'Paraprotein' er en medisinsk betegnelse for et tyndt, monoklonalt protein som dannes i forbindelse med mange former for multipel myelom, macroglobulinæmi og visse andre monoklonale gammaglobulinvilkår. Paraproteinet produceres ofte af en klonalt malign belastning af plasmaceller eller B-celler, der overproducerer et specifikt immunoglobulin (antistof) med en ukorrekt foldet struktur.

Paraproteiner kan klassificeres som enten intakte monoklonale immunglobuliner (M-proteiner) eller fragmenter heraf, såsom M-komponenter. De kan forårsage forskellige kliniske symptomer alt efter deres type og koncentration i blodet eller urinen. Nogle almindelige komplikationer inkluderer nedsat nyrefunktion, neurosensorisk skade, koagulopati, og infektion.

Laboratoriemæssigt kan paraproteiner fastslås ved hjælp af elektroforesis, som adskiller proteiner efter deres løsningsmiddelbetingede ladning og molekylarvekt. Immundefektioner eller andre sygdomme kan også resultere i paraproteinemia, men det er vigtigt at understrege at paraproteiner ikke altid er patologiske og kan findes i små mængder hos sunde individer.

'Paraproteinemia' är ett medicinskt tillstånd där det förekommer förhöjda nivåer av monoklonala immunglobuliner (proteiner) i blodet. Dessa proteiner kallas paraproteiner och produceras av en klon av onormala plasma cells, som ofta är onkologiska i natur, såsom i multipel myelom eller B-cells lymfom. Paraproteinemier kan också förekomma i benigna tillstånd, såsom monoklonala gammopathi av oklar signifikans (MGUS).

Paraproteinerna kan orsaka olika komplikationer beroende på deras typ och mängd. De kan leda till att blodet blir tjockare, vilket kan orsaka symptom som blodproppar eller blödningar. Paraproteinerna kan också avlagra sig i olika vävnader i kroppen och orsaka skada, såsom i njurarna eller nerverna.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla paraproteinemier för att förebygga komplikationer och förbättra prognosen för patienten. Behandlingen kan innefatta kemoterapi, immunterapori eller stamcellstransplantation beroende på underliggande orsak till paraproteinemin.

Pyroglobulin är ett protein som förekommer i blodet och kan vara ett tecken på en autoimmun sjukdom, framför allt kryo Global syndrom. Pyroglobulin bildas när immunsystemet producerar antikroppar mot ett annat protein i kroppen, kallat rheumatoid faktor. Vid vissa temperaturer och förhållanden kan pyroglobulinet sedan aggregera och bilda ämnesomsättningsprodukter som kan leda till inflammation och skada vävnader, särskilt i lederna.

Det är värt att notera att en ökning av pyroglobulin i blodet inte alltid innebär att en person har en sjukdom eller kommer att utveckla en sjukdom. Däremot kan ett högt nivå av pyroglobuliner vara ett tecken på att en person har en autoimmun sjukdom och behöver ytterligare undersökningar för att fastställa diagnosen.

'Blodproteinelektrofores' är en laboratorietest som används för att separera och identifiera de olika proteiner som finns i blodplasma, det vill säga den flytande delen av blodet. Testen utförs genom elektrofores, ett laboratoriemetod som skiljer proteiner baserat på deras laddning och storlek.

I en typisk blodproteinelektrofores test placeras en blodprovplasma prov taken på en gel som innehåller ett elektriskt fält. Proteinerna i plasman migrerar då genom gelen under inflytande av det elektriska fältet. De olika typerna av proteiner migrerar med olika hastigheter, beroende på deras laddning och storlek. När migrationen är klar kan man se olika proteinband på gelen som representerar de olika typerna av proteiner i blodplasma.

De viktigaste proteiner som identifieras i en blodproteinelektrofores test inkluderar albumin, alpha 1-globuliner, alpha 2-globuliner, beta-globuliner och gamma-globuliner. Albuminet är det vanligaste protein som finns i blodplasma och har en viktig funktion för att hålla vätskan inne i blodkärlen. Globulinerna är ett samlingsnamn för en grupp av proteiner som deltar i immunförsvaret och inflammationen.

