Isoelektrisk punkt (IEP) är ett begrepp inom elektrokinetik och proteinkemi. Det definieras som den pH-värde där ett molekylls nättolika laddning är neutral, det vill säga att antalet positiva laddningar är lika med antalet negativa laddningar.

Proteiner och andra molekyler kan ha både negativa och positiva laddningar beroende på deras aminosyresekvens och den omgivande miljön. Vid specifika pH-värden kan dessa laddningar balanseras, vilket resulterar i en neutral nettoladdning. Detta specifika pH-värde är det isoelektriska punkten för molekylen.

Det är viktigt att notera att IEP är beroende av proteinet eller molekylen självt och den omgivande miljön, särskilt pH-värdet och jonstyrkan (ionic strength). IEP kan användas för att separera och identifiera olika proteiner i en blandning, till exempel genom isoelektrisk fokusering (IEF).

Isoelektrisk fokusering (IEF) är en metod inom elektrofores till separera och analysera proteiner baserat på deras isoelektriska punkter (pI), det vill säga den pH-värde där ett protein har neutralt netsurplus av positiva och negativa laddningar. IEF utförs vanligen i en immobiliserad pH-gradient, vilket innebär att en gradient med olika pH-värden skapas i ett gelmedium, och proteinerna migrerar till de pH-värden där deras laddning är neutral. När proteiner har fokuserats till sina respektive isoelektriska punkter kan de sedan avgränsas och identifieras. IEF används ofta som en första separationssteg i proteomikstudier och i produktionen av högupplösta tvådimensionella gelélektroforesproteinkartor.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

Aminosyror är de grundläggande byggstenarna i proteiner. De är organiska kompound som innehåller en amino-grupp (-NH2), en karboxyl-grupp (-COOH) och en sidkedja (R-grupp) som varierar mellan olika aminosyror.

Det finns 20 standardaminosyror som används för att bygga upp proteiner hos däggdjur, men det kan finnas tusentals olika aminosyror i naturen. De 20 standardaminosyrorna kan delas in i essentiella och icke-essentiella aminosyror beroende på om kroppen kan syntetisera dem själv eller inte.

Essentiella aminosyror måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera dem själv i tillräckliga mängder. Dessa inkluderar: isoleucin, leucin, lysin, metionin, fenylalanin, threonin, tryptofan och valin.

Icke-essentiella aminosyror kan syntetiseras av kroppen själv och inkluderar: alanin, asparagin, aspartat, cystein, glutamat, glutamin, glycin, prolin, serin och tyrosin.

Aminosyror spela en viktig roll i många cellulära processer, inklusive proteinsyntes, neurotransmission, immunförsvar och metabolism.

Vätejonkoncentration, även känd som pH, är ett mått på hur sur eller basiskt ett vätskemedium är. Det specificerar protonaktiviteten (H+) i en lösning, vilket är relaterat till mängden hydrogenjoner (H+) per liter.

En lägre pH-värde (7) indikerar lägre vätejonkoncentration och mer basisk miljö. Vatten har en neutral pH på 7.

I medicinsk kontext kan förändringar i vätejonkoncentration ha betydelsefulla kliniska konsekvenser. För hög eller för låg pH kan störa normal cellfunktion och leda till acidos eller alkalos, respektive. Dessa störningar kan påverka olika fysiologiska processer, inklusive andningen, hjärt-kärlsystemet, njurarnas funktion och ämnesomsättningen.

Gelkromatografi (GC) är en typ av kromatografi som används för att separera, identifiera och kvantifiera små molekyler, ofta organiska föreningar. GC använder en stationär fas, som är en vätska eller en fast substans inlagd i en tunn film på ett inert material, exempelvis glas eller metall. Den stationära fasen har vanligtvis en porös struktur och består av polymerer med olika egenskaper, såsom polaritet och molekylstorlek.

Den mobila fasen i GC är en gas, ofta helium eller kväve, som förflyttar sig genom den stationära fasen och tar med sig de små molekyler som ska separeras. Varje molekyl interagerar på olika sätt med den stationära fasen beroende på dess kemiska och fysiska egenskaper, vilket leder till att vissa molekyler förflyttar sig snabbare än andra genom kolonnen. På så sätt kan en blandning av molekyler separeras i olika fraktioner som kan samlas in och analyseras ytterligare med hjälp av olika detektorer, till exempel en flammiogenerisk detektor (FID) eller en masspektrometer (MS).

GC är ett kraftfullt verktyg inom analytisk kemi och används inom många olika områden, såsom miljöanalys, livsmedelskontroll, läkemedelsutveckling och kriminalteknik.

"Jonbytarkromatografi" (ion exchange chromatography, IEC) är en typ av kromatografi som används inom biokemi och medicin för att separera och identifiera olika joner eller molekyler med laddning. Den grundar sig på att jonbytande material i kolumnen attraherar joner med motsatt laddning, vilket gör att de fastnar på kolonnen när ett lösningsmedel passerar igenom. Genom att sedan successivt ändra pH eller saltkoncentration i lösningsmedlet kan man frigöra jonerna och få dem att eluera (avskiljas) från kolonnen, vilket gör att de kan samlas in och analyseras.

I klinisk medicin används jonbytarkromatografi exempelvis för att renodla proteiner eller peptider, till exempel insulin, som sedan kan användas terapeutiskt. Den kan också användas för att separera och identifiera olika typer av molekyler i biologiska vätskor, såsom blodplasma eller urin.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Substratspecificitet betegner i farmakologi og enzyms biokemi, hvilken type af substrat (den molekyle, der binder til enzymet) et specifikt enzym er i stand til at binde sig til og katalyse en reaktion med. Enzymer er biologiske katalysatorer, der accelererer kemiske reaktioner inden for levende organismer, og hver enzym har typisk en specifik substratspecificitet, der bestemmer, hvilken type af molekyler, den kan arbejde på.

Substratspecificiteten for et enzym kan være meget snæver, så det kun kan binde sig til én specifik molekyletype, eller den kan være bredere, så det kan binde sig til flere relaterede molekyler. Substratspecificiteten af et enzym kan blive fastlagt ved at undersøge, hvilke substrater det kan binde sig til og katalysere en reaktion med under specifikke betingelser.

Det er vigtigt at notere, at substratspecificiteten for et enzym ikke altid er absolut. I nogle tilfælde kan et enzym have en vis grad af fleksibilitet og være i stand til at binde sig til og katalysere reaktioner med substrater, der ikke er helt identiske med dets normale substrat. Dette kaldes undertiden for "promiskuitet" eller "krydsreaktivitet".

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Tvådimensionell gelelektrofores (2DE) är en teknik inom proteomik som används för att separera och analysera komplexa proteinblandningar. Den bygger på två olika elektroforesmetoder som utförs i två dimensioner.

I den första dimensionen separeras proteiner baserat på deras isoelektriska punkter (pI) genom isoelektrisk fokusering (IEF). Proteinerna appliceras till ett gelmedium bestående av en pH-gradient, varefter ett elektriskt fält appliceras. Proteiner migrerar då mot den elektriska polen med motsatt laddning tills de når en position i gelen där deras laddning är neutraliserad, det vill säga vid deras isoelektriska punkt.

I den andra dimensionen separeras proteiner baserat på deras molekylvikt genom SDS-PAGE (sodiumdodecylsulfat-polyacrylamidgel-elektrofores). Proteinerna behandlas med SDS, ett detergent som ger proteinerna en negativ laddning och standardiserar deras form till en rak stav. Sedan appliceras ett elektriskt fält vinkelrätt mot den första dimensionen, varvid proteiner separeras baserat på deras molekylvikt.

Efter tvådimensionell gelelektrofores kan proteiner detekteras och visualiseras med olika metoder, exempelvis genom färgning eller immunoblotting. Detta möjliggör en högupplöst separation av komplexa proteinblandningar och är därför användbart inom forskning och diagnostik.

Affinitetskromatografi är en metod inom biokemi och molekylärbiologi för att renodla, identifiera eller purifiera proteiner, peptider, nukleinsyror eller andra bioaktiva molekyler baserat på deras specifika bindning till en annan molekyl, kallad ligand.

I affinitetskromatografi är liganden kovalent bunden till ett fast material, såsom agaros, silica eller magnetiska partiklar. När en lösning av den målade molekylen passerar genom kolonnen med liganden kommer den att binda till liganden om de har affinitet till varandra. Övriga icke-bindande molekyler kommer att fortsätta att flöda igenom och skiljas från den målade molekylen.

Efter att ha tvättat bort ospecificerad bindning kan den målade molekylen elueras (avskiljas) från kolonnen genom att ändra pH, saltkoncentration eller temperatur, eller genom att tillsätta en konkurrerande ligand.

Affinitetskromatografi är en mycket selektiv metod för molekyler som har hög affinitet till varandra och kan ge mycket ren produkt i ett enda steg.

Kromatografi är en analysmetod som används inom kemi och biologi för att separera, identifiera och bestämma koncentrationen av olika komponenter i en blandning. Metoden bygger på att varje komponents rörlighet i ett medium skiljer sig åt beroende på dess fysiska och kemiska egenskaper.

I kromatografi delas processen upp i två steg: adsorption och desorption. Den första steget, adsorptionen, innebär att den mobile fasen (ofta en gas eller vätska) passerar genom en stationär fas (ett fast medium eller en vätskefilm). Varje komponent i blandningen interagerar olika starkt med stationära fasen och adsorberas därför olika mycket.

I det andra steget, desorptionen, skiljs de olika komponenterna åt när de förflyttas genom stationära fasen med hjälp av den mobile fasen. Komponenter som interagerar starkare med stationär fas kommer att desorberas senare än dem som interagerar svagare, vilket leder till en separation av de olika komponenterna.

Det finns många olika typer av kromatografi, beroende på vilken typ av stationär fas och mobile fas som används. Några exempel är gaskromatografi (GC), vätskekromatografi (LC) och tunnplåtkromatografi (TLC). Varje metod har sina egna fördelar och begränsningar, beroende på vilka typer av komponenter som ska separeras och identifieras.

Kromatografi med DEAE-cellulosa (diethylaminoethyl-cellulosa) är ett laboratorieteknikverktyg som används för att separera och renhålla biomolekyler, till exempel DNA, RNA eller protein. DEAE-cellulosa är en typ av jonbytesmaterial med negativt laddade sulfatgrupper (-SO4-) som kan binda positivt laddade aminogrupper på proteiner och nukleinsyror genom elektrostatiska krafter.

I ett DEAE-cellulosa kromatografi experiment, packas materialet in i en kolonn och en lösning med den blandning av biomolekyler som ska separeras hälls in. Genom att ändra saltkoncentrationen eller pH i lösningen kan man frigöra de olika molekylerna successivt från DEAE-cellulosa och på så sätt skilja dem åt baserat på deras elektriska laddning och interaktion med materialet.

DEAE-cellulosa används ofta för att separera proteiner med olika isoelektriska punkter (pI) eller för att avlägsna salt, endoroteringar eller andra föroreningar från nukleinsyror.

Immunodiffusion är en laboratorietest som används för att upptäcka och identifiera antikroppar eller antigener i ett prov. Det är en typ av immunologisk test som bygger på principen att antigen och antikropp binder specifikt till varandra, bildande en immunkomplex.

I en typ av immundiffusionstest, kallas diffusion i gelé (ODG), består provet av en vätska som innehåller antigen eller antikropp som placeras i ett hål i en gelé, ofta gjord av agaros. En annan vätska med känt antigen eller antikropp placeras i ett angränsande hål. Sedan diffunderar båda vätskorna genom gelén och när de möts bildas en immunkomplex som kan ses som en synlig linje eller ett band i gelén.

Denna metod är användbar för att identifiera olika typer av antigener eller antikroppar, till exempel vid diagnostisering av infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

'Kemi' som ämne inom medicin definieras ofta som läran om de grundläggande principerna för interaktioner mellan kroppens molekyler och substanser från utsidan. Det inkluderar studiet av läkemedelsverkan, farmakokinetik (vad som händer med ett läkemedel i kroppen), toxicitet och farmakodynamik (hur läkemedlet påverkar kroppens funktioner). Kemiska processer är viktiga för att förstå hur olika läkemedel fungerar, hur de bryts ned och elimineras från kroppen, samt hur de kan interagera med varandra eller med kroppens egna molekyler.

'Kemiska fenomen' refererar till de observationer och händelser som sker när kemiska substance, molekyler eller atomer interagerar med varandra genom kemiska reaktioner. Det kan inkludera bildning av nya kemiska bindningar, ändringar i fysiska egenskaper hos de involverade substanserna och energiflyt. Exempel på kemiska fenomen är syra-basreaktioner, oxidation-reduktion (redox)reaktioner, formation av kolloider och polymerisation.

'Enzymstabilitet' refererer til den grad av motstand enzymet har mod den inaktivering eller denaturering som kan ske under forskjellige vilkår, så som temperatur, pH, saltkoncentrasjon og påvirkning fra håndterings- eller lagringsforhold. Jo mer stabil et enzym er, desto bedre beholder det sin aktivitet under lengre tid, når det utsatt for varierende vilkår. Enzymers stabilitet kan ha betydning for deres effektivitet i biokjemiske prosesser og industrielle anvendelser.

Temperatur är ett mått på den termiska energin som finns hos ett föremål eller en levande varelse. I medicinskt sammanhang avses ofta kroppstemperaturen, vilken är en indikation på en persons hälsotillstånd. Normalt temperaturen i människokroppen ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius. En förhöjd kroppstemperatur kan vara ett tecken på infektion eller annan sjukdom. En sänkt kroppstemperatur kan också vara ett allvarligt tecken beroende på orsaken.

"Diskelektrofores" är ett medicinskt begrepp som refererar till en laboratorietest där man analyserar ett prov på ryggradsvätska (cerebrospinalvätska) för att undersöka nervcellernas funktion och struktur. Testet innebär att man låter cerebrospinalvätskan passera genom ett geléartat material under en elektrisk spänning, vilket gör att olika proteiner separerar sig efter storlek och laddning. Genom att analysera dessa proteinseparationer kan man upptäcka eventuella skador eller sjukdomar i nervsystemet, till exempel multipel skleros eller Guillain-Barrés syndrom.

Isoenzym (eller isoform) är ett samlingsnamn för olika enzymer som har samma funktion men kan skilja sig något i deras aminosyresekvens och/eller kinetiska egenskaper. De uppstår genom genetisk variation, där varje isoenzym kodas av en separat gen. Isoenzymen kan ha olika reguleringsmekanismer, subcelulär lokaliseringsgrad och stabilitet, vilket gör att de kan anpassa sig till specifika cellulära behov och miljöer. Detta är en naturlig strategi hos levande organismer för att öka deras flexibilitet och adaptabilitet. I klinisk kontext kan isoenzymnivåer i blodet användas som markörer för olika sjukdomstillstånd, eftersom specifika isoenzymbrister kan vara associerade med vissa patologiska tillstånd.

'Makromolekylära substanser' är ett samlingsbegrepp inom kemin och biologin som avser stora, komplexa molekyler med en hög molmassa. Dessa substanser byggs upp av mindre enheter, kallade monomerer, som repetitivt binds samman genom kemiska reaktioner.

I biologin är de makromolekylära substanserna av central betydelse för livets funktioner och inkluderar:

1. Proteiner (eller peptider): består av aminosyror som binds samman i en polymerkedja genom peptidbindningar. Proteiner har en mångfald av funktioner, till exempel som enzymer, strukturproteiner, transportproteiner och signalsubstanser.

2. Nukleinsyror: DNA och RNA är polymers bestående av nukleotider. De lagrar genetisk information (DNA) och fungerar som mall för proteinsyntesen (RNA).

3. Polysackarider (eller kolhydrater): består av monosackarider, till exempel glukos, som binds samman i långa kedjor genom glykosidbindningar. De har strukturella funktioner och kan även lagras som energireserv (som i stärkelse).

