Ljus
Myosin, lätt kedja
Mörker
Phototransduction
Dentala härdlampor
Dygnsrytm
Strålningsspridning
Ultraviolett strålning
Fotosyntes
Myosinkinas
Fotoperiod
Mörkeradaptation
Elektronmikroskopi
Färg
Myosiner
Adaptation, Ocular
Molekylsekvensdata
Näthinna
Cryptochromes
Klorofyll
Immunglobulin, lambdakedja
Aminosyrasekvens
Tidsfaktorer
Fotobiologi
Pupillreflex
Fotokemi
Fotostimulering
Fotokemoterapi
Tumor Necrosis Factor Ligand Superfamily Member 14
Melatonin
Syn
Fotosensibiliserande medel
Fotoreceptorerceller, ryggradslösa djur
Arabidopsis
Fytokrom B
Infraröda strålar
Polarisationsmikroskopi
Rod Opsins
Mikroskopi
Mutation
Fotokemiska processer
Fytokrom A
Arabidopsisproteiner
Fototropism
Fotosystem II-proteinkomplex
Hypocotyl
Laser
Optik och fotonik
Fluorescens
Fotoreceptorceller, ryggradsdjur
Ljusupptagande proteinkomplex
Bassekvens
Photosynthetic Reaction Center Complex Proteins
Reglering av genuttryck, växter
Modeller, biologiska
Kloroplaster
Näthinnepigment
Pupill
Refraktometri
Strålningsskador, experimentella
Kaniner
Näthinneförtvining
Solljus
Temperatur
Dos-responskurva, strålning
Halogener
Fosforylering
Planta
Växtproteiner
Diuron
Hematoporfyriner
Myosin subfragment
Cyanobacteria
Kycklingar
Kalcium
Luminiscens
Immunoglobulin Light Chains, Surrogate
Proteinbindning
Seasonal Affective Disorder
Signalomvandling
Spektralanalys
Nötkreatur
Fotometri
Halvledare
Fluorescensmikroskopi
Mätning av luminiscens
Mollusca
Transmissionselektronmikroskopi
Biologiska klockor
Fotoner
Rod Cell Outer Segment
Myosin-Light-Chain Phosphatase
Optiska processer
Tallkottkörtel
Anpassning, fysiologisk
Variabel del av immunglobulin
Polyakrylamidgelelektrofores
Ocular Physiologic Phenomena
Amyloidos
Immunglobulin, tung kedja
RNA, budbärar
Tylakoider
Ljuskänslighet
Xantofyller
Fotoreceptorer, växt
Växter
Fotoreceptorer, mikrobiella
Glatt muskulatur
Celler, odlade
Circadian Clocks
Spektrofotometri
Modeller, molekylära
Light-Curing of Dental Adhesives
Phototropins
Opsiner
Cellinje
Artsspecificitet
Hjärtblad
Eye Proteins
Toloniumklorid
Molekylvikt
DNA
Dubbelbrytning
Bindningsplatser
Fenotyp
Proteinkonfiguration
Utrustningsdesign
Materialprovning
Aktiner
Strålningseffekter
I medicsin används termen "ljus" ofta för att beskriva olika former av elektromagnetisk strålning, som kan användas diagnostiskt eller terapeutiskt. Det kan handla om:
1. Visuellt ljus: Det vanliga ljuset som vi ser med ögat, består av elektromagnetisk strålning i våglängder mellan ungefär 400 och 700 nanometer (nm).
2. Laserljus: Koncentrerad, samfälld och intensiv stråle av synligt ljus eller annan elektromagnetisk strålning, som kan användas inom medicinen för att exempelvis skära bort vävnad eller aktivera vissa läkemedel.
3. Röntgenljus: Elektromagnetisk strålning med kortare våglängd än synligt ljus, som används inom medicinen för att ta röntgenbilder och undersöka skelett, lungor och andra inre organ.
4. Ultraviolett (UV) ljus: Elektromagnetisk strålning med kortare våglängd än synligt ljus som används inom medicinen för att exempelvis behandla hudsjukdomar och bakterier.
5. Infrarött (IR) ljus: Elektromagnetisk strålning med längre våglängd än synligt ljus som används inom medicinen för att exempelvis behandla muskel- och ledsmärtor samt öka blodgenomströmningen.
Det är viktigt att notera att olika typer av ljus kan ha både nyttiga och skadliga effekter, beroende på dos, exponeringstid och andra faktorer.
'Myosin, lätt kedja' refererar till en specifik typ av myosinprotein som består av en lång, flexibel stav med två huvuden. Detta protein är en viktig komponent inom muskelkontraktion och hör till den grupp av proteiner som kallas för aktin-myosin-komplexet.
Lättkedjemyosinet har en molekylär vikt på ungefär 17 kilodalton (kDa) och består av cirka 150 aminosyror. Det är ett viktigt protein inom muskelkontraktion eftersom det interagerar med aktinfilamenten i musklerna, vilket orsakar muskelkontraktion när muskeln får signaler från nervsystemet.
Lättkedjemyosinet är också involverat i andra cellulära processer som celldelning och transport av vesiklar inom cellen.
'Mörker' är inte en medicinsk term, utan snarare en allmän term som används för att beskriva frånvaron av ljus eller dålig synbarhet. I medicinskt sammanhang kan man dock tala om "nattsyn" (night vision), vilket är ett mått på hur väl ögat fungerar i mörker. Nattsyn kan vara nedsatt hos vissa personer, till exempel på grund av åldring, näthinneförändringar eller vissa sjukdomstillstånd. Det finns också medicinska instrument som använder sig av intensifierad ljusförstärkning för att underlätta synen i mörker, så kallade nattsynsgranater eller nattsikten.
'Phototransduction' är ett medicinskt begrepp som refererar till den biokemiska process som sker i fotoreceptorceller (stavar och tappar) i ögat när de utsätts för ljus. Denna process omvandlar ljuskvalitet, intensitet och tidskontinuerlighet till elektriska signaler som kan tolkas av hjärnan.
Processen inleds med att ljuset absorberas av ett protein, rhodopsin, i fotoreceptorcellens yttre segment. Rhodopsinet består av två delar: ett kromoforprotein, opsin, och en ljuskänslig prostetisk grupp, retinal. När ljus träffar retinalet förändras dess konformation, vilket leder till att det aktiverar G-proteinet transducin. Aktiverat transducin aktiverar i sin tur enzymet cGMP-fosfodiesteras (PDE), som bryter ner cGMP till GMP. När cGMP-nivåerna minskar stängs jonkanaler i cellmembranet, vilket leder till ett fall i intracellulärt calciionkoncentration och en hyperpolarisering av fotoreceptorcellen. Denna elektriska signal leds sedan via nervceller till hjärnan där den tolkas som syn.
Phototransduktion är en mycket känslig process, med en extrema ljuskänslighet och snabb responshastighet, vilket gör det möjligt för oss att se i mycket svaga ljusförhållanden.
"Dentala härtlampor" (eng. "Dental caries") är en kronisk infektionssjukdom som orsakas av mikroorganismer i munhålan. Sjukdomen karaktäriseras av en progressiv nedbrytning och destruktion av hårtissustan (tandemaljan) som leder till uppkomst av kaviteter, så kallade "härtlampor", i tänderna.
Den vanligaste orsaken till dental caries är en kombination av mikroorganismer, främst Streptococcus mutans och Lactobacilli, som bildar en biofilm (tandplack) på tändernas yta. När man äter kolhydrater, särskilt socker och stärkelse, producerar dessa bakterier sura ämnen som sänker pH-värdet i munhålan. Det låga pH-värdet leder till att hårtissustans mineraler löses upp, vilket orsakar kaviteterna i tänderna.
Riskfaktorer för dental caries inkluderar dålig oral hygien, hög sockerkonsumtion, torr mun, brist på fluorid och vissa medicinska tillstånd som kan påverka salthalt i tänderna eller salivflödet.
För att förebygga dental caries rekommenderas god oral hygien med täta tandborstningar, användande av tandtråd och fluoridtillsatser. En hälsosam kost med begränsad sockerkonsumtion kan också hjälpa att minska risken för dental caries. Regelbundna tandläkartillfällen rekommenderas också för tidig upptäckt och behandling av eventuella skador på tänderna.
Dygnsrytmen (engelska: circadian rhythm) refererar till den inre biologiska klocka hos levande organismer, inklusive människor, som reglerar olika fysiologiska processer och beteenden under dygnet. Dessa processer inkluderar sömn-vakenhetscykler, kroppstemperatur, blodtryck, hjärtfrekvens, hormonnivåer och andra funktioner.
Den centrala regulatorn av dygnsrytmen finns i en grupp nervceller i hypotalamus, en del av hjärnan som kallas supraChiasmatic nuclei (SCN). SCN koordinerar dygnsrytmen genom att kontrollera produktionen och release av hormoner såsom melatonin och cortisol. Dessa hormoner påverkar sömn-vakenhetscykler, kroppstemperatur och andra fysiologiska processer.
Dygnsrytmen är en cirka 24-timmars cykel som styrs av ljus-mörkercykeln i naturen. Exponering för naturligt dagsljus på morgonen hjälper att ställa in den inre klockan och underlättar en normal sömn-vakenhetscykel. Människor som arbetar nattskift eller reser över tidszoner kan uppleva störningar i sin dygnsrytm, vilket kan leda till sömnproblem och andra hälsoproblem.
Strålningsspridning (radiation scattering) är en process där strålning, till exempel ljus eller partikelstrålning, avböjs från sin ursprungliga bana när den interagerar med materia. Det finns två huvudsakliga typer av strålningsspridning: Rayleigh-spridning och Compton-spridning.
Rayleigh-spridning sker när en elektromagnetisk våg, till exempel ljus, interagerar med ett atomärt partikel i en atom eller molekyl. Spridningen orsakas av den oscillatoriska rörelse som atompartikeln utför under interaktionen och resulterar i att strålningen sprids i alla riktningar, men med samma frekvens som den ursprungliga strålningen.
Compton-spridning sker när en foton (en ljuspartikel) kolliderar med en fritt rörlig elektron. Vid kollisionen avges en del av energian i fotonen till den rörliga elektronen, vilket resulterar i att både fotonens frekvens och riktning ändras. Compton-spridning är därför särskilt relevant när man studerar interaktioner mellan strålning och materia på subatomär nivå, till exempel inom ramen för strålbehandling av cancer eller kosmisk strålning.
Ultraviolett (UV) strålning är en form av elektromagnetisk strålning som har kortare våglängd än synligt ljus, men längre våglängd än röntgenstrålning. UV-strålningen delas in i tre olika områden baserat på våglängden: UVA (400-315 nm), UVB (315-280 nm) och UVC (280-100 nm).
UV-strålning produceras naturligt av solen, men kan också genereras syntetiskt med hjälp av speciella ljuskällor. Den är inte synlig för människan, men den kan orsaka en rad olika effekter på levande vävnader, beroende på dos och exponeringstid.
UV-strålning har både positiva och negativa effekter. På den ena sidan kan UVB-strålning stimulera produktionen av vitamin D i huden, vilket är viktigt för kroppens benstoffwechsel och immunförsvar. På den andra sidan kan långvarig exponering för höga nivåer UV-strålning orsaka skador på huden, ögon och immunsystemet. För långvarig exponering av UVA- och UVB-strålning är också kända orsaker till hudcancer, inklusive malign melanom, det allvarligaste slaget av hudcancer.
Det är därför viktigt att skydda sig mot överexponering för UV-strålning genom att använda solskydd, särskilt under de timmar då solen är som starkast (mellan 10 och 16 på eftermiddagen). Det är också viktigt att undvika konstgjord UV-strålning från solarium, eftersom det finns en känd länk mellan användning av solarium och ökat risk för hudcancer.
Fotoreceptorerceller är specializeda nervceller i ögats näthinna (retina) som reagerar på ljus och konverterar det till elektriska impulser, vilka sedan skickas via nerver till hjärnan för bearbetning och tolkning som syn. Det finns två typer av fotoreceptorerceller: stavar och tappar. Stavarna är ansvariga för mörkerseende och detaljrik gråskalebild, medan tapparna ger oss färgseende och skarp seende i dagsljus.
