Läserkoagulation (LSK) är en metod inom medicinen där man använder en laser för att koagulera (sammanplasma) blod i ett syfte att stoppa blödning eller förstöra abnormalt vävnad. Under laserkoagulationen fokuseras en intensiv stråle av ljus till en mycket trång, exakt plats. Den höga energidensiteten orsakar en snabb uppvärmning och därmed koagulerar blodet eller förstör celler i vävnaden.

Denna metod används ofta inom olika medicinska specialiteter, såsom gynekologi, oftalmologi, dermatologi och kirurgi. Exempel på tillämpningar är att stanna blödning efter biopsier eller operationer, att avlägsna vårtor eller andra hudförändringar, att behandla ögoninfektioner eller att stänga blodkärl i hjärnan som orsakar stroke.

Fetoskopi är en invasiv medicinsk undersökningsmetod där man använder en slags endoskop, en fetoskop, för att direkt kunna se på ett fosters utveckling och hälsa inuti moderns livmoder. Fetoskopen sätts in genom en liten incision i moderns buk och livmoder, och möjliggör för läkaren att titta på fostret och eventuellt behandla vissa fosterrelaterade sjukdomar eller avvikelser direkt. Detta kan exempelvis innebära att man tar ett litet prov på fostrets blod eller lungvävnad, eller att man behandlar fostersjukdomar såsom till exempel hjärtfel. Fetoskopi används vanligen under den senare delen av graviditeten och är en metod som kan ge mycket värdefull information om fostrets hälsa, men som också innebär vissa risker för både modern och foster.

Tvilling till tvilling-transfusion (TTTS) är en komplikation som kan uppstå under graviditeten med monochorioniska, diamniotiska tvillingar, det vill säga tvillinger som delar en gemensam moderkaka (monochorionisk) men har två separata fettblåsor (diamniotisk). På grund av att de delar en moderkaka kan blodtransfusioner ske mellan de två fosterhavarna genom anastomoser (kärlförbindelser) i moderkakan.

I TTTS-tillståndet överförs ett överskott av blod från det ena fostret (donatorfostret) till det andra fostret (recipientfostret). Detta leder till att donatorfostret får för lite blod och minskat blodvolym, medan recipientfostret får för mycket blod och en ökad blodvolym. Det kan också leda till att recipientfostret utvecklar ödem och hjärtbelastning på grund av den ökade blodvolymen.

TTTS är ett allvarligt tillstånd som kan hota båda fostrens liv om det inte behandlas. Behandlingen innebär ofta en kirurgisk ingrepp, där anastomoserna i moderkakan avsluts för att stoppa blodtransfusionerna mellan fosterhavarna.

'Fetoskopi' är en medicinsk undersökningsmetod där man använder ett slags endoskop, en flexibel tunn tub med en lins och en ljuskälla, för att direkt kunna titta på fostret i livmodern genom moderkakan. Fetoskopi används bland annat för att diagnostisera och behandla vissa fosterrelaterade sjukdomar under graviditeten. Proceduren utförs vanligen under en kort narkos och innebär ett litet intrusion i moderkakan med hjälp av en tunn nål genom moderns bukvägg.

"Arteriovenous (AV) anastomosis refers to a direct, abnormal connection between an artery and a vein that bypasses the capillary network. This connection can be congenital or acquired, and it allows for the shunting of blood directly from the high-pressure arterial system to the low-pressure venous system. AV anastomoses can occur in various organs and tissues throughout the body, and they can have significant clinical implications depending on their location and size."

(Kansagara, D., & Wijeysundera, H. C. (2017). Arteriovenous Anastomosis. In StatPearls [Internet]. StatPearls Publishing.)

'Blodkoagulation' er en naturlig prosess hvor plasmakoagulationsfaktorer i blodet reagerer med hverandre for å forme en blodkoagel som stopper blødning etter skade på blodkjertelen. Denne prosessen involverer omskingling av fibrinogen til fibrin, som formet en tredimensional nettverk som holder de sammen blodcellene i plassert og stenger hulen i vævet. Koagulasjonsprosessen aktiveres når blødning oppstår og reguleres av et kompleks system av både prokoagulasjonselementer, antikoagulasjonselementer og fibrinolytiske enzimer for å forebygge uønsket blodkoagulering og for at sikre at koaguleringen er begrenset til området der det trengs.

Laer er en forkortelse for "Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation". Det betyr at laser er en type lys som genereres ved hjelp av en proces kalt stimulert emisjon. Lasereffekten oppnås ved å sende elektromagnetisk stråling gjennom et medium, som kan være en gas, en væske eller en fast stoff. Når strålingen passerer igjennom mediet, absorberes noen av fotonene i mediet og fører til at andre elektroner blir opphevet til et høyere energinivå. Disse opphevede elektroner vil så returnere tilbake til det lavere energienivået ved å sende ut en foton med samme bølgelengde og fase som den innkommende strålingen. Dette resulterer i at et stort antall fotoner produseres samtidig, og disse vil alle have samme bølgelengde, fase og retning, noe som gir en laserstråle sine unike egenskaper.

I medisinen brukes lasere blant annet til å behandle øyensykdommer, å foreta hudbehandlinger, å utføre kirurgiske ingrep og å sterilisere medisinsk utstyr. Lasere kan også brukes til å analysere biologiske prøver i forskning og diagnose.