4. Lipider: består av fettsyror och alkoholer, ofta bundna till varandra genom esterbindningar. Lipider inkluderar bland annat triglycerider (fett), fosfolipider (cellmembran) och steroider (hormoner).

I kemin kan makromolekylära substanser även innefatta syntetiska polymerer, som till exempel plaster och fibrer. Dessa är ofta byggda av en enda typ av monomer och har varierande egenskaper beroende på vilken monomertyp som används och hur lång kedjan är.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Elektrofores är en laboratorieteknik som används för att skilja, identifiera och analysera olika biomolekyler baserat på deras laddning, storlek och form. Denna teknik är speciellt användbar för separation och analys av proteiner, DNA och RNA.

I elektrofores använder man ett elektriskt fält för att driva biomolekyler genom ett gelartat medium, som exempelvis agaros eller polyacrylamid. Laddade biomolekyler migrerar genom gelen under inflytande av det elektriska fältet, där positivt laddade molekyler (som de flesta proteiner) rör sig mot negativt polat slut, medan negativt laddade molekyler (som DNA och RNA) rör sig mot positivt polat slut.

Protein elektrofores använder ofta SDS-PAGE (Sodium dodecyl sulfate polyacrylamide gel electrophoresis) tekniken, där proteiner denatureras och får en standardiserad negativ laddning med hjälp av detergenten SDS. Dessa proteinmolekyler separeras sedan baserat på deras molekylmassa under elektrofores. Efter separationen kan proteiner visualiseras med hjälp av färgning, exempelvis med komplexa formationer med koagulering av proteinbindande färgämnen som Coomassie Brilliant Blue eller silverfärgning.

DNA-elektrofores använder ofta agaros geler och kan användas för att separera DNA-fragment baserat på deras storlek. Små fragment migrerar snabbare igenom gelen än stora fragment, vilket möjliggör separation av DNA-fragment med olika storlekar. Efter elektroforesen kan DNA visualiseras med hjälp av fluorescensfärgning eller radioaktiv markering.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

I medicinsk kontext kan "varm temperatur" ofta syfta på en kroppstemperatur som är högre än normalt. Det vanligaste sättet att definiera en normal kroppstemperatur är att säga att den ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius (97,7 till 99,5 grader Fahrenheit). En varm temperatur kan alltså vara en temperatur som är högre än 37,5 grader Celsius.

Det är värt att notera att kroppstemperatur kan variera något under dagen och att det finns olika faktorer som kan påverka den, till exempel fysisk aktivitet, hormonella förändringar och vad du har ätit. Därför bör en enskild temperaturmätning inte alltid tolkas som att du är sjuk. Om du upplever andra symptom eller om din temperatur är mycket högre än normalt, kan det vara ett tecken på sjukdom och du bör söka vård.

'Kolhydrater' er ein samlebetegnelse for organiske stoffer som inneholder kullstoff, brannstoff, oxygen og hydrogen. De er en viktig kilde til energi i menneskers kosthold. Kolhydrater deles vanligvis opp i tre typer: enkeltkolhydrater (som f.eks. glukose og fruktose), dobbeltkolhydrater (som sakkarose, som er sukker) og komplekse kolhydrater (som stivelse og cellulose).

Enkelt- og dobbeltkolhydrater omdannes vanligvis raskt til einkleglukose i kroppen og brukes som brannstoff. Komplekse kolhydrater omdannes langsommere og gir en mer holdbar energileveranse.

Kolhydrater er viktige for å holde blodsukkerne på ein godt nivå, for å gi energi til musklene og hjernen, og for å støtte den gode funksjonen av tarmen.

"Physical chemistry" är ett interdisciplinärt område inom vetenskapen som kombinerar metoder och principer från både kemi och fysik för att studera och förklara de grundläggande principiella aspekterna av kemiska system och processer. Detta innefattar studiet av atomers, molekylers och materials egenskaper och beteende på en atomär och molekylär nivå, inklusive deras struktur, reaktivitet, termodynamik och kinematik.

Exempel på områden inom fysikalisk kemi är termodynamik, kinetik, elektrokemi, spektroskopi, kvantkemi, statistisk mekanik och materials kemi. Fysikalisk kemi används i många olika applikationer, till exempel för att utveckla nya material med specifika egenskaper, för att optimera kemiska processer och reaktioner, för att förstå och förutsäga miljö- och hälsoeffekter av kemikalier och för att utveckla nya energitekniker.

I fysikalisk kemi är ett fenomen vanligtvis ett observerbart eller mätbart förändringstillstånd eller ett särskilt tillstånd hos materia eller energi. Fenomen inom fysikalisk kemi kan omfatta olika typer av observationer och processer, som exempelvis:

1. Faseövergångar: Förändringar i aggregationstillståndet hos materia, till exempel när vatten fryses till is eller förgasas till ånga.
2. Kemiska reaktioner: Förändringar i kemisk sammansättning och egenskaper hos en substans eller mellan två eller flera substanser.
3. Elektrokemi: Studiet av elektriska potentialskillnader och deras inverkan på kemiska reaktioner, till exempel batterier och bränsleceller.
4. Termodynamik: Studiet av energiflöden och systemens förändringar i samband med energiomsättningen, till exempel entalpi, entropi och fri energi.
5. Kinetik: Studiet av hastigheten hos kemiska reaktioner och deras beroende av olika faktorer som temperatur, tryck och koncentration.
6. Spektroskopi: Användning av elektromagnetisk strålning för att undersöka struktur och egenskaper hos materia, till exempel infraröd spektroskopi och kärnmagnetisk resonans (NMR).
7. Kolloidal fenomen: Studiet av dispergerade system där en fas är jämnt fördelad i en annan fas, till exempel små partiklar i en vätska eller gas.
8. Fotonisk kristaller: Periodiska strukturer som kan manipulera ljusets bana och intensitet på nanoscala nivåer.
9. Ytkemi: Studiet av kemiska processer som sker vid ytor och gränssnitt mellan olika faser, till exempel adsorption, desorption och katalys.
10. Elektrokemi: Studiet av kemiska processer som orsakas eller påverkas av elektrisk potential, till exempel korrosion, batterier och bränsleceller.

Immunelektrofores (IEF) är en laboratorieteknik inom proteindelning där ett proteinblandat med ett laddat bufferämne appliceras i en gel med en konstant pH-gradient. När ett elektriskt fält appliceras kommer de olika proteinerna att röra sig genom gelen med olika hastigheter beroende på deras laddning, storlek och form. Proteinerna separerar sig i band som kan ses när gelen framkallas med en färgningsteknik såsom Coomassie Brilliant Blue eller silverfärgning.

IEF är en mycket kraftfull metod för att separera och identifiera olika proteiner, eftersom den kan skilja på proteiner som har mycket lika molekylvikter men skilda laddningar. Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att undersöka proteiner i blod, vävnader och andra biologiska fluider.

Högtrycksvätskekromatografi (High Performance Liquid Chromatography, HPLC) är en analytisk teknik som används för att separera, identifiera och kvantifiera enskilda komponenter i en blandning. Den bygger på att en provblandning innehållande de olika substanserna injiceras under högt tryck genom en kolonn fylld med ett stationärt material, som kan vara en flytande (reversed-phase HPLC) eller fast fas (normal-phase HPLC).

Provblandningen elueras sedan genom kolonnen med en lösningsmedel (eluent) i en kontrollerad flödeshastighet. De olika substanserna i provblandningen interagerar på olika sätt med det stationära materialet och eluenten, vilket leder till att de separeras från varandra när de passerar genom kolonnen. Detta ger upphov till en kromatogram där varje substans visas som en peak i tiden (retention time) efter det att den har eluerats ut från kolonnen.

HPLC är en mycket känslig och exakt metod som används inom många områden, till exempel för att analysera läkemedel, livsmedel, miljöprover och biologiska vätskor. Genom att jämföra retention time och peakformen med referenssubstanser kan man identifiera och kvantifiera de olika substanserna i provblandningen.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

Trypsin är ett enzym som produceras i bukspottskörteln och spelar en viktig roll i proteiners nedbrytning i mag-tarmsystemet. Det är ett serinproteinas, vilket betyder att det bryter ned andra proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av sin serinrest. Trypsin är specifikt aktivt vid basisk pH och bryter ned proteiner till små polypeptider, främst genom att spjälka bindningar efter positivt laddade aminosyror som arginin och lysin.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

En glykosidhydrolas är ett enzym som bryter ned sackarider (socker) i en glykosidbindning. Glykosidbindningen är en speciell typ av kemisk bindning som bildas när en sockergrupp kopplas till en annan molekyl, vanligtvis en organisk förening.

Glykosidhydrolaser katalyserar hydrolysen (avbrytandet) av glykosidbindningarna genom att addera vattenmolekyler till dem. Detta sker i två steg: primär hydrolys och sekundär hydrolys. Under den primära hydrolysen bildas en cyklisk intermediär, som sedan hydrolyseras under den sekundära hydrolysen.

Glykosidhydrolaser finns i naturen överallt, från mikroorganismer till djur och växter. De har en rad praktiska användningsområden inom industriella processer, såsom produktion av socker, stärkelse, papper, textilier och läkemedel. De kan också ha potential som terapeutiska mål för att behandla sjukdomar som diabetes, cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Specifikalt within medical field, spektrofotometri er en laboratoriemetode for å måle absorpsjonen av lys av ulike bølgelengder som passerer gjennom et prøvemateriale. Metoden brukes ofte i biokjemisk analyse til å bestemme konkentrasjonen av en substans, som f.eks. et kjemisk eller biologisk stoff, i en prøve ved å måle absorpsjonen av lys av en spesiell bølgelengde som er karakteristisk for dette stoffet.

I simplifisert termer, spektrofotometri innebærer at man sender en stråle med ulike bølgelengder av lys gjennom et prøvemateriale og måler hvor mye lys som absorberes ved hver bølgelengde. Dette gir en spektral signatur eller kurve som kan sammenlignes med referansespektre for å identifisere og kvalitativt eller kvantitativt bestemme eksisterende stoffer i prøven.

Denne teknikken er viktig innen områder som f.eks. klinisk biokjemisk analyse, farmakologi, mikrobiologi og miljøanalyse.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

"Hydrolys" är ett medicinskt eller kemiskt begrepp som refererar till nedbrytning av en molekyl med hjälp av vatten. Detta sker ofta när en kemisk bindning mellan två substanser (som vanligtvis är proteiner, kolhydrater eller ester) bryts ner i två delar med hjälp av en vattenmolekyl. Denna reaktion resulterar i att den ena delen av molekylen får en extra hydroxylgrupp (-OH) och den andra delen får en extra väteatom (H+).

Processen kallas för "hydrolys" eftersom den innebär att en molekyl splittras upp ("lysis") med hjälp av vatten ("hydro"). Hydrolys kan ske spontant under specifika förhållanden, men kan också katalyseras med hjälp av enzym eller starka syror/baser.

Läkemedelshållbarhet, eller medicinal preservation, är ett begrepp som beskriver hur väl ett läkemedel bevaras under lagring och distribution. Det inkluderar förmågan att behålla sin kvalitet, effektivitet och säkerhet under förutbestämda lagringsförhållanden, såsom temperatur, fuktighet och ljusexponering, över en specificerad period av tid.

Enligt World Health Organization (WHO) definieras läkemedelshållbarhet som "den förmågan hos ett läkemedel att fortfarande uppfylla sina specifierade kvalitetskrav under förutbestämda lagringsförhållanden och under en angiven tidslimit". Denna definition inkluderar både stabilitet och kompatibilitet av ett läkemedel.

Stabilitet avser förmågan hos ett läkemedel att inte försämras i kvalitet, effektivitet eller säkerhet under lagring och användning under en specificerad tid. Kompatibilitet avser förmågan hos olika komponenter i ett läkemedel, såsom aktiva substanser, excipienter och tillsatsämnen, att fungera tillsammans utan att försämras eller orsaka skada.

Läkemedelshållbarhet är viktigt för att garantera att patienter får tillgång till säkra och effektiva läkemedel, samt för att minimera spill och minska kostnader relaterade till överflödig produktion och distribution.

'Katjoner, tvåvärda' refererar till joner med en positiv laddning och två elektroner mindre än sitt neutrala grundtillstånd. De är kemiska entiteter som bildas när ett neutalt atom eller molekyl donerar två elektroner i en kemisk reaktion. Exempel på tvåvärda katjoner inkluderar järn (II) (Fe2+), magnesium (Mg2+) och koppar (II) (Cu2+). Dessa katjoner spelar ofta en viktig roll i biologiska system, till exempel som en del av koenzymers eller proteinkomplexens aktiva centrum.

En proteasomhämmare är ett läkemedel som hämmar funktionen hos proteasomen, ett proteincomplex som bryter ner andra proteiner inuti celler. Proteasomer spelar en viktig roll i cellens proteinska homeostas, det vill säga balansen mellan syntes och nedbrytning av proteiner. Genom att hämma proteasomernas funktion kan man påverka nedbrytningen av proteiner som är involverade i cellcykeln och celldelningen, vilket gör att proteasomhämmare används som en typ av cancerläkemedel. Proteasomhämmare används bland annat vid behandling av multipelt myelom, mantlecellslymfom och andra typer av cancer. Exempel på godkända proteasomhämmare är bortezomib (Velcade), carfilzomib (Kyprolis) och ixazomib (Ninlaro).

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.

It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.

Ammoniumsulfat er en kjemisk forbindelse med formelen (NH4)2SO4. Det er et hvidt, krystallinsk salt som er opløselig i vann. Ammoniumsulfat produseres vanligvis ved å kombinere ammoniak og svovelsyre, og det brukes ofte som gjødsel til planter på grunn av sin høye innhold av kvitt nitrogen (N) og sulfur (S).

I'm happy to help! However, I believe there might be a small typo in your question. I assume you are asking for a medical definition of "fractional precipitation."

Fractional precipitation is a laboratory technique used in the context of therapeutic drug monitoring (TDM) and pharmacokinetics. It is a method to separate and measure various components or fractions of a substance, such as a medication, in a given sample, usually blood or plasma. This technique can be particularly useful when dealing with drugs that have a narrow therapeutic index, meaning that the difference between an effective dose and a toxic one is small.

The process typically involves adding a precipitating agent to a sample, which causes the drug of interest to precipitate (form a solid) while other components remain in solution. The precipitated drug can then be filtered, washed, and dried before being weighed or undergoing further analysis. This allows for the measurement of the concentration of the drug in the original sample.

It is important to note that this technique requires careful validation and standardization to ensure accurate and precise results. In modern clinical laboratories, other analytical techniques like liquid chromatography-mass spectrometry (LC-MS) are more commonly used for TDM due to their higher sensitivity and specificity.

Hydroxiapatit (OHA) är ett mineral som förekommer naturligt i kroppen och utgör huvudbeståndsdelen i vår ben- och tandvävnad. Det är en form av apatit, vilket är en grupp mineraler som innehåller kalciumfosfat. Hydroxiapatit har den kemiska formeln Ca10(PO4)6(OH)2 och består av 10 delar kalcium, 6 delar fosfat och 2 delar hydroxid.

I medicinsk kontext används syntetiskt tillverkat hydroxiapatit ofta som en biokompatibel fyllningsmaterial i ortopedisk och tandläkarkirurgi. Det kan hjälpa till att stimulera benvävnadens regenerering och återbildning, eftersom det har en struktur och egenskaper som liknar de naturliga mineralen i benvävnaden.

