela sig och producera cytokiner, vilket initierar och underhåller den adaptiva immunresponsen. CD86 kan också interagera med en annan receptor, CTLA-4, som fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering. Denna balans mellan stimulering och inhibition av T-celler är viktig för att undvika överdriven immunrespons och autoimmunitet.

Orfvirus, även känt som contagious ecthyma virus eller kontagios ektima virus, är ett DNA- virus som tillhör familjen Poxviridae och släktet Parapoxvirus. Viruset orsakar en infektionssjukdom hos fårorrar, får och getter, men kan också smitta över till människor som hanterar djuren eller deras produkter. Sjukdomen kallas då ofta Orf eller fårorrarsjuka.

Vid mänsklig infektion orsakar viruset vanligen små, svullna sår eller blåsor på huden, oftast runt munnen och näsa, men också på händer och armar. Sjukdomen är i allmänhet mild och självläkande hos människor, men kan vara mer allvarlig för barn och personer med nedsatt immunförsvar.

Det finns inget specifikt behandlingssätt mot Orfvirusinfektion utöver att lindra symtomen som smärta, feber och svullnad. För att förebygga infektionen rekommenderas god handhygien och att undvika direktkontakt med sjuka djur eller deras produkter.

Juvenile Myelomonocytic Leukemia (JMML) är en sällsynt cancerform som drabbar barn under 4 års ålder. Det är en typ av leukemi där det förekommer onormala växter av två olika typer av vita blodkroppar, myelocyter och monocytter.

JMML karaktäriseras av en överdriven produktion av dessa celler i märgen, vilket leder till en ökning av deras antal i blodet. Dessa celler kan också spridas till andra kroppsdelar och orsaka skador på organ.

JMML är ofta associerad med genetiska mutationer, särskilt i gener som styr cellcykeln och signaltransduktionen. Dessa mutationer kan leda till onormal celldelning och växt.

Symptomen på JMML kan inkludera trötthet, blekhet, feber, infektioner, svullnad i levern och mjälten, blåmärken och blödningar. Behandlingen för JMML kan omfatta kemoterapi, stamcellstransplantation och supportiv vård för att hantera symtomen.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

'Metastase' är ett medicinskt begrepp som refererar till spridning av cancer från den ursprungliga tumören till andra delar av kroppen. Detta sker genom att cancercellerna lossnar från den primära tumören, färdas genom blod- eller lymfkretsloppet och slutligen etablerar sig i en ny plats där de kan bilda sekundära tumörer. Metastaser är ett komplicerat tillstånd som ofta är svårt att behandla och kan vara livshotande beroende på vilka organ som drabbats.

Protein Kinase C (PKC) er en type enzym, mer specifikt et serin/treonin-protein kinase, som spiller en viktig rolle i signaltransduksjonen i celler. PKC-enzymene aktiveres ofte av sekundære budbringere som diacylglycerol (DAG) og calciumioner (Ca2+), som oppstår som reaksjonsprodukter etter aktivering av reseptorer for diverse hormoner, voktselvaktivatorer og andre signalmolekyler.

PKC-enzymene kan fosforylere (legg til en fosfatgruppe på) andre proteiner, som ofte fører til endringer i proteinaktiviteten og/eller lokalisasjonen. Dette er en viktig mekanisme for regulering av cellulære prosesser som cellevel, differentiering, apoptose (programmert celledød) og cellcyklus.

Der er flere isoformer av PKC-enzymene, som kan deles inn i tre klasser basert på deres aktiveringsmekanisme: konventionelle (cPKC), noveller (nPKC) og atypiske (aPKC). Disse forskjellige isoformene har forskjellige cellulære lokalisasjoner og funksjoner, noe som bidrar til deres specifike roller i cellens signaltransduksjonsnettverk.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

Medicinskt kan muninflammation, eller stomatit, definieras som en inflammation i munhålan. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, till exempel infektioner (bakteriella, virala eller svampdödande), allergiska reaktioner, mekanisk skada (till exempel vid tandbehandlingar) eller systemiska sjukdomar. Symptomen på muninflammation kan inkludera rodnad, ömhet, smärta, svullnad, sår eller blåsor i munhålan, och ibland kan det också förekomma feber och svårigheter att äta. Behandlingen av muninflammation beror på orsaken till tillståndet och kan innefatta antibiotika, antivirala läkemedel eller smärtstillande medel.

'Mjältförstoring' är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva en abnormt ökad volym eller massa av levervävnad. Det kan bero på olika orsaker, till exempel fettsjukdom, alkoholmissbruk, virusinfektioner som hepatit eller vissa arvsdefekter. I vissa fall kan mjältförstoring också vara ett tecken på levercancer. Det är viktigt att undersöka orsaken till mjältförstoring för att ge rätt behandling och övervaka eventuella komplikationer.

Karmustin är ett kemoterapeutikum som används för att behandla olika typer av cancer, till exempel hjärntumörer och lymfom. Det är en typ av alkylantmedicin, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancercellerna så att de inte kan dela sig och växa.

Specifikt är Karmustin en nitrosourea-förening som innehåller två alkylerande grupper, vilket gör att det kan reagera med två olika ställen på DNA-molekylen och orsaka mer skada än vissa andra typer av alkylanterapeutika.

Karmustin ges vanligen som en intravenös infusion under flera timmar, och behandlingen kan upprepas var tredje till fjärde vecka beroende på patientens respons och tolerans för medicinen.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

Protein Tyrosine Phosphatases (PTPs) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellsignalering och homeostas. De fungerar genom att avlägsna fosfatgrupper från proteintryosiner, vilket reglerar aktiviteten hos proteiner som är involverade i olika cellulära processer, såsom celldelning, signaltransduktion och cellcykeln. PTPs kan vara både negativa och positiva regulerare av dessa processer, beroende på vilket protein de desfosforylerar. Dysfunktion i PTPs har visats vara involverad i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer och diabetes.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

'Salvage therapy' är en term inom medicinen som används för att beskriva behandlingsalternativ som används när första linjen av behandling har misslyckats eller when previous treatment options have failed. Detta kan till exempel vara i situationer där en cancer inte har svarat på den initiala behandlingen, såsom kemioterapi, strålbehandling eller kirurgi. Syftet med salvage therapy är att försöka kontrollera sjukdomen och förbättra patientens prognos, även om chansen till fullständig bot kan vara låg. Behandlingarna som används i salvage therapy kan vara mer aggressiva eller innebära högre risker än de behandlingar som används i den initiala behandlingsfasen, men de kan fortfarande vara effektiva för att förlänga patientens överlevnad och förbättra deras livskvalitet.

"Akut strålningssyndrom" (Acute Radiation Syndrome, ARS) är en allvarlig reaktion på höga doser joniserande strålning över ett relativt kort tidsintervall. Symptomen och sjukdomens allvar varierar beroende på strålningsdosen, strålningskvaliteten och den exponerade individens hälsotillstånd. ARS delas in i tre typer baserat på de huvudsakliga drabbade organen:

1. Högdoshämatopoetisk ARS (Hematopoietic ARS): Denna form av ARS beror på skada på den hämatopoetiska vävnaden i benmärgen, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och blodcellsförluster. Symptomen inkluderar feber, trötthet, infektioner, blödningar och anemi.
2. Gastrointestinal ARS (Gastrointestinal ARS): Denna form av ARS beror på skada på den gastrointestinala vävnaden i tarmen, vilket leder till diarré, illamående, kräkningar, dehydrering och infektioner.
3. Neurovaskulär ARS (Neurovascular ARS): Denna form av ARS beror på skada på det centrala nervsystemet och kardiovaskulära systemet, vilket kan leda till symptom som desorientering, letargi, medvetandeförlust, hypotension och död.

ARS behandlas vanligtvis genom att minska strålningsskadan med hjälp av läkemedel som reducerar fria radikaler, stötta immunförsvaret och behandla komplikationer såsom infektioner och dehydrering. Prognosen för ARS varierar beroende på strålningsdosen och den exponerades individens hälsotillstånd.

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

"Mitogen" er en betegnelse for et stof som fremkalder mitosen, det vil sige celldelingen i eukaryote celler. Mitogener stimulerer ofte cellernes vækst og deling ved at aktivere signalveje som involverer proteinkinaser, G-proteiner og andre intracellulære molekyler. De fleste mitogener er proteiner eller peptider, men visse små molekyler kan også have mitogenetisk aktivitet. Mitogener bruges ofte i forskning for at studere cellevækst og signaltransduktion.

Eosinophilic neurotoxin is a protein that is released by activated eosinophils, which are a type of white blood cell that plays an important role in the immune system's response to parasitic infections and allergies. This protein is capable of causing damage to nerve cells (neurons) and has been implicated in the pathogenesis of several neurological disorders, including certain forms of neuropathy and myopathy. Eosinophilic neurotoxin is also known as eosinophil-derived neurotoxin (EDN) or galectin-10.

Strålskyddsmedel, även känt som radioskyddsmedel eller radioprotektiva medel, är en typ av läkemedel som används för att skydda kroppen från skada orsakad av joniserande strålning. Dessa medel fungerar genom att minska mängden strålning som når celler och vävnader i kroppen, eller genom att reducera den biologiska skadan som orsakas av strålningen. Exempel på strålskyddsmedel inkluderar amifostin, prussianblått och kaliumjodid. Dessa medel används ofta under medicinska behandlingar som involverar joniserande strålning, såsom strålterapi, eller under olycksfall där en person utsätts för höga nivåer av joniserande strålning.

"Refraktär anemia med övertaliga blasts celler" är en medicinsk diagnos som betecknar en form av blodbrist (anemi) som inte svarar på behandling. Denna typ av anemi kännetecknas också av närvaro av överdrivet höga nivåer av immature vita blodkroppar, eller "blasts", i blodet.

Refraktär anemia med övertaliga blasts celler kan vara ett tecken på en underliggande blodcancer, såsom akut myeloisk leukemi (AML) eller myelodysplastiskt syndrom (MDS). Dessa sjukdomar orsakar ofta en försämring av den normala blodcellstillverkningen i benmärgen, vilket leder till anemii och andra symtom som trötthet, andfåddhet och ökad infektionskänslighet.

Det är viktigt att söka medicinsk expertis om man misstänker denna diagnos, eftersom den kräver speciell behandling och övervakning. Behandlingen kan innefatta kemoterapi, stamcellstransplantation eller andra typer av terapi beroende på underliggande orsaken till sjukdomen.

Trombopoietinreceptor (TPOR) är ett protein som finns på ytan av megakaryocyter och thrombocyter. Det binder till liganden thrombopoietin, vilket stimulerar produktionen av thrombocyter i benmärgen. Thrombocyter, även kända som blodplättar, är viktiga för blodets koagulering och hjälper till att stoppa blödningar. Genom att öka antalet thrombocyter i cirkulationen kan TPOR hjälpa till att förhindra överdrivna blödningsrisker eller behandla dem om de redan har uppstått.