En flerbördsgraviditet, även känd som multipel graviditet, är en medicinsk term som används när en kvinna är gravid med två eller flera foster samtidigt. Det kan delas in i två kategorier: tvillinggraviditet (två foster), och tretalig graviditet eller trillinggraviditet (tre foster) och så vidare.

Flerbördsgraviditeter kan inträffa på naturlig väg, men är också vanligare som komplikation till fertilitetsbehandlingar som exempelvis in vitro-fertilisering (IVF). Risken för flerbördsgraviditet ökar med åldern och kan även vara genetiskt betingad.

Flerbördsgraviditeter kan vara högrisksituationer både för moder och foster, och kräver därför extra uppmärksamhet och vård under graviditeten. Vanliga komplikationer inkluderar födelseskador, låg födelsevikt, för tidig födsel och ökad risk för fosterdöd.

Disseminerad intravasal koagulation (DIK) är en blodsjukdom där koagulationskaskaden aktiveras systemiskt, vilket leder till att blodet koagulerar och bildar blodproppar i små kapillärer över hela kroppen. Detta kan orsaka ischemisk skada (dvs. syrebrist) i olika organ, såsom lungor, njurar, hjärta och hjärnvävnad. Samtidigt som koagulationen pågår, tar aktiveringen av koagulationskaskaden också bort de faktorer som förhindrar normal blodkoagulering, vilket leder till att det bildas blödningar i andra delar av kroppen.

DIK kan orsakas av en rad olika sjukdomstillstånd, inklusive svår infektion, trauma, cancer och komplikationer under graviditet. Behandlingen av DIK består ofta av att behandla den underliggande orsaken samt att ge antikoagulanter för att förhindra fortsatt koagulation och blodproppsbildning, samtidigt som man ger substitutionsbehandling med blodprodukter för att ersätta de faktorer som förlorats under den systemiska koagulationsprocessen.

En arteriovenös fistel (AV-fistel) är en abnorm connection mellan en artär och en ven. Denna anormala förbindelse orsakar blod att flöda direkt från artären till venen, istället för att gå genom kapillärsystemet som normalt. Detta kan leda till att hjärtats arbete ökar, blodtrycket stiger och blodflödet i de drabbade kroppsdelarna minskar.

AV-fistlar kan vara inneboende (kongenitala) eller aquired, och de kan uppstå som en komplikation till medicinska ingrepp, trauma eller som ett resultat av en sjukdom, såsom slagfall eller jämviktsrubbningar. I vissa fall kan AV-fistlar behöva behandlas med operation eller minimalinvasiva tekniker för att förebygga komplikationer och förbättra patientens kvalitet på livet.

I medicinsk kontext betyder "fosterålder" den tid som ett foster lever och växer inuti moderns livmoder, mätt i veckor eller månader. Den genomsnittliga fosteråldern är 40 veckor (ungefär 9-10 månader) från konception till förlossning. Förlossning före den 37:e veckan räknas som för tidig fosterdöd (preterm fetal dödfödd), och efter den 42:a vecka räknas som postmature fosterdöd.

Fosteråldern är en viktig faktor att ta hänsyn till när man bedömer ett fosters hälsa, utveckling och risk för komplikationer under graviditeten och vid förlossningen.

Graviditetsutfall, även känt som abort eller spontan abortion, är en komplikation under graviditeten som innebär att fostret dör och utdrives spontant från livmodern under de första 20 veckorna. Det kan delas in i tidiga (upp till 8 veckor), medel (mellan 9 och 16 veckor) och sent graviditetsutfall (efter 17 veckor). Orsakerna kan vara många, bland annat kromosomavvikelser, anatomiska avvikelser eller infektioner. Graviditetsutfall är relativt vanligt och uppskattas inträffa hos cirka 10-20 procent av alla graviditeter.

Medicinskt sett är moderkakan (placentan) ett organ som bildas under graviditeten hos däggdjur, inklusive människor. Den utvecklas från den äggcell som befruktats och implanterar sig i livmoderns slemhinna. Moderkakan har en yta på ungefär 0,15–0,20 kvadratmeter hos människor och är till formen platt och rund med en diameter på cirka 15–20 cm vid full term.

Moderkakans huvudsakliga funktioner inkluderar:

1. Att förse fostret med näring: Moderkakan tar upp näringsämnen från moderns blod och omvandlar dem till en form som fostret kan ta upp och använda.
2. Att avlägsna avfallsprodukter från fostret: Moderkakan tar emot avfallsprodukter från fostret och transporterar bort dem i moderns blodomlopp.
3. Att producera hormoner: Moderkakan producerar flera hormoner som hjälper till att underhålla graviditeten, inklusive gestagen, östrogen och humant klorioniskt gonadotropin (hCG).
4. Att skydda fostret mot infektioner: Moderkakan har en immunförsvarsmekanism som hjälper till att förhindra att infektioner når fostret.

Moderkakan är ett mycket viktigt organ under graviditeten och utvecklas kontinuerligt tillsammans med fostret. Efter födseln separeras moderkakan från livmodern och avlägsnas, ofta genom en process som kallas efterbörd.