Abnormaliteter i de olika proteinbanden kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller tillstånd, såsom lever- eller njursjukdomar, multipel skleros, makroglobulinemi, monoklonala gammopatier och andra immunrelaterade sjukdomar.

'Komplementanalys' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och immunologi som refererar till en upsättning av tests för att utvärdera komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i blodet som hjälper till att koordinera och stärka immunsvar. Komplementsystemet deltar i försvaret mot infektioner genom att direkt attackera mikroorganismer eller genom att rekrytera andra immunceller till platsen för en infektion.

En komplementanalys kan innehålla olika test som mäter aktiviteten och koncentrationen av olika komplementsystemproteiner, samt identifiering av eventuella autoantikroppar eller komplexa immunologiska strukturer som kan påverka komplementsystemet.

Exempel på test som kan ingå i en komplementanalys är:

* CH50 och AH50, som mäter den totala aktiviteten av klassiska och alternativa komplementaktiveringsvägar.
* C3 och C4, som mäter koncentrationerna av två viktiga komplementsystemproteiner.
* DNase 1-like antineutrophil cytoplasmic antibodies (DLANCA), som är en typ av autoantikropp som kan aktivera komplementsystemet och orsaka skada på kärlväggar.
* C3d, C4d och SC5b-9, som är markörer för aktivering av komplementsystemet och bildning av komplexa immunologiska strukturer.

En komplementanalys kan användas för att ställa diagnos, övervaka behandling eller för researchändamål inom områden som autoimmuna sjukdomar, infektionssjukdomar och transplantationsmedicin.

Waldenström's makroglobulinemi (WM) är en sällsynt typ av cancer som drabbar plasma celler, en typ av vit blodscell som producerar antikroppar. I WM överväxer plasma cellerna i benmärgen och producerar onormalt stora mängder av ett speciellt slag av antikropp, kallat IgM. Denna ökade produktion av IgM leder till en höjning av proteinhalten i blodet, vilket kan orsaka en rad symtom som exempelvis trötthet, blödningar, neuropati och nedsatt njurfunktion. WM är inte kurabel men behandlingen kan fördröja sjukdomens framskridande och förbättra patientens kvalitet på livet.

En immunsorbent är ett medel som används för att fånga upp och ta bort specifika proteiner, antibakteriella substanser eller andra molekyler ur en biologisk vätska, till exempel blod. Detta uppnås genom att koppla fast ett antigen (den specifika substansen som ska fångas upp) till en solid matrix, såsom agarosa, sefarys eller magnetiska partiklar. När vätskan passerar igenom immunsorbenten binds målproteinet till antigenet och kan därmed separeras från övriga beståndsdelar i vätskan.

Immunsorbenter används ofta inom klinisk diagnostik, forskning och behandling av olika sjukdomstillstånd, exempelvis för att renodla antikroppar, fjärmara toxiner eller skilja på olika proteiner i en biologisk vätska.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

Immunoglobuliner är proteiner som produceras av B-celler och plasma cells och har en viktig roll i immunförsvaret. De består av två identiska lätta kedjor (lambda eller kappa) och två identiska tunga kedjor (alpha, gamma, delta eller epsilon).

En lätt kedja är ett typspecifikt protein som innehåller en variabel region som kan binda till olika antigener, samt en konstant region. Lätta kedjor delas in i två klasser: lambda och kappa. Varje immunoglobulinmolekyl innehåller två identiska lätta kedjor, antingen båda är av lambda-typ eller båda är av kappa-typ.

Lätta kedjor har en molekylmassa på ungefär 25 kDa och består av en variabel region (V) och en konstant region (C). Variabla regionen innehåller tre komplementaritetsdetermineringsområden (CDR) som är involverade i antigenbindningen. Konstanta regionen består av en konstanteram, vilket gör att lätta kedjor kan kategoriseras i olika underklasser baserat på skillnader i den konstanta regionen.

