I svenska medicinska sammanhang används begreppet "ländmuskler" för att referera till två muskelgrupper i lårets baksida: ischiocrurala muskler och triceps surae.

Ischiocrurala muskler består av tre muskler: semimembranosus, semitendinosus och biceps femoris. Dessa muskler har sitt ursprung i ischialtuberositeten (sitsbenet) och sträcker sig ner längs baksidan av låret till knäleden och hälbenet. Deras huvudfunktioner är extension av höften, flexion av knäet och rotation av lårets underben.

Triceps surae består av två muskler: gastrocnemius och soleus. Dessa muskler har sitt ursprung i underbenet och sträcker sig ned till hälbenet där de insertar på calcaneus (klacken). Deras huvudfunktion är plantarflexion av foten, det vill säga att peka tånerna nedåt.

Läs mer:

Enligt ICD-10, den internationella klassificeringssystemet för sjukdomar och hälsoproblem, definieras en psoasabscess som en abscess (en encapsulerad samling av smittsamma vätskor) i muskeln iliopsoas, som består av två muskler, iliacus och psoas major. Abscessen kan vara bakteriell eller mykotisk (svamp) och orsakas av infektion från närliggande strukturer, blodburen infektion eller direkt spridning från en trauma. Symptomen på en psoasabscess kan inkludera smärta i låret eller flanken, feber, trötthet och minskad rörlighet. Behandlingen består vanligtvis av antibiotika och dränering av abscessen.

Medicinskt sett definieras muskler (musculus) som sammanlagt ett slags vävnad som består av celler, kollagenfibriller och elastiska fiber. Musklernas huvudfunktion är att orsaka rörelse hos oss levande varelser genom kontraktioner (kontinuerliga förkortningar) som gör att de drar ihop sig och blir kortare. Det finns tre typer av muskler i människokroppen:

1. Skelettmuskler (Musculus skeletalis): Dessa är fästade vid ben, rygg, skalle och andra delar av skelettet och arbetar tillsammans för att orsaka rörelse i kroppen. De flesta av musklerna som vi kan känna igen är skelettmuskler, till exempel bicepsen i överarmen eller quadricepsen i låret.

2. Hjärtmuskler (Musculus cardiacus): Dessa är en speciell typ av muskel som endast finns i hjärtat och är ansvariga för att pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskulaturen är automatiskt styrd, vilket betyder att den inte kräver någon direkt kontroll från vår nervsystem.

3. Smälmuskler (Musculus smooth): Dessa finns i inre organ som till exempel matsmältningsrören och blodkärlen, där de hjälper till att transportera föda genom systemet eller kontrollera blodflödet. Smälmuskulaturen är också automatiskt styrd och arbetar oftast omedvetet.

Muskler består av många celler som kallas muskelceller eller muskelfibrer, vilka innehåller flera tusentals mitokondrier (cellens kraftverk) för att producera den energi som behövs för kontraktion. Musklerna är också riktade med många små proteinfibriller som kallas aktin och myosin, vilka glider över varandra när muskeln kontraheras eller drar ihop sig.

Muskel fiber, eller muskulære fibre, er i den medicinske terminologi de specielle celler, der udgør det egentlige kontraktile apparat i skeletmusklerne. Hver muskel fiber består af et stort antal myofibriller, som igen er sammensat af de proteiner aktin og miozin, der under normale forhold glider over hinanden og på den måde gør musklen i stand til at kontraheres. Muskel fibre kan inddeles i typer alt efter deres egenskaber, fx langsomt eller hurtigt kontraktile fibre.

Medicinskt sägs muskelsammandragning, eller muskelspasmer, vara en kraftig, ofta smärtsam, sammandragning av en muskel som ofta är orsakad av överansträngning, skada, eller neurologiska tillstånd. Det kan också uppstå på grund av elektrolytbrist, särskilt magnesium- eller kalciumbrist. I vissa fall kan muskelsammandragningar vara ett tecken på allvarliga sjukdomar såsom ALS (amyotrofisk lateralskleros) eller multipel skleros.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

"Sarkomere" er en del av muskelcellens struktur og funksjon. Det er en del av slemmuskelenes kontraktile enhet, som strekker seg fra Z-linjen til neste Z-linje i slemmuskelen. Sarkomeren inneholder de to proteinkompleksene aktin og myosin, som glir over hverandre under muskelkontraksjonen. Disse proteinkompleksene er organiserte i tyndfilamenter (aktin) og tette filamenter (myosin). Under kontraksjonen binder myosinhodet til aktinet og drar det over, noe som fører til at muskelen strekker seg sammen.

"Isometrisk sammandragning" är en typ av muskelaktivitet där muskeln kontraherar (sammantrycks) utan att det sker någon förändring i muskellängden eller i den synliga kroppsdelens position. Detta innebär att muskeln anstränger sig, men den förblir på samma längd och håller en given position istället för att orsaka rörelse. Isometriska övningar kan användas som en del av träning och rehabilitering för att stärka muskler och förbättra kroppens kontroll över sin muskelaktivitet.