NFATC (Nuclear Factor of Activated T-cells, Cytoplasmic) är en familj av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i regleringen av den adaptiva immunresponsen hos däggdjur. Dessa transkriptionsfaktorer aktiveras genom kalciumsignaler och kan binda till specifika DNA-sekvenser i promotor- och enhancerregionerna hos målgener, vilket leder till att de transkriberas.

NFATC-transkriptionsfaktorerna inkluderar fyra olika isoformer: NFATC1, NFATC2, NFATC3 och NFATC4. Dessa isoformer delar en gemensam DNA-bindande domän, men skiljer sig åt i andra regioner av proteinet som påverkar deras transkriptionella aktivitet och subcellulära lokalisation.

NFATC-transkriptionsfaktorerna är involverade i en rad olika cellulära processer, inklusive T-cellers differentiering, proliferation och cytokinproduktion. Dysfunktion i NFATC-signalering har kopplats till flera sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Neoplastic cell transformation refers to the process by which a normal cell undergoes genetic and epigenetic changes that lead to its conversion into a cancerous or malignant cell. This process involves the accumulation of multiple mutations in genes that regulate cell growth, division, and death, leading to uncontrolled cell proliferation and the formation of a neoplasm or tumor.

The genetic changes that occur during neoplastic cell transformation can include point mutations, chromosomal translocations, gene amplifications, and epigenetic modifications such as DNA methylation and histone modification. These changes can affect genes that are involved in various cellular processes, including signal transduction, cell cycle regulation, apoptosis, and DNA repair.

Neoplastic cell transformation is a complex and multistep process that can take place over a period of many years. It often involves the activation of oncogenes and the inactivation of tumor suppressor genes, which can lead to the development of malignant characteristics such as invasiveness and metastasis. Understanding the molecular mechanisms underlying neoplastic cell transformation is critical for the development of effective cancer prevention and treatment strategies.

Sialoglykoproteiner är proteiner som har sackarider (kolhydrater) kovalent bundna till dem. De specifika kolhydratstrukturerna som kallas glykaner, är ofta terminerade med sialiska syror, vilket har gett proteinklassen dess namn. Sialoglykoproteinerna utövar viktiga funktioner inom cellbiologi och patologi, bland annat som receptorer för olika signalsubstanser och som beståndsdelar i blodgruppssystemet. De kan också vara involverade i celldifferentiering, tumörbildning och infektioner.

Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.

Metotrexat är ett immunsupressivt läkemedel som används för att behandla en rad olika sjukdomar, bland annat vissa former av cancer, autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar. Det fungerar genom att hämma celltillväxten och delningen, vilket gör att det kan hjälpa att minska överaktivitet i immunsystemet och på så sätt reducera symtom som inflammation och smärta.

Metotrexat är ett analog av folsyra, en vitamin som behövs för celltillväxten. Det fungerar genom att hämma enzymet dihydrofolatreduktas, vilket blockerar produktionen av tetrahydrofolat, en molekyl som behövs för syntesen av DNA och RNA i cellerna.

Läkemedlet ges vanligen via oral tablettform eller injektion och används ofta i kombination med andra läkemedel beroende på sjukdomsbilden. Det är viktigt att följa din läkares instruktioner när du tar metotrexat, eftersom det kan ha allvarliga biverkningar om det används felaktigt eller i för höga doser.

Tumörstamceller, också kända som cancer stem cells (CSCs), är en särskild population av celler inom en tumör som har förmågan till självförnyelse och differensiering. Dessa celler anses vara ansvariga för initieringen och underhållet av cancern, samt kan spela en viktig roll i cancerrelapsen och resistans mot behandlingar som strålbehandling och kemoterapi. Tumörstamceller har potentialen att skapa en ny tumör om de transplanteras till en immunosupprimering individ, och deras existens förklarar möjligen varför cancer ofta återvänder efter behandling.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, ofta vita blodcellar som neutrofila granulocyter eller dendritiska celler, rör sig i respons på kemiska signaler i sin omgivning. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret då cellerna kan flytta sig till olika delar av kroppen för att bekämpa infektioner eller reparera skador. Kemotaxi kan också spela en roll inom cancerutvecklingen, där cancerceller kan använda sig av denna process för att sprida sig till andra delar av kroppen under metastasprocessen.

En trombocyttransfusion är en medicinsk behandling där trombocyter, också kända som blodplättar, transfunderas till en patient. Trombocyter är celler i blodet som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Transfusionen utförs vanligen när en patients trombocytantal sjunker till ett så pass lågt värde att det ökar risken för allvarliga blödningar. Det kan exempelvis inträffa vid sjukdomar som thrombocytopeni, leukemi eller efter kraftig blodförlust under operationer.

Under en trombocyttransfusion får patienten en ökad mängd fungerande trombocyter i sin cirkulation, vilket hjälper till att reducera risken för blödningar och främjar blodets koaguleringsförmåga.

'Suppressor of Cytokine Signaling Proteins' (SOCS proteins) är en familj av intracellulära proteiner som reglerar cytokin-signaleringsvägar i celler. De gör detta genom att hämta in och stänga av signaltransduktionsprocessen som startas när en cytokin binder till sin receptor på cellytan.

SOCS proteiner består av en modulär struktur med en SH2-domän (src homology 2) som kan binda till fosforylerade tyrosinresiduer på aktiverade receptorer och en SOCS-box, som interagerar med andra proteiner i ubiquitin-proteasomsystemet. Genom att markera aktiverade receptorproteiner för nedbrytning kan SOCS-proteiner snabbt avsluta cytokinsignaleringen och hjälpa till att förhindra en överdriven eller onormal aktivering av immunresponsen.

Det finns åtta kända medlemmar i SOCS-familjen, varav SOCS1 och SOCS3 är de mest välstuderade. Dessa proteiner spelar en viktig roll i att reglera olika biologiska processer som inflammation, immunrespons, celldelning och apoptos (programmerad celldöd). Dysfunktion eller överaktivering av SOCS-proteiner har visats vara involverade i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och metaboliska störningar.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

Inflammatoriska mediatorer är signalmolekyler som frisätts från celler under inflammation och aktiverar olika processer i kroppen för att bekämpa skada eller infektion. Exempel på inflammatoriska mediatorer inkluderar cytokiner, chemokiner, prostaglandiner, leukotriener och komplementproteiner. Dessa molekyler hjälper till att rekrytera vita blodkroppar till området av skada eller infektion, öka permeabiliteten i kapillärväggarna för att underlätta transporten av immunceller och andra substanser till platsen, och aktivera smärt- och feberrespons. Även om inflammatoriska mediators signaler är viktiga för att initiera och upprätthålla en effektiv immunrespons kan överdriven eller förlängd aktivering av dessa molekyler leda till skada på kroppens egna vävnader och bidra till patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

"c-Bcl-2" er ein protein som tilhører Bcl-2-familien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av celledød (apoptose). Det ble oppkalt etter det humane B-cell lymphoma 2-generet, og har senere blitt identifisert i mange typer av kreft. c-Bcl-2-proteinet hjelper til å kontrollere celledød ved å nevne en rekke andre proteiner som enten stimulerer eller hemmar apoptose. I kreftceller kan forhøyet uttrykk av c-Bcl-2 forstyrre den normale balansen mellom celledød og celleveksling, førende til u kontrollert cellevoksing og tumørutvikling.

Core Binding Factor Alpha 2 Subunit, ofta förkortat till CBF-α2 eller CEBP-α, är en transkriptionsfaktor som hör till gruppen basic leucine zipper (bZIP) proteiner. Den består av två huvudsakliga domäner: en DNA-bindande basisk region och en leucin-zipper-region som möjliggör protein-proteininteraktioner. CBF-α2 bildar ofta heterodimerer med andra bZIP-proteiner, vilket ger komplexet förmågan att binda till specifika DNA-sekvenser och reglera transkriptionen av målgener.

CBF-α2 är involverad i en rad cellulära processer, inklusive differentiering, proliferation och apoptos. Mutationer i CBF-α2-genen har associerats med olika sjukdomar, till exempel akut myeloisk leukemi (AML). I AML kan mutationer i CBF-α2 leda till onkogenesis genom att störa den normala reguleringen av cellcykeln och differentieringen.

Läkemedelskombinationer är when two or more active pharmaceutical ingredients (APIs) are combined into a single dosage form. This means that ett endast en enda tablet, kapsel eller annan typ av läkemedelsform innehåller mer än en aktiv substans. Detta görs ofta för att öka effektiviteten, minska biverkningarna eller förenkla behandlingen av sjukdomar som kräver kombinerad terapi med flera läkemedel.

Exempel på läkemedelskombinationer inkluderar kombinationsantibiotika, som innehåller två eller flera antibiotika i samma dosageform, och kombinationspreparat för behandling av blodtryckshöjning, som ofta innehåller en ACE-hämmare och en kalciumkanalblockerare.

Det är viktigt att vara medveten om läkemedelskombinationer och deras potentiala biverkningar, eftersom de kan påverka patientens respons på behandlingen och öka risken för interaktioner mellan läkemedlen.

CXCR4-receptorer, eller C-X-C chemokine receptor type 4, är en typ av G-proteinkopplad receptor som binder till den specifika chemokinen CXCL12 (även känd som stromal cell-derived factor 1, SDF-1). Dessa receptorer spelar en viktig roll inom signalsystemet för cellulär migration och homeostas, särskilt under embryonal utveckling, hematopoies och immunförsvaret.

CXCR4-receptorerna är involverade i en rad fysiologiska processer som angio- och neurogenes, hematopoies och immunresponser. Dessutom har de visat sig spela en viktig roll i patofysiologiska processer som cancer, HIV-infektion och autoimmuna sjukdomar.

I cancer konstateras överaktivering av CXCR4-receptorer ofta vilket leder till förhöjd cellmigration, invasivitet och metastasbildning. I HIV-infektion används CXCR4 som en ko-receptor tillsammans med CD4 för att underlätta virusets infektion av T-celler.

Organpålägg (engelska: organ graft) är inom transplantationsmedicin ett kirurgiskt ingrepp där man överför en eller flera organ från en donator till en mottagare. Organen som tas bort från den avlidne donatorn kallas för organdonation och det organ som läggs till patienten kallas för organgivare.

Organpålägg kan vara livräddande för dem som har organ failure, såsom lever- eller njurfailure. Andra exempel på organtransplantationer inkluderar hjärt-, lung- och bukspottkörteltransplantationer. För att organgivare ska vara lämplig måste de uppfylla vissa kriterier, till exempel ha en kompatibel blodgrupp och vara fri från infektioner som kan spridas till mottagaren.

