Integriner är en typ av proteiner som finns på cellmembranet hos flera olika celltyper, inklusive vita blodkroppar och endotelceller i blodkärlen. De spelar en viktig roll för cellernas förmåga att koppla samman med varandra och med extracellulära matrixproteiner i omgivningen. Integrinerna består av två delar, α- och β-subenheter, som tillsammans bildar en heterodimer.

Integrinerna kan aktiveras genom att binda till specifika ligander, vilket orsakar en konformationsförändring i integrinmolekylen som möjliggör interaktion med cytoskelettet inne i cellen. Detta leder till signaltransduktion och regulering av cellfunktioner såsom adhesion, migration, proliferation och differentiering. Integriner spelar också en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta leukocyternas migrationskapacitet till inflammationsområden.

I medicinsk kontext kan defekter i integrinfunktion orsaka olika sjukdomar, såsom blödningsrubbningar, immunbrist och autoimmuna sjukdomar.

CD29, også kjent som integrin β1, er ein type av celloverflateprotein som spiller en viktig rolle i cellevinterasjoner og signaloverføring. CD29-antigenet er en del av en klasse av proteiner kalt integriner, som hjelper til med å regulere celleadherens, migrasjon, proliferasjon og differentiering. CD29 forekommer i mange forskjellige celltyper, inkludert hvite blodceller, endotelceller og fibroblaster. Det er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, som inflammasjon, immunrespons og vaskular utvikling. CD29-antigenet kan også spille en rolle i ondskapelige prosesser, som tumorvoksen og metastase.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

Alpha-V integrin, också känt som ITGAV, är en typ av integrinreceptor som spelar en viktig roll i celladhäsion och signaltransduktion. Det består av två subenheter, alpha-V och beta-1, -3, eller -5, som tillsammans bildar en heterodimer. Alpha-V integrin är involverat i en mångfald av cellulära processer, inklusive celldelning, migration, angiogenes och inflammation. Det binder till flera extracellulära matrisproteiner som vitronectin, fibronektin, osteopontin och von Willebrand-faktor, vilket gör att celler kan interagera med sin omgivning. Genen för alpha-V integrin är lokaliserad på kromosom 2q31-32.

CD18 (eller CD18 molekylärt identifieringsnamn: ITGAM) är ett integrin-protein som förekommer på ytan hos vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det bildar tillsammans med CD11b (eller CD11b/ITGAM) komplexet MAC-1 (eller CR3), som är involverat i adhesion, migration och fagocytos av neutrofila granulocyter. CD18-antigen betecknar därför vanligtvis detta proteins existens på cellens yta. Defekter i CD18-gener kan leda till olika former av immunbrist, såsom Leukocytadhäsionsdefekt (LAD) typ 1.

Integriner betasönderdelarna är strukturella komponenter hos integrinreceptorerna, som är transmembrana proteiner som spelar en viktig roll i celladhäsion och signaltransduktion. Det finns 18 olika integrin beta-kedjor (ITGB1-ITGB7, ITGB8OS, ITGB8VS, ITGB9, ITGB10, ITGB11, ITGB12, ITGB13, ITGB14, ITGB15, ITGB16, ITGB17, ITGB18) som kombineras med olika integrin alfa-kedjor för att bilda olika integrinreceptorer. Varje integrinreceptor har en unik funktion och är involverad i olika cellulära processer såsom celldifferentiering, celldelning, migration, angiogenes och immunresponser. Integriner binder till extracellulära matrisproteiner och andra cellulära receptorer för att underlätta adhäsion och signalering mellan celler och deras omgivning.

Vitronectinreceptorer, även kända som alpha(v)beta(3)-integriner eller CD51/CD61, är en typ av membranproteiner som förekommer på cellytplasmamembranen hos flera olika cellytor, inklusive endotelceller, fibroblaster och tumörceller. Dessa receptorer spelar en viktig roll i celladhäsion, migration och signaltransduktion.

Vitronectinreceptorerna binder till extracellulära matrisproteiner som vitronectin, fibronektin, och osteopontin genom deras arginin-glycin-aspargins (RGD)-sekvenser. När de aktiveras, utlöses en kaskad av intracellulära signaler som reglerar cellproliferation, överlevnad, migration och angiogenes. Dessa receptorer är också involverade i flera patologiska processer, såsom tumörinvasion och metastasering.

Beta3-integrin är en typ av integrinmolekyl som spelar en viktig roll i celladhäsion och signaltransduktion. Det är ett heterodimer, vilket betyder att det består av två olika subenheter, alpha- och beta-subenheten. I fallet med Beta3-integrin är den alpha-subenheten vanligtvis av typen Alphavb (αvβ3) eller Alphaiib (αIIbβ3).

Beta3-integriner är involverade i en rad cellulära processer, inklusive angiogenes, migration, proliferation och apoptos. De binder till extracellulära matrisproteiner som fibronectin, vitronectin och gelatin, och kan också interagera med andra signalsubstanser som cytokiner och tillväxtfaktorer.

I medicinsk kontext är Beta3-integriner ett intressant mål för behandling av olika sjukdomar, framför allt cancer och kardiovaskulära sjukdomar. Forskning pågår för att utveckla läkemedel som kan modulera Beta3-integriners funktioner för att på så sätt påverka patologiska processer i dessa sjukdomar.

Alpha-4 integrin, också känt som CD49d, är en transmembranprotein som utgör en del av den cellulära adhesionsmolekylen very late antigen-4 (VLA-4). Alpha-4 integrin binder till extracellulära matrisproteiner såsom fibronectin och vascular cellular adhesion molecule-1 (VCAM-1) för att mediera cellextracellulär interaktion, migration och adhesion. Det är involverat i en rad fysiologiska processer, inklusive embryogenes, hematopoiesis, immunförsvar och angiogenes. Dessutom har alpha-4 integrin visat sig spela en viktig roll i patofysiologiska processer såsom inflammation, autoimmunitet och cancer.

AlphaVbeta3 integrin är en typ av transmembranreceptor som förekommer på cellytoplasmamembranen hos flera olika cellder, inklusive endotelceller och fibroblaster. Den består av två subenheter, alfaV och beta3, som binder till varandra för att bilda en funktionell receptor.

AlphaVbeta3 integrin är involverad i en rad olika cellulära processer, såsom cellytaadhesion, migration, proliferation och angiogenes. Denna integrin binder till extracellulära matrisproteiner som vitronectin, fibronektin och osteopontin, vilket möjliggör cell-matrixinteraktioner.

I cancerrelaterad forskning har alphaVbeta3 integrin visat sig vara involverad i tumörväxt, metastasbildning och resistens mot kemoterapi. Därför kan den vara en potentialt terapeutisk måltavla för att behandla olika typer av cancer.

Fibronektin är ett glykoprotein som utgör en viktig del av den extracellulära matrisen (ECM) i många olika vävnader i kroppen. Det har en central roll i celladhesion, migration, proliferation och differentiering genom att interagera med andra ECM-proteiner, cellreceptorer och tillväxtfaktorer. Fibronektinet kan finnas i olika isoformer beroende på alternativ splicing av RNA, vilket ger upphov till en hög grad av funktionell diversitet. I patologiska tillstånd som fibros och tumörbildning kan nivåerna av fibronektin vara förändrade, vilket kan ha en påverkan på cellfunktioner och vävnadsoorganisation.

Alpha-3 beta-1 integrin, även känt som very late antigen-1 (VLA-1) eller CD49c/CD29, är en transmembranprotein som utgör en del av ett stort superfamilj av celladhesionsmolekyler. Denna specifika integrin består av två subenheter, alpha-3 och beta-1, som binder till extracellulära matrisproteiner såsom laminin, fibronectin och kollagen. Detta bidrar till celladhesion, migration och signaltransduktion i olika fysiologiska processer, inklusive embryonal utveckling, angiogenes, immunförsvar och tumörutveckling.

'Alpha-6 beta-1 integrin' er en type integrin-receptor som består av to subunits, alfa-6 og beta-1. Denne typen integrin er også kjent som Very Late Antigen-6 (VLA-6) og er involvert i celleadherens, cellemigrasjon og signaloverføring mellom celler og extracellulært matrix (ECM). Alpha-6 beta-1 integrin binder spesifikt til lamininer og kollagene i ECM, som er viktige strukturelle komponenter i bindivæv og andre støttestrukturer i kroppen. Dette hjelper med å stabilisere celleadherensen og regulerer cellers bevegelse og vekst.

Alpha-4-beta-1 integrin, också känt som very late antigen-4 (VLA-4), är en typ av celladhesionsmolekyl som spelar en viktig roll i immunförsvaret och cellkommunikationen. Det består av två polypeptidkedjor, alpha-4 och beta-1, som kombineras för att bilda ett heterodimer.

Denna integrin är involverad i adhärensprocesser mellan celler och mellan celler och extracellulär matrix (ECM). I det immunförsvaret hjälper den till att kontrollera leukocyttrafik, migration och aktivering.

I patologiska tillstånd kan överaktivitet av alpha-4-beta-1 integrin leda till autoimmuna sjukdomar, inflammation och cancer.

Fibronektinreceptorer är en typ av cellreceptor som binder till proteinmolekylen fibronektin i den extracellulära matrisen (ECM). De två huvudsakliga typerna av fibronektinreceptorer kallas integriner och syndecaner. Integriner är transmembrana proteiner som består av två underenheter, α- och β-subenheterna, som tillsammans bildar en heterodimer. Syndecaner är membranproteiner med en extracellulär, transmembran och intracellulär domän.

Fibronektinreceptorerna spelar en viktig roll i celladhesion, migration, proliferation och överlevnad. De hjälper till att koppla ECM-proteiner med det cytoskelett som finns inne i cellen, vilket är viktigt för cellens struktur och rörelse. Fibronektinreceptorerna kan också aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar när de binder till sina ligander, vilket kan leda till ändringar i cellfunktionen. Dysfunktionella fibronektinreceptorer har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer och fibros.

Alpha-5 beta-1 integrin, också känt som very late antigen-5 (VLA-5) eller fibronectin receptor α5β1, är en typ av cellmembranreceptor som spelar en viktig roll i celladhesion och signaltransduktion. Den består av två subenheter, alpha-5 och beta-1, som kombineras för att bilda ett heterodimer.

Denna integrin binder till extracellulära matrisproteiner såsom fibronectin, vilket hjälper till att stabilisera cellens position och ge strukturell stöd. Dessutom är den involverad i en rad cellulära processer som cellproliferation, migration, differentiering och överlevnad.

