Muskelinflammation
Inklusionskroppsmyosit
Polymyosit
Granuloma, Plasma Cell, Orbital
Dermatomyosit
Experimentella, autoimmuna, nervsystemetssjukdomar
Orbital pseudotumör
Sarcocystis
Skelettmuskulatur
Muskelsvaghet
Muskelsjukdomar
Muskelinflammation, också känd som myositis, är en medicinsk term som betecknar inflammation eller iritation i en eller flera musklers vävnader. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, trauma och vissa mediciner.
Vid muskelinflammation upplever personen ofta symtom som smärta, stelhet, svullnad och rodnad i den drabbade muskeln. Andra symtom kan inkludera trötthet, feber och minskad rörlighet. För att diagnostisera muskelinflammation kan läkare använda sig av olika metoder, såsom blodprover, magnetresonanstomografi (MRT) och muskelbiopsi.
Behandlingen av muskelinflammation beror på orsaken till tillståndet. I allmänhet kan antiinflammatoriska läkemedel, som icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID) eller kortikosteroider, användas för att lindra smärta och inflammation. Om muskelinflammation orsakas av en infektion behandlas ofta själva infektionen med antibiotika eller antivirala läkemedel. I vissa fall kan fysisk terapi och vila också vara användbar för att lindra symtom och främja återhämtning.
Inklusionskroppsmyosit (IBM) är en sällsynt, kronisk inflammatorisk muskulär sjukdom som främst drabbar äldre vuxna och karaktäriseras av progressiv svaghet och atrofi i proximala muskelgrupper, vilket innebär att musklerna nära kroppens mitt delvis eller helt förlorar sin funktion. IBM är en undergrupp till idiopatiska inflammatoriska myopatier (IIM), även kända som autoimmuna muskelsjukdomar.
Den typiska histologiska funnen hos IBM-patienter är närvaron av inklusionskroppar, som är cytoplasmatiska inklusioner i muskelcellerna som består av aggregat av abnormt hopfoldade proteiner. Dessa proteinaggregat innehåller ofta missfaltade former av det proteinet TDP-43 (TAR DNA-bindande protein 43).
IBM kännetecknas också av en lokal inflammation i musklerna, med infiltration av CD8+ T-lymfocyter och macrofager. Trots denna inflammatoriska komponent är IBM-sjukdomen inte responsiv på behandling med immunosuppressiva läkemedel som används för andra typer av autoimmuna muskelsjukdomar, såsom dermatomyosit (DM) och polymyosit (PM).
Det finns två huvudtyper av IBM: den klassiska IBM (cIBM) och den sporadiska kognitiva IBM (sIBM), även känd som IBM associerad med frontotemporal neurodegeneration (FTD-IBM). cIBM är den vanligaste formen, och den drabbar främst äldre vuxna över 50 år. sIBM är en sällsyntare form av sjukdomen som associeras med frontotemporal neurodegeneration (FTD) och kännetecknas av tidigare påbörjad kognitiv nedgång och beteendestörningar.
Trots att IBM är en progressiv sjukdom finns det idag ingen kurativ behandling för denna sjukdom. Behandlingen fokuserar på att lindra symtomen, förbättra funktionen och förhindra komplikationer. Fysisk terapi och träning kan hjälpa till att upprätthålla muskelstyrka och rörlighet. Medicinsk behandling kan inkludera antiinflammatoriska läkemedel, immunmodulerande terapier eller antioxidanter för att minska inflammationen och skydda musklerna från skada.
Polymyositis är en autoimmun sjukdom som orsakar inflammation och skada i skelettmusklerna. Detta leder till svaghet, smärta och trötthet i musklerna. Polymyositis påverkar vanligtvis proximala muskler, det vill säga musklerna nära kroppens mittlinje, såsom axlarna och höfterna. Sjukdomen kan också påverka andningsmusklerna och lederna.
Polymyositis orsakas av en överdriven immunrespons där den egna kroppen attackerar muskelvävnaden. Den exakta orsaken till sjukdomen är inte fullständigt klarlagd, men det anses att både genetiska och miljömässiga faktorer kan spela in.
Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av klinisk undersökning, blodprover, elektromyografi (EMG) och muskelbiopsi. Behandlingen för polymyositis består ofta av immunosuppressiva läkemedel som hjälper till att kontrollera inflammationen och minska skadan på musklerna. Fysisk terapi kan också vara användbar för att underlätta muskelstyrkan och funktion.
'Orbital plasma cell granuloma' är en sällsynt inflammatorisk ögonsjukdom som kännetecknas av att det bildas grumliga samlingar (granulom) av plasma cells i ögonhålan (orbita). Plasma cells är ett slag av vita blodkroppar som producerar antikroppar och ingår i vår immunförsvar. Orsaken till att dessa granulom bildas är oftast okänd, men det kan vara relaterat till en infektion eller en autoimmun sjukdom.
