Paraneoplastiska syndrom definieras som en skada på eller en funktionsstörning i en organsystem, orsakad av tumörrelaterade substanser (till exempel hormoner eller antikroppar) istället för direkta mekanismen som tumören utövar på omgivande vävnader. Dessa syndrom kan uppstå i samband med olika typer av cancer och kan vara ett tidigt tecken på malignitet, även innan sjukdomen har spridit sig till andra delar av kroppen.
Paraneoplastisk nervsystemssyndrom (PNS) definieras som en grupp neurologiska symtom och tecken orsakade av fjärrställd cancer, där symptomen beror på autoimmunreaktioner mot tumörernas produktion av onkoproteiner istället för direkt inverkan från själva cancern eller metastaser.
Paraneoplastisk polyneuropati (PNP) är en komplikation till cancer, där patienten utvecklar en nervskada orsakad av den immunologiska responsen mot tumören. Detta skiljer sig från en direkt nervskada som kan orsakas av själva tumören eller dess behandling.
Paraneoplasmtisk cerebellär degeneration (PCD) är en sällsynt neurologisk komplikation till cancer, där antikroppar eller andra signalsubstanser som produceras av tumören orsakar skada på cerebellum, den del av hjärnan som styr koordinationen av rörelser och balansen. Detta leder till symtom som exempelvis koordinationssvårigheter, sluddrighet i talet och svårt att fokusera blicken. PCD kan vara en förstadie till cancer och upptäckten av antikroppar eller tumör kan leda till tidigare identifiering och behandling av underliggande cancer.
En autoimmun sjukdom som kännetecknas av svaghet och utmattningstendens i proximala muskler, särskilt i bäckengördeln, benen, bålen och skuldergördeln, medan ögonmusklerna förblir relativt opåverkade. Småcelligt karcinom i lungorna är en vanlig komplikation, men även andra elakartade tillstånd och autoimmuna sjukdomar kan ingå. Muskelsvagheten beror på försämrad signalöverföring vid nerv-muskelkontakten. Bristande presynaptisk kalciumkanalfunktion leder till att för lite acetylkolin frigörs i förhållande till nervretningen.
Paraneoplastic syndromes are a group of rare conditions that occur in some people with cancer. These syndromes are caused by substances that the tumor produces, called hormones or biologic response modifiers, which can cause symptoms and signs outside of the area where the tumor is located.
'Secondary hypertrophic osteoarthropathy' is a medical condition characterized by abnormal growth and changes in the bones and joints, which occurs as a secondary response to an underlying disease process, often involving chronic hypoxia or inflammation, such as lung diseases, cancer, or certain types of heart disease.
Hyponatremi och saltförlust via njurarna pga kroppsvätskeövertryck till följd av ihållande frisättning av vasopressiner (dvs antidiuretiskt hormon, ADH), trots avsaknad av nödvändiga stimuli. Tillstånd förknippade med detta omfattar medicineringseffekter, hjärnhinneinflammation, skallskada, hjärninflammation, cerebrovaskulära sjukdomar, hydrocefalus, lunginflammation, astma, sköldkörtelsjukdomar och andra tillstånd. Detta syndrom kan även vara idiopatiskt eller bero på ektopisk produktion (utanför hypofysen) av ADH.
Paraneoplastisk endokrinet syndrom (PES) refererar till en grupp av symptom som orsakas av överproduktion eller underproduktion av hormoner orsakade av cancer, även när tumören inte direkt påverkar endokrina organ. Detta skiljer sig från situationen då själva cancern eller dess behandling direkt stör endokrina funktion, till exempel när sköldkörteln infiltreras av cancer eller när strålbehandling skadar sköldkörteln. PES kan vara en första indikation på en dold malignitet och kräver därför uppmärksamhet från vården.
Leukocytosis är ett medicinskt tillstånd där individen har en ökad andel vita blodkroppar (leukocyter) i blodet, vanligtvis över 11 000 leukocyter per Mikroliter (µL) av blod. Normalvärdet för vuxna varierar mellan länder och laboratorier, men ofta anges gränsen för leukocytos på cirka 11 000-12 000 leukocyter/µL. Leukocytos kan orsakas av olika sjukdomar eller tillstånd, såsom infektioner, inflammation, cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är viktigt att utreda orsaken till leukocytos för att ge adekvat behandling.
Onormalt höga halter av kalcium i blodet.
En allmän term för att beskriva inflammation i hjärnan och ryggmärgen, ofta avseende en pågående infektion, men även vid ett antal autoimmuna tillstånd eller toxiska/metabola tillstånd. I litteraturen används termen i stor utsträckning med samma innebörd som encefalit. Syn. encefalomyelit.
Ett syndrom är en samling av symtom och fysiska tecken som tillsammans utgör en specifik sjukdomsbild eller medicinskt tillstånd. Syndromet kan bero på olika orsaker, inklusive genetiska faktorer, infektioner, miljöfaktorer eller kombinationen av flera faktorer. I vissa fall kan syndromet vara ett förstadium till en specifik diagnos, medan det i andra fall kan representera en slutgiltig diagnos. Exempel på välkända syndrom inkluderar Downs syndrom, Kussmauls andning och Metaboliskt syndrom.
Myxosarcom är en sällsynt typ av mjuk tumör (sarcom) som vanligtvis utvecklas i vävnader som innehåller bindväv, såsom muskler och bindeväv runt blodkärl. Tumören karakteriseras av att den består av celler som producerar myxoid substans (en slags slemmig massa). Myxosarkom tenderar att växa långsamt, men kan fortfarande vara invasiv och sprida sig till andra delar av kroppen. Behandlingen innefattar ofta kirurgi för att avlägsna tumören, möjligen i kombination med strålbehandning eller kemoterapi beroende på graden och spridningen av cancern.
Ett paraneoplastiskt syndrom som kännetecknas av nedbrytning av nervceller i den mediala tinningsloben. Till de kliniska sjukdomsdragen hör beteendeförändringar, hallucinationer, förlust av korttidsminne, förlorad lukt- och smakförnimmelse, samt demens. Cirkulerande antikroppar mot nervceller (anti-Hu, även kallade ANNA 1) och småcelliga lungkarcinom är ofta förknippade med detta tillstånd.
Sjukdomar som påverkar lillhjärnans struktur och funktioner. De viktigaste symtomen på funktionsrubbning i lillhjärnan är dysmetri, ataktisk gång och muskelslapphet.