Förändringar i alpha-5 beta-1 integrin har visats vara relaterade till olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer, fibros och autoimmuna sjukdomar.

Integriner alfa-kedjor är en typ av transmembrana receptorproteiner som spelar en viktig roll i celladhäsion och signaltransduktion. De bildar komplex med integriner beta-kedjor för att bilda heterodimerer, vilka interagerar med extracellulära matrisproteiner och andra ligander på cellmembranet. Integriner alfa-kedjor delas in i olika underfamiljer baserat på strukturella och funktionella likheter, och de bidrar till att reglera en mängd cellulära processer som celldelning, migration, differentiering och apoptos. Exempel på integriner alfa-kedjor inkluderar ITGA1, ITGA2, ITGA3, ITGA4 med flera.

Alpha-5 integrin, också känt som CD49e, är en typ av transmembranprotein som hör till integrinfamiljen. Det bildar en heterodimer med beta-1 integrin och tillsammans utgör de receptorn för extracellulär matrisproteinet fibronectin. Alpha-5 integrin har en viktig roll i celladhesion, migration, proliferation och differentiering. Det är involverat i flera fysiologiska processer såsom embryonal utveckling, angiogenes och immunförsvar, men kan också spela en patofysiologisk roll i sjukdomar som cancer och fibros.

Vitronectin är ett protein som förekommer naturligt i människokroppen. Det uttrycks framförallt i levern, men kan även hittas i andra vävnader såsom hjärta, lungor och skelettmuskler. Vitronectin har flera funktioner, men dess viktigaste roll är att hjälpa till att reglera blodets koagulationssystem och att skydda celler från skada.

Proteinet har också visat sig ha en viktig roll i celldelning, celldifferentiering och cellexpansion. Det kan binda till cellytplasmamembranet och extracellulära matrix-proteiner, vilket gör att det kan hjälpa till att stabilisera cellstrukturen och underlätta cellkommunikation.

I medicinsk kontext kan vitronectin vara av intresse inom områden som blodkoagulation, trauma, sjukdomar som påverkar leverfunktionen och celldifferentiering i stammcellterapi.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

Alpha-3 integrin, också känt som CD49c eller ITGA3, är en typ av transmembranprotein som hör till integrinfamiljen. Integriner spelar en viktig roll i celladhäsion och signaltransduktion. Alpha-3 integrin bildar komplex med andra proteiner, särskilt beta-1 integrin (CD29), för att bilda heterodimerer som interagerar med extracellulära matrisproteiner såsom laminin.

Denna specifika integrin är involverad i en rad cellulära processer, inklusive celldifferentiering, migration, proliferation och överlevnad. Dessutom har alpha-3 integrin visat sig ha en viktig funktion i immunresponsen, angiogenesen och cancerprogressionen.

Mutationer i ITGA3-genen kan leda till olika sjukdomar, såsom epidermolysis bullosa och glomerulonefrit.

Laminin är ett protein som spelar en viktig roll i cellstrukturen och fungerar som en "klejande" substans mellan celler inom flera olika vävnader i kroppen. Det är en central komponent i den extracellulära matrisen (ECM), vilket är ett nätverk av proteiner och kolagener som ger struktur och stöd till cellerna.

Laminin består av tre långa, sammanlänkade polypeptidkedjor och bildar en korsformad struktur. Det hjälper till att stabilisera basalmembranet, en tunn, skyddande skikt som omger celler i epitelvävnader (som huden och slemhinnor) samt i blodkärl och nerver. Laminin binder också till andra proteiner i ECM och hjälper till att reglera celldelning, celldifferentiering, cellmotilitet och andra cellulära processer.

Abnormiteter i laminin kan leda till flera sjukdomar, inklusive vissa typer av muskeldystrofi, nefropati och cancer.

Extracellular Matrix (ECM) är ett nätverk av strukturella och funktionella molekyler som utom cellerna (extracellulärt) bildar en biologiskt aktiv miljö i flera typer av vävnader. ECM består huvudsakligen av proteiner, såsom kollagen, elastin, fibronectin och laminin, samt polysackarider, som glykosaminglykaner (GAG) och proteoglycaner. Dessa molekyler interagerar med varandra och med cellmembranet för att ge strukturell stöd, skapa barriärer, reglera celldelning, differentiering, migration, adhesion och apoptos, samt modulera signaltransduktion och homeostas. ECM kan variera mellan olika vävnader och är dynamiskt under olika fysiologiska och patologiska tillstånd, inklusive embryonal utveckling, vuxen vävnadens normala funktion och sjukdomar som fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Alpha-1 beta-1 integrin, även känt som Very Late Antigen-1 (VLA-1) eller CD49a/CD29, är en transmembranprotein som utgör en del av ett stort superfamilj av celladhesionsmolekyler. Denna specifika integrin består av två subenheter, alpha-1 och beta-1, som binder till extracellulära matrisproteiner såsom kollagen och laminin. Detta bidrar till cellernas adhesion till extracellulära matrix, migration, proliferation och olika signalsvägar inom cellen.

Alpha-6 integrin, också känt som CD49f, är en typ av transmembranprotein som hör till integrinfamiljen. Integriner är viktiga proteiner som medierar cell-cell- och cell-matrixadhesion, signaltransduktion och cellmotilitet.

Alpha-6 integrin bildar en heterodimer tillsammans med beta-1, beta-4 eller beta-7 integrinsubenheterna. Denna specifika integrindimer bildar receptorer för extracellulära matrisproteiner som laminin och kolagen.

I det immunologiska systemet används alpha-6 integrin som en markör för vissa stamceller, dendritiska celler och cancerceller. I cancerforskningen har forskare visat att höga nivåer av alpha-6 integrin är associerade med aggressivt cancerbetende och sämre prognos hos patienter med vissa typer av cancer, såsom bröstcancer och lungcancer.

Talin är ett protein som spelar en viktig roll i celldelningen, celladhesion och signaltransduktion. Det är speciellt känt för sitt engagemang i formationen av fokalkontakter, strukturer där cellmembranet möter extracellulär matrix, genom att binda till integrinreceptorer och andra proteiner som aktiverar signaltransduktion. Talin består av en huvuddomän med flera repetitiva strukturer och en aktinerbindande domän, vilket gör det till ett viktigt länkprotein mellan cytoskelettet och cellmembranet.

Oligopeptider är en typ av peptidmolekyler som består av mellan 2 och 20 aminosyror. De är kortare än polypeptider och proteiner, som har fler än 20 aminosyror. Oligopeptider kan ha biologisk aktivitet och fungera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av immunförsvaret. Exempel på oligopeptider är bradykinin, som har en roll i smärtreaktioner, och oxytocin, ett hormon som frisätts under förlossning och amning.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Collagen receptors refer to specific cell surface proteins that bind to collagen, a major structural protein found in the extracellular matrix of tissues. These receptors play crucial roles in various biological processes, including cell adhesion, migration, differentiation, and survival. The two main types of collagen receptors are:

1. Integrins: Integrins are heterodimeric transmembrane proteins that consist of α and β subunits. Several integrin subtypes can serve as collagen receptors, such as α1β1, α2β1, α10β1, and α11β1. These integrins recognize specific sequences in the collagen triple helix and mediate cell-collagen interactions, which are essential for tissue development, homeostasis, and repair.

2. Discoidin domain receptors (DDRs): DDRs are receptor tyrosine kinases that contain a discoidin homology domain, allowing them to bind specifically to collagens. There are two types of DDRs in humans: DDR1 and DDR2. DDRs can be activated by various collagen types, leading to intracellular signaling cascades that regulate cell behavior and tissue responses to injury and disease.

In summary, collagen receptors are essential molecules for mediating cell-collagen interactions and modulating cellular responses to collagens in the extracellular matrix. Dysregulation of these receptors has been implicated in several pathological conditions, including fibrosis and cancer.

Lymphocyte Function-Associated Antigen-1 (LFA-1) är ett integrinprotein som uttrycks på ytan av vita blodceller, särskilt lymfocyter. Det består av två subenheter, alpha-L (CD11a) och beta-2 (CD18), och spelar en viktig roll i cell-till-cellinteraktioner och signaltransduktion. LFA-1 interagerar med olika ligander, till exempel ICAM-1 och ICAM-2, vilket möjliggör adhesion mellan celler och reglering av immunresponser. Dessutom är LFA-1 involverat i migrationen av lymfocyter till inflammationsområden och hjälper till att koordinera aktivering av immunceller under en immunrespons.

I'm sorry for any confusion, but "Makrofag-1-antigen" is not a widely recognized or established medical term in the field of immunology. It seems like it might be a combination of terms referring to "macrophages," which are a type of white blood cell that engulfs and destroys foreign substances, and "antigens," which are substances (usually proteins) on the surface of cells, or particles that can cause an immune response. However, without more context, it's difficult to provide a precise definition for this term.

It's possible that there might be some confusion with the term "M1 macrophages," which refers to a specific activation state of macrophages characterized by their production of pro-inflammatory cytokines and their ability to kill intracellular pathogens. However, I would recommend consulting the original source or context in which this term was used to determine its precise meaning.

Alpha-2-beta-1 integrin, också känt som Very Late Antigen-2 (VLA-2) eller CD49b/CD29, är en transmembranprotein som utgör en del av ett stort antal integriner. Integriner är en familj av celladhesionsmolekyler som spelar en viktig roll i cellextracellulära interaktioner och signaltransduktion.

Alpha-2-beta-1 integrin består av två subenheter, alpha-2 (CD49b) och beta-1 (CD29), som binder till extracellulära matrisproteiner såsom kollagen och laminin. Denna bindning är involverad i en rad cellulära processer, inklusive cellytiska interaktioner, migration, adhesion och signalering.

I immunsystemet är alpha-2-beta-1 integrin involverat i aktivering av naturliga killer (NK) celler och reglering av deras cytotoxicitet. Dessutom har den visat sig ha en roll i inflammation, angiogenes och cancer.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Alpha-2 integrin, också känt som CD49b, är en typ av celladhäsionsmolekyl som hör till integrinfamiljen. Det består av två subenheter, alpha-2 och beta-1, som tillsammans bildar en heterodimer. Alpha-2 integrin är involverat i flera cellulära processer, inklusive celldelning, migration, adhesion och signaltransduktion.