Symptomen på orbital plasma cell granuloma kan inkludera ögoninflammation, rodnad, smärta, svullnad och försämrad syn. Sjukdomen kan också orsaka protrusion (utbuktning) av det drabbade ögat. Diagnosen ställs vanligen genom att undersöka en biopsiprovtagning från den berörda området, och behandlingen innefattar ofta kortikosteroidbehandling för att reducera inflammationen och underlätta symtomens lindring. I vissa fall kan kirurgiskt avlägsnande av granulomet vara nödvändigt.
Dermatomyositis är en autoimmun sjukdom som karaktäriseras av inflammation i hud och skelettmuskulatur. Den drabbar ofta både musklerna nära eller under huden samt vissa delar av huden, särskilt ansiktet, övre extremiteter och baksidan av händer och fingrar.
Typiska tecken på dermatomyositis innefattar svaghet i proximala muskler (musklerna nära kroppens mitt), som kan göra det svårt för en person att stiga upp från en stol, klättra trappor eller utför andra vanliga aktiviteter. Andra tecken innefattar rödaktig eller lila upphöjning av huden (utslag) på kinder, nacke, överarmar och övre delen av ryggen, samt ibland också svullnad av fingrar.
Dermatomyositis kan även påverka andra organ i kroppen, såsom lungor, hjärta och tarmar. Den orsakas av en överaktiv immunförsvar som angriper kroppens egna vävnader och kan behandlas med läkemedel som dämpar det överaktiva immunsvaret.
Experimental, autoimmune, nervous system diseases are a category of conditions that involve an abnormal response of the immune system, which attacks the body's own nerves and tissues. These disorders are often studied in experimental settings to understand their underlying mechanisms and to develop potential treatments. Some examples of experimental, autoimmune, nervous system diseases include:
1. Experimental Autoimmune Encephalomyelitis (EAE): This is a commonly used animal model for studying multiple sclerosis (MS), a chronic inflammatory disease of the central nervous system. In EAE, the immune system is stimulated to attack the myelin sheath that surrounds and protects nerve fibers, leading to neurological symptoms such as paralysis.
2. Autoimmune Neuritis: This is a model of autoimmune peripheral neuropathy, where the immune system attacks the nerves in the peripheral nervous system. It can lead to muscle weakness, numbness, and pain.
3. Autoimmune Optic Neuropathy: This is a condition where the optic nerve is damaged due to an autoimmune response. It can cause vision loss and other visual disturbances.
4. Experimental Allergic Orchitis: This is a model of autoimmune testicular damage, where the immune system attacks the testicles, leading to inflammation and tissue damage.
These experimental models are important for understanding the pathophysiology of autoimmune nervous system diseases and for developing new therapies to treat them. However, it's important to note that these models do not always fully replicate the human condition, and further research is needed to translate findings from animal studies to humans.
Histidin-tRNA-ligase, också känd som Histidyl-tRNASyntetase, är ett enzym som katalyserar den sista steget i syntesen av histidin-tRNA (transfer-RNA) genom att koppla aminosyran histidin till dess specifika tRNA. Detta enzym finns hos de flesta levande organismer och är viktigt för att säkerställa korrekt proteinsyntes i cellen. Histidin-tRNA-ligasen aktiverar histidin genom att kombinera det med ATP till en aminoacyl-AMP intermediär, som sedan överförs till tRNAMolekylen. Denna process kallas för aminoacylering och är en nödvändig del av den universella genetiska koden för proteinsyntes.
En orbital pseudotumör är en benign (godartad) och icke-neoplastisk (icke cancerartad) massa eller svelling i oktetten runt ögat, även känd som Orbita. Termen "pseudotumör" används för att beskriva en struktur som liknar en tumör, men som inte är en äkta neoplasm (ett tillväxt av celler som växer snabbare än vanligt).
Orbital pseudotumörer kan orsakas av en rad olika sjukdomar och tillstånd, inklusive inflammatoriska, infektionsrelaterade, immunologiska och reaktiva processer. Exempel på dessa tillstånd är orbital inflammation (inflammatorisk pseudotumör), abscess (infektionsrelaterad pseudotumör), Thyroid-associated ophthalmopathy (immunologisk pseudotumör) och IgG4-relaterad sjukdom (rektiv pseudotumör).
Även om orbital pseudotumörer ofta är asymptomatiska, kan de orsaka symtom som förändringar i synfältet, diplopi (dubbelseende), proptosis (utbuktning av ögat) och smärta eller tryck i oktetten runt ögat. Dessa symtom beror på den plats där pseudotumören är belägen och hur stor den är.
Diagnostiseringen av en orbital pseudotumör innebär vanligtvis en kombination av klinisk bedömning, bilddiagnostik (till exempel magnetresonanstomografi eller datortomografi) och ibland biopsi för att fastställa orsaken till svullnaden. Behandlingen beror på orsaken till pseudotumören och kan innefatta antiinflammatorisk behandling, antibiotika eller kirurgiskt avlägsnande av massan.