Organgivare kan vara antingen levande eller avlidna. Levande donationer är möjliga för vissa organ, såsom levern och ena nieren, där en del av organet kan tas bort från den levande donatorn utan att skada deras hälsa. Avlidna donatorer är oftast de som har avlidit i olyckor eller av sjukdomar som inte påverkat deras organ.

Organgivare måste ge sitt samtycke till donationen och det är viktigt att respektera deras önskemål och familjs önskemål angående organdonation. I många länder finns lagar som reglerar organdonation och transplantation för att säkerställa att processen är etisk, rättvis och trygg för både donatorer och mottagare.

En blodtumör (eller malign hæmatopoietisk neoplasi) er en type kræft, der dannes i det bløde væv, som producerer celler, der indgår i blodet, herunder røde og hvide blodlegemer samt blodplader. Der findes forskellige typer blodtumører, herunder:

1. Leukæmi: En form for blodtumør, der dannes i det bløde væv, som producerer hvide blodlegemer (leukocytter). Der findes flere typer leukæmi, herunder akut lymfatisk leukæmi (ALL), akut myeloid leukæmi (AML), kronisk lymfatisk leukæmi (CLL) og kronisk myeloid leukæmi (CML).
2. Lymfom: En form for blodtumør, der dannes i lymfatiske væv, herunder lymfeknuder, milt, tarmen og lymfehinden. Der findes to hovedtyper af lymfom, nemlig Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En form for blodtumør, der dannes i den del af knoglevævet, som producerer røde blodlegemer (erythrocyter), hvide blodlegemer (leukocytter) og blodplader (trombocytter). Myelom kaldes også multipelt myelom eller plasmacellsk cancer.

Blodtumører kan være meget alvorlige, da de forstyrrer den normale produktion af celler i blodet og kan sprede sig til andre dele af kroppen via blodet og lymfen. Behandlingen af blodtumører afhænger af typen, graden og udbredelsen af sygdommen.

Kalcitriol är den aktiva formen av vitamin D, även känd som 1,25-dihydroxikalkiferol. Det är ett sekohormon som produceras i njurarna och har en viktig roll i regleringen av calcium- och fosfatbalansen i kroppen. Kalcitriol verkar genom att öka upptaget av calcium och fosfat i tarmen, samt påverka benmetabolismen. Det används också som läkemedel vid behandling av hypokalcemi och sekundär hyperparatyreoidism, som orsakas av njursjukdom eller vitamin D-brist.

'Grifola' är ett släkte av svampar som tillhör ordningen Polyporales. Den mest kända arten inom släktet är Grifola frondosa, även känd som maitake eller "klubbsvamp" på svenska. Detta är en ätlig svamp som växer naturligt i skogar i östra Asien och Nordamerika, ofta vid basen av träd. Svampen har länge använts inom traditionell medicin i Asien, och det finns studier som indikerar att den kan ha potentiala hälsoförmåner, till exempel stödja immunsystemet och sänka blodsockernivåer. Dock behövs mer forskning för att fastslå effekterna hos människor.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Mastceller är en typ av immuncell som innehåller granuler med flera olika biologiskt aktiva ämnen, såsom histamin, heparin och leukotriener. De spelar en viktig roll i allergiska reaktioner och inflammation genom att frisätta dessa mediatorer när de aktiveras. Mastceller finns främst i vävnader som är i kontakt med omgivningen, till exempel huden, slemhinnor och lungvävnad. De kan också vara inblandade i immunförsvaret mot infektioner och cancer.

En punktmutation är en typ av genetisk mutation där endast en enskild nukleotid (en building block av DNA) byts ut, infrias eller tas bort i ett DNA-molekyl. Denna förändring kan leda till att aminosyrasekvensen i det resulterande protein som kodas för av genen ändras, vilket kan ha olika konsekvenser beroende på var mutationen finns och hur viktig den är för proteinet. Punktmutationer kan delas in i tre kategorier: missense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i en annan aminosyra), nonsense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i ett stopp-kodon) och kuddmutationer (en nukleotid tas bort eller infrias, vilket förskjuter läsramen för genkodningen).

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

Myeloproliferativa sjukdomar (MPD) är en grupp sällsyna blodsjukdomar som karaktäriseras av överdriven produktion och nedsatt differentiering av stamceller i benmärgen. Detta leder till en ökning av vissa typer av blodceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), röda blodkroppar (erytrocyter) eller trombocyter (blodplättar).

Det finns sex huvudsakliga former av myeloproliferativa sjukdomar:

1. Kronisk myeloisk leukemi (CML): Karaktäriseras av en överdriven produktion av vissa vita blodkroppar, kallade granulocyter.
2. Polycytemi vera (PV): Karaktäriseras av en överdriven produktion av röda blodkroppar och ofta även vita blodkroppar och trombocyter.
3. Essentiell trombocytemi (ET): Karaktäriseras av en överdriven produktion av trombocyter.
4. Primär myelofibros (PMF): Karaktäriseras av en förändring i benmärgen som leder till att den blir hård och skleros (myelofibros), vilket orsakar nedsatt produktion av alla typer av blodceller.
5. Övriga myeloproliferativa neoplasm: Inkluderar sjukdomar som inte passar in i de övriga kategorierna, såsom chronic neutrophilic leukemia (CNL) och chronic eosinophilic leukemia (CEL).

Myeloproliferativa sjukdomar kan leda till komplikationer som blodproppar, blödningar och transformation till akut leukemi. Behandlingen beror på typen av MPD och dess allvarlighetsgrad, men kan inkludera mediciner, kirurgi eller stamcellstransplantation.

C-EBP står för "CCAAT/enhancer-binding protein" och är en typ av transkriptionsfaktor som binder till specifika sekvenser i DNA och hjälper till att kontrollera uttrycket av gener. Det finns flera olika C/EBP-proteiner, inklusive C/EBPα, C/EBPβ och C/EBPδ, som alla spelar viktiga roller i reguleringen av cellcykeln, celldifferentiering och metabolism. Dessa proteiner är kända för att vara involverade i regleringen av uttrycket av gener som är involverade i inflammation, immunförsvar och cellväxt.

Kornsvulst, även känd som tinea pedis, är en typ av svampinfektion som främst drabbar huden mellan tårna och under fötterna. Orsaken till kornsvulst är vanligtvis en sorts svamp som heter dermatofyt, som trivs i varma och fuktiga miljöer, såsom simhallar, gym och badrum.

Symptomen på kornsvulst inkluderar rödaktig, torr, skalförändrad hud mellan tårna och under fötterna, ofta med små blåsor eller klåda. I vissa fall kan infektionen sprida sig till naglarna och orsaka en infektion som kallas onychomykos.

Kornsvulst behandlas vanligtvis med antimykotiska skosnörar, creams eller tabletter som hjälper till att döda svampen och lindra symtomen. Det är viktigt att fortsätta behandla infektionen tills den har försvunnit helt, eftersom svampen kan återkomma om behandlingen inte fullföljs korrekt.

För att förebygga kornsvulst bör du hålla fötterna rena och torra, torka skor och strumpor ordentligt efter användning, undvika gång i fuktiga områden utan skor och undvika att dela handdukar, handskar eller badkläder med andra.

Ciclosporin er en immunsuppressiv steroidfri droge som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning og i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, like som eksempelvis psoriasis og revnebusk. Ciclosporin virker ved å hæmme aktiviteten til T-celler, en type hvite blodlegemer som spiller en viktig rolle i immunforsvaret. På denne måten reduserer ciclosporin sannsynligheten for at kroppen vil angripe og avvisje transplantatet eller uønskede celler i kroppen ved autoimmune sykdommer.

Tristetraprolin (TTP) är ett protein som hör till superfamiljen av zinkfingerproteiner. Det innehåller två kopior av ett typiskt motiv för zinkfingerprotein, Cys2His2, och binder därmed specifikt till RNA-sekvenser som innehåller AU-rika element (ARE). TTP är en viktig negativ regulator av cytokinsvar i immunresponsen genom att destabilisera mRNA som kodar för proinflammatoriska cytokiner, såsom TNF-α och IL-6. Genom att binda till ARE-sekvenserna på dessa mRNA-molekyler under normalt tillstånd bidrar TTP till en kontrollerad inflammatorisk respons. Mutationer i TTP-genen har visats korrelera med sjukdomar som orsakas av ökad inflammation, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

"c-Myb" er ein transkripsjonsfaktor-protein som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differentiering og prosesser relatert til cellecyklus og apoptose. Det inneholder en konservert domene kalt "Myb-domenen" som binder til DNA og hjelper med å aktivere eller stenge av transkripsjon av bestemte gener. c-Myb er også involvert i oncogenesisk aktivitet, og overaktivitet eller mutasjoner i c-Myb-gener kan føre til u kontrollert cellevekst og kreft. Protonkogene proteiner er proteiner som transporterer protoner (H+) over cellemembranen og er involvert i reguleringen av cellulær homeostasisme, inkludert pH-regulering og energiproduksjon. Der er imidlertid ingen direkte kobling mellom c-Myb-proteinet og protonkogene proteiner som jeg kjenner til.

Adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring är proteiner som hjälper till att överföra signalsubstanser eller andra molekyler från en receptor till intracellulära signaltransduktionsvägar. Dessa proteiner har ofta modulerbara strukturer och kan binda till flera olika proteiner, vilket gör det möjligt för dem att fungera som en slags "mellanhand" i signalskeppen. På så sätt kan de hjälpa till att koordinera och integrera signalsubstansernas effekter inom cellen. Exempel på adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring inkluderar proteiner i GRB2-familjen, SOS-proteiner och proteiner i Crk-familjen.

Luminiscens är ett fenomen där ett material utsätts för en exciterande händelse, till exempel elektromagnetisk strålning eller kemisk reaktion, vilket resulterar i att elektroner i materialet exciteras till ett högre energitillstånd. När dessa exciterade elektroner sedan relaxerar tillbaka till sitt grundtillstånd avges det ljus, och detta kallas just luminiscens.

Mätning av luminiscens är en teknik som används för att mäta denna ljusemission. Det kan ske på olika sätt beroende på vilket slags luminiscens som ska mätas och under vilka betingelser. I allmänhet innebär det dock att man exponerar ett luminiscensaktivt material för en exciterande strålning under en viss tidsperiod, varefter man mäter den intensitet av ljus som avges.

Den exciterande strålningen kan vara ultraviolett (UV) eller visuell (blått/violett) ljus, beroende på vilket slags luminiscens man vill studera. Exempel på olika typer av luminiscens som kan mätas innefattar fluorescens och fosforescens.

Fluorescens är en form av luminiscens där materialet snabbt (inom nanosekunder) relaxerar tillbaka till sitt grundtillstånd efter att ha exciterats, medan fosforescens är en form av luminiscens där relaxationen sker mycket långsammare (sekunder, minuter eller till och med timmar).

