"Mikrodissektion" är en metod inom patologi och histologi (studiet av vävnors struktur) där mycket små bitar av vävnad isoleras och tas bort med hjälp av mikroskopisk kontroll. Detta görs ofta för att kunna analysera eller undersöka den specifika vävnaden på molekylär nivå, till exempel för att studera genuttryck eller proteinexpression i en viss celltyp eller struktur inom vävnaden.

Det finns olika typer av mikrodissektionsmetoder, men de flesta involverar att skapa en mycket tunn snittbild av vävnaden med hjälp av ett mikrotom, varefter speciella mikroskopiska verktyg används för att plocka ut den önskade vävnaden. Mikrodissektion kan användas för att studera allt ifrån enstaka celler till små vävnadsstrukturer, och är en viktig metod inom forskning och klinisk diagnostik.

Laser Capture Microdissection (LCM) är en teknik inom patologi och molekylärbiologi som möjliggör för forskare att isolera specifika celler eller vävnadsområden från ett histologiskt preparat, såsom ett skurnit vävsnitt av en biopsiprover.

Tekniken använder en laser som fokuseras på det specifika området som ska isoleras och värms upp till en temperatur som gör att cellmembranet smälter. Därefter appliceras ett termoplastiskt material, såsom polymerfilm, över vävnadsavsnittet som kyls ner och fäster vid de celler eller vävnaden som ska isoleras. När polymerfilmen tas bort med hjälp av en mikromanipulator lämnas de valda cellerna eller vävnadsområdena kvar på filmen, vilket gör att de kan analyseras separat från resten av proverna.

LCM är en mycket användbar teknik inom forskning då den möjliggör för forskare att studera specifika celler eller vävnadsområden i hög upplösning och med stor precision, vilket kan vara av stor betydelse vid exempelvis diagnostisering av sjukdomar eller vid utvecklingen av nya terapier.

Laer er en forkortelse for "Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation". Det betyr at laser er en type lys som genereres ved hjelp av en proces kalt stimulert emisjon. Lasereffekten oppnås ved å sende elektromagnetisk stråling gjennom et medium, som kan være en gas, en væske eller en fast stoff. Når strålingen passerer igjennom mediet, absorberes noen av fotonene i mediet og fører til at andre elektroner blir opphevet til et høyere energinivå. Disse opphevede elektroner vil så returnere tilbake til det lavere energienivået ved å sende ut en foton med samme bølgelengde og fase som den innkommende strålingen. Dette resulterer i at et stort antall fotoner produseres samtidig, og disse vil alle have samme bølgelengde, fase og retning, noe som gir en laserstråle sine unike egenskaper.

I medisinen brukes lasere blant annet til å behandle øyensykdommer, å foreta hudbehandlinger, å utføre kirurgiske ingrep og å sterilisere medisinsk utstyr. Lasere kan også brukes til å analysere biologiske prøver i forskning og diagnose.

"Dissection" är en medicinsk term som vanligtvis refererar till att kroppens vävnader separeras från varandra. Detta kan ske naturligt, som vid uppdelningen av celler under celldelning, eller patologiskt, som vid skada eller sjukdom.

I samband med kärl, såsom artärer och vener, betyder "dissection" att det finns en rymd eller ett gap mellan de två lager av den media (den mittre muskelartären) som normalt hålls samman av elastiska fibrer. Denna patologiska dissection kan orsakas av högt blodtryck, ateroskleros eller andra sjukdomar som skadar kärlväggen. Dissektion i en artär kan leda till ischemisk (syrebrist) skada i de organ som den försörjer med blod. I vissa fall kan det vara livshotande.

Cytologisk prepareringsteknik (cytological preparation technique) refererar till de metoder och tekniker som används för att förbereda celler från ett levande vävnadsprov för mikroskopisk undersökning. Detta inkluderar ofta steg som innebär att skapa en monolayer av celler på ett glasobjekt, färga cellerna så att de blir synliga under mikroskop och fixera cellerna för att bevara deras struktur.

En vanlig metod för cytologisk preparering är exfoliativ teknik, där celler samlas från ytan av ett slags sekret eller vätska, till exempel sputum, urin eller vaskalvätska. Andra metoder innebär att tar en finnålsbiopsi (FNB) eller en grovnålsbiopsi (GNB) av vävnaden för att direkt placera cellerna på ett glasobjekt.