I synnerhet är alpha-2 integrin välkänt för sin roll i interaktionen mellan blodplättar (trombocyter) och underliggande endotelceller i blodkärlen. Detta bidrar till att stabilisera blodplattarnas adhesion till skadade vävnader och är därför viktigt för hemostasen, det vill säga blodstillningen. Mutationer i genen som kodar för alpha-2 integrin kan leda till sjukdomar såsom Glanzmanns trombasteni, en blödningsrubbning orsakad av defekter i blodplattarnas förmåga att koagulera.

CD11 är en typ av proteiner som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. CD11-antigenet är egentligen ett samlingsnamn för tre olika proteiner: CD11a, CD11b och CD11c. Dessa proteiner bildar komplex tillsammans med andra proteiner och deltar i cellernas förmåga att klistra fast sig vid andra celler eller vid extracellulära matrixstrukturer, ett förfarande som kallas adhesion. CD11-komplexen är också involverade i signaltransduktion och aktivering av immunförsvaret.

Lymphocyte homing receptors refer to a group of specialized adhesion molecules found on the surface of lymphocytes (a type of white blood cell including T cells and B cells) that facilitate their migration and trafficking between different compartments of the immune system. These receptors play a crucial role in the immune response by enabling lymphocytes to move from the bloodstream into secondary lymphoid organs, such as lymph nodes, spleen, and Peyer's patches, where they can interact with antigens and other immune cells.

The homing receptors include:

1. Selectins: These are a type of lectin that bind to carbohydrate ligands on the endothelium of blood vessels. L-selectin is found on most lymphocytes, while P- and E-selectins are expressed by activated endothelial cells in response to inflammation.
2. Integrins: These are heterodimeric adhesion molecules that bind to their ligands, such as ICAM-1 and VCAM-1, on the endothelium. Different integrin combinations are responsible for lymphocyte homing to specific tissues. For example, LFA-1 (αLβ2) and VLA-4 (α4β1) are important for lymphocyte migration into lymph nodes.
3. Chemokine receptors: These are seven-transmembrane G protein-coupled receptors that bind to chemokines, a type of cytokine that guides cell migration. Different chemokine receptors are expressed on various subsets of lymphocytes and direct them to specific locations within the immune system.

Together, these homing receptors allow lymphocytes to navigate through the body and respond effectively to pathogens and other threats. Dysregulation of lymphocyte homing can contribute to various immune-related disorders, such as autoimmune diseases and cancer.

Extracellular Matrix (ECM) proteins refer to a diverse group of molecules that provide structural and biochemical support to cells in tissues and organs. The ECM is composed of a complex network of proteins, glycoproteins, and carbohydrates that are produced by the cells themselves and deposited into the extracellular space.

ECM proteins can be classified into several categories based on their functions and structures. Some of the major classes of ECM proteins include:

1. Collagens: These are the most abundant proteins in the ECM, and they provide strength and structure to tissues such as skin, tendons, and bones.
2. Proteoglycans: These are complex molecules that consist of a core protein attached to one or more glycosaminoglycan chains. They play important roles in maintaining tissue hydration, providing cushioning and lubrication, and regulating the diffusion of molecules within the ECM.
3. Elastin: This is a highly elastic protein that allows tissues such as blood vessels and lungs to stretch and recoil.
4. Fibronectins: These are large glycoproteins that bind to various ECM components, including collagens, proteoglycans, and integrins on the cell surface. They play important roles in cell adhesion, migration, and differentiation.
5. Laminins: These are large cross-shaped proteins that are a major component of basement membranes, which provide structural support to epithelial and endothelial cells.

Overall, ECM proteins play crucial roles in maintaining tissue structure and function, and abnormalities in their composition or organization can contribute to various diseases, including fibrosis, cancer, and degenerative disorders.

Fokal adhesionsprotein-tyrosinkinaser (FTK) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellens signaltransduktion och regulering av cellens cytoskelett. De aktiveras genom att fosforylera tyrosiner i proteiner, vilket orsakar en kaskad av händelser som leder till cellulär signalering. FTK finns ofta lokaliserade till fokal adhesionskomplex, strukturer där cellen är fäst vid extracellulär matrix via integrinreceptorer. Dessa proteinkinasers aktivitet är kopplad till cellens rörelse, form och tillväxt, och felaktig regulering av FTK har visats vara involverat i flera olika sjukdomar, inklusive cancer.

CD151 är ett integrin-associerat protein som tillhör tetraspaninfamiljen. Det är en transmembranprotein som uttrycks på cellytoplasmamembranen och är involverad i cellytansintegritet, migration, adhesion och signaltransduktion. CD151 fungerar som en kopplingsmolekyl mellan integriner och andra membranproteiner och bildar komplexa med andra tetraspaniner som CD9, CD63 och CD81.

Som antigen är CD151 ett proteintarget för immunförsvaret och kan vara involverat i autoimmuna reaktioner vid vissa sjukdomstillstånd. Antikroppar mot CD151 har påträffats hos patienter med systemisk lupus erythematosus (SLE) och rheumatoid artrit (RA). Dessa antikroppar kan bidra till sjukdomens patogenes och vara associerade med allvarligare sjukdomsförlopp.

I medicinsk kontext är CD151 därför av intresse som ett möjligt terapeutiskt mål för behandling av autoimmuna sjukdomar, samt som en markör för cellytfunktion och patologi vid olika sjukdomstillstånd.

Alfa 6 beta 4 integrin, också känt som CD49f/CD29, är en transmembranprotein som spelar en viktig roll i celladhesion och signaltransduktion. Det består av två subenheter, alfa 6 (CD49f) och beta 4 (CD29), som binder till extracellulära matrisproteiner såsom laminin. Denna integrin är speciellt viktig för epitelcellernas adhesion till basalmembranet och reglerar celldelning, differentiering och migration. Dysfunktion i alfa 6 beta 4 integrin har visats vara involverat i patologiska tillstånd som cancer, fibros och autoimmuna sjukdomar.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

"Cytoadhesinreceptorer" är en benämning på specifika proteiner som finns på ytan av vissa celler, särskilt vita blodkroppar (leukocyter) och endotelceller i kroppens blodkärl. Dessa receptorer har förmågan att binda till specifika ligander på ytan av andra celler eller på patogener, såsom bakterier, parasiter och virus. Genom att binda till dessa ligander kan cytoadhesinreceptorerna hjälpa till att koordinera immunresponsen och underlätta fagocytos (upptagande och förstörelse) av främmande partiklar eller patogener. Exempel på cytoadhesinreceptorer inkluderar integriner, selectiner och immunglobulin-like receptorer.

P125FAK, också känt som Focal Adhesion Kinase (FAK), är ett cytoplasmiskt protein som spelar en viktig roll i cellsignalering och regulerar celldelning, migration, adhesion och överlevnad. Det aktiveras av extracellulära signalsubstanser som ger upphov till en kaskad av intracellulära signaltransduktion via tyrosinkinaser och adapterproteiner. P125FAK är involverat i cellulär processer som är viktiga för cancerutveckling, såsom angiogenes, celldelning och metastasbildning.

"Fokala vidhäftningar" är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva en neurologisk tillstånd där individen har svårigheter med att koordinera rörelser och hålla balans. Detta beror på skador eller avvikelser i cerebellum, en del av hjärnan som är ansvarig för koordinering och balans.

Fokala vidhäftningar kan leda till symptom som inkluderar:

* Ostadiga rörelser
* Slappa muskler
* Tremor (skakningar) i extremiteter eller kroppen
* Svårigheter med att koordinera ögonrörelser
* Störningar i talet
* Instabilitet och stapplande gång

Det är värt att notera att fokala vidhäftningar kan vara ett tecken på en underliggande neurologisk sjukdom eller skada, såsom cerebellar stroke, tumörer, multipel skleros eller andra tillstånd som påverkar hjärnan.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

CD11a, också känd som LFA-1 (Lymphocyte Function-associated Antigen 1), är en transmembranprotein och ett integrin receptor protein som uttrycks på leukocyter (vita blodkroppar). Det bildar en heterodimer med CD18 och tillsammans deltar de i en rad cellulära processer, inklusive adhesion, migration och signalöverföring. CD11a/LFA-1 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta interaktionen mellan leukocyter och andra celler, såsom endotelceller och antigenpresenterande celler. Dessutom är det involverat i aktivering av T-celler och B-celler.

Beta-4 integrin, också känt som CD104 eller ITGB4, är en typ av transmembranprotein som hör till integrinfamiljen. Integriner spelar en viktig roll i celladhäsion och signaltransduktion. Beta-4 integrin består av två subenheter, alpha och beta, där beta-4-subenheten är den som kombineras med olika alpha-subenheter för att bilda olika integrinreceptorer.

Beta-4-integrin förekommer särskilt i epitelceller, där det tillsammans med alpha-6-integrin bildar en integrinreceptor som kallas alpha6beta4. Denna receptor binder till extracellulära matrisproteiner som laminin och spelar en viktig roll i att hålla epitelceller samman och underhålla cellernas struktur och funktion.

Dessutom har beta-4-integrin visat sig ha en viktig roll i celldelning, migration, överlevnad och apoptos. Mutationer i ITGB4-genen kan leda till olika sjukdomar som exempelvis epidermolysis bullosa med pylarösa cystor (EBP) och lungfibros.

I medically, VLA-receptors refer to a type of cell surface receptor known as Very Late Antigen (VLA) receptors. They are also called integrin receptors and are composed of non-covalently associated α and β subunits. These receptors play important roles in various biological processes, including cell adhesion, migration, differentiation, and survival.

There are several types of VLA-receptors, including α1β1, α2β1, α3β1, α4β1, α5β1, α6β1, α7β1, α8β1, and αvβ1-β8. Each type of VLA-receptor has a distinct set of ligands, which are mainly extracellular matrix proteins such as collagen, laminin, fibronectin, and vitronectin.

VLA-receptors have been implicated in various pathological conditions, including cancer, inflammation, and autoimmune diseases. For example, the overexpression of certain VLA-receptors has been associated with tumor progression and metastasis, while their inhibition has been shown to reduce tumor growth and invasiveness. Similarly, the activation of VLA-receptors has been implicated in the pathogenesis of autoimmune diseases such as rheumatoid arthritis and multiple sclerosis.

Therefore, understanding the structure, function, and regulation of VLA-receptors is crucial for developing novel therapeutic strategies for various diseases.