I en enkel mening kan 'tympanum' definieras som den membranösä hinna som skiljer det yttre och mittöronet inne i örat hos människor och andra djur. Detta tunt skikt av vävnad fungerar som en vibrerande struktur när ljudvågor når örat, vilket i sin tur initierar hörprocessen.
'Okulära motilitetsrubbningar' refererar till ovanliga eller störda rörelser hos ögonen, inklusive saknaden av förmågan att fokusera, röra ögonen koordinerat eller hålla dem i en rät position.
Sjukliga förändringar i de endokrina körtlarna och sjukdomar till följd av onormala hormonnivåer.
Polymyositis är en autoimmun sjukdom som orsakar inflammation och skada i skelettmusklerna, vilket leder till svaghet och smärta. Det karakteriseras av symmetrisk proximal muskelsvaghet (nära kroppens mitt) och ökat muskelinflammation som kan ses vid biopsi. Polymyositis kan också vara associerad med andra autoimmuna sjukdomar, cancer eller infektioner.
Allmänt illabefinnande, undernäring och viktminskning, oftast i samband med kronisk sjukdom. Syn. kakexi.
Döden som resultat av en sjukdom hos en individ, redovisad i en enskild fallbeskrivning eller i ett begränsat antal patienter. Begreppet får ej förväxlas med döden som livets fysiologiska upphörande eller med mortalitet (dödlighet), som är ett epidemiologiskt eller statistiskt begrepp.
Onormalt låga halter av fosfater i blodet. Kliniska symtom är hemolys, orkeslöshet, svaghet och kramper. Tillståndet kan förekomma i samband med hyperparatyreos, rakit, osteomalaci och olika njurkanalsmissbildningar.
Tympanomastoid tumörer, även kända som akustikurina eller vestibularis schwannomer, är benigna nervcellstumörer som utvecklas från det balancesensoriska nervus VIII (nervus vestibulocochlearis) i inneröronet och kan komprimera kranialnerven och hjärnan om de växer tillräckligt stora.
'Nervsystemets sjukdomar' är en samlingsbeteckning för en mängd olika tillstånd som påverkar hjärnan, ryggmärgen och nerverna, vilket kan leda till problem med rörelse, sensorisk perception, kognition, emotion och beteende.
Recoverin är ett protein som finns i retina (nervcellager) i ögat hos ryggradsdjur. Proteinet spelar en viktig roll inom synsinnet genom att hjälpa till att reglera aktiviteten hos en grupp enzymer som kallas för G-proteinkopplade receptor kinaser (GRK). Dessa enzymer är involverade i processen där ljuskänsliga pigmentmolekyler i syncellerna (rods och cones) blir aktiverade av ljus och sedan desaktiveras så att de kan återgå till sin ursprungliga, icke-aktiverade form.
Bisköldkörtelhormon-relaterat protein (Inhibin B) är ett glykoprotein hormon som produceras av spermatozygter i testiklarna och hämmar produktionen av födelsekontrollhormonet folikelstimulerande hormon (FSH) i hypofysen.
Cancer eller tumörer i överkäken.
Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.
En subakut eller kronisk muskel- och hudinflammation, kännetecknad av muskelsvaghet proximalt och typiska hudutslag. Sjukdomen förekommer ungefär lika ofta hos barn som hos vuxna. Hudåkomman har oftast formen av lilaaktiga utslag (eller mer sällan flagnande dermatit) på näsa, kinder, panna, överkropp och armar. Tillståndet är förknippat med komplementförmedlad, intramuskulär mikroangiopati, med förlust av kapillärer, muskelischemi, muskelfibernekros och perifascikulär atrofi. Hos barn har sjukdomen benägenhet att utvecklas till systemisk vaskulit (kärlväggsinflammation). Dermatomyosit kan uppträda tillsammans med maligna tumörer.
En anaplastisk, svårt elakartad och vanligtvis bronkogen cancer, bestående av små, äggformade celler med sparsam neoplastisk vävnad. Typiskt är den kraftigt basofila kärnan och avsaknaden av eller svå ridentifierade nukleoler. Småcelligt karcinom förekommer tillsammans med andra typer av lungcancer och kan särskiljas genom sina distinkta, biologiska egenskaper, sin reaktion på kemoterapeutika och s trålningsbehandling, och sin benägenhet att utveckla öppna eller subkliniska metastaser, vilket ofta omöjliggör kirurgisk behandling.
Cancersjukdom i lungorna.
Neuromuskulära sjukdomar är en grupp med störningar som påverkar nervsystemet och muskelsystemet, inklusive nerverna som kontrollerar muskelrörelser och de muskler de styr.
I en enkel mening kan "Hu-antigener" definieras som molekyler, vanligtvis proteiner eller kolhydrater, som finns på eller i ytan av mänskliga celler och som kan binda specifika antikroppar eller andra immunsvarsceller. Dessa antigener är viktiga för att utveckla immunförsvar mot infektioner och sjukdomar, men de kan också spela en roll i autoimmuna sjukdomar och transplantationsmedicin.
Stiff-Man Syndrome (SMS) är en mycket sällsynt neurologisk sjukdom som kännetecknas av stelhet, spasmer och kramp i muskler, främst i bålen och benen. Symptomen förvärras vanligtvis vid stress, rörelse eller beröring. I allvarliga fall kan det vara svårt att gå, stå upprätt eller sitta stilla. SMS orsakas av en autoimmun reaktion där den egna kroppens immunförsvar attackerar och skadar betämliga celler i ryggmärgen som producerar GABA (gamma-aminobutyrsyra), ett signalsubstans som hjälper till att lugna ner nervsystemet. Detta leder till en onormalt hög aktivitet i muskelns nerver och därmed stelhet och kramp. SMS drabbar vanligtvis män och kvinnor i medelåldern, men kan även förekomma hos barn. Behandlingen
Opsoclonus-myoclonus syndrome (OMS) is a rare neurological disorder characterized by involuntary, rapid, multidirectional eye movements (opsoclonus) and brief, shock-like muscle jerks (myoclonus). These symptoms often occur together, but can also present separately. OMS can affect both children and adults, and while the exact cause is not always known, it can be associated with underlying conditions such as cancer or viral infections. In some cases, OMS may resolve on its own, but others may require treatment to manage symptoms and address any underlying causes.
Pemphigus är en grupp autoimmuna hudsjukdomar som karaktäriseras av blåsor och sår på huden och slemhinnor, orsakade av antikroppars attack mot desmoglein-proteiner som håller samman hudcellerna.