Fotosyntese er en biokemisk proces, hvor organismer som planter, alger og visse batterier omdanner lysenergi, typisk fra solen, til kemisk energi i form af organisk stof, samtidig med at de omsætter kuldioxid og vand til ilt og vand. Denne proces kan skrives som en kemisk ligning:
6 CO2 + 6 H2O + lysenergi -> C6H12O6 + 6 O2
Det vil sige at der dannes et molekyle glukose (C6H12O6) og seks molekyler ilt (O2) for hvert seks molekyler kuldioxid (CO2) og seks molekyler vand (H2O) der bliver omdannet. Glukosen kan derefter anvendes som energikilde for cellens processer, mens ilten frigives til atmosfæren.
Myosin kinase, ofta förkortat Myosinkinas, är ett enzym som finns i muskelceller och är involverat i muskelkontraktioner. Det fosforylerar, det vill säga adderar en fosfatgrupp till, myosin, ett annat protein som är viktigt för muskelkontraktioner. Genom att fosforylera myosin påverkar myosinkinas muskelfunktionen och hjälper till att reglera kontraktionshastigheten i musklerna. Myosinkinas aktiveras av kalciumjoner, som frisläpps från sarkoplasmisk retikulum (ett organell inne i muskelcellen) under en muskelkontraktion.
'Fotoperiod' är ett medicinskt begrepp som refererar till den ljusperiod som djur exponeras för under en 24-timmarsperiod. Det är den tidsperiod under vilken djuret är utsatt för ljus, och den kan ha betydelse för djurets fysiologiska processer och beteende.
Fotoperioden kan påverka djurs reproduktiva cykler, sömn-vakna-cykler, ämnesomsättning och humör. Vissa djur är mycket känsliga för förändringar i fotoperioden och använder den som en indikator på årstider, vilket kan styra beteende såsom parning, hävning av päls eller flyttning.
I medicinsk kontext kan fotoperioden vara viktig att beakta när man sköter om sjuka djur, eftersom förändringar i ljusperioder kan påverka deras tillstånd och behandling.
Mörkeradaptation är en process som inträffar i ögat när det exponeras för mörka förhållanden. Det innebär att kroppens synnervsystem, specifikt stavarna i näthinnan, reagerar på den minskade ljusintensiteten genom att bli mer känsliga för det ljus som finns tillgängligt. Denna process kan ta några minuter att utvecklas fullt ut och under tiden kan individen ha nedsatt synskärpa och förmåga att skilja på olika färger. Mörkeradaptationen gör det möjligt för ögat att se bättre i mörka förhållanden än vad det kan göra under dagtid. När individen sedan exponeras för ljus igen, behöver ögat en tid för att återanpassa sig, ett tillstånd som kallas ljusadaptation.
Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.
Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.
I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.
I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.
"Fytokrom" är ett begrepp inom molekylär biologi och betecknar en typ av proteiner som förekommer hos växter. Dessa proteiner har förmågan att uppfatta ljus, framför allt rött och infrarött ljus, och spelar därmed en viktig roll i växternas fotoperiodiska respons – det vill säga hur de reagerar på olika daglängder.
Fytokromet existerar i två formler, Pr (rödabsorberande) och Pfr (infrarödabsorberande), som kan interkonverteras när växten utsätts för ljus av olika våglängder. Denna omvandling påverkar sedan en rad fysiologiska processer hos växterna, till exempel blomning, tillväxt och utveckling.
I medicinsk kontext kan fytokrom ha betydelse inom forskningen kring fototerapi, där användandet av ljus av specifika våglängder kan ha terapeutiska effekter på olika sjukdomar och tillstånd.
I medicinsk kontext, refererar "färg" ofta till olika färger av kroppsvävnader, kroppsfluider eller hudmönster som kan vara antingen fysiologiska (normala) eller patologiska (abnorma). Exempel på detta inkluderar:
1. Livmoderfärg: Den normala färgen på livmoderslemhinnan är röd, men under menstruationen kan den bli brunaktig. Abnorma livmoderfärger kan vara tecken på patologiska tillstånd som exempelvis endometrit eller cancer.
2. Hudadgångar: Vissa hudförändringar kan vara antingen röda, vita, bruna eller svarta beroende på deras orsak. Exempelvis kan rödaktiga hudadgångar vara tecken på inflammation eller infektion, medan vitaktiga hudadgångar kan indikera vitiligo eller pigmentförlust.
3. Ögonfärger: Även om ögonfärgen inte är direkt kopplad till en specifik medicinsk diagnos, kan vissa ögonfärger vara associerade med specifika genetiska förutsättningar eller sjukdomar. Exempelvis kan albinism orsaka ljusgrå ögonfärg.
4. Urinfärg: Den normala urinfärgen är gulaktig, men vissa abnorma urinfärger kan indikera specifika sjukdomar eller tillstånd. Exempelvis kan blod i urinen orsaka en rödaktig eller rosa färg, medan protein i urinen kan ge en skummig konsistens och en brunfärgad nyans.
I allmänhet är observationen av olika färger viktiga för att ställa diagnoser, övervaka behandlingar och bedöma prognoser inom medicinen.
'Myosin' er ein proteinklasse som spiller en viktig rolle i muskelkontraksjonen i levande organismer. Myosiner er motorproteiner som kan binde seg til aktinfilamentet og hydrolyse ATP for å generere bevegelse, hvilket resulterer i kortslting av aktin-myosin-kompleksene og dermed muskelkontraksjonen. Myosiner finnes i ulike typer og variasjerer mellom organismer, men de deler likevel en same oppbygging og funksjon på grunnleggende nivå. De er viktige for mange cellulære prosesser, ikke bare muskelkontraksjonen, men også for transport av intracellulære partikler og endocytosen.
Ocular adaptation is a natural physiological process in which the eye changes its sensitivity in response to changes in the surrounding light level. This allows the eye to maintain optimal visual performance over a wide range of lighting conditions. There are two types of ocular adaptation: dark adaptation and light adaptation.
Dark adaptation is the process by which the eye adjusts to low light levels, allowing it to see better in the dark. When we enter a dark room from a bright outdoor environment, the pupils dilate to allow more light to enter the eye, but this initial increase in light does not immediately restore normal vision. Instead, the visual system takes some time to adapt to the new low light level. During this period, the sensitivity of the rods (the photoreceptor cells responsible for vision at low light levels) increases, allowing us to see better in the dark.
Light adaptation is the process by which the eye adjusts to bright light levels, allowing it to see better in bright conditions. When we move from a dimly lit indoor environment to a bright outdoor environment, the pupils constrict to reduce the amount of light entering the eye. However, this initial reduction in light does not immediately restore normal vision. Instead, the visual system takes some time to adapt to the new high light level. During this period, the sensitivity of the cones (the photoreceptor cells responsible for color vision and fine detail) decreases, allowing us to see better in bright conditions.
Ocular adaptation is a continuous process that occurs throughout our waking hours, allowing us to maintain optimal visual performance in different lighting conditions. Disruptions to this process can lead to visual disturbances, such as difficulty seeing in the dark or sensitivity to bright light.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
'Näthinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till den tunn, genomskinliga membranen som täcker ytan på ögat och skyddar det från främmande partiklar, smuts och skada. Näthinnan, även känd som konjunktiva, består av två delar: den bulbära konjunktivan som täcker främre delen av ögonbulben och den palpebrala konjunktivan som ligger mellan ögonlocken och den bulbära konjunktivan. Näthinnan producerar också en vätska som håller ögat fuktigt och skyddar det mot infektioner.
Cryptochromes are a type of photoreceptor protein that are involved in the regulation of circadian rhythms and other physiological processes in response to light. They are found in various organisms, including plants and animals. In humans, cryptochromes are expressed in the retina and are thought to play a role in the entrainment of the circadian clock to the light-dark cycle. Cryptochromes are also involved in the regulation of gene expression and have been implicated in the development of certain diseases, such as cancer. They belong to a larger family of flavoproteins called photolyases, which are involved in repairing DNA damage caused by UV light.
Klorofyll är ett grönt pigment som förekommer hos växter, alger och vissa batterier. Det är ett viktigt ämne för fotosyntesen, processen där solenergi omvandlas till kemisk energi. Klorofyllet absorberar ljus i blått och rött spektrum men reflekterar grönt, vilket gör att växter ser gröna ut. Det finns olika typer av klorofyll, men de två vanligaste är klorofyll a och klorofyll b. Klorofyll a är det viktigaste pigmentet för fotosyntesen och absorberar ljus mellan 430 och 662 nanometer, medan klorofyll b absorberar ljus mellan 455 och 642 nanometer.
Immunoglobuliner (antikropp) är proteiner som produceras av B-celler och plasma cells i kroppen för att hjälpa till att bekämpa främmande ämnen som virus, bakterier och andra patogener. Det finns fem typer av immunoglobuliner: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM. Varje typ har en specifik funktion i immunförsvaret.
Lambda-kedjan (λ-kedjan) är en del av den lätta kedjan i immunoglobulinmolekylen. Den består av två polypeptidkedjor, lambda-1 och lambda-2, som är sammanbundna med disulfidbindningar. Lambda-kedjorna förekommer tillsammans med de andra lätta kedjorna, kappa-kedjorna (κ-kedjorna), i immunoglobulinmolekyler.
Lambda-kedjor är mindre vanliga än kappa-kedjor och utgör endast cirka 15-20% av alla lätta kedjor i människokroppen. De flesta immunglobuliner innehåller antingen en lambda- eller en kappa-kedja, men inte båda.
I summa kan man säga att 'Immunglobulin, lambdakedja' är en typ av antikropp som innehåller en lambda-kedja i sin lätta kedja.
En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.
Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.
Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.
Fotobiologi är ett medicinskt begrepp som refererar till studiet av hur levande vävnader reagerar på olika former av ljus, inklusive ultraviolett (UV), visuellt och infraröd strålning. Detta omfattar både positiva effekter som solens värme och dagsljus på vår kropps funktioner, men också negativa effekter som skador på huden och ögonen som orsakas av överexponering för UV-strålning. Fotobiologi undersöker också användningen av ljus i medicinska tillämpningar, såsom fototerapi för behandling av säsongsbunden depression och andra sjukdomstillstånd.
Pupillreflex, även känd som ljusreflex, är en reflexreaktion där pupillen i ögat automatiskt contractioner eller minskar i storlek när de exponeras för starkt ljus. Detta hjälper till att skydda ögats retina från skada genom överstimulering av ljuset. Pupillreflexen är kontrollerad av parasympatiska nervsystemet och kan användas som en indikation på neurologisk funktion i kroppen. Absens eller avvikande pupillreflexer kan vara ett tecken på skada eller sjukdom i hjärnan eller ögats nerver.
'Fotokemi' er ein grensefag som handler om interaksjonen mellom lys og kjemisk forandring. Det kan også være definert som studiet av hvordan lys påverkar kjemiske reaksjoner og hvordan kjemiske forandringer kan føre til opphavet til lys. Fotokemiske reaksjoner kan forekomme når ein molekyl absorberer en foton, som er ein liten pakke av energii i form av lys. Denne absorgeringen kan føre til at elektroner i molekylet blir eksiterte og overgår til ein høyere energinivå. Dette kan resultere i en reaksjon der ein eller fleire kjemiske bindinger blir brudd eller nye bildes. Fotokemi har mange praktiske anvendelsar, for eksempel i fotosyntesen hos planter, i farger og litografi, samt i medisinsk behandling som fototerapi.
Fotostimulering är ett medicinskt begrepp som refererar till användning av ljus för att stimulera specifika reaktioner i levande vävnad eller celler. Detta kan användas inom olika områden, såsom hudterapi och behandling av vissa neurologiska störningar.
I samband med hudbehandlingar, kan fotostimulering involvera användning av specifika våglängder av ljus för att stimulera cellernas ämnesomsättning och syreförsörjning, vilket kan leda till förbättrad hudstruktur och läkerprocesser.
Inom neurologi kan fotostimulering användas som en icke-invasiv behandlingsmetod för att stimulera nervceller i hjärnan med hjälp av ljus. Detta kallas ofta transkraniell magnetstimulering (TMS) eller transkraniell direkt strömstimulering (tDCS), där en yttre enhet används för att generera ett magnetfält eller elektrisk ström som påverkar nervceller i hjärnan.
Det är värt att notera att fotostimulering kan ha olika mekanismer och effekter beroende på vilket område det används inom, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller en annan medicinsk expert för att få rätt information och behandling.