Mätning av luminiscens används inom många olika områden, till exempel inom kemi för att studera kemiska reaktioner, inom fysik för att undersöka materialegenskaper och inom biologi för att studera cellulära processer.

Fibromyalgia Syndrome (FMS) is a chronic disorder characterized by widespread musculoskeletal pain, fatigue, sleep disturbances, and cognitive difficulties. However, "FMS-like tyrosine kinase 3" is not a recognized medical term or definition in the context of fibromyalgia syndrome.

Tyrosine kinase 3 (TYK3) is an enzyme that plays a role in the signaling of various cytokines, which are proteins involved in immune response and cell signaling. Mutations in TYK3 have been associated with certain autoimmune diseases, but there is no known association between TYK3 and fibromyalgia syndrome.

Therefore, it is important to clarify the specific term or concept you are asking about to provide an accurate and helpful response.

Receptorprotein-tyrosinkinaser (RTK) är en typ av receptorer som finns i cellmembranet hos djurceller. De aktiveras när specifika ligander binder till deras extracellulära domän, vilket leder till att tyrosinkinasdomänen i receptorn blir aktiv och fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) specifika tyrosiner i proteiner inne i cellen. Detta skapar signaltransduktionskaskader som reglerar viktiga cellulära processer såsom celldelning, cellcykel, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

RTK:er är involverade i många olika sjukdomar, inklusive cancer. Mutationer i RTK-gener kan leda till onkogen aktivering av RTK:erna och överaktivitet av deras signaltransduktionsvägar, vilket kan bidra till cancerexpansion och progression. Därför är RTK:er ett viktigt mål för cancerterapi, där man försöker blockera deras aktivitet med specifika läkemedel som kallas tyrosinkinashämmare.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

"c-Fos" er ein proteink that is synthesized in cells as a result of various stimuli, such as growth factors, hormones, and stress. It is a nuclear protein that forms a heterodimer with another protein called "c-Jun," and together they make up the Activator Protein-1 (AP-1) transcription factor complex. AP-1 plays a crucial role in regulating gene expression related to various cellular processes, including proliferation, differentiation, and apoptosis.

Protonkogenproteinet "c-Fos" er ei av de proto-onkogener som ble oppdager i 1980-åra. Proto-onkogener er normale gener som kan bli onkogener hvis de muterer og overproduceres. Overproduksjon av "c-Fos" kan føre til u kontrollertcellegrov, og det har vist seg å være involvert i mange typer av cancer, slik som leukemia og brystkreft.

Neutrofil leukemi, kronisk (CNL) är en sällsynt cancerart som drabbar de vita blodkropparna, specifikt granulocyterna, som normalt utgör en del av immunförsvaret. CNL karaktäriseras av en onormal ökning av neutrofila granulocyter i blodet och benmärgen.

I motsats till den akuta formen av neutrofil leukemi är CNL en kronisk sjukdom, vilket innebär att den utvecklas långsamt över tid. Symptomen kan vara subtila och gradvis förvärras. Till de vanligaste symptomen hör trötthet, infektionskänslighet, feber, viktminskning och svullnad i levern eller mjälten.

CNL orsakas av en genetisk mutation som leder till att granulocyterna replikerar sig oförutsägbart och inte kan differensieras normalt. Dessa onormala celler ansamlas sedan i blodet och benmärgen, vilket kan leda till komplikationer såsom infektioner, blödningar eller emboli.

Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av blodprover, benmärgsbiopsi och genetisk testing för att identifiera specifika mutationer som är associerade med CNL. Behandlingen kan innebära medicinering med cytostatiska läkemedel eller andra typer av behandlingar, beroende på patientens allmänna hälsotillstånd och sjukdomsbild.

Medical Definition of 'Anemia' (Blood Deficiency):

Anemia is a medical condition characterized by a decrease in the total amount of red blood cells or a lower than normal level of hemoglobin in the blood. Hemoglobin is crucial as it carries oxygen from the lungs to the rest of the body. When you have anemia, your body doesn't get enough oxygen-rich blood, leading to fatigue, weakness, and other symptoms.

Anemia can be caused by various factors, including:

1. Blood loss: Heavy menstrual periods, surgery, trauma, or chronic bleeding from ulcers, cancer, or other conditions can cause anemia.
2. Decreased red blood cell production: Conditions such as iron deficiency, vitamin B12 or folate deficiency, kidney disease, bone marrow disorders, or chemotherapy and radiation therapy can decrease the production of red blood cells.
3. Increased red blood cell destruction: Certain inherited disorders like sickle cell anemia, thalassemia, or hemolytic anemias can cause the body to destroy red blood cells faster than they can be produced.

Symptoms of anemia may include fatigue, weakness, pale skin, irregular heartbeat, shortness of breath, dizziness, and cognitive difficulties. Treatment for anemia depends on its underlying cause. It may involve dietary changes, supplements, medications, or blood transfusions.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

'Recurrence' refererar till att en sjukdom eller ett symptom återvänder efter en period av förbättring eller remission. Det kan användas i olika medicinska sammanhang, men ofta talar man om recurrens när cancer återvänder efter behandling. I sådana fall betyder det att cancerceller har överlevt initialbehandlingen och börjat växa igen. Recurrens kan vara lokal (i samma plats som tidigare), regional (i omgivande vävnader eller lymfkörtlar) eller systemisk (i kroppen som helhet, inklusive avlägsna organ).

T-cell differentiation antigens are cell surface proteins that expressed during the development and activation of T-cells, a type of white blood cells that plays a central role in cell-mediated immunity. These antigens help to identify the stage and function of a T-cell at various points in its life cycle.

Differentiation antigens are markers that indicate the maturation and differentiation status of a cell, they are useful in identifying and tracking specific subsets of cells during development, activation and differentiation. In the case of T-cells, these antigens are expressed as the T-cell precursors develop into mature T-cells and become activated to perform effector functions.

Some examples of T-cell differentiation antigens include:

* CD4 and CD8: These co-receptors are expressed on the surface of T-cells and help to determine the T-cell's role in the immune response. CD4+ T-cells, also known as helper T-cells, assist in activating other immune cells, while CD8+ T-cells, also known as cytotoxic T-cells, directly kill infected cells.
* CD25: This antigen is expressed on the surface of activated T-cells and is a marker for recent activation.
* CD62L: Also known as L-selectin, this antigen is expressed on naive T-cells and helps them to migrate to lymph nodes where they can encounter antigens. After activation, the expression of CD62L is downregulated, which prevents the activated T-cell from recirculating through the lymph nodes.
* CD45RA and CD45RO: These isoforms of the protein tyrosine phosphatase CD45 are differentially expressed on T-cells. CD45RA is found on naive T-cells, while CD45RO is found on memory and activated T-cells.

These antigens can be used in research, clinical diagnostics and therapy as markers to identify and isolate specific subsets of T-cells for study or therapeutic purposes.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Proteinsyntesehæmmere (eller proteinbiosynteseinhibitorer) er lægemidler, der modvirker bakteriers evne til at syntetisere proteiner og dermed forhindrer deres vækst og formering. Disse lægemidler virker ved at blokere for enten transkriptionen (overførslen af genetisk information fra DNA til mRNA) eller translationen (overførslen af information fra mRNA til proteiner). Proteinsyntesehæmmere kan inddeles i flere kategorier, alt efter hvilken del af proteinsyntesen de forstyrrer. Nogle eksempler på proteinsyntesehæmmere er:

1. Antibiotika: Disse lægemidler virker mod bakterielle infektioner ved at forstyrre proteinsyntesen i bakterierne, hvilket resulterer i deres død. Eksempler på antibiotika, der er proteinsyntesehæmmere, inkluderer tetracykliner, aminoglykosider og macrolider.
2. Antifungale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af svampeinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende svampeceller. Eksempler på antifungale proteinsyntesehæmmere inkluderer azoler, allylaminer og echinocandiner.
3. Antivirale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af virusinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende virusceller. Eksempler på antivirale proteinsyntesehæmmere inkluderer proteaseinhibitorer, neuraminidaseinhibitorer og reverse transkriptasehæmmere.

Proteinsyntesehæmmere er en vigtig klasse af lægemidler, der anvendes til behandling af mange forskellige infektioner. Deres effektivitet skyldes deres evne til at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende celler, hvilket resulterer i deres død eller nedsatte funktion.

U937 är en typ av cancercellslinje som isolerades från en patient med maligna histiocytos, en sällsynt form av blodcancer. Dessa celler används ofta inom forskning för att studera olika aspekter av cancerbiologi och utveckling av nya behandlingsmetoder. U937-cellerna har en tendens att differentiera till makrofager, ett slags vita blodkroppar som spelar en viktig roll i immunförsvaret.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

'Monosomi' är ett medicinskt begrepp som refererar till ett kromosomt tillstånd där en individ saknar en ensam kopia av en specifik kromosom i sina celler. Vi har vanligen två kopior av varje kromosom, en från vardera föräldern, och monosomi innebär att en person bara har en enda kopia av en viss kromosom istället för de vanliga två. Detta kan inträffa till följd av fel under meiosen, den cellulära process där könsceller delas och reducerar antalet kromosomer i halv.

Monosomi påverkar ofta den genetiska information som är viktig för normal utveckling och funktion hos celler och organ i kroppen. Det kan leda till allvarliga missbildningar, utvecklingsstörningar och hälsoproblem. Ett exempel på ett syndrom orsakat av monosomi är Turner syndrom, där en individ saknar en kopia av X-kromosomen (45,X). Detta leder till specifika fenotypiska drag och hälsoproblem hos de drabbade.

Galektin-3 är ett protein som tillhör glykanbindande proteinfamiljen galektiner. Det består av en karakteristisk struktur med en N-terminal subunitet och en C-terminal subunitet, båda innehållande carbohydratbindande domäner som kallas Fucosylated X-tetrasacharide binding (FXB) domäner. Galektin-3 är unikt bland galektiner eftersom det kan polymerisera till högre ordningens komplex, vilket ger det potentialen att vara involverat i en mängd olika cellulära processer som inflammation, immunresponser, celldelning och apoptos.

I medicinsk kontext har galektin-3 visat sig ha potential som ett prognostiskt och terapeutiskt mål i flera sjukdomar, inklusive cancer, hjärt-kärlsjukdomar och fibros. I cancer är höga nivåer av galektin-3 ofta associerade med sämre prognos, eftersom det kan bidra till cellproliferation, migration, invasion och angiogenes. I hjärt-kärlsjukdomar har galektin-3 visat sig vara involverat i fibros och inflammation, vilket kan leda till försämrad hjärtkärlsfunktion.

Även om det fortfarande finns mycket att lära om galektin-3:s specifika roller och mekanismer inom olika sjukdomar, forskningen kring detta protein fortsätter att växa och utvecklas.