The cytoskeleton is a complex network of various protein filaments that provides structural support, shape, and stability to the cell. It plays a crucial role in several cellular processes, including cell division, intracellular transport, and maintenance of cell shape. The cytoskeleton is composed of three major types of protein filaments: microfilaments, intermediate filaments, and microtubules.

1. Microfilaments: These are thin, flexible filaments made up of actin proteins. They are involved in muscle contraction, cell motility, and maintenance of cell shape.
2. Intermediate Filaments: These are thicker than microfilaments and less rigid than microtubules. They provide structural support and stability to the cell and are composed of various proteins such as keratin, vimentin, and neurofilaments.
3. Microtubules: These are hollow, tube-like structures made up of tubulin proteins. They play a crucial role in intracellular transport, maintenance of cell shape, and cell division (mitosis).

The cytoskeleton is dynamic and constantly undergoes reorganization to adapt to changing cellular needs. It interacts with various organelles and structures within the cell, such as the plasma membrane, nucleus, and centrosomes, to maintain proper cell function and organization.

Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.

Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.

Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.

Lamininreceptorer är en typ av cellmembranreceptor som binder till extracellulära matrixproteiner, särskilt laminin. De spelar en viktig roll i celladhesion, celldifferentiering, signaltransduktion och cellgrowt regulation. Lamininreceptorer består av två underenheter, α- och β-gruppen, som tillsammans bildar ett heterotrimert komplex. Genom att interagera med olika typer av lamininer och andra extracellulära matrixproteiner, hjälper lamininreceptorer till att stabilisera cellstrukturen och underhålla celldelningen och differentiering.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Paxillin är ett protein som spelar en viktig roll i cellens skelett och signaltransduktion. Det fungerar som en adaptorprotein, vilket betyder att det hjälper till att sammanföra andra proteiner så att de kan interagera med varandra och bilda komplexa proteinkomplex.

Paxillin är beläget i fokal adhesionskomplex, som är strukturer som bildas när cellen fäster sig vid extracellulär matrix (ECM). Dessa komplex hjälper till att överföra mekaniska signaler från ECM till cellens inre och påverkar cellens form, rörelse och differentiering.

Paxillin har flera domäner som möjliggör interaktion med andra proteiner, inklusive srchomologa kollegan (SH2) och srchomologa 3-domäner (SH3). Dessa domäner kan binda till andra proteiner som är involverade i signaltransduktion, såsom kinaser och adapterproteiner.

Paxillin har också en aktinbindande domän, vilket gör att det kan interagera med aktincytoskelettet och hjälpa till att organisera fokal adhesionskomplex. Dessutom kan paxillin undergå fosforylering, vilket påverkar dess interaktion med andra proteiner och reglerar cellsignalering.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Alpha-X-beta2 integrin, också känt som CD11c/CD18 eller komplementreceptor 4 (CR4), är en transmembranprotein som utgör en del av leukocytfunktionen. Det består av två subenheter, alfa-X (CD11c) och beta2 (CD18), som binder till varandra för att bilda ett funktionellt komplex.

Denna integrin är involverad i en rad cellulära processer, inklusive adhesion, migration, fagocytos och signaltransduktion. Den kan binda till flera olika ligander, såsom komplementfaktorerna C3bi och iC3b, intercellulära adhesionsmolekyler (ICAM) och fibrinogen.

I immunförsvaret hjälper alfa-X-beta2 integrin till att reglera leukocyttrafiken till inflammationsområden och underlättar fagocytos av patogener. Mutationer i generna som kodar för dessa subenheter kan leda till olika former av immunbrist och autoimmuna sjukdomar.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Leukocytadhesion är processen där vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter, adhererar till endotelcellerna som linjer blodkärlens väggar. Detta är en kritisk del av immunförsvaret då leukocytadhesion möjliggör migration av leukocyter från blodomloppet till omgivande vävnader där de kan bekämpa infektioner och utöva andra immuna funktioner.

Receptorer spelar en viktig roll i leukocytadhesion, särskilt selektiner och integriner. Selektiner är en typ av transmembrana proteiner som finns på endotelcellernas yta och som interagerar med specifika sockerstrukturer (selektolykooser) på leukocyternas yta. Denna interaktion möjliggör initial bindning, eller rolling, av leukocyterna längs endotelcellerna.

Integriner är en annan typ av transmembrana proteiner som finns på både leukocyt- och endotelcellernas yta. De består av två delar: alfa- och beta-kedjor. När leukocyterna aktiveras under inflammation eller infektion, ändras integrinernas konformation och de kan binda starkare till specifika receptorer på endotelcellerna, såsom ICAM-1 (intercellulära adhesionsmolekyl-1) och VCAM-1 (vaskulära celladhesionsmolekyl-1). Denna starkare bindning möjliggör leukocyternas stannande, spridning och diapedes, det vill säga övergång från blodomloppet till vävnaden.

I medicinska sammanhang kan begreppet leukocytadhesion användas för att beskriva patologiska tillstånd där denna process är störd, vilket kan leda till onormal leukocytinflytning och inflammation. Exempel på sådana tillstånd inkluderar autoimmuna sjukdomar, kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD) och ateroskleros.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

Trombocytglykoprotein GPIIb-IIIa-komplex, även känt som integrin αIIbβ3 eller CD41/CD61, är ett transmembrant protein på trombocyternas yta. Det består av två subenheter, GPIIb och IIIa (eller αIIb och β3), som bildar en heterodimer. GPIIb-IIIa-komplexet fungerar som en receptor för fibrinogena och von Willebrandfaktorn, vilket möjliggör aggregation av trombocyter vid blodkoagulationen. När GPIIb-IIIa-komplexet aktiveras genom intracellulära signalsubstanser kan det binda till fibrinogena och von Willebrandfaktorn, vilket leder till att trombocyterna kan klistra ihop sig med varandra och bilda en blodplättsaggregat.

Trombocytmembranglykoproteiner (TCP) är proteiner som finns i trombocyternas (blodplättarnas) membran. De har en central roll för blodets koagulering och hemostas, det vill säga blodets förmåga att stelna upp och stoppa blödningar. TCP deltar i flera olika processer som till exempel adhesion (anslutning) till skadade vävnader, aggregation (sammandragning) av trombocyter och aktivering av andra koagulationsfaktorer. Mutationer eller abnormaliteter i TCP kan leda till olika blodbrist-relaterade sjukdomar som trombocytopeni, trombocytopati och hemofili.

Leukocytadhäsionsdefektsyndrom (LAD-syndrom) är ett sällsynt autoimmunsjukdom som orsakas av defekter i integrinerna, vilket leder till en nedsatt förmåga för vita blodkroppar (leukocytyer) att adherera och transmigrera genom kapillärväggarna till inflammationsfokaler. Detta resulterar i upprepade infektioner, särskilt av bakterier, som är svåra att behandla.

Det finns tre huvudtyper av LAD-syndrom:

1. LAD-1: Orsakas av defekter i CD18-proteinet och är den allvarligaste formen av sjukdomen.
2. LAD-2: Orsakas av defekter i SLC35C1-genen och har en mildare klinisk bild jämfört med LAD-1.
3. LAD-3: Orsakas av defekter i kindlindomen och är mycket sällsynt.

Symptomen på LAD-syndrom inkluderar upprepade infektioner, sårar som läker långsamt, andningssvårigheter, diarré och tillväxthämning hos barn. Behandlingen av LAD-syndrom består ofta av preventiva antibiotika, immunglobulinbehandling och benmärgstransplantation.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Vascular Cell Adhesion Molecule-1 (VCAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på endotelceller i blodkärlen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att under normala förhållanden hjälpa till att reglera adhesionen och diapedes (den process där vita blodkroppar passerar genom endotelcellerna för att nå omgivande vävnad) av vita blodkroppar under inflammatoriska förhållanden.

VCAM-1 binder till integriner på ytan av vissa vita blodkroppar, särskilt lymfocyter och monocyter, vilket leder till att de aktiveras och adhererar till endotelcellerna. Detta är en nödvändig förberedelse för deras migration genom blodkärlen och in i omgivande vävnad där de kan delta i immunförsvaret eller i patologiska processer som inflammation och ateroskleros.

Ökad uttryckning av VCAM-1 har associerats med flera sjukdomstillstånd, särskilt inflammatoriska och kardiovaskulära tillstånd, såsom ateroskleros, reumatoid artrit, cancer och diabetes.

CD9 är ett membranprotein som uttrycks på ytan av flera olika celltyper, inklusive blodceller och immunceller. Det tillhör en grupp av proteiner som kallas tetraspaniner och har en viktig roll i cellytares reglering av celldelning, migration och adhesion.

Som antigen betyder det att CD9 kan vara ett mål för immunförsvaret när det aktiveras av en infektion eller en sjukdom. Antikroppar kan bindas till CD9 och utlösa en immunreaktion som hjälper kroppen att bekämpa den främmande strukturen.

Det är värt att notera att CD9 inte är specifikt för någon viss sjukdom eller patologisk process, utan är ett normalt protein som uttrycks på många olika celltyper i kroppen.

"Disintegrin" är ett proteinet som initialt isolerades från ormlor i giftsubstanser. Det har sedan dess hittats i andra djur, inklusive flera arter av ormar och spindlar. Disintegriner är kända för sin förmåga att påverka celladhesion och signaltransduktion genom att binda till integrinreceptorer på cellmembranet.

Disintegriner består av en domän som liknar enzymet trombospondin och en domän som liknar metalloproteinas, båda är viktiga för deras förmåga att påverka integrinreceptorerna. Disintegrinerer har visat sig ha potential som terapeutiska mål i olika sjukdomar, såsom cancer, inflammatoriska tillstånd och kardiovaskulära sjukdomar.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

"Actiners" är ett medicinskt term som saknar betydelse på engelska eller svenska. Det kan ha förväxlats med "actinic keratosis", som är en medicinsk diagnos på svenska som ungefär betyder "aktinsk broskbildning". Det handlar om en förändring i huden som orsakas av solskador och kan vara ett tecken på ökad risk för hudcancer.

Om du menade något annat, vänligen klargör ditt spörsmål och jag kommer att göra mitt bästa för att besvara det korrekt.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

Intercellular Adhesion Molecule 1 (ICAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på ytan av flera olika celltyper, inklusive endotelceller och leukocyter. ICAM-1 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta adhesionen och interaktionen mellan leukocyter och endotelceller, vilket är en nödvändig steg i inflammationsprocessen och immune respondens.