Paraneoplastisk syndrom är en grupp symtom och sjukdomstillstånd som orsakas av substanser som produceras av cancerceller eller av den immunologiska responsen på cancer, istället för att vara direkta resultat av cancercellernas invasion och spridning. Dessa syndrom kan påverka olika organ och system i kroppen, inklusive nervsystemet, endokrina systemet, muskulatur och hud. Paraneoplastiska syndrom kan vara en indikation på att cancer finns eller har funnits, och det är viktigt att diagnostisera och behandla både sjukdomen och dess underliggande orsak, i detta fall cancer.

Paraneoplastiska syndrom är en grupp symtom och sjukdomar som orsakas av att cancerceller producerar antikroppar eller andra substanser som påverkar kroppens normala funktion. När det gäller nervsystemet kan paraneoplastiska syndrom orsaka en rad olika symtom, beroende på vilka nerver eller delar av centrala nervsystemet som påverkas.

Exempel på paraneoplastiska syndrom i nervsystemet inkluderar:

1. Perifera neuropati: Skador på de perifera nerverna som kan orsaka känsel- eller smärtsensationsförluster, muskelsvaghet eller kramp.
2. Encefalit: Irritation och inflammation av hjärnbarken som kan orsaka symtom som huvudvärk, feber, förvirring, minnesförlust, humörsvängningar och i vissa fall till och med koma.
3. Myelopati: Skador på ryggmärgen som kan orsaka muskelsvaghet, känselbortfall eller koordinationsproblem.
4. Autonom nervsystemsskada: Skador på det autonoma nervsystemet som kan orsaka symtom som blodtrycksfall, svettningar, pupillförändringar och urinvägs- eller tarmfunktionsstörningar.
5. Limbiska encefalit: En sällsynt form av encefalit som kan orsaka förvirring, minnesförlust, humörsvängningar och i vissa fall epilepsi.

Det är viktigt att notera att paraneoplastiska syndrom inte är cancer själva, utan snarare en komplikation till följd av cancerns påverkan på kroppen. Behandlingen av paraneoplastiska syndrom inkluderar ofta behandling av underliggande cancer samt symtomatisk behandling för att lindra de både mentala och fysiska symptomen som orsakas av sjukdomen.

Paraneoplastisk polyneuropati (PNP) är en komplikation till cancer, där den tumörburna sjukdomen orsakar en autoimmun reaktion som skadar nervsystemet. Detta leder till en symmetrisk och progressiv neuropati, det vill säga en skada på de perifera nerverna som förmedlar känsel- och rörelsefunktioner i kroppen.

Symptomen på paraneoplastisk polyneuropati kan inkludera:

* Sensorisk neuropati: Förlust av känsel, smärta och temperaturkänslighet, ofta i händer och fötter först.
* Motorisk neuropati: Svaghet eller förlamning i muskler, också vanligtvis börjar i extremiteterna.
* Autonoma nervsystemssymptom: Hjärtrytmrubbningar, svårigheter att svälja, tarm- och blåshindersjukdomar.

Paraneoplastisk polyneuropati kan förekomma i samband med olika cancerformer, exempelvis småcellig lungcancer, bröstcancer, lymfom och multipel myelom. Behandlingen av paraneoplastisk polyneuropati inriktar sig på att behandla den underliggande cancertumören, ofta med kemoterapi, strålbehandling eller immunterapi. I vissa fall kan även symtomspecifik behandling vara aktuell, exempelvis fysioterapi och smärtbehandling.

Paraneoplastisk cerebellär degeneration (PCD) är ett sällsynt tillstånd där patienten utvecklar neurologiska symtom orsakade av en autoimmun reaktion mot tumörer i kroppen. Detta sker när antikroppar som produceras för att bekämpa cancercellerna istället attackerar hjärnbarken (cerebellum) och orsakar en degeneration av nervcellerna där.

PCD kan föregå diagnosen av underliggande cancer eller uppstå samtidigt som cancer. Det är vanligtast associerat med tumörer i lungorna, bröstet, ovarierna och tungan. Symtomen på PCD inkluderar koordinationssvårigheter, sluddrighet i talet, svårigheter att gå och balansera samt nystagmus (osäker blickrörelse).

Det är viktigt att diagnostisera PCD tidigt och behandla underliggande cancer för att förhindra fortsatt skada på hjärnbarken. Behandlingen av PCD kan innebära immunosuppressiva läkemedel, men prognosen är ofta dålig eftersom skadan på nervcellerna i hjärnbarken kan vara irreversibel.

Lambert-Eaton myasthenic syndrome (LEMS) är en autoimmun neuromuskulär störning som orsakas av antikroppar som stör signalöverföringen mellan nervceller och muskelceller. Detta leder till svaghet och trötthet i skelettmuskulatur, särskilt i benen och armar.

I LEMS kan antikropparna rikta sig mot voltagegated kalciumkanaler (VGCC) på presynaptiska terminaler av neuron som förmedlar impulser till muskelceller. Detta resulterar i en nedsatt frisättning av acetylkolin, en signalsubstans som behövs för att aktivera muskeln.

LEMS kan förekomma ensamt eller i kombination med cancer, särskilt småcellig lungcancer. Den kan också vara relaterad till andra autoimmuna sjukdomar. Behandlingen av LEMS inkluderar behandling av underliggande sjukdom (om det finns en), symtomatisk behandling med läkemedel som ökar frisättningen av acetylkolin och immunmodulerande behandling för att reducera autoimmuna reaktioner.

Paraneoplastic syndromes are a group of rare disorders that occur in some patients with cancer. These syndromes are caused by substances (like antibodies or hormones) produced by the tumor that affect distant organs and tissues. Paraneoplastic ocular syndromes refer to those affecting the eye or vision.