Efter att cellerna har placerats på objektet, torkas de ofta i rumstemperatur eller genom att använda en varm luftfläkt. Sedan färgas cellerna med en färglösning som färgar DNA och protein i cellerna så att de blir synliga under mikroskop. De vanligaste färgmetoderna är Papanicolaou (Pap) och Hematoxylin-Eosin (HE). Slutligen fixeras cellerna permanent på objektet med hjälp av en lösning som förhindrar att cellstrukturen förändras över tiden.

'Sperm retrieval' är en medicinsk term som refererar till metoder och tekniker för att erhålla spermier från en man, oftast används inom fertilitetsbehandling när mannen har problem med att producera eller transportera spermier normalt. Det finns olika typer av spermiehintrasättningsmetoder, till exempel:

1. Testikulär spermieextraktion (TESE): En kirurgisk procedur där en liten bit vävnad tas bort från testikeln för att leta efter spermier.
2. Mikro-TESE: En modifierad form av TESE där en mikroskop används för att undersöka vävnaden under högre förstoring, vilket kan öka chansen att hitta levande spermier.
3. Percutan epididymal spermieaspiration (PESA): En icke-kirurgisk metod där en tunn nål används för att suga upp spermier direkt från epididymis, den del av reproduktionssystemet där spermier mognar.
4. Mikro-epididymal spermieaspiration (MESA): En metod som liknar PESA, men där en mikroskop används för att underlätta identifieringen och insamlingen av spermier från epididymis.
5. Testikulär spermi biopsi (TSB): En kirurgisk procedur där en liten bit vävnad tas bort från testikeln för att leta efter spermier, och denna metod kan användas när man vill undersöka orsaken till infertilitet.

Spermier som har hämtats med hjälp av dessa metoder kan användas i olika typer av fertilitetsbehandlingar, såsom in vitro fertilisation (IVF) eller intracytoplasmisk spermieinjektion (ICSI).

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

DNA-mikroarrayanalyser, även känd som DNA-chip eller genexpressionsprofilering, är en teknik inom genomik och proteomik som används för att simultant undersöka aktiviteten hos tusentals gener i ett enda experiment. Denna metod bygger på hybridisering av fluorescentmärkta DNA-prover till komplementära DNA-prober som är fysiskt fäst på en glasslid eller en silikonplatta.

I en DNA-mikroarrayanalys används ofta prover från två olika biologiska tillstånd, exempelvis frisk och sjuk, för att jämföra deras genuttrycksmönster. Genom att mäta intensiteten av fluorescensen på varje punkt i arrayet kan forskaren fastställa relativa nivåer av genaktivitet för varje gener i de två proverna. Detta kan hjälpa till att identifiera olikheter i genuttryck som kan vara associerade med en viss sjukdom eller biologisk process.

DNA-mikroarrayanalys är ett kraftfullt verktyg inom forskning och har använts för att studera allt från cancer till neurovetenskap, immunologi och utvecklingsbiologi. Den kan också användas för att undersöka genuttrycket hos patogener såsom bakterier och virus, vilket kan hjälpa till att identifiera nya mål för läkemedelutveckling.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Mikro Manipulation är en teknik inom biomedicin och forskning som involverar användandet av speciella instrument och metoder för att manipulera små objekt, vanligtvis på cell- eller subcellulär nivå. Detta kan inkludera att flytta, hålla, skära eller kombinera olika celler eller delar av celler med hög precision. Mikro Manipulation används ofta inom områden som assisterad reproduktion (inklusive IVF-procedurer), genteknik, cellbiologi och neurovetenskap.

"Paraffininbäddning" är en metod inom medicinen som används för att lindra smärta och styva upp ledband eller muskler. Den innebär att man doppar den drabbade kroppsdelen i varmt, flytande paraffin (vaselin) ett antal gånger, varefter den svalnar något och sedan tas bort. Paraffinet skapar en isolerande barriär som hjälper till att hålla kroppsdelen varm och minskar smärtan. Behandlingen upprepas ofta flera gånger i samband med massage eller andra former av fysisk terapi för att få maximal effekt.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

'Vävnadsfixering' är ett medicinskt begrepp som refererar till metoder för att stabilisera och bevara vävnader eller organ så att de kan undersökas noggrannare efter att ha tas bort från kroppen. Detta görs ofta genom att behandla vävnaden med olika lösningar som fryser, fixerar och konserverar cellstrukturen. Ett vanligt exempel är att använda formeldio, en formaldehydlösning, för att fixera vävnaden så att den kan behandlas och undersökas senare, till exempel vid mikroskopi.