I medicinen refererer "metaller" til en gruppe af kemiske elementer som inkluderer bl.a. jern, kobber, zink og bly. Disse metaller er ofte vigtige for legemets funktion, enten som strukturelle komponenter eller som kofaktorer i enzymer. Nogle metaller kan også være skadelige eller giftige i større mængder, såsom bly og kviksølv.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Neuraminidase (N-acetylneuraminic acid hydrolase) er ein slags enzym som spjyler siktbarlige kolhydrater (såkalte sialiska kolhydrater) frå overflata av mange forskjellige typer celler, inkludert bakteriar og virusar. I virusar som influensaviruset spiller neuraminidase en viktig rolle i forhold til at viruset skal kunne smitta nye celler. Neuraminidasen klår sialiska kolhydrater frå overflata av infisert celler og på den måten unngår at nyinfiserte viruspartiklar fastnar i sleime som inneholder mange sialiska kolhydrater. På denne måten er neuraminidasen medvirkende til å gjøre influensaviruset mer smittefarlig og vanskeligere å bekjempe med vanlige behandlingsformer.

"Peptidkartläggning" är ett samlingsbegrepp för metoder och tekniker som används för att identifiera, karakterisera och kartlägga peptider, d.v.s. korta aminosyrasekvenser. Detta kan innefatta att fastställa en peptids exakta aminosyrasekvens, dess struktur, funktion och interaktioner med andra molekyler. Peptidkartläggning är viktigt inom flera områden av biomedicinsk forskning, till exempel för att undersöka proteiner och deras roll i cellulära processer, sjukdomar och terapeutiska mål. Metoderna för peptidkartläggning kan vara experimentella, såsom masspektrometri och kromatografi, eller datorbaserade, såsom bioinformatik och databasmining.

Endopeptidaser är en typ av enzymer som bryter ned proteiner genom att spjälka (hydrolysera) peptidbindningarna mellan aminosyror inuti proteinmolekylen, istället för vid proteinets yta. De kallas också för proteinaser eller endoproteinaser. Det finns flera olika typer av endopeptidaser, som kategoriseras beroende på vilka peptidbindningar de preferentiellt spjälkar. Exempel på endopeptidaser är trypsin, chymotrypsin och kollagenas.

Immunotoxicity, eller immunförgiftning, är en negativ effekt på det immunsystem som orsakas av exponering för en främmande substans, till exempel ett kemiskt ämne eller en biologisk agent. Det kan leda till en försämrad funktion hos det immunsystemet och öka risken för infektioner, autoimmuna sjukdomar och cancer. Symptomen på immunotoxicity kan variera beroende på vilket ämne som orsakat skadan och hur länge individen har varit exponerad. Exempel på symptom är trötthet, feber, hudutslag, andningssvårigheter och svullnader.

Kitisackarider (C6H10O5) är en typ av kolhydrat som tillhör kategorin mångsyra sockerarter (polyoler). Den består av sex kolatomgrupper och är strukturellt relaterad till glukos, men har en hydroxylgrupp (-OH) ersatt med en acetalgrupp (-O-CO-CH3). Kitinas förekommer naturligt i vissa typer av alger och svampar, men används också som sockerersättning i livsmedel för diabetiker och andra personer som vill undvika kolhydrater.

Det är värt att notera att överkonsumtion av kitinas kan leda till mag- tarmsymtom, såsom diarré och flatulens, på grund av dess förmåga att hålla vatten i tarmen och underlätta bakteriel fermentation.

'Växtproteiner' är ett samlingsbegrepp för proteiner som härstammar från växter. Proteiner är komplexa molekyler byggda upp av aminosyror och har en rad viktiga funktioner i levande organismers celler, till exempel som enzym, strukturella komponenter, signalsubstanser och transportsystem.

Växtproteiner kan ha olika funktioner beroende på vilken växtart de kommer ifrån och i vilket syfte de används. Några exempel på användningsområden för växtproteiner inkluderar livsmedelsindustrin, där de kan användas som ingredienser i vegetariska alternativ till animaliska proteinkällor, samt inom medicinsk forskning och terapiutveckling.

Det är värt att notera att växtproteiner ofta betraktas som hälsosamma alternativ till animaliska proteinkällor, eftersom de saknar kolesterol och ofta har ett lägre fettsammansättning. Dessutom kan en hög konsumtion av växtbaserade protein kopplas till minskade risker för flera sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes.

Enligt IUPAC (International Union of Pure and Applied Chemistry) är en peptidhydrolas en typ av enzym som bryter ned peptidbindningar i peptider och proteiner genom att hydrolysreaktion. Peptidbindningarna är amidosyrabindningar som bildas mellan kolvätegruppen (R-gruppen) i en aminosyra och karboxylgruppen (-COOH) i en annan aminosyra under proteinsyntesen.

Peptidhydrolaser katalyserar denna process genom att tillföra vattenmolekyler (H2O) till peptidbindningen, vilket resulterar i att den spjälkas och bildar två separata aminosyror eller peptider. Detta är en viktig reaktion inom kroppen eftersom det hjälper till att reglera olika fysiologiska processer, såsom blodkoagulering, immunförsvar och signalsubstansers metabolism. Exempel på peptidhydrolaser är dipeptidylpeptidas, endopeptidas och karboxypeptidas.

En trypsinhibitor eller "trypsinhämmare" är ett protein som naturligt förekommer i kroppen och har förmågan att bromsa eller stoppa verksamheten hos enzymet trypsin. Trypsin är ett enzym som bryter ner proteiner till mindre peptider och enskilda aminosyror, och ingår i den så kallade serina-proteasenfamiljen.

Trypsinhämmare produceras bland annat av bukspottkörteln och finns också i vissa livsmedel som äggvita, mjölk och sojabönor. Dessa proteiner fungerar genom att binda till trypsinen och på så sätt förhindra dess förmåga att bryta ner andra proteiner.

Trypsinhämmare kan ha medicinska användningsområden, till exempel som läkemedel vid behandling av akut bukinflammation (akut pankreatit), där en överdriven aktivitet hos trypsinen kan bidra till sjukdomens allvarlighetsgrad.

Natriumdodecylsulfat (SDS) är ett vanligt använt tensid, också känt som natriumsaltet av dodecylsulfurisk syra. Det är en typ av surfaktant, en molekyl med både hydrofob (vattenavstötande) och hydrofil (vattenattraktiv) egenskaper. Den hydrofoba delen består av en 12 kolatom lång alifatisk kedja, medan den hydrofila delen är en sulfatgrupp som är negativt laddad vid neutral pH.

SDS används ofta inom biologi och kemi för att upplösa lipofila (oljiga) substanser i vatten, exempelvis vid proteinseparation genom metoder som SDS-PAGE (polyacrylamidgel-elektrofores). Det gör också proteiner lösare och ger dem en mer standardiserad form och läge i elektrofores, vilket underlättar jämförelser mellan olika proteiner.

Chemical precipitation är en process inom kemi där ett lösligt ämne omvandlas till ett olösligt through a chemical reaction. This can occur when two ions in a solution react together to form a solid, which then falls out of solution as a precipitate. The reaction is often initiated by changing the conditions of the solution, such as pH, temperature, or concentration, which allows the previously soluble ions to come together and form an insoluble compound.

In a medical context, chemical precipitation may be used in diagnostic tests or therapeutic interventions. For example, certain chemicals may be added to a patient's urine sample to precipitate out any excess proteins, allowing for the measurement of protein levels in the urine and helping to diagnose kidney disease. Similarly, chemical precipitation may be used in the treatment of poisoning or overdose, where specific chemicals are administered to bind to and precipitate out harmful substances, making them easier to remove from the body through filtration or other means.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

'Pseudomonas' er ein bakteriel slagsnavn som inneholder flere forskjellige arter, men den mest kjente er Pseudomonas aeruginosa. Dette er en gram-negativ, ubildet og mobile baktérieart som forekommer i en rekke forskjellige miljøer, slik som jord, vann, planter og i dyrelivet.

Pseudomonas aeruginosa er kjent for sin evne til å overleve under ugunstige forhold, noe som gjør den i stand til å kolonisere mange forskjellige slags værtorganismer. Den kan forekomme som en kommensal bakterie hos helse mennesker, men kan også oppsøke immunsvake eller syke personer og forårsake infeksjoner.

Infeksjoner foråkt av Pseudomonas aeruginosa kan forekomme overalt i kroppen, men de er særlig vanlige i lungsjelen hos personer med mucviskøs lungesykelegg (CF) og i sår eller brannmakter. Infeksjonene kan være vanskelige å behandle på grunn av bakteriens evne til å utvikle resistens mot mange forskjellige typer antibiotika.

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

En korsreaktion är inom medicinen en immunologisk reaktion som uppstår när en individ som redan är sensibiliserad mot ett visst antigen utsätts för ett annat, relaterat antigen. Denna reaktion orsakas av att antikroppar eller T-celler som bildats under den första exponeringen kan korsreaktivitet med det nya antigenet.

Korsreaktioner kan förekomma mellan olika allergen, till exempel pollen och frukt, men även mellan vissa läkemedel och kontrastmedel som används under röntgenundersökningar. Korsreaktioner kan i värsta fall leda till allvarliga allergiska reaktioner, såsom anafylaxi.

Xylosidaser är ett enzym som bryter ned xylooligosackarider och derivat av xylan, som är ett hemicellulosamakromolekyl, genom att hydrolysera sackaridbindningarna mellan xyloserester. Xylosidaser katalyserar specifikt avskiljandet av xyloserester från reducerande ändar av xylooligosackarider. Dessa enzymer delas vanligtvis in i två grupper: α-xylosidaser och β-xylosidaser, beroende på vilken typ av sackaridbindning de hydrolyserar.

Denna katalytiska aktivitet är viktig inom biologin eftersom xylan är ett vanligt förekommande polysackarid i växternas cellväggar och utgör en del av lignocellulosa, som är ett rikt resurskälla för förnyelsebar energi. Xylosidaser används därför ofta inom industriella processer för att bryta ned xylan till monomerer som kan konverteras till etanol och andra kemiska produkter.

'Bacillus' är ett släkte av grampositiva, stavformade bakterier som normalt förekommer i jord, vatten och vegetabilisk materia. Många arter av Bacillus är kapabla till att bilda hårda, torkdrivna endosporer som kan överleva under extremt ogynnsamma miljöförhållanden, inklusive höga temperaturer, låga fuktighetsnivåer och kemiska aggressorer.

Bacillus-bakterier är vanligen icke-patogena och kan vara nyttiga för människor och djur, till exempel genom sin förmåga att producera enzymer och antibiotika. Några arter av Bacillus kan dock orsaka infektioner hos människor och djur, särskilt hos individer med nedsatt immunförsvar.

Exempel på patogena Bacillus-arter inkluderar Bacillus anthracis, orsaken till skörbjugg hos djur och människor, samt Bacillus cereus, som kan orsaka matförgiftning.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

En karboxylesterhydrolas är ett enzym som bryter ned estrar, vilket är kemiska föreningar som bildats genom en reaktion mellan en alkohol och en karboxylsyra. Denna typ av enzymer kallas också för esteraser. De finns naturligt i levande organismer och har en viktig funktion i biokemiska processer, till exempel i nedbrytningen av näringsämnen och i cellernas metabolism.

Karboxylesterhydrolaser katalyserar hydrolysreaktioner, vilket innebär att de bryter ned estrarna med vatten som en reaktant. Detta resulterar i att den ena produkten är en karboxylsyra och den andra en alkohol. Exempel på karboxylesterhydrolaser inkluderar acetylkolinesteras, butyrylkolinesteras och pankreaslipas. Dessa enzymer har olika specifikaheter och bryter ned olika typer av estrar.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

Ultracentrifugering är en teknik inom biokemi och molekylärbiologi som används för att separera olika typer av molekyler baserat på deras storlek, form, densitet eller elektrisk laddning. Den grundläggande principen bakom ultracentrifugering är att en heterogen blandning placeras i ett rotor och sedan accelereras till höga varv runt en axel.

Det finns två huvudsakliga typer av ultracentrifugering: sedimentationscentrifugering och flotationscentrifugering. Vid sedimentationscentrifugering accelereras molekyler genom centrifugalkraften nedåt mot roteringsaxeln, medan de vid flotationscentrifugering accelereras uppåt bort från axeln.

I en ultracentrifuge kan mycket höga rotationshastigheter uppnås, vilket ger upphov till starka centrifugalkrafter som kan nå upp till miljoner gånger tyngdkraften. Dessa krafter är tillräckliga för att separera mycket små partiklar och molekyler från varandra.

En vanlig applikation av ultracentrifugering är att separera olika komponenter i en cell, såsom ribosomer, mitokondrier och DNA. Den kan även användas för att renodla virus, subcellulära organeller, membrankomplex och andra stora molekyler som proteiner och nukleinsyror.

I klinisk medicin kan ultracentrifugering användas för att separera olika komponenter i blodet, såsom plasma och cellfraktioner. Den kan även användas för att koncentrera viruspartiklar från infekterade patienter som behandlas med antivirala läkemedel.

Betalaktamaser är en grupp enzymer som produceras av bakterier och har förmågan att bryta ned betalaktamringen i betalaktambasede antibiotika, vilket gör dem resistenta mot dessa läkemedel. Exempel på betalaktamaser inkluderar bl.a. beta-lactamase 1, cefalosporinaser, oxacillinaser och carbapenemaser.

Ultraviolett spektrofotometri (UV-spektrofotometri) är en laboratorieteknik som används för att bestämma koncentrationen av ett ämne i en lösning genom att mäta absorptionen av ultraviolett ljus.

UV-spektrofotometri bygger på Lambert-Beers lag, som säger att absorbansen (A) är proportionell mot koncentrationen (c) och optisk väglängd (l) enligt formeln A = εlc, där ε är ett proportionalitetskonstant kallat extinktionskoefficient.

Genom att mäta absorptionen vid olika våglängder i ultraviolett området kan man identifiera och kvalitativt bestämma olika ämnen, eftersom olika ämnen har unika absorptionsspektra. UV-spektrofotometri används ofta inom kemi, biologi och farmaci för att bestämma koncentrationen av olika substanser i lösningar, till exempel proteiner, DNA, pigment och läkemedel.

I medicinsk kontext kan 'växter' (plants) definieras som organismer som tillhör domänen *Eukarya* och kungörer riket *Plantae*, vilka karaktäriseras av celldelning genom mitos och meios, cellkärnor med en definitiv dubbelmembran, och en plastid (chloroplast) som innehåller gröna fotosyntetiska pigment. Dessa egenskaper gör att växter kan producera sin egen näring genom fotosyntes, vilket är en process där de omvandlar solljus till kemisk energi i form av socker (glukos).

Det bör noteras att den taxonomiska gruppen Plantae är något omstridd och kan inkludera olika arter beroende på vilken taxonomisk skola man följer. En vanlig definition inkluderar mossor, levermossor, ormbunkar, barrträd och blommor som del av Plantae, medan andra forskare kan exkludera vissa grupper som mossor och levermossor till andra taxonomiska grupper.

Immunelektrofores, tvådimensionell (2DE) är en biokemisk teknik som används för att separera och analysera proteiner baserat på deras laddning och molekylär vikt. Denna metod kombinerar två separata tekniker: immunpreciptation och elektrofores.

I den första dimensionen sker immunpreciptation, där en antikropp som är specifik för ett visst protein används för att fånga upp det proteinet i ett komplext proteinblandat. Detta görs genom att blanda proteinet med antikroppen och sedan centrifugera blandningen för att separera de immunprecipiterade proteinerna från de övriga.

I den andra dimensionen sker elektrofores, där de immunprecipiterade proteinerna appliceras på ett gelélektroforesgell och separeras baserat på deras laddning och molekylär vikt när en elektrisk potential appliceras. Proteinerna migrerar genom gelen under dessa förhållanden, och de som har olika laddningar och molekylära vikter migrerar också olika snabbt.

Slutligen kan de separerade proteinerna detekteras med hjälp av färgning eller immunoblotting, vilket gör att man kan se var de proteiner som är av intresse finns på gelen och i vad stor mängd.

Tvådimensionell immunelektrofores är en kraftfull teknik för att analysera komplexa proteinblandningar, såsom cellulär extract, plasma eller serum. Den kan användas för att identifiera och karakterisera olika proteiner i ett specifikt system, vilket kan vara användbart inom forskning och klinisk diagnostik.