Paraneoplastic ocular syndromes can include:

1. Paraneoplastic retinopathy (PNR): A degeneration of the retina caused by an immune response against cancer antigens that cross-react with retinal proteins. This can lead to symptoms such as visual loss, night blindness, and light sensitivity.
2. Paraneoplastic optic neuritis: Inflammation of the optic nerve resulting from an autoimmune reaction triggered by a cancer. It can cause sudden vision loss in one or both eyes.
3. Cancer-associated retinopathy (CAR): A degenerative disorder affecting the photoreceptors and retinal pigment epithelium, caused by antibodies against tumor antigens that cross-react with retinal proteins. Symptoms include progressive vision loss, night blindness, and visual field defects.
4. Melanoma-associated retinopathy (MAR): A rare paraneoplastic syndrome associated with melanoma, characterized by night blindness, visual loss, and photopsias (flashes of light).
5. Opsoclonus-myoclonus syndrome: A neurological disorder characterized by rapid, involuntary eye movements (opsoclonus) and muscle jerks (myoclonus), which can be associated with various cancers, including breast, lung, and ovarian cancer.

These syndromes are often difficult to diagnose due to their rarity and the nonspecific nature of symptoms. A definitive diagnosis typically requires a combination of clinical evaluation, imaging studies, and laboratory tests, such as detecting specific antibodies in the blood or cerebrospinal fluid. Treatment usually involves managing the underlying cancer and may include immunosuppressive therapy to control the autoimmune response.

Osteoartropati, sekundär hypertrofisk, är en medicinsk term som refererar till en särskild typ av skelettförändring som kan uppstå som en komplikation till vissa sjukdomar eller skador. Den primära orsaken till denna förändring är en långvarig och pågående mekanisk belastning på ett led, vilket leder till en progressiv förstoring (hypertrofi) av benvävnören i det drabbade området.

Den sekundära hypertrofiska osteoartropatin kännetecknas av formationen av osteofyter, eller knölar, vid ledens yta, som är ett resultat av den pågående benvävnösbildningen. Dessa förändringar kan leda till smärta, stelhet och funktionsnedsättning i det drabbade ledet.

Denna typ av osteoartropati kan ses hos personer med vissa sjukdomar som exempelvis ledgångsreumatism, artros, eller efter en skada som påverkat ett led under en längre tid. Behandlingen av den sekundära hypertrofiska osteoartropatin inriktas vanligtvis på att behandla den underliggande sjukdomen eller skadan, samt att lindra smärtan och förbättra funktionen i det drabbade ledet.

SIADH står för "Syndrome of Inappropriate Antidiuretic Hormone secretion" och är ett endokrint syndrom som orsakas av överdrivet utsöndring av antidiuretiskt hormon (ADH) från neurohypofysen i hjärnan. Detta leder till en ökad vattenåterupptagning i njurarna och en minskad urinproduktion, vilket kan leda till ödem och elektrolytbrist, särskilt natriumbrist (hyponatremi).

Symptomen på SIADH kan variera beroende på graden av hyponatremi och kan inkludera illamående, kräkningar, huvudvärk, yrsel, förvirring, apati, konfusion, letargi, muskelkramp och i allvarliga fall till och med koma.

SIADH kan ha många olika orsaker, såsom tumörer, infektioner, lunginflammation, trauma, operationer, mediciner och andra sjukdomar som påverkar hjärnan eller njurarna. Behandlingen av SIADH beror på dess underliggande orsak och kan innebära vattentrycksförändring, restriktion av vattenintaget, behandling av underliggande sjukdom eller i vissa fall mediciner som minskar ADH-utsöndringen.

Paraneoplastiska endokrina syndrom (PES) definieras som en grupp av symptom orsakade av oväntad produktion av hormoner eller andra biologiskt aktiva substanser från cancerceller, vilket leder till en störning i kroppens homeostas. Detta skiljer sig från den vanliga situationen där cancer kan orsaka symptom genom att invadera och förstöra vävnader eller metastaserar till andra delar av kroppen.

PES kan förekomma i samband med många olika typer av cancer, men de är vanligare vid visstida cancersjukdomar som småcellig lungcancer, endokrina cancer och lymfom. Symptomen på PES varierar beroende på vilket hormon eller substans som överproduceras, men kan inkludera bland annat hyperglykemi (högt blodsocker), hypokalcemi (lågt kalciumnivå i blodet), Cushings syndrom och syndrom X.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla PES så snart som möjligt, eftersom det kan förbättra patientens prognos och livskvalitet. Behandlingen av PES består ofta av att behandla den underliggande cancersjukdomen, men i vissa fall kan även specifik behandling av hormonstörningen vara nödvändig.

Leukocytosis är ett tillstånd där det uppmätts ett ökat antal vita blodkroppar (leukocyter) i blodet. Normalvärdet för vuxna ligger vanligtvis mellan 4 000 och 11 000 leukocyter per Mikroliter (μL). Om det uppmätts mer än 11 000 leukocyter per μL talar man om leukocytos. Leukocytos kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, till exempel infektioner, inflammation eller cancer.

Hyperkalcemi definieras som ett medicinskt tillstånd där individen har för höga nivåer kalcium i blodet (serumkalcium). Normalvärdet för serumkalcium ligger vanligtvis mellan 2,2-2,6 mmol/L eller 8,8-10,4 mg/dL. Hyperkalcemi anses vara när serumkalciumnivåerna överstiger 2,6 mmol/L eller 10,4 mg/dL.

Detta tillstånd kan orsakas av olika sjukdomar och störningar i kroppen, exempelvis överfunktion av bisköldkörteln (hyperparatyreoidism), nedsatt njurfunktion, vissa cancerformer, eller som en biverkan till vissa läkemedel. Symptomen på hyperkalcemi kan variera från milda till allvarliga och inkluderar bland annat trötthet, muskelvärk, mag-tarmlöpningar, förvirring, och i allvarliga fall kan det leda till komplikationer som hjärtrytmrubbningar.

Hjärn- och ryggmärgsinflammation, även känd som meningit, är en infektion som orsakas av virus eller bakterier och som orsakar inflammation i huden som täcker hjärnan och ryggmärgen (hårda meningerna). Den kan också leda till inflammation i det omgivande vävnaden och i hjärnan själv.

Meningit kan orsaka allvarliga symptom, inklusive hög feber, intensiva huvudvärk, kräkningar, stelhet i nacken, yrsel, förvirring, ljuskänslighet och ibland hudutslag. I vissa fall kan meningit leda till livshotande komplikationer, såsom hjärnskador, blodförgiftning eller dödsfall om den inte behandlas omedelbart.

Det är viktigt att söka medicinsk vård omedelbart om man misstänker meningit, eftersom en tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen betydligt. Behandlingen av meningit beror på vilken typ av infektion som orsakar den och kan innefatta antibiotika eller antivirala läkemedel, samt stödjande vård för att hantera symtom och komplikationer.