Skelettmuskulaturen är den typ av muskulatur som kontrollerar och styr rörelser hos kroppen. Den består av fibrer som är fästa vid benens, ryggens och huvudets skelett via senor. När musklerna kontraheras, drar de på senorna och orsakar rörelse i lederna. Skelettmuskulaturen utgör ungefär 40 % av kroppsvikten hos en vuxen människa och är den mest synliga muskelgruppen i kroppen. Den kan delas in i två typer baserat på hur de fästs vid skelettet: två-joint-muskler och en-joint-muskler. Två-joint-muskler korsar över två led och kan orsaka rörelse i båda, medan en-joint-muskler bara korsar över ett led och endast påverkar den.

'Myosin' er ein proteinklasse som spiller en viktig rolle i muskelkontraksjonen i levande organismer. Myosiner er motorproteiner som kan binde seg til aktinfilamentet og hydrolyse ATP for å generere bevegelse, hvilket resulterer i kortslting av aktin-myosin-kompleksene og dermed muskelkontraksjonen. Myosiner finnes i ulike typer og variasjerer mellom organismer, men de deler likevel en same oppbygging og funksjon på grunnleggende nivå. De er viktige for mange cellulære prosesser, ikke bare muskelkontraksjonen, men også for transport av intracellulære partikler og endocytosen.

Myofibriller är en typ av struktur inne i muskelceller (striata muskelceller) som är ansvariga för kontraktion och rörelse. De är långa, trådformade proteinstrukturer som sträcker sig parallellt med varandra längs med muskelcellen och bildar de så kallade sarcomer som är de grundläggande kontraktila enheterna i musklerna.

Myofibriller består av två huvudsakliga proteiner, aktin och miozin, som är arrangerade i repetitiva enheter som kallas sarkomerer. Varje sarkomere innehåller två typer av band, A-bandet och I-bandet, som är indelade av ett Z-band.

Aktinfilamenten ligger nära varandra i det ljusa I-bandet, medan miozinfilamenten överlappar aktinfilamenterna i det mörka A-bandet. När muskeln kontraheras förkortas sarkomern och aktinfilamenten glider över miozinfilamenten genom en process som kallas slirning.

Myofibriller är därför väsentliga komponenter i den mekanism som gör att musklerna kan kontrahera och generera kraft för rörelse och andra funktioner i kroppen.

Muskelproteiner är proteiner som har en funktionell roll i muskler. De kan delas in i olika kategorier beroende på deras specifika funktioner, men de viktigaste grupperna av muskelproteiner är strukturproteiner och kontraktile proteiner.

1. Strukturproteiner: Dessa proteiner ger musklerna sin form och stöd. De inkluderar titin, nebulin och myosin. Titin är det största protein som finns i kroppen och sträcker sig över hela sarkomern (den grundläggande kontraktile enheten i muskeln). Nebulin är ett långt slankt protein som hjälper till att stabilisera aktinfilamenten. Myosin är också ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten i sarkomern.

2. Kontraktile proteiner: Dessa proteiner är involverade i muskelkontraktioner och inkluderar aktin och myosin. Aktin är ett globulärt protein som bildar de tunt filamenten i sarkomern, medan myosin är ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten. När muskeln kontraheras förflyttar sig myosinfilamenten längs aktinfilamenten och drar ihop muskeln.

Muskelproteiner kan också inkludera enzymer som är involverade i energiproduktion, såsom mitokondriella proteiner, samt signalproteiner som reglerar muskelaktiviteten.

Muskelavslappning, eller engelska "muscle relaxation", är ett medicinskt tillstånd där musklerna slappnar av och blir mindre spända. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive skador, sjukdomar, neurodegenerativa störningar, läkemedel eller psykiska tillstånd som stress och ångest.

I vissa fall kan muskelavslappning vara en önskad effekt av behandling, som i terapi där patienten aktivt tränar sin muskelrelaxation med hjälp av tekniker som andningsövningar och visualisering.

I allvarliga fall kan muskelavslappning leda till svårigheter att röra sig, svältkramper eller andningssvårigheter. I dessa fallen behandlas muskelavslappning ofta med läkemedel som muskelrelaxerande mediciner eller fysisk terapi för att hjälpa till att stärka musklerna och förbättra rörelseförmågan.

Magnesiumföreningar är sammansättningar som innehåller magnesium (Mg) i sin kemiska struktur. Magnesium är ett viktigt metallisk grundämne och reagerar ofta med andra element eller föreningar för att bilda magnesiumsalter, som är en vanlig form av magnesiumföreningar.

Exempel på magnesiumföreningar inkluderar:

1. Magnesiumklorid (MgCl2): Detta är ett salt av magnesium och saltsyra, som ofta används i deodoranter och som desikcant (torrmedel) för att absorbera fukt.
2. Magnesiumhydroxid (Mg(OH)2): Detta är en basisk förening av magnesium, som ofta används i antacider för att neutralisera magsyra och lindra symptomen på syrabrand.
3. Magnesiumsulfat (MgSO4): Detta är ett salt av magnesium och svavel synd, som kallas bittersalt när det är i form av heptahydrat (MgSO4·7H2O). Bittersalt används ofta som laxermedel på grund av dess starka vattenavskiljande egenskaper.
4. Magnesiumcitrat: Detta är ett salt av magnesium och citronsyra, som ofta används som supplement för att behandla magnesiumbrist eller för att lindra symptomen på magnesiumbristsjukdomar, såsom kramp i muskler eller hjärtarytmier.
5. Magnesiumkarbonat (MgCO3): Detta är ett salt av magnesium och kolsyra, som ofta används som antacid för att neutralisera magsyra och lindra symptomen på syrabrand.