Fotokemoterapi, även känd som fotodynamisk terapi (PDT), är en medicinsk behandlingsmetod som innebär att en ljuskänslig substans (fotosensitizer) appliceras på huden eller en tumör, följt av exponering för specifik våglängd av ljus. När fotosensitizern inaktiveras av ljuset sker en kemisk reaktion som genererar syrgasradikaler och andra reaktiva syremolekyler, vilket orsakar celldöd hos cancerceller eller abnorma celler. Denna metod används ofta för att behandla olika typer av hudcancer och pre cancerösa tillstånd, såsom aktinisk keratos och basalcellskarcinom.
Tumor Necrosis Factor Ligand Superfamily Member 14, också känt som TNFSF14 eller LIGHT, är ett protein som tillhör tumornekrosfas (TNF) ligandfamiljen. Detta protein binder till två receptorer: herpesvirus entry mediator (HVEM) och lymphotoxin-beta receptor (LTβR).
TNFSF14/LIGHT har visat sig spela en viktig roll i regleringen av immunresponsen, inflammation och celldöd. Det produceras främst av aktiverade T-celler och dendritceller och kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter beroende på vilken receptor det binder till.
TNFSF14/LIGHT har också visat sig vara involverat i patologiska processer som autoimmunitet, atheroskleros och cancer.
Melatonin är ett hormon som produceras naturligt i kroppen, framförallt i pinealklandet i hjärnan. Det spelar en viktig roll när det gäller att reglera sömnen och vakenhetscykeln. Melatoninnivåerna börjar öka sent på kvällen, när mörker råder, och når sin topp under natten. Därefter sjunker nivåerna igen i gryningen.
Melatonin kan också användas som läkemedel i form av tabletter eller kapslar. Denna typ av melatonin kallas exogent melatonin och används ofta för att behandla sömnstörningar, såsom problem med insomni eller oregelbunden sömn-vakningscykel. Det kan även användas för att hjälpa till att minska jetlag.
'Syn' er ein medisinsk termin som refererer til evnen til å se eller den fysiologiske funksjonen i øyet som gjør det mulig å oppfatte lys og skape synlig innsikt. Synprosessen involverer flere komplekse trinn, inkludert lysbrytning i cornea, akkommodasjon av linse for å fokusere lys på retina, samt bearbeiding og tolkning av informasjonen i hjernen. Synnedsatthet eller blindhet kan oppstå som en følge av skader eller sykdommer i øyet eller visuell sentralnervsystem.
Fotosensibiliserande medel är en typ av läkemedel som kan göra huden eller ögonen känsligare för ljus, särskilt ultraviolett (UV) och visst synligt ljus. När individen utsätts för detta ljus kan det leda till oönskade reaktioner som exempelvis rodnad, klåda, smärta, svullnad eller i värsta fall bildning av blåsor på huden. I vissa fall kan det även leda till fotofobi (ljuskänslighet) och iriteringar i ögonen.
Det finns två typer av fotosensibilisering: fototoxisk och fotourentisk. Fototoxisk fotosensibilisering uppstår när läkemedlet direkt orsakar skada på huden eller ögonen när det utsätts för ljus, medan fotourentisk fotosensibilisering handlar om att läkemedlet ökar individens sannolikhet för att utveckla en allergisk reaktion mot ljuset.
Exempel på vanliga fotosensibiliserande medel inkluderar antibiotika (till exempel tetracykliner och fluorokinoloner), antiinflammatoriska läkemedel (till exempel fenylbutazon och ketoprofen), diuretika, retinoider och antidepressiva medel. Det är viktigt att informera läkare eller apotekare om alla läkemedel som används, inklusive komplementär medicin och naturläkemedel, för att undvika riskerna för fotosensibilisering.
Fotoreceptorceller hos ryggradslösa djur är speciella celler som reagerar på ljus och möjliggör synförmåga. De kan vara primitiva eller mer avancerade beroende på djurgrupp. Exempel på fotoreceptorceller hos ryggradslösa djur inkluderar:
1. Ocelli (ögonfläckar): Enkla ljuskänsliga organ hos leddjur som kan uppfatta skillnader i ljusintensitet och hjälpa till att reglera djurets beteende, till exempel söka skydd under mörker eller bli mer aktivt under dagsljus.
2. Komplexare ögon: Hos vissa ryggradslösa djur, som blötdjur och räkor, finns det mer avancerade fotoreceptorceller organiserade i komplexa ögon som kan uppfatta bilder och skilja mellan olika former, storlekar och riktningar på objekt.
3. Mikrovilli: Hos vissa ryggradslösa djur, som havsmaneter och många evertebrater, finns fotoreceptorceller med utskott kallade mikrovilli som reagerar på ljus och hjälper till att uppfatta skuggor eller andra förändringar i ljusförhållanden.
I allmänhet är fotoreceptorcellerna ansvariga för att detektera ljus och överföra denna information till det centrala nervsystemet, där den bearbetas och tolkas som visuell information. Denna information kan användas för att hjälpa djuret att navigera i sin miljö, undvika predatorer eller hitta föda.
'Arabidopsis' er en slags plante som oftest refererer til den velkjente modellplanten 'Arabidopsis thaliana'. Denne liten, en-årige planten hører hjemme i de tempererede egne av Eurasia og Nord-Afrika. 'Arabidopsis' er en populær valg for biologisk forskning på grunn av sin enkle genetiske oppbygging, korte livscyklus og lette tilgjengelighet. Mange grunntannleg i planters molekylære biologi, celleteori og utviklingsbiologi er blitt klarlagt ved hjelp av studier på 'Arabidopsis'.
Fytokrom B är ett protein som förekommer hos växter och är involverat i regleringen av deras fotoperiodiska response, det vill säga hur de reagerar på olika ljuscykler. Proteinet består av två identiska subenheter och har en flavoprotein som kofaktor. När växten utsätts för rött ljus aktiveras fytokrom B, vilket leder till en konformationsförändring som gör att det kan interagera med andra proteiner och på så sätt starta en signaltransduktionskedja. Denna process är viktig för regleringen av bl a blomning och växtväxt.
Infraröd strålning är en form av elektromagnetisk strålning som har lägre frekvens och längre våglängd än synligt ljus, men högre frekvens och kortare våglängd än mikrovågor. Den infraröda delen av elektromagnetiska spektret delas vanligen upp i tre underregioner: nära infraröd (NIR), mellan infraröd (MIR) och fjärr infraröd (FIR).
Infraröd strålning produceras av varma objekt, inklusive levande vävnader, och det uppfattas ofta som värme när det absorberas av huden. Infraröd strålning används inom medicinen för diverse ändamål, till exempel i termografi (för att mäta yttemperatur hos kroppsdelar), i behandlingar som infraröd värmeterapi och inom vissa former av hypertermibehandlingar av cancer.
Polarisationsmikroskopi är en mikroskopiteknik som använder sig av polariserat ljus för att undersöka material med dubbelbrytning, såsom kristaller och speciella sorters cellstrukturer. Genom att analysera hur ljuset polariseras och dephaseras när det passerar genom ett preparat kan man dra slutsatser om materialets orientering, brytningsindex och struktur. Polarisationsmikroskopi används ofta inom materialvetenskap, geologi och biomedicinsk forskning för att studera exempelvis ben- och broskvävnad, muskelceller och olika slags cellkärnor.
Rod opsiner är ett slags fotopigment som finns i stavarna i näthinnan hos djur, inklusive människor. De är en del av det visuella systemet och spelar en viktig roll i mörkerseendet. Rod opsinerna absorberar ljus med en våglängd av cirka 500 nanometer, vilket motsvarar grönt ljus. När ljus absorberas av rod opsinet aktiveras det och startar en signalserie som slutligen leder till att vi uppfattar ljuset. Rod opsiner är relaterade till koneropsiner, som finns i de fotoreceptorceller som kallas käglor och som är viktiga för färgseendet och detaljrikedomen i synen.
Mikroskopi är en teknik som tillåter observering och analysering av strukturer som är för små att ses med blotta ögat. Detta görs genom användning av ett mikroskop, ett instrument som består av en linsystem som zoomer in på objektet.
Det finns olika typer av mikroskopi, men de två vanligaste är ljusmikroskopi och elektronmikroskopi. I ljusmikroskopi används ljus för att belysa preparatet och i elektronmikroskopi används elektroner. Elektronmikroskopi ger mycket högre upplösning än ljusmikroskopi, men är också dyrare och kräver mer komplicerad preparering av proverna.
Mikroskopi används inom många områden inom medicinen, till exempel för att diagnostisera sjukdomar, studera celler och vävnader, undersöka bakterier och virus, och för forskning.
En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.
Klatrin är ett protein som spelar en viktig roll i cellernas transportprocesser. Det är en central komponent i klathrin-koated vesicles (CCVs), små membrankapslar som används för att transportera proteiner och lipider mellan olika delar av cellytan eller in i och ut ur cellen.
Lätta kedjorna i klathrin-komplexet är polymera strukturer bestående av tre typer av klathrin-lättkedjeproteiner (LCa, LCb och LCc). Dessa lättkedjor bildar en flexibel, skruvformad struktur som interagerar med tunga kedjor för att bilda ett komplext nätverk av polyederformade strukturer som fungerar som ett skelett för CCVs.
Lätta kedjorna har också en viktig roll i regleringen av klathrin-monomerers sammanslutning till lätta kedjor och tunga kedjor, och de kan interagera med andra proteiner som bidrar till stabiliseringen och formningen av CCVs.
I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:
1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.
Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.
'Fotokemiska processer' refererar till kemiska reaktioner som initieras eller katalyseras av ljus. Denna typ av processer involverar vanligtvis en fotosensibilisator, ett ämne som kan absorbera ljus och få en förändrad elektronisk konfiguration. När detta händer kan den fotosensibiliserade molekylen överföra energin till ett annat molekylärt substrat och starta en kemisk reaktion. Fotokemiska processer är viktiga i många biologiska system, såsom fotosyntesen hos växter, där ljusenergi omvandlas till kemisk energi. De används också inom materialvetenskap och teknik för att skapa polymerer, små molekyler och nanostrukturer med speciella egenskaper.
Fytokrom A är ett fotoreceptorprotein som förekommer hos växter och är involverat i regleringen av växternas fototropa reaktioner, det vill säga hur de växer och orienterar sig beroende på ljusförhållanden. Fytokrom A består av två identiska subenheter och har två olika former, Pr och Pfr, som kan interkonverteras beroende på ljusexponering.
Den röda ljusexponerade formen av fytokrom A (Pfr) är den aktiva formen och inducerar en serie signaltransduktionsvägar som leder till genuttryck och cellulära respons. Den faroformen av fytokrom A (Pr) är den inaktiva formen och kan omvandlas tillbaka till Pfr-formen genom exponering för rött ljus med en våglängd på 660 nm eller genom mörkeradaptation under en viss tidsperiod.
Fytokrom A spelar därför en viktig roll i regleringen av växters fotoperiodiska respons, som exempelvis blomning och vinterdvala, samt deras orientering i förhållande till ljuskällor.
"Arabidopsis proteins" refer to the proteins that are encoded by the genes found in the model plant species Arabidopsis thaliana. This small flowering plant is widely used in plant biology research due to its relatively small genome, short life cycle, and ease of cultivation. The term "Arabidopsis proteins" can refer to any type of protein found in this plant, including enzymes, structural proteins, regulatory proteins, and others. These proteins play crucial roles in various cellular processes such as metabolism, signaling, growth, development, and stress response. Research on Arabidopsis proteins has contributed significantly to our understanding of fundamental biological processes in plants and has provided valuable insights into the molecular mechanisms underlying important agronomic traits.
'Fototropism' är ett medicinskt begrepp som hänvisar till växternas rörelsemönster i respons på ljus. Mer specifikt betyder fototropism positiivt geotropiskt beteende, där plantan växer eller böjer sig mot ljuskällan. Detta fenomen orsakas av att auxin, ett sorts växt hormon, ansamlas på den mörka sidan av skottet eller roten, vilket leder till celldelning och tillväxt på denna sida och därmed en böjning mot ljuset. Fototropism är viktigt för plantors utveckling och överlevnad eftersom det hjälper dem att optimera sin exponering för solljus, som behövs för fotosyntesen.
Fotosystem II-proteincomplex är ett protein-komplex som spelar en central roll i fotosyntesen hos växter, alger och cyanobakterier. Det är en del av den fotokemiska fosforyleringskedjan, där ljusenergi konverteras till kemisk energi i form av ATP (adenosintrifosfat).