'Syndrom' er et begreb, der anvendes indenfor medicin og betegner en samling af symptomer, tegn og/eller læsioner, der ofte forekommer sammen. Et syndrom repræsenterer dermed en særlig klinisk præsentation eller et mønster af sygdomsmanifestationer, men adskiller sig fra en specifik diagnose, da årsagen til syndromet ikke nødvendigvis er klar.

Et eksempel på et syndrom er Down-syndromet, der karakteriseres ved en unormal kromosomalt fordeling (trisomi 21), hvilket resulterer i en række fysiske og mentale egenskaber og udviklingsmæssige forsinkelser. Andre eksempler inkluderer Klinefelters syndrom, Cushings syndrom og Marfans syndrom.

Myxosarkom är en typ av sällsynt cancer som drabbar mjuk bindväv och kallas även för myxom eller gelé tumör. Denna typ av cancersmitta orsakas vanligtvis av små parasitiska djur, så kallade Myxospora, som infekterar värden via föda eller vatten. Myxosarkom är mest vanligt förekommande hos fiskar och amfibier men kan även drabba andra djurslag inklusive människor, dock mycket sällsynt.

Tumören består av celler som bildar en geléartad substans och växer långsamt över tiden. Symptomen på Myxosarkom kan variera beroende på vilket område i kroppen tumören har bildats, men kan inkludera svullnader, smärta eller funktionsstörningar i det drabbade området. Behandlingen av Myxosarkom består oftast av kirurgiskt avlägsnande av tumören, men cancer kan återkomma efter behandlingen.

Limbisk encefalit är en autoimmun inflammatorisk hjärnsjukdom som orsakas av att kroppens immunförsvar felaktigt angriper det limbiska systemet, en del av hjärnan som styr emotionella respons, minne och beteende. Sjukdomen kan vara associerad med antikroppar mot cellmembranproteinet VGKC (voltagegated potassium channel). Symptomen på limbisk encefalit kan inkludera:

* Krampanfall
* Förändringar i beteende och personlighet
* Förvirring och minnesförlust
* Hallucinationer
* Ökad aggressivitet eller irritabilitet
* Epileptiska anfall
* Talsvårigheter
* Muskelrelaxering (hypoton)
* Ökat sömnbehov

Limbisk encefalit kan drabba personer av alla åldrar, men den är vanligare hos unga vuxna och barn. Behandlingen för limbisk encefalit består ofta av immunmodulerande terapi, som kortikosteroider, immunglobulin eller plasmautbyte, samt antiepileptika för att kontrollera epileptiska anfall. I vissa fall kan också behandling med immunosuppressiva läkemedel vara nödvändig.

"Lillhjärnans sjukdomar" (eng. "Degenerative diseases of the cerebellum") är en grupp neurologiska tillstånd som kännetecknas av skada och degeneration i lillhjärnan, en del av hjärnan som har stor betydelse för koordineringen av rörelser och balans.

Här är några exempel på vanliga sjukdomar som kan drabba lillhjärnan:

1. Spinocebellära ataxi (SCA): Detta är en grupp arvsmassbaserade sjukdomar som orsakas av defekter i specifika gener. Sjukdomen kännetecknas av progressiv förlust av koordination och balans, bland annat.
2. Friedreichs ataxi (FRDA): Detta är en arvsmassbaserad sjukdom som orsakas av defekter i FRATAXIN-genen. Sjukdomen kännetecknas av progressiv förlust av koordination och balans, muskelsvaghet, hjärtproblem och annan skada på nervsystemet.
3. Multipel systematrofi (MSA): Detta är en neurologisk sjukdom som orsakas av degeneration i flera delar av det centrala nervsystemet, inklusive lillhjärnan. Sjukdomen kännetecknas av progressiv förlust av koordination och balans, muskelsvaghet, autonoma symptom (som blodtrycks- och svettningsförändringar) och andra neurologiska symptom.
4. Progressiv supranukleär pares: Detta är en neurologisk sjukdom som orsakas av degeneration i specifika delar av hjärnan, inklusive lillhjärnan. Sjukdomen kännetecknas av progressiv förlust av muskelkontroll och koordination, bland annat svårigheter att röra ögonen och att svälja.
5. Creutzfeldt-Jakob sjukdom: Detta är en dödlig neurologisk sjukdom som orsakas av prioner (proteiner som har förvridit sig till en skadlig form). Sjukdomen kännetecknas av snabb progressiv demens, muskelsvaghet, koordinationssvårigheter och andra neurologiska symptom.

Det är viktigt att notera att det finns många andra sjukdomar som kan orsaka liknande symptom som ovan nämnta sjukdomar. Om du eller någon i din närhet upplever några av dessa symptom bör ni söka vård och få en korrekt diagnos från en läkare.

Tympani, eller tympanon, är den membran som skiljer mellan yttre och mittersta öronghangaren (övre och nedre delarna av örat). Det kallas också trombmembranet eftersom det vibrer när ljudvågorna träffar det, liknas ofta med en trumma. Membranet är cirka 80-100 mm² stort och har en genomsnittlig tjocklek på omkring 0,1 mm hos vuxna. Det är centrerat till ett litet område som kallas umbo, där man ofta kan se den mörka, triangulära, broskiga fliken (tragus) i det yttre örat sticka ut framför. Tympanet skyddas av en tunn hinna och är ansluten till de tre lilla benen inne i mittöronet som överför vibrationerna till inneröronet.

'Okulära motilitetsrubbningar' är ett medicinskt begrepp som refererar till störningar eller oregelbundenheter i ögats rörelsefunktion. Detta kan innebära problem med att koordinera och kontrollera de muskler som styr ögonrörelserna, vilket kan leda till symtom som dubbelvision, oskarp syn eller trötthet i ögonen.

Det finns olika typer av okulära motilitetsrubbningar, men några exempel är:

* Strabismus (skelning): En abnormalitet där ögonen pekar i olika riktningar, vilket kan leda till dubbelvision eller undvikande av användandet av ett öga.
* Nystagmus: En ofrivillig, rytmisk rörelse av ögonen som kan påverka synskärpan och balansen.
* Opsjunkna ögonlock (ptosis): En försvagning eller avslappnad av muskulaturen runt ögonlocket, vilket kan leda till att det saknas kontakt mellan hornhinnan och ögonbrynet.
* Okulär pares: En försvagning eller förlust av muskelkontroll i ett öga, vilket kan leda till en oregelbundenhet i ögonrörelserna.