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

5-Lipoxygenase-activating proteins (FLAPs) are a type of enzyme found in mammalian cells that play a crucial role in the biosynthesis of leukotrienes, which are potent pro-inflammatory lipid mediators. FLAPs function as accessory proteins to 5-lipoxygenase (5-LO), an enzyme that catalyzes the conversion of arachidonic acid to leukotriene A4 (LTA4), a key intermediate in leukotriene biosynthesis.

FLAPs facilitate the transfer of arachidonic acid from the membrane phospholipids to 5-LO, thereby activating the enzyme and initiating the synthesis of leukotrienes. These lipid mediators are involved in various inflammatory responses, including bronchoconstriction, increased vascular permeability, and recruitment of immune cells to sites of injury or infection. As such, FLAPs have been identified as potential therapeutic targets for the treatment of inflammatory diseases, such as asthma, atherosclerosis, and rheumatoid arthritis.

GPI-linked proteins, eller Glycosylphosphatidylinositol-anslutna proteiner, är proteiner som är kovalent bundna till en glykanmolekyl som i sin tur är kopplad till lipider i cellytan. Denna typ av proteinansamling kallas för GPI-ankring och förekommer hos eukaryota celler.

GPI-ankringen består av en glykanstruktur med en fosfoetanolamin som är kopplad till C-terminalen på proteinet. Fosfoetanolaminmolekylen är i sin tur kovalent bundet till en lipid, vanligtvis en fosphatidylinositol (PI)-lipid, som är inkorporerad i cellytans membran.

GPI-ankrade proteiner kan ha olika funktioner, men de flesta av dem är receptorer eller enzym som är involverade i cellsignalering, cellytans organisation och interaktion med andra celler och extracellulära matrixstrukturer.

Protein-serin-treonin kinaser (PST-kinaser) är en grupp enzymer som har förmågan att katalysera överföringen av en fosfatgrupp från ATP till serin eller treonin aminosyror i proteiner. Denna process kallas fosforylering och den reglerar ofta proteinaktivitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inom cellen. PST-kinaserna spelar därför en viktig roll i cellsignalering, celldelning, apoptos och metabolism. Dereglering av dessa kinaser kan leda till olika sjukdomszustånd, exempelvis cancer.

Cellkärneproteiner är proteiner som finns i cellkärnan och utför olika funktioner där. De kan delas in i flera kategorier baserat på deras funktion, såsom strukturella protein som bildar kärnans cytoskelett och lamina, regulatoriska proteiner som kontrollerar genuttryck och replikation, och enzymproteiner som katalyserar reaktioner inne i cellkärnan. Cellkärneproteinerna är viktiga för celldelning, genreglering, signaltransduktion och andra cellulära processer.

Nitro Blue Tetrazolium (NBT) är ett reagens som används inom histologi och molekylärbiologi. Det är ett gulaktigt, vattenlösligt pulver som reduceras till en blåfärgad insolubil form av formazan när det kommer i kontakt med reduktaser, särskilt NADPH-oxidasen och andra enzymer som producerar superoxyderradikaler (O2.-).

I histologiska tillämpningar används NBT ofta för att lokalisera aktiva fosfataser eller reduktaser inom celler och vävnader. I molekylärbiologiska tillämpningar kan NBT användas för att detektera produktionen av superoxyderradikaler i celler, vilket kan vara associerat med olika sjukdomstillstånd och fysiologiska processer.

Sammanfattningsvis är Nitro Blue Tetrazolium ett reagens som används för att detektera reduktaser eller produktionen av superoxyderradikaler inom celler och vävnader.

'Illamående' är ett samlingsbegrepp för oönskade kroppsliga känslor som ofta inkluderar illamående, kräkningar, svaghet och yrsel. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, till exempel sjukdomar, infektioner, graviditet eller behandlingar som kemoterapi. Illamående kan vara ett tidigt tecken på en mag-tarmsjukdom och bör inte ignoreras. Om du upplever illamående som varar länge, är intensivt eller återkommande, rekommenderas du att söka medicinsk hjälp för att fastställa orsaken och få rätt behandling.

Protoncogeneringsproteinet c-CBL är ett protein som spelar en viktig roll i negativ reguleringen av signalsystemet för cellcykel och celldelning. Det gör detta genom att reglera aktiviteten hos olika receptorer och signalproteiner, till exempel tyrosinkinaser, som är involverade i dessa processer.

c-CBL har en E3 ubiquitinligasaktivitet, vilket betyder att det kan koppla till sig och markera andra proteiner med ubiquitinmolekyler för nedbrytning i proteasomen. Detta är ett sätt att reglera mängden av specifika proteiner inom cellen, såsom receptorer som har överaktiverats eller blivit skadade på grund av mutationer eller stressfaktorer.

c-CBL kan också interagera med aktinfilament i cytoskelettet och hjälpa till att reglera celldelningen och cellens form och rörelser. Dessutom har det visat sig ha en roll i immunsystemets funktion genom att reglera aktiviteten hos olika immunceller, såsom T-celler och B-celler.

Mutationer i c-CBL-genet kan leda till abnormalt fungerande proteiner som kan orsaka sjukdomar som cancer, inflammatoriska sjukdomar och autoimmuna sjukdomar.

Adoptive immunotherapy is a type of cancer treatment that involves the transfer of immune cells from a donor (typically the patient themselves) into the patient's body to help fight cancer. The immune cells used in adoptive immunotherapy are often T-cells, which are a type of white blood cell that plays a central role in the body's immune response.

In adoptive T-cell therapy, T-cells are first collected from the patient's blood and then genetically modified in a laboratory to recognize and target specific cancer cells. The modified T-cells are then expanded in number in the lab before being infused back into the patient's body. Once inside the patient's body, the modified T-cells can seek out and destroy cancer cells that express the targeted antigen.

Adoptive immunotherapy has shown promise as a treatment for some types of cancer, particularly blood cancers such as leukemia and lymphoma. However, more research is needed to fully understand its potential benefits and risks, and to determine which patients are most likely to benefit from this type of therapy.

EGR1, eller early growth response protein 1, är ett zinkfingerprotein som agerar som en transkriptionell faktor. Det binder till specifika DNA-sekvenser i promotorregionen av målgener och regulerar deras transkriptionsaktivitet. EGR1 spelar en viktig roll i cellcykeln, differentiering, apoptos och responses på cellyttskador, samt är involverat i flera signaltransduktionsvägar. Ändringar i EGR1-relaterade signaltransduktionsvägar har visats vara associerade med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Den medicinska termen för "blodets bakteriedödande förmåga" är "bactericidal activity of blood." Det beskriver förmågan hos blodet att döda eller inaktivera bakterier. Denna förmåga beror främst på närvaron av vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter, och deras förmåga att fagocytera (dvs. omsluta och förinta) främmande partiklar som bakterier. Dessutom kan vissa proteiner i blodplasma, till exempel komplementproteiner och defensiner, bidra till bakteriedödande verkan.

Det är viktigt att notera att blodets bakteriedödande förmåga kan variera mellan individer och kan påverkas av olika faktorer som immunförsvar, ålder, sjukdomstillstånd och läkemedelsbehandling.

"Experimentell brösttumör" är inte en etablerad medicinsk diagnos. Begreppet kan dock avse forskning relaterad till att skapa eller manipulera tumörer i brösten för att undersöka deras beteende, svar på behandling och andra aspekter av cancerbiologin. Detta görs ofta genom att använda djurmodeller, cellkulturer eller andra prekliniska modeller.

Experimentell forskning inom området bröstcancer kan handla om att undersöka olika typer av behandlingar, såsom cellterapi, immunterapi, targeted therapies och andra innovativa behandlingsmetoder. Forskningen kan även fokusera på att försöka förstå cancerutvecklingen, tillväxten och spridningen av tumörer i brösten, samt på att undersöka riskfaktorer och skyddsfaktorer för bröstcancer.

Det är viktigt att notera att experimentell forskning inte direkt appliceras på människor och att det krävs ytterligare studier och kliniska prövningar innan nya behandlingsmetoder kan användas i klinisk praxis.

Gelkromatografi (GC) är en typ av kromatografi som används för att separera, identifiera och kvantifiera små molekyler, ofta organiska föreningar. GC använder en stationär fas, som är en vätska eller en fast substans inlagd i en tunn film på ett inert material, exempelvis glas eller metall. Den stationära fasen har vanligtvis en porös struktur och består av polymerer med olika egenskaper, såsom polaritet och molekylstorlek.

Den mobila fasen i GC är en gas, ofta helium eller kväve, som förflyttar sig genom den stationära fasen och tar med sig de små molekyler som ska separeras. Varje molekyl interagerar på olika sätt med den stationära fasen beroende på dess kemiska och fysiska egenskaper, vilket leder till att vissa molekyler förflyttar sig snabbare än andra genom kolonnen. På så sätt kan en blandning av molekyler separeras i olika fraktioner som kan samlas in och analyseras ytterligare med hjälp av olika detektorer, till exempel en flammiogenerisk detektor (FID) eller en masspektrometer (MS).

GC är ett kraftfullt verktyg inom analytisk kemi och används inom många olika områden, såsom miljöanalys, livsmedelskontroll, läkemedelsutveckling och kriminalteknik.

Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.

Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.

Tumörinfiltrerande lymfocyter (TIL) refererar till en medicinsk term som beskriver när vita blodkroppar kända som lymfocyter migrerar från det blodcirkulerande systemet och infiltrerar en tumör. Dessa lymfocyter kan vara av olika typer, såsom T-celler eller B-celler, och de kan spela en viktig roll i cancerimmunologi eftersom de kan både undertrycka tumöns tillväxt och spridning genom att attackera cancercellerna eller stödja dem genom att utsöndra cytokiner och andra signalsubstanser.

TIL har blivit en aktiv forskningsområde inom cancerbehandling, särskilt inom området immunterapi, där man försöker utveckla terapier som kan förstärka den naturliga förmågan hos lymfocyterna att bekämpa cancerceller. Genom att analysera TIL-mönster och subtyper kan forskare få insikter om prognosen och sannolikheten för ett effektivt svar på immunterapi hos en individuell patient med cancer.

Rapportörgener (engelska: *reporting genes*) är inom genetiken benämning på gener som kodar för proteiner eller RNA-molekyler som har en funktion att rapportera information från cellen till omgivningen. Detta kan ske genom att de aktiverar olika signaltransduktionsvägar, exkretion av signalsubstanser eller andra mekanismer. Exempel på sådana gener inkluderar generna för cytokiner, interferoner och neuropeptider. Rapportörgener spelar en viktig roll i cellkommunikationen och koordineringen av olika fysiologiska processer i kroppen.