Fotosystem II-komplexet består av ett antal olika proteiner och cofaktorer, inklusive två photosyntetiska pigmentkomplex som absorberar ljusenergi. Det ena komplexet är ett p680-reaktionscentrum, som består av en specialparet av klorofyllmolekyler som exciteras av ljus och överför sin energi till ett annat pigmentkomplex, det så kallade accessorypigmentkomplexet. Detta komplex innehåller fler klorofyllmolekyler, karotenoider och fenofiler, som hjälper till att absorbera ljusenergi och skydda fotosystem II-komplexet från skada orsakad av för höga energinivåer.
Fotosystem II-komplexet är också ansvarigt för vattenoxidationen, en process där vattenmolekyler splittras upp i syre, protoner och elektroner. Syret frigörs som ett biprodukt, medan de frigjorda elektronerna används för att reducera NADP+ till NADPH, en viktig reducerande agens i fotosyntesen.
I summa är Fotosystem II-proteinkomplexet ett mycket viktigt protein-komplex som spelar en central roll i fotosyntesen hos växter, alger och cyanobakterier genom att konvertera ljusenergi till kemisk energi och producera syre som en biprodukt.
'Hypocotyl' är en anatomisk term inom botaniken och refererar till den del av ett embryon eller en ung planta som ligger mellan rotknoppen (radicula) och den del där stängeln och blad utvecklas (plumula). När en fröskott börjar gro, växer hypocotylen upp genom jorden medan plumulan stannar under jordytan tills den har utvecklat tillräckligt med klorofyll och blir tillräckligt stark för att kunna bryta igenom jordskorpan. Hypocotylen är ofta kort och tjock hos fröskott, men kan vara längre hos vissa växtarter.
Laer er en forkortelse for "Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation". Det betyr at laser er en type lys som genereres ved hjelp av en proces kalt stimulert emisjon. Lasereffekten oppnås ved å sende elektromagnetisk stråling gjennom et medium, som kan være en gas, en væske eller en fast stoff. Når strålingen passerer igjennom mediet, absorberes noen av fotonene i mediet og fører til at andre elektroner blir opphevet til et høyere energinivå. Disse opphevede elektroner vil så returnere tilbake til det lavere energienivået ved å sende ut en foton med samme bølgelengde og fase som den innkommende strålingen. Dette resulterer i at et stort antall fotoner produseres samtidig, og disse vil alle have samme bølgelengde, fase og retning, noe som gir en laserstråle sine unike egenskaper.
I medisinen brukes lasere blant annet til å behandle øyensykdommer, å foreta hudbehandlinger, å utføre kirurgiske ingrep og å sterilisere medisinsk utstyr. Lasere kan også brukes til å analysere biologiske prøver i forskning og diagnose.
'Optik' och 'fotonik' är två närbesläktade områden inom fysiken som handlar om ljus och dess beteende, men de betonar olika aspekter av detta fenomen.
Optik kan definieras som läran om ljus, inklusive dess generering, transmission, refraktion, reflexion och absorption. Optik handlar ofta om studiet av ljusets interaktion med materia på makroskopisk nivå och hur det kan användas för att skapa bilder, mäta avstånd och analysera materialegenskaper.
Fotonik är en vidareutvecklad gren av optik som fokuserar mer specifikt på de kvantmekaniska aspekterna av ljus och dess användning i tekniska tillämpningar. Fotonik kan definieras som läran om generation, manipulation, transmission och detektion av ljuskvanta (fotoner) och deras användning i informationsbehandling, kommunikation, sensorer, lasrar och andra tekniska system.
I korthet kan man säga att optik är den grundläggande vetenskapen om ljus, medan fotonik är en tillämpad vetenskap som utvecklar och använder optiska principer för att skapa avancerade tekniska system.
'Fluorescens' er ein medisinsk termin som refererer til egenskapen til å absorbere lys av kort bølgjelengde og deretter emittere lys av lengre bølgjelengde. Dette skjer når ein molekyll i ein substans absorbierer en foton (en lyspartikkel) med en bestemt energi, eller bølgjelengde, som er mindre enn dets egen energinivå. Som følge av denne absorpsjonen kommer ein del av denne energien til å overføres til ein annen elektron i molekylet, som deretter stiger opp til ein høyere energinivå. Når denne elektronen senker seg ned til sin opprinnelige energinivå vil den frigjore en foton med lavere energien eller lengre bølgjelengde enn det som absorbiert var. Dette resulterer i at substansen synes å lyse opp i ein farg som er forskjellig fra den som absorbert var.
Fluorescens er viktig innenom medisinen, specielt innenfor diagnostisk testing og forskning. Fluorescerende markører kan brukes til å merke ut bestemte celler eller strukturer i ein kropp, noe som kan være velegnet for å undersøke hvordan ein sykdom utvikler seg eller for å evaluere effekten av ein behandling. Fluorescens er også brukt innenfor bildediagnostiske metoder som fluorescens-angiografi og fluorescens-mikroskopi.
Fotoreceptorceller hos ryggradsdjur är speciella celler som är ansvariga för det initiala steget i synprocessen. De finns i ögats näthinna och är känsliga för ljus. Det finns två huvudsakliga typer av fotoreceptorceller hos ryggradsdjur: stavar och tappar.
Stavarna är ansvariga för mörkerseende och sköter det skärpa vi uppfattar i våra synfält. De är mer känsliga för ljus än tapparna, men ger inte en så klar bild som tapparna gör.
Tapparna är specialiserade för färgseende och ger oss skarpare detaljer i våra synfält. De kräver starkare ljus än stavarna för att fungera effektivt.
Båda typerna av fotoreceptorceller har en del av sin cellstruktur som kallas ett synbart, vilket innehåller ett protein som kallas opsin. När ljus träffar opsinet i synbarten aktiveras det och startar en elektrokemisk signal som sedan förs vidare till nästa nervcell i synbanan.
Ljusupptagande proteinkomplex, även känt som photoreceptorproteinkomplex, är ett slags proteinmolekyler som finns i vissa levande organismer och har förmågan att absorbera ljusenergi. Detta komplex består ofta av flera olika proteiner som interagerar med varandra för att möjliggöra denna funktion.
I människor och andra djur är det vanligaste exemplet på ett ljusupptagande proteinkomplex rhodopsin, som finns i stavarna i ögat och är involverad i synprocessen. Rhodopsin består av två huvuddelar: ett protein, opsin, och en kromofor, retinal. När ljus träffar retinalet förändras dess molekylära struktur, vilket orsakar en konformationsförändring i opsinet som aktiverar en signaltransduktionsväg som slutligen leder till att vi uppfattar ljuset.
Ljusupptagande proteinkomplex förekommer också hos växter och cyanobakterier, där de är involverade i fotosyntesen. Dessa komplex absorberar ljusenergi för att driva den fotokemiska processen som producerar syre och reducerar energriktiga elektroner som kan användas för att producera kolhydrater.
"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.
En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.
Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.
'Photosynthetic Reaction Center Complex Proteins' refererar till de proteinmolekyler som är involverade i den fotosyntetiska reaktionscentern, där ljusenergi konverteras till kemisk energi. Det finns två typer av fotosyntetiska reaktionscenter: Typ I och Typ II.
Typ I-reaktionscentret inkluderar en fotosyntetisk pigment-protein-komplex som består av flera subuniteter, inklusive den centrala reaktionscentern (D1/D2), cytochrom b559 och olika ljuskänsliga pigmentmolekyler såsom klorofyll och pheophytin. Dessa proteiner hjälper till att transportera elektroner från vatten till plastokinon under fotosyntesen, vilket genererar en protongradient över membranet som används för att producera ATP.
Typ II-reaktionscentret inkluderar också en fotosyntetisk pigment-protein-komplex med flera subuniteter, inklusive den centrala reaktionscentern (P680), cytochrom b559 och olika ljuskänsliga pigmentmolekyler såsom klorofyll och bacteriopheophytin. Dessa proteiner hjälper till att transportera elektroner från vatten till fenoquinon under fotosyntesen, vilket genererar en protongradient över membranet som används för att producera ATP.
I allmänhet är photosyntetiska reaktionscenter komplexa proteiner som katalyserar de första stegen i fotosyntesen, där ljusenergi omvandlas till kemisk energi genom en serie elektrontransportreaktioner.
"Genuttrycksväxling, eller epigenetisk reglering, refererar till förändringar i uttrycket av gener som inte involverar någon ändring i den underliggande DNA-sekvensen. Istället kan detta ske genom kemiska markeringar av DNA eller histonproteiner, vilka påverkar tillgängligheten och aktiviteten hos gener. Epigenetiska förändringar kan vara reversibla och är ofta dynamiska under en organisms livslopp. I växter har epigenetisk reglering visat sig spela en viktig roll i flera biologiska processer, inklusive embryonal development, celldifferentiering, stressrespons och genombildning. Vissa epigenetiska förändringar kan vara ärftliga över generationsväxlingar, men de kan också vara tillfälliga och reversibla."
Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.
En kloroplast er ein organell i de flertalls planteceller og algceller. Kloroplastern har en grønn farge på grunn av tilstedeværelsen av grønne fotosyntetiske pigmenter som kanskje er best kjent for klorofyllene. Disse pigmentene absorberer lys i det visuelle spektra, og de brukes i fotosyntesen til å omdanne kolsur og vann til glukose og oxygen. Kloroplastern inneholder også en rekke andre strukturer som er nødvendige for den fotosyntetiske prosessen, slik som tylakoider og stroma.
'Näthinnepigment' (ofta benämnt oculärt pigment eller ögonpigment) refererar till de pigment som finns i ögats regnbågshinna (iris) och har som funktion att bestämma individens ögonfärg. De två huvudsakliga pigmenten är eumelanin, som ger bruna toner, och pheomelanin, som ger gula till röda toner. Den unika kombinationen och mängden av dessa pigment bestämmer den individuella ögonfärgen hos en person. Vissa sjukdomar eller skador kan orsaka förändringar i näthinnan och påverka ögonpigmentet, vilket kan ha inverkan på synen.
'Pupill' är den cirkulära, svarta öppningen i regnbågshinnan (iris) i ett mänskligt eller djurs öga som regulerar mängden ljus som kommer in i ögat. Pupillens storlek varierar beroende på ljusförhållanden och kan kontrahera (bli mindre) under starkt ljus och dilatera (bli större) under svagt ljus. Även vissa medicinska tillstånd, droger och emotionella reaktioner kan påverka pupillens storlek och respons på ljus.
Refraktometri är en metod för att mäta brytningsindex (förhållandet mellan ljusets hastighet i olika medier) hos ett material. Det används ofta inom medicinen för att bestämma koncentrationen av vissa substanser i en vätska, till exempel sockerhalt i blod eller urin. Genom att mäta brytningsindexet kan man indirekt få information om substansens koncentration eftersom detta förhållande är beroende av substansens optiska egenskaper och dess koncentration. Refraktometri används också inom andra områden, till exempel inom fysik och kemi, för att bestämma materialegenskaper eller koncentrationer av olika substanser.
Experimentella strålningsskador refererar till skador som orsakas av exponering för höga nivåer av ioniserande strålning under kontrollerade laboratorieförhållanden. Dessa skador studeras vanligtvis i djurmodeller, men kan också observeras i cellkulturer.
Experimentella strålningsskador kan vara morfologiska, cytogenetiska eller funktionella och kan variera beroende på typen, intensiteten och längden av exponeringen. Exempel på experimentella strålningsskador inkluderar skada på DNA, kromosomavvikelser, celldöd, försämrad cellcykell, förändringar i cellsignalering och förhöjda nivåer av oxidativ stress.
Dessa studier kan ge viktig information om mekanismerna bakom strålningsskador och hjälpa till att utveckla effektiva behandlingsstrategier för människor som har utsatts för strålningsexponering, till exempel efter en atomkraftsolycka eller strålbehandling vid cancer.
I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.
Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.
Näthinnan (Cornea) är den transparenta membranen som täcker framsidan av ögat och låter ljus passera in i ögat. Näthinneförtvining (Corneal dystrophy) är en grupp olika medfödda eller acquireda tillstånd som orsakar opaciteter (dimsyn) eller andra förändringar i näthinnan. Dessa förändringar kan leda till nedsatt syn, smärta, fotofobi (ljuskänslighet) och i vissa fall till visionförlust.
