Immunologiskt minne är ett begrepp inom immunologin som refererar till den förmåga hos det adaptiva immune systemet att "komma ihåg" en specifik patogen (t.ex. en virus eller bakterie) och snabbare och mer effektivt bekämpa den om individen exponeras för den igen i framtiden. Detta uppnås genom att specifika immunceller, såsom B-celler och T-celler, som har identifierat och svarat på en patogen under en tidigare exponering överlever efter sjukdomen och förblir i ett icke-aktiverat tillstånd i kroppen. Dessa minness Ömmar kan sedan snabbt aktiveras vid en senare exponering av samma patogen, vilket leder till en snabbare och kraftfullare immunrespons. Detta fenomen är viktigt för effektiv vaccination, eftersom vaccin ger immunsystemet en "upplevelse" av en patogen utan att orsaka sjukdomen, vilket låter immunsystemet skapa minnen som kan skydda individen från framtida infektioner.

'Minne' kan definieras som den kognitiva förmågan att behålla, lagra och återkalla information. Det är en del av vår korttids- och långtidss memory, och inkluderar förmågan att lära oss nya saker och erinra oss om dem. Minnet kan delas upp i olika typer beroende på vad det är som behöver minnas, till exempel verbalt (språk), visuellt (bilder) eller procedurally (rutiner och färdigheter).

Memory disturbances är ett samlingsbegrepp för olika former av minnesproblem som kan vara relaterade till olika neurologiska eller psykiatriska sjukdomar. Enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5), publicerad av American Psychiatric Association, definieras minnesstörningar som:

1. Övervägande problem med minnet, inklusive både episodiskt (händelser och erfarenheter) och semantiskt (fakta och kunskap) minne, som påverkar sociala funktioner eller arbete betydligt.
2. Minnesproblemen orsakas av en medicinsk sjukdom, ett trauma, substansrelaterat tillstånd eller annan specifik psykiatrisk störning.
3. Minnesproblemen kan inte förklaras bättre av en intelligenstestnedsatthet eller annan lärosvårighet.
4. Om minnesproblemen är relaterade till en annan medicinsk sjukdom, måste de vara klart oproportionerliga i förhållande till den kliniska bild som normalt förväntas med den underliggande sjukdomen eller skada.
5. Minnesproblemen orsakar kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga områden.

Det är värt att notera att det finns också specifika typer av minnesstörningar som diagnostiseras separat, till exempel Alzheimers sjukdom och andra former av demens, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), amnesi och relaterade tillstånd.

'Korttidsminnet', eller 'working memory' som det kallas på engelska, är ett sammanfattande begrepp för de mentala processer och mekanismer som gör det möjligt för oss att hålla information aktiv och tillgänglig under en kort period av tid, vanligen uppemot 20-30 sekunder. Detta minne används ofta när vi till exempel läser ett telefonnummer innan vi skriver ner det eller för att lösa enkla matematiska problem i huvudet. Korttidsminnet är också viktigt för att kunna fokusera och hålla uppmärksamheten riktad mot en viss uppgift eller information. Det skiljer sig från långtidsminnet, som kan behålla information under mycket längre perioder av tid.

"Sekundær immunisering", även känt som "anamnestisk respons" eller "bilstämpelsereaktion", är ett ökat svar på en ytterligare exponering för ett antigen hos en individ som redan har utvecklat primär immunitet mot det aktiva antigenet genom en tidigare exponering eller vaccination.

Vid den sekundära immuniseringen produceras en starkare och snabbare immunologisk respons, vilket innebär att kroppen kan bekämpa infektionen mycket effektivare än vid den första exponeringen. Detta beror på att B-lymfocyter och T-lymfocyter som överlevt från den primära immunresponsen snabbt aktiveras och differensieras till antikroppsproducerande plasmaceller och effektiva cytotoxiska T-celler.

Sekundär immunisering är en viktig del av vaccinationsprogram, eftersom det möjliggör långvarig immunitet mot specifika sjukdomar genom att ge skydd under en längre tidsperiod än vad som kan uppnås med en enda dos av ett vaccine.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

Long-term memory är en typ av minne där information lagras under längre perioder, vanligtvis från dagar till år eller livet ut. Det består av två huvudsakliga system: det explicita (deklarativa) och det implicit (icke-deklarativa) minnet.

Det explicita minnet kan delas upp i episodiskt minne, som handlar om personliga händelser och erfarenheter, och semantiskt minne, som involverar fakta och begrepp utan personlig kontext.

Det implicit (icke-deklarativa) minnet inbegriper procedurminne, klassisk betingning och implicit association. Det implicita minnet påverkar ofta vårt beteende och reaktioner på omedveten nivå.

Information i det långtidsminnet kan lagras som kortvarigt eller långvarigt beroende på hur informationen bearbetas, vilket är relaterat till uppmärksamhet och repetition.

En konjugatvaccin är en typ av vaccin där man kombinerar en antigen (ett ämne som framkallar immunsvar) med ett protein som verkar som en transportör. Konjugatvaccin används ofta för att skydda barn under två års ålder mot bakterieinfektioner, särskilt pneumokocker och meningokocker.

Den vanligaste anledningen till användandet av konjugatvacciner är när den målade antigenen är för svag för att framkalla ett starkt immunsvar hos organismen. Genom att koppla samman antigenen med ett protein som lätt stimulerar immunsystemet, kan konjugatvaccinet ge en starkare och långvarigare immunitet än en vanlig vaccin.

Ett exempel på en konjugatvaccin är Prevnar, som används för att skydda mot pneumokockinfektioner. I denna vaccinen är antigenen från pneumokocker kopplad till ett protein hämtat från difteribakterier. När barnen får vaccinet, lär sig deras immunsystem att känna igen och bekämpa både antigenen och proteinet, vilket ger ett skydd mot pneumokocker.

Episodic memory är en typ av deklarativt (medvetet) minne som handlar om att komma ihåg specifika händelser och erfarenheter med deras tid, plats och relaterade kontextuella detaljer. Det innebär förmågan att återkalla episoder eller händelser som har upplevts i tiden, såsom vad man hade för frukost igår eller en familjesammankomst förra veckan. Episodiskt minne är personligt och unikt för varje individ eftersom det bygger på ens egna erfarenheter och subjektiva tolkningar av dem. Det är också känt för att vara känslomässigt laddat, vilket innebär att vi kan komma ihåg hur vi kände när en viss händelse inträffade.

Meningokockvaccin är ett slag av vaccin som ger immunitet mot olika serotyper av meningokocker, bakterier som kan orsaka allvarliga infektioner som meningit (hjärnhinnesjukdom) och sepsis (blodförgiftning). Det finns flera olika typer av meningokockvacciner, som ger skydd mot olika serotyper av bakterier. Några exempel är konjugatvaccin som ger skydd mot serogrupperna A, C, W och Y, och meningokock serogrupp B-vaccin. Meningokocker cirkulerar i populationen och kan orsaka utbrott av sjukdom, särskilt bland barn, ungdomar och äldre vuxna med nedsatt immunförsvar. Meningokockvaccination rekommenderas därför ofta för barn i olika åldrar som en del av den rutinmässiga barntillsynen, samt för personer som tillhör riskgrupper eller som ska resa till områden där sjukdomen är vanligare än i Sverige.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

Bakteriella antikroppar är en typ av antikroppar som produceras av immunsystemet i samband med en infektion orsakad av bakterier. Dessa antikroppar är proteiner som bildas av B-celler och är specificerade för att binda till specifika antigener på ytan av bakterierna. När bakteriella antikroppar binder till sina målantigener aktiveras komplementsystemet, vilket kan leda till destruktion av bakterierna och skydda kroppen från infektioner.

Bakteriella antikroppar kan vara av olika typer, inklusive IgG, IgM, IgA och IgE, beroende på vilken sorts immunrespons som är aktiverad. Varje typ av antikropp har en unik funktion i kroppen, men de flesta bakteriella antikroppar är av typen IgG, som är den vanligaste och mest flexibla typen av antikroppar.

