"Osmotisk skörhet" är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva den förmågan hos en cell eller ett vävnadsskikt att behålla vatten i närvaro av osmotiskt aktiva partiklar, till exempel salter eller glukos. Osmolariteten är koncentrationen av osmotiskt aktiva partiklar i en lösning, och osmosen är den naturliga tendensen för vatten att röra sig från områden med lägre osmolaritet till områden med högre osmolaritet genom en semipermeabel membran.

En cell eller ett vävnadsskikt som har hög osmotisk skörhet kan behålla vatten bättre än ett med låg osmotisk skörhet, även om de utsätts för osmotiskt tryck. Detta är viktigt eftersom celler och vävnader behöver vatten för att fungera korrekt. Om en cell eller ett vävnadsskikt inte har tillräcklig osmotisk skörhet kan det leda till celldöd, vävnadsskada eller funktionell nedsättning.

Osmotisk skörhet beror på flera faktorer, inklusive membranpermeabilitet, cellstorlek och intracellulärt osmolaritet. Vissa sjukdomar kan påverka osmotisk skörhet, till exempel njursjukdomar som kan leda till förändringar i salt- och vattenbalansen i kroppen, samt diabetes som kan orsaka höga nivåer glukos i blodet som kan påverka osmotisk skörhet hos celler och vävnader.

Sfärocytos är en typ av deformerad röd blodkropp (erytrocyt) som har en sfärisk eller nästan sfäriska form istället för den vanliga bikonkava (tvåkonvexa) formen. "Arftlig" betyder att detta tillstånd är medfött och orsakas av genetiska mutationer som påverkar cellmembranets struktur och flexibilitet.

Sfärocytos-tillståndet gör rödblodskropparna mer stela och mindre flexibla, vilket kan leda till att de blir krossade under passage genom smala kapillärer i levern och mjälten. Detta kan orsaka hemolys (förtida nedbrytning) av rödblodskropparna och en ökad risk för anemi.

Det finns olika grader av sfärocytos-tillstånd, och många asymptomatiska bärare kan ha en lindrig form av tillståndet utan några kliniska symtom. Vissa personer med allvarligare former av sfärocytos kan dock uppleva trötthet, gulsot (ikterus), splenomegali (förstorad mjälte) och anemi. Behandling inkluderar ofta blodtransfusioner, supplement med järn och eventuellt splenektomi (borttagning av mjälten).

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

Hemolytisk anemi är ett medicinskt tillstånd där röda blodkroppar (erytrocyter) i kroppen bryts ned i för hög takt. Detta orsakas av att cellmembranen på de röda blodkropparna skadas och de därmed inte kan fungera korrekt under den normala livslängden på ungefär 120 dagar.

Hemolys är ett grekiskt ord som betyder "bryt ned", och anemi betyder "brist på röd blodkroppar". Således innebär hemolytisk anemi att det finns en förhöjd nivå av hemolys, eller brytning ned, av röda blodkroppar.

Detta kan orsakas av olika faktorer, till exempel genetiska defekter, autoimmuna sjukdomar, infektioner, vissa läkemedel eller toxiner, eller som en komplikation efter en transfusion. Symptomen på hemolytisk anemi kan inkludera trötthet, hosta, bröstsmärta, gulsot (gulaktig nyans i huden och ögonvitor), mörk urin och svaghet. Behandlingen beror på orsaken till tillståndet men kan innefatta blodtransfusioner, läkemedel eller ibland operation.

Erytrocyter, eller röda blodkroppar, är ansvariga för att transportera syre till kroppens celler. I en normal erytrocyt saknas kärna och de flesta organeller, vilket gör att de kan innehålla så mycket hemoglobin som möjligt för att transportera syre.