Det finns många olika typer av näthinneförtviningar, men de flesta är ärftliga och beror på genetiska mutationer. Näthinneförtviningar kan drabba alla delar av näthinnan, inklusive näthinnans yta, stroma (den mellersta delen) och näthinnans baksida.
Exempel på olika typer av näthinneförtviningar är:
* Fuchs endothelial dystrophy: den vanligaste typen av näthinneförtvining som orsakas av en defekt i näthinnans baksida. Den drabbar främst äldre vuxna och kan leda till grumlingar eller blåsor på näthinnan.
* Keratoconus: en progressiv förändring av näthinnan som orsakas av en svaghet i näthinnans struktur. Detta leder till att näthinnan blir tunnare och mer utbuktande, vilket kan leda till synförlust.
* Lattice dystrophy: en ovanlig typ av näthinneförtvining som orsakas av abnorma proteiner i näthinnans stroma. Detta leder till grumlingar eller nät på näthinnan.
* Map-dot-fingerprint dystrophy: en ovanlig typ av näthinneförtvining som orsakas av abnorma celler i näthinnans yta. Detta leder till grumlingar eller mönster på näthinnan.
Behandlingen av näthinneförtviningar beror på typen och svårighetsgraden av förtviningen. I vissa fall kan kontaktlinser eller glasögon vara tillräckliga för att korrigera synfel, medan andra behöver mer invasiva behandlingar som laserbehandling eller kirurgi.
'Solsken' eller 'solljus' är ett begrepp som ofta används i en mer vardaglig kontext än inom medicinen, men det kan ändå ha relevans inom vissa medicinska sammanhang. I allmänhet avser solsken det ljus som strålar fram från solen och reflekteras av jordens atmosfär.
Inom en medicinsk kontext kan solsken ha en positiv effekt på vår psyke och välbefinnande, och kan hjälpa till att förbättra sömnen och stära upp kroppens inre klocka (cirkadiska rytmer). Solsken är också den naturliga källan till ultraviolett strålning (UV-strålning), som leder till produktionen av vitamin D i huden. Vitamin D är viktigt för benhälsa, muskelfunktion och immunsystemet.
Emellertid kan alltför mycket UV-strålning också vara skadligt och leda till hudcancer och ögonproblem som grå starr (katarakt) och solskador på näthinnan (retinapati). Därför är det viktigt att skydda huden och ögonen när man utsätts för direkt solljus, särskilt under de tider på dagen då UV-strålningen är som starkast.
Temperatur är ett mått på den termiska energin som finns hos ett föremål eller en levande varelse. I medicinskt sammanhang avses ofta kroppstemperaturen, vilken är en indikation på en persons hälsotillstånd. Normalt temperaturen i människokroppen ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius. En förhöjd kroppstemperatur kan vara ett tecken på infektion eller annan sjukdom. En sänkt kroppstemperatur kan också vara ett allvarligt tecken beroende på orsaken.
Den dos-responsrelationen eller kurvan för strålning beskriver hur sannolikheten för ett specifikt biologiskt effekt eller skada på levande vävnad eller celler ändras i relation till den totala mängden absorberade joniserande strålning. Kurvan visar vanligtvis sannolikheten för en specifik skada, såsom DNA-skador, cellförödelse eller cancer, som en funktion av stråldosen.
Den typiska dos-responsrelationen för låg till måttlig stråldos kan delas in i tre faser:
1. En initialt linjär ökning av skadan med ökande stråldos, där sannolikheten för skada är direkt proportionell mot stråldosen (den linjära no-effekt-hypotesen).
2. En platåfas där ytterligare ökning av stråldosen inte resulterar i någon ytterligare ökning av skadan, eftersom den maximala skadan har nåtts.
3. En potential högre risk för cancer eller genetiska mutationer vid mycket höga stråldoser, men detta område är inte väl studerat och kan variera mellan olika individer och typer av strålning.
Det är värt att notera att den specifika formen och lutningen på den dos-responsrelationen kan variera beroende på flera faktorer, inklusive typen av strålning, strålningsdosens hastighet och tidpunkt för exponering, samt individuella variationer i cellulär respons och reparationskapacitet.
Halogener är en kemisk term som används för att beskriva en grupp av icke-metaller i periodiska systemet. Halogenerna inkluderar fluor, klor, brom, jod och astat. Dessa element har sex elektroner i sin yttre elektronskal och de tenderar att vara mycket reaktiva eftersom de söker efter att få en fullständig yttre elektronskal genom att binda till andra atomer eller molekyler. Halogenerna har många användningsområden inom medicinen, till exempel som desinfektionsmedel och inom läkemedelsindustrin.
'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.
In the context of medicine, the term "planta" is not commonly used with a specific definition. However, in botany, which is the study of plants, "planta" is Latin for "sole of the foot," and it was adopted as a term to describe the flat, broad, horizontal leaves or structures found in some plant species, such as the pad-like structures on the stems of certain succulents.
In a broader sense, "planta" can refer to any type of plant used in medicine, such as herbs, fruits, vegetables, and other botanical materials that contain bioactive compounds with therapeutic potential. These plant-derived substances have been used for centuries in various traditional medicinal systems around the world, and modern pharmaceuticals continue to rely on natural products from plants as sources of new drugs and drug leads.
It's worth noting that "planta" is not a term commonly used in English medical literature or clinical practice, so if you have any specific questions about a medical condition or treatment, it's best to consult with a healthcare professional who can provide accurate information using standard medical terminology.
'Växtproteiner' är ett samlingsbegrepp för proteiner som härstammar från växter. Proteiner är komplexa molekyler byggda upp av aminosyror och har en rad viktiga funktioner i levande organismers celler, till exempel som enzym, strukturella komponenter, signalsubstanser och transportsystem.
Växtproteiner kan ha olika funktioner beroende på vilken växtart de kommer ifrån och i vilket syfte de används. Några exempel på användningsområden för växtproteiner inkluderar livsmedelsindustrin, där de kan användas som ingredienser i vegetariska alternativ till animaliska proteinkällor, samt inom medicinsk forskning och terapiutveckling.
Det är värt att notera att växtproteiner ofta betraktas som hälsosamma alternativ till animaliska proteinkällor, eftersom de saknar kolesterol och ofta har ett lägre fettsammansättning. Dessutom kan en hög konsumtion av växtbaserade protein kopplas till minskade risker för flera sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes.
Diuron är ett typ av ämne som kallas herbicid, vilket betyder att det används för att kontrollera ogräs. Det är en organisk förening som verkar genom att hämta fotosyntesen hos växter. Diuron är inte vanligt förekommande inom medicinen, men kan möjligen påträffas i biomedicinska sammanhang där det används för forskningsändamål.
Således, medicinsk definition av 'Diuron' är inte relevant eftersom det primärt används som ett herbicid inom jordbruket och trädgårdsodling istället för inom medicinen.
Hematoporfyrin är ett pigment som bilds som en biprodukt under nedbrytningen av hematoporfyrinproteinet, som finns i röda blodkroppar. Det består av en komplex blandning av porfyriner, som är organiska föreningar som innehåller kväveatomer och är byggda kring en ringformad struktur som innehåller kol, väte och syre.
Hematoporfyrin har fått sitt namn eftersom det innehåller hematoporfyrinproteinet, även känt som hemoglobin, som är ett viktigt protein i röda blodkroppar där det binder till syre och transporterar det runt i kroppen.
Hematoporfyriner kan vara skadliga för kroppen om de ansamlas i vävnader, vilket kan leda till symtom som hudskador, sömnsjukdom och mag-tarmsymtom. Detta kan inträffa vid vissa sjukdomar som porfyri, där nedbrytningen av porfyriner inte fungerar korrekt.
'Myosin subfragment' är en medicinsk term som refererar till de två huvudsakliga delarna av myosinmolekylen, ett protein som spelar en viktig roll i muskelkontraktion. Dessa två delar kallas H- och S1-subframgenten.
H-subfragmentet är den större delen av myosinmolekylen och innehåller en helixstruktur med flera repeateringar av en viss sekvens, som kallas "helical repeat". Denna del av molekylen är ansvarig för att ge myosin sin fiberstruktur.
S1-subfragmentet är den mindre delen av myosinmolekylen och innehåller en globulär struktur, som kallas "myosin huvud". Denna del av molekylen är ansvarig för att binda till aktinfilamenten i muskelceller och hydrolysera ATP (adenosintrifosfat) för att generera kraft och rörelse under muskelkontraktion.
Tillsammans bildar H- och S1-subframgentena den funktionella enheten hos myosinmolekylen, som är involverad i muskelkontraktion och andra cellulära processer som kräver mekanisk rörelse.
Cyanobacteria, också kända som blågröna bakterier, är en grupp av fotosyntetiserande bakterier som kan producera syre som en biprodukt av sin fotosyntes. De har förmågan att utföra oxygenic fotosyntes, liknande den hos växter, med hjälp av klorofyll a och andra pigment. Cyanobakterier kan vara enkeltcellade eller bilda kolonier eller trådformiga filament. De förekommer i en mångfald olika miljöer, inklusive vatten, jord och luft. Några arter av cyanobakterier kan producera toxiner som kan vara skadliga för djur och människor.
I medical terms, "kycklingar" refererar vanligtvis till unga hönsdjur som är under 21 veckor gamla. De är mindre än vuxna höns och har vanligen en lägre andel kött på kroppen jämfört med äldre djur. Kycklingar är en populär matvara i många delar av världen, och deras kött är känt för sin låga fetthalt och höga proteinhalt.
Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:
1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.
For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.
Luminiscens är ett fysikaliskt fenomen där ett material utsätts för en exciterande händelse, till exempel elektromagnetisk strålning eller mekanisk påverkan, vilket resulterar i att materialet emitterar ljus. Detta sker när elektroner i materialet exciteras till ett högre energitillstånd och sedan sakta återvänder till sitt grundtillstånd, under vilken process de avger energi i form av ljuskvant (fotoner).
I medicinsk kontext kan luminiscens användas inom diagnostiska tekniker som exempelvis positronemissionstomografi (PET) och singel-positronemissionskomputertomografi (SPECT), där radioaktiva isotoper injiceras i patienten och exciteras av kroppens naturliga processer, vilket resulterar i emissionen av positroner som sedan interagerar med materialet i skannern för att producera en bild.
I'm not a medical expert, but I can try to provide a general explanation of "Immunoglobulin Light Chains, Surrogate."
Immunoglobulins, also known as antibodies, are proteins produced by the immune system to help identify and neutralize foreign substances like pathogens or antigens. These antibodies consist of two heavy chains and two light chains, which are intertwined to form a Y-shaped structure. The light chains are smaller than the heavy chains and play an essential role in recognizing and binding to specific antigens.
There are two types of light chains: kappa (κ) and lambda (λ). Normally, both heavy and light chains are produced simultaneously during antibody synthesis, with either a κ or λ chain randomly pairing with the heavy chain. However, in certain laboratory tests, scientists may use surrogate light chains to study antibody production or structure without relying on the natural process of light chain generation.
Surrogate light chains are artificial constructs that can be used in place of natural κ and λ light chains for research purposes. They allow researchers to investigate specific aspects of antibody function, such as antigen recognition or binding affinity, while controlling variables that might be difficult to manage with naturally occurring light chains.
In summary, Immunoglobulin Light Chains, Surrogate are artificial or engineered protein components used in research to replace natural κ and λ light chains in antibodies, enabling the study of specific aspects of antibody function under controlled conditions.
Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.
Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:
* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.
Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.
'Seasonal Affective Disorder' (SAD) er en type af depression, der typisk opstår hos en person i de samme årstider, normalt om efteråret eller vinteren. Den karakteriseres ved at have følelser af tristhed, nedtrykthed, reduceret energilevelse, øget søvnbehov, øget appetit (især på kulhydratrige fødevarer), vægtøgning og socialt tilbagetræk sig. SAD antages at opstå som følge af mangel på naturligt lys, hvilket kan forstyrre den indre biologiske ure (cirkadian rytme) og nedsætte produktionen af neurotransmitter såsom serotonin og dopamin i hjernen. Behandlinger omfatter lysterapi, antidepressiva medicin og kognitiv adfærds terapi (CBT).
I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).
Spectral analysis är ett samlingsbegrepp inom signalbehandling och analys för att bestämma frekvensinnehållet hos en given tidskontinuerlig signal eller diskret tidseriesekvivalenta. Det görs genom att bryta ned signalen i sina grundläggande frekvenskomponenter, vilket ger en frekvensdomän representation av den ursprungliga tidsdomän signalen.