Det finns många andra magnesiumföreningar med olika egenskaper och användningsområden.

"Glatt muskulatur" (smooth muscle) er en type av muskelvæv som kontrolleres involuntarily av det autonome nervesystemet og hormoner. Muskelcellerne i glat muskulatur er smallere og lengre enn de i skeletmuskulatur, og de mangler de tydelige tværstivningsstreifers som kan ses i skelet- og hjertemuskulatur. Glatt muskulatur finnes i blant annet indre organer som tarme, bronker, blodkar og livmoderen, samt i væv som huden og øynene. Den er ansvarlig for å kontrollere kontraksjoner i disse områdene, slik som at pumpe blod gjennom kroppen og at bevege maten gjennom tarmene.

Troponin C är ett protein som ingår i det muskelproteinkomplex som reglerar kontraktionen och relaxationen hos skelett- och hjärtmuskulatur. Troponin C finns i tre isoformer, en typ som förekommer i skelettmuskulatur och två typer som förekommer i hjärtmuskel (troponin C1 och troponin C2). I klinisk kontext avses ofta den kardiaka formen när man talar om "troponiner". Troponin C binder calciumjoner, vilket leder till att aktinfilament fäster vid myosinfilament och muskeln kontraheras.

När hjärtmuskulatur skadas, exempelvis vid ett hjärtinfarkt, kommer troponin C (samt även troponin I och T) släppas ut i blodbanan. Mätning av troponinkoncentrationer i blodet används därför som en sensitiv och specifik biomarkör för hjärtskada, särskilt vid akut koronarsyndrom (ACS).

'Fotolys' är ett medicinskt begrepp som refererar till den process där en molekyl splittras upp i två eller flera mindre delar som resultat av att absorbera ljusenergi. Detta kan inträffa när kroppen utsätts för ultraviolett strålning, såsom solens UV-strålar. Fotolysprocessen kan leda till skador på celler och DNA, vilket kan öka risken för hudcancer och andra hudskador.

Ett exempel på fotolys i en medicinsk kontext är när det förekommer fotolys av vitamin D i huden under exponering för solens UV-B-strålar, vilket leder till bildandet av provitamin D3 (7-dehydroklorokolesterol), som sedan kan omvandlas till aktivt vitamin D3 inne i kroppen.

Adenosintriphosphat (ATP) är ett molekylärt komplex som utgör en energirik förening i levande celler. Det består av en nukleotid, adenosin, som är kovalent bundet till tre fosfatgrupper. ATP fungerar som den huvudsakliga energibäraren inom celler och används för att driva en mängd olika cellulära processer, såsom muskelkontraktioner, nerverna transmissionsprocesser och syntesen av proteiner och andra biologiska molekyler. När ATP hydrolyseras (bryts ned) frigörs energi som kan användas för att utföra arbete inom cellen.

'Paraspinal muscles' refererar till de muskler som löper upphuggande längs med ryggraden (kolonnen vertebrale) i ryggen. Dessa muskler kan delas in i två grupper: extensorer och flexorer. Extensorknipan, som inkluderar musklerna multifidus, rotatorus brevis och longissimus, arbetar tillsammans för att förlänga ryggraden och sträcka ut ryggen. Flexorknipan, som består av musklerna iliocostalis och spinalis, hjälper till att böja ryggen framåt. Paraspinala muskler är viktiga för att understödja ryggraden, stabilisera ryggraden under rörelse och hjälpa till att kontrollera kroppens hållning.

"Glatt muskulatur i kärl," även kallad "smooth muscle in vessels" på engelska, refererar till den typen av muskelvävnad som finns i de flesta typer av blodkärl, med undantag för kapillärerna. Denna typ av muskulatur består av långa, cylindriska celler som är arrangerade i en cirkulär och longitudinell mönster runt kärlets innerväggar.

Glatt muskulatur i kärl har förmågan att kontrahera och relaxera sig, vilket gör det möjligt för kärlen att expandera eller kontrahera i diameter. Denna förmåga regleras av autonoma nervsystemet och lokala faktorer som till exempel prostaglandiner, kolsyre och vasoaktiva substanser som angiotensin II och noradrenalin.

Glatt muskulatur i kärl spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet och trycket i kroppen genom att påverka kärlets diameter och därmed resistansen mot blodflödet. Dysfunktion i glatt muskulatur i kärl har visats vara relaterad till flera sjukdomstillstånd, inklusive högt blodtryck, ateroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.

Muskelutveckling (engelska: muscular development) är ett samlingsbegrepp för de processer som leder till att skelettmusklerna ökar i storlek och styrka. Detta sker genom en kombination av träning, näringsintag och vila. Vid träning utsätts musklerna för mekanisk spänning, vilket ledde till att de skadas på mikroskopisk nivå. Som svar på denna skada aktiveras muskelcellernas cellkärnor för att syntetisera fler proteiner och öka i storlek, en process som kallas muskelhypertrofi. Samtidigt kan också antalet muskelceller (muskelkärnor) öka, ett tillstånd som kallas muskelhyperplasi.