Polysackaridlase (eller glykosidaser) är en grupp enzym som bryter ned specifika slags kolhydrater, polysackarider, till enklare sockermolekyler. Polysackarider är långa kedjor av sockermolekyler som exempelvis stärkelse och cellulosa. Det finns olika typer av polysackaridlaser som är specialiserade på att bryta ned specifika sorters polysackarider. Några exempel på polysackaridlaser är amylas som bryter ner stärkelse till maltose och cellulasa som bryter ner cellulosa till glukos.

Cytosol är en lösning bestående av vatten, joner och organiska molekyler som fyller ut det inre av eukaryota celler. Det är den vätska som omger de organeller som finns inuti cellen. Cytosolen innehåller också en mängd olika proteiner, sockerarter och andra molekyler som är involverade i cellens metabolism. I cytosolen sker också en del cellytiska reaktioner, till exempel glykolysen, en process där glukos bryts ned till pyruvat för att producera energi i form av ATP.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Cefalosporiner är en grupp av bredspektrum antibiotika som används för att behandla olika sorters infektioner. De verkar genom att hindra bakterier från att bilda cellväggar, vilket leder till deras död. Cefalosporiner delas in i flera generationer baserat på deras aktivitet mot gram-positiva och gram-negativa bakterier.

De första generationens cefalosporiner är effektiva mot många grampositiva bakterier och några grampositiva, men mindre effektiva mot multiresistenta stafylokocker (MRSA). De andra generationens cefalosporiner har utökad aktivitet mot grampositiva och vissa grampositiva bakterier, inklusive vissa former av Pseudomonas aeruginosa. De tredje generationens cefalosporiner är effektiva mot grampositiva och många grampositiva bakterier, inklusive vissa former av Pseudomonas aeruginosa. De fjärde generationens cefalosporiner är effektiva mot grampositiva och grampositiva bakterier, inklusive många former av Pseudomonas aeruginosa och andra multiresistenta bakterier.

Exempel på cefalosporiner inkluderar cefalexin (första generationen), cefuroxime (andra generationen), ceftriaxone (tredje generationen) och cefepime (fjärde generationen).

Sekvensanalys är en metod inom bioinformatik och molekylärbiologi som används för att undersöka, jämföra och analysera DNA- eller proteinsekvenser. Denna teknik bygger på att bestämma den exakta ordningsföljden av nukleotider (i fallet med DNA-sekvenser) eller aminosyror (i fallet med proteinsekvenser).

Sekvensanalys kan användas för att:

1. Identifiera och klassificera gener och de proteiner de kodar för.
2. Jämföra sekvenser mellan olika organismer för att fastställa evolutionära relationer och gemensam härstamning.
3. Förutsäga struktur, funktion och interaktion av proteinerna baserat på deras aminosyrasekvenser.
4. Upptäcka genetiska variationer, mutationer och polymorfismer som kan vara associerade med sjukdomar eller andra fenotypiska drag.
5. Utforma molekylära diagnos- och screeningverktyg för att identifiera patogener och övervaka resistensutveckling mot läkemedel.

Sekvensanalys använder sig av olika bioinformatiska verktyg, databaser och algoritmer för att bearbeta och analysera sekvenserna. Exempel på dessa verktyg inkluderar BLAST (Basic Local Alignment Search Tool), Clustal Omega, Multiple Sequence Alignment (MSA) och PROSITE.

"Sulfhydrylreagens" är en benämning inom biokemi och farmakologi på kemiska ämnen som reagerar med sulfhydrylgrupper (-SH), också kallade tioler, i proteiner. Sulfhydrylgrupper finns ofta i aktiva centra hos enzymer och kan spela en viktig roll för proteiners struktur och funktion.

Exempel på sulfhydrylreagenter inkluderar tionylklorid (SOCl2), N-ethylmaleimid (NEM) och iodacetamid (IAM). Dessa ämnen kan modifiera eller blockera sulfhydrylgrupper, vilket kan användas för att undersöka proteiners struktur och funktion.

Det är värt att notera att sulfhydrylreagenter kan också ha en negativ inverkan på proteiner, till exempel genom att störa deras naturliga konformation eller minska deras aktivitet. Därför bör de hanteras med försiktighet och användas i kontrollerade experimentella system.

Inom medicinsk forskning refererar "inavlade stammar av råttor" till specifika linjer eller populationer av råttor som har avlas under kontrollerade förhållanden med syfte att framställa djur med en standardiserad genetisk bakgrund och förutsägbar fenotyp. Dessa inavlade stammar används ofta i forskning på grund av deras konsekventa egenskaper, såsom sårbarhet eller resistens mot vissa sjukdomar, beteendemönster och fysiologiska funktioner. Exempel på vanligt använda inavlade råttstammar är Sprague-Dawley, Wistar och Lewis råttor.

Xylanase er et enzym som bryter ned xylan, ein polysakkarid bestående av xyloseenheiter som forekommer i cellvællen hos planter. Xylanaser er klasse av glykosidhydrolaser og kan further deles inn i endo-xylanaser og beta-xylosidaser basert på deres substratspecifisitet og mekanisme for enzymatisk aktivitet. Disse enzymene brukes kommersielt innen fôrstoffindustrien, papir- og treindustrien og i biobrenning for å forbedre nedbryting av plantemateriale.

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

'Bioanalyse' er en overordnet betegnelse for metoder, som anvendes til at undersøge og måle biologiske prøver, herunder bl.a. prøver fra levende organismer, celler eller molekyler. Dette kan omfatte en række forskellige teknikker, herunder:

1. Biokemi: Metoder, der anvendes til at analysere biologiske prøver på molekylært niveau, herunder bl.a. metoder til at bestemme koncentrationen af forskellige biomolekyler som proteiner, lipider og nukleinsyrer.
2. Cytometri: Metoder, der anvendes til at tælle og klassificere celler i en prøve, herunder bl.a. flow cytometri, hvor celler passerer gennem et lysfelt, så de kan identificeres på grundlag af deres optiske egenskaber.
3. Genetisk analyse: Metoder, der anvendes til at analysere DNA og RNA, herunder bl.a. PCR (polymerase chain reaction), som anvendes til at kopiere specifikke sektioner af DNA, og DNA-sekvensanalyse, som anvendes til at bestemme den præcise sekvens af nukleotider i en given DNA- eller RNA-prøve.
4. Proteomik: Metoder, der anvendes til at analysere proteiner og deres interaktioner i levende organismer, herunder bl.a. 2D-elektroforese, masspektrometri og proteinmicroarray.
5. Immunologi: Metoder, der anvendes til at undersøge immunforsvaret og dets respons på forskellige antigener, herunder bl.a. ELISA (enzyme-linked immunosorbent assay) og Western blotting.

Bioanalyse er en vigtig del af mange forskningsområder, herunder medicin, biologi, farmakologi, miljøvidenskab og nanoteknologi.

Kymotrypsin är ett enzym som naturligt förekommer i människokroppen och har en viktig roll inom den proteolytiska nedbrytningen av protein. Det produceras i bukspottkörteln och verkar spjälka specifika peptidbindningar i proteiner genom att bryta ner dem till mindre peptider och enskilda aminosyror.

Kymotrypsin är ett serinproteinas, vilket innebär att det använder sig av en serinrest som katalysator under nedbrytningsprocessen. Det är specifikt aktivt mot aromatiska aminosyror och hydrofoba sidokedjor i proteinmolekyler, till exempel fenylalanin, tyrosin och tryptofan.

I klinisk medicinsk kontext kan kymotrypsin användas som en del av behandlingen för vissa medicinska tillstånd, såsom cystisk fibros och kronisk lungsjukdom. Extrakt av kymotrypsin kan också användas som komplementär behandling för att minska inflammation och smärta i samband med skador eller operationer.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

'Serinendopeptidaser' er en type enzym, som bryter ned proteiner og peptider i kroppen. Navnet kommer af at de indeholder en serin-aminosyre i deres aktive site, som spiller en vigtig rolle i katalysen af proteolytisk nedbrydning. Disse enzymer bryder specifikt peptidbindinger, hvor den karboxylterminale sidekæde er en hydrofil aminosyre, såsom serin, threonin eller cystein. Serinendopeptidaser inkluderer enzymer som trypsin, chymotrypsin og elastase, som alle spiller en vigtig rolle i fordøjelsen af protein i kroppen.

Glukaner är en typ av polysackarider, som består av flera monosackarider (socker) som glukos enheter. Glukaner kan ha olika struktur och molekylmassa beroende på hur de är sammanlänkade. De kan vara lineära eller grenade, och glukosenheterna kan vara förbundna med varandra via alfa- eller beta-glykosidbindningar.

Glukaner förekommer naturligt i många livsmedel, till exempel i spannmål, potatis och vissa frukter. De kan också produceras syntetiskt genom enzymatisk behandling av stärkelse eller andra kolhydrater.

Glukaner har olika funktioner beroende på deras struktur och molekylmassa. Några glukaner har förmågan att stimulera immunsystemet, medan andra kan ha en prebiotisk effekt och främja tillväxten av vissa bakterier i tarmen. Glukaner används också inom industrin som tjockningsmedel, stabilisatorer och emulgeringsmedel.

En esterase er ein type av enzym som bryter ned estre-bindinger, der estrene er en organisk funksjonsgruppe bestående av en iltatom bundet til ein karbonatom med en dobbeltbinding til ein annen karbonatom. Esteraser finst i mange forskjellige typer av levande vesen og spiller en viktig rolle i mange biokjemiske prosesser, blant annet nedbryting av fedtstoffer og andre organisk stoffer. De kan også være involvert i reguleringen av signalstoffsystemer i kroppen.

Hexosaminidaser är en typ av enzymer som bryter ner glykoproteiner och glykolipider i cellerna. De är specifika för att katalysera hydrolysen av hexosaminer, vilket är en typ av sockerartad substans, från substraten. Det finns två huvudtyper av hexosaminidaser hos människor: Hexosaminidase A och Hexosaminidase B. Mutationer i generna som kodar för dessa enzymer kan leda till olika ärftliga sjukdomar, såsom Tay-Sachs sjukdom och Sandhoff sjukdom.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Beta-glukosidase, också känt som cellobiohydrolase eller β-D-glukosidas, är ett enzym som bryter ned specifika kolhydrater. Det är en hydrolas som spjälkar sönder glykosidbindningar i β-D-glukaner och frigör glukosenheter.

Detta enzym spelar en viktig roll inom cellulosaav Bakterier, svampar och växter för nedbrytningen av cellulosa till enklare sockerarter som används som energikälla. I människokroppen finns beta-glukosidas i flera olika organ och vävnader, inklusive levern, bukspottkörteln och hjärnan.

I kliniska sammanhang kan defekter i beta-glukosidasa-relaterade enzymer orsaka olika ärftliga sjukdomar som Gaucher sjukdom och Pompe sjukdom, vilka karaktäriseras av ansamlingar av olagligt nedbrutna glykoproteiner i cellerna.

Agaroskromatografi (AGC) är en typ av kolonnkromatografi som använder agaros eller andra naturliga eller syntetiska geléliknande material som stationär fas. Agaros är ett polysackarid som utvinns från rödalger och har en jämnt fördelad negativt laddad sulfatgrupp vart tionde monomer, vilket gör att det kan bilda en gelé vid uppvärmning till ungefär 100°C.

AGC används ofta för att separera och analysiera biomolekyler som DNA, RNA och proteiner baserat på deras storlek, laddning och form. Biomolekylen inlagras i gelén och sedan tvättas genom med en bufferlösning som får dem att röra sig genom gelén med olika hastigheter beroende på deras egenskaper.

Ett vanligt användningsområde för AGC är att separera DNA-fragment av olika storlekar efter en digestion med ett restriktionsenzym, vilket är enzym som klipper DNA-strängen vid specifika sekvenser. Genom att jämföra mönstret av band i ett agarosgellösningsprov med referensprover kan man identifiera olika gener eller mutationer.

AGC är en viktig metod inom molekylärbiologi och genetik, och används också inom andra områden som klinisk diagnostik, miljöanalys och bioteknologi.

'Katjon' är ett begrepp inom elektrochemien och betecknar en jon som bär en positiv laddning. Denna term används ofta inom medicinen när man diskuterar olika former av behandlingar, till exempel hemodialys, där katjoner kan balanceras eller ersättas för att korrigera elektrolytbalansen hos en patient.

Exempel på vanliga katjoner inkluderar natrium (Na+), kalium (K+), kalcium (Ca2+) och magnesium (Mg2+). Dessa joner är viktiga för olika cellulära funktioner i kroppen, såsom muskelkontraktion, nervimpulsöverföring och hjärtfunktion.

Karboxypeptidaser är en grupp enzymer som bryter ned proteiner genom att katalysera hydrolys av peptidbindningar och klippa av specifika aminosyror från karboxyländen (C-terminalen) av peptider eller proteinmolekyler. Dessa enzymer är exoenzym, vilket betyder att de agerar utanför cellen och bryter ner proteiner till små peptider eller enskilda aminosyror som kan tas upp av cellen.

Det finns två huvudtyper av karboxypeptidaser: serin-karboxypeptidaser (till exempel karboxypeptidase A och B) och metallkarboxypeptidaser (till exempel karboxypeptidase M, N och S). Serin-karboxypeptidaserna innehåller en serinresidue i den aktiva platsen, medan metallkarboxypeptidaserna innehåller en eller två metalljoner (till exempel zink, kobolt) som är involverade i katalysen.

Karboxypeptidaser har en viktig roll i olika fysiologiska processer, såsom proteinmetabolism, blodkoagulering och blodtrycksreglering. Dysfunktion eller överaktivitet av karboxypeptidaser kan leda till patologiska tillstånd som exempelvis cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

Peroxidaser är ett enzym som katalyserar reaktioner där väteperoxid (H2O2) bryts ner till vatten och syrgas. Detta sker genom att peroxidasen överför ett elektron från ett substrat, ofta en organisk förening, till väteperoxidet. Reaktionen kan också resultera i oxidering av substratet. Peroxidaser finns naturligt i många levande organismer, inklusive människan, och har en rad funktioner, bland annat att hjälpa till med nedbrytningen av toxiner och att aktivera andra enzymer.

Laktoglobulin är ett protein som förekommer naturligt i mjölk från däggdjur, särskilt kor och får. Det finns två huvudtyper av laktoglobulin: A och B. Laktoglobulin A förekommer hos nötkreatur medan laktoglobulin B förekommer hos fåglar och människor.

Laktoglobulin har olika funktioner, men en av de viktigaste är att transportera hydrofoba molekyler som fettlösliga vitaminer och hormoner i mjölken till spädbarnet. Laktoglobulin kan även ha en immunologisk roll genom att verka som en antimikrobiell agent och hjälpa till att skydda spädbarnet mot infektioner.

I medicinsk kontext kan laktoglobulin användas som ett proteinmarkör i blodprover för att diagnostisera lever- eller gallvägsrelaterade sjukdomar, eftersom nivåerna av laktoglobulin i blodet kan öka vid skada eller inflammation i levern eller gallgångarna.

Fenylmetylsulfonylfluorid (PMSF) är ett proteasinhibitor molekyltillskott som används inom biokemi och molekylärbiologi för att hindra nedbrytningen av proteiner under exempelvis vävnadsprovtagningar eller vid immunprepareringar.

Proteasiner är en grupp enzymer som bryter ner proteiner till mindre peptidfragment och aminosyror inne i cellen. Genom att använda PMSF kan man temporärt stoppa denna nedbrytningsprocess, vilket gör det möjligt att studera de proteiner som finns i ett visst tillstånd eller under en viss händelse i cellen.