Det är värt att notera att det kan finnas en förväxlingsrisk med begreppen "bakteriella antikroppar" och "antikroppar mot bakterier". De senare refererar till när en persons immunsystem har producerat antikroppar som reagerar med bakterier eller deras toxiner, oavsett om personen är sjuk eller inte. Därför kan en person ha antikroppar mot bakterier utan att vara sjukt.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

'Stora bröstgången' (latin: fascia thoracica) är ett brett, platt ligament som löper diagonalt över den främre delen av bröstkorgen. Det sträcker sig från sidan av nyckelbenet (clavicula) och ned till revbenen (costae) och skiljer bröstmuskulaturen (pectoralis major och pectoralis minor) från de yttre interkostal musklerna. Fascia thoracica ger stöd och skyddar det thoraxkompartment där lungorna, hjärtat och stora blodkärl finns inne.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

"Stelkrampstoxoid" är ett begrepp inom toxikologi och farmakologi, men det verkar som det inte finns någon etablerad medicinsk definition eller allmänt accepterat användande av termen i den medicinska litteraturen. Ordet "stelkramp" är en översättning av det engelska begreppet "tetanus", som refererar till en allvarlig infektionssjukdom orsakad av bakterien Clostridium tetani.

Det kan vara så att "Stelkrampstoxoid" är en förvrängning eller felöversättning av termen "tetanus toxoid", som är den beteckningen på det vaccine preparat som används för att immunisera mot stelkramp. Tetanus toxoid är en behandlad form av tetanustoxinet, det giftiga ämnet som produceras av bakterien Clostridium tetani, och används som ett vaccin för att framkalla immunitet mot stelkramp hos människor.

Så om "Stelkrampstoxoid" är en förvrängning eller felöversättning av termen "tetanus toxoid", så skulle den korrekta medicinska definitionen vara:

Tetanus toxoid (Stelkrampstoxoid): En behandlad form av tetanustoxinet, det giftiga ämnet som produceras av bakterien Clostridium tetani, som används som ett vaccin för att framkalla immunitet mot stelkramp hos människor.

"Antikroppsproducerande celler", också kända som plasmacyter, är typen av vita blodkroppar som producerar och sekreterar antikroppar, även kända som immunoglobuliner. Antikroppar är proteiner som hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener. De produceras av B-celler, en typ av vita blodkroppar, och undergår en process av differentiering för att bli antikroppsproducerande celler. Dessa celler kan producera stora mängder av en specifik typ av antikropp som är designad för att binda till ett specifikt antigen på en patogen. Antikroppsproducerande celler spelar därför en viktig roll i den adaptiva immunresponsen och hjälper till att beskydda kroppen mot infektioner och sjukdomar.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

"Hemolytisk plak teknik" är en laboratorietest som används för att diagnostisera eller exkludera ett tillstånd där individens blodplättar (trombocyter) har en tendens att orsaka nedbrytning av röda blodkroppar (erytrocyter). Denna teknik innebär att blodprover tas och placeras på ett glasprovrör med en speciell lösning som gör att blodplättarna agglutinerar, eller klumpar sig ihop, och orsakar hemolys, eller nedbrytning av röda blodkroppar.

Om individen har ett tillstånd där blodplättarna orsakar nedbrytning av röda blodkroppar kommer det att visas som en mörk rödaktig eller brun färg på glasprovrörets botten. Omvänt, om individen inte har detta tillstånd, kommer det inte att finnas någon färgförändring i lösningen.

Det är viktigt att notera att denna teknik inte används ofta idag på grund av att det finns mer specifika och känsliga tester tillgängliga för att ställa diagnosen.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

Gammaglobuliner, även kända som immunglobulin G (IgG), är en typ av globuliner eller proteinmolekyler som förekommer i blodplasma och lymfa. De är en del av adaptiva immunsystemet och har en viktig roll i den humorella immuniteten, vilket innebär att de hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera toxiner och virus samt underlätta fagocytos (när vita blodkroppar, eller fagocyter, fagocyterar främmande partiklar).

IgG är den vanligaste typen av antikropp i människokroppen och utgör cirka 75-80 procent av alla antikroppar. De har en långvarigare verkan jämfört med andra typer av antikroppar, eftersom de kan förbli i kroppen i upp till flera månader eller år efter att man har återhämtat sig från en infektion. IgG-antikroppar kan också passera genom moderkakan och ge fostret passiv immunitet under de första månaderna av livet, innan det själv har utvecklat ett eget immunförsvar.

In medical terms, "erinring" refers to a memory or recall of information from past experiences. It is the ability to remember and recollect information that has been learned or experienced before. Memory can be categorized into different types such as short-term memory, long-term memory, and sensory memory.

Memory is an essential cognitive function that allows individuals to encode, store, and retrieve information. The process of memory involves several brain regions, including the hippocampus, amygdala, and prefrontal cortex. Memory loss or impairment can occur due to various reasons, such as neurological disorders, aging, trauma, or certain medications.

In summary, 'erinring' is a medical term that refers to the cognitive process of remembering and recalling information from past experiences.

' Förvärvad immunitet från modern' är ett tillstånd där ett barn får mottaga skydd mot vissa infektionssjukdomar genom att deras moder har utvecklat immunitet, vanligtvis genom att ha blivit smittad och sedan återhämtat sig. Denna immunitet kan överföras från modern till barnet via moderkakan under graviditeten eller via modersmjölket efter födseln. Detta sker genom att modersmjölken innehåller antikroppar, som är proteiner som producerats av moderns immunsystem för att bekämpa specifika patogener. När barnet dricker modersmjölk får det därför i sig dessa antikroppar och kan på så sätt få ett visst mått av immunitet mot de sjukdomar som modern har utvecklat immunitet mot. Det är värt att notera att denna typ av immunitet inte är lika stark eller varaktig som den immunitet som uppstår när en person blir smittad och sedan återhämtar sig själv, men det kan ändå ge ett viktigt skydd under de första månaderna efter födseln.

'Antikroppsaffinitet' refererer til styrken og specificiteten i den interaktion som skjer når en antikrop (ett protein som produceras av B-celler i respons på et antigen) binder sig till ett specifikt antigen. Affiniteten beskriver hur väl de två molekyler passar in i varandra, och kan mätas quantitativt med olika metoder. En hög antikroppsaffinitet betyder att antikroppen binder starkare till sitt respektive antigen, vilket kan ha konsekvenser för hur effektivt immunförsvaret fungerar i kampen mot patogener.

Vaccination, även känt som immunisering, är en förebyggande metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för ett antigen som liknar den patogen som orsakar sjukdomen. Detta stimulerar immunsystemet att producera en immunrespons, vilket innebär att kroppen lär sig att känna igen och bekämpa den specifika patogenen om individen exponeras för den i framtiden.

Det finns olika typer av vacciner, men de flesta innehåller ett dödad eller avsvagt patogen, en del av ett patogen eller ett genetiskt material som kodar för ett protein från patogenen. När vaccinet ges till en individ, triggas immunsystemet att producera specifika antikroppar och aktivera T-celler som är specialiserade på att bekämpa den specifika patogenen. Dessa immunitetsmekanismer förblir i kroppen även efter att vaccinet har avtagit, vilket ger en långvarig skydd mot sjukdomen.

Vaccination är en effektiv metod för att kontrollera och eliminera infektionssjukdomar på populationnivå, och det rekommenderas starkt av världshälsoorganisationen (WHO) och andra hälsovårdsmyndigheter att alla individer ska vaccineras enligt de nationella immunisationsschemana som finns i respektive land.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

'Haemophilus influenzae' är en art av gramnegativa kocker, och 'Haemophilus influenzae typ b' (Hib) refererar till en speciell typ av denna bakterie som orsakar många infektionssjukdomar, särskilt hos barn. Typ b orsakar allvarligare sjukdom än de andra typerna av Haemophilus influenzae.