Kryoultramikrotomi är en teknik inom histologi och elektronmikroskopi som används för att skapa mycket tunt snitt av preparat, ofta i nano- eller till och med picometer-tjocklekar. Denna metod gör det möjligt att undersöka strukturen hos ett preparat på mycket hög upplösning.

I kryoultramikrotomi fryses preparatet först ner till mycket låga temperaturer, ofta nära absoluta nollpunkten (-273°C). Därefter skärs snittet med en diamantkniv i en ultraljudsdriven knivarm. Genom att frysa preparatet först minskar risken för att cellstrukturer skall påverkas eller förstöras under snittprocessen.

Efteråt kan snittet användas för elektronmikroskopi eller andra tekniker som kräver mycket tunt preparat. Kryoultramikrotomi är en viktig metod inom bland annat neurovetenskap, materialvetenskap och cellbiologi.

'Vävnadsinbäddning' (engelska: 'Tissue embedding') är ett begrepp inom histologi och patologi som refererar till en metod där vävnad prov tas och placeras i ett fast material, vanligtvis paraffin, för att sedan skiva tunna skivor av vävnaden för mikroskopisk analys.

Den process som används för att inbädda vävnad i ett fast material kallas också formellinbäddning och inkluderar följande steg:

1. Fixering: Vävnaden behandlas med en fixeringsvätska, ofta formaldehyd, för att stabilisera vävnadens struktur och bevara proteiner och nukleinsyror i deras naturliga form.
2. Dehydrering: Vävnaden tinas ut med en gradvis ökning av alkoholkoncentrationer för att avlägsna vatten.
3. Klarning: Vävnaden behandlas med ett klarningsmedel, ofta xylen eller toluol, för att ersätta alkoholen och ge vävnaden en transparent yta.
4. Inbäddning: Vävnaden placeras i smält paraffin och står stilla under vakuum för att få bort luft som kan orsaka bubblor eller andra felaktigheter i inbäddningen. När paraffinet har stelnat skärs vävnaden till tunna skivor med en mikrotom.

Dessa skivor kan sedan färgas och analyseras under ett ljusmikroskop för att studera vävnadens struktur, cellulära detaljer och eventuella sjukdomar eller skador.

Hematoxylin är ett naturligt förekommande pigment som utvinns från växten hetoxylin, även känd som blåbärsträdet. Det används vanligen i kombination med en oxidationsmedel, exempelvis ferrisyran, för att bilda hematoxylin-fosfat som är ett viktigt histologiskt färgmedel.

I denna form används hematoxylin ofta för att färga cellkärnor i vävnadsprover, eftersom det har en stark affinitet till basiska proteiner som till exempel histoner och DNA. När hematoxylin-fosfat reduceras av reduktionsmedel i cellen, bildas ett blått färgkomplex med järnjoner (Fe3+) som kallas hematein. Detta ger en distinkt blå färg åt cellkärnan och gör det möjligt att observera strukturen hos cellkärnan under mikroskopi.

Hematoxylin är ett mycket använt färgmedel inom patologi och histologi, eftersom det ger mycket skarpa och distinkta avgränsningar av cellkärnor och kan hjälpa till att identifiera olika typer av vävnader och celler.

RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.

RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.

Det finnes tre hovedtyper av RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.

I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.

Nukleinsyre diagnosticik (også kendt som molekylær diagnostik) er en laboratoriemetode, der anvendes til at identificere og analysere nukleinsyrer (DNA eller RNA) fra et prøvemateriale. Dette kan inkludere undersøgelse af genetiske forandringer, infektiøse agenter som bakterier, virusser eller svampe, eller andre molekylære markører relateret til sygdomme eller arvelige tilstande.