ICAM-1 har flera ligander, däribland LFA-1 (Lymphocyte Function-associated Antigen 1) som finns på leukocyternas yta. När ICAM-1 binder till LFA-1 hjälper det till att stabilisera cell-cell kontakten och aktiverar leukocyterna, vilket möjliggör deras migration från blodomloppet till vävnaderna där de kan utöva sina immunförsvarsfunktioner. ICAM-1 har också visat sig vara involverat i patogenesprocessen hos vissa sjukdomar, såsom ateroskleros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

"Vinkulin" er en protein som blir syntetisert i vårt kropp og spiller en viktig rolle for cellers overlevelse og funksjon. I medisinsk sammenheng, kan "vinkulin" referere til dette proteinet som er involvert i reguleringen av cellens skelet og kontrollen av celledød (apoptose). Defekter i vinkulin-genet eller -funksjonen kan forårsake ulike sykdommer, inkludert neurologiske lidelser og kreft.

Vinkulin er også en sentral komponent i de mekanisme som regulerer autofagi, en prosess hvor cellen borter av og nedbryter noen av sine egne organeller og proteiner for å holde balanse i cellefunksjonen. Dysfunksjon i autofagien har blitt forbundet med ulike sykdommer, inkludert kreft, neurodegenerative lidelser og diabetes.

I tillegg kan vinkulin spille en rolle i reguleringen av celleadherens junctioner, strukturer som holder celler sammen og er involvert i reguleringen av cellers bevegelse og vekst. Feilfunksjon i disse strukturene kan føre til ulike sykdommer, inkludert kraftig kreft og fibrosis.

I allmennhet er vinkulin en viktig del av cellefunksjonen og forstyrrelser i vinkulinet kan ha alvorlige konsekvenser for helse og sykdom.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

Protein-tyrosinkinaser (PTK) er ein type av kinase, som kan overføre en fosfatgruppe fra ATP til tyrosylresid i ein protein. Dette resulterer i at proteinet endrer sin funksjon eller konfigurasjon. PTKs spiller en viktig rolle i intrasellular signalveger, og feilregulering av PTK-aktivitet kan føre til ulike sykdomar, inkludert kreft.

I medisinsk sammenheng kan PTK-inhibitorer være verksomme i behandlinga av kreft, fordi de kan redusere aktiviteten hos onkogena PTK-enheimer som driver kreftvoksten.

"Cell matrix connections" refer to the interactions and attachments between cells and the extracellular matrix (ECM), which is the non-cellular component of tissues. These connections are crucial for maintaining the structure, function, and regulation of tissues and organs.

The ECM is composed of various proteins, such as collagen, elastin, and laminin, as well as polysaccharides like hyaluronic acid. Cells attach to the ECM through specialized structures called focal adhesions, which are formed by transmembrane receptors called integrins.

Integrins bind to specific proteins in the ECM and activate intracellular signaling pathways that regulate various cellular processes, such as proliferation, differentiation, migration, and survival. The interactions between cells and the ECM also provide mechanical support and help maintain tissue integrity and architecture.

Therefore, the term "cell matrix connections" encompasses the complex network of molecular and physical interactions that occur between cells and the ECM, which are essential for normal tissue function and homeostasis.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

Den basalmembranen är en tunnt, platt, specialiserad struktur som skiljer epitelceller och endotelceller från det underliggande bindvävslagret i flera typer av vävnader i kroppen. Den består av två huvudsakliga delar: basal lamina och reticular lamina. Basal lamina är den innersta, elektrondensa lagret som utgör en matrix av extracellulära proteiner, såsom kolagen typ IV, laminin och nidogen. Reticular lamina är det yttre, mindre tätt packade lagret som består av kollagena fibriller. Basalmembranet har en viktig roll i celladhesion, celldifferentiering, cellkommunikation och molekylär transport.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Cytoskelettproteiner är proteiner som utgör cytoskelettet, det inre schelet, i celler. Cytoskelettet ger cellen form och struktur samt möjliggör cellens rörelse och transportprocesser. Det består av tre huvudsakliga komponenter: aktinfilament, intermediär filament och mikrotubuli. Var och en av dessa komponenter har sin egen uppsättning unika proteiner som ger dem deras specifika egenskaper och funktioner. Aktinfilamentet är flexibelt och starkt, och spelar en viktig roll i cellens form och rörelse. Intermediär filament är starka och stabila, och hjälper till att ge cellen struktur och integritet. Mikrotubuli är hårdare än aktinfilament och intermediär filament, och är viktiga för celldelning, intracellulär transport och cellytorers rörelse.

Rap1 (Ras-associated protein 1) är ett typ av små GTP-bindande proteiner som tillhör Ras-superfamiljen. Dessa proteiner fungerar som molekylära switche som kan aktiveras och inaktiveras genom att binda eller släppa loss guanosindifosfat (GDP) respektive guanosintrifosfat (GTP). När Rap1 är aktiverat, det vill säga när det binder till GTP, kan det interagera med och reglera en rad olika cellulära processer, såsom cellytocysh, differentiering, adhesion och signaltransduktion. Rap1-proteinerna har visat sig spela viktiga roller inom flera olika signalsystem i cellen, bland annat i regleringen av cellcykeln, cytoskelettet och cellytares cellulära kontakter med omgivningen. Dysfunktionella Rap1-proteiner har kopplats till olika sjukdomar, inklusive cancer.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Kemotaxis är en process där celler, inklusive vita blodkroppar (leukocyter), rör sig i respons på kemiska signaler. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret, där olika typer av vita blodkroppar attraheras till olika kemiska signalsubstanser (kemotaxiner) för att bekämpa infektioner och skador. Leukocytär kemotaxi refererar specifikt till denna process när det gäller vita blodkroppar.

'Selektiner' er en type av proteiner som spiller en viktig rolle i immunsystemet hos pattedyr. De er adherensmolekyler, det vil si de hjelper til med å feste celler sammen. Selektiner deltaker i den tidlige stadiet av inflammasjon og immunrespons ved å veksle interaksjoner mellom leukocytter (hvite blodceller) og endotelceller (de celle som liner blodkarrenes indre overflate).

Det finnes tre typer selektiner hos mennesker: E-selektin, P-selektin og L-selektin. Disse er knyttet til endotelceller (E- og P-selektin) og leukocytter (L-selektin). Selektinerne kjenner igjen bestemte strukturer på leukocytternes overflate, noe som gjør at de kan feste seg til disse cellene og hjelpe dem med å migrere fra blodkarrene og inn i væv.

Selektiner er også involvert i andre biologiske prosesser, som for eksempel embryonal utvikling og hematopoese (bilding av blodceller). Dessutover kan selektiner spille en rolle i uviklingsløsninger av visse sykdommer, som kræft og autoimmune lidelser.

Neutrofil aktivering är ett sätt som neutrofiler, en typ av vita blodceller, responderar på infektion eller skada. När neutrofilerna aktiveras kommer de att frisätta speciella proteiner och utsöndra free radicaler för att bekämpa patogener som bakterier och svampar.

Processen med neutrofil aktivering innebär att neutrofilerna fagocyterar (fångar in) patogena celler, vilket orsakar en kedjareaktion av händelser där neutrofilerna producerar reaktiva syre- och kväveföreningar som skadar och dödar de främmande cellerna.

Det är viktigt att notera att överaktivering av neutrofiler kan leda till skada på kroppens egna celler och vävnader, vilket kan orsaka sjukdomar som sepsis och akut lunginflammation.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Mekanisk påfrestning inom medicinen refererar till krafter som verkar mekaniskt, det vill säga fysisk på kroppen eller dess delar. Det kan handla om tryck, drag, skjuvning, rotation eller kombinationer av dessa. Exempel på mekaniska påfrestningar inkluderar stötar, slag, lyft, tryck från tyngdkraften, rörelser med onormal belastning och så vidare. Dessa påfrestningar kan leda till skador eller smärtor i kroppen beroende på deras storlek, varaktighet och område där de verkar.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Tenascin är ett extracellulärt matrixprotein som spelar en viktig roll i celladhesion, migration och differensiering. Det förekommer naturligt i embryonal vävnad men kan även induceras vid vävnadsskada eller inflammation hos vuxna. Tenascin finns i olika isoformer, varav tenascin-C är den mest studerade. Det har visat sig ha en betydande roll i patologiska processer såsom fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

'SRC-kinaser' er ein type av enzymer kalt tyrosinkinaser, som spiller en viktig rolle i cellesignalering og regulering. De aktiverer andre proteiner ved å legge til en fosfatgruppe på dem, forenklet sett. SRC-kinasen er også involvert i reguleringen av cellevoksering, apoptose (programmert celledød), og cellegrovhengighet. Dess aktivitet er forstyrrt i mange typer av kreft, og det har blitt utviklet medisinske behandlinger som tar hensyn til dette.

Urokinase Plasminogen Activator Receptors (UPAR) är en typ av receptor som förekommer på cellytan hos flera olika celltyper, inklusive cancerceller. Denna receptor binder till urokinase plasminogen aktivator (uPA), ett enzym som spelar en viktig roll i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, ett komplext nätverk av proteiner och kolhydrater som stöttar och ger form åt celler.

UPAR-receptorn aktiverar uPA och underlättar dess bindning till plasminogen, en zymogen (ett inaktivt enzym) som omvandlas till det aktiva enzymet plasmin av uPA. Plasmin bryter ned extracellulär matrix, vilket är ett viktigt steg i cellmigration och angiogenes (bildning av nya blodkärl).

I cancer konverterar uPA plasminogen till plasmin som bryter ner extracellulär matrix, vilket underlättar spridningen av cancerceller till omgivande vävnader och till andra delar av kroppen (metastaser). Höga nivåer UPAR-receptorer har visats korrelera med aggressivt cancerbetende och sämre prognoser i flera olika cancertyper.