PMSF fungerar genom att reagera covalent med serinresterna hos proteaserna och på så sätt inaktivera dem. Det är därför specifikt verksamt mot serinproteaserna, men kan även ha effekt på andra enzymer som innehåller serin i sin aktiva plats.

Det är viktigt att notera att PMSF är ett mycket giftigt ämne och bör hanteras med försiktighet. Det rekommenderas att använda det tillsammans med etanol eller DMSO för att förbättra dess löslighet och att undvika direktkontakt med huden eller inandning av damm.

Dura mater är den yttersta och starkaste av de tre hjärnhinnorna (membranen) som omger hjärnan. Durapatit är ett kalciumfosfat-baserat biomaterial som används inom ortopedisk kirurgi, neurokirurgi och tandvård för att stimulera benväxt och reparation.

I en medicinsk kontext kan "durapatit" referera till ett preparat av detta material som används för att ersätta eller stödja dura mater under neurokirurgiska ingrepp, särskilt när den naturliga hjärnhinnan är skadad eller borttagen. Detta kan hjälpa till att återställa och skydda hjärnbalkens integritet och funktion.

Blood proteins, eller blodproteinerna, är en samling av olika proteiner som cirkulerar i blodet. Dessa proteiner har många viktiga funktioner i kroppen, såsom transporterande näringsämnen och hormoner, hjälpa till att koagulera blodet vid skada, och stödja immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

Här är några exempel på olika typer av blodproteiner:

1. Albumin: Detta är det vanligaste proteinet i blodplasma och hjälper till att reglera vätskan i kroppen genom att hålla vätskan inne i kapillärerna. Albumin transporterar också flera olika substanser, såsom fettlösliga vitaminer och läkemedel, runt i kroppen.
2. Globuliner: Dessa är en grupp av proteiner som inkluderar immunglobulin (antikroppar), som hjälper till att bekämpa infektioner, och andra proteiner som transporterar lipider, hormoner och järn.
3. Fibrinogen: Detta är ett protein som spelar en viktig roll i blodkoaguleringen. När ett blodkärl skadas och börjar blöda, konverteras fibrinogen till fibrin, vilket bildar en nätverksstruktur som hjälper till att stänga av blödningen.
4. Transferrin: Detta är ett protein som transporterar järn i blodet till olika celler i kroppen.
5. Haptoglobin: Detta är ett protein som binder till fritt hemoglobin, som frigörs när röda blodkroppar bryts ned. Haptoglobinet transporterar sedan det fritt hemoglobinet till levern, där det kan återanvändas eller elimineras.

Även om dessa är några av de viktigaste proteiner som finns i blodplasma, så finns det många andra proteiner som också har viktiga funktioner i kroppen.

Matrix-assisted laser desorption/ionization mass spectrometry (MALDI-MS) är en metod inom masspektrometri som används för att identifiera och karaktärisera biologiska molekyler, särskilt proteiner och peptider.

I denna teknik desorberas och ioniseras molekylerna med hjälp av en laser, vilket innebär att de får ett elektriskt laddat tillstånd. För att underlätta detta används en matrix, som är ett organisk ämne som absorberar laserenergin och hjälper till att överföra laddningen till molekylen.

Matrix-assistent laserdesorption/ionization (MALDI) är en så kallad "hårda" joniseringsmetod, vilket innebär att den kan användas för att jonisera stora och komplexa molekyler som proteiner. Det gör MALDI-MS till en mycket användbar metod inom proteomik, där man studerar proteiner och deras interaktioner i levande system.

MALDI-MS kan användas för att bestämma molekylvikten hos okända ämnen, vilket är en viktig egenskap när det gäller att identifiera och karakterisera biologiska molekyler. Den kan också användas för att undersöka hur olika molekyler interagerar med varandra, till exempel när proteiner binder till små molekyler som läkemedel eller toxiner.

Sekvenshomologi hos nukleinsyror refererar till den grad av likhet i sekvensen av baspar som finns mellan två eller flera DNA- eller RNA-molekyler. När sekvenserna har en hög grad av homologi, innebär det att de delar en gemensam evolutionär historia och är relaterade till varandra.

Sekvenshomologi mäts ofta som procentsatsen av identiska baspar mellan två sekvenser, men det kan också räknas in antalet substitutioner, insertioner och deletioner som skiljer sekvenserna åt. En hög grad av sekvenshomologi kan vara ett tecken på att två gener kodar för proteiner med liknande funktioner eller att de utför samma biokemiska reaktion i olika organismer.

Det är värt att notera att när vi pratar om sekvenshomologi hos nukleinsyror, så kan det finnas både konserverade regioner och variabla regioner i sekvenserna. Konserverade regioner är de delar av sekvensen som har varit under stark selektionstryck och därför har bevarats oförändrade över tid, medan variabla regioner kan ha varierat mer under evolutionen.

Sekvenshomologi används ofta inom bioinformatik och molekylärbiologi för att undersöka evolutionära relationer mellan olika arter eller organismer, för att identifiera genar och proteiner med okänd funktion samt för att utveckla nya läkemedel och terapeutiska strategier.

Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.

Alkoholoxidoreduktas är ett enzym som katalyserar oxidationen av alkoholer till aldehyder eller ketoner, samtidigt som reducerande ämnen (t.ex. NAD+/NADP+) reduceras till deras motsvarande reducerade former (t.ex. NADH/NADPH). Detta enzym är också känt som alkoholdehydrogenas (ADH). Det finns olika typer av alkoholoxidoreduktaser, men de flesta av dem finns i levern och har en viktig roll i alkoholmetabolismen.

Urinämne, även kallat urin, är ett medicinskt begrepp som refererar till den vätska som produceras och utsöndras av nefron i kroppen. Urinen innehåller olika substanser, såsom salt, urea, kreatinin, hormoner och annat avfall som filtreras bort från blodet. Den vanliga användningen av urinämne är att mäta koncentrationen av specifika substanser för att diagnostisera olika sjukdomar eller störningar i kroppen.

Colhydratdehydrogenaser är ett samlingsnamn för en grupp enzymer som katalyserar oxidationen av kolhydrater, det vill säga sockerarter. Genom att ta bort en väteatom och en syreatom från kolhydraten bildas antingen en keton eller en aldehyd, samtidigt som den resulterande energin lagras i form av NAD(P)H + H+.

Det finns olika typer av colhydratdehydrogenaser, till exempel:

* Glukosdehydrogenas
* Galaktosdehydrogenas
* Fruktosdehydrogenas

Dessa enzymer spelar en viktig roll i cellens energiproduktion och metabolism.

Clorkvicksilverbensoater (phenylmercuric acetate) är ett organisk förening av kvicksilver, som har använts som fungicid och konserveringsmedel inom medicinen. Det är i fast form och lösligt i vatten och etanol. På grund av sina toxicitet och miljöpåverkan är användningen av klorkvicksilverbensoater numera begränsad eller förbjuden inom många länder, inklusive Sverige.

'Fosfolipas' är ett enzymsystem som bryter ned fosfolipider, en typ av lipider som innehåller en fosfatgrupp. Fosfolipasen klyver den bindning som finns mellan fettsyran och glycerolresten i fosfolipiden, vilket resulterar i att en fettsyra frigörs. Detta enzym delas vanligtvis in i fyra olika typer (A1, A2, B och C) beroende på vilken typ av bindning de klyver. Fosfolipaser har flera funktioner i kroppen, till exempel kan de vara involverade i cellytares signalering, cellmembraners uppbyggnad och nedbrytning samt i lipiders metabolism.

Glykosylering är en biokemisk process där en eller flera sockermolekyler (så kallade glykaner) fogas till ett protein eller en lipid. Denna process katalyseras av enzymer som kallas glykotransferaser och sker vanligtvis inne i cellen i endoplasmatiska retikulatet och Golgiapparaten.

Glykosylering har en rad funktioner i cellerna, bland annat hjälper den till att stabilisera proteiner, reglera deras aktivitet, underlätta transporten av dem mellan olika kompartment inne i cellen och påverka interaktionerna mellan celler. Felen i glykosyleringsprocessen kan leda till olika sjukdomar, såsom kongenitala disorder of glycosylation (CDG) och cancer.

Isopycnic centrifugation är en teknik inom molekylärbiologi och cellbiologi där ett prov bestående av partiklar med olika densitet, till exempel proteiner eller virus, separeras baserat på deras densitet i en gradient av en skiktad lösning med stigande densitet.

Under centrifugeringen accelereras provet i en centrifug med hög varvhastighet, vilket orsakar att partiklarna rör sig genom gradientsystemet till den position i gradienten där deras densitet är lika med den omgivande lösningens densitet. Denna position kallas isopyknisk och partiklarna kommer då att vara i jämvikt med den omgivande lösningen.

Isopycnisk centrifugering används ofta för att renodla och koncentrera biomolekyler eller celler med hög effektivitet och specifitet, samt för att bestämma deras densitet och molekylär vikt.

I medical terms, "kycklingar" refererar vanligtvis till unga hönsdjur som är under 21 veckor gamla. De är mindre än vuxna höns och har vanligen en lägre andel kött på kroppen jämfört med äldre djur. Kycklingar är en populär matvara i många delar av världen, och deras kött är känt för sin låga fetthalt och höga proteinhalt.

Merkaptoetanol, även känt som beta-merkaptoetanol eller 2-metyl-2-propantiol, är ett lättflytande, klart och färglöst vätskeämne med en karakteristisk, svag lukt. Det är en organosulfurförening som innehåller en thiolgrupp (-SH) och två alkoholgrupper (-OH).

I medicinsk kontext används merkaptoetanol ofta som ett reducerande ämne, vilket betyder att det kan ge ifrån sig en väteatom för att reducera (d.v.s. minska oxidationstillståndet hos) andra kemiska föreningar. Det används ofta som ett konserveringsmedel i ögondroppar och andra medicinska lösningar för att förhindra skada på celler och proteiner genom oxidation.

Merkaptoetanol har också visat sig ha antibakteriella egenskaper, vilket gör det användbart som ett desinfektionsmedel i vissa situationer. Dessutom kan det användas som en antioxidant för att skydda kroppsvävnader från skada orsakad av fria radikaler, vilket är instabila molekyler som kan skada celler och DNA.

Trots dessa potentiala fördelar bör merkaptoetanol hanteras med försiktighet på grund av dess förmåga att ge ifrån sig en väteatom, vilket kan orsaka korrosion hos metaller och skada vissa material. Det kan också ha en irriterande effekt på huden och slemhinnorna vid kontakt.

Gradientcentrifugering är en laboratorieteknik inom biologi och medicin som används för att separera olika typer av partiklar baserat på deras differens i sedimentationshastighet, som i sin tur beror på partikelns storlek, form och densitet.

Den vanligaste typen av gradientcentrifugering är ultracentrifugering i en gradient av t.ex. sockerlösning eller saltlösning, där den högre densiteten är närmast rotorn och den lägre längst bort. När centrifugeringen sker accelereras partiklarna genom lösningen och sedimenterar därefter i gradienten. Partiklar med högre densitet kommer att sedimentera snabbare än partiklar med lägre densitet, vilket möjliggör en separation av olika partiklar baserat på deras egenskaper.

Gradientcentrifugering används bland annat för att separera olika typer av celler, virus, ribosomer och andra organeller från varandra eller från det medium de befinner sig i. Det är en viktig teknik inom molekylärbiologi, virologi och cellbiologi.

'Hemolymfa' är ett samlingsnamn för det cirkulerande blod- och lymfsystemet hos leddjur (Arthropoda), till exempel insekter, kräftdjur och spindeldjur. Det består av en vätska som kallas hemolymfa, som fyller ut de inre håligheterna i kroppen (coelom) och transporterar näringsämnen, avfall, hormoner och gaser till olika delar av kroppen.

Hemolymfan innehåller även cellulära komponenter som blodkroppar (hemocyter), vilka kan ha olika funktioner som att bekämpa infektioner, reparera skador och stötta tillväxt- och utvecklingsprocesser.

Det bör poängteras att detta är en medicinsk definition specifik för leddjur, eftersom djur med ryggrad (Vertebrata) har ett separat blod- och lymfsystem istället.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

'Frön' er en betegnelse for det modne og voksne frøet hos planter, som indeholder embryonet og reservestoffer. Frøene er den del af planten som er designet til at sprede sig og producere nye planter gennem reproduktion. De kan variere meget i størrelse, form og farve alt efter plantesorten. Frøene kan være dækket af et skal eller frøhvide, som skydder embryonet under transport og indtil de finder en velegnet plads at gro op. Nogle frø indeholder også giftige stoffer for at mindske sandsynligheden for at blive spist af dyr. Frøene kan spises af mennesker og er en vigtig kilde til næring i mange kulturer verden over.

Glukosidaser är en grupp enzymer som bryter ned specifika kolhydrater, kända som glukosider. Glukosider är sockermolekyler som har en aglykon (en icke-sockerdel) kopplad till dem. Glukosidaserna katalyserar hydrolysen av den glykosida-bindningen, vilket resulterar i att aglykonet friges och sockermolekylen delas upp i enklare sockerarter, ofta glukos.

Det finns många olika typer av glukosidaser, som varierar beroende på den specifika glukosiden de bryter ned. Exempel på glukosidaser inkluderar:

1. α-Glukosidaser: Dessa enzymer bryter ned α-glukosider, som är sockermolekyler med en α-glykosidbindning mellan sockerdelen och aglykonet. De hittas i många olika organismer, inklusive människor, där de spelar en viktig roll i nedbrytningen av kolhydrater i kosten för att ge upphov till energi.
2. β-Glukosidaser: Dessa enzymer bryter ned β-glukosider, som är sockermolekyler med en β-glykosidbindning mellan sockerdelen och aglykonet. De hittas i olika organismer, inklusive växter, där de spela en roll i att bryta ned cellväggar och försvara sig mot patogener.
3. Laktaser: Detta är ett specifikt enzym som bryter ned laktos, en disackarid bestående av glukos och galaktoz, till sina monosackarider. Människor producerar normalt laktas i mag-tarmkanalen under spädbarnsstadiet, men många individer förlorar denna förmåga när de växer upp och utvecklar en sjukdom som kallas laktosintolerans.

I allmänhet är glukosidaser viktiga enzymer i naturen, där de hjälper till att bryta ned komplexa sockermolekyler till sina monosackarider, vilket gör det möjligt för organismer att ta till sig energi och andra näringsämnen från kolhydrater.

Bence Jones protein är ett tynt protein som består av monoklonala immunoglobulin lättkedjor. Det kan påträffas i urinen hos patienter med multipel myelom, en malign tumör av plasma cells, eller i vissa andra sjukdomar där det bildas klona av plasma cells. Bence Jones protein är uppkallat efter den brittiske läkaren Henry Bence Jones som först beskrev dess förekomst i urinen 1847.

Sugar alcohol dehydrogenases (SADHs) are a group of enzymes that catalyze the reversible oxidation and reduction reactions involving sugar alcohols and their corresponding ketoses or aldoses. These enzymes play a crucial role in carbohydrate metabolism, particularly in microorganisms such as bacteria and fungi.

SADHs can be classified into two main categories based on their substrate specificity: those that act on broad-chain sugar alcohols (polyols) and those that act on short-chain sugar alcohols. The former group includes enzymes that catalyze the oxidation of polyols such as sorbitol, mannitol, and dulcitol, while the latter group includes enzymes that act on short-chain sugar alcohols such as xylitol, arabitol, and ribitol.

The reaction catalyzed by SADHs involves the transfer of a hydride ion from the substrate to an NAD(P)+ cofactor, resulting in the formation of an aldehyde or ketone group on the sugar alcohol and the reduction of the cofactor to NAD(P)H. The reverse reaction can also occur, with the reduction of an aldehyde or ketone group on a sugar to form a sugar alcohol and the oxidation of NAD(P)H to NAD(P)+.

SADHs have potential applications in biotechnology, such as in the production of biofuels and other industrial chemicals. They are also being studied for their potential role in human health, particularly in relation to the metabolism of sugar alcohols found in certain foods and beverages.