'Candida albicans' er en art av svamp som tilhører slæktet Candida. Den er en del av den normale bakteriefloraen i mennesket, og kan forekomme i munnens slemhinde, tarmen og skinken. I en balanse med andre mikroorganismer forårsaker den vanligvis ingen problemer.

Men under bestemte omstendigheter, som f.eks. nedsatt immunforsvar, overvægt av svampen eller skader på slemhinder, kan Candida albicans føre til infeksjoner i kroppen. Disse infeksjoner kan forekomme på huden, slemhinjer og i organer som lungene, leveren og urinveisene.

Infeksjoner orsaket av Candida albicans kalles ofte candidoinfeksjoner eller candidaes. De mest vanlige typerne er svamp i munden (orals thrush) og skedeinfeksjon hos kvinner (skedesvamp). Andre typer inkluderer invasive candidoinfeksjon, som kan være livstruende for dem med nedsatt immunforsvar, som f.eks. HIV-smittede eller personer som har undergå organtransplantasjon.

Symptomer på en candidoinfeksjon kan inkludere hvid belagt slemhinde i munden, rødhet og iritation på huden eller slemhinner, smerte under urinering eller seksuell aktivitet, og ubehag ved defekation. Behandling av candidoinfeksjoner innebærer vanligvis bruk av antimykotiske medisiner som er designert for å bekjempe svamp.

Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.

Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.

Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.

Lymfotoxin-alfa, også kjent som TNF-beta (Tumor Nekrose Faktor-beta), er ein type cytokin som produseres av aktiverte lymfocyter (hvite blodceller). Det fungerer som en signalstoff i immunsystemet og har en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og inflammasjon. Lymfotoxin-alfa kan også spille en rolle i ulike patologiske tilstander, inkludert autoimmune sykdommer og kraftige infeksjonssjukdommer.

'Sarkom' er ein begrep som brukes om å beskrive ein gruppe av kreftar som oppstår i våre kroppens støtte- og bindesystem, som inkluder bindevæv, muskler, knutar og fedttiss. Sarkomene kan utvikle seg i alle deler av kroppen, men de er mest vanlige i arms- og benen. Det finnes over 70 forskjellige typer sarkomer, og de kan variere mye i sin art og alvorlighetsgrad.

Sarkomene kan være lokaliserte til ein enkelt sted i kroppen eller de kan spre seg (metastaserer) til andre områder i kroppen, oftest til lungene eller leveren. Symptomene på sarkom kan variere, men inkluder vanligvis en vondhet, svelling eller ein klump under huden, stikk i ledd og/eller ben, trangt å sove og vektforlust.

Behandlingen av sarkom kan involvere kirurgi, strålebehandling og/eellers kjemoterapi, alt depending på typen av sarkom og hvor langt det har spred seg. Prognosen for ein person med sarkom vil avhenge av flere faktorar, inkludert typen av sarkom, stadi og behandlingsmulighetene.

"NOD" står för Non-Obese Diabetic, som är en typ av mus som är genetiskt modifierad och används i diabetesforskning. Dessa möss har en särskild genetisk bakgrund som gör dem mottagliga för att utveckla autoimmun diabetes, vilket gör dem till ett viktigt forskningsdjur inom diabetologi och immunologi. Inavlade NOD-möss används ofta i studier som undersöker mekanismerna bakom sjukdomens uppkomst och för att testa potentiala behandlingsmetoder.

En sekvensdeleción inom genetik och genomforskning är en form av genetisk mutation där en eller flera nukleotidsekvenser i DNA-molekylen tas bort. Detta orsakar en "lucka" eller en "gap" i den genetiska sekvensen, vilket kan påverka den information som kodas av genen och potentiellt leda till förändringar i proteinexpressionen eller funktionen.

Sekvensdeleter kan variera i storlek från några få baspar till stora sektioner av tusentals baspar, beroende på vilka nukleotider som är inblandade och var de finns i genomet. I vissa fall kan en sekvensdeleción leda till allvarliga sjukdomar eller medfödda defekter, medan andra typer av deleter kan vara asymptomatiska eller ha mildare effekter beroende på vilka gener som är drabbade och i vilken utsträckning de påverkas.

'Lymfocytsubset' är ett medicinskt begrepp som refererar till de olika undergrupperna av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, och var och en av dem kan delas in i flera olika undergrupper baserat på deras specifika funktioner och ytmarkörer.

B-lymfocytsubset inkluderar:

* B1-celler: som är involverade i naturlig immunitet
* B2-celler: som producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar patogener

T-lymfocytsubset inkluderar:

* CD4+ T-hjälparceller: som hjälper till att aktivera och reglera andra immunceller
* CD8+ T-cytotoxiska celler: som dödar virusinfekterade eller cancerceller
* Treg-celler (regulatoriska T-celler): som hjälper till att modulera och avreglera immunsvaret för att förhindra överreaktioner

Det finns också andra undergrupper av lymfocyter, såsom NKT-celler (naturligt kiiltande T-celler) och γδ T-celler, som har specifika funktioner i immunförsvaret.

Onkostatin M, också känt som OSM, är ett cytokin proteinet som påverkar celldelningen, cell Differentiering och apoptosen (programmerad celldöd). Det produceras av aktiverade T-celler och andra immunceller och har en komplex roll i cancerutvecklingen. I vissa fall kan Onkostatin M verka tumörhämmande genom att hämma celltillväxt och angiogenes (bildning av nya blodkärl), medan det i andra fall kan vara tumörstimulerande genom att främja cancercellers överlevnad, invasion och metastas. Dess specifika roll i cancerutvecklingen verkar bero på cancertyp och mikromiljön i tumören.

CD3-antigener är en typ av proteiner som finns på ytan av T-celler, en viktig typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunförsvaret i kroppen. CD3-antigenen består av flera olika underenheter (CD3γ, CD3δ, CD3ε och CD3ζ) som tillsammans bildar en komplex struktur på T-cellernas yta. När en T-cell aktiveras genom att binda till ett antigenpresenterande celler (APC), sker en serie signaltransduktion via CD3-komplexet, vilket leder till aktivering av T-cellen och initieringen av en immunrespons. CD3-antigener är därför viktiga markörer för att identifiera och studera T-celler in vitro och in vivo.

Fusionsproteiner är proteiner som uppstår då två eller flera genetiska sekvenser kombineras, ofta som ett resultat av en genetisk mutation eller en genetisk omskrivning. I kontexten av 'GAG-onc' fusionsproteiner, refererar det till en typ av abnormalt protein som kan bildas i vissa typer av cancer, framförallt i hematologiska maligniteter (blodcancer).

I dessa fallen är GAG ett akronym för en grupp gener som kodar för strukturella proteiner hos retrovirus, medan onc står för onkogen. En onkogen är ett gen som har potentialen att orsaka cancer när det muteras eller aktiveras på ett abnormalt sätt.

I en GAG-onc fusion kan en del av GAG-generna kombineras med en onkogen, vilket resulterar i en ny proteinsekvens som kan bidra till cancerspelets orsakande eller underhållande. Detta kan ske genom att den nya proteinkombinationen påverkar cellcykeln, apoptosen (programmerad celldöd), celldifferentiering eller andra cellulära processer på ett onormalt sätt.

Det är värt att notera att fusionsproteiner i allmänhet anses vara en undergruppering av abnorma proteiner som kan spela en roll i cancerutvecklingen och -progressionen, och de kan vara specifika för vissa typer av cancer.

CD45-antigen, även känt som leukocyte common antigen (LCA), är ett transmembrant protein som uttrycks på alla hälsa vit blodceller (leukocyter) med undantag för de äldsta typen av röda blodceller (erytrocyter). Proteinet är involverat i signaltransduktion och aktivering av cellerna. CD45-antigenet har olika isoformer beroende på cellypen, och dess uttryck kan användas för att identifiera och klassificera olika typer av leukocyter.

Högtrycksvätskekromatografi (High Performance Liquid Chromatography, HPLC) är en analytisk teknik som används för att separera, identifiera och kvantifiera enskilda komponenter i en blandning. Den bygger på att en provblandning innehållande de olika substanserna injiceras under högt tryck genom en kolonn fylld med ett stationärt material, som kan vara en flytande (reversed-phase HPLC) eller fast fas (normal-phase HPLC).

Provblandningen elueras sedan genom kolonnen med en lösningsmedel (eluent) i en kontrollerad flödeshastighet. De olika substanserna i provblandningen interagerar på olika sätt med det stationära materialet och eluenten, vilket leder till att de separeras från varandra när de passerar genom kolonnen. Detta ger upphov till en kromatogram där varje substans visas som en peak i tiden (retention time) efter det att den har eluerats ut från kolonnen.

HPLC är en mycket känslig och exakt metod som används inom många områden, till exempel för att analysera läkemedel, livsmedel, miljöprover och biologiska vätskor. Genom att jämföra retention time och peakformen med referenssubstanser kan man identifiera och kvantifiera de olika substanserna i provblandningen.

"Blodfysiologi" refererer til studiet av de funksjonelle aspektene av blodet, inkludert blodets sammensetning, oppbygning og hvordan det forander seg under forskjellige fysiologiske tilstande. Dette omfatter studiet av blodceller (som røde blodceller, hvite blodceller og trombocitter), blodplasma, koagulasjon, osmotisk trykk og andre relaterte faktorer. Blodfysiologi er en viktig del av fysiologien og medicinen, fordi blodet spiller en sentral rolle i mange kroppsfunksjoner som transport av næringsstoffer, ilt og avfall, samt i immunforsvaret og blodets koagulasjonsmekanisme.

Leukocytelastase är ett enzym som frisätts från neutrofila granulocyter, en typ av vit blodkroppar, när de är aktiverade i samband med inflammation eller infektion. Det har kapacitet att bryta ned proteiner och kan orsaka skada på vävnader under dessa förhållanden. Leukocytelastas kan mätas i laboratoriet som ett mått på inflammation och aktivering av neutrofila granulocyter, till exempel vid diagnostisering av lunginflammation eller cystisk fibros.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

"Premedicine" refererer til den akademiske forberedelse og kurspakke, som studerende normalt fulgfølger før de søger optagelse på medicinsk skole. Dette inkluderer ofte et fireårigt bachelorstudie i et relevansområde som biologi, kemi, fysik eller psykologi, samt at opfylde visse kurser og akademiske krav som forudsætning for at blive optaget på medicinsk skole. Premedicinering kan også inkludere at have eksperience i sundhedsfaglige områder gennem frivilligt arbejde, research eller andre relevante aktiviteter for at styrke en ansøgning til medicinsk skole.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

Stamcellstransplantation (SCT) är en medicinsk behandlingsmetod där patienten får en transplantation av stamceller, vanligtvis från benmärg. Stamceller är celler som har förmågan att dela sig och differensiera till olika typer av celler i kroppen.