Mekanotransduktion på cellulär nivå refererar till den process där celler kan konvertera mekaniska signaler, som exempelvis tryck, sträckning eller vibrationer, till biokemiska signaler. Detta sker genom olika mekanismeter, t.ex. med hjälp av receptorproteiner i cellmembranet eller via cytoskelettet. Genom mekanotransduktion kan cellen på så sätt svara på och adoptera sig efter sin mekaniska omgivning. Processen är viktig för en rad fysiologiska funktioner, såsom celldifferentiering, celldelning, cellyta reglering och skelettmuskulatur kontraktion.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Keratinocyter är hudens vanligaste celltyp och utgör cirka 90-95% av de levande cellerna i huden. De bildar flera skikt i hudens yttre layer, epidermis, och producerar ett protein som kallas keratin, vilket ger cellerna styrka och skyddar dem mot mekanisk påfrestning och uttorkning. Keratinocyter delar sig kontinuerligt för att ersätta de döda celler som slits bort från ytan av huden. De nya keratinocyterna rör sig gradvis uppåt genom epidermis till det yttre skiktet, stratum corneum, där de dör och blir en del av den skyddande barriären som kallas huden.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

Blockerande antikroppar, även kända som neutraliserande antikroppar, är en typ av antikroppar som produceras av B-celler i samband med en infektion eller vaccination. Dessa antikroppar har förmågan att binda till ytor på patogener (sjukdomsalstrande mikroorganismer) och förhindra dem från att infectera värdkällor, till exempel celler i kroppen. Genom att blockera infektionen bidrar blockerande antikroppar till en immunförsvarsmekanism som skyddar kroppen från framtida infektioner av samma patogen.

När en blockerande antikropp binder till ett patogen förhindras ofta det att binda till receptorer på värdceller, vilket annars skulle ha möjliggjort cellinfektion och fortsatt infektionsspridning. Antikroppen fungerar som en barriär mellan patogenen och värdcellen, vilket förhindrar att sjukdomen etableras eller sprider sig i kroppen.

Blockerande antikroppar är speciellt viktiga när det gäller skydd mot virusinfektioner, eftersom de kan förhindra viruset från att infektera celler och replikera sig. De har visat sig vara effektiva i både förebyggande och terapeutiska kontexter, då de kan ge immunitet eller minska sjukdomens allvarlighetsgrad.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

"Cell aggregation" refererar till när celler i en population binder sig till varandra och bildar klumpar eller klasar. Detta kan ske naturligt under cellens normala utveckling och differensiering, eller som ett resultat av manipulation i laboratoriemiljö, såsom under cellkultur. Cellaggregering kan också ses i vissa patologiska tillstånd, såsom cancer, där cancerceller kan aggregera och bilda tumörer.

Collagen type IV är ett nedbrytningsmotståndigt nätverk av proteinfibriller som bildar basalmembranet i kapillärer, glomerulus, alveoler och andra hålrumsstrukturer i kroppen. Det består av tre huvudtyper av α-kedjor (α1, α2, α3) som är arrangerade i heterotrimera och bildar nätverksliknande strukturer. Collagen typ IV har en viktig roll för celladhesion, celldifferentiering och celldelning samt fungerar som en selectiv barriär för molekyler som passerar genom basalmembranet. Mutationer i generna för collagen typ IV kan leda till olika ärftliga sjukdomar, såsom Alport syndrom och Goodpasture syndrom.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

K562-celler är en typ av immortaliserade celler som isolerades från benmärgscancer hos en patient med chronisk myeloisk leukemi (CML) under 1970-talet. Dessa celler har sedan dess använts flitigt inom forskning, särskilt inom områdena cancer och genetik. K562-cellerna är en form av blastcell, som är en typ av cell som deltar i blodbildningen i benmärgen.

K562-cellerna har flera unika egenskaper som gör dem användbara inom forskning. De kan exempelvis spontant differentieras till olika typer av blodceller, såsom röda blodkroppar och trombocyter, när de utsätts för vissa signalsubstanser. Dessutom har K562-cellerna en hög nivå av genetisk instabilitet, vilket gör dem till ett användbart verktyg för att studera hur genetiska mutationer kan leda till cancerutveckling.

I medicinsk kontext används K562-celler ofta som modellsystem inom forskning relaterad till CML och andra former av blodcancer, samt för att testa effekterna av olika cancerbehandlingsmetoder, såsom kemoterapi och immunterapi.

Receptoraggregering (eller receptorclustring) refererar till den process där flera receptormolekyler samlas eller "aggregeras" tillsammans på cellytan, ofta som svar på en signal från ett ligandmolekyl. Denna process kan leda till en kaskad av intracellulära händelser och signaltransduktion, vilket kan resultera i cellulära svar som exocytos, endocytos eller ändringar i genuttryck. Receptoraggregering är en viktig mekanism för att kontrollera cellulär funktion och kan vara involverad i patologiska tillstånd såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Trombocytmembranglykoprotein IIb, också känt som glykoprotein IIIa, är ett integrin-protein som finns på trombocyternas (blodplättarnas) yta. Det spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess genom att underlätta sammanlänkningen av trombocyter vid skada på kärlen, vilket leder till bildandet av ett blodpropp (tromb). Trombocytmembranglykoprotein IIb binder till fibrinogen, ett protein som också är involverat i koagulationen. Genom att göra detta hjälper proteinet till att forma en klistrig aggregation av trombocyter på platsen för skadan.

Osteopontin (OPN) är ett protein som uttrycks i många olika typer av vävnader, inklusive ben, tandkött, njurar och hjärta. Det är involverat i en rad biologiska processer såsom celladhesion, migration, proliferation och differentiering. I benvävnaden har OPN visat sig spela en viktig roll i regleringen av benomsättning och mineralisering.

OPNs struktur innehåller ett arginin-glycin-aspartat (RGD)-tripeptidsekvens, som är en bindningsplats för integriner, vilket gör att proteinet kan interagera med cellmembranet och utöva sin funktion. OPN har också visat sig vara involverat i inflammatoriska processer och cancer, där det kan verka som ett tumörpromotoriskt protein genom att främja cellproliferation, överlevnad och invasivitet hos cancerceller.

I medicinsk kontext kan mätningar av OPN-nivåer i blod eller andra kroppsfluider användas som biomarkörer för olika sjukdomstillstånd, såsom ben- och tandrelaterade sjukdomar, njurssjukdomar, hjärtsjukdomar och cancer.

CD98, även känd som Slamf7 (SLC3A2) är ett typ II transmembranprotein som bildar en heterodimer med andra proteiner i familjen L-typ aminosyratransporter. CD98 har flera funktioner, inklusive att agera som en kolideringsmolekyl för integriner och att underlätta aminosyra transport över cellytan. Det är involverat i cellproliferation, överlevnad och migration. CD98-antigenet är kliniskt relevant eftersom det har visats korrelera med cancerprogression och prognos inom vissa typer av cancersjukdomar.

'Virusreceptorer' är en term som används för att beskriva de cellvävnadskomponenter, oftast proteinmolekyler, som en virus kan binda sig till för att få möjlighet att infectera och tränga in i värdcellen. Genom att känna igen och binda till specifika receptorer på värdcellens yta kan viruset utnyttja den cellulära maskineriet för sin egen replikation, vilket leder till sjukdom hos individen.

Det är viktigt att notera att olika virusar använder sig av olika typer av receptorer, beroende på vilken celltyp de infekterar och deras egen struktur. Studier av virusreceptorerna kan hjälpa forskare att förstå hur viruset infekterar celler och möjligen utveckla terapeutiska strategier för att förhindra eller behandla virusinfektioner.

'Blodplättar' er kort for trombocyter, som er ein viktig del av blodets koagulasjonssystem. De er små, diskformade celler uten kjerne som produseres i benmärken og kan leve opp til 10 dager i blodet før de brytes ned. Når det oppstår en skade eller sår i kroppen, blir trombocytene aktivert og klumper sammen for å form et blodstopp og hindre fortsatt blødning. Redusert antall trombocyter kan føre til en medisinsk tilstand kalt trombocytopeni, mens for store antall kan føre til trombocytos.

CD47 är ett transmembranprotein som förekommer på ytan av många olika celltyper, inklusive röda och vita blodceller. Det fungerar som en "självidentifieringsmärke" för cellen och binder till receptorn SIRPα på immunceller såsom makrofager och dendritceller. När CD47 binds till SIRPα skickas ett signal som hämmar fagocytos (cellernas förmåga att förtära och bryta ned främmande partiklar eller celler).

CD47-antigenet har blivit alltmer intressant inom forskningen kring cancer, eftersom tumörceller ofta överexprimerar CD47 på sin yta. Detta gör att de kan undgå upptäckt och förstörelse av immunsystemet. Genom att blockera CD47-SIRPα bindningen med monoklonala antikroppar eller andra terapeutiska metoder kan man möjligen öka fagocytosen av tumörceller och därmed förbättra cancerbehandlingen.

L-selektin, også kjent som CD62L, er ein membranprotein som tilhører selektinfamilien. Det er uttrykt på overflaten til visse hvite blodceller, særlig leukosyter (hvite blodlegemer), og spiller en viktig rolle i immunsystemet ved å hjelpe med å regulere diaspendesen av leukosyter fra blodbanen til stedet der infeksjon eller inflammasjon skjer. L-selektin binder spesifikt til karbohydratstrukturer på overflaten til endotelceller (celler i blodkarrene) for å fremme den specifikke adhesjonen og diapedesen av leukosyter.

Cytocalasin D är ett giftstoff från svampar som hämjar kontraktioner i muskelceller och stör upp celldelningen (cytokines) hos eukaryota celler. Det gör detta genom att inhibera depolimeriseringen av aktinfilament, vilket leder till oorganiserade aktinstrukturer och instabila cellytor. Cytokalasin D används inom forskning för att studera aktincytoskelettet och cellmekanik.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

'Sårläkning' (engelska: 'Wound healing') är ett komplext fysiologiskt process som sker efter att kroppen har skadats och en vävnadsbarriär har brutits. Det innebär återställandet av strukturellt och funktionellt integritet i den skadade vävnaden genom en koordinerad serie händelser som involverar olika celltyper, tillväxtfaktorer, cytokiner och extracellulära matrixproteiner.

Sårläkning kan delas in i tre faser:

1. Hemostasis-fasen: Den första fasen av sårläkning innebär hemostas, där skadan orsakar blodflödesförlust och kroppen svarar med att koagulera blodet för att stoppa blödningen. Detta leder till bildandet av en blodpropp (trombus) som innehåller bland annat blodplättar (trombocyter), fibrin och andra koagulationsfaktorer. Samtidigt släpper aktiverade blodplättar ut growth factors som lockar till sig celler till skadan för att påbörja reparationsprocessen.

2. Inflammatorisk fas: Den andra fasen av sårläkning kallas inflammatorisk fas och innebär en intensiv immunrespons där celler som neutrofiler, monocyter/makrofager rekryteras till skadan för att neutralisera eventuella patogener och börja reparationsprocessen. Dessa celler frisätter cytokiner, growth factors och matrixmetalloproteinas (MMP) som bidrar till att koordinera den efterföljande regenerationen av vävnaden.