Stärkelsegelelektrofores (engelska: Starch gel electrophoresis) är en laboratorieteknik som används för att skilja och analysera proteiner baserat på deras laddning och storlek. Denna metod bygger på principen om elektrofores, där proteiner migrerar genom ett gelmatris (i detta fall stärkelsemassa) under en elektrisk potential. Proteinerna kommer att röra sig mot den motsatta laddningen av den elektriska kraften och snabbheten av migration beror på proteinernas laddning, storlek och form.

I stärkelsegelelektrofores används stärkelsemassa som gelmatris istället för de mer vanliga polyakrylamidgelen. Stärkelsemassan har en porös struktur som möjliggör separation av proteiner över ett brett storleksinterval. Efter elektroforesprocessen kan gelmatrisen färgas med specifika proteinmärkare, vilket gör det möjligt att visualisera och jämföra de separerade proteinerna.

Denna teknik har använts inom olika områden, till exempel för att undersöka genetisk variation mellan individer genom att analysera polymorfa proteiner (proteinvariationer) eller för att identifiera och karaktärisera okända proteiner i en proteinblandning.

Protein denaturering refererer til en proces hvor den sekundære, tertiære og/eller kvaternære struktur af et protein bliver ødelagt eller forandret, ofte som følge af eksponering for stærke extern kræfter eller miljøforhold. Disse kræfter kan inkludere temperatur, pH, koncentrationer af organiske opløsningmiddel, salt eller andre kemikalier. Når et protein denaturerer, bliver det normalt mindre funktionelt, da de biologisk aktive områder på proteinet ofte er skjult inde i den tertiære struktur og dermed ikke længere kan udføre deres normale opgaver. Det skal bemærkes at selvom proteinets 3D-struktur bliver forandret under denatureringen, så vil den primære struktur (den lineære sekvens af aminosyrer) typisk bevares intakt.

"Bacterial generation" is not a standard medical term, but I believe you are asking for a definition of "bacterial growth."

Bacterial growth refers to the reproduction and increase in numbers of bacterial cells over time. Bacteria typically reproduce through a process called binary fission, where a single cell divides into two identical daughter cells. This process can occur rapidly under favorable conditions, such as when there is an adequate supply of nutrients and moisture, and the temperature is within the optimal range for bacterial growth.

Bacterial growth can be measured in various ways, including by counting the number of colonies formed on a culture plate or by measuring the increase in optical density using a spectrophotometer. The rate of bacterial growth can also be affected by several factors, such as pH, moisture, temperature, and the presence of inhibitory substances like antibiotics.

It is important to note that uncontrolled bacterial growth can lead to infections and other health problems, making it essential to maintain good hygiene practices and take appropriate measures to prevent bacterial contamination and proliferation.

"Amidohydrolase" er en klasse enzymer som katalyserer hydrolysen av amider, inkludert peptidbindinger. Disse enzymene spiller en viktig rolle i mange biologiske prosesser, for eksempel proteinnedbryting og syntese av små molekyler. Amidohydrolaser inneholder ofte et aktivt center med en metalion som katalyserer nedbrytingen av amiden til en karboxylsyre og en amin.

Acetylglukosaminidas är ett enzym som bryter ned komplexa kolhydrater, såsom glykoproteiner och glykolipider. Det specificerar sig för en undergrupp av dessa molekyler som kallas N-acetylglukosamin (GlcNAc).

Det finns två huvudsakliga typer av acetylglukosaminidas: bakteriella och mammala. Bakteriella acetylglukosaminidas förekommer hos vissa bakterier och används för att bryta ned komplexa kolhydrater i miljön, medan mammala acetylglukosaminidas finns hos däggdjur och är involverade i olika cellulära processer som cellytaners omformning, signalering och proteinklyvning.

Mänskliga acetylglukosaminidas katalyserar reaktionen där en GlcNAc-rest av en glykoprotein eller glykolipid klipps bort, vilket leder till att kolhydratkedjan förkortas. Det finns två huvudsakliga former av mänskligt acetylglukosaminidas: N-acetylglukosaminidas A och B. Dessa enzymer skiljer sig åt i sin substratspecificitet och subcellulära lokalisation.

N-acetylglukosaminidas A, som kodas av genen GNS, är ett lysosomalt enzym som bryter ned N-länkade glykoproteiner i lysosomen. Mutationer i GNS kan leda till den ovanliga sjukdomen lysozymaltäppesjukan (MLD), som kännetecknas av en progressiv neurologisk nedgång och tidig död.

N-acetylglukosaminidas B, som kodas av genen NAGA, är ett icke-lysosomalt enzym som finns i cytoplasman och mitokondrierna. Det bryter ned O-länkade glykoproteiner, glykolipider och keratan sulfatproteoglykaner. Mutationer i NAGA kan leda till den ovanliga sjukdomen Schindlers sjukdom, som kännetecknas av en progressiv neurologisk nedgång, skelettförändringar och tidig död.

Den underkäksspottkörteln, även känd som submandibulärt gland, är en av de tre parvisa paren spottkörtlarna hos människor. Den underkäksspottkörteln är belägen i underkäken och producerar saliv som hjälper till att smida maten och underlätta sväljningen. Saliven innehåller enzymer som börjar nedbryta kolhydraterna i maten redan i munhålan.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

'Geotrichum' är ett släkte av svampar som tillhör divisionen Ascomycota. Den mest förekommande arten inom släktet är Geotrichum candidum, som är en opportunistisk patogen hos människor och kan orsaka lung- och hudinfektioner. Svampen förekommer vanligtvis i naturen på växter, jord och vatten, men kan även kolonisera mänskliga slemhinnor utan att orsaka sjukdom. Microsporum gyseum är en annan art inom släktet som kan orsaka hud- och nagelsjukdomar hos människor.

Oxidation-reduction, också känt som redoxreaktioner, är en process där elektroner överförs från ett molekyl eller jon till ett annat. Det består av två delprocesser: oxidation och reduction.

Oxidation definieras som förlusten av elektroner eller ökning av oxidationstallet hos ett atom eller molekyler. Reduction är motsatsen, där det finns en vinst av elektroner eller minskning av oxidationstalet hos ett atom eller molekyler.

I allmänhet är oxidationen kopplad till en ökning i oxidationsgraden och reductionen med en minskning i oxidationsgraden. Detta kan illustreras genom följande exempel:

2Na (s) + Cl2 (g) -> 2NaCl (s)

I denna reaktion är natrium (Na) oxiderat, eftersom det förlorar en elektron och bildar Na+. Chlor (Cl2) är reducerat, eftersom det vinner elektroner och bildar Cl-. Detta visar hur oxidation och reduction sker samtidigt i samma reaktion, vilket kallas en redoxreaktion.

I'm sorry for the confusion, but "Alpha-Amylaser" is not a recognized medical term or a type of laser used in medicine. Alpha-amylase is an enzyme that breaks down complex carbohydrates into simple sugars during digestion. If you have any questions about medical conditions, treatments, or other health-related topics, I'd be happy to help you with those!

Oxidoreduktaser är ett samlingsnamn för en grupp enzymer som katalyserar o oxidations-reduktionsreaktioner, där elektroner överförs från ett ämne (donator) till ett annat (acceptor). I dessa reaktioner ändras donatorns oxidationstal medan acceptorns oxidationstal minskar. Oxidoreduktaser delas in i olika klasser baserat på de aktiva centra där elektronöverföringen sker, till exempel:

1. Oxidas (EC 1) - använder molekylär syre som acceptor
2. Dehydrogenaser (EC 1.1) - överför väteatomer mellan substrat och NAD+/NADP+ eller FAD
3. Reduktaoser (EC 1.2) - använder kemiska reduktanter som acceptorer
4. Oxidoreduktaser som överför elektroner till metalljoner (EC 1.16-1.19)

Oxidoreduktaserna är viktiga för cellens energiproduktion, metabolism och homeostas.

'Adsorption' är en medicinsk term som refererar till processen där molekyler, joner eller gaser fysiskt adsorberas (och i vissa fall kemiskt binds) till ytan på ett material, ofta ett fast ämne. Det skiljer sig från absorption, vilket istället är när substanser tar upp varandra i en lösning eller i en gasform. Adsorption kan ha betydelse inom områden som medicinsk teknik, farmakologi och toxikologi.

Exempelvis kan adsorption användas för att rena blod genom att fysiskt adsorbera skadliga substanser till en speciell typ av material, såsom aktivt kol eller jonbytare. Detta är vanligt i behandlingar av bl a kemoterapi-relaterade biverkningar och förgiftningar.

Acetabularia är ett släkte av grönalger som tillhör familjen Acetabulariaceae. Denna enocellulära algen har en stor, klockliknande cellkropp (capitulum) med en lång, trådliknande fot (stipes). Capitulum innehåller ett antal små, skålformiga utskott (acetabula), som används för att fånga och absorbera näringsämnen. Acetabularia är känd för sin förmåga att regenerera efter att ha skadats eller delats i två delar. Den kan också fungera som ett modellorganism för studier av celldifferentiering, cellcykeln och proteinsyntes.

Enzyminduktion är ett fenomen där aktiviteten hos en viss typ av enzymer ökar som svar på exponering för en inducerande substans. Detta sker genom att induceringsmedlet påverkar genuttrycket och/eller stabiliteten hos det enzym du vill studera, vilket leder till en ökad syntes av enzymproteinet och därmed en högre aktivitet.

Denna process är särskilt välstuderad inom farmakologi, där vissa läkemedel kan fungera som inducerande substanser för leverenzymer som metaboliserar dem själva eller andra läkemedel. Detta kan leda till en ökad nedbrytning och eliminering av både det inducerande läkemedlet och andra läkemedel som metaboliseras av samma enzym, vilket kan ha kliniskt signifikanta konsekvenser.

Exempel på vanliga enzymer som kan undergå induktion inkluderar cytochrom P450-enzymer (CYP) i levern, som är involverade i oxidativ metabolism av många läkemedel och toxiner. Andra exempel på enzymer som kan undergå induktion är glukuronosyltransferaser (UGT), sulfotransferaser (SULT) och N-acetyltransferaser (NAT).

I medicinsk kontext är det viktigt att vara medveten om möjligheten av enzyminduktion när man skapar behandlingsplaner för patienter som tar flera läkemedel samtidigt, eftersom det kan påverka farmakokinetiken och farmakodynamiken hos de aktiva substanserna.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

Pektin är ett komplext kolhydrat som förekommer naturligt i växter, särskilt i frukt och grönsaker. Det består huvudsakligen av polymerer av galakturonsyra som är kopplade till varandra med esterbindningar.

I medicinsk kontext kan pektin användas som en lindring vid diarré, eftersom det har förmågan att bilda ett geléartat material i tarmarna när det kommer i kontakt med vatten. Detta hjälper till att bromsa avföringens hastighet och öka stolsupplagret, vilket kan vara användbart för personer som lider av akut eller kronisk diarré.

Pektin förekommer ofta i form av pulver eller tabletter och kan tas oralt. Det är vanligen väl tolererat, men kan i sällsynta fall orsaka biverkningar som flatulens och magont.

I medicinen, betyder fraktionering ofta något som är delat upp i mindre delar eller komponenter. Ett exempel är "blodfraktionering", vilket innebär att blodet delas upp i olika beståndsdelar, till exempel plasma, thrombocyter och erytrocyter (röda blodkroppar).

Ett annat exempel är "fraktionerad behandling", vilket innebär att en behandling delas upp i flera mindre doser istället för att ges i en enda stor dos. Detta kan användas för att minska biverkningar eller öka effektiviteten av en viss behandling.

'Kristallisering' er en begrep i medisinen som refererer til dannelse av fast, regelmessig oppbygd materiale (et kristall) i en væske eller i et legeme. Denne prosessen skjer når stoffer som normalt er opløst i en væske, nås en koncentrasjon der de ikke lenger kan forbli i opløsning under de aktuelle temperatur- og trykkondisjonene. I stedet vil de starte å forme kristaller som sedimenterer ut av løsningen.

I medisinen kan kristallisering forekomme under ugunstige omstendigheter, for eksempel når en væske med høy koncentrasjon av opløste stoffer ikke kan draines fra et legemeområde. Dette kan føre til dannelse av kristaller i det berørte området, som kan være smertefulle eller skade veskelappene. Et eksempel på dette er gikt, en sykdom der karakteriseres av kristallisering av urinsyren (urat) i leddens synovialvæske og leddampe.

Kristallisering kan også forekomme som en bivirkning til behandling med visse lægemidler, for eksempel når et lægemiddel ikke fullstendig løses i kroppen og stoffer derfor begynner å kristallisere. Dette kan føre til bivirkninger som smerte, inflammasjon eller skader på veskelappene.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

Masspektrometri är en analytisk teknik som används för att bestämma massan och relativa mängden av molekyler eller joner i en provblandning genom att mäta deras massa-till-laddning (m/z) förhållande.

I masspektrometri separeras jonerna baserat på deras differentiella acceleration i ett elektriskt fält, som är relaterad till deras massa-till-laddning (m/z) förhållande. Därefter detekteras och räknas antalet joner med olika m/z värden upp, vilket ger upphov till ett masspektrum som visar relativa intensiteterna av de joner som har detekterats i förhållande till deras m/z värden.

Masspektrometri används inom en rad olika områden, såsom kemisk analys, biologisk forskning, miljöanalys och forensisk vetenskap, för att identifiera och cuantifiera olika substanser i komplexa blandningar.

Arylsulfataser är ett enzymkomplex bestående av flera enzymer som katalyserar nedbrytningen av svavelestrar i kroppen. Det finns olika typer av arylsulfataser, men de två mest studerade är Arylsulfatase A och Arylsulfatase B.

Arylsulfatase A, även känt som N-acetylgalaktosamin-4-sulfatas, bryter ned svälvsterrar av sulfaterad galaktosamin i kroppen. Detta enzym är viktigt för normal funktion hos celler i hjärnan och nerverna. Mutationer i genen som kodar för Arylsulfatase A kan leda till ett sjukdomstillstånd kallat metachromatisk leukodystrofi (MLD), som är en ärftlig neurologisk störning som orsakas av en nedsatt förmåga att bryta ned svälvsterrar.

Arylsulfatase B, även känt som iduronat-2-sulfatas, bryter ned svälvsterrar av sulfaterad iduronid i kroppen. Detta enzym är viktigt för normal funktion hos celler i skelettet och lederna. Mutationer i genen som kodar för Arylsulfatase B kan leda till ett sjukdomstillstånd kallat mucopolysackidos typ II (MPS II), även känt som Hunter syndrom, som är en ärftlig långsam progressive sjukdom som orsakas av en nedsatt förmåga att bryta ned svälvsterrar.

'EDTA' står för Etiylendiamintetraessigsyran och är en organisk syras salt som används inom medicinen, bland annat som ett kärlvidgande medel vid behandling av hyperkalcemi (förhöjda värden av kalcium i blodet) samt för att binde tungmetaller och andra toxiska substanser i blodomloppet. EDTA används också som konserveringsmedel inom laboratoriemedicinen för att förhindra oxidation av blodprover.

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

Streptomyces är ett släkte av grampositiva, strikt aeroba bakterier som tillhör ordningen Actinomycetales. Dessa bakterier förekommer naturligt i jord och vattenmiljöer och är kända för sin förmåga att producera en rad olika antibiotika och andra bioaktiva metaboliter. Streptomyces-arterna har ett komplext morfologi med en mycelieliknande växtform som består av långa, trådliknande hyfer som delas upp i kortare segment, så kallade sporangier. Från dessa sporangier bildas sporer som kan sprida sig och kolonisera nya miljöer. Streptomyces-arterna spelar en viktig roll inom medicinen då de producerar ett stort antal antibiotika, såsom streptomycin, tetracyclin och neomycin, som används för behandling av olika bakteriella infektioner.