Metoden involverer typisk en proces kaldet polymerasekettenreaktion (PCR), som kan kopiere specifikke sektioner af DNA/RNA millionerer af gange, hvilket gør det muligt at opdage små mængder af nukleinsyrer i en prøve. Resultaterne fra nukleinsyre diagnosticik kan anvendes til at støtte diagnoser, overvågning af behandlingseffektivitet og forebyggelse af sygdomme.

Heterozygota förlust är ett medicinskt begrepp som refererar till när en individ som initialt var heterozygot för en given gen, det vill säga hade två olika alleler på ett visst locus, blir homozygot för den ena av de ursprungliga allelerna. Detta kan inträffa genom diverse mekanismer, till exempel som en följd av mutationer eller kromosomavvikelser.

I vissa fall kan heterozygota förlust leda till negativa hälsokonsekvenser, särskilt om den kvarvarande allelen är defekt och inte kan kompensera för den förlorade allelen. Detta kan orsaka en recessiv sjukdom eller öka risken för att utveckla vissa sjukdomar. Emellertid kan heterozygota förlust i andra fall vara asymptomatisk och inte ha någon påverkan alls på individens hälsostatus.

Laaserterapi (laser therapy) är en form av behandling där man använder sig av en laser för att påverka vävnader i kroppen. Laser står för "Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation", och innebär att ljuset amplifieras genom stimulering av atomers eller molekylers energitillstånd.

I lasermedicinen används laserstrålar med olika våglängder, intensiteter och frekvenser beroende på vilket syfte behandlingen har. Strålarna kan generera värme, mekanisk energi eller kemiska reaktioner i vävnaden, beroende på lasertyp och inställningar.

Exempel på användningsområden för lasermedicin innefattar smärtbehandling, muskelavslappning, hudbehandlingar (exempelvis för behandling av akne, ärr eller pigmentförändringar), ögonkirurgi och kirurgiska ingrepp.

Det är viktigt att notera att lasermedicin bör utföras av utbildad personal eftersom felaktig användning kan leda till skador på patienten.

Azoospermia är ett medicinskt tillstånd hos en man där hans sädesvätska saknar spermier. Det kan orsakas av olika faktorer, inklusive genetiska avvikelser, strukturella problem med hanarnas reproduktiva organ eller som ett resultat av vissa medicinska behandlingar, såsom cancerbehandlingar. Azoospermia kan delas in i två kategorier: obstruktiv azoospermia, där spermier produceras men hindras från att komma ut, och non-obstruktiv azoospermia, där spermier inte produceras alls eller produceras i mycket liten mängd.

Tumör-DNA (tidligere også kendt som "circulating tumour DNA" eller ctDNA) refererer til fragmenteret DNA, der frigives fra døende eller nekrotisk cancerceller i blodet. Disse fragmenter af DNA bærer mutationer og andre genetiske ændringer, der er specifikke for den individuelle cancers type og kan findes i blodplasmaet hos patienter med cancer.

Tumør-DNA analyser kan anvendes til at diagnosticere, overvåge og forudsige responsen til cancerbehandling samt det potentiale tilbagefald af sygdommen. Dette gøres ved at undersøge blodprøver for ændringer i tumør-DNA, hvilket kan give en hurtigere og mindre invasiv metode end traditionelle biopsi-teknikker.

Det er vigtigt at understrege, at tumør-DNA kun udgør en lille del af det totale cellfri DNA i blodet, så derfor kræves hypersensitive metoder for at kunne identificere og måle disse små mængder.

Kromosomfärgning är ett laboratoriemetod som används för att visualisera kromosomer i cellkärnan under en mikroskopisk undersökning. Den vanligaste metoden för kromosomfärgning är G-bandsning, som ger upphov till ett unikt mönster av ljusa och mörka band på varje kromosompar, vilket gör att individuella kromosomer kan identifieras och analyseras.

Denna teknik utvecklades på 1970-talet och har sedan dess varit en grundläggande metod inom genetisk forskning och diagnostik. Genom att använda speciella färgningar av kromosomer kan forskare och kliniker upptäcka abnormaliteter i antalet, formen eller storleken på kromosomer, vilket kan vara associerat med olika genetiska sjukdomar och tillstånd.