Muskelutveckling är viktig för att uppnå och underhålla optimal fysisk prestation, hälsa och välbefinnande. Det kan också ha estetiska fördelar. För att maximera muskelutveckling rekommenderas regelbunden träning med progressivt ökad belastning, tillräcklig näring och vila.

'Fosfater' är ett samlingsnamn för oorganiska salter och estrar av fosfor syra. De förekommer naturligt i kroppen och är viktiga komponenter i flera biologiska processer, till exempel i ben- och tandvävnad, energiproduktion och signalsubstanser i celler.

I medicinsk kontext kan höga nivåer av fosfat i blodet (hyperfosfatemia) vara ett tecken på njursjukdom eller avstängning av njurarna, medan låga nivåer (hypofosfatemia) kan ses vid malabsorption, överdriven urinering eller förlorande sjukdomar. Fosfatnivåer i kroppen måste hållas i balans eftersom för höga värden kan leda till utkristallisering av fosfat i blodet och leda till komplikationer som njursvikt och kalkavlagringar i kroppsvävnader.

Adenosindifosfat (ADP) är en nukleotid som spelar en viktig roll inom cellens energimetabolism. Det är en direkt föregångare till adenosintriphosphat (ATP), som är den primära energibäraren i levande organismer.

När ATP hydrolyseras, det vill säga splittras upp i vatten, frigörs energi och en fosfatgrupp avspjälas, vilket resulterar i bildandet av ADP. Vid behov kan ADP omvandlas tillbaka till ATP genom att koppla på en extra fosfatgrupp, ett process som kräver energi. Denna energikälla kan vara syre (i oxidativ metabolism) eller glukos (i glykolys).

Sålunda är ADP en viktig del av cellens energicykel och hjälper till att lagra och frisätta energi när det behövs.

"Biofysikaliska fenomen" refererar till de fysiska processer och fenomen som sker inom levande organismer, vävnader och celler. Detta kan inkludera ett brett spektrum av ämnen såsom celldelning, transport över celmembran, proteinföldning, genetisk information och arvsprocesser, signaltransduktion, neuronald transmission, muskelfysiologi och hjärtfysiologi, samt energimetabolism. Biofysikaliska fenomen kan också inkludera studiet av hur fysiska faktor som temperatur, tryck och elektriska fält påverkar levande system.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

Aktomyosin är en proteinkomplex bestående av två huvudsakliga komponenter: aktin och myosin. Detta proteinpar spelar en central roll inom muskelkontraktion, där de interagerar med varandra för att generera kraft och rörelse.

Aktin är ett globulärt protein som bildar långa filamentstrukturer, medan myosin är ett motorprotein som kan binda till aktinfilamenten och glida längs dem. När myosinmolekyler binder till aktinfilamenten och därefter förkortas, orsakar detta en kontraktion av muskelcellen.

Aktomyosin-interaktionen är också involverad i andra cellulära processer som celldelning, cellrörelse och cytoplasmaflöde. Dessutom har forskare upptäckt att aktomyosin kan spela en roll i cellsignalering och reglering av cellulär struktur och form.

Medicinskt kan 'muskelfibrer, snabb sammanträngning' översättas till "fast twitch muscle fibers" på engelska. Detta refererar till en typ av muskelceller som är specialiserade för att kontrahera (sammandragas) mycket snabbt och kraftfullt, men endast under en kort period av tid. Fast twitch muscle fibers delas vanligtvis upp i två grupper: Typ IIa och Typ IIb (eller IIx). Typ IIa-fibrerna har en något längre kontraktionsfördröjning än Typ IIb/IIx-fibrerna, men de är fortfarande mycket snabbare än typ I-fibrer, som kallas slow twitch muscle fibers och som är specialiserade för uthållighet istället för kraft. Fast twitch muscle fibers rekryteras vanligtvis först under kraftfulla kontraktioner eller när muskelns arbete varar under en kortare tid.

Röntgendiffraktion (XRD) är en teknik inom fysik och kemi som används för att bestämma materialets kristallografiska struktur. Den bygger på att man skickar en röntgenstråle genom ett material, varvid de skarpaste intensitetsspitjena i den resulterande diffraktionsmönstret kan jämföras med tabeller över kända material och deras kristallografiska strukturer för att identifiera det undersökta materialet. Röntgendiffraktion är en central metod inom materialsforskning och används bland annat för att bestämma kristallstruktur hos proteiner, studera ytstrukturer på material och kontrollera kvaliteten på tillverkade material.

Medicinskt kan 'Muskelfibrer, långsam sammandragning' definieras som typ I-fiber i skelettmuskulatur, som är specialiserade för ändlös, syreberoende, långsamt kontraktionsförlopp. De har rikligt med mitokondrier och myoglobin, vilket gör dem effektiva vid syretransporter och utmärkt uthållighet under submaximal ansträngning. Deras kontraktion är långsam men ändamålsenlig för posturer och lågintensiv aktivitet.