Hib kan orsaka en rad olika infektioner, inklusive meningit (hjärnhinnesjukdom), epiglottitis (svullnad i struphuvudet), pneumoni (lunginflammation), sepsis (blodförgiftning) och andra lokaliserade infektioner. Dessa sjukdomar kan vara livshotande om de inte behandlas snabbt och effektivt med antibiotika.

Före introduktionen av Hib-vaccin var Haemophilus influenzae typ b en vanlig orsak till meningit hos barn under 5 års ålder i många delar av världen, inklusive Sverige. Numera har vaccinationen mot Hib minskat antalet fall av Hib-relaterade sjukdomar kraftigt och det är nu mycket ovanligt med allvarliga infektioner orsakade av Hib i länder där vaccinet används rutinmässigt.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

CD27 är ett proteinsurfatantigen som tillhör tumor nekros factor-receptor familjen. Det uttrycks på aktiverade B-celler, T-celler och naturliga killer (NK)-celler. CD27 spelar en viktig roll i ko-stimulering av T-celler och B-cellernas differentiering, proliferation och överlevnad. CD27 binder till liganden CD70, som uttrycks på aktiverade T-celler, B-celler och dendritiska celler.

CD27-antigen definieras medicinskt som ett proteinsurfatantigen som kodas av genen CD27 och som är involverad i immunresponsen. Ändringar eller mutationer i CD27-genen kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel autoimmuna sjukdomar och cancer.

Immunisering schema (eller vaccinationsschema) refererer til en planlagt rækkefølge af doser af en vaccine, der gives til en person eller dyr med et bestemt mål at opnå immunitet mod en specifik infektion eller sygdom.

Typisk indeholder et immuniseringsschema flere doser af en vaccine, som gives over en periode på måneder eller år. For eksempel kan en person have brug for tre doser af en hepatitis B-vaccine for at opnå fuld immunitet mod denne sygdom.

Immuniseringsskemaer er baseret på omfattende forskning og overvågning, der viser, hvilken type vaccine og hvor mange doser, der skal gives for at opnå den bedste mulige immunitet mod en given sygdom. Det er vigtigt at følge et immuniseringsschema korrekt for at sikre den mest effektive beskyttelse mod sygdomme.

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Neisseria meningitidis, också känd som meningokocker, är en gram-negativ, aerob bakterie som normalt kan koloniseras i de övre luftvägarna hos ungefär 10% av vuxna. Det finns 13 serogrupper av N. meningitidis, men de mest vanliga serogrupperna som orsakar sjukdom hos människor är A, B, C, W och Y.

N. meningitidis kan orsaka allvarlig infektion, särskilt i små barn och ungdomar. De två vanligaste infektionssjukdomarna som orsakas av N. meningitidis är meningit (hjärnhinnesjukdom) och sepsis (blodförgiftning). Symptomen på meningit kan inkludera feber, huvudvärk, kräksymtom, muskelvärk, trötthet, stel nacke och ljuskänslighet. Symptomen på sepsis kan inkludera feber, snabb hjärtslag, svår andning, fuktig köttfärgad hud, blåaktiga eller vitaktiga fläckar på huden och medvetslöshet.

N. meningitidis sprids vanligtvis genom droppbältinfektion från nära kontakter med en infekterad person, till exempel genom hosta eller nysningar. Vaccinering är tillgänglig för att förebygga vissa serogrupper av N. meningitidis och rekommenderas ofta för barn och unga vuxna som har en ökad risk för infektion.

Bacterial polysaccharides are complex carbohydrates that consist of long chains of sugar molecules (monosaccharides) linked together by glycosidic bonds. These polysaccharides are produced and secreted by bacteria as part of their cell walls, capsules, or slime layers. They play various roles in bacterial physiology, including providing structural support, helping the bacteria to evade host immune responses, and facilitating adherence to surfaces.

Bacterial polysaccharides can be broadly classified into three categories:

1. Capsular polysaccharides (CPS): These are tightly associated with the bacterial cell surface and form a protective capsule around the bacterium. They are often involved in pathogenesis, as they can help bacteria to evade host immune responses by inhibiting phagocytosis and complement activation.

2. Cell wall polysaccharides: These are integral components of the bacterial cell wall and provide structural support. They include peptidoglycans, lipopolysaccharides (LPS), and teichoic acids. LPS, found in the outer membrane of Gram-negative bacteria, contains a core oligosaccharide and a highly antigenic O-polysaccharide that plays a crucial role in host immune recognition.

3. Exopolysaccharides (EPS): These are secreted by bacteria into their surrounding environment and can form a slimy layer known as a biofilm. Biofilms provide protection for the bacteria, making them more resistant to antibiotics and host immune responses. EPS can also serve as a source of nutrients and help bacteria adhere to surfaces, facilitating colonization and infection.

Bacterial polysaccharides have attracted significant interest in medical research due to their potential as vaccine candidates, diagnostic markers, and therapeutic targets.

'Haemophilus vaccines' refererar till vacciner som är riktade mot Haemophilus influenzae typ b (Hib), en bakterie som kan orsaka allvarliga infektionssjukdomar, särskilt hos barn under 5 år. Dessa sjukdomar inkluderar meningit (hjärnhinneinflammation), epiglottitis (svullnad av struphuvudet) och pneumoni (lunginflammation).

Det finns två huvudsakliga typer av Hib-vacciner:

1. Konjugatvaccin: Denna typ av vaccine kopplar Hib-antigen till ett protein som stärker immunförsvaret och ger långvarig immunitet. Konjugatvaccinet är den vanligaste typen av Hib-vaccin som används idag och ges vanligen i tre doser under barnets första år och en boosterdos när barnet är 12–15 månader gammalt.

2. Polysackaridvaccin: Denna typ av vaccine innehåller endast Hib-antigen utan något protein. Polysackaridvaccinet ger kortare immunitet jämfört med konjugatvaccinet och används sällan idag.

Hib-vaccinering är en del av den rutinmässiga barntillsynen i många länder och har visat sig vara mycket effektivt för att förebygga Hib-infektioner.

T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.

De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.

Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.

Hemocyanin är ett kopparhaltigt protein som fungerar som syretransporterande molekyl hos vissa leddjur, till exempel bläckfiskar och räkor. Det återfinns i hemolymfen (motsvarigheten till blod hos ryggradslösa djur) och har en blå färg när det är oxiderat (har bundit syre). Hemocyanin transporterar syre genom att kopparatomerna i proteinet reversibelt binder syre. Detta skiljer sig från den mer vanliga syretransporterna hos ryggradsdjur, som är järnhaltiga och återfinns i hemoglobinmolekyler.

'Labyrinthine learning' är ett begrepp inom neurootologi och relaterat till vestibulära systemet, som styr balansen och kroppens rörelse. Det refererar till en process där hjärnan lär sig att kompensera för skador eller avvikelser i det vestibulära systemet genom att använda information från andra sinnen, såsom syn och touch.

Genom att upprepa specifika rörelser och öva upp sin balans kan individen hjälpa sin hjärna att skapa nya neuronala banor som kompenserar för den skadade vestibulära funktionen. Detta kallas även för adaptiv neuroplasticitet, där nervsystemet har förmågan att ändra sig och anpassa sig till nya situationer eller skador.

Labyrinthine learning kan vara en viktig del av rehabiliteringen efter en skada eller sjukdom som påverkar vestibulära systemet, såsom labyrintitis, Ménières sjukdom eller en hjärnskakning. Genom att öva upp balansen och kroppens rörelser kan individen förbättra sina symtom och återfå funktion.

Neuropsychological tests are a type of psychological assessment that measures various aspects of cognition, such as memory, attention, language, visuospatial skills, and executive functions. These tests are often used to help diagnose and evaluate neurological conditions, such as dementia, traumatic brain injury, stroke, and neurodevelopmental disorders. They can also be used to track the progression of a condition over time or to evaluate the effectiveness of treatment. The results of neuropsychological tests can provide valuable information about an individual's cognitive strengths and weaknesses, which can be useful in developing interventions and accommodations to help them function better in daily life.