'In situ-hybridisering, fluorescerande' (FISH) är en molekylärbiologisk teknik som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Denna teknik kombinerar två metoder: in situ-hybridisering, där en specifik prob (vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens) hybridiseras med komplementär sekvens i en cell, och fluorescensmikroskopi, där man använder fluorescerande markörer för att visualisera platsen för hybridiseringen.

I FISH-tekniken etiketteras proben med en eller flera fluorescerande molekyler, vanligtvis fluoroforer som absorberar ljus av ett visst våglängde och emitterar ljus av ett annat våglängde. När proben hybridiserar med komplementär sekvens i cellen eller vävnaden kan man använda ett fluorescensmikroskop för att avbilda den plats där hybridiseringen har skett, och därmed lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser in situ.

FISH är en känslig och specificerad teknik som används inom flera områden av biomedicinsk forskning och diagnostik, till exempel för att undersöka kromosomstruktur och -avvikelser, identifiera genetiska mutationer och avvikande genuttryck, och studera interaktioner mellan DNA-sekvenser.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

I en medicinsk kontext refererar "fixermedel" vanligtvis till ett medel som används för att fixera, stabilisera eller fästa ett medicintekniskt produkt, en kateter eller ett trauma. Det kan också vara en term för ett läkemedel som används för att behandla opioidberoende, även kallat substitutionsbehandling, där metadon eller buprenorfin är exempel på vanligt använda fixermedel. Dessa mediciner hjälper till att reducera illegal droganvändning och relaterade hälsoproblem hos personer med opioidberoende.

Proteomik är ett forskningsområde inom biomedicin som handlar om studiet av proteomer, det vill säga den totala mängden proteiner och deras interaktioner i ett levande system, till exempel en cell, ett vävnadsprov eller en organism. Proteomiken innefattar identifiering och karakterisering av olika proteiner, deras funktioner, interaktioner med varandra och förändringar i uttryck under olika fysiologiska och patologiska tillstånd.

Proteomik använder sig ofta av högthroughput-tekniker som tvådimensionell gelélektrofores, masspektrometri och proteinkromatografi för att separera och identifiera proteiner. Dessa metoder kombineras ofta med bioinformatiska verktyg för att tolka de genererade data och hitta samband mellan olika proteiner och deras funktioner.

Proteomik har potentialen att ge insikt i komplexa sjukdomar som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och infektionssjukdomar, genom att undersöka förändringar i proteomet och hitta nya mål för terapiutveckling.

'Frysta vävnadssnitt' refererar till en histopatologisk preparationsmetod där ett vävnadsprov tas och omedelbart placeras i ett lösningsmedel som fryser ner vävnaden. Det vanligaste lösningsmedlet är Tissue-Tek eller liknande, som innehåller vatten och en freeze-protective kemikalie. När vävnaden är fryst kan den skivas till tunna skivor med en kyla cryostat och placeras på ett glasslid för further staining and examination under a microscope.

Denna metod används ofta när det behövs snabba resultat, till exempel vid onkologiska diagnostiseringar där det är viktigt att snabbt fastställa om en tumör är malign eller benign. Den kan också användas för immunhistokemisk färgning och andra specialfärgningsmetoder som inte går att utföra på formellinfixerad, paraffinembedd vävnad.

Pyronin är ett fluorogent föreliggande färgmedel som används inom histologi och cytologi för att färga DNA i celler. Det är specifikt bundet till de dubbelsträngade delarna av DNA-molekylen och ger en stark röd fluorescens när det exponeras för ljus med våglängder kring 530-560 nanometer. Pyronin används ofta i dubbla färgningsmetoder tillsammans med andra färgmedel, såsom metylgrön eller hematoxylin, för att skilja olika kompartment i cellen ifrån varandra och för att undersöka DNA-syntesen hos prolifererande celler.

RNA (Ribonucleic acid) i forbindelse med cancer (tumør) refererer oftest til RNA som produceres af cancerceller under transskriptionen af genetisk information fra DNA. Det kan være relateret til specielle typer RNA, såsom messenger RNA (mRNA), ribosomalt RNA (rRNA) og ikke-kodende RNA (ncRNA), herunder microRNA (miRNA), piwi-interagerende RNA (piRNA) og lange ikke-kodende RNA (lincRNA). Disse forskellige typer RNA spiller en vigtig rolle i reguleringen af cellulær funktion, inklusive cellevækst, differentiering og apoptose.