I medicinsk kontext kan spectral analysis användas för att analysera biomedicinska signaler, såsom elektrokardiografi (ECG), elektroencefalografi (EEG) och magnetoencefalografi (MEG) signalspektrum. Detta kan hjälpa till att identifiera olika frekvensband och deras relativa intensiteter, vilka kan korreleras med olika fysiologiska tillstånd eller sjukdomar.
Till exempel i EEG-signaler, kan delta (0,5-4 Hz), theta (4-8 Hz), alpha (8-13 Hz), beta (13-30 Hz) och gamma (över 30 Hz) frekvensband användas för att klassificera olika medvetandetillstånd, såsom sömn, vakenhet, koncentration och sammanhangsfattande.
Samtidigt kan spectral analysis i kombination med andra metoder, som Fouriertransformen eller Wavelettransformen, användas för att identifiera patologiska frekvensmönster eller abnormiteter i biomedicinska signaler, vilket kan vara av värde inom diagnostik och behandling.
I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.
Fotometri är en gren inom optiken som handlar om mätningar och beskrivningar av ljusstyrka och färg. Det gäller specifikt mänsklig perception av ljus, till skillnad från radiometri som är en gren som handlar om absoluta mätningar av elektromagnetisk strålning oavsett våglängd och mänsklig sinnesförnimmelse.
I fotometrin använder man sig av enheter som lumen (lm), candela (cd) och lux (lx) för att beskriva ljusstyrka, ljust intensitet och illuminans, respektive. Dessa enheter är relaterade till mänsklig synnedsättning och tar hänsyn till den så kallade fotopiska responsfunktionen hos det mänskliga ögat.
Fotometri används inom flera områden, exempelvis inom belysningsdesign för att optimera belysningsnivåer och färgkvalitet i olika miljöer, inom spektrofotometri för att bestämma absorption och reflektion av ljus hos material, och inom astronomi för att mäta stjärnors ljusstyrka.
I medicinsk kontext är en halvledare ett material som har förmågan att både leda och hindra strömflödet, beroende på hur mycket det utsätts för elektriska fält eller värme. Halvledarmaterialens unika egenskaper gör dem användbara i en rad medicinska tillämpningar, särskilt inom områdena biokonduktiva material och medicinsk implantatteknik.
Exempel på halvledarmaterial är silicium, galliumarsenid och kiselgermanium. Genom att lägga till små mängder av främmande atomer (dopning) i ett halvledarmaterial kan man skapa olika typer av halvledare: p-typ (positivt dopade) och n-typ (negativt dopade). När dessa två typer kombineras bildar de en pn-övergång, som är grunden för dioder och transistorer – viktiga komponenter i många medicinska elektroniska enheter.
I några medicinska tillämpningar kan halvledare användas för att detektera, behandla eller stimulera biologiska system på molekylär nivå. Exempelvis kan halvledande nanostrukturer användas som sensorer för att detektera specifika biomolekyler i en biologisk miljö, vilket kan vara användbart inom diagnostik och forskning. Dessutom kan halvledarmaterial användas för att generera elektriska impulser som stimulerar nervceller eller muskler, vilket kan ha tillämpningar inom neurologi och rehabilitering.
Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.
I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.
Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.
Luminiscens är ett fenomen där ett material utsätts för en exciterande händelse, till exempel elektromagnetisk strålning eller kemisk reaktion, vilket resulterar i att elektroner i materialet exciteras till ett högre energitillstånd. När dessa exciterade elektroner sedan relaxerar tillbaka till sitt grundtillstånd avges det ljus, och detta kallas just luminiscens.
Mätning av luminiscens är en teknik som används för att mäta denna ljusemission. Det kan ske på olika sätt beroende på vilket slags luminiscens som ska mätas och under vilka betingelser. I allmänhet innebär det dock att man exponerar ett luminiscensaktivt material för en exciterande strålning under en viss tidsperiod, varefter man mäter den intensitet av ljus som avges.
Den exciterande strålningen kan vara ultraviolett (UV) eller visuell (blått/violett) ljus, beroende på vilket slags luminiscens man vill studera. Exempel på olika typer av luminiscens som kan mätas innefattar fluorescens och fosforescens.
Fluorescens är en form av luminiscens där materialet snabbt (inom nanosekunder) relaxerar tillbaka till sitt grundtillstånd efter att ha exciterats, medan fosforescens är en form av luminiscens där relaxationen sker mycket långsammare (sekunder, minuter eller till och med timmar).
Mätning av luminiscens används inom många olika områden, till exempel inom kemi för att studera kemiska reaktioner, inom fysik för att undersöka materialegenskaper och inom biologi för att studera cellulära processer.
Mollusca är ett zoologiskt fylum, eller större grupp av djur, som innehåller bl.a. snäckor, blötdjur och bläckfiskar. Det medicinska intresset för mollusker handlar främst om att vissa arter kan vara vektorer för parasitiska sjukdomar som kan överföras till människor. Exempel på sådana sjukdomar är anisakiasis, som orsakas av roundworm-maskar som lever i bläckfiskar och blötdjur, och fascioliasis, som orsakas av leverflundror som kan påträffas i vissa sötvattenssnäckor.
Transmissionselektronmikroskopi (TEM) är en teknik inom elektronmikroskopi där ett elektronljus passerar genom ett preparat och projiceras på en skärm eller en detektor, vilket ger en förstorad bild av preparatet. TEM används ofta för att studera strukturen hos material på nanometerskalan, såsom biologiska preparat, polymerer och mineraler.
I TEM accelereras elektronerna med hjälp av en elektronkanon till höga hastigheter och fokuseras med magnetiska linsystem. Elektronerna passerar sedan genom ett ultra tunn preparat (typ 50-100 nm tjockt) som är belagt på en transparent underlag, såsom ett glasrutplätt eller en polymerfilm. Preparatet absorberar och diffuserar elektronerna på olika sätt beroende på dess struktur och sammansättning, vilket ger upphov till kontrast i den projicerade bilden.
Denna teknik ger mycket hög upplösning jämfört med ljusmikroskopi, upp till 0,2 nm, och möjliggör detaljerad analys av strukturen hos material på atomär skala. TEM används också för att identifiera och analysera nanomaterial, kristallstruktur, defekter i material och för att studera interaktioner mellan biologiska preparat och nanomaterial.
"Biological clocks" refer to the internal biological systems that regulate the timing of various physiological processes in living organisms. These clocks are controlled by a complex network of genes and proteins that work together to keep time. They help to coordinate many aspects of an organism's behavior and physiology, including sleep-wake cycles, feeding patterns, hormone release, and cellular metabolism.
In humans, the primary biological clock is located in the suprachiasmatic nucleus (SCN) of the hypothalamus, a region of the brain that helps to regulate many important bodily functions. The SCN is responsible for controlling the body's circadian rhythm, which is a roughly 24-hour cycle that regulates various physiological processes, such as sleep-wake cycles, body temperature, and hormone release.
Other biological clocks are located in various tissues and organs throughout the body, where they help to regulate more localized processes. For example, there are biological clocks in the liver that help to regulate metabolism, and there are clocks in the heart that help to regulate cardiac function.
Overall, biological clocks play a critical role in maintaining the health and well-being of living organisms, and disruptions to these clocks have been linked to various health problems, including sleep disorders, mood disorders, and metabolic diseases.
'Foton' är en term inom fysiken som används för att beskriva en partikel och våglängdsaspekt av elektromagnetisk strålning. Det är den minsta indelningen av elektromagnetisk strålning, svarande till ett kvantum (en diskret energimängd) av strålning. Fotoner kan ha olika energinivåer beroende på deras frekvens eller våglängd. I medicinska sammanhang används fotoner ofta inom områden som diagnostisk radiologi, strålbehandling och laserterapi.
Rod cell outer segment er en del av en fotoreceptorcell (stavformet synере) i øynen. Det er et langt, smalt og tilbakeryktert område som inneholder de fotosensitive membraner der lys reaksjoner skjer. Disse membraane inneholder rhodopsin, et protein som absorberer lys og iganger en kjede av hendelser som fører til synseinntrykk. Rod cell outer segments er særlig viktige for mørkeadaptasjon og skarpt se i lavt lys. De er også et av de områder i øynen som kan bli påvirket hos visuelle sykdommer som retinitis pigmentosa.
Myosin-light-chain phosphatase (MLCP) är ett enzymkomplex som består av flera underenheter, inklusive en katalytisk enhet som heter proteinfosfatase 1 (PP1) och en regulatorisk enhet som heter myosin-binding subunit (MBS). MLCP spelar en viktig roll i muskelkontraktionen genom att avreglera myosinlight chains fosforylering.
MLCP verkar genom att avlägsna fosfatgrupper från myosin-light-chain (MLC) proteinen, vilket leder till relaxation av muskeln. Fosforylering av MLC aktiverar myosin ATPasaktiviteten och genererar kraft för kontraktion. Därför är balansen mellan fosforylering och dephosphorylering av MLC viktig för regleringen av muskelkontraktion.
MLCP-verksamheten kan också moduleras av flera andra faktorer, inklusive G-protein-couplda receptorer (GPCR), kalcium och calmodulin. Dessa faktorer kan påverka MLCP-aktiviteten genom att modifiera dess sammansättning eller lokalisation i cellen.
"Optiska processer" refererar till de fysiologiska händelser och mekanismer som sker i ögat för att möjliggöra synen. Det inkluderar:
1. **Upptagning av ljus:** Ögats hornhinnor, pupill och lins fokuserar ljuset så att det träffar näthinnan, där det aktiverar ljuskänsliga celler som kallas stavar och tappar.
2. **Signaltransduktion:** När ljus träffar stavar och tappar skapas en nervsignal genom en biokemisk process. Detta innebär att ljuset omvandlas till en elektrisk signal som kan tolkas av hjärnan.
3. **Signalöverföring:** De genererade signalsignalerna från stavar och tappar leds via nervceller (ganglionceller) i näthinnan, bildar ett optiskt nervebundel som leder signalerna till hjärnbarken där de bearbetas och tolkas som synintryck.
4. **Bilduppfattning:** Hjärnbarken bearbetar de ingående signalsignalerna för att skapa en visuell representation av omgivningen, vilket möjliggör vår förmåga att uppfatta former, rörelser, färger och djup.
Det är värt att notera att den optiska processen involverar inte bara ögat utan också delar av hjärnan som arbetar tillsammans för att möjliggöra synen.
Enligt Medicinska Ordlistan:
"TALKOTTKÖRTEL, pl. talkottkörtlar (salivary gland), är en körtel som utsöndrar saliv i munhålan. De tre parvisa stora tallkottkörtlarna är underkäksgånglarna (sublingualkörtlarna), pannkörteln (glandula parotidea) och kindkörteln (glandula submandibularis). Dessutom finns det många små talkottkörtlar i munhålasväggarna."
Så en talkottkörtel är en körtel som producerar och utsöndrar saliv i munhålan för att underlätta sväljning, tuggning och smakupplevelser.
Fysiologisk anpassning (eng. "physiological adaptation") refererar till de mekanismer och processer som inträffar inom en organisms kropp för att möjliggöra överlevnad och optimal funktion i en viss miljö. Detta kan involvera ändringar på cell-, vävnads- eller systemnivå, och kan ske som svar på både kortvariga och långvariga stimuli. Exempel på fysiologisk anpassning inkluderar reglering av kroppstemperatur, blodtryck, andning, och metabolism.
Variabel del av immunglobulin, eller variabla regionen av antikroppar, refererar till de delar av immunoglobulinmolekyler som är varierande och unika för varje specifik antikropp. Den variabla regionen består av två lätta kedjor (VL) och två tunga kedjor (VH), som alla innehåller variabla segment, komplementaritetsdeterminingsregioner (CDR) och framework-regioner. CDR-loops är de mest varierande delarna av den variabla regionen och är direkt involverade i antikroppens bindning till specifika antigener. Den variabla regionen ger immunglobulinet sin förmåga att känna igen och binde till en stor variation av olika antigener, vilket gör det möjligt för immunsystemet att erkänna och bekämpa en mängd olika patogener.
Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.
I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.
Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.
"Ocular physiologic phenomena" is a broad term that refers to various natural processes and functions that occur in the eye. Here are some examples of ocular physiologic phenomena:
1. Accommodation - This is the ability of the eye to change focus from far to near objects. It is achieved by changing the curvature of the lens through the action of the ciliary muscles.