Polyporaceae är en familj av svampar inom ordningen Polyporales. Denna familj består av ifrågasatta och polyfyletiska taxa, men de flesta arterna är bredförgrenade basidiesvampar som producerar fruktkroppar i form av koner, skivor eller rör. Flera arter inom Polyporaceae lever som parasiter på träda och andra växter, medan andra lever som saprofyter på dött ved. Några kända släkten inom familjen är Polyporus, Trametes och Fomes.

Posttranslational protein modification (PTMP) refererar till den process där proteiner modifieras efter att de har syntetiserats och fällts ut från ribosomen under translationen. Detta inkluderar en mängd olika typer av kemiska modifikationer som påverkar proteinernas funktion, stabilitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inuti eller utanför cellen.

Exempel på vanliga posttranslationella proteinmodifieringar är:

1. Fosforylering: Läggning av en fosfatgrupp till serin, treonin eller tyrosin residyer i proteinet. Denna modifikation kan aktivera eller inaktivera enzymer och signalproteiner.
2. Glykosylering: Läggning av en eller flera sockergrupper (oligosackarider) till asparagin, serin eller treonin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka proteinets stabilitet, lokalisation och förmåga att interagera med andra molekyler.
3. Ubiquitinering: Läggning av en ubiquitinmolekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan markera protein för nedbrytning av proteasomen eller påverka protein-proteininteraktioner.
4. Sumoylering: Läggning av en SUMO (Small Ubiquitin-like Modifier) molekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och signaltransduktion.
5. Metylering: Läggning av en metylgrupp till lysin eller arginin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka protein-DNA-interaktioner och epigenetiska regleringar.
6. Acetylering: Läggning av en acetylgrupp till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och chromatinstruktur.

Dessa posttranslationala modifieringar spelar en viktig roll i cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, apoptos och immunförsvar. Dysreglering av dessa modifieringar kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Immunosorptionstechniken är metoder för att separera och koncentrera specifika proteiner, antikroppar eller andra molekyler genom att utnyttja deras förmåga att binda till antikroppar. Detta görs vanligtvis med hjälp av en kolonn fylld med immobiliserade antikroppar som är specifika för det målproteinet eller molekylen.

I ett typiskt immunosorptionsförlopp passeras en lösning av den biologiska provkällan (t.ex. plasma, serum eller cellkultursupernatant) genom kolonnen. Målproteinet binds till de immobiliserade antikropparna medan andra proteiner och icke-relaterade molekyler fortsätter att flöda igenom kolonnen. Efter detta tvättas kolonnen för att avlägsna icke-bindande substanser, varefter målproteinet kan elueras (frisättas) från kolonnen med en lämplig bufferlösning.

Immunosorptionstechniker används inom flera områden, till exempel för att renodla antikroppar eller andra proteiner för forskningsändamål, för att behandla patienter med specifika sjukdomstillstånd (t.ex. immunadsorption vid autoimmuna sjukdomar) och för att detektera spår av specifika molekyler i komplexa biologiska prov.

DNA-sekvensanalys är en metod inom genetiken och bioinformatiken som används för att bestämma den exakta ordningsföljden (sekvensen) av nukleotider (baser) i en DNA-molekyl. Genom att undersöka och jämföra dessa sekvenser kan man få information om individens genetiska make-up, evolutionära härstamning och samband med olika arvsbundna sjukdomar eller andra genetiska egenskaper. DNA-sekvensanalys används också för att identifiera mikroorganismer såsom bakterier och virus genom att jämföra deras genetiska sekvenser med kända exemplar i databaser.

Sulfatas är ett enzym som bryter ned sulfatgrupper från specifika substrat, vilket ofta är en del av cellers biokemi. Det finns olika typer av sulfataser som har olika funktioner i kroppen. Till exempel kan en viss typ av sulfatas hjälpa till att bryta ned glykosaminoglykaner, en typ av komplex kolhydrat som finns i extracellulär matris. Nedsättningar i sulfataseraktivitet kan leda till olika ärftliga sjukdomar, såsom mucopolysackaridoser och andra lysosomala lagringssjukdomar.

Ultrafiltrering är en typ av membranfiltrering som skiljer vätska från olika stora molekyler och partiklar genom att utsätta en lösning till ett högt hydrostatiskt tryck över ett semipermeabelt membran. Membranet låter passera vatten och små molekyler, medan större molekyler och partiklar stoppas.

I medicinsk kontext används ultrafiltrering ofta som en dialysbehandlingsteknik för patienter med njurssjukdomar, där den hjälper till att rena blodet från skadliga substanser och överskott av vatten. Den kan också användas under operationer för att kontrollera vätskebalansen och reducera svullnad.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

'Thermus' är ett släkte av extremofila bakterier som först upptäcktes i termala källor i Yellowstone nationalpark i USA. Dessa bakterier är kända för sin förmåga att trivas vid mycket höga temperaturer, upp till 70-80°C, och kan hitta i andra extrem miljöer som marina hydrotermiska ventilationsöppningar. 'Thermus' bakterier är också kända för att producera ett enzym kallat Taq-polymeras, som används flitigt inom molekylärbiologi för att amplifiera DNA-sekvenser genom PCR (polymeraskedjereaktion).

Penicillin är ett beta-laktamantibiotikum som produceras naturligt från svampen Penicillium och är känt för sin förmåga att döda eller hämma tillväxten hos många bakterier genom att störa deras celldelning. Det gör detta genom att binda till och inhibera enzymet penicillinbindande proteiner (PBP) i bakteriens cellvägg, vilket resulterar i oregelbunden celleväxt och slutligen celldöd.

Penicilliner delas vanligtvis in i flera undergrupper baserat på deras kemiska struktur och spektrum av antibakteriell aktivitet, inklusive penicillin G, penicillin V, ampicillin, amoxicillin och flere andra. Dessa antibiotika används vanligtvis för att behandla en bred skala av infektioner orsakade av grampositiva och gramnegativa bakterier.

Det är viktigt att notera att överanvändning eller felaktig användning av penicillin kan leda till resistens hos bakterier, vilket gör att det blir svårare att behandla infektioner som orsakas av dessa bakterier.

'Physarum' är ett släkte i protozoan gruppen Myxomycetes, även kända som slime molds. Dessa organismers levnadscykel innefattar både en encellig och en flercellig fas. I den flercelliga fasen bildar de plaskliknande strukturer som rör sig runt på underlaget i jakt på föda, ofta bestående av svampar, bakterier och andra små organismer. 'Physarum' är intressant för forskare på grund av dess unika former av lära och minne, trots att det saknar ett centralt nervsystem.

Mannosyl-glykoprotein-endo-beta-N-acetylglukosaminidas är ett enzym som bryter ner komplexa sockergrupper (oligosackarider) som finns på ytan av vissa proteiner (glykoproteiner).

Specifikt bryter det ner en speciell typ av sockerstruktur som kallas N-linked glykaner, genom att klippa sönder en specifik bindning mellan två sockermolekyler, nämligen mellan mannosa och N-acetylglukosamin. Detta enzym är viktigt för celldelningen och proteinkvalitetskontrollen i eukaryota celler.

'Xylella' är ett släkte av bakterier som tillhör familjen Xanthomonadaceae. Dessa bakterier orsakar sjukdomar hos växter, framförallt i medelhavsområdet och södra Europa. De kan angripa en rad olika värdväxter, inklusive olivträd, citrusfrukter, druvor och andra träd- och buskarter. Sjukdomen som orsakas av Xylella fastidiosa kallas ofta "Olivträdsbakterios", och kan leda till allvarliga skador på växterna och i värsta fall döda dem. Symptomen på sjukdomen inkluderar ljusrödgul eller vit färgförändring av bladen, nedsatt tillväxt och till slut död av plantan. Xylella-bakterier sprids främst genom små insekter som suger på växternas sav, men kan också spridas via planteringar och redskap.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

"Cirkulär dikroism" är en optisk egenskap hos vissa substanser, där de visar olika absorptionsnivåer för höger- och vänstercirkulära polariserat ljus. Detta orsakas av asymmetri i molekyler som innehåller kirala centrum. Cirkulär dikroism används ofta inom spektroskopi för att undersöka kiralitet hos organiska molekyler och biologiska makromolekyler, såsom proteiner och DNA. Det kan också användas för att detektera spårämnen i kriminalteknik och för att studera strukturen hos material i fysikalisk kemi.

Sulfhydrylgrupper, även kända som tioler, är en organisk funktionell grupp med formeln -SH. En sulfhydrylförening är en molekyl som innehåller en sådan grupp. De förekommer naturligt i proteiner och några vitaminer, och har viktiga roller i biokemi, till exempel som kofaktorer i enzymer eller som antioxidanter.

Exempel på sulfhydrylföreningar inkluderar aminosyran cystein och det reducerade formerna av glutation och lipoinsyra. Dessa föreningar kan delta i reaktioner som involverar oxidation-reduktion, där de kan ge upp ett elektronpar och bli oxiderade till disulfidbryggor (-S-S-) eller andra former av svavelhaltiga föreningar.

'Rengöringsmedel' är ett samlingsbegrepp för produkter som används för att rengöra och desinficera olika ytor, redskap och utrustningar. Det kan exempelvis vara rengöringsmedel för hushållsbruk såsom tvättmedel, diskmedel och skönjningsmedel, men även produkter som används inom medicinska sammanhang såsom desinfektionsmedel, antiseptiska medel och steriliseringsmedel.

Rengöringsmedlen innehåller ofta kemiska ämnen som bryter ner eller avlägsnar smuts, fett, skador och mikroorganismer som bakterier, svampar och virus. Vissa rengöringsmedel är specialdesignade för att hantera vissa typer av smuts eller miljöer, till exempel rengöringsmedel för kontaktskirmar, optiska linser eller elektronisk utrustning.

Det är viktigt att använda rätt typ av rengöringsmedel för varje situation och följa anvisningarna på produktet för att garantera effektivitet och undvika skador på ytan eller utrustningen.

'Aspergillus niger' er en art av svamp som tilhører slæktet Aspergillus. Den er en kommensal skjoldsvamp som forekommer i naturen, og kan f.eks. fins i jord, luft, planter og fødevarer.

Aspergillus niger er kendt for sin sort eller mørkegrå koloni-farve, hvilket skyldes produktionen af melaninpigment. Denne svamp kan producere en række forskellige enzymer og metabolitter, herunder kalciumsulfat (også kendt som gips) og syre. Nogle stammer af Aspergillus niger kan også producere giftstoffer kaldet mykotoxiner, men dette er ikke typisk for alle stammer.

Aspergillus niger kan i sjeldene tilfælde være årsag til sygdom hos mennesker, særligt hvis svampen kommer ind i lungerne, f.eks. ved inhalation af sporer. Dette kan resultere i en infektion kaldet invasiv aspergillose, som kan være livstruende for immunforsvækkede personer.

Desuden kan Aspergillus niger forårsage en ikke-invasionær lungeinfektion kaldet allergisk bronkopulmonalis aspergillose hos visse patienter med forgrund for astma, cystisk fibrose eller andre luftvejssygdomme.

Isofluran är ett syntetiskt, generellt användt inhalationsanestetikum, som primärt används under kirurgiska ingrepp. Det är en vätska vid rumstemperatur och har en söt doft. Isofluran verkar främst på GABA-A-receptorer i centrala nervsystemet och orsakar nedsatt medvetande, muskelrelaxation och smärtlindring.

Isofluran är lättlösligt i fett och har en snabb induktion och recoverytid jämfört med andra inhalationsanestetika. Det används ofta tillsammans med läkemedel som orsakar muskelrelaxation, eftersom isofluran inte ger fullständig muskelrelaxation vid vanliga koncentrationer.

Isofluran är ett mycket säkrare anestetikum än tidigare använda ämnen som eter och kloroform, men det kan orsaka hypotension, sänkt hjärtfrekvens och andningsdepression vid högre koncentrationer. I sjukvården används isofluran ofta i kombination med syre och andra gaser som till exempel nitroxid för att minska biverkningarna.

Deoxyribonuclease (DNase) er ein type av nukleas-enzym som spesifikt degraderer Deoxyribonukleinsyre (DNA). DNasen klipper DNA-strengene i små, enkle deoxiribonukleotider ved å hydrolyserer fosfodiesterbindinger i DNA-molekylet. Dette er viktig for cellene sine normala funksjoner, såvel som for nedbrytningen av DNA i døde eller sterke celler. Det finnes mange forskjellige typer av DNaser, og de kan ha forskjellige substratspecifisitet og regulering mekanisme.

Radioimmunanalyse (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att kvantifiera koncentrationen av ett specifikt protein i en biologisk provprov. I allmänhet involverar RIA följande steg:

1. Förbereda en standardkurva med kända koncentrationer av det målprotein som ska mätas, tillsammans med en fast koncentration av en radioaktivt märkt antikropp (eller omvänt, ett radioaktivt märkt antigen).
2. Extraktion och förberedelse av det okända provet som innehåller målproteinet.
3. Lägg till en konstant koncentration av den radioaktiva markören (antikropp eller antigen) i både standardkurvan och provet.
4. Låt systemet nå jämvikt, så att det radioaktiva markören binds till målproteinet i både standardkurvan och provet.
5. Separera de fria markörerna från de bundna komplexen, vanligtvis genom centrifugation eller filtrering.
6. Mäta den radioaktiva signalen i varje separerat fritt markör-provet och bundet markör-protein-provet.
7. Använd standardkurvan för att korrelera den mätta radioaktiva signalen till en koncentration av målproteinet i provet.

Radioimmunanalys används ofta inom klinisk forskning och medicinsk diagnostik för att uppskatta koncentrationer av olika hormoner, vitaminer, droger, nukleotider, aminosyror och andra biologiskt aktiva molekyler i blod, urin eller andra kroppsfluider.

"Cellulitis" är en medicinsk term som refererar till en infektion i det djupa hudlagret och underliggande vävnad, oftast orsakad av bakterier. De flesta vanliga orsakarna är Streptococcus pyogenes och Staphylococcus aureus. Cellulitis visar sig ofta som en ömsom varm, ömsom kall, röd, svullen, smärtsam yta på huden som expanderar över tid. Andra symptom kan inkludera feber, trötthet och allmän sjukdomskänsla. Behandlingen består vanligen av antibiotika för att bekämpa infektionen.

Papain är ett enzym som utvinns från latexsaften hos papayafrukten (Carica papaya). Det tillhör proteaserna, en grupp enzymer som bryter ner proteiner i mindre peptidfragment eller enskilda aminosyror. Papain är specifikt ett cysteinproteas, vilket betyder att det innehåller en svavelhaltig aminosyra, cystein, i sin aktiva sida som är involverad i katalysen av proteinklyvningen.

Papain har historiskt använts inom medicinen för att behandla diverse tillstånd, såsom sår och sår, inflammationer, och för att bryta ner nekrotisk (död) vävnad. Det har också använts som ett digestivt enzym för att underlätta proteinabsorptionen hos personer med mag-tarmsjukdomar eller efter bukkirurgi. I dag används papain mestadels kommersiellt inom livsmedelsindustrin som ett klistret, klarninggrediens eller för att behandla protein i läskedrycker och öl.

'Odlingsmedia' refererar till de näringsriktade material som används för att odla växter utan jord, ofta i kontrollerade miljöer såsom laboratorier, växthus eller inom hydrokultur. Odlingsmedier kan vara flytande eller fasta och innehåller vanligtvis en näringslösning med blandad sammansättning av vatten, näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för växternas tillväxt och utveckling. Andra komponenter som kan ingå i odlingsmedier är hormoner, vitaminer och buffertämnen för att hjälpa till att reglera pH-värdet.

Det finns olika typer av odlingsmedia beroende på vilken typ av växt som ska odlas och i vilket syfte. Några exempel är:

1. Agarplattor: De flesta mikrobiella kulturer odlas på agarplattor, en fast medium gjord av en geléartad substans framställd från alger eller svampar. Agaren innehåller näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för att underhålla bakterier och svampar.