I samband med en SCT behandlas patienten först med höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sjukdomscellerna i benmärgen. Sedan ges patienten en transplantation av friska stamceller, som börjar bygga upp en ny, frisk benmärg och producera nya, friska blodceller.

Stamcellstransplantation kan användas för att behandla olika sjukdomar, till exempel cancerformer som leukemi, lymfom och multipel myelom, samt vissa ärftliga sjukdomar som sjukdomar i blodet och immunförsvaret.

Det finns två huvudtyper av stamcellstransplantation: autolog transplantation och allogen transplantation. Vid en autolog transplantation använder man patientens egna stamceller, som har hämtats och kylfrusatts innan behandlingen med kemoterapi eller strålbehandling påbörjas. Vid en allogen transplantation använder man stamceller från en donator, vanligtvis en nära släkting till patienten, men i vissa fall kan även obesläktade donatorer användas.

In medical terms, "gener" är inte en etablerad term. Det kan ha varit meningen att stava "genetisk", som refererar till arvsanlag eller egenskaper som är ärftliga och bestäms av gener, de grundläggande enheterna i arvsmassan.

En gen är en sekvens av DNA-nukleotider som innehåller information om hur att bygga ett protein eller reglera en biokemisk process. Genetisk information kan påverka många aspekter av individens hälsa och sjukdom, inklusive risken för ärftliga sjukdomar, svar på miljöfaktorer och läkemedelsrespons.

CD7 är ett protein som finns på ytan av vissa typer av vita blodceller, särskilt T-celler och naturliga killer (NK)-celler. Det är en transmembranös receptor som tillhör immunglobulin-superfamiljen. CD7 spelar möjligen en roll i aktivering, signalering och cytotoxicitet hos T-celler och NK-celler. CD7 kan också användas som markör vid diagnostisering och klassificering av olika typer av blodcancer, till exempel T-cellslymfolymfom och adult T-cells leukemi.

Kollodion är en lösning av kolloidalt silverhalogenid i kollodion, som använts inom fotografi som ett ljuskänsligt medium. Kollodion är en viskös lösning av cellulosenitrat i etanol och eter. När kollodionslösningen påförs på ett underlag, till exempel glas, och torkar, bildas en tunna, hållbar film.

I fotografisk kontext refererar "kollodion" ofta till denna typ av fotografiska plattor, även kända som kollodiumplattor eller kollodionnegativ. De uppfanns på 1850-talet och användes flitigt inom fotografin fram till slutet av 1800-talet, då de alltmer ersattes av torra, ljuskänsliga plattor. Kollodionnegativ kännetecknas av sin höga skärpa och detaljrikedom, men processen är komplicerad eftersom plattorna måste exponeras, utvecklas och fixeras medan de ännu är fuktiga.

"Bryostatin" er en type av organiske forbindelser som initialt ble isolert fra bestemte arter av sjøsopp (latin: *Bugula neritina*). Disse forbindelsene er kjent som "macrolider" og har vært undersøkt for sin potentiale i behandlingen av kreft. Bryostatin-forbindelserne påvirker cellere ved å regulere en rekke intracellulære signalveier, inkludert de som involverer "proteinkinase C".

I medisinsk sammenhengg brukes termen "bryostatin" ofte for å referere til disse organiske forbindelser i generell, og kan være ment å beskrive noen av de spesifikke bryostatin-forbindelsene som har blitt identifisert (f.eks. bryostatin 1, bryostatin 2, osv.).

Det er viktig å nevne at bruk av bryostatiner i medisinsk behandling er fortsatt under undersøkelse og ikke er en godkjent terapi enda.

Aktiv immunterapi (aktiveret immunterapi) är en form av cancerbehandling som syftar till att stimulera patientens egna immunsvar för att bekämpa cancerceller. Detta skiljer sig från passiv immunterapi, där preparat som innehåller antikroppar eller andra immunförsvarsagenter ges till patienten för att hjälpa till att bekämpa sjukdomen.

Aktiv immunterapi kan involvera olika strategier, såsom:

1. Immuncheckpointblockad: Denna form av behandling innebär användning av monoklonala antikroppar eller andra preparat som blockerar molekylära kontrollpunkter på immuncellerna, vilket frigör deras förmåga att attackera cancerceller.

2. Cancervaccin: En typ av aktiv immunterapi är användning av vacciner designade för att stimulera patientens immunsvar mot cancerceller. Dessa vacciner kan innehålla hela eller delar av tumörceller, proteiner som uttrycks på cancercellernas yta eller andra substanser som hjälper till att aktivera immunsystemet.

3. Adoptiv cellterapi: Denna behandlingsform innebär isolation och expansion av patientens egna immunceller, ofta T-celler, i laboratoriet. Dessa celler behandlas sedan för att öka deras förmåga att känna igen och attackera cancerceller, varefter de införs tillbaka till patienten.

4. Cytokinerterapi: Cytokiner är signalmolekyler som hjälper till att koordinera immunsystemets funktion. I aktiv immunterapi kan cytokiner ges till patienten för att stärka deras immunsvar mot cancerceller.

5. Onkolytiska virusterapi: Denna behandlingsform innebär användning av virus som är specifikt designade för att infektera och döda cancerceller, vilket stimulerar ett starkt immunsvar mot tumören.

Lymfocytuttömning, även känt som lymfocytdepletion, är ett medicinskt tillstånd där individen har en lägre än normalt antal lymfocyter i cirkulerande blod. Lymfocyter är en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. Det finns tre huvudtyper av lymfocyter: T-celler, B-celler och naturliga killer (NK)-celler.

En lymfocytuttömning kan orsakas av olika faktorer, inklusive vissa sjukdomar, infektioner, immunosuppressiva behandlingar eller cancerbehandlingar som kemoterapi och strålbehandling. I vissa fall kan en lymfocytuttömning också vara ett symptom på en allvarligare underliggande sjukdom, såsom leukemi eller HIV/AIDS.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till en lymfocytuttömning, eftersom det kan öka risken för infektioner och andra komplikationer. Behandlingen beror på underliggande orsak, men kan innebära antibiotika eller antivirala läkemedel för att behandla infektioner, immunsystemstödjande behandlingar för att hjälpa kroppen att producera fler lymfocyter eller behandling av underliggande sjukdom eller tillstånd.

CC-chemokiner, eller CC-kemokinreceptorer, är en grupp cytokiner och deras respektive receptorproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Cytokiner är signalsubstanser som frisätts av celler och påverkar andra cellers beteende. Chemokinerna är en speciell typ av cytokiner som attraherar vita blodkroppar till områden där det finns inflammation eller skada.

CC-chemokiner är uppkallade efter att de har två närliggande cysteinrestaurer nära N-terminalen. De binder till G-proteinkopplade receptorer på vita blodkroppars yta och attraherar dem till områden med höga koncentrationer av CC-chemokiner. Detta hjälper till att koordinera immunförsvaret genom att samla vit blodceller till infekterade eller skadade områden i kroppen.

Exempel på CC-chemokiner inkluderar CCL2, CCL3, CCL4 och CCL5. Dessa chemokiner har visat sig spela en viktig roll i inflammation, immunförsvar och sjukdomsprocesser som cancer och autoimmuna sjukdomar.

Glukokortikoider är en grupp steroidhormoner som produceras naturligt i kroppen, framförallt i binjuremärgen. De har en rad betydelsefulla funktioner inom kroppen, men de är mest kända för sin roll i immunsystemets reglering och inflammationsrespons.

Glukokortikoider påverkar genuttrycket i celler genom att binda till glukokortikoidreceptorer, vilket leder till aktivering av olika signalvägar som kan ha både anti-inflammatoriska och immunosuppressiva effekter. Dessa hormoner kan också påverka metabolismen av kolhydrater, protein och lipider.

Exempel på naturligt förekommande glukokortikoider inkluderar kortisol och kortisone, som båda produceras i binjuremärgen under kontroll av hypofysens adrenocorticotropa hormon (ACTH). Glukokortikoider används också terapeutiskt för att behandla en rad sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tillstånd och allergier. De syntetiska glukokortikoiderna som används i medicinen inkluderar exempelvis dexametason, prednisolon och hydrokortison.

Genetic amplifier refererar till ett segment av DNA som innehåller en upprepad sekvens av baspar (nukleotider), vilket leder till en ökning av antalet kopior av ett specifikt gen. Detta fenomen kan uppstå naturligt eller induceras i laboratoriemiljö genom tekniker som PCR (polymeraskedjereaktion). Genetiska förstärkare kan användas för att öka mängden av ett visst gen, till exempel för att underlätta analys av genen eller för att producera en överrepresentation av ett protein kodat av genen.

Granulocyt-macrophage colony-stimulating cells (GM-CSFs) är typer av stamceller i benmärgen som har potentialen att differensiera till två huvudsakliga typer av vita blodkroppar: granulocyter och macrofager. Dessa celler spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att hjälpa till att bekämpa infektioner och underlätta ämnesomsättningen. Granulocyter, även kända som neutrofila granulocyter, är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att skydda kroppen mot bakterier, svampar och parasiter genom att fagocytera, eller "foga", dessa patogener. Macrofager är stora celler som finns i flera olika typer av vävnader och hjälper till att bryta ned och eliminera främmande partiklar, döda celler och andra skadliga substanser från kroppen. GM-CSFs är viktiga för att producera och underhålla en normal fungerande population av dessa två typer av vita blodkroppar.

Genistein är ett floroglucinol-derivat som tillhör isoflavonoidgruppen av flavonoider. Det förekommer naturligt i vissa växter, särskilt i sojabönor och sojaliknande produkter. Genistein är känt för sin förmåga att binda till estrogenreceptorer och har därför både agonistiska och antagonistiska effekter beroende på typen av receptor och koncentrationen. Det har också visat sig ha potential som ett kemopreventivt medel genom att hämma angiogenes och cellcykeln, och kan ha en roll i att skydda mot kardiovaskulära sjukdomar, cancer och postmenopausala symtom.

Tandresorption (eller odontoklaseri) är en medicinsk term som refererar till den process där tanden successivt bryts ned och absorberas in i käkbenet. Detta orsakas av aktiva celler, osteoklaster, som bryter ner benvävnaden runt tanden. Tandresorption kan leda till smärta, sårbarhet för karies och eventuellt förlust av tanden. Den kan vara relaterad till flera olika medicinska tillstånd, såsom tandlossning, parodontit, tumörer eller hormonella störningar. Behandlingen beror på orsaken till resorptionen och kan innebära bland annat kirurgi, mediciner eller ortodontisk behandling.

NAD+ nukleosid, också känt som nicotinamidadenindin nuclesid (NMN), är en organisk molekyl som förekommer naturligt i levande celler. Det är en direkt prekursor till NAD+ (nikotinamidadenindin dinukleotid), en viktig kofaktor som deltar i en mängd biologiska processer, inklusive energiproduktion och celldelning.