Behandlingen av okulära motilitetsrubbningar kan variera beroende på typ och svårighetsgrad, men kan innefatta terapi, operation eller korrektionsglasögon.

Hormonsjukdomar är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som orsakas av felaktig funktion i endokrina systemet, det vill säga kroppens hormonproducerande körtlar och deras regleringssystem. Hormoner är signalsubstanser som frisätts av en endokrin körtel och transporteras via blodomloppet till målceller i kroppen, där de påverkar cellens funktion.

Hormonsjukdomar kan delas in i två kategorier: överaktiva hormonkörtlar som orsakar för höga hormonnivåer och underaktiva hormonkörtlar som orsakar för låga hormonnivåer.

Exempel på hormonsjukdomar inkluderar:

* Diabetes mellitus, en sjukdom där betacellerna i bukspottkörteln inte producerar tillräckligt med insulin eller närkroppens celler inte reagerar normalt på insulin.
* Hyperthyreoidism, en överaktivitet av sköldkörteln som orsakas av för höga nivåer thyroxin (T4) och trijodtyronin (T3).
* Hypothyreoidism, en underaktivitet av sköldkörteln som orsakas av för låga nivåer T4 och T3.
* Cushings syndrom, en sjukdom där kroppen utsätts för för höga nivåer kortisol över en längre tidsperiod.
* Addisons sjukdom, en sjukdom där binjuremärgen inte producerar tillräckligt med hormoner som kortisol och aldosteron.
* Diabetes insipidus, en sjukdom där njurarna inte kan koncentrera urinen på grund av brist på antidiuretiskt hormon (ADH).

Symptomen på hormonsjukdomar varierar beroende på vilket hormon som är störd och hur mycket det är påverkat. Vissa symptom kan vara trötthet, viktmässiga förändringar, hudförändringar, sömnsvårigheter, förändrade kognitiva funktioner och förändrad humör.

Polymyositis är en autoimmun sjukdom som orsakar inflammation och skada i skelettmusklerna. Detta leder till svaghet, smärta och trötthet i musklerna. Polymyositis påverkar vanligtvis proximala muskler, det vill säga musklerna nära kroppens mittlinje, såsom axlarna och höfterna. Sjukdomen kan också påverka andningsmusklerna och lederna.

Polymyositis orsakas av en överdriven immunrespons där den egna kroppen attackerar muskelvävnaden. Den exakta orsaken till sjukdomen är inte fullständigt klarlagd, men det anses att både genetiska och miljömässiga faktorer kan spela in.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av klinisk undersökning, blodprover, elektromyografi (EMG) och muskelbiopsi. Behandlingen för polymyositis består ofta av immunosuppressiva läkemedel som hjälper till att kontrollera inflammationen och minska skadan på musklerna. Fysisk terapi kan också vara användbar för att underlätta muskelstyrkan och funktion.

'Utmärgling' är inget etablerat medicinskt begrepp, men det kan möjligen tolkas som en direkt översättning av det engelska uttrycket "pruning", vilket inom neurovetenskapen refererar till en hypotetisk mekanism där överflödiga eller onödiga nervceller (neuron) elimineras under utvecklingen hos ett foster. Denna process antas möjliggöra en mer effektiv och specialiserad signalering i det vuxna nervsystemet.

Emellertid bör nämnas att begreppet "pruning" inte är universellt accepterat eller fullständigt förstått inom forskarvärlden, och det finns olika teorier om hur överflödiga nervceller elimineras under utvecklingen.

Den medicinska definitionen av 'dödlig utgång' är när en persons tillstånd, ofta som ett resultat av en sjukdom eller skada, leder till döden. Det kan också definieras som en situation där en persons prognos är att de kommer att dö inom en viss tidsram, baserat på deras tillstånd och behandlingsalternativ. I kliniska studier används ofta ett mått som kallas "dödlighet" för att beskriva andelen deltagare som avlidit under en viss tidsperiod.

Hypofosphatemic syndromer är ett samlingsnamn för olika medfödda eller acquireda störningar i fosfatmetabolismen som karaktäriseras av låga nivåer av fosfat i blodet (hypofosfatemia). Det vanligaste orsaken till hypofosfatemi är en medfödd defekt i produktionen av aktivt vitamin D, men det kan också orsakas av andra sjukdomar som exempelvis kronisk njursjukdom och malabsorption.

Hypofosfatemi kan leda till en rad symtom såsom muskelsvaghet, parestesi (känselbortfall), försämrad benstyrka och i vissa fall till utveckling av rakit (benvätskrot). Behandlingen av hypofosfatemi kan variera beroende på orsaken, men inkluderar ofta supplementering med fosfat och/eller aktivt vitamin D. I vissa fall kan behandling också omfatta borttagande av överaktiva paratiroidkörtlar som kan producera hormoner som påverkar fosfatnivåerna i kroppen.

Tympanomastoid tumörer, även kända som akustikuri tumörer eller vestibularis schwannomer, är typen av långsamt växande benigna hjärntumörer som utvecklas från de nervceller som täcker det balans- och hörselnerv (nervus vestibulocochlearis) i inneran av innerörat. Dessa tumörer växer ofta in i den hålighet där hörsel- och balansorganen finns, vilket kan orsaka tryck på nerven och leda till hörselnedsättning, tinnitus (ljud i örat), balansstörningar och i vissa fall även andra neurologiska symtom. Tympanomastoid tumörer behandlas vanligtvis med kirurgi eller strålbehandling beroende på storleken, tillväxttakten och patientens allmänna hälsotillstånd.

'Nervsystemets sjukdomar' är en övergripande term som innefattar en mängd olika tillstånd som påverkar hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna. Dessa sjukdomar kan delas in i olika kategorier baserat på deras orsaker och symptom.