En ultraljudsundersökning av fostret är en icke-invasiv diagnostisk teknik som använder sig av högfrekventa ljudvågor för att producera bilder av fostrets inre strukturer och utveckling. Denna typ av undersökning kallas också sonografi och är en vanlig metod under graviditeten för att övervaka fostrets tillväxt, position och hälsa.

Under en ultraljudsundersökning av fostret använder en utbildad sonograf ledare en slät, smidig, platt yta, som kallas transducer, för att skicka ljudvågor genom moderns buk. När ljudvågorna träffar fostret reflekteras de tillbaka till transducern och omvandlas sedan till elektriska impulser, som skapar bilder på en skärm.

Det finns olika typer av ultraljudsundersökningar av fostret, beroende på när under graviditeten de utförs. De vanligaste typerna inkluderar:

1. Dateringsultraljud (cirka 8-12 veckor efter den första dagen av senaste menstruationen): Används för att fastställa fostrets ålder och förväntade födelsedatum, samt att kontrollera om det finns flera foster.
2. Detaljerad ultraljud (cirka 18-20 veckor efter den första dagen av senaste menstruationen): Används för att undersöka fostrets inre organ och strukturer, såsom hjärtat, hjärnan, levern, njurarna, magsäcken, lungorna, tarmarna, könsorganen och skelettet. Denna typ av ultraljud kan också upptäcka eventuella missbildningar eller abnormaliteter.
3. Tredimensionell (3D) och fyrdimensionell (4D) ultraljud (vanligtvis mellan 24 och 34 veckor efter den första dagen av senaste menstruationen): Används för att skapa en detaljerad bild av fostrets ansikte, kropp och rörelser. Dessa ultraljudstypers huvudsyfte är att ge föräldrar en möjlighet att se sin baby innan den föds, men de kan också användas för att undersöka fostrets hälsa och utveckling.

I allmänhet är ultraljudsundersökningar av fostret säkra och smärtfria, och de ger värdefull information om fostrets tillväxt, utveckling och hälsotillstånd. De kan också hjälpa läkare att identifiera eventuella problem eller risker under graviditeten och ge råd om behandlingar eller ytterligare undersökningar som kan behövas.

Blood coagulation tests, also known as coagulation studies or clotting tests, are a series of medical tests used to evaluate the blood's ability to clot. These tests measure the time it takes for a blood sample to clot and can help identify any underlying bleeding disorders, liver disease, or medication side effects that may affect the blood clotting process.

The most common blood coagulation tests include:

1. Prothrombin Time (PT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium and tissue factor. This test is used to evaluate the extrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
2. Activated Partial Thromboplastin Time (aPTT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium, phospholipid, and an activator. This test is used to evaluate the intrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
3. International Normalized Ratio (INR): A standardized ratio that compares the PT of a patient's blood sample to a normal reference range. The INR is commonly used to monitor anticoagulant therapy, such as warfarin.
4. Thrombin Time (TT): Measures the time it takes for a fibrin clot to form after the addition of thrombin. This test is used to evaluate the final common pathway of the coagulation cascade and can help identify the presence of fibrinogen or thrombin inhibitors.
5. Fibrinogen Level: Measures the amount of fibrinogen, a protein involved in blood clotting, present in the blood sample. Low levels of fibrinogen may indicate an increased risk of bleeding, while high levels may indicate an increased risk of thrombosis.
6. D-dimer Test: Measures the presence of D-dimer, a byproduct of fibrin degradation, in the blood sample. High levels of D-dimer may indicate the presence of a blood clot or recent thrombosis.

These tests are typically performed using a blood sample drawn from a vein and analyzed in a laboratory. The results can help diagnose bleeding disorders, identify an increased risk of thrombosis, monitor anticoagulant therapy, and guide treatment decisions.

Blood coagulation disorders, eller koagulopati, är medicinska tillstånd där blodets förmåga att koagulera (bilda blodproppar) är rubbad. Det kan bero på en för långsam, för snabb eller felaktig koagulationsprocess. Det finns två huvudsakliga typer av koagulopati: hemofili och trombofili.

Hemofili är ett genetiskt tillstånd där blodet saknar eller har för lite av vissa koagulationsfaktorer, vilket gör att blödningar kan vara svåra att stoppa. Det finns tre olika typer av hemofili: A, B och C.

Trombofili är ett tillstånd där blodet har en förhöjd benägenhet att koagulera, vilket kan leda till att blodproppar bildas lättare än normalt. Detta kan öka risken för komplikationer som stroke, lungemboli och hjärtinfarkt. Trombofili kan orsakas av genetiska faktorer eller vissa mediciner, sjukdomar eller livsstilsfaktorer.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla koagulopati så snart som möjligt för att förebygga komplikationer och skada. Behandlingen kan innebära mediciner som ersätter koagulationsfaktorer, minskar blodets tendens att koagulera eller skyddar mot blodproppar.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

Blood coagulation factors, också kända som koagulationsproteiner eller gerinnungsfaktorer, är en grupp av proteinmolekyler som spelar en viktig roll i blodets koagulering (gerinnande) process. När ett blodkärl skadas och blöder, aktiveras koagulationsfaktorerna i en kaskadreaktion för att bilda en blodpropp (tromb) och stoppa blödningen.