'Sarcocystis' är ett släkte inom protozoer som orsakar sjukdomen sarkocystos. Dessa protozoer är intracellulära parasiter som infekterar både djur och människor. De har en komplex livscykel som involverar två värdar: en intermediär värd, där parasiten bildar sarkocyster (cystor), och en slutgiltig värd, där parasiten reproducerar sig sexuellt.
Människan kan vara både en slutgiltig värd och en intermediär värd för olika arter av Sarcocystis. När en människa är en slutgiltig värd, orsakar infektionen ofta en mild influensaliknande sjukdom med symptom som feber, trötthet och muskelvärk. Ibland kan det även uppstå mag-tarmrubbningar.
När en människa är en intermediär värd, orsakar infektionen sällan några symptom, men cystor kan hittas i musklerna efter en obehandlad infektion. Sarcocystis-infektioner sprids vanligtvis genom kontaminert kött som inte tillräckligt uppvärmts före konsumtion.
Skelettmuskulaturen är den typ av muskulatur som kontrollerar och styr rörelser hos kroppen. Den består av fibrer som är fästa vid benens, ryggens och huvudets skelett via senor. När musklerna kontraheras, drar de på senorna och orsakar rörelse i lederna. Skelettmuskulaturen utgör ungefär 40 % av kroppsvikten hos en vuxen människa och är den mest synliga muskelgruppen i kroppen. Den kan delas in i två typer baserat på hur de fästs vid skelettet: två-joint-muskler och en-joint-muskler. Två-joint-muskler korsar över två led och kan orsaka rörelse i båda, medan en-joint-muskler bara korsar över ett led och endast påverkar den.
Muskelvaghet (eller muskelsvækkelse) er en medicinsk term, der refererer til en reduceret styrke eller kapacitet i ens muskler. Dette kan skyldes forskellige faktorer, herunder neurologiske forstyrrelser, skader på musklerne selv eller andre lidelser, der påvirker muskelaktiviteten.
Muskelvaghet kan opleves som en svaghed i ens lemmer eller krop, hvilket kan gøre det vanskeligt at udføre almindelige daglige aktiviteter, såsom stå op fra en stol, holde ting eller gå. Symptomerne af muskelvaghet kan variere i intensitet fra mild til svær og kan have forskellige konsekvenser alt efter hvilken del af kroppen der er berørt.
I nogle tilfælde kan muskelvaghet være midlertidig og forbedres med behandling, mens det i andre tilfælde kan være permanent eller endda forværres over tid, hvis det ikke behandles. Derfor er det vigtigt at søge medicinsk vejledning, hvis man oplever tegn på muskelvaghet, så en læge kan diagnosticere og behandle eventuelle underliggende årsager.
Muskelkrankheiten, eller muskelsjukdomar, är en grupp sjukdomar som drabbar muskulaturen i kroppen. Det kan vara allt från små, lokala problem till systemiska sjukdomar som påverkar hela kroppen.
Muskelkrankheter kan delas in i flera olika kategorier beroende på vilken del av muskeln de drabbar och vad som orsakar dem. Några exempel är:
1. Muskelfibrösjukdomar: Sjukdomar som orsakas av en skada eller sjuklig förändring i muskelns fibrer, till exempel Duchennes muskeldystrofi och Becker muskeldystrofi.
2. Neurogna muskelsjukdomar: Sjukdomar som orsakas av en skada eller sjuklig förändring i nervsystemet, vilket leder till att musklerna inte fungerar korrekt. Exempel på neurogna muskelsjukdomar är amyotrofisk lateralskleros (ALS) och Guillain-Barrés syndrom.
3. Metaboliska muskelsjukdomar: Sjukdomar som orsakas av en störning i muskelns metabolism, vilket kan leda till att musklerna inte får tillräckligt med energi för att fungera korrekt. Exempel på metaboliska muskelsjukdomar är mitokondriell myopati och glykogenos.
4. Autoimmuna muskelsjukdomar: Sjukdomar som orsakas av ett överdrivet svar från det immunsystemet, vilket leder till att musklerna attackeras och skadas. Exempel på autoimmuna muskelsjukdomar är dermatomyosit och polymyosit.
Symptomen på muskelkrankheter kan variera beroende på vilken typ av sjukdom det rör sig om, men de vanligaste symptomen inkluderar svaghet, trötthet, smärta, kramper och förlust av koordination.
Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.
'Lår' är ett medicinskt begrepp som refererar till den del av underbenet mellan knäled och skenbenet. Det består av musklerna främst stora lårmuskeln (musculus quadriceps femoris) och tvåhövdad lårmuskeln (musculus biceps femoris), men även andra mindre muskler, senor, nerver och blodkärl. Låret är viktigt för rörelser som sträckning av knäet och rotation av underbenet.