It is important to note that neuropsychological testing should be conducted by a qualified professional with specific training in this area, such as a neuropsychologist. The tests are standardized and norm-referenced, meaning they have been administered to large groups of people in order to establish typical performance at different ages and levels of education. This allows the examiner to compare an individual's performance to that of similar individuals and identify any areas of weakness or impairment.

In summary, neuropsychological tests are a type of psychological assessment used to measure various aspects of cognition in order to help diagnose, evaluate, and track neurological conditions. They should be conducted by a qualified professional and the results interpreted in the context of the individual's age, education, and other relevant factors.

Epitope er en del av et antigen som kan binde seg til en antikropp eller ett T-cellsreseptor. Epitoper på et antigen kallas også antigendeterminanter. For T-lymfocytter, er epitopene ofte peptider som presenteres av MHC (major histocompatibility complex) molekyler på overflaten for antigenpresenterende celler (APCs).

T-lymfocytter har reseptorer som kjenner seg til disse epitopene, og når de binder seg, blir T-cellen aktivert og starter en immunrespons. Epitoper på et antigen kan variere i størrelse og kompleksitet, og de kan være lineære (kontinuerlige) eller konforme (dis kontinuerlige). Lineære epitoper består av en sekvens av kontinuerlige aminosyrer fra et protein, mens konforme epitoper består av aminosyrer som ikke er kontinuerlige i den opprinnelige proteinstrukturen, men blir foldet sammen til en struktur som kan binde seg til et T-cellsreseptor.

I tillegg kan epitoper være specifiske for individet, avhengig av MHC-haplotypen hos den enkelte individet. Dette betyr at en person kan ha en immunrespons mot et antigen, mens en annen ikke gjør, fordi de har forskjellige MHC-molekyler som presenterer forskjellige epitoper fra det samme antigenet.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

Passiv immunisering (også kendt som adoptiv immunitet) refererer til overførsel af forudsynt antistoffer fra en individ til en anden, der ikke selv har producéret dem. Dette kan ske ved at give immunglobulin preparater, som indeholder specifikke antistoffer mod en given patogen, eller ved at overføre modersmælkemilk, der indeholder naturligt producerede antistoffer til babyen.

Den passive immunisering giver hurtig beskyttelse mod infektioner og sygdomme, men den er normalt midlertidig, da antistofferne med tiden bliver nedbrudt i kroppen. Derfor giver den ikke varige immunitet som aktiv immunisering (f.eks. vaccination) gør. Passiv immunisering anvendes ofte til forebyggelse eller behandling af infektioner hos personer med nedsat immunforsvar, gravide kvinder, nyfødte babyer og i forbindelse med biologisk krisebehandling.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

'Groddcentrum i lymfkörtel' refererer til et område i en lymfknude, hvor B-cellerne aktiveres og differencieres til plasmacytter under en immunrespons. Det er også kendt som et germinalt centrum. Her foregår en proces, hvor B-cellerne undergår hypermutation i deres antigenreceptorer (immunglobuliner) for at øge affiniteten over for det antigen, de binder til. Samtidig udsonderer T-hjælpeceller cytokiner, som styrer B-cellernes differentiering og antibudneproduktion. Dette er en vigtig del af den adaptive immunrespons mod infektioner og er også involveret i udviklingen af mange autoimmune sygdomme.

"Adoptive transfer" är ett begrepp inom immunologi och medicin, och refererar till en teknik där immunceller med specifika antikroppar eller cytokiner transplanteras från en individ till en annan, för att behandla olika sjukdomstillstånd. Detta kan användas som terapi vid cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

I adoptiv överföringen fångas först immunceller, oftast T-celler, från den givande individens blod. Dessa celler behandlas sedan i laboratoriet så att de uttrycker specifika receptorer som kan känna igen och attackera patogener eller cancerceller i den mottagande individen. Sedan transplanteras de behandlade immuncellerna tillbaka till mottagaren, där de börjar arbeta för att eliminera sjukdomsorsakarna.

Denna teknik har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt vid behandling av blodcancer och andra typer av cancer som utvecklar resistens mot konventionell behandling. Adoptiv överföring kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar genom att införa immunceller som modulerar det immune systemet och hjälper till att minska inflammationen och skadan på kroppens egna vävnader.

Immunologiska modeller är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av immunsystemet och dess interaktioner med patogener, såsom virus och bakterier. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur olika faktorer, som antigenstruktur, cellpopulationer och cytokiner, påverkar immunsvar och sjukdomsförlopp. Immunologiska modeller kan vara mycket enkla, med några få variabler, eller mycket komplexa, med tusentals variabler och icke-linjära interaktioner. De kan användas för att undersöka grundläggande immunologiska principer, testa hypoteser om sjukdomsmekanismer eller utvärdera effektiviteten av olika vacciner och terapeutiska strategier.

Adaptive immunity, also known as acquired immunity, is a subcategory of the immune system that involves a targeted response to specific pathogens or antigens. This type of immunity develops throughout an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure to a particular pathogen. The adaptive immune response is characterized by the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens.

T cells, also known as T lymphocytes, are a type of white blood cell that plays a central role in cell-mediated immunity. They can directly attack infected cells or produce chemical signals that activate other immune cells. B cells, on the other hand, are responsible for producing antibodies, which are proteins that bind to specific antigens and neutralize them.

The adaptive immune response is highly specific and can take several days to develop after an initial exposure to a pathogen. However, once the immune system has encountered a particular pathogen, it will be better prepared to mount a rapid and effective response if the same pathogen is encountered again in the future. This is known as immunological memory and is the basis for vaccination.

In summary, adaptive immunity is a specific and targeted response to pathogens that develops over an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure. It involves the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens. This allows for a rapid and effective response to future infections with the same pathogen.

Den hippocampus är en del av limbiska systemet i hjärnan som spelar en viktig roll i minnes- och läringsprocesser. Det är ett par strukturer, en i varje hemisfär, som liknar en hästsko i formen och ligger djupt inne i tinningloben. Hippocampus består av flera regioner, inklusive cornu ammonis, dentatgyrus och subiculum, som tillsammans bildar en komplex neural nätverksarkitektur.

Hippocampus är speciellt känslig för skador orsakade av syrebrist, neuroinflammation och neurodegenerativa sjukdomar, såsom Alzheimers sjukdom. Forskning har visat att förlust av volym och funktion i hippocampus korrelerar med minnesförlust och kognitiva nedsättningar hos äldre vuxna och personer med demenssjukdomar.

Haptener är en term inom toxikologi och farmakologi och refererar till små, lägre molekylära viktiga aromatiska föreningar som bildas som biprodukter när kroppen bryter ned exogena (främmande) aromatiska kolväten, såsom polyaromatiska kolväten (PAK) och heterocykliska aromatiska aminer (HAA). Dessa haptener bildas genom en process som kallas biotransformation, där levern försöker göra de främmande ämnena mer vattenlösliga så att de kan elimineras från kroppen. Haptenerna kan dock vara toxiska eller cancerogena och har visats påverka cellers funktion och tillväxt, inklusive DNA-skador.

'Virusantikroppar' (eller 'virusantistoffer') är immunologiska proteiner som produceras av B-celler i kroppen som svar på en infektion med ett virus. Dessa antikroppar binder till ytor på viruset, vilket gör det möjligt för kroppens immunsystem att identifiera och eliminera viruset från kroppen.