1. Neurodegenerativa sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av en progressiv nedbrytning och förlust av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinson sjukdom, Huntingtons sjukdom och Amyotrofisk lateralskleros (ALS).
2. Konvulsiva sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av abnorma elektriska aktivitet i hjärnan och kan leda till krampanfall. Exempel på konvulsiva sjukdomar är epilepsi, migrän och stroke.
3. Neuropati: Detta är en allmän term för skada eller funktionsnedsättning av de perifera nerverna, som kan orsakas av olika faktorer som diabetes, alkoholmissbruk, exponering för toxiner och genetiska störningar.
4. Infektionella sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av infektion med bakterier, virus, svampar eller parasiter. Exempel på infektionella nervsystemssjukdomar är hjärnhinneinflammation (meningit), rabies och polio.
5. Strukturella sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av strukturella skador eller abnormaliteter i hjärnan eller ryggmärgen, som kan vara congenitala (födde) eller aquired (komma senare i livet). Exempel på strukturella nervsystemssjukdomar är cerebral pares (skada i hjärnbarken), skolios (ryggkotorskröning) och syringomyeli (cysta i ryggmärgen).
6. Psykiatriska sjukdomar: Dessa sjukdomar påverkar beteendet, känslorna och tankarna och inkluderar depression, ångeststörningar, schizofreni och personlighetsstörningar.
7. Neurodegenerativa sjukdomar: Detta är en grupp av sjukdomar som orsakas av progressivt förlust av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen, vilket leder till förlust av kognitiva och fysiska funktioner. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom.

Detta är en icke-uttömmande lista över olika typer av nervsystemssjukdomar. Det finns många andra sällsynta eller speciella tillstånd som inte nämns här.

Recoverin är ett protein som hittas i retina i ögat. Det fungerar som en kalmodulinbindande protein och spelar en viktig roll i att reglera aktiviteten hos ett enzym som kallas fotoreceptor kinase (PKC). Recoverin hjälper till att kontrollera den ljuskänsligheten i de ljuskänsliga cellerna i ögat, så kallade fotoreceptorer. Proteinet är också involverat i att skydda fotoreceptorcellerna från skada vid höga nivåer av ljusexponering. Vid vissa ögonförhållanden, som exempelvis åldersrelaterad makulär degeneration (AMD) och retinitis pigmentosa, kan nivåerna av recoverin vara rubbade, vilket kan bidra till sjukdomens progression.

Bisköldkörtelhormon-relaterat protein (BRPP) är ett protein som kodas för av genen NR0B1. Detta protein är involverat i regleringen av steroidogenes, det vill säga den process där steroidhormoner syntetiseras inom kroppen. BRPP har också visat sig ha en viktig roll i spermatogenesen, det vill säga bildandet av spermier. Detta protein är specifikt uttryckt i testiklar och äggstockar.

Maxillary neoplasms refer to abnormal growths or tumors that develop in the maxilla, which is the upper jawbone. These neoplasms can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous). Benign maxillary neoplasms are slow-growing and rarely spread to other parts of the body, while malignant neoplasms are aggressive and can invade surrounding tissues and organs.

There are various types of maxillary neoplasms, including squamous cell carcinoma, adenocarcinoma, mucoepidermoid carcinoma, lymphoma, osteosarcoma, and chondrosarcoma. The symptoms of maxillary neoplasms may include swelling or a lump in the mouth or face, pain or numbness, loose teeth, difficulty swallowing or speaking, and nosebleeds.

The diagnosis of maxillary neoplasms typically involves a combination of physical examination, imaging tests such as CT or MRI scans, and biopsy to determine the type and extent of the tumor. Treatment options may include surgery, radiation therapy, chemotherapy, or a combination of these approaches, depending on the type and stage of the neoplasm.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

Dermatomyositis är en autoimmun sjukdom som karaktäriseras av inflammation i hud och skelettmuskulatur. Den drabbar ofta både musklerna nära eller under huden samt vissa delar av huden, särskilt ansiktet, övre extremiteter och baksidan av händer och fingrar.

Typiska tecken på dermatomyositis innefattar svaghet i proximala muskler (musklerna nära kroppens mitt), som kan göra det svårt för en person att stiga upp från en stol, klättra trappor eller utför andra vanliga aktiviteter. Andra tecken innefattar rödaktig eller lila upphöjning av huden (utslag) på kinder, nacke, överarmar och övre delen av ryggen, samt ibland också svullnad av fingrar.

Dermatomyositis kan även påverka andra organ i kroppen, såsom lungor, hjärta och tarmar. Den orsakas av en överaktiv immunförsvar som angriper kroppens egna vävnader och kan behandlas med läkemedel som dämpar det överaktiva immunsvaret.

Karcinom, småcelligt ( Small Cell Lung Carcinoma, SCLC) är en aggressiv och snabbväxande typ av lungcancer. Det utgör cirka 10-15% av alla lungcancerfall och har vanligtvis tendensen att metastasera tidigt under sjukdomsförloppet.

SCLC karaktäriseras av små, rundliga celler som tenderar att klumpa sig tillsammans och bilda tumörer i lungornas luftvägar. Dessa cancerceller har ofta abnormiteter i deras kromosomer, vilket kan leda till överaktiva gener och oreglerad celldelning.

SCLC är starkt kopplat till tobaksrökning och är mycket ovanligare hos icke-rökare. Behandlingen för SCLC består vanligtvis av kombinerad strålbehandning och kemoterapi, eftersom sjukdomen ofta har spridit sig utanför lungorna när den diagnostiseras. Prognosen för SCLC är generellt sämre än för andra typer av lungcancer, men effektiv behandling kan leda till förlängd överlevnad och förbättrad livskvalitet för många patienter.

En lungtumör är en abnorm odling (tumör) av celler i lungorna. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga lungtumörer kallas ofta för lungcancer och de kan delas in i två huvudgrupper: småcelliga lungcancerytter och icke-småcelliga lungcancerytter. Lungcancer är en av de vanligaste formerna av cancer och orsakas ofta av rökning. Symptomen på lungcancer kan inkludera hosta, bröstsmärtor, andningssvårigheter och viktminskning. Behandlingen beror på typen och utbredningen av cancertypen, men kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

Neuromuskulära sjukdomar är en grupp sjukdomar som påverkar nervsystemet och muskelsystemet. Dessa sjukdomar kan drabba neuronerna (nerveceller) i hjärnan, ryggmärgen eller de perifera nerverna, vilket kan leda till muskelsvaghet, kramp, kramper, sensorisk förlust och andra neurologiska symtom. Exempel på neuromuskulära sjukdomar är muskeldystrofi, myasthenia gravis, ALS (amyotrofisk lateralskleros) och polyneuropati.