Det finns 13 kända blodkoagulationsfaktorer, och de betecknas med romerska siffror från I till XIII. Var och en av dessa faktorer har en specifik funktion i koagulationskaskaden. Några exempel är:

* Faktor I (fibrinogen): En protein som omvandlas till fibrin, som bildar nätverket i blodproppen.
* Faktor II (protrombin): Enzymet som konverteras till trombin, som klipper av fibrinogena till fibrin.
* Faktor IX (Christmasfaktorn): Enzymet som aktiverar faktor X i den intrinsika koagulationsvägen.
* Faktor X (Stuart-Prowerffaktorn): Enzymet som konverteras till trombin, vilket är en kritisk punkten i koagulationskaskaden.

Många av dessa faktorer aktiveras genom en serie enzymatiska reaktioner, där varje faktor aktiverar nästa faktor i kedjan. Vissa faktorer aktiveras också av yttre signaler, till exempel när ett blodkärl skadas eller när specifika signalsubstanser frisätts.

För att förhindra överdrivet koagulering och trombosbildning finns det också en grupp av proteiner som kallas naturliga antikoagulationsfaktorer, till exempel protein C, protein S och antitrombin III. Dessa proteiner hjälper till att kontrollera koagulationsprocessen och förhindra onormal trombosbildning.

'YAG-laser' står for "Yttrium Aluminium Garnet laser" och är en typ av lasareffekt som använder sig av en kristall av yttrium aluminium garnet (YAG) som medium för att generera coherenta, monokromatiska ljuskvant (fotoner) med en våglängd på 1064 nanometer i det infraröda spektret.

Denna typ av laser används ofta inom olika medicinska tillämpningar, såsom ögonlaserbehandlingar för att korrigera synfel som katarakt och glaukom, samt behandlingar av hudtillstånd som ärrbildning, vener och pigmentförändringar. YAG-lasern används också inom urologi för att bryta upp stenar i urinvägarna.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

Tromboplastin (alternativt stavat "thromboplastin") är ett proteinkomplex som deltar i blodets koagulationsprocess. Det finns naturligt förekommande i cellmembranet hos blodkroppar (trombocyter) och i endotelceller som tappar blodkärlen. När tromboplastinet aktiveras bildas enzymet thrombin, vilket omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket i sin tur leder till formationen av ett blodkoagulum eller blodpropp.

Det finns också exogent tromboplastin som kan användas för att starta en koagulationsreaktion i laboratoriet, ofta extraherat från kalvspottkörtel (bovine thromboplastin) eller konstgjort. Exogen tromboplastin är vanligen en del av assayar som mäter aktiviteten hos olika koagulationsfaktorer i blodet, till exempel protrombintid (PT) och partiel lösningstid (APTT).

Lägre effektslaserterapi (LLLT), även känd som lågintensiv laserterapi eller ljusvåglängdstimulering, är en behandlingsmetod som använder sig av laser- eller LED-källor med relativt låga effektnivåer för att stimulera celler och biologiska processer i kroppen.

LLLT-behandlingar innebär vanligtvis att exponera skadade, smärtsamma eller funktionshindrade vävnader för laserljus med våglängder mellan 600 och 1000 nanometer (nm), ofta i den röda och nära-infraröda delen av spektret. Denna typ av ljus kan penetrera djupt in i huden och vävnader, där det absorberas av kromoforer som cytochrom c oxidase, en viktig enzymkomplex i mitokondrierna (cellernas kraftverk).

Absorptionen av ljusenergin stimulerar en ökad cellandning och syreförbrukning, vilket kan leda till att celler producerar mer ATP (adenosintrifosfat), den energibärande molekylen i cellerna. Detta kan främja cellytiska processer som celldelning, differentiering och reparation, samt minska inflammation och smärta.

LLLT har visats vara effektivt vid behandling av en rad medicinska tillstånd, inklusive smärta, muskuloskeletala skador, neuropatiska sjukdomar, hudskador och vissa former av depression. Emellertid är det viktigt att notera att effekterna av LLLT kan variera beroende på flera faktorer, såsom ljusintensitet, våglängd, behandlingstid och patientfaktorer. Dessutom är det fortfarande en relativt ny behandlingsform, och ytterligare forskning är nödvändig för att fullständigt förstå dess mekanismer och kliniska tillämpningar.

Protrombin tid (PT) är ett laboratoriemedicinskt förfarande som mäter koagulationsstatus i blodet. PT mäter tiden det tar för en prover av blodplasm att koagulera efter att ha tillsatts med tillsatsen exogen (utvärtes) thromboplastin. Thromboplastinet initierar den sista steget i koagulationskaskaden, aktivering av faktor X till Xa, vilket resulterar i bildandet av en klot av fibrin.

PT används ofta för att övervaka effekten av antikoagulerande behandling med vitamin K-antagonister som warfarin, och för att screena för koagulationsstörningar orsakade av leverfunktionsnedsättning, vitamin K-brist eller faktor VII-deficit. Resultatet av PT uttrycks som International Normalized Ratio (INR), vilket är ett standardiserat mått på förhållandet mellan patientens koagulationsstatus och en referenspopulation.

Partiell tromboplastintid (PTT) är ett laboratoriemedicinskt förfarande som mäter tiden det tar för en patientens plasma att koagulera när en reagent som innehåller partiklar av tromboplastin och en aktiverad delen av faktor XII (Hageman-faktorn) tillsätts.