I summa, immunglobulin med lätt kedja är en del av det adaptiva immunförsvaret som producerar proteiner som består av två identiska lätta kedjor och två tunga kedjor. Lätta kedjor innehåller en variabel region som kan binda till olika antigener, samt en konstant region som gör att de kan kategoriseras i olika underklasser.

Immunelektrofores (IEF) är en laboratorieteknik inom proteindelning där ett proteinblandat med ett laddat bufferämne appliceras i en gel med en konstant pH-gradient. När ett elektriskt fält appliceras kommer de olika proteinerna att röra sig genom gelen med olika hastigheter beroende på deras laddning, storlek och form. Proteinerna separerar sig i band som kan ses när gelen framkallas med en färgningsteknik såsom Coomassie Brilliant Blue eller silverfärgning.

IEF är en mycket kraftfull metod för att separera och identifiera olika proteiner, eftersom den kan skilja på proteiner som har mycket lika molekylvikter men skilda laddningar. Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att undersöka proteiner i blod, vävnader och andra biologiska fluider.

Multiple myeloma är en cancerform som utgår från plasmaceller, en typ av vit blodcell i benmärgen. Plasmaceller producerar antikroppar (immunglobuliner) som hjälper kroppen att bekämpa infektioner. Vid multipelt myelom har cancercellerna multiplicerat sig och bildat en onormalt stor mängd plasmaceller som producerar stora mängder av ett endast ett typ av antikropp (M-protein). Dessa cancerceller kan orsaka skada på ben, nedsättning av blodcellstillverkningen och andra komplikationer. Symptomen på multipelt myelom kan inkludera smärta i benen, trötthet, benbrott, infektioner och blödningar. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av blod- och urinprover, röntgenundersökningar och benmärgsbiopsi. Behandlingen kan omfatta kemoterapi, strålbehandling, stamcellstransplantation och målinriktad terapi.

'Myeloma proteiner' är ett samlingsbegrepp för oönormala proteinmolekyler som produceras i multipel myelom, en cancerform som utgår från plasmaceller i benmärgen. Dessa proteiner kallas även M-proteiner och kan delas in i två huvudkategorier:

1. Immunglobuliner (tunga kedjor): De flesta myeloma protein är fullständiga eller fragment av immunoglobuliner, som består av två tunga kedjor och två lätta kedjor. Tunga kedjor kan vara av typen IgG, IgA, IgD, IgE eller IgM.

2. Bence Jones-proteiner (lätta kedjor): Dessa är fristående lätta kedjor som inte binds till tunga kedjor. De kan hittas i urinen hos personer med multipel myelom.

Myeloma proteinerna kan orsaka skada på olika sätt, bland annat genom att störa normal produktion av andra proteiner, leda till bildning av abnormala antikroppar och orsaka nedsatt funktion hos immunsystemet.

Immunoglobulin A (IgA) är en typ av antikropp som produceras av kroppens immunsystem. Den förekommer i två former: en monomera form som finns i serum och en polymera form som förekommer i sekret, till exempel i slem, saliv, tårar, mjölke och tarmsekreteringar. IgA har en viktig roll i den lokala immuniteten och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera virus och bakterier som försöker tränga in i kroppen via slemhinnor. IgA kan också hjälpa till att reglera immunresponsen och minska inflammationen i kroppen.

Immunoglobulin G (IgG) är en typ av antikropp som produceras av B-celler i svaret på ett immunologiskt utmaning. IgG består av två lätta kedjor och två tunga kedjor, där de senare innehåller en konstant region (Fc) och en variabel region som binder till antigener.

IgG har flera funktioner, bland annat att neutralisera toxiner och virus, aktivera komplementsystemet och hjälpa till att fagocytera främmande partiklar. IgG är den vanligaste typen av antikropp i serum och har en halveringstid på ungefär 21 dagar.