Troponiner är proteinkomplex som förekommer i skelett- och hjärtmuskulatur. I hjärtmuskeln finns tre typer av troponiner: troponin C, troponin T och troponin I. Nivåerna av dessa proteiner kan mätas i blodet och användas som markörer för skada på hjärtmuskulaturen.

Troponin T (cTnT) och Troponin I (cTnI) är de två typerna av troponiner som vanligtvis mäts vid misstänkt hjärtinfarkt eller andra former av skada på hjärtmuskulaturen. Nivåerna av dessa proteiner ökar i blodet inom några timmar efter en hjärtinfarkt och kan stanna höga upp till 10-14 dagar.

En ökning av troponinnivåer kan också ses vid andra former av skada på hjärtmuskulaturen, såsom hjärtsvikt, myokarditis eller efter operationer på hjärtat. Därför är det viktigt att tolka troponinvärdena i klinisk kontext tillsammans med andra tester och symtom.

Biofysik är ett forskningsområde som undersöker de fysiska principerna och mekanismerna bakom biologiska processer. Det inkluderar studier av cellers och molekylers struktur och funktion, såväl som hur de påverkas av olika fysiska stimuli som elektricitet, magnetism, ljus och mekanisk kraft. Biofysik kan tillämpas inom ett brett spektrum av områden, från molekylär biologi och genetik till neurovetenskap och medicinsk fysik.

'Retroperitoneal' är ett begrepp inom anatomi och betyder 'bakom peritoneum'. Peritoneum är den tunnare membranartade vävnad som omsluter de flesta av bukhinnans inre organ.

En retroperitoneal plats eller struktur är en som befinner sig bakom detta membran, dvs. i bukens bakre del. Det innebär att dessa strukturer inte ligger inneslutna av peritoneum och därför kan röra sig fritt inom den retroperitoneala rummet.

Exempel på retroperitoneala strukturer är levern, njurarna, urinvägarna, bukspottkörteln och delar av tarmen som tarmsäckarna (cecum) och colon sigmoideum.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

"Actiners" är ett medicinskt term som saknar betydelse på engelska eller svenska. Det kan ha förväxlats med "actinic keratosis", som är en medicinsk diagnos på svenska som ungefär betyder "aktinsk broskbildning". Det handlar om en förändring i huden som orsakas av solskador och kan vara ett tecken på ökad risk för hudcancer.

Om du menade något annat, vänligen klargör ditt spörsmål och jag kommer att göra mitt bästa för att besvara det korrekt.

Glycerol, också känt som glycerin, är en organisk förening med formeln C3H5(OH)3. Det är en tjock, söt, klar, odorlös vätska som är starkt hygroskopisk och nästan helt olöslig i etanol men lättlöslig i vatten och aketon.

I medicinsk kontext används glycerol ofta som ett sönderfallsskyddande medel, speciellt för nervsystemet, hjärnan och ögonen under operationer eller skador. Det kan också användas som en laxermedel på grund av dess förmåga att dra vatten till sig i tarmarna och stimulera defekationen. Glycerol är också en del av flera hudpreparat och läkemedelsformuleringar som hjälper till att behålla fuktighet och skydda huden.

Biomechanics is the application of mechanical principles to living organisms, and biomechanical phenomena refer to the observable events or characteristics that result from the interaction of biological structures and mechanical forces. These phenomena can occur at various levels of organization within the body, including the molecular, cellular, tissue, and whole-body levels.

Examples of biomechanical phenomena include:

1. The way that muscles and tendons work together to generate force and movement in joints.
2. The mechanical properties of bones, such as their strength, stiffness, and toughness, which allow them to withstand loads and stresses.
3. The fluid dynamics of blood flow through the cardiovascular system, including the effects of pressure, resistance, and viscosity on circulation.
4. The mechanics of respiration, including the movement of the diaphragm and chest wall during breathing.
5. The biomechanics of locomotion, such as the gait cycle in walking or running, and the forces that act on the body during these activities.

Understanding biomechanical phenomena is essential for understanding how the human body functions and for developing effective strategies for preventing and treating injuries and diseases.

Muskeltrötthet definieras som en subjektiv upplevelse av svaghet, utmattning eller trötthet i musklerna efter aktivitet eller till och med i vila. Det kan vara relaterat till olika medicinska tillstånd, såsom neurologiska sjukdomar, endokrina störningar, kardiovaskulära sjukdomar eller muskuloskeletala problem. Ibland kan muskeltrötthet också vara en biverkan till vissa läkemedel. Det är viktigt att undersöka orsaken till muskeltrötthet, eftersom behandlingen kan variera beroende på underliggande sjukdom eller tillstånd.

'Myosin subfragment' är en medicinsk term som refererar till de två huvudsakliga delarna av myosinmolekylen, ett protein som spelar en viktig roll i muskelkontraktion. Dessa två delar kallas H- och S1-subframgenten.

H-subfragmentet är den större delen av myosinmolekylen och innehåller en helixstruktur med flera repeateringar av en viss sekvens, som kallas "helical repeat". Denna del av molekylen är ansvarig för att ge myosin sin fiberstruktur.

S1-subfragmentet är den mindre delen av myosinmolekylen och innehåller en globulär struktur, som kallas "myosin huvud". Denna del av molekylen är ansvarig för att binda till aktinfilamenten i muskelceller och hydrolysera ATP (adenosintrifosfat) för att generera kraft och rörelse under muskelkontraktion.