PTT används ofta för att screena patienter för koagulationsstörningar, såsom nedsatt funktion hos de intrinsiska eller gemensamma koagulationsvägarna, nedsatt faktor-XIII-aktivitet eller när man vill upptäcka eventuell heparinbehandling. Vidare kan PTT användas för att monitorera effekten av behandling med läkemedel som påverkar koagulationssystemet, till exempel låga molekylära hepariner och direkt orala antikoagulantia (DOAK).

Det är viktigt att notera att PTT inte mäter aktiviteten hos vitamin K-beroende faktorer II, VII, IX och X, som istället mäts med protrombintid (PT).

Faktor VII, också känd som protrombinkonvertas, är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie biokemiska reaktioner som leder till bildandet av blodproppar och stoppar blödningar. Faktor VII aktiveras av vävnadstromboplastin när ett sår eller en skada uppstår, och aktiverad Faktor VII konverterar i sin tur faktor X till dess aktiva form, faktor Xa. Detta är en kritisk reaktion som initierar bildandet av en blodpropp och stoppar blödningen. Faktor VII produceras naturligt i levern och kräver vitamin K för sin syntes.

'Fibrinolys' refererar till den naturliga processen i kroppen där blodet får förmåga att lösa upp blodproppar genom nedbrytning av ett protein som heter fibrin. Fibrinet är en viktig beståndsdel i blodproppar och bildas när blod koagulerar vid skada eller infektion.

Fibrinolysen sker genom att ett enzym som kallas plasmin aktiveras. Plasmin bryter ner fibrinet till mindre bitar, vilket gör att blodproppen kan upplösas och försvinna. Fibrinolysen är en viktig del av koagulationssystemet och hjälper till att förhindra allvarliga komplikationer som stroke eller hjärtinfarkt.

Förutom den naturliga fibrinolyfen kan fibrinolys också induceras medicinskt genom administration av läkemedel som trombolytika, även kända som 'klotdissolverande medel'. Dessa medel aktiverar plasmin eller motsvarande enzymer för att bryta ner blodproppar.

"Argon Plasma Coagulation" (APC) är en metod inom medicinen som använder plasma av ädelgasen argon för att generera ett högenergiskt, icke-kontaktgerande plasma som används för att koagulera (sammantrycka och stelna) blodkärl eller ablatio (avlägsnande) av vävnad. Detta används ofta i behandlingen av till exempel tarmsjukdomar, såsom cancer eller polypers borttagande. APC är en relativt icke-invasiv metod som minskar blödningar och skador på omgivande vävnad jämfört med traditionella kirurgiska tekniker.

Trombelastografi är en laboratorieundersökning som mäter koagulering och lysis (när blodet blir till blodpropp och när proppen upplöses) av hela blodet, istället för att bara mäta koagulationsfaktorer i blodplasmа. Denna metod ger information om hur snabbt en blodpropp bildas, dess styrka och hur länge den kan hålla, samt hur snabbt proppen löses upp. Trombelastografi används ofta för att diagnostisera koagulationsrubbningar och välja rätt behandling vid operationer, för gravida kvinnor som riskerar att drabbas av blodproppar, samt för patienter med kardiologiska sjukdomar eller trauma.

Faktor Xa är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie biokemiska reaktioner som leder till blodets koagulation eller blodstillning. Faktor Xa är den aktiverade formen av protrombinasframtrivaren (Faktor X) och är direkt involverad i konverteringen av protrombin till thrombin, ett ytterligare enzym som är ännu mer centralt för blodkoagulationen. Faktor Xa verkar också positivt på den negativa feedback-loopen som reglerar koagulationskaskaden och hjälper till att begränsa överdrivna koagulationssvar.

Faktor Xa aktiveras av både den intrinseka (inre) och den extrinseka (yttre) koagulationsvägen, vilket gör det till ett viktigt sammanbindningspunkt mellan de två vägarna. Faktor Xa kan också direkt aktiveras av stillasubstanser, såsom tissue factor (en transmembranprotein som utsöndras från skadade celler och aktiverar den extrinseka koagulationsvägen).

Abnormaliteter i Faktor Xa-aktivitet kan leda till blödningsrubbningar eller tromboser beroende på om aktiviteten är för låg eller för hög. Faktor Xa är också ett viktigt mål för flera antikoagulationsmediciner, inklusive nya orala antikoagulanter (NOAK) som apixaban, rivaroxaban och edoxaban. Dessa läkemedel designades för att hämma Faktor Xa-aktiviteten specifikt och ge en effektiv antikoagulation med mindre blödningsrisken jämfört med traditionella antikoagulationsmediciner som warfarin.

Den medicinska termen "Helblodskoagulationstid" (engelska: "Prothrombin time", förkortat "PT") används för att mäta hur lång tid det tar för ett blodprov att koagulera, alltså omvandlas från flytande till fast form. PT är ett vanligt laboratorietest som mäter aktiviteten hos de enzymer som är involverade i koagulationsprocessen i kroppen.

Testet utförs genom att blodplasmatan blandas med en substans som saknas naturligt i blodet, tillsats av tromboplastin och calciumjoner. Tromboplastinet aktiverar protrombinkinasen, vilket leder till omvandlingen av protrombin till thrombin och bildandet av en koagel (blodkoagulering). PT mäts i sekunder och jämförs med ett standardvärde.