Det finns olika typer av virusantikroppar, men de flesta tillhör en grupp som kallas IgG-antikroppar. När en person har haft en infektion med ett visst virus och sedan har blivit immun mot det, kommer de att ha höga nivåer av specifika IgG-antikroppar i sin blodomlopp som kan mätas för att fastställa om personen har haft en tidigare infektion.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av immunologiska respons på virusinfektioner, såsom T-celler och interferoner, men virusantikroppar är ett viktigt sätt för kroppen att identifiera och bekämpa viruset.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

'Inlärning' är ett begrepp som används inom neurovetenskap, psykologi och pedagogik för att beskriva processen där information eller färdigheter internaliseras och blir en del av ens kognitiva strukturer och förmågor. Det finns olika typer av inlärning, till exempel klassisk betingning, operant betingning och kognitivt lärande. Inlärning kan ske genom direkta instruktioner, erfarenhet eller observation, och den kan vara medveten eller omedveten.

En medicinsk definition av inlärning kan se ut på följande sätt: "Inlärning är en process där information eller förmågor internaliseras och integreras i hjärnan genom upprepad stimulans, erfarenhet eller instruktion. Detta leder till förändringar i kognitiva strukturer och funktioner som påverkar beteende, minne och perception."

Pneumokockvaccin är ett slags vaccin som ger immunitet mot olika typer av bakterien Streptococcus pneumoniae, även känd som pneumokocker. Det finns två huvudsakliga typer av pneumokockvacciner: konjugatvaccin och polysackaridvaccin.

Konjugatvaccinet är rekommenderat för barn under 2 år och innehåller antigen från de 13 vanligaste serotyperna av pneumokocker som orsakar sjukdom hos barn. Vaccinet fungerar genom att stimulera barnets immunsystem att producera antikroppar mot de olika serotyperna av pneumokocker. Dessa antikroppar ger skydd mot infektioner orsakade av dessa bakterier.

Polysackaridvaccinet är rekommenderat för personer över 65 år och andra vuxna med hög risk för komplikationer vid en pneumokockinfektion. Det innehåller antigen från 23 serotyper av pneumokocker. Polysackaridvaccinet ger också immunitet genom att stimulera produktionen av antikroppar mot de olika serotyperna av bakterier.

Båda typerna av vacciner är mycket effektiva i att förhindra allvarliga komplikationer och dödsfall orsakade av pneumokockinfektioner, såsom lungrör, blodförgiftning och meningit.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

'B-lymfocytsubset' är ett medicinskt begrepp som refererar till de två huvudsakliga undergrupperna av B-celler, vilka är en typ av vita blodkroppar som har en central roll i den adaptiva immunresponsen. De två huvudsakliga B-lymfocytsubseterna är:

1. B-celler som utvecklar sig till plasmaceller: Dessa celler producerar och sekreterar antikroppar, också kända som immunglobuliner, som en del av den humorala immunresponsen. Antikropparna binder till specifika antigener (främmande ämnen som utlöser en immunrespons) och hjälper till att neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

2. B-celler som utvecklas till minnesB-celler: Dessa celler har kapaciteten att "minnas" tidigare antigenexponeringar och snabbt svara på framtida exponeringar av samma antigen med en kraftfull och specificerad immunrespons. MinnesB-celler kan leva länge i kroppen, även efter att sjukdomen har botats, vilket ger immunitet mot återinfektion av samma patogen.

Det är värt att notera att det finns också andra undergrupper och subtyper av B-celler, men de två nämnda är de mest kända och välstuderade.

Immunfenotypbestämning är en metod inom laboratoriemedicin som används för att identifiera och klassificera olika typer av vita blodceller, såsom leukocyter (granulocyter, lymfocyter, monocyter och eosinofiler), baserat på deras yta och de proteiner (antigen) de uttrycker. Detta görs genom att använda specifika antikroppar som binder till dessa proteiner och sedan detekteras med hjälp av metoder såsom flow cytometri eller immunfluorescens.

Denna analys kan användas för att diagnostisera olika sjukdomar, såsom olika slag av leukemi och lymfom, samt för att övervaka effekten av behandlingar för dessa sjukdomar.

Bakteriella antigener definieras som molekyler på ytan eller invändigt hos bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos en värdorganism. Dessa antigener kan vara proteiner, kopolysackarider, teikoiperoder eller andra strukturer som är unika för en viss bakteriestam eller art. När bakteriella antigener interagerar med immunsystemet kan det leda till produktion av specifika antikroppar och aktivering av cellmedierade immunitet, vilket hjälper kroppen att bekämpa infektioner orsakade av bakterier.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Meningokockinfektioner är infektioner orsakade av bakterien Neisseria meningitidis, även känd som meningokocker. Det finns 13 olika serogrupper av denna bakterie, men de mest vanliga orsakarna till allvarliga sjukdomstillstånd hos människor är serogrupperna A, B, C, W och Y.

Meningokockinfektioner kan leda till två huvudsakliga sjukdomstillstånd: meningit (hjärnhinnesjukdom) och sepsis (blodförgiftning). Meningit orsakas av inflammation i hjärnhinnorna, medan sepsis uppstår när bakterierna invaderar blodbanan och orsakar en allvarlig systemisk infektion.

Symptomen på meningokockinfektion kan inkludera plötslig feber, huvudvärk, kräkningar, muskelvärk, trötthet, yrsel, stel nacke och ljuskänslighet. Vid sepsis kan patienten utveckla fläckiga eller purpurfärgade utslag på huden (petechier), sänkt blodtryck, accelererad hjärtslag och andningssvårigheter.

Meningokockinfektioner är allvarliga sjukdomar som kräver omedelbar medicinsk behandling, vanligtvis med antibiotika. Även om de kan drabba personer av alla åldrar, är spädbarn, unga vuxna (15-24 år) och äldre vuxna (över 65 år) särskilt sårbara för att utveckla meningokockinfektion. Vissa faktorer som försvagar immunförsvaret, exempelvis nedsatt funktion i mjälten eller komplikationer efter benmärgstransplantation, kan öka risken för att utveckla meningokockinfektion.

Lymfocytanttal (även kallat lymfocytcount) är ett mått på antalet vita blodkroppar, specifikt lymfocyter, i en viss volym blod. Lymfocyterna är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen.

En normal lymfocytanttal för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 1000 och 4000 lymfocyter per milliliter blod (mm3). Låga lymfocytantal kan indikera att individen har en svagare immunförsvar, medan höga lymfocytantal kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Det är värt att notera att lymfocytanttalet kan variera beroende på ålder, kön och andra faktorer. Därför bör det alltid tolkas i kombination med andra medicinska data och symtom.

"Association learning" är ett begrepp inom neurovetenskap och psykologi som refererar till en typ av inlärning där två eller flera stimuli eller händelser lärs att vara relaterade till varandra. Detta kan ske genom klassisk konditionering, operant konditionering eller social inlärning.

I klassisk konditionering associeras en neutral stimulus (CS) med en omedelbart föregående, biologiskt betydelsefull stimulus (US), till exempel en klocka som ringde (CS) strax innan mat serverades (US). Efter upprepade presentationer av dessa två stimuli kommer individen att reagera på samma sätt på den neutrala stimulansen som på den betydelsefulla.

I operant konditionering associeras en handling med en följdande konsekvens, antingen positiv eller negativ. Exempelvis kan en hund läras att sitta stilla (handling) för att få en godisbit (positiv konsekvens), eller sluta skälla (negativ konsekvens) när en speciell kommando ges.

Social inlärning innebär att en individ lär av och efterliknar andras beteende i sociala situationer, ofta genom observation och imitation. Det kan handla om att lära sig att uppföra sig på ett sätt som anses passande i en viss kultur eller social grupp.

I medicinsk kontext kan association inlärning ha relevans för förståelsen av olika beteendemönster, emotionella reaktioner och symtom hos patienter med neuropsykiatriska tillstånd som exempelvis rädsla, ångest, depression och minnesstörningar.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

Bakterielle vacciner är preparat som används för att inducera immunitet mot infektioner orsakade av bakterier. De kan innehålla hela eller delar av bakterier, som dödade eller avskaligade, eller specifika proteiner (antigen) från bakterien.