3. Proliferativ fas: Den tredje fasen av sårläkning kallas proliferativ fas och innebär en aktiv neovaskularisering (bildning av nya blodkärl) och produktion av extracellulär matrix (ECM). Fibroblaster producerar kollagen och andra ECM-proteiner som bildar en ny grund för den regenererande vävnaden. Epitelceller migrerar till skadan och bildar ett nytt epitelegdämnande över den regenererade vävnaden.

4. Remodellering: Den fjärde och sista fasen av sårläkning kallas remodellering och innebär en återbildning av vävnaden till dess ursprungliga form och funktion. Detta sker genom en kontinuerlig process där ECM-proteiner bryts ned och nyproduceras, samt att blodkärlen mognar och differensieras.

Sårläkning är en komplex process som involverar ett stort antal celler, signalsubstanser och molekyler. Förståelsen av de underliggande mekanismerna bakom sårläkningen är viktigt för att utveckla effektiva behandlingsmetoder för sårläkningsrubbningar som drabbar många patienter världen över.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

'Navelvene' er en medisinsk betegnelse for den del af tarmsystemet som forbinder moderkagen (placentan) og fostrets mave via navelstrengen under graviditeten. Navelvenen transporterer næring til fostret fra moren gjennom blodbanen. Efter fødselen tørres navelvenen ut og stumper av, noe som kaller seg navelsengen eller omfalos.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

N-formylmetioninleucyl-fenylalanin, ofta förkortat till fMLF eller fMet-Leu-Phe, är ett tripeptidmolekyll som består av tre aminosyror: formylmetionin (fMet), leucin (Leu) och fenylalanin (Phe). Detta molekyll spelar en viktig roll inom immunologin, eftersom det är ett kemotaktiskt peptid som attraherar specifika vita blodkroppar, så kallade neutrofila granulocyter, till platsen där det bildas.

fMLF produceras av bakterier och andra mikroorganismer under deras celldelning och kan orsaka inflammation när det upptäcks av värdkroppen. Neutrofila granulocyter reagerar på fMLF genom att migrera till platsen där det har bildats, vilket är en del av den immunologiska responsen för att bekämpa infektioner. Detta molekyll används också inom forskning för att studera neutrofilernas funktion och migration.

Kollagen typ I är ett av de många olika typerna av kollagen som finns i kroppen. Det är ett fibrillärt kollagen, vilket betyder att det består av långa, trådformiga strukturer. Kollagen typ I är bland de vanligaste typerna av kollagen och utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och blodkärl. Det består av tre polypeptidkedjor som är sammanbundna till en tredimensionell struktur. Kollagen typ I ger styrka och integritet till de vävnader där det finns, och påverkar också cellernas beteende och funktion.

Tyrosine är en aromatisk essentiell aminosyra, som betyder att den inte kan syntetiseras i kroppen och måste tas in via kosten. Den utgör grunden för tillverkning av neurotransmittorer (dopamin, noradrenalin och adrenalin) samt melanin, ett pigment som ger huden, håret och ögat färg. Tyrosin kan också fungera som en prekursor till signalsubstanser i centrala nervsystemet. Födoämnen som innehåller tyrosin är bland annat kött, ägg, fisk, bönor, nötter och spannmål.

RhoA är ett medlemmar i Rho-GTPasfamily, som är involverade i regulationen av cytoskelettet och cellulär signalering. Dessa proteiner fungerar som molekylära switchar genom att cycliskt binda och hydrolysera GTP (guanosintrifosfat). När RhoA binder till GTP, är det aktiverat och kan interagera med sina effektorproteiner för att påverka cellulär processer som cellcykeln, celldelning, cellmigration och cellstammcellsförnyelse. När RhoA hydrolyserar GTP till GDP (guanosindifosfat), inaktiveras det och kan inte längre interagera med sina effektorproteiner.

Kadheriner är en typ av celladhesionsmolekyler (CAM) som spelar en viktig roll i cellextraktoriska processer, såsom celldelning och cellytaformation. De är transmembrana proteiner som hjälper till att koppla samman cytoskelettet hos två intilliggande celler genom att binda till varandra. Kadherinerna delas in i flera olika klasser baserat på struktur och funktion, men de flesta kadheriner är kalciumberoende och kallas därför för klassiska kadheriner. De klassiska kadherinerna har en extracellulär domän som består av fem utskott (EC1-EC5), en transmembrandomän och en cytoplasmisk domän. Cytoplasmiska domänen interagerar med cytoskelettproteiner, såsom aktinfilament och alfa-aktininer, vilket hjälper till att stabilisera cell-cellkontakten. Kadheriner spelar också en viktig roll i signaltransduktion och kan påverka celldifferentiering, apoptos och cellytorsdifferentiering.

Syndecan-4 är ett transmembrant protein som tillhör syndecanfamiljen, en grupp heparansulfatproteoglykaner. Syndecan-4 består av en extracellulär domän med hjärtformade heparansulfatstrukturer, en transmembrand del och en citosolisk domän. Det är involverat i en mängd cellulära processer som cellexpansion, migration, adhesion och signaltransduktion. Syndecan-4 kan interagera med extracellulära matrixproteiner, cytokiner och growth factors och fungerar som en viktig regulator av cellytoriska händelser.

"Cricetulus" er en slags gnaeger (rodent) som tilhører familien Cricetidae. Denne gruppen inkluderer forskjellige arter som lever i Asien, herunder den mongolske gnaegeren ("Cricetulus griseus") og den kinesiske hamster ("Cricetulus barabensis"). Disse gnaegerne er generelt små, med en kroppslengde på 8-12 cm og et vekt på 20-50 gram. De lever i underjordiske boner og har en diett som består av frø, urter og insekter.

'Kärlnybildning, fysiologisk' refererar till den normale och naturliga processen där nya blodkärl bildas i kroppen. Denna process kallas också angiogenes. Fysiologisk kärlnybildning sker under normala förhållanden, till exempel under fostertiden då det behövs ett stort antal nya blodkärl för att försörja den växande fostret med syre och näringsämnen. Även under vuxenlivet kan fysiologisk kärlnybildning ske, till exempel när sår eller skador läker sig. I dessa situationer aktiveras specifika signalsubstanser som får celler i blodkärlen att dela sig och bilda nya kärl. Denna process är viktig för att hålla kroppen frisk och hälsa.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

CD11b, också känd som integrin alpha M, är ett protein som uttrycks på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det är en del av en grupp proteiner som kallas leukocytfunktionanta antigen 1 (LFA-1) heterodimerer. CD11b fungerar som en adhesionsmolekyl och hjälper till att koordinera cell-cell-interaktioner och cell-matrix-interaktioner under immunförsvaret. Det är involverat i processer som kemotaxis, fagocytos och aktivering av immunceller. CD11b kan också fungera som en receptor för komplementproteinet C3bi och bakteriella ytproteiner, vilket hjälper till att identifiera och eliminera patogener.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Jurkat-celler är en typ av immortaliserade T-lymfocytceller som isolerades från en patient med T-cellsleukemi på 1970-talet. Dessa celler används ofta inom forskning, särskilt för att studera signaltransduktion och apoptos (programmerad celldöd) i T-celler. Jurkat-celler är ett exempel på en cancercellslinje som har använts för att undersöka cellulära processer inom både cancer- och immunologisk forskning.

Actinin är ett protein som spelar en viktig roll i muskelfibrernas kontraktionsprocess. Det förekommer i flera isoformer och finns vanligtvis lokaliserat till Z-linjerna, vilka är de linjer där aktinfilamenten i muskelfibrerna korsar varandra. Actinin fungerar som en ankare som hjälper till att fästa aktinfilamenten vid varandra och stabiliserar sarcomeren, den grundläggande kontraktila enheten i muskler. Det finns två huvudtyper av actinin: alfa-actinin och gamma-actinin. Alfa-actininet förekommer främst i muskler medan gamma-actininet är vanligare i icke-muskulära celler.

Filaminer är en typ av protein som spelar en viktig roll i cellens cytoskelett, den struktur som ger cellen form och hjälper till att organisera dess inre komponenter. Filaminer är kända för sin förmåga att binda till aktinfilament, vilket är en typ av proteinfilament som bildar en grundstruktur i cytoskelettet.

Det finns tre huvudsakliga typer av filaminer hos däggdjur: filamin A, filamin B och filamin C. Dessa proteiner har en liknande struktur och funktion, men de uttrycks i olika celltyper och kan ha specifika roller i olika cellulära processer.

Filaminer är modulara proteiner som består av flera repetitiva domäner som kan binda till aktinfilament, andra proteiner och membranreceptorer. Genom att binda till dessa molekyler hjälper filaminerna till att organisera cytoskelettet och reglera cellens form och rörelse. De kan också vara involverade i signaltransduktion och andra cellytiska processer.

I medicinsk kontext kan mutationer i filamin-generna orsaka olika sjukdomar, till exempel muskuloskeletala störningar, neurologiska störningar och cancer.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Cell polarité refererar till den asymmetriska distributionen av molekyler och organeller inom en cell, vilket ger upphov till olika funktionella domäner. Denna polarisering är viktig för cellens förmåga att interagera med sin omgivning och reglerar processer som celldelning, cellytaresform och transport av molekyler.

I epitelceller, som bildar barriärer mellan olika kroppsdelar, är cellpolariteten särskilt viktig. Dessa celler har ofta en apikal domän, som är orienterad mot lumen (håligheten) i ett organ, och en basolateral domän, som är orienterad mot den underliggande basalmembranet. Mellan dessa två domäner finns ofta en tätt packad proteinkomplex, kallat tight junction, som hjälper till att reglera passage av molekyler genom cellen.

I neuroner är cellpolariteten också viktig för deras funktion. Dessa celler har ofta en axonal domän, som är lång och tunn, och en dendritisk domän, som är kort och grenig. Signaler tenderar att färdas i en riktning från den axonal domänen till den dendritiska domänen, och cellpolariteten hjälper till att reglera denna signalering.

I allmänhet är cellpolariteten ett komplext fenomen som inbegriper en mängd molekylära mekanismer, inklusive cytoskelettet, membranproteiner och signalsubstanser.