Ett förlängt PT kan indikera en koagulationsrubbning, som kan orsakas av leverfunktionsstörningar, vitamin K-brist, användning av antikoagulantia eller andra sjukdomstillstånd. PT används också för att övervaka effekten av behandling med oral antikoagulantia som warfarin.

Protrombin, även känt som faktor II, är ett protein i blodplasmavätskan som spelar en viktig roll i den koagulationsprocess som orsakar blodets stelning vid skada. Protrombinet aktiveras till thrombin när det kommer i kontakt med aktiverad faktor X och kalciumjoner på cellmembranet hos trombocyter (blodplättar). Thrombin är ett enzym som omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket bildar nätverk av insolubila fiber som stelnar och hjälper till att stänga av blödningar.

Protrombintiden (PT) är ett laboratoriemässigt mått på koagulationsförmågan i blodet, som mäter tiden det tar för protrombinet att omvandlas till thrombin. PT används ofta för att screena och diagnostisera koagulationsstörningar eller för att övervaka effekten av antikoagulantbehandling.

Faktor X, även känd som Stuart-Prower faktor, är ett enzym som spelar en viktig roll i blodets koagulationskaskad. Det aktiveras av både intrinsekt och extrinsekt koagulationssökvägar och konverterar protrombin till thrombin, vilket i sin tur omvandlar fibrinogen till fibrin, en nödvändig process för att bilda blodproppar och stänga sår. Faktor X är ett serinproteas och syntetiseras i levern. Genetisk mutation eller nedsatt funktion av Faktor X kan leda till koagulationsrubbningar, såsom hemofili A.

En excimerlaser är en speciell typ av laser som används inom medicinen, särskilt inom oftalmologi och dermatologi. Den består av en gasfylld tube med en blandning av ett ädelgas, till exempel argon, kombinerat med fluor. När lasern aktiveras avbryts bindningen mellan gaserna, vilket resulterar i att en kort, intensiv ultraviolett stråle av ljus skapas.

I oftalmologin används excimerlasern främst till laserbehandlingar för ögonsjukdomar som näthinneförändringar och ögonhälsoåtgärder som LASIK (Laser Assisted In Situ Keratomileusis) och PRK (Photo Refractive Keratectomy), vilka används för att korrigera synfel som när- och fjärrsyn.

Excimerlaserns korta, precisa strålar gör den till en effektiv metod för att skapa mycket fina, kontrollerade skär i hornhinnan utan att skada omgivande vävnad.

"Blodstillning" eller "Hemostasis" är ett medicinskt begrepp som refererar till den process som får blödningen att upphöra när ett kärl skadas. Denna process består av två huvudsakliga faser:

1. Vaskulär fas: Konstriktion (trångning) av de skadade blodkärlen och aggregation (sammanlagring) av blodplättar (trombocyter) vid skadan för att bilda en provisorisk blodstillningsbar platta.
2. Koaguleringsfas: Aktivering av hemostas-systemet som orsakar omvandlingen av fibrinogent till fibrin, vilket leder till skapandet av ett nätverk av insolubila trådar som hjälper till att stabilisera blodstillningsbar plattan och bilda en blodpropp.

Den slutliga produkten av denna process är en blodpropp som består av aggregerade blodplättar, fibrin och andra koaguleringsfaktorer som hjälper till att stänga av blödningen och börja reparationsprocessen.

Coagulation protein abnormalities, eller koagulopatier, är ett samlingsbegrepp för olika störningar i blodets koaguleringssystem. Detta kan bero på att koagulationsproteiner saknas, är defekta eller finns i fel koncentrationer. Exempel på sådana proteiner är faktor I (fibrinogen), faktor II (protrombin), faktor V, faktor VII, faktor VIII, faktor IX, faktor X och faktor XI.

Störningar i koagulationsproteinerna kan leda till en förlängd blödnings tid, ökat blödningsriskt eller i vissa fall ett ökat risk för blodproppar (tromboser). Dessa störningar kan vara medfötta eller aquireda, det vill säga uppstå senare i livet till exempel på grund av en sjukdom eller som biverkning till läkemedel.

Exempel på medfödda koagulationsrubbningar är hemofili A och B, där faktor VIII respektive faktor IX saknas eller är defekta. Dessa sjukdomar ger upphov till en ökad benägenhet för blödningar i muskler och leder. Andra exempel på medfödda koagulationsrubbningar är von Willebrands sjukdom och Christmas disease.

Aquireda koagulationsrubbningar kan orsakas av leverfunktionsnedsättning, vitamin K-brist, läkemedelsbehandling (t.ex. warfarin) eller av andra sjukdomar som t ex cancer. Dessa störningar kan behandlas med substitution av de saknade koagulationsproteinerna eller med läkemedel som reglerar koaguleringssystemet.

Factor VIIa, också känd som aktiverad Faktor VII, är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie biokemiska reaktioner som leder till blodets koagulering eller blodstillning.