2. Hydroponisk medium: Detta är ett icke-jordbaserat system där växternas rötter placeras direkt i en näringsrik lösning som cirkulerar kontinuerligt genom systemet. Exempel på hydroponiska medier inkluderar perlitet, vermiculit, lavarock och kokosfiber.

3. Aeroponisk medium: I ett aeroponiskt system sprutas växternas rötter kontinuerligt med en fin dimma av näringsrik lösning i luften. Detta ger växterna en mycket syresatt rotmiljö och möjliggör snabbare tillväxt än traditionella jordbaserade system.

4. Koibaserad medium: I detta system odlas växter i ett substrat av kokosnötsskal, som är en hållbar och ekologisk alternativ till torv. Kokosnötsfibern har god vattenhållande förmåga och är rik på näringsämnen.

5. Torvbaserad medium: Torv är ett vanligt medium för odling av små plantor och frön. Det är en organisk substans som härstammar från torvmossor och har god vattenhållande förmåga och luftgenomsläppning.

6. Fast medium: I detta system planteras växterna i ett fast medium, till exempel sand, grus eller lera. Detta ger växterna en stabil struktur att växa i och förhindrar att de faller över.

'Skallerormsgifter' refererer til de giftstoffer som findes i slanger af skillerorms-familien (Elapidae), der inkluderer kendte arter som cobra, mamba og koraldjævle. Disse gifte er overvejende neurotoxiner, hvilket betyder at de specifikt påvirker nervesystemet. De kan forårsage symptomer som svimmelhed, synsforstyrrelser, muskelsvaghed og i værste fald lammelse, indtrængen i åndedrætsmusklerne og død. Symptomerne og alvorligheden af en skallerormsbidt depends på flere faktorer, herunder type af slange, mængden af gift som blev injiceret og stedet for bidtet.

Organspecificitet (også kendt som organotropisme) er et begreb inden for patologi og immunologi, der refererer til den evne, som visse sygdomme, især cancer, har til at sprede sig specifikt til bestemte organer i kroppen. Dette skyldes ofte, at kræftcellerne udtrykker bestemte molekyler, som de kan binde til på overfladen af specifikke celler i det pågældende organ. På denne måde kan kræftcellerne invadere og kolonisere dette organ mere effektivt end andre dele af kroppen. Organspecificitet kan også have en betydning inden for immunologi, hvor visse immunresponser er specifikt rettet mod bestemte organer i kroppen.

I en medicinsk kontext refererar profiliners till en grupp av enzymer som spelar en viktig roll i cellens cytoskelett, särskilt inom aktinfilamentas uppbyggnad och reorganisering. Profiliner binder till aktinmonomerer och fungerar som nukleationsfaktorer, vilket underlättar polymerisationen av aktin till filament. De kan också interagera med andra proteiner och delta i signaltransduktionsvägar relaterade till cellens rörelse och form.

Lektiner är proteiner eller glykoproteiner som förekommer naturligt i många levande organismer, inklusive växter, djur och mikroorganismer. De har förmågan att binda specifikt till kolhydrater på cellytan hos andra celler. Lektinernas funktion kan variera beroende på vilket organism de kommer ifrån, men de kan exempelvis spela en roll i immunförsvaret, blodkoaguleringen och celldelningen.

I vissa fall kan lektiner också ha toxiska effekter på människor och djur. När vi ätter vissa typer av växter eller frön som innehåller höga nivåer av lektiner, kan det leda till symptom som magkramper, diarré och i värsta fall även andningssvårigheter. Därför rekommenderas det att tillaga vissa sorters frön och bönor noggrant innan de ätas, för att neutralisera lektinerna och minska risken för biverkningar.

Deuteromycota, även känt som Deuteromycetes eller Fungi Imperfecti, är en äldre och numera föråldrad taxonomisk grupp inom svamparna. Den användes för att klassificera svampar som saknade en sexuell reproduktionscykel och därmed även den typiska ascosfären eller basidiesfären hos andra svampgrupper.

Idag är det vanligare att använda sig av molekylärfylogenetiska metoder för att bestämma svamparnas släktskap, och Deuteromycota har därför blivit en parafyletisk grupp som inte längre anses vara giltig. Många av de svampar som tidigare ingick i Deuteromycota har istället placerats i andra taxonomiska grupper baserat på deras molekylära egenskaper och släktskap.

Exempel på svampar som tidigare ingick i Deuteromycota är många mögelsvampar, såsom *Penicillium* och *Aspergillus*, samt vissa gisselsvampar, såsom *Oidium* och *Erysiphe*.

Kymotrypsinogen är ett proenzym, även kallat zymogen, som när det aktiveras blir enzymet kymotrypsin. Kymotrypsinogen produceras i bukspottkörteln och utsöndras tillsammans med andra digestiva enzymer till tolvfingertarmen där det lagras i den så kallade pankreassaften. När matintaget når tolvfingertarmen aktiveras kymotrypsinogent genom att proteolytiska enzymer som trypsin klipper bort ett peptidbindning och frigör därmed den aktiva delen av enzymet, kymotrypsin.

Kymotrypsin är ett proteolytiskt enzym, vilket betyder att det bryter ned proteiner till mindre peptider och enskilda aminosyror genom att klyva peptidbindningar. Kymotrypsin är specifikt för hydrofoba aminosyror som tyrosin, tryptofan och fenylalanin. Det används också inom medicinsk forskning och diagnostik.

Glutathion-S-transfereaser (GST) er en type enzym, som hjælper med at afbrydegiftene i kroppen. De gør dette ved at forbinde giftstofferne med et tripeptid kaldet glutation, der er dannet af aminosyrerne cystein, glutaminsyre og glycin. Dette dannes en mindre toksisk forbindelse, som kan fjernes fra kroppen mere let. GSTs findes i mange forskellige arter, herunder mennesker, og de er især koncentreret i leveren, lungerne og nyrerne. Der findes flere forskellige typer af GSTs, hver med en specifik rolle i at neutralisere bestemte slags gifte.

Tillväxtfaktorer, cytokiner, hormoner och andra signalmolekyler som utvinns från kultiverade celler eller vävnader kallas vanligen för vävnadsextrakt. Dessa extrakter används ofta inom forskning för att studera celldifferentiering, celldelning och andra cellulära processer. Vävnadsextrakt kan till exempel utvinnas från benmärg, lever, hjärna eller annan vävnad beroende på vilka substanser som är intressanta att studera. Det är viktigt att notera att metoden för extraktionsprocessen kan påverka vilka substanser som kommer att finnas med i det slutliga extrakten och hur aktiva de är.

'Virusproteiner' refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin replikasjonsprosess og forårsage infeksjon i værtsorganismen. Disse proteinet kan inkludere strukturelle proteiner, som utgjør kapsiden eller membranen til viruset, og ikke-strukturelle proteiner, som involveres i regulering av virusets replikasjon og infeksjonsprosess.

Strukturelle proteiner kan inkludere:

* Kapsidproteiner: disse er proteiner som utgjør den proteinhylle som omger viruses genetiske materiale. De kan være formet som en helix, som hos bakteriofager, eller som en ikosaeder, som hos mange arter av RNA- og DNA-viruser.
* Membranproteiner: disse proteinet er inkorporert i lipidmembranen til de enkle- eller doppelstrands RNA-viruser som koronavirus og flavivirus. Disse proteinet kan være involvert i sammensetningen av membranen, infeksjonen av værtscellen, og/eller frigjøringen av nyproducerte virusher.

Ikke-strukturelle proteiner kan inkludere:

* Replikasjonsproteiner: disse er nødvendige for replikasjonen av virusets genetiske materiale og kan være enzymer som revers transkriptase, RNA-polymerase eller ligase.
* Regulatoriske proteiner: disse proteinet kan regulere aktiviteten til andre virusproteiner eller værtsorganismens celler for å øke viruses evne til å replikere seg og spre seg.

I allmennhet er virusproteinene spesifikke for hvert individuelt virus og kan være mål for antivirale terapier eller vaccineutvikling.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

Polygalakturonase (PG) er ein type av enzym som bryter ned pektin, et kompleks kjemisk forbindelse som forekommer i cell walls i planter. PG ser specifikt på polygalakturonan, ein del av pektin strukturen som består av en lineær kjenekte av galakturonsyre molekyler. Dette enzymet spiller en viktig rolle i en rekke fysiologiske prosesser, blant annet fruktmodning og plantevekst.

'Alcaligenes' är ett släkte av gramnegativa, aeroba stavformade bakterier som normalt förekommer i naturen, såsom i jord, vatten och luft. Några arter av Alcaligenes kan också kolonisera människans tarmflora. Dessa bakterier är kända för sin flexibilitet vad gäller näringsintag och kan grova ut en rad olika organiska föreningar som kolhydrater, aminosyror och fettsyror som energikälla. Släktet Alcaligenes innehåller ett antal arter, däribland A. faecalis och A. xylosoxidans, vilka kan vara opportunistiska patogener hos människor, särskilt hos immunosupprimerade individer. De kan orsaka en rad infektioner, till exempel urinvägsinfektioner, lunginflammation och blodförgiftning.

'Agaricus' er en slags svamp som tilhører familien Agaricaceae i ordnen Agaricales. Denne gruppen inkluderer mange spiselige og giftige arter, herunder den almindeligste champignon, Agaricus bisporus. Disse svampe kendes typisk ved deres hvide eller brune hat, som ofte har en central knop i midten, og deres hvide, fleksible stilke. Sporene er typisk rosa eller brune. Mange arter af Agaricus vokser i græsarealer, mens andre findes i skove eller på jord. Det er viktig å være forsikret om at du har den riktige art før du spiser en Agaricus-svamp, da noen arter kan være giftige.

Cytokrom c är ett proteinskt enzymsystem som deltar i cellandningen, eller celldygnaden, i mitochondrier. Det består av en hemgrupp och två proteinkedjor och har en viktig roll i den elektrontransportkedjan där det hjälper till att generera energi i form av ATP (Adenosintrifosfat). Cytokrom c kan även vara involverat i apoptos, eller programmerad celldöd. Det är lokaliserat i mitochondriernas intermembranrum och har en molekylvikt på cirka 12 kDa.

Proteinbiosyntese er den biokjemiske proces, hvor levende celler syntetiserer proteiner baseret på informationen i DNA-molekylet. Denne proces foregår i to hovedtrin: transkription og translation.

I det første trin, transkriptionen, læses informationen fra DNA-strengen ud og overføres til en RNA-streng (mRNA). Dette sker med hjælp fra et enzym kaldet RNA-polymerase, som samler nukleotiderne sammen til en mRNA-streng ifølge DNA-sekvensen.

I det andet trin, translationen, læses informationen fra den syntetiserede mRNA-streng af og overføres til en protein. Dette sker i ribosomerne, som er komplekse maskinerier bestående af RNA og proteiner. Her oversættes den genetiske kode i form af en sekvens af tre nukleotider (kodon) på mRNA-strengen til en aminosyresekvens, der danner grundlag for et protein. Aminosyrerne transporteres til ribosomet af transfer RNA-molekyler (tRNA), som har specifikke anticodoner, der matcher de respektive kodoner på mRNA-strengen.

Translationen fortsætter, indtil hele mRNA-strengen er oversat til et protein. Proteinet foldes herefter korrekt og klippes evt. af for at blive funktionelt.

I medicinsk kontext, refererar "ytegenskaper" (på engelska: "physical properties") vanligtvis till de observerbara karaktäristika hos ett biologiskt material eller en substans, som kan inkludera färg, lukt, smak, konsistens, densitet, hårdhet, ljusbrytning, ledningsförmåga för elektricitet, etc.

Ytegenskaperna kan vara viktiga att ta hänsyn till när man diagnostiserar eller behandlar sjukdomar, eftersom de kan ge information om vilka substanser eller material som finns i en patient's kropp, hur de beter sig under olika förhållanden, och hur de påverkas av olika terapeutiska interventioner.

Exempelvis, färgen på en persons urin kan ge information om deras hydratationsnivå eller om förekomsten av blod i urinen. Smaken och luften hos en persons andedräkt kan vara viktiga tecken på underliggande sjukdomar, som diabetes eller lungsjukdomar. Konsistensen hos en persons slemhinnor kan ge information om deras allmänna hälsostatus och om förekomsten av inflammation eller infektion.

Proteomik är ett forskningsområde inom biomedicin som handlar om studiet av proteomer, det vill säga den totala mängden proteiner och deras interaktioner i ett levande system, till exempel en cell, ett vävnadsprov eller en organism. Proteomiken innefattar identifiering och karakterisering av olika proteiner, deras funktioner, interaktioner med varandra och förändringar i uttryck under olika fysiologiska och patologiska tillstånd.

Proteomik använder sig ofta av högthroughput-tekniker som tvådimensionell gelélektrofores, masspektrometri och proteinkromatografi för att separera och identifiera proteiner. Dessa metoder kombineras ofta med bioinformatiska verktyg för att tolka de genererade data och hitta samband mellan olika proteiner och deras funktioner.

Proteomik har potentialen att ge insikt i komplexa sjukdomar som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och infektionssjukdomar, genom att undersöka förändringar i proteomet och hitta nya mål för terapiutveckling.

Cathepsin H är ett enzym som tillhör gruppen cysteinproteas, vilka är proteaser (enzimer som bryter ner protein) som katalyserar nedbrytningen av proteiner genom att spjälka peptidbindningar med hjälp av en cysteinrest i sin aktiva sida. Cathepsin H förekommer naturligt i celler och är involverat i olika fysiologiska processer, såsom proteinsyntes, nedbrytning av proteiner och immunförsvar.

Cathepsin H är specifikt ett endosom-lokaliserat enzym som bryter ner proteiner i lysosomer, men det kan också hittas på cellytan där det tros spela en roll i cellsignalering och inflammation. Det har visat sig ha en viktig funktion i nedbrytningen av kollagen och elastin, två proteiner som utgör stödjevävnader i kroppen. Dessutom kan Cathepsin H vara involverat i patologiska processer såsom tumörbildning och neurodegenerativa sjukdomar.

Flavobacterium är ett släkte av grampositiva, aeroba stavformade bakterier som tillhör familjen Flavobacteriaceae. Dessa bakterier är vanligen gula eller orangea i färgen på grund av närvaron av karotenoida pigment. De förekommer ofta i vattenmiljöer, såsom sötvatten, bräckt vatten och saltvatten, och kan även påträffas i jord, sediment och levande växter och djur. Flavobacterium-arter är vanligen icke-patogena, men vissa arter kan orsaka infektioner hos människor, främst hos immunosupprimerade individer. Exempel på sjukdomar som kan orsakas av Flavobacterium inkluderar nässelfeber, hud- och webbfotinfektioner, meningit, endokardit och blodförgiftning.

'Trichoderma' är ett släkte av svampar som tillhör divisionen Ascomycota. De är vanligen saprofyter, vilket betyder att de lever på döda organiskt material och bryter ned det till enklare ämnen. Många arter av Trichoderma förekommer naturligt i marken världen över och kan även hittas i trä, kompost, och andra växtmaterial. Några arter av Trichoderma är kända för sin förmåga att producera en mängd olika enzymer som bryter ned cellulosa, lignin och andra polymerer, vilket gör dem användbara inom bioteknik och bioenergi.

Trichoderma-svamparna är också kända för sin förmåga att producera metaboliter som kan inhibera tillväxten hos andra svampar, vilket gör dem användbara som biologiska kontrollmedel inom jordbruk och skogsbruk. Dessutom har vissa arter av Trichoderma visat sig ha potential som kandidater för att producera nya läkemedel, särskilt mot svampinfektioner.

Det är värt att notera att vissa arter av Trichoderma kan också vara opportunistiska patogener hos människor med nedsatt immunförsvar.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.