2. Convergence and Divergence - These are the movements of the eyes inward (convergence) or outward (divergence) to maintain single binocular vision while focusing on objects at different distances.
3. Pupillary Reflex - This is the automatic constriction or dilation of the pupil in response to changes in light intensity. It is mediated by the optic nerve and the autonomic nervous system.
4. Tear Film Physiology - This refers to the production, distribution, and drainage of tears that lubricate and protect the surface of the eye.
5. Aqueous Humor Dynamics - This refers to the production, circulation, and drainage of aqueous humor, the clear fluid that fills the anterior chamber of the eye and nourishes the cornea and lens.
6. Retinal Physiology - This includes the processes of light absorption, signal transmission, and neurochemical reactions that occur in the retina to convert light into electrical signals that are sent to the brain.
7. Circadian Rhythm and Melatonin Regulation - The eye plays a crucial role in regulating the body's circadian rhythm through the action of melanopsin-containing ganglion cells in the retina, which respond to light and dark signals and regulate the release of melatonin.
These are just a few examples of ocular physiologic phenomena that help maintain the health and function of the eye. Understanding these processes is essential for diagnosing and treating various eye conditions and diseases.
Amyloidose är en grupp sjukdomar som kännetecknas av att proteiner viks felaktigt och ansamlas i vävnader och organ i kroppen, vilket kan störa deras funktion. Proteinerna bildar så kallade amyloidavlagringar, som är extracellulära (utanför cellerna) aggregat av fibrillär proteiner med en betydande bêta-pliktvikning. Det finns flera olika typer av amyloidos, beroende på vilket protein som ansamlas. Exempel på sådana proteiner är immunoglobulin lättkedjor (AL-amyloid), serum Amyloid A (AA-amyloid) och transthyretin (ATTR-amyloid).
Amyloidos kan drabba olika organ i kroppen, beroende på vilket protein som ansamlas. Några exempel på symptom och komplikationer är hjärtsvikt, njurssvikt, leverpåverkan, neuropati (nervskador) och enteropati (tarmproblem). Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska symtom, bilddiagnostik och biopsi, där man analyserar vävnaden för närvaro av amyloid. Behandlingen beror på vilken typ av amyloidos det rör sig om, men kan innefatta mediciner som reducerar proteinproduktionen, kemoterapi och transplantation.
Immunoglobuliner är proteiner som produceras av B-celler och plasma cells och har en viktig roll i immunförsvaret. De består av två identiska lättkedjor och två identiska tunga kedjor, som i sin tur består av en variabel region och en konstant region.
Tunga kedjor delas in i fem olika typer: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM. Varje typ har olika funktioner och egenskaper. Tunga kedjor med "tung" vikt (IgG, IgA och IgD) innehåller fyra subuniteter i konstant regionen, medan tunga kedjor med lägre vikt (IgE och IgM) innehåller fem subuniteter.
Tunga kedjor har flera funktioner, bland annat att hjälpa till att bestämma antikroppens specifika funktion och att bidra till antikroppens förmåga att binda till olika typer av celler och patogener. De kan också aktivera komplement-systemet, som är en viktig del av immunförsvaret.
I medicinsk kontext kan immunglobulin med tung kedja användas för att behandla olika sjukdomar och tillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsyndrom.
RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.
Tylakoider är membranstrukturer inne i kloroplasten hos växter, alger och cyanobakterier. De är primära platsen för ljusberoende fotosyntes där solljusenergi konverteras till kemisk energi i form av ATP (adenosintrifosfat) och NADPH (nikotinamidadenindinukleotidfosfat-reducerad).
Tylakoidmembranet innehåller fotosystem I och II, cytochrom b6f-komplexet och ATP-syntas. Dessa proteinkomplex arbetar tillsammans för att producera ATP genom en process som kallas fotofosforylering. Tylakoider är också inblandade i syntesen av klorofyll, karotenoider och andra pigment som används under fotosyntesen.
Tylakoidmembranet är vanligtvis staplat upp i granum-stackar (grana) eller kan förekomma som enstaka membransäckar (thylakoids) i stroman, det inre vattnet av kloroplasten.
Ljuskänslighet, även känd som fotofobi eller fotosensibilitet, är ett medicinskt tillstånd där individen upplever obehag eller smärta i ögonen eller huvudet när de exponeras för ljus, särskilt starkt eller blinkande ljus. Det kan vara relaterat till olika sjukdomar eller tillstånd, såsom migrän, torra ögon, bakterieinfektioner i ögonen, kroniskvärk i ögonen, hjärnskador, neurologiska sjukdomar och vissa mediciner. I vissa fall kan ljuskänslighet vara en biverkning av operationer eller andra behandlingar i ögat.
Ljuskänsligheten kan uttryckas som att individen måste sluta ögonen eller leta skydd i skuggan när de är utsatta för ljus, och det kan vara förknippat med tårflöde, rodnad eller smärta i ögonen. I allvarliga fall kan ljuskänsligheten påverka individens vardagliga liv och behöva behandlas med läkemedel eller andra terapeutiska metoder.
Medicinskt sett definieras muskler (musculus) som sammanlagt ett slags vävnad som består av celler, kollagenfibriller och elastiska fiber. Musklernas huvudfunktion är att orsaka rörelse hos oss levande varelser genom kontraktioner (kontinuerliga förkortningar) som gör att de drar ihop sig och blir kortare. Det finns tre typer av muskler i människokroppen:
1. Skelettmuskler (Musculus skeletalis): Dessa är fästade vid ben, rygg, skalle och andra delar av skelettet och arbetar tillsammans för att orsaka rörelse i kroppen. De flesta av musklerna som vi kan känna igen är skelettmuskler, till exempel bicepsen i överarmen eller quadricepsen i låret.
2. Hjärtmuskler (Musculus cardiacus): Dessa är en speciell typ av muskel som endast finns i hjärtat och är ansvariga för att pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskulaturen är automatiskt styrd, vilket betyder att den inte kräver någon direkt kontroll från vår nervsystem.
3. Smälmuskler (Musculus smooth): Dessa finns i inre organ som till exempel matsmältningsrören och blodkärlen, där de hjälper till att transportera föda genom systemet eller kontrollera blodflödet. Smälmuskulaturen är också automatiskt styrd och arbetar oftast omedvetet.
Muskler består av många celler som kallas muskelceller eller muskelfibrer, vilka innehåller flera tusentals mitokondrier (cellens kraftverk) för att producera den energi som behövs för kontraktion. Musklerna är också riktade med många små proteinfibriller som kallas aktin och myosin, vilka glider över varandra när muskeln kontraheras eller drar ihop sig.
Xantofyller är en typ av pigment som tillhör gruppen karotenoider. De är lipidlösliga och förekommer naturligt i växter, djur och alger. Xantofyller har vanligtvis en gul eller orange färg och är viktiga för fotosyntesen hos växter. De fungerar som antioxidanter och kan hjälpa till att skydda cellmembranen från skada. Några exempel på xantofyller är lutein, zeaxanthin och astaxanthin.
Fotoreceptorer hos växter är speciella celler eller delar av celler som kan detektera och reagera på ljus. De två huvudsakliga typerna av fotoreceptorer hos växter är fytochrom och kryptochrom. Fytochrom består av två formler, Pr och Pfr, som absorberar olika våglängder av rött och infrarött ljus. Kryptochrom absorberar blått och ultraviolett ljus.
Fotoreceptorer spelar en viktig roll i växternas livscykel, som exempelvis att reglera blomningen, tillväxten, och andra fysiologiska processer genom att uppfatta förändringar i ljusförhållanden. Genom att detektera dessa förändringar kan växter optimera sin fotosyntes, vattenabsorption, och näringsupptagning för att överleva och växa under olika miljöförhållanden.
I medicinsk kontext kan 'växter' (plants) definieras som organismer som tillhör domänen *Eukarya* och kungörer riket *Plantae*, vilka karaktäriseras av celldelning genom mitos och meios, cellkärnor med en definitiv dubbelmembran, och en plastid (chloroplast) som innehåller gröna fotosyntetiska pigment. Dessa egenskaper gör att växter kan producera sin egen näring genom fotosyntes, vilket är en process där de omvandlar solljus till kemisk energi i form av socker (glukos).
Det bör noteras att den taxonomiska gruppen Plantae är något omstridd och kan inkludera olika arter beroende på vilken taxonomisk skola man följer. En vanlig definition inkluderar mossor, levermossor, ormbunkar, barrträd och blommor som del av Plantae, medan andra forskare kan exkludera vissa grupper som mossor och levermossor till andra taxonomiska grupper.
'Mikrobiella fotoreceptorer' refererar till speciella proteiner hos vissa bakterier och archaea (en annan grupp enkelcelliga organismer) som kan absorbera ljus och använda denna information för att styra cellens beteende. Detta är ett exempel på hur sådana enkelcelliga organismer kan använda sig av ljussignaler för att navigera, reglera sina metaboliska processer eller kommunicera med varandra och sin omgivning.
Mikrobiella fotoreceptorer inkluderar klasser av proteiner som kallas rhodopsiner och flavoproteiner. Rhodopsiner är kända för att spela en viktig roll i människans synprocess, men de förekommer också hos vissa bakterier och archaea. Dessa rhodopsiner innehåller en molekyl som kallas retinal, som kan ändra form när det absorberar ljus. Denna formförändring orsakar en konformationsförändring i proteinet, vilket aktiverar en signaltransduktionskedja och får cellen att reagera på olika sätt.
Flavoproteiner är ett annat slags fotoreceptorer som innehåller en molekyl som kallas FAD (flavin-adenin-dinukleotid). När dessa proteiner absorberar ljus kan de delta i produktionen av energimolekylen ATP eller andra cellulära processer.
Det är värt att notera att mikrobiella fotoreceptorer inte är samma sak som humana fotoreceptorer, som finns i ögat och används för synen. De mikrobiella fotoreceptorerna har utvecklats oberoende av de humanas och har andra funktioner än att uppfatta ljus för synen.
"Glatt muskulatur" (smooth muscle) er en type av muskelvæv som kontrolleres involuntarily av det autonome nervesystemet og hormoner. Muskelcellerne i glat muskulatur er smallere og lengre enn de i skeletmuskulatur, og de mangler de tydelige tværstivningsstreifers som kan ses i skelet- og hjertemuskulatur. Glatt muskulatur finnes i blant annet indre organer som tarme, bronker, blodkar og livmoderen, samt i væv som huden og øynene. Den er ansvarlig for å kontrollere kontraksjoner i disse områdene, slik som at pumpe blod gjennom kroppen og at bevege maten gjennom tarmene.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
"Circadian clocks" refer to the internal biological timekeeping system that helps organisms regulate their physiological processes and behavior in response to the 24-hour day-night cycle. These clocks are composed of a complex network of molecular interactions that generate self-sustaining oscillations with a period of approximately 24 hours.
At the core of this system is a set of highly conserved genes and proteins known as "clock genes" and "clock proteins." In mammals, the primary circadian clock is located in a group of cells called the suprachiasmatic nucleus (SCN) in the hypothalamus. The SCN receives direct input from the retina and synchronizes its oscillations to the light-dark cycle.
The molecular mechanism underlying the circadian clock involves a transcriptional-translational feedback loop, where clock proteins regulate the expression of their own genes. Specifically, the positive regulators CLOCK and BMAL1 form heterodimers that bind to E-box elements in the promoter regions of target genes, including the negative regulators PERIOD (PER) and CRYPTOCHROME (CRY).
Once expressed, PER and CRY proteins accumulate, form complexes, and translocate back into the nucleus where they inhibit CLOCK-BMAL1-mediated transcription. This feedback loop generates rhythmic oscillations of gene expression with a period of approximately 24 hours. Other genes and proteins, such as REV-ERBα and RORα, also play important roles in modulating the clock and synchronizing it to external cues.
Circadian clocks regulate various physiological processes, including sleep-wake cycles, hormone secretion, metabolism, body temperature, and immune function. Disruptions to these clocks have been linked to a range of health issues, such as sleep disorders, mood disorders, metabolic diseases, and cancer.
Specifikalt within medical field, spektrofotometri er en laboratoriemetode for å måle absorpsjonen av lys av ulike bølgelengder som passerer gjennom et prøvemateriale. Metoden brukes ofte i biokjemisk analyse til å bestemme konkentrasjonen av en substans, som f.eks. et kjemisk eller biologisk stoff, i en prøve ved å måle absorpsjonen av lys av en spesiell bølgelengde som er karakteristisk for dette stoffet.