Faktor VIIa produceras av levern och aktiveras vid skada på kärlen eller vid förekomst av trombin. När Faktor VIIa aktiveras, kan det katalysera en reaktion som leder till bildandet av trombin från protrombin. Trombin är ett viktigt enzym i koagulationskaskaden eftersom det orsakar omvandlingen av fibrinogen till fibrin, vilket resulterar i att blodet koagulerar och bildar en blodpropp för att stoppa blödningen.

Faktor VIIa används också som ett läkemedel vid behandling av vissa blödningsrubbningar, såsom hemofili.

'Trombin' er ein koagulasjonsfaktor, entfallt under faktorn 2a i koagulasjonskjedjen. Det er ein enzym som omdannar fibrinogen til fibrin under blodets koagulasjon, og det spiller dermed en viktig rolle i hemostasen og blodstillingsprosessen. Trombin dannes fra protrombin under innvirkning av andre koagulasjonsfaktorar som aktiveres i kjekkenet på et intrínskt eller eksintrínkt sätt.

Antithrombin III (ATIII) är ett protein som finns naturligt i blodplasmatan och har en viktig roll i blodets koagulationssystem. Proteinet neutraliserar olika proteaser, till exempel serinproteasen thrombin och faktor Xa, vilka annars skulle leda till en överdrivet aktiverad koagulationskaskad och därmed ökat risk för blodproppar (tromboser). ATIII fungerar genom att binda till och inaktivera dessa proteaser. Hämmande av ATIII-funktionen kan leda till ett ökat thrombosriskt tillstånd.

Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.

Fibrinfibrinognedbrytningsprodukter (FFP) är en sammanfattande benämning på de fragment som bildas när proteinet fibrin och dess föregångare fibrinogens molekylära struktur bryts ned. Detta sker naturligt i kroppen under blodkoaguleringen, då fibrinogen omvandlas till fibrin som bildar blodets klumpar eller koagulum.

Under vissa patologiska tillstånd, såsom akut inflammation, skada på vävnad eller cancer, kan nedbrytningen av fibrinfibrinogen öka kraftigt. Detta leder till en högre koncentration av FFP i blodet. Många av dessa fragment har proinflammatoriska egenskaper och bidrar därför till ett förhöjt inflammationssvar.

FFP används också som en labormässig indikator på koagulationsaktiviteten i blodet. Höga nivåer av FFP kan vara tecken på ökad koagulation, medan låga nivåer kan vara relaterade till en försämrad koagulationsförmåga.

Faktor IX, också känd som Christmas faktor, är ett enzym som spelar en viktig roll i blodets koagulationskaskad. Det produceras i levern och är ett protein som aktiveras när blodet koagulerar för att stänga av blödningar. Faktor IX-defekter orsakar den sjukdomen hemofili B.

Faktor VIII, också känd som antihemofilisfaktor B, är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Det produceras i levern och är en essentiell komponent i den koagulationskaskad som bildar blodproppar (blodomlagring) vid skada på kärlväggar. Faktor VIII aktiveras av trombin och fungerar sedan som en kofaktor till faktor IXa, vilket leder till ytterligare aktivering av koagulationskaskaden och bildandet av ett stabilt blodpropp.

Defekter eller nedsättningar i Faktor VIII kan leda till hemofili A, en ärftlig blödningsrubbning som kännetecknas av långvariga och ofta svåra blödningar. Behandlingen för hemofili A innefattar vanligen intravenös substitution av konstgjord Faktor VIII.

Protein C är ett protein i blodplasm som fungerar som en naturlig antikoagulant, vilket betyder att det hjälper till att förhindra blodet från att koagulera eller bilda klumpar. Protein C aktiveras av ett annat protein kallat thrombin och aktiverad protein C i sin tur söver ner flera andra proteiner som är involverade i den naturliga blodkoagulationsvägen, såsom faktor V och faktor VIII. På detta sätt hjälper protein C att hålla koagulationsprocessen under kontroll och förhindra överdrivna blodkoagulationer som kan leda till komplikationer som tromboser och embolier. Protein C har också visat sig ha antiinflammatoriska och cytoprotektiva egenskaper, vilket kan vara speciellt viktigt under sjukdomstillstånd som är associerade med inflammation och cellskada.

Faktor XIII, også kjent som fibrin stabiliserende faktor, er ein enzym i koagulasjonskjedsenet som hjelper til å styrke blodklottene. Det aktiverte Faktoret XIII katalyserer reaksjonen mellom fibrin og fibrinogens alpha-strenger, der fibrinnet dannes til ein mer stabil struktur. Dette hjelper å forhindre blødning og styrker blodklottene slik at de ikke opløses for raskt. Defekter i Faktor XIII kan føre til forlenget blødningstid og økt risiko for uforklarlige blødninger.

Faktor V, også kjent som proakcelerin eller Labile Faktor, er ein koagulasjonsfaktor som spiller en viktig rolle i blodets størkingprosess. Det er ein proteinsubstans som aktiveres av trombin under koagulasjonen og deretter aktiverer andre koagulasjonsfaktorer, slik som Faktor X og II (protrombin). Dette fører til dannelse av en trombus og stopper blodfiatt. Defekter i Faktor V kan føre til forstyrrelser i koagulasjonsprosessen, som i værste fall kan resultere i uforklarlige blødninger eller tromboser.