Tillsammans bildar H- och S1-subframgentena den funktionella enheten hos myosinmolekylen, som är involverad i muskelkontraktion och andra cellulära processer som kräver mekanisk rörelse.

Medicinskt kan muskeldenervering definieras som den process där nervimpulser skickas från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) till skelettmusklerna, vilket orsakar kontraktion och rörelse.

Denna process innebär följande steg:

1. Första steget är att neuronen i centrala nervsystemet skickar en elektrisk impuls (action potential) längs sitt axon till den del av neuronen som kallas synapsen.
2. I synapsen sker en kemisk signalöverföring från ett neurotransmittorsubstanser till receptorer på den efterföljande nervcellen eller muskelcellen.
3. När neurotransmittorbinds till receptorn aktiveras en elektrisk impuls i den efterföljande nervcellen eller muskelcellen.
4. Denna elektriska impuls färdas längs axonen på den efterföljande nervcellen och når slutligen en motorändplatta, som är en speciell struktur där nervcellen och muskelcellen möts.
5. Motorändplattan överför sedan elektriska impulser till muskelcellen, vilket orsakar en kontraktion av muskeln och rörelse i kroppen.

Muskeldenervering är därför en nödvändig process för att vi ska kunna röra oss och utföra vardagliga aktiviteter som gå, prata och äta.

The actin cytoskeleton is a network of filamentous (threadlike) proteins, primarily made up of actin, that provides structural support and enables movement within eukaryotic cells. This complex and dynamic structure plays a crucial role in various cellular processes such as cell division, maintenance of cell shape, intracellular transport, and cell motility.

Actin exists in two main forms: globular actin (G-actin) monomers and filamentous actin (F-actin) polymers. The polymerization of G-actin into F-actin results in the formation of actin filaments, which can further assemble into higher-order structures like bundles or networks. These actin filaments are associated with various accessory proteins that regulate their assembly, disassembly, and interaction with other cellular components.

The dynamic nature of the actin cytoskeleton allows cells to adapt to changing environmental conditions and respond to different stimuli. This constant remodeling is essential for many fundamental biological processes, including muscle contraction, cell migration, and maintenance of cell-cell junctions. Dysregulation of the actin cytoskeleton has been implicated in various diseases, such as cancer, cardiovascular disorders, and neurological conditions.

Rodopsin, ofta kallat "rodamine", är ett protein som finns i stavarna i näthinnan i ögat och är känsligt för ljus. Det är ett av de viktigaste proteinen involverade i synprocessen. Rodopsinet består av två huvuddelar: en protein del, kallad opsin, och en kemisk grupp som kallas retinal. När ljus träffar på retinalet förändras dess form, vilket får opsinet att skicka ett elektriskt signal till hjärnan via nervceller, vilket gör att vi kan uppfatta ljuset och se.

I'm happy to help you understand the medical definition of "elasticity"!

In a medical context, elasticity refers to the ability of tissues in the body to stretch and return to their original shape when the stretching force is removed. This property is due to the presence of elastin fibers in the extracellular matrix of the tissue, which can stretch and recoil like a rubber band.

Elasticity is an important property of many tissues in the body, including blood vessels, lungs, and skin. For example, the elasticity of blood vessels allows them to expand and contract with each heartbeat, helping to regulate blood pressure. Similarly, the elasticity of lung tissue allows the lungs to expand and contract during breathing, while the elasticity of skin helps it to stretch and rebound when we move or grow.

However, the elasticity of tissues can be affected by various factors, such as aging, disease, and injury. For example, emphysema is a lung disease that is characterized by the destruction of elastin fibers in the lungs, leading to decreased elasticity and difficulty breathing. Similarly, injuries that damage the elastin fibers in skin can lead to scarring and loss of elasticity, resulting in wrinkles or other changes in appearance.

Overall, elasticity is a crucial property of many tissues in the body, and its maintenance is essential for proper function and health.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Glatt muskelceller, også kendt som glatte muskulaturceller, er en type muskelceller som kontrolleres involuntarily og har en vislende (ikoniske) udseende under mikroskopi. De består af en enkel cellekerne og et stort antal myofibriller, der er mindre organeller som hjælper med at generere muskelkontraktioner.

Glatte muskulaturceller findes i visse typer af væv i kroppen, herunder blodkarre, lunger, fordøjelsessystemet og reproduktive organer. De hjælper med at kontrollere en række fysiologiske processer, såsom blodtryksregulering, søvn, madoptagelse og reproduktion.

Contractions i glatte muskulaturceller reguleres af nervesignaler fra det autonome nervesystem og hormonelle signaler fra kroppen. De kan også kontrahere uafhængigt af nervesignaler, hvilket gør dem egnet til at kontrollere passive processer som blodcirkulation og fordøjelse.

Muskelmitokondrier är de cellulära organeller där cellernas energiproduktion sker. De utgör ungefär 15% av muskelcellens volym och innehåller flera hundra mitokondrier per cell. Deras huvudsakliga funktion är att producera ATP (adenosintrifosfat) genom oxidativ fosforylering, en process där elektroner från NADH och FADH2 överförs till syre i ett elektrontransportkedja som genererar ett protongradient över mitokondriens yttre membran. Protonerna diffunderar sedan tillbaka genom ATP-syntas-komplexet, vilket resulterar i syntesen av ATP från ADP och fosfat.