Det finns två huvudsakliga typer av bakteriella vacciner:

1. Konjugatvaccin: Denna typ av vaccine innehåller en koppling av en bakteriepolysackarid till ett protein. Detta hjälper att stärka immunsvaret genom att aktivera T-celler, som är viktiga för att eliminera infektioner. Konjugatvacciner används ofta för att skydda mot bakterier som orsakar allvarliga sjukdomar hos barn, till exempel Haemophilus influenzae typ b (Hib) och pneumokocker.

2. Subunit vaccin: Denna typ av vaccine innehåller en specifik del av bakterien, såsom ett protein eller en polysackarid, som orsakar immunsvaret. Exempel på subunitvacciner är den dTP-vaccinen (diftieri, tetanus och stelkramp) och Hepatitis B-vaccinen.

Bakteriella vacciner kan ge aktiv immunitet, vilket innebär att kroppen producerar en immunrespons som ger skydd mot framtida infektioner med samma bakterie. De kan också ge passiv immunitet, där immunglobuliner (antikroppar) från vaccinet ger omedelbar, men tillfällig, immunitet.

Det är viktigt att notera att bakteriella vacciner inte skyddar mot alla typer av bakterieinfektioner och att de inte behandlar aktiva infektioner. De används främst för att förebygga sjukdomar och minska spridningen av infektioner i populationen.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

I medicinsk kontext, betyder "får" ofta ett litet djur som tillhör fågelgruppen Artiodactyla och är släkt med skepp oxdjur. Fårets vetenskapliga namn är Ovis aries och det har varit domesticerat av människan i tusentals år för att producera ull, kött, skinn och milkprodukter. Fåret är också viktigt inom jordbruket som gräsätare och kan hjälpa till att bevara landskapet genom att beta bort överväxten.

Ibland kan "får" även användas i medicinsk kontext för att beskriva en mängd små, rundade strukturer som liknar ett får, men detta är ovanligt.

Memory loss, på svenska även känt som "minnesförlust", är ett symptom som innebär att någon har svårt att minnas viktiga informationer eller händelser. Det kan vara en förändring i ens kognitiva funktioner och kan ha olika orsaker, till exempel åldrande, demenssjukdomar som Alzheimers sjukdom, hjärnskada, depression eller annan psykisk ohälsa.

Det finns också olika typer av minnesförlust, till exempel korttidsminne och långtidsminne. Korttidsminnet är det minne som behövs för att komma ihåg information under en kort period, medan långtidsminnet är det minne som används för att komma ihåg information över en längre tidsperiod.

I allvarliga fall av minnesförlust kan det vara svårt att utföra vardagliga uppgifter och att fungera oberoende i vardagslivet. Om du eller någon annan upplever påtaglig minnesförlust rekommenderar vi starkt att söka medicinsk hjälp och rådgivning hos en läkare eller specialist inom området.

T-lymfocyter, cytotoxiska, är en typ av vita blodcellar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De är specialiserade på att identifiera och eliminera celler som är smittade med virus eller som har blivit cancerosa. Cytotoxiska T-lymfocyter kan direkt döda sådana celler genom att sekretera toxiska ämnen eller via kontaktmedierad celldöd. Dessa lymfocyter utvecklas i tarmens limfa och bär på CD8-receptorer, varför de också kallas CD8+ T-celler.

'Verbal learning' refererar till den typen av inlärning som involverar språkliga eller verbala informationer, ofta genom att höra och upprepa informationen. Det kan handla om att lära sig fakta, listor, begrepp, idéer eller andra typer av information som kan uttryckas med hjälp av språket. Verbal inlärning kan ske aktivt genom att koncentrera sig och upprepa informationen i huvudet eller genom att tala högt, men den kan också ske passivt genom att lyssna på en lärare eller en inspelning.

Verbal inlärning är en viktig förmåga som används i många aspekter av vardagslivet och akademisk utbildning, särskilt inom humaniora och språkvetenskap. Den kan stödjas genom olika metoder såsom att upprepa informationen, använda associationer, skapa minnesvärda bilder eller koppla informationen till redan befintliga kunskaper.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

'Fruktan' är ett naturligt sockerart som finns i vissa matvaror, särskilt i grönsaker och frukter. Det är en polysackarid, vilket betyder att det består av flera enkla sockermolekyler som är kopplade samman. Fruktan är egentligen en kedja av fructoserester, och den kan vara lång eller kort beroende på hur många fructoserester den innehåller.

Fruktan är inte samma sak som fruktose, som är en enkel sockermolekyl som också finns i vissa livsmedel. Även om fruktan och fruktose båda innehåller fructos, så skiljer de sig åt när det kommer till deras kemiska struktur och hur kroppen behandlar dem.

Fruktan är långsammare att absorberas i tarmen än vad fruktose är, och därför orsakar den ofta inte samma blodsockerökning som fruktose gör. Däremot kan vissa människor ha problem med att metabolisera stora mängder fruktan, vilket kan leda till symptom som diarré och magont.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.

Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.

Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

'Rumsbeteende' er en betegnelse for uhensigtsmæssigt forbrug af alkohol, der har negativ påvirkning på individets sociale, arbejds- eller familiesituation. Ifølge Verdens Sundhedsorganisation (WHO) defineres 'rumsbeteende' som en konsuminationsmønster, hvor en person drikker alkohol i en sådan grad at det forårsager sociale, legale eller økonomiske problemer, eller skader vedkommendes sundhed.

Rumsbeteende kan have mange konsekvenser, herunder:

* Fysiske helbredsproblemer som lever- og hjertesygdomme, epilepsi, nerveskader, forstyrrelser i nervesystemet og forringelse af immunforsvaret.
* Psykiatriske problemer som depression, angst, psykoser, alkoholisme og selvmords tanker eller handlinger.
* Sociale problemer som isolation fra familie og venner, vold i nære forhold, tab af arbejde eller skoleproblemer.
* Juridiske problemer som færdselsulykker, voldelige overfald, hjemmevold, seksuelle overgreb og anden kriminalitet.

Det er vigtigt at bemærke, at rumsbeteende ikke altid betyder, at personen er afhængig af alkohol, men det kan være et advarselstegn for en udvikling i den retning. Hvis du eller nogen i din omgangskreds har bekymringer vedrørende rumsbeteende, bør du søge professionel hjælp og vejledning.

Enligt medicinskt perspektiv är plasmaceller typen av vita blodceller som producerar och sekreterar antikroppar, också kända som immunglobuliner. De utvecklas från B-celler i samband med en immunrespons för att hjälpa till att bekämpa infektioner. Plasmaceller producerar stora mängder av specifika antikroppar som är riktade mot en viss främmande substans, såsom en bakterie eller ett virus. Dessa antikroppar hjälper till att neutralisera eller eliminera patogenen från kroppen. Plasmaceller kan leva i vävnader över längre perioder och fortsätta att producera antikroppar för att ge immunitet mot en specifik patogen även efter att sjukdomen har botats.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Kognition är ett samlingsbegrepp inom psykologin och neurovetenskapen som refererar till de mentala processer som involveras i att uppfatta, bearbeta, lagra och använda information. Detta inkluderar bland annat perception, uppmärksamhet, learning, minne, språk, problemlösning, tänkande och beslutsfattande. Kognitionen är en central del av hur vi interagerar med vår omvärld och hur vi formar våra tankar, känslor och handlingar.

Läkemedelstillförsel genom munnen, också känd som oral läkemedelstillförsel, är en metod för att ge patienter mediciner genom att svälja dem i form av tabletter, kapslar, vätskor eller smältbara lozenges. Detta är en vanlig och praktisk administrationsväg eftersom den är lätt handhavbar och oftast väl tolererad av patienterna.