Kappkedjan (Fc-delen) hos IgG kan binda till Fc-receptorer på olika celltyper, såsom neutrofiler, monocyter och makrofager. Detta leder till aktivering av dessa celler och initiering av immunförsvaret. Kappkedjan kan även binda till proteiner i komplementsystemet, vilket leder till en kaskad av reaktioner som hjälper till att eliminera främmande partiklar.

Cellulose acetate electrophoresis is a laboratory technique used to separate and analyze proteins or other charged molecules based on their charge, size, and shape. The sample is applied to a porous strip of cellulose acetate membrane, which is then placed in an electric field. The charged molecules migrate through the membrane towards the electrode with the opposite charge, with smaller and more highly charged molecules moving faster than larger or less charged ones. This allows for the separation and identification of different components in a mixture based on their electrophoretic mobility.

The technique is commonly used in biochemistry and molecular biology to analyze proteins, such as in the separation of serum proteins for diagnostic purposes, or to study protein modifications like glycosylation or phosphorylation. It can also be used to separate DNA fragments, although other electrophoresis techniques like agarose gel electrophoresis are more commonly used for this purpose.

Overall, cellulose acetate electrophoresis is a versatile and widely used technique in the analysis of biological macromolecules.

Hypergammaglobulinemia är ett medicinskt tillstånd där individen har förhöjda nivåer av immunglobuliner (gammaglobuliner) i blodet. Detta kan orsakas av olika sjukdomar eller störningar i immunsystemet, såsom infektioner, autoimmuna sjukdomar, inflammation eller cancer relaterad till plasma celler (t.ex. multipel myelom). I vissa fall kan hypergammaglobulinemi också vara asymptomatisk och upptäckas av en slump under rutinmässiga blodprover.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Kapillärelektrofores är en metod för att separera och analysera små mängder av biomolekyler, till exempel DNA, RNA eller protein, baserat på deras laddning, storlek och form. Metoden använder sig av ett kapillärt rör, som är fyllt med ett bufferlösning, där en elektrisk potential appliceras. Biomolekylerna migrerar genom kapillären under inflytande av den elektriska kraften och separeras beroende på deras elektroforesförflyttningshastighet, som i sin tur beror på deras laddning, storlek och form. Kapillärelektrofores är en mycket känslig metod och kan användas till att exempelvis detektera enskilda nukleotider eller peptider.

Kryoglobuliner är proteiner i blodplasma som aggregerar (sammanfaller) vid lägre temperaturer, vanligtvis under 37°C. De kan delas in i tre typer baserat på struktur och funktion. Kryoglobuliner av typ II och III är ofta associerade med sjukdomar som kryoglobulinemi, en autoimmun sjukdom som orsakas av abnormalt producerade immunglobuliner.

Kryoglobuliner kan leda till inflammation och skada i små blodkärlen när de precipiterar (avlagras) i kylnare delar av kroppen, vilket kan orsaka symptom som purpura (blåmärken), artralgi (ledvärk), neuropati (nervskada) och glomerulonefrit ( njursjukdom).

Det är viktigt att notera att alla individer med kryoglobulinemi har höga nivåer av kryoglobuliner i blodet, men inte alla med höga nivåer av kryoglobuliner utvecklar sjukdomen.

Immunoglobuliner (antikropp) är proteiner som produceras av B-celler och plasma cells i kroppen för att hjälpa till att bekämpa främmande ämnen som virus, bakterier och andra patogener. Det finns fem typer av immunoglobuliner: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM. Varje typ har en specifik funktion i immunförsvaret.

Lambda-kedjan (λ-kedjan) är en del av den lätta kedjan i immunoglobulinmolekylen. Den består av två polypeptidkedjor, lambda-1 och lambda-2, som är sammanbundna med disulfidbindningar. Lambda-kedjorna förekommer tillsammans med de andra lätta kedjorna, kappa-kedjorna (κ-kedjorna), i immunoglobulinmolekyler.

Lambda-kedjor är mindre vanliga än kappa-kedjor och utgör endast cirka 15-20% av alla lätta kedjor i människokroppen. De flesta immunglobuliner innehåller antingen en lambda- eller en kappa-kedja, men inte båda.