I cancer kan abnorme ændringer i RNA-produktion og -regulering resultere i ubalancer i cellulær homeostase, hvilket kan føre til u kontrolleret cellevækst og dannelsen af tumører. For eksempel kan overudtryk eller underudtryk af visse miRNA-molekyler være forbundet med cancerens udvikling, progression og prognose.

Undersøgelse af RNA i cancer har potentiale til at afsløre nye diagnosemåder, prognostiske markører og terapeutiske mål for cancerbehandling.

"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.

I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.

Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og

Formaldehid är ett organisk förening med den kemiska formeln CH2O. Det är en färglös, illaluktande gas vid rumstemperatur, men den kan också finnas i flytande form under vissa förhållanden. Formaldehid används inom många industrier, bland annat inom produktionen av konserveringsmedel, lim och harts. Den är även känt för sin bakteriedödande effekt och används därför som desinfektionsmedel inom vården. Långvarig eller upprepad exponering för formaldehid kan dock vara skadlig för människors hälsa och orsaka symptom som irritation av ögon, näsa och svalg samt astmaartade besvär.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

'Luftrör' är ett medicinskt begrepp som refererar till de rörformiga strukturerna i kroppen som andningsluften passerar genom. Det finns två typer av luftrör: det övre och det nedre.

Det övre luftröret, också känt som näsa och svalg, börjar vid näsborrarna och fortsätter ner till struphuvudet. Det består av tre delar: näshålan, svalget och näsöppningarna i svalget (choanae).

Det nedre luftröret är en fortsättning på det övre luftröret och börjar vid struphuvudet och fortsätter ner till lungorna. Det består av två delar: luftstrupen (trachea) och de två bronkerna som delar sig och leder in i vardera lunga.

Luftrörens främsta funktion är att transportera luft till och från lungorna under andningen, så att syre kan tas upp av kroppen och koldioxid kan avges som en biprodukt.

Mikrosatelliter är gentekniska markörer som består av upprepade sekvenser av nukleotider i DNA. Mikrosatellitupprepningar refererar till ett laboratorieförfarande där man isolerar och amplifierar (förökar) dessa mikrosatellitregioner med hjälp av en metod som kallas polymerask chain reaction (PCR).

Den typiska proceduren för mikrosatellitupprepning innebär följande steg:

1. DNA-extraktion: Först extraheras DNA från ett biologiskt provermaterial, till exempel blod, spott eller hår.

2. PCR-amplifiering: I denna steg används specifika primers (korta syntetiska DNA-sekvenser) som binder till ändarna av den aktuella mikrosatellitregionen. När PCR-reaktionen sker kommer polymerasen att föröka regionen mellan primerna, vilket resulterar i en stor andel av den specifika mikrosatelliten.

3. Elektrofores: Eftersom de flesta mikrosatelliter har olika upprepningstall skiljer sig deras storlek, och kan därför skiljas åt genom elektrofores i en gel (vanligtvis en agaros- eller polyacrylamidgel).

4. Visualisering: För att se de separerade banden används ofta fluorescerande markörer som fogats till primerna under PCR-amplifieringen. Genom att exponera gelen för ljus av rätt våglängd kommer markörerna att lysa upp och synliggöra banden i en gel-bild.

Mikrosatellitupprepningar används ofta inom forskning och diagnostik, exempelvis för att studera genetisk variation, släktskap och evolution, eller för att identifiera individer inom rättsmedicin.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

"Mikromatrisanalys" är ett begrepp inom patologi och kan definieras som en laboratorieundersökning där man studerar vävnad på cell- eller subcellulär nivå med hjälp av speciella färgmetoder och mikroskopi. Denna metod används ofta för att diagnostisera olika sjukdomar, som cancer, och för att bedöma deras allvarlighetsgrad. Mikromatrisanalys kan även användas för forskningsändamål för att öka kunskapen om olika sjukdomar och deras orsaker på cell- och molekylnivå.

I en medicinsk kontext refererar "färgning och märkning" ofta till tekniker som används för att identifiera, lära ut om, eller undersöka strukturer och funktioner hos celler, vävnader eller andra biologiska preparat.