Exempel på olika former av oral läkemedelstillförsel inkluderar:

1. Tabletter: De flesta läkemedel finns tillgängliga som tablettform, som är lätt att hantera och svälja.
2. Kapslar: Läkemedel kan också ges i kapslar, vilket kan vara användbart när patienten har svårt att svälja en stor tablettrundning.
3. Vätskor: Vissa läkemedel finns som vätska och kan tas med hjälp av en sked eller direkt ur en flaska. Detta kan vara användbart för patienter som har svårt att svälja fasta former av medicin.
4. Smältbara lozenges: Smältbara lozenges är en form av läkemedel som smälter sakta i munnen och kan ge en mildare smak än vissa tablett- eller vätskeformer.

Det är viktigt att alltid följa din läkares instruktioner när du tar dina mediciner, oavsett administrationsväg. Om du har frågor om hur du ska ta dina mediciner eller om du upplever några biverkningar, bör du kontakta din läkare eller apotekare för råd och vägledning.

'Undvikande inlärning' (engelska: avoidant learning) är ett begrepp inom beteendeforskning och läringsteori som refererar till en typ av inlärningsprocess där individen undviker att lära sig information eller färdigheter på grund av rädsla för fel, skam, kritik eller negativa konsekvenser. Det kan också handla om att undvika vissa situationer eller stimuli som är associerade med tidigare negativa erfarenheter.

Ibland kan undvikande inlärning leda till begränsad förmåga att hantera nya uppgifter eller utmaningar, och kan på så sätt försvåra personens möjligheter till personlig utveckling och framgång i livet. Det är viktigt att identifiera och behandla undvikande inlärning i tid, exempelvis genom kognitiv beteendeterapi eller andra former av psykologisk behandling, för att hjälpa individen att överbrygga sina rädslor och utveckla mer adaptiva sätt att hantera nya uppgifter och situationer.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

Reaktionstid (latin: reactio, 'en handlings eller svarsrörelse') är inom medicinen och fysiologi den tid det tar från att en stimulus uppfattas till det att ett respons eller ett svar registreras. Den mäts ofta i sekunder eller delar av sekunder, beroende på kontexten.

Reaktionstiden kan variera beroende på flera faktorer, inklusive individuella skillnader, ålder, hälsotillstånd, typen av stimulus och omgivningens faktorer. Vissa läkemedel eller substanser kan också påverka reaktionstiden genom att påverka centrala nervsystemet.

I kliniska sammanhang är reaktionstid en viktig parameter vid bedömning av patienters neurologiska funktion, särskilt efter skador eller sjukdomar som kan påverka hjärnan eller nerverna.

Immunoglobulin A (IgA) är en typ av antikropp som produceras av kroppens immunsystem. Den förekommer i två former: en monomera form som finns i serum och en polymera form som förekommer i sekret, till exempel i slem, saliv, tårar, mjölke och tarmsekreteringar. IgA har en viktig roll i den lokala immuniteten och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera virus och bakterier som försöker tränga in i kroppen via slemhinnor. IgA kan också hjälpa till att reglera immunresponsen och minska inflammationen i kroppen.

Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.

Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.

Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.

Medicinskt kan man definiera virusantigener som proteiner eller andra molekyler på ytan av ett virus som kan identifieras och bindas till specifika antikroppar hos värden. När ett virus invaderar en organism, kan immunsystemet producera dessa antikroppar för att kämpa mot infektionen. Dessa antikroppar binder till virusantigenen och hjälper till att markera viruset så att det kan elimineras av immunförsvaret.

Virusantigener är viktiga för utvecklingen av vacciner, eftersom de kan användas för att stimulera produktionen av antikroppar och skydda mot framtida infektioner. Genom att exponera individen för en mild form av viruset eller en del av det (såsom ett virusantigen), kan immunförsvaret tränas att känna igen och bekämpa viruset om det senare skulle infektera individen.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.

Den klassiska betingningen är en form av inlärning som beskrevs först av den ryske fysiologen Ivan Pavlov. Det handlar om en procedure där ett neutralt stimuli (som inte i sig självt ger upphov till någon respons) kopplas ihop med ett omedelbart föregående starkt stimuli (som orsakar en reflexmässig respons). Efter en viss träning kommer det neutrala stimuli att få samma effekt som det starka stimuli och utlösa en betingad respons.

Ett exempel på klassisk betingning är när hunden i Pavlovs experiment lärde sig salivera (betingad respon) varje gång han hörde ljudet av en klocka (neutralt stimuli), eftersom detta ljud hade föregått matgivningen (starkt stimuli) under en längre tid.

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

Variansanalys (ANOVA) är en statistisk metod som används för att undersöka om det finns några signifikanta skillnader mellan grupper i ett experiment. Den jämför medelvärdena hos två eller fler grupper och beräknar variansen inom varje grupp samt totalvariansen över alla grupper. Sedan använder den en F-test för att avgöra om det finns någon signifikant skillnad mellan grupperna. Metoden bygger på jämförelser av gruppers standardavvikelser och är därför särskilt användbar när man vill undersöka effekter hos flera grupper samtidigt.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Cancer vaccines are a type of immunotherapy that helps the body's immune system to recognize and attack cancer cells. They can be prophylactic (preventive) or therapeutic (treatment) in nature. Prophylactic cancer vaccines, such as the human papillomavirus (HPV) vaccine, are given to healthy individuals to prevent the development of certain types of cancer caused by viral infections. Therapeutic cancer vaccines, on the other hand, are designed to treat existing cancers by stimulating the immune system to destroy tumor cells. These vaccines typically contain specific antigens found on cancer cells, which help the immune system to identify and target them. The goal of cancer vaccines is to enhance the body's natural ability to fight off cancer, potentially leading to improved outcomes and fewer side effects compared to traditional cancer treatments like chemotherapy and radiation therapy.

"Kognitiva störningar" är ett samlingsbegrepp för en grupp sjukdomar och tillstånd som påverkar kognitiva funktioner, såsom minne, uppmärksamhet, språk, perception, sakinlärning, rumslig orientering, insikt, domedömande och planering. Dessa störningar kan vara milda eller allvarliga och kan ha en kraftig påverkan på individens vardagliga funktionsnivå och livskvalitet. Kognitiva störningar kan orsakas av olika faktorer, till exempel skador på hjärnan, neurodegenerativa sjukdomar eller psykiatriska tillstånd. Exempel på kognitiva störningar inkluderar demens, delirium, kognitiv påverkan av depression och kognitiva funktionsnedsättningar relaterade till åldrande.

'Psykomotorisk funktion' refererer til den sammenhæng og samordning mellem psykiske processer (såsom tanker, følelser og perception) og motoriske handlinger. Det betyder, at det er evnen til at udføre fysiske handlinger, der kræver en vis grad af psykisk kontrol, opmærksomhed og koordination.

Denne funktion kan påvirkes af forskellige faktorer, herunder neurologiske forstyrrelser, psykiatriske lidelser, medicinering, alkohol- eller stofmisbrug, traumer og andre fysiske sygdomme. Psykomotoriske symptomer kan inkludere langsomme reaktioner, ustabile bevægelser, dårlig koordination, forringet opmærksomhed og koncentration, forvirret tænkning og forringet evne til at udføre hverdagshandlinger.

'Animal behavior' er en gren av biologi som undersøker hvordan dyr oppfør seg og hvorfor de gjør det. Dette inkluderer studier av dyrs kommunikasjon, sosiale strukturer, rutiner, instinkter og adaptive strategier i forhold til deres miljø.

En mer medisinsk definisjon av 'djurs beteende' kan være relatert til dyreetisk avvik, som er abnorme, kompulsive eller skadelige handlinger som utføres av dyr. Disse handlingene kan være satt i sammenheng med fysiologiske lidelser, psykiske lidelser eller både de to. Forskere og dyrlæger kan analysere dyrs beteende for å diagnosticere og behandle sykdommer, stressrelaterte problemer eller adferdsproblemer hos dyr i fangenskap eller i vilt tilstand.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

'Uppmärksamhet' är ett centralt begrepp inom kognitiv psykologi och neurovetenskap, och refererar till den mentala process där individen aktivt fokuserar sin perception, tankar och handlingar på en viss sak eller händelse. Det kan delas upp i olika komponenter som att orientera sig mot en stimuli, selektiv uppmärksamhet (fokusera borta från distraktioner) och delad uppmärksamhet (hantera flera saker samtidigt). Inom medicinsk kontext kan uppmärksamhetsstörningar vara ett symtom eller en diagnos, som i ADHD (Uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet) där svårigheter att upprätthålla uppmärksamhet är centrala.