Abnorma erytrocyter kan definieras som erytrocyter som avviker från det normala utseendet eller fungerar på ett abnormalt sätt. Detta kan orsakas av olika sjukdomstillstånd, genetiska mutationer eller exponering för toxiner. Exempel på abnorma erytrocyter inkluderar:

1. Sickle cell-erytrocyter: Dessa erytrocyter har en abnormal form som liknar en sicksack istället för att vara konvexa. Detta beror på en genetisk mutation i hemoglobin-genen och kan leda till sjukdomensickelcellanemi.
2. Microcytic erytrocyter: Dessa erytrocyter är mindre än normalt, vilket kan vara ett tecken på anemi orsakad av järnbrist eller talassämier.
3. Macrocytic erytrocyter: Dessa erytrocyter är större än normalt och kan ses vid anemi orsakad av vitamin B12- eller folatbrist.
4. Spherocytic erytrocyter: Dessa erytrocyter har en sfärisk form istället för den vanliga bikonvexa formen och kan vara ett tecken på sjukdomen spherocytos.
5. Elliptocyter: Dessa erytrocyter har en oval form istället för den vanliga bikonvexa formen och kan ses vid arvsmassförekomster eller som en sekundär effekt av vissa sjukdomar.
6. Poikilocyter: Dessa erytrocyter har en oregelbunden form och kan vara ett tecken på en rad olika sjukdomar, inklusive anemi, leukemi och andra blodsjukdomar.

En membranoxygenator är ett medicintekniskt enhet som används under hjärt-lungmaskinbehandling för att ersätta lungans funktioner genom att tillföra syre till blodet och avlägsna koldioxid. Membranoxygenatorn består av en syntetisk membran som separerar blodet från gasen, vilket möjliggör en effektiv och säker gasutbyte utan att direkt blod och gas kommer i kontakt med varandra. Detta hjälper till att minska risken för komplikationer som blodkoagulation och infektion. Membranoxygenatorn är en viktig del av ett system som stödjer patientens hjärta och lungor under operationer då de inte kan fungera på egen hand, till exempel vid öppen hjärtkirurgi eller vid akut andnings- eller cirkulationssvikt.

Erytrocytmembran, även kallat röda blodkropparnas cellmembran, är en medicinsk term som refererar till den yttre barriären av en röd blodkropp (erytrocyt). Cellmembranet består av en dubbel lipidlager med inbäddade proteiner och karboxylater som reglerar vad som kan passera in och ut ur cellen.

Proteinerna i erytrocytmembranet har flera funktioner, bland annat att ge strukturell stöd, underlätta transport av molekyler och underhålla cellens form. De viktigaste proteiner som finns i erytrocytmembranet är band 3, glykoforin, ankyrin, spectrin och aktin. Dessa proteiner arbetar tillsammans för att ge membranet sin integritet och flexibilitet, så att det kan klara av de mekaniska påfrestningarna som uppstår under blodets cirkulation genom kroppen.

Abnormaliteter i erytrocytmembranet kan leda till sjukdomar som till exempel hereditär sfäroidocytos, hereditär elliptocytos och stomatocytos. Dessa sjukdomar påverkar cellens form och funktion, vilket kan leda till anemi, hemolys och andra komplikationer.

Sfärocyter är en typ av röda blodkroppar (erytrocyter) som har en sfärisk eller nästan sfärisk form, till skillnad från den normalt skiva-lika formen hos en vanlig erytrocyt. Denna förändrade form beror ofta på en genetisk mutation eller en sjukdomsförlopps biverkningar i kroppen.

Sfärocyter har en mindre diameter och ett större ytoberfläche/volym-förhållande än normala erytrocyter, vilket gör dem mer känsliga för osmotisk lyssning (vattenutträngning) när de utsätts för låg saltkoncentration. Detta kan leda till en för tidig nedbrytning av sfärocyterna i mjälten och hemolytisk anemi, det vill säga en sjuklig nedsatt produktion av röda blodkroppar eller förhöjd nedbrytning av dem.

Sfärocytos är ofta associerade med vissa arvsanlag och ärftliga sjukdomar, såsom sfärocytos (härstammar från en genetisk mutation som orsakar en förändring i hemoglobinens struktur eller transportproteiner), thalassemi och autoimmun hemolytisk anemi.

Barbital, även känt som medel under handelsnamnet Veronal, är ett äldre hypnotiskt och sedativt läkemedel som tillhör gruppen barbiturater. Det användes främst för att behandla insomnia (sömnlöshet) och som smärtstillande medel vid vissa typer av huvudvärk.