Muskelmitokondrier är också involverade i andra cellulära processer som apoptos (programmerad celldöd), calciumreglering och produktion av reaktiva syrearter. Dessa organeller har en central roll för muskelfunktionen, eftersom de generera den energi som behövs för kontraktion och relaxation av musklerna.

Adenosintriphosphataser (ATPas) er ein type enzym som kan omdanne kjemisk energi til mekanisk arbeid. Disse enzymane aktivitetene foregår i alle levande celler og er nødvendig for flere cellulære prosesser, blant annet transport av ioner over cellemembraner, muskelkontraksjon og fotosyntese.

ATPasen består av to deler: F-delen (fra det engelske ord "folde") som er beliggende inni cellen, og A-delen (fra det engelske ord "arm") som er beliggende på cellens overflate. F-delen inneholder et aktivt sted der ATP omdannes til ADP og en fosfatgruppe, samtidig som energi frigjores. Denne energien brukes deretter av A-delen for å pumpe ioner over cellemembranen mot ein gradient.

Det finst flere typer av ATPaser, men de to mest viktige er:

1. F-type ATPase (F-ATPase): Dette er den type ATPase som forekommer i mitokondrien og kloroplasten. I mitokondrien brukes den til å generere elektrisk potentiale over mitokondriens indre membran, noe som igjen brukes for å produsere ATP. I kloroplasten brukes den til å pumpe protoner (H+) ut av thylakoidmembranet under fotosyntesen.
2. P-type ATPase: Dette er en type ATPase som forekommer i cellemembranen og pumper likevel ioner over membranen, men den gjør dette ved å bruke energi fra ATP for å endre konformasjonen sitt. Den mest viktige P-type ATPasen er Na+/K+-ATPase som pumper natrium (Na+) ut og potassium (K+) inn over cellemembranen, noe som er viktig for å holde cellefluida i balanse.

I tillegg til disse to typene finst det også andre typer av ATPasar, som V-type ATPase og A-type ATPase, men de er mindre viktige enn de to overnævnte.

Osmolaritet är ett mått på koncentrationen av osmotiskt aktiva partiklar i en lösning, vanligtvis uttryckt i osmoler per liter (osmol/L). Osmolariteten beräknas genom att summera koncentrationen av alla osmotiskt aktiva partiklar i lösningen, inklusive joner som kommer från lösta salter.

I en medicinsk kontext kan osmolaritet ha betydelse för exempelvis hur en lösning kommer att påverka vattenbalansen i kroppen, särskilt när det gäller intravenösa infusioner. En hög osmolaritet i en infusionslösning kan leda till att vätska dras ut från blodkärlen och in i cellerna, medan en låg osmolaritet kan leda till att vätska dras in i blodkärlen från cellerna. Detta kan ha konsekvenser för blodtrycket, volymen av extracellulärt vatten och funktionen hos olika organ.

'Nackmuskler' är ett samlingsbegrepp för de muskelgrupper som kontrollerar rörelserna i nacken och halsen. De viktigaste nackmusklerna inkluderar:

1. Trapezius: Den stora triangulära muskeln på baksidan av nacken och överarmarna som hjälper till att stabilisera skulderbladet, röra huvudet och lyfta axlarna.
2. Sternocleidomastoid: De två långsmala musklerna på var sida av halsen som roterar och böjer huvudet från sidan till sidan samt flexerar det framåt när man tittar ner.
3. Scalenii: Tre smala muskler på var sida av nacken och halsen som hjälper till att flexera, rotera och lateralt böja huvudet.
4. Longus colli och longus capitis: Små muskler längs framsidan av halsen som hjälper till att flexera huvudet framåt och stabilisera ryggraden.

Dessa muskler arbetar tillsammans för att möjliggöra komplexa rörelser i nacken och halsen, såsom att vända eller nicka huvudet, hala på axlarna och hålla kroppen upprätt.

'Oculomotor muscles' refererar till de extraoculära muskler som kontrollerar rörelserna hos ögat. Det finns sex stycken extraoculära muskler och tre av dem är oculomotoriska muskler:

1. Superior rectus: Denna muskel roterar ögat uppåt och något bort från midjlinjen när den kontraheras.
2. Medial rectus: Denna muskel drar ögat närmare midjlinjen när den kontraheras.
3. Inferior rectus: Denna muskel sänker och roterar ögat nedåt och något bort från midjlinjen när den kontraheras.

Dessa muskler får sin nervförsörjning från den tredje kranialnerven (oculomotornerven). Tillsammans med de andra extraoculära musklerna som kontrolleras av den fjärde och sjätte kranialnerven, är oculomotoriska muskler viktiga för att koordinera rörelserna hos båda ögonen så att vi kan uppfatta en enhetlig bild och ha klar seende.