Färgning innebär vanligtvis användandet av färgämnen eller fluorescerande markörer för att skapa kontrast mellan olika strukturer i ett preparat, vilket underlättar dess observation och analys under ett mikroskop. Det finns många olika typer av färgningsmetoder som används beroende på vad det är man vill undersöka, till exempel hematoxylin-eosin (HE)-färgning för att generellt framhäva cellkärnor och cytoplasma, eller immunfluorescens för att detektera specifika proteiner.

Märkning innebär vanligtvis användandet av markörer som binder till specifika molekyler i ett preparat, vilket gör att de kan ses och lokaliseras under mikroskopi. Detta kan vara användbart för att studera distributionen och interaktionerna av olika biologiska molekyler inom celler eller vävnader. Exempel på markörer inkluderar fluorescerande proteiner, antikroppar och aptamer.

Sammantaget kan färgning och märkning vara användbara verktyg för att undersöka struktur och funktion hos biologiska system på cell- eller vävnadsnivå.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

Mikrokirurgi är en typ av kirurgi där operationer utförs under ett operationsmikroskop med mycket hög förstoring och med specialdesignade, extremt små instrument. Mikrokirurgin används ofta inom områden som plastik- och rekonstruktiv kirurgi, ögonkirurgi och nervkirurgi. Den möjliggör att kirurgerna kan operera mycket små strukturer som blodkärl och nerver med stor precision.

Orotatfosforibosyltransferas (OPRT) är ett enzym som katalyserar en reaktion mellan orotat och fosforibosylpyrofosfat (PRPP) för att bilda orotidinmonofosfat (OMP). Denna reaktion är den andra steget i syntesen av pyrimidinbaser i celler. Reaktionen kan skrivas som:

orotat + PRPP → OMP + pyrofosfat

OPRT finns hos de flesta levande organismer och spelar en viktig roll i cellers förmåga att syntetisera nukleotider, vilket är en grundläggande process för celldelning och tillväxt. Mutationer i genen som kodar för OPRT kan leda till defekter i pyrimidinbiosyntesen och orsaka olika arvsanlagda sjukdomar, inklusive sjukdomar som berör immunförsvaret och blodcellerna.

Genamplifiering (engelska: Gene amplification) är en molekylärbiologisk teknik där man kopierar specifika DNA- eller RNA-sekvenser i flera steg för att öka deras mängd. Detta kan användas för att öka sensitiviteten i genetiska analysmetoder såsom PCR (polymeraskedjereaktion) och in situ hybridisering. Genamplifiering kan också inträffa naturligt, till exempel vid vissa typer av cancer, där celler kan ha en förändring i deras genetiska material som leder till överproduktion av specifika gener. Detta kan bidra till cancerns onkogenes och tumörers tillväxt.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Kromosombandning (eng. chromosome banding) är en teknik inom genetik och citogenetik som används för att visualisera den horisontella banderingen av mänskliga kromosomer under mikroskopi. Denna metod utvecklades på 1970-talet och har sedan dess varit en viktig del av forskning och diagnostisering inom genetiska sjukdomar, fertilitet och cancer.

Genom att använda speciella färgningstechniker, som kallas bandningsmetoder, kan forskare och kliniker skilja på olika delar av kromosomen och identifiera eventuella abnormaliteter i antal eller struktur. Det finns flera typer av kromosombandningar, men de vanligaste är G-bandering (G-banding), Q-bandering (Q-banding) och R-bandering (R-banding). Varje metod ger upphov till en unik bandmönstring som hjälper till att identifiera olika delar av kromosomen.

I G-bandering, som är den mest använda tekniken, färgas de aktiva genområdena ljusare än de inaktiva områdena. Detta ger upphov till en horisontell bandmönstring där de ljusa banden (G-positiva band) korrelerar till transkriptionellt tät och GC-rika regioner, medan de mörka banden (G-negativa band) korrelerar till transkriptionellt lågaktiva och AT-rika regioner.

Kromosombandning är en viktig metod inom genetisk forskning och klinisk diagnostik, eftersom den möjliggör en noggrann analys av kromosomer och hjälper till att fastställa eventuella abnormaliteter som kan vara associerade med olika sjukdomar och tillstånd.