Hu-antigener, också kända som human antigener, är molekyler som finns naturligt i eller på ytan av mänskliga celler som kan stimulera en immunreaktion när de introduceras till ett annat individ. Dessa antigener kan vara proteiner, kolhydrater eller andra strukturer som skiljer sig mellan olika individer och kan identifieras av det immunsystemet som främmande. När en persons immunsystem exponeras för ett främmande Hu-antigen kan det utveckla antikroppar eller andra effektorceller för att bekämpa det, vilket kan leda till en immunrespons.

Stiff-Man Syndrome (SMS) är en mycket sällsynt neurologisk sjukdom som kännetecknas av stelhet, spasmer och kramp i musklerna, framför allt i ryggen och benen. Sjukdomen beror på ett autoimmunt angrepp på de celler i centrala nervsystemet som producerar GABA (gamma-aminobutyrsyra), en viktig signalsubstans för muskelkontroll.

Symptomen kan variera från mild till allvarlig, men ofta blir det svårare att röra sig och hålla balansen över tiden. I vissa fall kan SMS leda till allvarliga komplikationer som andningssvårigheter eller fallrisk.

Det finns två huvudtyper av Stiff-Man Syndrome: den klassiska formen och en variant som kallas Progressive Encephalomyelitis with Rigidity and Myoclonus (PERM). Den senare formen är mer sällsynt än den klassiska, men kan vara ännu allvarligare.

SMS behandlas vanligen med immunosuppressiva läkemedel och muskelavslappnande medel för att lindra symtomen. I vissa fall kan även terapi och rehabilitering hjälpa till att förbättra patientens funktion och livskvalitet.

Opsoclonus-myoclonus syndrom (OMS) är en sällsynt neurologisk sjukdom som kännetecknas av snabba, oregelbundna och oförutsägbara ögonrörelser (opsoclonus) och muskelsammenträngningar eller stötvisa muskelkontraktioner (myoklonus). Ofta påverkar det barn under 3 års ålder, men kan också drabba vuxna.

Sjukdomen kan vara primärt idiopatisk eller sekundär till en underliggande sjukdom, såsom cancer, infektion eller autoimmun sjukdom. I de flesta fallen är orsaken okänd. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och kan påverka koordinationen, balansen, talet och kognitionen.

Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av kliniska observationer, undersökningar och utredningar som inkluderar neurologisk undersökning, elektrofysiologiska tester och i vissa fall även blod- eller ryggmärgsvätskeprover för att utesluta underliggande sjukdomar. Behandlingen av OMS kan vara komplex och innebära medicinsk behandling med immunmodulerande läkemedel, symtomatisk behandling av muskelkontraktioner och i vissa fall också behandling av underliggande sjukdomen.

Pemphigus är en grupp sällsynta, autoimmuna hudsjukdomar som karaktäriseras av blåsor och sår på huden och slemhinnor. Det uppstår när kroppens immunsystem producerar antikroppar som attackerar desmosomer, de proteiner som håller samman hudceller (keratinocyter). Detta orsakar en separation av cellerna från varandra, vilket resulterar i blåsor och sår.

Det finns två huvudtyper av pemphigus:

1. Pemphigus vulgaris: Den vanligaste formen av sjukdomen, som ofta drabbar munnen och andra slemhinnor innan den sprider sig till huden. Blåsorna är vanligtvis stora, flata och lätta att bryta på.
2. Pemphigus foliaceus: Denna form av sjukdom drabbar huvudsakligen huden och orsakar mindre, skorpbildande blåsor som är svårare att bryta än de hos pemphigus vulgaris.

Båda formerna av pemphigus kan vara livshotande om de inte behandlas korrekt. Behandlingen innefattar vanligen immunosuppressiva läkemedel som minskar aktiviteten hos det överaktiva immunsystemet, samt lokal vård av sår och blåsor för att förebygga infektioner.

Vid misstanke om paraneoplastiska neurologiska syndrom. Anti-SOX1 (anti-AGNA) riktas mot gliaceller i cerebellum och är ... associerade med Lambert-Eatons myastena syndrom (LEMS), samt paraneoplastiskt cerebellärt syndrom. * Sahlgrenska ...
Detta kan ge upphov till paraneoplastiska syndrom, inklusive encefalomyelit, sensorisk neuropati, subakut cerebellär ... syndrom vilket leder till att klinikern letar efter bakomliggande malignitet.. * Sahlgrenska Universitetssjukhuset, senast ... degeneration samt Stiffmans syndrom. Förekomst av antikroppar i cirkulationen mot neuronala antigen (Hu, Ri, Yo, PCA-2, Tr ( ...
Paraneoplastiska neurologiska syndrom. *Primär biliär kolangit. *Reumatoid artrit. *Sjögrens syndrom. *Systemisk lupus ...
Cushings syndrom ses i ca 2 % av fallen.. Metastatisk sjukdom förekommer fr.a. vid atypisk karcinoid, där upp till 70 % kan ha ... Förekomsten av paraneoplastiska fenomen, inkl. MG, är vanligare vid tymom än tymuskarcinom 07b11ff4-9b6b-4b9b-8c25-0e9536be6351 ... En tredjedel insjuknar med lokala besvär: hosta, smärta, vena cava superior-syndrom pga. trombos i v. cava superior eller ... Annan mer riktad behandling krävs vid ovanligare former såsom Cushings syndrom. SSA kan också övervägas som första linjens ...
Vid misstanke om paraneoplastiska neurologiska syndrom. Ma2/Ta är ett antigen som uttrycks i CNS. Antikroppar mot Ma2/Ta kan ... ses i samband med flera paraneoplastiska syndrom, men framför allt vid cerebellär degeneration samt limbisk encephalit. För ...
Paraneoplastiska neurologiska syndrom. *Primär biliär kolangit. *Reumatoid artrit. *Sjögrens syndrom. *Systemisk lupus ...
  • Anti-SOX1 (anti-AGNA) riktas mot gliaceller i cerebellum och är associerade med Lambert-Eatons myastena syndrom (LEMS), samt paraneoplastiskt cerebellärt syndrom. (sahlgrenska.se)
  • Förekomst av antikroppar i cirkulationen mot neuronala antigen (Hu, Ri, Yo, PCA-2, Tr (DNER)) ger stöd för diagnosen paraneoplastiskt syndrom vilket leder till att klinikern letar efter bakomliggande malignitet. (sahlgrenska.se)
  • Detta kan ge upphov till paraneoplastiska syndrom, inklusive encefalomyelit, sensorisk neuropati, subakut cerebellär degeneration samt Stiffmans syndrom. (sahlgrenska.se)