Mekanisk påfrestning inom medicinen refererar till krafter som verkar mekaniskt, det vill säga fysisk på kroppen eller dess delar. Det kan handla om tryck, drag, skjuvning, rotation eller kombinationer av dessa. Exempel på mekaniska påfrestningar inkluderar stötar, slag, lyft, tryck från tyngdkraften, rörelser med onormal belastning och så vidare. Dessa påfrestningar kan leda till skador eller smärtor i kroppen beroende på deras storlek, varaktighet och område där de verkar.

"Tvärstrimmig muskulatur", även känd som skelettmuskulatur, är en typ av muskelvävnad som är ansvarig för styrning och kontrollen över kroppens rörelser. Denna typ av muskulatur består av långa, cylindriska celler med många kärnor och tvärgående streck, eller striationer, som kan ses under mikroskopi. Tvärstrimmig muskulatur är ansluten till skelettet via senor och fäster vid ben, armar och andra rörliga delar av kroppen. När signalsubstanser från centrala nervsystemet aktiverar muskelcellerna kontraheras de och drar ihop sig, vilket orsakar rörelse i skelettet.

Temperatur är ett mått på den termiska energin som finns hos ett föremål eller en levande varelse. I medicinskt sammanhang avses ofta kroppstemperaturen, vilken är en indikation på en persons hälsotillstånd. Normalt temperaturen i människokroppen ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius. En förhöjd kroppstemperatur kan vara ett tecken på infektion eller annan sjukdom. En sänkt kroppstemperatur kan också vara ett allvarligt tecken beroende på orsaken.

Medicinskt sett betyder muskelspolar de två skilda slutarna eller ändarna av en muskel, som normaltemente består av en origo (muskelns fäste vid ett fast skelettparti) och en insertion (muskelns fäste vid ett rörligt skelettparti). När muskeln kontraherar orsakas rörelse genom att den ena änden dras mot den andra, vilket resulterar i en kortning av muskelavståndet mellan dessa två punkter.

I vissa fall kan termen "muskelspolar" också användas för att beskriva de två typerna av muskelfibrer som finns inne i en muskel, det vill säga de tjockare och kraftfullare typ I-fibrerna (röda muskelfibrer) och de tunnare och snabbare typ II-fibrerna (vita muskelfibrer). Dessa två typer av muskelfibrer har olika egenskaper och funktioner, men båda är viktiga för att muskeln ska kunna utföra sin funktion korrekt.

Andningsmuskulaturen, även kallad respirationsmuskulaturen, består av flera muskelgrupper som arbetar tillsammans för att hjälpa till att andas. De två viktigaste musklerna är diafragan och interkostalmusklerna.

Diafragman är en stor, platt muskel som skiljer bröstkorgen från bukhålan. När den kontraheras flyttas den nedåt, vilket ökar volymen i bröstkorgen och sänker trycket inne i lungorna, orsakande inandning av luft.

Interkostalmusklerna finns mellan varje revben och hjälper till att röra revbenen under andning. När de kontraheras under inandning flyttas revbenen uppåt och utåt, vilket ökar bröstkorgens volym och orsakar ytterligare luftintag i lungorna. Under utandning slappnar musklerna av och revbenen sänks nedåt och inåt, minskande bröstkorgens volym och pressande ut luften ur lungorna.

Andningsmuskulaturen kan också inkludera hals- och bukmuskler som hjälper till att andas under fysisk ansträngning eller vid sjukdom.

Muskelvaghet (eller muskelsvækkelse) er en medicinsk term, der refererer til en reduceret styrke eller kapacitet i ens muskler. Dette kan skyldes forskellige faktorer, herunder neurologiske forstyrrelser, skader på musklerne selv eller andre lidelser, der påvirker muskelaktiviteten.

Muskelvaghet kan opleves som en svaghed i ens lemmer eller krop, hvilket kan gøre det vanskeligt at udføre almindelige daglige aktiviteter, såsom stå op fra en stol, holde ting eller gå. Symptomerne af muskelvaghet kan variere i intensitet fra mild til svær og kan have forskellige konsekvenser alt efter hvilken del af kroppen der er berørt.

I nogle tilfælde kan muskelvaghet være midlertidig og forbedres med behandling, mens det i andre tilfælde kan være permanent eller endda forværres over tid, hvis det ikke behandles. Derfor er det vigtigt at søge medicinsk vejledning, hvis man oplever tegn på muskelvaghet, så en læge kan diagnosticere og behandle eventuelle underliggende årsager.

I medicsk sammanhang refererar "papillär muskulatur" till speciella muskelceller i hjärtat, mer specifikt i hjärtats kamrar (ventriklar). Dessa muskelceller är specialiserade för att hjälpa till att stänga av öppningarna mellan hjärtkamrarna när hjärtat kontraherar och pumpar ut blod.

Papillär muskulaturen består av små muskelfibrer som sitter fast i hjärtats kamrar och är fästa vid klaffarna (valvulerna) som leder till lungartärerna respektive kroppsartärerna. När hjärtat kontraherar drar papillär muskulaturen i klaffarna så att de inte öppnas upp och blod pressas ut genom artärerna istället för att backa in i hjärtkammaren igen.

Dessa muskelceller är viktiga för att säkerställa att blodet flyter i rätt riktning genom hjärtat och kroppen, och att det inte sker någon backflöde som kan leda till hjärtsvikt eller andra komplikationer.