Fibrin är ett protein som bildas i kroppen under blodkoaguleringen. När blodet koagulerar aktiveras proteinet fibrinogen till fibrin, vilket resulterar i att långa trådar av fibrin bildas och hjälper till att stänga av blödningar genom att forma ett blodst opt. Fibrinen spelar också en viktig roll i wound healing (sårbot) eftersom den hjälper till att bilda en provisorisk matrix för celler att växa in och reparera skadan.

Elektrokoagulering är en metod för att med hjälp av elektrisk ström ställa om blödande blodkärl till ett fast tillstånd, vilket kan användas vid vissa typer av operationer. Den medicinska definionen på elektrokoagulering är:

"En metod för att med hjälp av elektrisk ström ställa om blödande blodkärl till ett fast tillstånd genom att koagulera (sammanfalla) proteiner i vävnaden. Detta kan uppnås genom att använda en speciell elektrod som appliceras på det blöda området under operation, varvid den elektriska strömmen orsakar koagulering av blodkärlen och minskar blödningen. Elektrokoagulering kan användas vid olika typer av kirurgiska ingrepp, till exempel vid prostatektomi (borttagning av prostata) eller kolonresektion (borttagning av en del av tjocktarmen)."

'Arvade blodkoagulationsstörningar' (eng. 'Inherited coagulation disorders') är medicinska tillstånd där individens blod har en nedsatt förmåga att koagulera orsakad av genetiska mutationer. Detta leder till ett ökat risk för onormalt blödande (excessive bleeding) eller blodproppar (thrombosis). Exempel på arvade blodkoagulationsstörningar inkluderar hemofili A och B, von Willebrands sjukdom och faktor V Leiden mutation. Dessa tillstånd kan vara allvarliga och kräver ofta livslång behandling och övervakning.

En blodkoagulationsfaktorhämmare är ett ämne som hindrar eller minskar blodets förmåga att koagulera, alltså bilda blodproppar. Detta kan uppnås genom att hämma en eller flera av de enzymer och proteiner som är involverade i koagulationskaskaden, som är den biokemiska processen som leder till bildandet av ett blodpropp. Exempel på blodkoagulationsfaktorhämmare innefattar heparin, warfarin och direkta orala antikoagulanter (DOAC) såsom apixaban och rivaroxaban. Dessa mediciner används vanligen för att förebygga eller behandla sjukdomstillstånd som är kopplade till ökat risk för blodproppar, såsom föryngring av blodproppar (tromboser) och stroke.

I medicinskan är en "färgläggning" (engelska: *staining*) en teknik där man applicerar färgämnen på ett preparat, ofta bestående av celler eller vävnad, för att under mikroskopi kunna se strukturer och detaljer som annars kan vara svåra att urskilja. Färgläggningen görs vanligen genom att man låter färgämnet reagera med specifika molekyler eller strukturer i preparatet, så att de färgas och blir synliga. Det finns många olika typer av färgläggningar som används beroende på vad man vill studera, exempelvis hematoxylin-eosinfärgning för att generellt framhäva cellkärnor och cytoplasma, eller specifika färgläggningar som GR-blå färgning för att se DNA eller silverfärgning för att se bakterier.

"Sveplasercytometri" (flow cytometry) är en laboratoriemetod som används för att analysera och sortera celler baserat på deras fysikaliska och kemiska egenskaper. Metoden bygger på att celler passerar genom ett laserljus, varvid deras fluorescens- och skenbar storlek mäts. Dessa data kan sedan användas för att identifiera olika celldefinerande karakteristika, såsom cellytor, celldelning, apoptos och specifika proteinexpressioner. Sveplasercytometri är en mycket känslig och specificerad metod som används inom flera områden inom medicinen, till exempel för att diagnostisera olika blodcancerformer, studera immunförsvaret och utvärdera effekterna av olika läkemedelsbehandlingar.

Fotokoagulation är en metod inom medicinen där laser används för att bränna eller skada vävnad. Termen kommer från grekiskans "phos" som betyder ljus och "koagulare" som betyder att göra till klump. Inom oftalmologi, specifikt, avser fotokoagulation användningen av en laser för att behandla ögonsjukdomar genom att hetta upp och därmed skada delar av näthinnan eller ögonbotten. Detta kan användas för att stänga av blodkärl, förstöra abnormalt växande blodkärl eller för att skapa en ärrbildning som håller tillbaka flytande vätska. Exempel på sjukdomar där fotokoagulation kan användas är diabetesrelaterade ögonsjukdomar, åderbrist och åderglömning.

I medically, a thrombin time (TT) is a laboratory test used to measure the time it takes for blood to clot. Thrombin is a protein that plays a crucial role in the coagulation cascade, which is a series of chemical reactions that lead to the formation of a blood clot.

The TT test measures the activity of thrombin in a sample of plasma (the liquid portion of blood). The test involves adding a known amount of thrombin to a sample of plasma and measuring the time it takes for a clot to form. A prolonged thrombin time may indicate the presence of an inhibitor or deficiency of one or more factors involved in the coagulation cascade, such as fibrinogen or thrombin itself.

Abnormal TT results can be seen in various medical conditions, including disseminated intravascular coagulation (DIC), liver disease, and the use of certain medications that affect blood clotting, such as heparin. It is important to note that the TT test should not be used as a standalone test to diagnose these conditions, but rather as part of a comprehensive evaluation of a patient's coagulation status.