NAD+ nukleosid är ett derivat av vitamin B3 (niacin) och består av en nicotinamidadenin-grupp som är kovalent bunden till en ribos-sockergrupp. Det produceras i celler genom enzymatisk reaktion mellan nicotinamid och en ribos-5'-fosfatmolekyl, under medverkan av enzymet NMNAT (nicotinamidadenindin mononukleotid adenyltransferas).

NAD+ nukleosid har blivit ett intressant forskningsområde på senare år, eftersom studier har visat att nivåerna av NAD+ minskar med åldrande och flera sjukdomstillstånd. Genom att supplera celler med NAD+ nukleosid kan man öka nivåerna av NAD+ i cellen, vilket kan ha potentiala att förbättra hälsa och livslängd.

Sekvenshomologi hos nukleinsyror refererar till den grad av likhet i sekvensen av baspar som finns mellan två eller flera DNA- eller RNA-molekyler. När sekvenserna har en hög grad av homologi, innebär det att de delar en gemensam evolutionär historia och är relaterade till varandra.

Sekvenshomologi mäts ofta som procentsatsen av identiska baspar mellan två sekvenser, men det kan också räknas in antalet substitutioner, insertioner och deletioner som skiljer sekvenserna åt. En hög grad av sekvenshomologi kan vara ett tecken på att två gener kodar för proteiner med liknande funktioner eller att de utför samma biokemiska reaktion i olika organismer.

Det är värt att notera att när vi pratar om sekvenshomologi hos nukleinsyror, så kan det finnas både konserverade regioner och variabla regioner i sekvenserna. Konserverade regioner är de delar av sekvensen som har varit under stark selektionstryck och därför har bevarats oförändrade över tid, medan variabla regioner kan ha varierat mer under evolutionen.

Sekvenshomologi används ofta inom bioinformatik och molekylärbiologi för att undersöka evolutionära relationer mellan olika arter eller organismer, för att identifiera genar och proteiner med okänd funktion samt för att utveckla nya läkemedel och terapeutiska strategier.

'Listeria monocytogenes' är en gram-positiv, fakultativt anaerob bakterie som orsakar sjukdomen listerios och kan infektera både djur och människor. Bakterien är vanlig i naturen och kan påträffas i vatten, jord, djurs slagg och vegetabiliska livsmedel som grönsaker och frukt. Den kan även förekomma i livsmedelsförpackningar och -industrier.

Infektionen med 'Listeria monocytogenes' kallas listerios och kan ge upphov till en rad symtom, beroende på vilken del av kroppen som blir infekterad. Vid fostrets eller spädbarnets smitta kan det leda till sjukdomen granulomatosus infantiseptik (GIS), medan vuxna ofta drabbas av matförgiftning, menarvärk och feber. Äldre personer, gravida kvinnor, spädbarn och personer med nedsatt immunförsvar är särskilt känsliga för infektioner orsakade av 'Listeria monocytogenes'.

För att undvika smitta bör livsmedel behandlas noga, till exempel genom att skölja grönsaker och frukt, tillaga kött och fisk ordentligt och hålla kylskåpet ren. Gravida kvinnor bör undvika att äta råa eller halvråa livsmedel som sushi, räkor och osten av rå mjölk.

Förbehandling inför en transplantation (organ eller celler) avser vanligtvis de preparationssteget som en potential mottagare genomgår innan själva transplantationskirurgin. Detta kan innebära en kombination av medicinska, immunologiska och/eller andra behandlingsformer beroende på vilken typ av transplantation det rör sig om.

Exempel på förbehandlingar inför en transplantation kan vara:

1. Immunsupressiva behandling: Den mest vanliga formen av förbehandling är att ge immunsuppressiva läkemedel som dämpar patientens immunsvar för att minimera risken för avstötningsreaktioner mot den nya organet eller cellerna.

2. Konditionering: Vid stamcellstransplantation kan en kraftigare form av förbehandling användas, kallad konditionering. Denna process innebär att patienten ges höga doser av kemoterapi och/eller radiation för att eliminera den egna immunsystemet och skapa plats för de nya stamcellerna.

3. Screening och matchning: Innan transplantationen behöver potentiala mottagare genomgå en rad tester för att avgöra lämpningen och för att hitta den bästa donatorn. Detta kan innebära blod- och vävnadsprov, genetisk matchning och immunologisk typning.

4. Utbildning och stöd: Mottagaren får också information och stöd för att förstå de speciella aspekterna av livet efter transplantationen, inklusive behandlingsplaner, livslång immunsuppressiv terapi och livsstilsförändringar som kan vara nödvändiga för att säkerställa en framgångsrik transplantation.

'Ledhinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till en inflammation i leden, oavsett orsak. Det kan bero på en rad olika sjukdomar eller skador, såsom artrit, gikt, trauma eller infektion. Ledhinna kännetecknas ofta av smärta, ömhet, svullnad och/eller rörelsebegränsning i den drabbade leden. Behandlingen beror på orsaken till ledhinnan och kan innefatta läkemedel, fysioterapi eller i vissa fall kirurgi.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

"Cell aggregation" refererar till när celler i en population binder sig till varandra och bildar klumpar eller klasar. Detta kan ske naturligt under cellens normala utveckling och differensiering, eller som ett resultat av manipulation i laboratoriemiljö, såsom under cellkultur. Cellaggregering kan också ses i vissa patologiska tillstånd, såsom cancer, där cancerceller kan aggregera och bilda tumörer.

Neutrofil infiltrering är ett medicinskt begrepp som refererar till när neutrofiler, en typ av vit blodkropp (leukocyter), migrerar från blodomloppet och accumulerar i vävnaden. Detta händer vanligtvis som ett svar på inflammation eller infektion.

Neutrofilerna är viktiga för att bekämpa bakteriella infektioner genom att fagocytera (få in och döda) främmande mikroorganismer. När det uppstår en infektion eller skada i kroppen, släpps signalsubstanser som kallas cytokiner ut från de drabbade cellerna. Dessa cytokiner lockar neutrofilerna till inflammationsområdet och hjälper till att rekrytera dem från blodomloppet till vävnaden.

En ökad neutrofil infiltrering kan ses som ett tecken på en aktiv inflammation eller infektion i kroppen, och det kan mätas genom olika tekniker såsom histologisk färgning av vävnadsprover eller genom blodprov.

Interleukin-1 (IL-1) receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen. Dessa receptorproteiner binder specifikt till cytokinen IL-1, vilket utlöser en signaltransduktion som får cellen att svara på IL-1:s närvaro. Det finns två typer av IL-1-receptorer, IL-1R1 och IL-1R2, och de har olika funktioner. IL-1R1 är den primära receptorn som utlöser cellens svar på IL-1, medan IL-1R2 fungerar som en icke-signalerande receptor som kan binda IL-1 utan att utlösa en signal. IL-1-receptorerna spelar därför en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen, då de hjälper till att reglera produktionen av cytokiner och andra immunaktiva mediatorer.

"Antikroppar med dubbel specificitet" refererar till antikroppar som har kapaciteten att binda till två olika epitoper eller antigenstrukturer. Detta kan inträffa på naturlig väg, då vissa B-celler kan utvecklas till att producera sådana antikroppar, eller konstgjord väg i laboratoriemiljö genom tekniker som till exempel phage display. Dubbel specificitet hos antikroppar kan vara användbart inom diagnostiska och terapeutiska tillämpningar, då de kan binda till två olika mål samtidigt och på så sätt öka specificiteten och effektiviteten av behandlingen.

Zymosan är ett preparat framställt från celldelar (saccharomyces cerevisiae) av jästsvampar. Det används inom forskning som ett immunstimulerande medel, specifikt för att aktivera komplementsystemet och inducerar inflammatoriska respons. Zymosan består huvudsakligen av glukan och mannan, vilket gör det till en kraftfull stimulator av både alternativt och klassisk komplementaktivering. Det är vanligt att forskare använder zymosan i studier relaterade till immunologi, inflammation och immunmodulering.

Interferoner är en typ av signalsubstanser, eller cytokiner, som produceras och secreteras av kroppens celler, särskilt av vita blodkroppar som leukocyty och fibroblaster. Interferoner spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar mot infektioner och cancer.

Det finns tre huvudsakliga typer av interferoner: typ I, typ II och typ III. Typ I-interferoner är de mest prevalenta och inkluderar interferon-alpha (IFN-α), interferon-beta (IFN-β) och interferon-omega (IFN-ω). De produceras av celler som infekterats av virus och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen genom att aktivera andra immunceller, såsom naturliga killer (NK) celler och cytotoxiska T-celler.

Typ II-interferon, även känt som interferon-gamma (IFN-γ), produceras av T-celler och naturliga killer (NK) celler när de aktiveras av antigenpresenterande celler (APC). Typ II-interferon har en viktig roll i adaptiva immunresponser, särskilt mot intracellulära patogener som virus och protozoer.

Typ III-interferoner, även kända som interferon-lambda (IFN-λ), är strukturellt relaterade till typ I-interferoner men har en något annorlunda funktion. De produceras av epitelceller och andra celler vid mukosamembran och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen mot virusinfektioner i respirations- och tarmkanalen.

Interferoner fungerar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet, vilket aktiverar en signalkaskad som leder till induktion av en antiviral respons. Denna respons inkluderar syntesen av antivirala proteiner som blockerar virusreplikationen och presentation av virala antigener till immunsystemet. Interferoner har också andra effekter, såsom att modulera immunsvaret och påverka cellcykeln och apoptosen.

Adenovirus är en typ av virus som orsakar infektionssjukdomar hos människor och djur. Det finns över 50 olika serotyper av mänskliga adenovirus, vilka kan ge upphov till en rad olika symptom beroende på vilken typ det är som orsakar infektionen. Några vanliga sjukdomar som orsakas av adenovirus inkluderar förkylning, hosta, halsont, konjunktivit (ögoninflammation), diarré och mag-tarmloppssjuka. Vid allvarligare fall kan även lunginflammation eller hjärtsvikt uppstå. Adenovirus sprids vanligen via droppborna från sjukt persons andning, men kan också spridas via direktkontakt med infekterade personer eller via kontaminierade ytor och födoämnen.

'Säkerhet' inom medicinsk kontext refererar till förhållandena eller metoder som minskar risken för skada, smitta eller andra negativa händelser för patienter, personal och allmänheten. Det kan handla om användning av skyddsutrustning, införande av rutiner och procedurer för att förebygga olyckor eller spridning av sjukdomar, utbildning av personal kring säkerhetsfrågor samt kontinuerlig övervakning och utvärdering av dessa metoder. Säkerheten inom medicinen har som mål att skydda alla involverade parter och upprätthålla en trygg och hälsosam miljö.