I simplifisert termer, spektrofotometri innebærer at man sender en stråle med ulike bølgelengder av lys gjennom et prøvemateriale og måler hvor mye lys som absorberes ved hver bølgelengde. Dette gir en spektral signatur eller kurve som kan sammenlignes med referansespektre for å identifisere og kvalitativt eller kvantitativt bestemme eksisterende stoffer i prøven.
Denne teknikken er viktig innen områder som f.eks. klinisk biokjemisk analyse, farmakologi, mikrobiologi og miljøanalyse.
Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.
En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.
Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.
'Light-curing of dental adhesives' refererar till ett process inom tandvården där en speciell typ av ljuskälla används för att härda eller stelga dentaladhesiva material. Dessa material, som används för att fästa olika typer av restaurativa och kosmetiska tandbehandlingar, är ofta ljuskänsliga och kan hårdnas genom exponering för ljus med viss våglängd och intensitet.
Under processen placeras ljuskällan i kontakt med adhesivet och aktiverar en kemisk reaktion som orsakar polymerisation av monomererna i materialet, vilket resulterar i en hård, stabil och fast förbindelse mellan det och tandytan. Denna metod används ofta inom tandvården eftersom den är snabb, effektiv och ger en hög kvalitet på förbindelsen mellan materialet och tanden.
Phototropins är en typ av ljuskänsliga proteiner, även kallade fotoreceptorer, som förekommer hos växter. De är involverade i regleringen av växternas tillväxt och utveckling genom att detektera och svara på ljusstyrka och spektral sammansättning hos det ingående ljuset.
Specifikt är phototropins känsliga för blått och ultraviolettt ljus, med en maximal absorptionsvåglängd vid ungefär 450 nanometer. När de exponeras för detta ljus aktiveras de och startar en signaltransduktionsväg som leder till att växterna kan ställa in sin orientering och rörelser i relation till ljuskällan, ett fenomen som kallas fototropism.
Phototropins består av två domäner: en ljuskänslig LOV-domän (Light, Oxygen, Voltage) och en serin/treoninkinasdomän, vilka tillsammans är involverade i att detektera och transducera ljussignalen. De aktiveras genom att deras LOV-domän undergår en konformationsförändring när de exponeras för blått ljus, vilket i sin tur leder till autofosforylering av serin/treoninkinasdomänen och startar signaltransduktionsvägen.
I summa är phototropins viktiga proteiner som hjälper växter att detektera och reagera på ljus, vilket har stor betydelse för deras tillväxt, utveckling och överlevnad.
'Pruritus' är den medicinska termen för juckrets symptom. Det definieras som en obehaglig känsla eller irritation på huden som får en person att vill skrapa eller klia sig. Pruritus kan vara lokaliserad till en viss del av kroppen eller generell och kan ha olika orsaker, inklusive hudtorka, allergier, inflammation, infektioner, huddysplasier och neurologiska sjukdomar.
"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).
"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.
Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.
Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.
Fluorescensspektrometri är en typ av spektroskopi som används för att studera fluorescens, ett optiskt fenomen där ett material absorberar ljus av en viss våglängd och sedan sänder ut ljus av en lägre energi (och därmed en högre våglängd) som det har absorberat.
I en fluorescensspektometri-uppmättning lyser materialet upp med ett känt, monokromatiskt ljuskällor (till exempel en laser eller en lamp med en snäv våglängdsutbredning). Materialet absorberar då ljuset och exciteras till ett högre energetiskt tillstånd. När materialet sedan svalnar ner till grundtillståndet avges det exciterade ljuset som fluorescens.
Fluorescensspektrometern mäter den resulterande fluorescensens intensitet och våglängd, vilket ger upphov till ett spektrum som kan användas för att identifiera och kvalitativt och kvantitativt bestämma olika substanser i ett prov.
Fluorescensspektrometri är en mycket känslig metod och används inom många områden, till exempel inom kemi, biologi, medicin och miljöskydd för att detektera och analysera olika substanser.
"Hjärtblad" är ett anatomiskt begrepp som oftast används i betydelsen "atrioventriculär klaff", vilket är en klaffmechanism mellan hjärtats övre och undre kammare (vänster atrium och vänster ventrikel) som förhindrar att blodet från kamrarna strömmar tillbaka in i atrierna under diastolen. Det finns fyra hjärtblad, två på var sida av hjärtat: det mitrala (eller biskops) hjärtbladet och det tricuspidala (eller trekantiga) hjärtbladet.
Eye proteins, also known as ocular proteins, are vital components that make up the different parts of the eye. These proteins play crucial roles in maintaining the structure, function, and health of the eyes. They are involved in various biological processes, such as vision, immune response, and protection against oxidative stress.
Some examples of eye proteins include:
1. Crystallins: These are the major structural proteins found in the lens. There are three types - alpha, beta, and gamma crystallins. They contribute to the transparency and refractive properties of the lens, allowing it to focus light on the retina.
2. Opsins: These are light-sensitive proteins present in photoreceptor cells (rods and cones) in the retina. Two main types of opsins are involved in vision - rhodopsin in rods for low-light vision and photopsins in cones for color vision.
3. Collagens: These are structural proteins that provide support and elasticity to various tissues, including the eye. They are found in the cornea, sclera, and other parts of the eye.
4. Enzymes: Various enzymes are present in the eye, such as superoxide dismutase (SOD), catalase, and glutathione peroxidase, which protect the eye from oxidative stress by breaking down harmful reactive oxygen species (ROS).
5. Immunoglobulins: These are antibodies that help protect the eye from infections and foreign substances. They are produced by immune cells present in the eye and surrounding tissues.
6. Complement proteins: These are part of the innate immune system, which helps eliminate pathogens and damaged cells. They play a role in maintaining the health of the eye and protecting it from infections.
7. Transport proteins: Various transport proteins are present in the eye, such as aquaporins (water channels) and glucose transporters, which facilitate the movement of water, nutrients, and ions across different ocular tissues.
These are just a few examples of the many proteins that make up the complex structure and function of the eye. Understanding their roles can help researchers develop new treatments for various eye diseases and conditions.
Toloniumklorid är ett diagnostiskt medel som används vid undersökning av nervsystemet. Det är ett lokalbedövningsmedel och ett så kallat falskt neurotransmittor, vilket betyder att det kan efterlikna en neurotransmittors effekt i kroppen.
När toloniumklorid används under en undersökning av nervsystemet, tas det upp av huden och färgar den svart med hjälp av en speciell lampa. Detta gör att man kan se hur nerverna fungerar och om det finns skador på dem. Toloniumklorid används ofta vid undersökningar av smärta, känsel, temperatur och svullnad i huden.
Det är viktigt att notera att toloniumklorid inte behandlar några sjukdomstillstånd eller skador, utan används enbart som ett hjälpmedel under diagnosen.
Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).
Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.
Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.
DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.
DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.
"Dubbelbrytning" är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva ett tillstånd där en individ har två samtidigt fungerande synsystem. Detta kan inträffa på grund av olika anatomiska eller neurologiska orsaker, såsom när en person har två fungerande pupiller och optiska nerver i varsin öga. Dubbelbrytning kan leda till att patienten upplever dubbla synintryck eller överlappande synfält, vilket kan vara störande eller handikappande i vardagliga situationer. Behandlingen för dubbelbrytning kan innebära användning av prismor, specialdesignade glasögon eller ibland även kirurgi beroende på underliggande orsaken till tillståndet.
"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.
I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.
Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.
'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.
'Fotolys' är ett medicinskt begrepp som refererar till den process där en molekyl splittras upp i två eller flera mindre delar som resultat av att absorbera ljusenergi. Detta kan inträffa när kroppen utsätts för ultraviolett strålning, såsom solens UV-strålar. Fotolysprocessen kan leda till skador på celler och DNA, vilket kan öka risken för hudcancer och andra hudskador.
Ett exempel på fotolys i en medicinsk kontext är när det förekommer fotolys av vitamin D i huden under exponering för solens UV-B-strålar, vilket leder till bildandet av provitamin D3 (7-dehydroklorokolesterol), som sedan kan omvandlas till aktivt vitamin D3 inne i kroppen.
Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.
'Utrustningsdesign' (engelska: 'Medical Device Design') är ett område inom produktutveckling som fokuserar på att skapa, utforma och ta fram medicinska enheter och tillbehör. Enligt FDA (US Food and Drug Administration) är en medicinsk enhet något som:
1. är avsett för användning i människor diagnostiskt eller terapeutiskt, och
2. inte åstadkommer sin verkan genom kemiska aktivitet eller metabolism i eller på kroppen och som inte är en farmakologisk, immunologisk eller genetisk produkt.
Exempel på medicinska enheter inkluderar pacemakers, defibrillatorer, proteser, ortopediska instrument, katetrar, operationsbord och annan sjukvårdsutrustning.
Utrustningsdesign innefattar ett brett spektrum av aktiviteter, från behovsanalys, konceptutveckling, detaljerad design, prototypning, tillverkning och verifiering/validering enligt medicinska enhetsregleringsmyndigheters krav. Utrustningsdesigner måste ha kunskap inom områden som biokompatibilitet, användarcentrerad design, riskhantering, materialval och systemintegrering för att skapa säkra, effektiva och tillförlitliga medicinska enheter.
"Materialprövning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till processen att undersöka och testa fysiska material, vanligtvis biologiskt material såsom vävnader eller kroppsfluider, för att få information om deras egenskaper, struktur och funktion. Detta kan göras med hjälp av olika tekniker och metoder, till exempel mikroskopi, kemiell analys, genetisk testning eller immunologiska tester.
Materialprövning är viktig inom medicinen för att ställa diagnoser, planera behandlingar, övervaka sjukdomsutveckling och bedöma effekterna av behandlingar. Det kan också användas för forskningsändamål, till exempel för att utveckla nya terapier eller förstå sjukdomsprocesser bättre.
"Actiners" är ett medicinskt term som saknar betydelse på engelska eller svenska. Det kan ha förväxlats med "actinic keratosis", som är en medicinsk diagnos på svenska som ungefär betyder "aktinsk broskbildning". Det handlar om en förändring i huden som orsakas av solskador och kan vara ett tecken på ökad risk för hudcancer.
Om du menade något annat, vänligen klargör ditt spörsmål och jag kommer att göra mitt bästa för att besvara det korrekt.
Strålningseffekter är skador eller negativa hälsoeffekter som orsakas av exponering för joniserande strålning, vilket innebär att atomkärnor i ett material exciteras eller sönderfaller och sänder ut hö energetiska partiklar eller fotoner. Det finns två huvudsakliga typer av strålningseffekter: deterministiska och stochastiska effekter.
Deterministiska strålningseffekter uppstår vid höga doser av strålning och är beroende av dosen, det vill säga ju högre dosen desto allvarligare skada. Dessa effekter kan vara reversibla eller irreversibla och inkluderar till exempel hudskador, förlamning, cancer och död.
Stochastiska strålionseffekter är slumpmässiga hälsoeffekter som uppstår vid låga eller höga doser av strålning och är beroende av sannolikheten för att en skada ska inträffa, inte dosen. Detta innebär att det finns inget säkert nivå under vilken exponering för strålning kan anses vara helt riskfritt. Stochastiska effekter inkluderar till exempel cancer och genetiska skador.
Det är värt att notera att det finns en stor individuell variation i hur människor reagerar på strålningsexponering, vilket gör det svårt att fastställa exakt vilka effekter som kommer att uppstå vid en given dos. Dessutom kan vissa individer vara mer känsliga än andra för strålningseffekter, beroende på faktorer som ålder, hälsostatus och genetisk makeup.
"Acklimatisering" er en proces hvor et levende væsen tilpasser sig til en ny miljø, oftest i forbindelse med ændringer i temperatur, luftfuktighed eller tryk. I medicinsk sammenhæng refererer acklimatisering ofte til den proces, hvor kroppen tilpasser sig til fysisk aktivitet på højere højder, hvor der er lavere mængder ilt i luften.
Denne proces involverer ændringer i respirations- og cirkulationssystemet for at forbedre leveringen af ilt til musklerne under aktiviteten. Denne proces kan tage tid, og det anbefales derfor at acklimatisere sig gradvis over en periode på flere dage eller uger, alt efter højden og den fysiske aktivitet, man planlægger at udføre.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.