Raft-proteiner (engelska: "Raft proteins") är ett samlingsbegrepp för proteinmolekyler som är belägna i eller associerade med lipidmikrodomäner, även kända som lipidrågar ("lipid rafts"), i celldelar. Lipidmikrodonämer är membrandomänen där sfingolipider och kolsterolliktaner är koncentrerade och bildar en flytande, men relativt stabil, fas inom den yttre cellmembranen.

Raft-proteiner deltar i en rad celldynamiska processer som signaltransduktion, cellytorganisation, intracellulär trafficking och cellytupprott. Dessa proteiner kan vara integrala membranproteiner eller perifera membranproteiner som interagerar med lipiderna i raft-strukturen genom sina lipofila aminosyrasekvenser. Exempel på välkända Raft-proteiner inkluderar flotillin, caveolin och GPI-ankrade proteiner (Glycosylphosphatidylinositol-anslutna proteiner).

Den mest accepterade engelskspråkiga benämningen på det protein som kallas "Coxsackie and Adenovirus Receptor (CAR)" är "Coxsackievirus and Adenovirus Receptor". Detta protein är en transmembranprotein som utgör en receptor för Coxsackie B-virus och vissa typer av adenovirus. Proteinet spelar därför en viktig roll i infektionsprocessen hos dessa virus.

CAR-proteinet är ett tillhörigt proteinsläkte i immunglobulin superfamiljen (IgSF) och består av två identiska underenheter, var och en med en extracellulär domän, en transmembrandomän och en cytoplasmatisk domän. Extracellulära domänen innehåller fem immunglobulin-liknande loopen som är involverade i bindningen till viruspartiklarna.

CAR-proteinet uttrycks i många olika typer av celler, inklusive hjärtmuskler, lever, lungor och tarmar. Dessutom har det visat sig spela en viktig roll i celldelning och celltillväxt, vilket gör att det kan vara involverat i patogenesen av vissa sjukdomar som inte är virusrelaterade.

Aminosyramönster, eller aminoacyl-tRNA-mönstret, refererar till den specifika kombinationen av aminosyror och transfer-RNA (tRNA) som finns i en ribosom under processen att bygga upp ett protein enligt informationen i ett messenger-RNA (mRNA). Varje tRNA har en specifik anticodon-sekvens som matchar en komplementär kodon-sekvens på mRNA, och bär därmed en specifik aminosyra. När ribosomen läser av mRNA:t och bygger upp proteinet, binds aminosyran till den växande peptidkedjan genom en reaktion katalyserad av peptidyltransferas-enzymet i ribosomen. På så sätt skapas ett specifikt aminosyramönster som korrelerar med genetisk informationen i mRNA:t.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

'Videomikroskopi' är en metod där man använder ett mikroskop som är kopplat till en videokamera och en monitor, vilket möjliggör att man kan se uppmätta strukturer och händelser på en skärm i realtid. Detta gör det möjligt för flera personer att titta på samma objekt samtidigt och för att dokumentera och spara vad som observeras.

Det finns olika typer av videomikroskopi, beroende på vilket område inom medicinen som det används. Några exempel är:

* Stereomikroskopi: Används ofta för dermatologiska undersökningar och i kirurgi för att guida små operationer.
* Läkemedelsmikroskopi: Används för att studera läkemedel och deras effekter på celler och vävnader.
* Patologisk mikroskopi: Används för att undersöka sjukdomar i vävnader och celler, exempelvis cancer.
* Höghastighetsmikroskopi: Används för att studera snabba händelser som exempelvis celldelning eller muskelrörelser.

Definitionen är medicinskt inriktad men videomikroskopi används även inom andra områden än medicin, till exempel i forskning och industri.

"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:

1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.

Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.

Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.

Leukocytosis är ett medicinskt tillstånd där individen har en ökad andel vita blodkroppar (leukocyter) i blodet. Det kan orsakas av olika faktorer, inklusive infektion, inflammation, cancer och vissa mediciner. Vid en leukocytos är det vanligtvis de absoluta värdena på leukocyter som är ökade, men relativa andelen av olika typer av vita blodkroppar kan variera beroende på orsaken till tillståndet.

"Cell size" refers to the physical dimensions and volume of a cell, which can vary widely depending on the type of cell and its function. In general, eukaryotic cells (cells with a true nucleus) tend to be larger than prokaryotic cells (bacteria and archaea), ranging from 10-100 micrometers in diameter for animal and plant cells, while prokaryotic cells are typically around 1 micrometer in diameter.

The size of a cell can have significant implications for its function and behavior. For example, larger cells may have more organelles and cytoplasmic volume to carry out complex functions, but they also require more resources to maintain and may be more susceptible to damage or death due to lack of nutrients or waste buildup. Smaller cells, on the other hand, may be more efficient at conserving resources and surviving in harsh environments, but they may have limited capacity for complex functions or growth.

In addition to size, cell shape and structure can also play important roles in cell function and behavior. For example, some cells have specialized structures such as cilia or flagella that allow them to move or interact with their environment, while others have rigid cell walls or extracellular matrices that provide support and protection.

Overall, the size and structure of a cell are critical factors in its ability to carry out its functions and contribute to the overall health and functioning of an organism.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

The actin cytoskeleton is a network of filamentous (threadlike) proteins, primarily made up of actin, that provides structural support and enables movement within eukaryotic cells. This complex and dynamic structure plays a crucial role in various cellular processes such as cell division, maintenance of cell shape, intracellular transport, and cell motility.

Actin exists in two main forms: globular actin (G-actin) monomers and filamentous actin (F-actin) polymers. The polymerization of G-actin into F-actin results in the formation of actin filaments, which can further assemble into higher-order structures like bundles or networks. These actin filaments are associated with various accessory proteins that regulate their assembly, disassembly, and interaction with other cellular components.

The dynamic nature of the actin cytoskeleton allows cells to adapt to changing environmental conditions and respond to different stimuli. This constant remodeling is essential for many fundamental biological processes, including muscle contraction, cell migration, and maintenance of cell-cell junctions. Dysregulation of the actin cytoskeleton has been implicated in various diseases, such as cancer, cardiovascular disorders, and neurological conditions.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

'Ormgifter' refererer til de giftstoffer som visse slanger producerer og injicerer gennem deres tænder for at dræbe eller svække deres bytte. Disse giftstoffer kan have forskellige virkninger, afhængigt af slangenart. Nogle ormgifte indeholder neurotoxiner, som angriber nervesystemet og kan føre til lammelse, muskelsvaghed eller død. Andre ormgifte indeholder hemotoksiner, som ødelægger røde blodlegemer og kan forårsage koagulationsforstyrrelser og organskader. Endelig kan visse ormgifte indeholde både neurotoxiner og hemotoksiner.

Det er vigtigt at notere, at ikke alle slanger er giftige, og at mange arter ikke har nok gift til at udgøre en trussel for mennesker. Derimod kan visse slangerens bid have alvorlige konsekvenser for menneskers helbred og endda være dødelige, især hvis behandlingen ikke søges inden for en kort tidsperiode efter et bid.

Rho GTP-bindande proteiner är en underfamilj av små G-proteiner, som fungerar som molekylära switche eller regulatorer av viktiga cellulära processer såsom cellytaners omorganisation, cellcyklens regulation och signaltransduktion. De aktiveras genom att binda till GTP och inaktiveras genom att hydrolysera GTP till GDP. Rho-proteinerna deltar i regleringen av cytoskelettets dynamik, vilket påverkar cellens form, rörelse och adhesion. Exempel på Rho GTP-bindande proteiner är RhoA, Rac1 och Cdc42.

"Morfogener" är ett begrepp inom utvecklingsbiologi och refererar till signaleringsproteiner som spelar en viktig roll i den process där celler organiserar sig och differensierar sig för att forma olika typer av vävnader och strukturer under embryonal utveckling hos djur. De två mest studerade familjerna av morfogener är Hedgehog, Wnt och TGF-β/BMP. Dessa proteiner verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till ändringar i genuttryck och cellfunktioner. Morfogener har också visat sig vara involverade i celldelning, celldöd, cellyta och cellrörelser under utvecklingen.

CD98, även känd som 4F2 antigen, är ett transmembranprotein som består av två homologa subenheter, en lätt och en tung kedja. Den tunga kedjan (CD98hc eller SLCA1A5) är en typ II transmembranprotein och är involverad i amino acid transport samt cell-cell kontakt och adhesion. CD98-antigener, tung kedja refererar specifikt till den tunga underenheten av CD98-proteinet.

Mukoproteiner är ett slags proteiner som innehåller en signifikant andel kolhydratkomponent, ofta i form av sockergrupper som är kovalent bundna till proteinmolekylen. Dessa kolhydratkedjor kan variera i komplexitet från en enkel sockergrupp till mer komplexa strukturer som består av flera sockerarter i olika kombinationer.

Mukoproteiner har många funktioner i kroppen, men de är speciellt viktiga för att ge struktur och skydd till olika typer av celler och vävnader. Till exempel ingår mukoproteiner i slemhinnan som tapetar luftvägar, tarmar och ögon, där de hjälper till att hålla vätskor inne och skydda mot skador och infektioner.

Ett välkänt exempel på ett mukoprotein är mucin, som är en huvudbestanddel av slemmet i luftvägar och mag-tarmkanalen. Muciner har en speciell struktur med en kärna av protein som är täckt av en lång kolhydratkedja, vilket gör att de kan bilda geléartade massor som hjälper till att fånga och transportera bort små partiklar och mikroorganismer.

Huggormsgifter är ett samlingsnamn för de neurotoxiska ämnen som huggormar inom familjen giftsnokar (Viperidae) producerar i sina giftkörtlar och injicerar genom bett. De aktiva substanserna i huggormsgiftet varierar mellan olika arter, men de flesta innehåller en kombination av proteiner och enzymer som kan orsaka lokal och systemisk skada hos målsorganismen.

Typiska effekter av huggormsgift inkluderar smärta, svullnad, rödning och inflammation i området runt bettet, samt neurologiska symtom som yrsel, synstörningar, talförlust, muskelsvaghet och andningssvårigheter. I allvarliga fall kan huggormsgift leda till allvarlig blodförgiftning (sepsis), koagulopathi (störd blodkoagulation) och multiorgansvikt, vilket kan hota patientens liv.

Huggormarnas gift används också inom medicinsk forskning och terapi, där det har visat sig ha potentialen som ett effektivt smärtbehandlingsmedel och möjligen även i behandling av vissa cancerformer.