Barbital är en vätebindningssvag substans och har en långverkande effekt jämfört med andra barbiturater. Det fungerar genom att bromsa nervcellers aktivitet i hjärnan, vilket orsakar en lugnande och soporific effect.

På grund av sitt potential för missbruk och biverkningar som andningsdepression och toleransutveckling har användningen av barbital och andra barbiturater minskat kraftigt under de senaste decennierna. Idag används de mycket sällan inom modern medicin, och istället har bensodiazepiner och andra lugnande medel blivit vanligare för att behandla insomnia och ångest.

Erytrocytdeformerbarhet, även känt som Erythrocyte deformability, är ett mått på hur väl röda blodkroppar (erytrocyter) kan deformeras under olika förhållanden. Röda blodkroppar är mycket flexibla och kan ändra form kontinuerligt, vilket gör det möjligt för dem att passera genom smala kapillärer i kroppen. Erytrocytdeformerbarhet mäts vanligtvis som den relativa deformationsindex (RDI) eller elastansmodulen (EI). RDI är ett mått på hur mycket en röd blodkropp kan deformeras under en given tryckskillnad, medan EI mäter den kraft som krävs för att deformera en röd blodkropp.

Ett sänkt värde på erytrocytdeformerbarhet kan vara associerat med sjukdomar som diabetes, blodcancer och andra sjukdomar som påverkar hjärtat, levern eller njurarna. Det kan också vara ett tecken på åldrande, rökning eller exponering för luftföroreningar.

'Hemolys' är ett medicinskt begrepp som refererar till något som orsakar hemolys, det vill säga nedbrytning av röda blodkroppar. Röda blodkroppar innehåller hemoglobin, ett protein som transporterar syre i kroppen. När röda blodkroppar bryts ner frigörs hemoglobinet och kan orsaka symptom som trötthet, gulsot och mörk urin.

Orsakerna till hemolys kan variera, men kan inkludera sjukdomar som malaria eller autoimmuna sjukdomar, exponering för vissa kemikalier eller läkemedel, eller skador på röda blodkroppar under operationer eller vid behandling med dialys. I vissa fall kan hemolys också orsakas av genetiska störningar som ger upphov till abnorma röda blodkroppar som är särskilt känsliga för nedbrytning.

Erytrocytindex, även kallat hematokrit, är ett laboratoriemedicinskt mått på andelen röda blodkroppar (erytrocyter) i ett visst volymen blod. Det uttrycks som en procentandel och mäts vanligen med hjälp av automatiserade metoder inom klinisk kemi.

Vid en normal hematokrit är andelen röda blodkroppar i blodet ungefär 40-45% för män och 36-42% för kvinnor. Värdena kan variera beroende på ålder, kön, fysisk aktivitet och höjd över havet där man bor.

Ett ökat hematokrit kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller tillstånd, exempelvis lungsjukdom, hjärtsjukdom, blodbrist (anemi) eller som en komplikation av höjd ovan havsytan. Ett minskat hematokrit kan vara ett tecken på blodförlust, njursjukdom, vitamin-B12-brist eller folsyrebrist.

"Erythrocyte aging" or "eryptosis" refers to the programmed death of red blood cells (erythrocytes) in the body. This is a natural process that occurs as part of the cell's life cycle and helps to maintain healthy circulation. During eryptosis, the red blood cell undergoes changes that ultimately result in its removal from the circulation by the spleen. The definition of "erythrocyte aging" or "eryptosis" is the series of events leading to the clearance of senescent red blood cells from the circulation.

Osmose är en biologisk och fysikalisk process som involverar diffusion av vattenmolekyler genom en semipermeabel membran, från ett område med lägre salthalt eller sötningsgrad till ett område med högre salthalt eller sötningsgrad, tills jämvikt uppnås. Detta sker på grund av osmotisk tryck som skapas av olika koncentrationer av partiklar på varside om membranen. Osmos spelar en viktig roll inom cellernas homeostasis och vätskebalans i levande organismer.

"Kapillärpermeabilitet" är ett medicinskt begrepp som refererar till hur mycket vissa substanser kan diffundera genom kapillärväggarna i kroppen. Kapillärerna är de extremt små blodkärlen som bildar nätverket för blodomloppet och är av vital betydelse för utbyte av syre, näringsämnen, hormoner och andra substanser mellan blodet och kroppens vävnader.