I summa kan man säga att 'Immunglobulin, lambdakedja' är en typ av antikropp som innehåller en lambda-kedja i sin lätta kedja.

Reumatoid faktor (RF) är ett antikroppsområde som kan finnas i blodet hos en del personer. Det är inte ovanligt att ha låga nivåer av reumatoid faktor utan att ha några symtom eller sjukdom. Men om någon har högre nivåer av reumatoid faktor tillsammans med vissa andra symtom, kan det vara ett tecken på en autoimmun sjukdom som kallas reumatoid artrit.

Reumatoid faktorn är inte specifik för reumatoid artrit och kan förekomma hos personer med andra sjukdomar eller infektioner. Dessutom kan en liten andel av friska individer ha höga nivåer av reumatoid faktor.

Reumatoid faktor är ett typiskt exempel på ett autoantikropp, vilket betyder att det är ett antikropp som riktar sig mot substanser i kroppen själv istället för att bekämpa främmande ämnen som virus eller bakterier. I fallet med reumatoid artrit attackerar reumatoid faktorn specifikt proteiner i lederna, vilket orsakar inflammation och skada.

Immunoglobulin idiotypes refer to the unique antigenic determinants found on the variable regions of immunoglobulin (antibody) molecules. The variable region of an antibody is responsible for recognizing and binding to specific antigens, and it is composed of several hypervariable regions that form a highly specific antigen-binding site.

Idiotypes are unique to each antibody and can be used to identify and distinguish different antibodies from one another. They are also subject to genetic recombination and mutation, which allows the immune system to generate a diverse repertoire of antibodies with different specificities.

Immunoglobulin idiotyping is a technique used to identify and characterize the idiotypes present on an antibody. This can be useful in various applications, such as identifying the specificity of an antibody, monitoring the immune response to a vaccine or infection, or diagnosing certain types of B-cell malignancies.

Immunoglobulin idiotype classifications include:

1. Idiotype: The unique antigenic determinant present on the variable region of an immunoglobulin molecule.
2. Idiotypic determinant: A specific epitope or antigenic site located within the idiotype.
3. Idiotype network: A complex network of interacting idiotypes and anti-idiotypes that play a role in regulating the immune response.
4. Anti-idiotype antibody: An antibody that recognizes and binds to an idiotype, often used as a probe for identifying specific idiotypes.
5. Private idiotype: An idiotype unique to an individual or clone of B cells.
6. Public idiotype: An idiotype shared by multiple individuals or clones of B cells in response to a common antigenic stimulus.

In a medicinsk kontext betyder "chock" ofta ett plötsligt och allvarligt tillstånd orsakat av fysisk eller psykisk stress. Det kan vara någon form of shock, som kan vara orsakad av blodförlust, infektion, allergiska reaktioner, skador på organ eller trauma. Symptomen på chock inkluderar bland annat lågt blodtryck, snabb hjärtslag, svag puls, blekhet, fuktig hud, yrsel, andningssvårigheter och medvetslöshet. Behandlingen av chock kan innebära att behandla orsaken till chocken, ge vätskor intravenöst, stödja andningen och i vissa fall använda läkemedel för att stödja hjärt- och cirkulationssystemet.

Agargelelektrofores (AGE) är en laboratorietest som används för att separera, identifiera och analysera biomolekyler, främst proteiner och nukleinsyror (DNA och RNA), baserat på deras laddning, storlek och form.

I denna metoden placeras ett prov av de molekyler som ska analyseras i en gel bestående av agaros, en naturlig polysackarid som härstammar från alger. När elektrisk spänning appliceras genom gelen migrerar de negativt laddade biomolekylerna mot den positiva polen. Proteiner och nukleinsyror med olika egenskaper migrerar i olika hastigheter, vilket orsakar en separation av molekyler baserat på deras fysiska och kemiska karaktäristika.