"Mikrotomi" är ett medicinskt och histologiskt begrepp som refererar till en apparat eller en metod för att slica (skära) mycket tunt, i någon fall endast några få mikrometer tjocka, avsnitt från ett preparat, ofta en histologisk provslika. Mikrotomen används ofta för att skapa tunnare avsnitt som kan användas för ljusmikroskopi eller elektronmikroskopi. Den består vanligtvis av ett fast klippblock där preparatet placeras, en kniv som används för att slica preparatet och en mekanism för att röra klippblocket framåt i mycket små steg efter varje snitt.

"Resultatens reproducerbarhet" är ett begrepp inom forskning och medicin som refererar till förmågan att upprepa en experimentell studie eller ett försök och få liknande eller identiska resultat. Detta är viktigt eftersom det stärker den vetenskapliga evidensen för ett visst fynd eller en viss slutsats.

En studie som har hög reproducerbarhet innebär att andra forskare kan upprepa experimentet och få samma resultat, även om de använder olika metoder eller prover. Detta är ett fundamentalt koncept inom vetenskapen eftersom det understryker vikten av objektivitet och pålitlighet i forskningsprocessen.

I medicinsk forskning kan reproducerbarhet vara särskilt viktig när det gäller studier som undersöker effekterna av olika behandlingsmetoder eller läkemedel. Om en studie inte har hög reproducerbarhet, kan det ifrågasättas hur tillförlitliga dess resultat är och om de verkligen kan appliceras i klinisk praktik.

Stroma cells are a type of cell that are found in various tissues throughout the body. They are often referred to as "connective tissue cells" because they play a supportive role in the tissues where they are found. Stroma cells produce and maintain the extracellular matrix, which is the network of proteins and other molecules that provides structural support to cells and helps to regulate cell behavior.

There are several different types of stroma cells, including fibroblasts, adipocytes (fat cells), and myofibroblasts. Fibroblasts are the most common type of stroma cell, and they produce collagen and other proteins that make up the extracellular matrix. Adipocytes are specialized stroma cells that store energy in the form of fat, while myofibroblasts are stroma cells that have contractile properties and help to regulate tissue tension and repair.

Stroma cells can also play a role in the immune system by producing cytokines and other signaling molecules that help to coordinate the immune response. In some cases, stroma cells may also contribute to the development of diseases such as cancer, fibrosis, and autoimmune disorders.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Ett datasystem i medicinsk kontext är ett sammanhang where data (information) är samlade, lagras, bearbetas och analyseras med hjälp av datorbaserad teknik. Det kan inkludera olika komponenter som databaser, webbapplikationer, mobilapplikationer, sensorer och annan teknik för insamling, överföring, bearbetning och visualisering av data.

Ett datasystem i medicinen kan användas för att stödja olika aspekter av vården, till exempel:

* Insamling och lagring av patientdata, såsom elektroniska journaler, bilder och laboratorierapport
* Stöd för klinisk beslutsfattande, genom att ge läkare och andra vårdpersonal tillgång till relevanta patientdata och stödja then i deras bedömningar och behandlingsbeslut
* Forskning och utvärdering av effekterna av olika behandlingar och interventioner
* Övervakning och styrning av kvaliteten på vården, genom att tillhandahålla data om patientresultat, processer och strukturer

Ett väl designat datasystem kan förbättra effektiviteten, säkerheten och kvaliteten på vården, men det är också viktigt att vara medveten om risken för fel i datainsamlingen, dataförlust och dataintrång. Därför är det viktigt att ha stora säkerhets- och integritetsaspekter när man designar och implementerar ett datasystem inom medicinen.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

Testikel, eller testis, är ett par gonader (könskörtlar) hos manliga djur och människor. De är en del av det reproduktiva systemet och producerar spermier samt den manliga könshormonen testosteron. Testiklarna är också involverade i produktionen av andra hormoner som påverkar bland annat muskelmassa, röstläge, libido och benägenheten till aggressivt beteende. Testiklarna är placerade utanpå kroppen inom scrotum (skrotumsäcken) för att underhålla en lägre temperatur än kroppstemperaturen, vilket är nödvändigt för produktionen av normalt fungerande spermier.