Kapillärpermeabiliteten kan variera beroende på olika faktorer som till exempel kapillärernas storlek, typ av substans som förs över, och omständigheterna i det lokala mikromiljön. En hög kapillärpermeabilitet medför att substanser lättare kan passera genom kapillärväggarna, medan en lägre permeabilitet innebär att passage av substanser är mer begränsad.

Vissa sjukdomar och tillstånd kan påverka kapillärpermeabiliteten, exempelvis inflammation, infektion, skador, cancer och vissa läkemedel. Även normal åldrande kan påverka kapillärpermeabiliteten genom att den minskar med tiden.

Kromosomer är strukturer i cellkärnan som innehåller genetisk information i form av DNA. En kromosom består av två kromatider, som är hopfästade vid varandra i en central punkt, centromeren. Vid celldelning separeras de två kromatiderna och förs apart till varsin dottercell.

En kromisotop är en variant av en kromosom som har ett annat antal neutroner än den normala, icke-radioaktiva formen. Kromisotoper uppstår naturligt genom processer som exponering för naturlig bakgrundsstrålning eller när radioaktiv strålning träffar celler i kroppen.

Det finns två typer av kromisotoper: stabila och instabila. Stabila kromisotoper har en liten skillnad i antal neutroner jämfört med den normala formen och tenderar att vara ofarliga för cellen. Instabila kromisotoper har en större skillnad i antal neutroner och tenderar att sönderfalla, vilket kan leda till skada på cellens DNA och öka risken för cancer.

Kromosomsvaghet, eller genetisk instabilitet, är ett samlingsbegrepp för olika typer av avvikelser i kromosomstrukturen och -antalet hos celler. Det kan orsakas av fel vid celldelningen under embryonal utveckling eller hos vuxna, exponering för vissa kemiska ämnen eller joniserande strålning, eller ärvt från föräldrar.

En vanlig form av kromosomsvaghet är karyotypisk abnormalitet, där det totala antalet kromosomer i cellkärnan är felaktigt (till exempel Downs syndrom, där individen har tre kopior av kromosom 21 istället för två). Andra former inkluderar strukturella abnormaliteter som translokationer (delning och byten av material mellan olika kromosomer), deleterioner (avsaknad av en del av en kromosom) eller inversioner (en del av en kromosom är orienterad baklänges).

Kromosomsvaghet kan leda till olika grader av hämmad celltillväxt, fetal missbildningar, cancerutveckling och andra sjukdomstillstånd.

"Blodförvaring" refererar till de organ och system som är involverade i lagring, transport och cirkulation av blod i kroppen. Detta inkluderar hjärtat, artärer, vener, kapillärer och blodkärlen i levern.

Hjärtat pumpar blodet genom kroppens cirkulatoriska system via artärerna till olika delar av kroppen, där syre och näringsämnen tas upp och koldioxid och avfallsprodukter avges. Kapillärerna är de små blodkärlen som möjliggör utbyte av syre, näringsämnen och avfallsprodukter mellan blodet och cellerna i olika vävnader.

Efter att syret och näringsämnena har tagits upp av cellerna, transporteras blodet tillbaka till hjärtat via venerna. Blodet passerar sedan genom lungorna där koldioxid avges och syre tas upp igen innan det pumpas tillbaka ut i cirkulationssystemet.

Livern har också en viktig roll i blodförvaringen, eftersom den fungerar som ett reservoar för blod. Cirka 10% av blodvolymen lagras i levern och kan snabbt frisättas till cirkulationssystemet vid behov, till exempel vid blödning eller under fysisk aktivitet.

Autotransfusion är en medicinsk procedur där patientens eget blod samlas in, filtreras och recirkuleras tillbaka till patienten under eller efter en operation. Detta görs ofta för att minska behovet av donerat blod och minskar risken för transfusionsreaktioner och infektioner som kan uppstå vid användning av främmande blod. Autotransfusion kan ske under operationen genom att patientens blod samlas in från operationsplatsen, eller före operationen genom att patienten ges mediciner som ökar blodets volym och sedan drar ut ett visst målvolym blod som sedan behandlas och lagras för användning under eller efter operationen.