Efter elektrofores har genomförts kan gelen färgas för att synliggöra de separerade molekylerna, och sedan jämföras med referensmolekyler för att fastställa deras identitet och kvantitet. Denna teknik används ofta inom forskning, klinisk diagnostik och biomedicinska applikationer.

Immunoglobuliner är proteiner som produceras av B-celler och plasma cells och har en viktig roll i immunförsvaret. De består av två identiska lättkedjor och två identiska tunga kedjor, som i sin tur består av en variabel region och en konstant region.

Tunga kedjor delas in i fem olika typer: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM. Varje typ har olika funktioner och egenskaper. Tunga kedjor med "tung" vikt (IgG, IgA och IgD) innehåller fyra subuniteter i konstant regionen, medan tunga kedjor med lägre vikt (IgE och IgM) innehåller fem subuniteter.

Tunga kedjor har flera funktioner, bland annat att hjälpa till att bestämma antikroppens specifika funktion och att bidra till antikroppens förmåga att binda till olika typer av celler och patogener. De kan också aktivera komplement-systemet, som är en viktig del av immunförsvaret.

I medicinsk kontext kan immunglobulin med tung kedja användas för att behandla olika sjukdomar och tillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsyndrom.

Elektrofores är en laboratorieteknik som används för att skilja, identifiera och analysera olika biomolekyler baserat på deras laddning, storlek och form. Denna teknik är speciellt användbar för separation och analys av proteiner, DNA och RNA.

I elektrofores använder man ett elektriskt fält för att driva biomolekyler genom ett gelartat medium, som exempelvis agaros eller polyacrylamid. Laddade biomolekyler migrerar genom gelen under inflytande av det elektriska fältet, där positivt laddade molekyler (som de flesta proteiner) rör sig mot negativt polat slut, medan negativt laddade molekyler (som DNA och RNA) rör sig mot positivt polat slut.

Protein elektrofores använder ofta SDS-PAGE (Sodium dodecyl sulfate polyacrylamide gel electrophoresis) tekniken, där proteiner denatureras och får en standardiserad negativ laddning med hjälp av detergenten SDS. Dessa proteinmolekyler separeras sedan baserat på deras molekylmassa under elektrofores. Efter separationen kan proteiner visualiseras med hjälp av färgning, exempelvis med komplexa formationer med koagulering av proteinbindande färgämnen som Coomassie Brilliant Blue eller silverfärgning.

DNA-elektrofores använder ofta agaros geler och kan användas för att separera DNA-fragment baserat på deras storlek. Små fragment migrerar snabbare igenom gelen än stora fragment, vilket möjliggör separation av DNA-fragment med olika storlekar. Efter elektroforesen kan DNA visualiseras med hjälp av fluorescensfärgning eller radioaktiv markering.

"Encyclopedias are comprehensive reference works containing information on a wide range of topics. They are typically organized in alphabetical order and provide concise summaries of facts, concepts, and knowledge in various fields such as science, history, literature, philosophy, and arts. The principles behind the creation of encyclopedias include accuracy, objectivity, and authority, with contributions from experts in their respective fields. Encyclopedias serve as a valuable resource for researchers, students, and general readers seeking reliable information on a wide array of subjects."

MedlinePlus är en webbplats som tillhandahålls och underhålls av US National Library of Medicine (NLM), som är en del av National Institutes of Health (NIH). MedlinePlus erbjuder information om sjukdomar, förhållanden, terapier, läkemedel och preventiva omsorgsmått på ett tillgängligt, opartiskt och trovärdigt sätt. Innehållet på webbplatsen är skrivet på enkel engelska och spanska och inkluderar artiklar, videor, illustrationer, hälsorelaterade nyheter och information om kliniska prövningar.

MedlinePlus sammanställer information från American National Institutes of Health och andra välrenommerade organisationer och har som mål att erbjuda en neutral och opartisk resurs för allmänheten, patienter, familjer och vårdpersonal. Innehållet på webbplatsen genomgår en granskning av experter för att säkerställa att den är korrekt, aktuell och tillförlitlig.