Den prefrontala cortexen (PFC) är en region i främre delen av hjärnbarken (cortex cerebri) som är involverad i en rad högre kognitiva funktioner, såsom planering, beslutsfattande, arbetshågkommando, arbetsminne, socialt beteende och personlighetsdrag. Den prefrontala cortexen kan delas in i olika subregioner som är involverade i specifika funktioner.

Den laterala PFC är involverad i att hålla information i arbetsminnet, att uppmärksamma relevant information och att undertrycka irrelevant information. Den mediala PFC är involverad i att ta beslut baserat på belöningsvärden och att koda för socialt beteende. Den orbitofrontala cortexen (OFC) är involverad i att koppla emotionella tillstånd till belöningsvärden och att undertrycka impulser.

Skador på den prefrontala cortexen kan leda till försämrad exekutiv funktion, sämre minne, svårigheter med socialt beteende och personlighetsförändringar.

'Hjärnans kartläggning' (eng. 'Brain mapping') är ett samlingsbegrepp för olika tekniker och metoder som används för att undersöka, visualisera och förstå hjärnans struktur, funktion och aktivitet. Det kan innefatta bland annat:

1. Morfologisk kartläggning: Användning av olika bildgivande tekniker som magnetresonanstomografi (MRT), diffusionsviktad MRT (DWI) och funktionell MRT (fMRI) för att undersöka hjärnans struktur, vitmarksarkitektur och blodflöde.
2. Funktionell kartläggning: Användning av tekniker som elektroencefalografi (EEG), magnetoencefalografi (MEG) och funktionell MRT (fMRI) för att mäta hjärnans aktivitet under olika mentala tillstånd eller svar på stimuli.
3. Konnektomisk kartläggning: Användning av diffusionstensorimaging (DTI) och andra tekniker för att undersöka de anatomiska förbindelserna mellan olika hjärnregioner och deras roll i olika kognitiva processer.
4. Kemisk kartläggning: Användning av spektroskopi och andra tekniker för att undersöka den biokemiska sammansättningen hos olika hjärnregioner, inklusive neurotransmittor-nivåer och metabolism.
5. Klinisk kartläggning: Användning av ovan nämnda tekniker för att diagnostisera och behandla neurologiska sjukdomar och skador, såsom epilepsi, stroke, hjärntumörer och neurodegenerativa sjukdomar.

Sammantaget syftar 'hjärnans kartläggning' till att förbättra vår förståelse av hjärnans struktur, funktion och anatomi samt hur de påverkas under olika tillstånd och sjukdomar. Detta kan leda till utvecklingen av nya behandlingsmetoder och möjliggöra en mer personifierad medicin.

I et medicinskt sammanhang kan 'stimuli' definieras som en faktor eller ett tillstånd som påverkar eller utlöser en respons i ett levande väsen. Det kan vara exempelvis en kemisk substans, en ljudsignal, en ljuskälla, en mekanisk påverkan eller en temperaturförändring. Stimuli ledar ofta till en aktivering av sinnesorgan eller andra celler och kan orsaka en nervimpuls som färdas genom nervceller till hjärnan för bearbetning och tolkning. Svaret på stimuli kan vara reflexmässigt, beteendemässigt eller psykologiskt. Medicinska undersökningar och behandlingar bygger ofta på att använda specifika stimuli för att utlösa en önskad respons i kroppen.

"Mandelkärna" (tonsillar crypts) refererar till de fåror eller gropar som finns på ytan av tonsillerna, som är lymfatiska strukturer belägna bakom och ovanför tungans bas i munhålan. Mandelkärnorna kan vara ett normalt anatomiskt kännetecken, men de kan även bli infekterade eller inflammerade, vilket kan leda till problem som tonsillit eller mandelinflammation. I vissa fall kan stora och djupa mandelkärnor också vara en indikation på ett tillstånd som kallas chronic tonsillitis eller kryptisk tonsillar hyperplasi.

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

'Tinninglob' er en uttrykk som ikke brukes innenfor medisinsk terminologi. Jeg antar at du sannsynligvis refererer til "tinnitus", som er en bete designert for hørsel av lyd uansett om det finnes en ytre kilde eller ikke. Tinnitus kan oppleves som ringing, brumming, susing, pibbling eller andre typer lyd. Den kan være konstant eller intermittent og kan ha forskjellige intensitetnivåer. Tinnitus er ofte et tegn på et underliggende problem, som kan være relatert til øreproblemer, hoved-hals-sykdommer, høreleskade eller andre medisinske tilstander.

In psychology, repression refers to a defense mechanism in which the unconscious mind keeps unacceptable or unpleasant thoughts, feelings, and memories from entering conscious awareness. This process helps an individual avoid anxiety, guilt, or other negative emotions associated with these unwanted internal experiences. However, the repressed material may still influence behavior and mental processes in indirect ways, such as through dreams, slips of the tongue, or symptoms of psychological disorders. Repression is considered a primitive defense mechanism because it often occurs automatically and unconsciously, without the individual's awareness or control.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

Fotostimulering är ett medicinskt begrepp som refererar till användning av ljus för att stimulera specifika reaktioner i levande vävnad eller celler. Detta kan användas inom olika områden, såsom hudterapi och behandling av vissa neurologiska störningar.

I samband med hudbehandlingar, kan fotostimulering involvera användning av specifika våglängder av ljus för att stimulera cellernas ämnesomsättning och syreförsörjning, vilket kan leda till förbättrad hudstruktur och läkerprocesser.

Inom neurologi kan fotostimulering användas som en icke-invasiv behandlingsmetod för att stimulera nervceller i hjärnan med hjälp av ljus. Detta kallas ofta transkraniell magnetstimulering (TMS) eller transkraniell direkt strömstimulering (tDCS), där en yttre enhet används för att generera ett magnetfält eller elektrisk ström som påverkar nervceller i hjärnan.

Det är värt att notera att fotostimulering kan ha olika mekanismer och effekter beroende på vilket område det används inom, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller en annan medicinsk expert för att få rätt information och behandling.

Retrograde Minnesförlust är en form av minnesstörning där det finns problem med att komma ihåg händelser eller information som inträffade före en viss tidpunkt, till exempel en skada eller ett sjukdomsfall. Det innebär att personen kan ha svårt att minnas information eller händelser som inträffade innan minnesförlusten uppstod, men de kan fortfarande lära sig och komma ihåg nya information efter detta tillstånd. Retrograd minnesförlust kan vara ett tecken på olika neurologiska tillstånd, såsom hjärnskador, demenssjukdomar eller epilepsi.

Neuronal plasticity, also known as neuroplasticity, refers to the brain's ability to change and adapt as a result of experience. This can involve changes in the connections between neurons (nerve cells), the strength of those connections, or even the structure and function of individual neurons. Neuronal plasticity allows the nervous system to reorganize itself by forming new neural pathways or modifying existing ones, which can happen in response to learning, development, injury, or disease. It is a fundamental property of the nervous system that underlies many aspects of cognition, behavior, and recovery from brain injury.

Långtidspotentiering (eng. Long-term potentiation, LTP) är ett fenomen inom neurovetenskapen som beskriver den förlängda ökningen av signalsignalstyrkan mellan två neuron i centrala nervsystemet efter en period av repetitiv stimulering. Detta fenomen anses vara en grundläggande mekanism bakom inlärning och minnesbildning på cellular nivå. LTP kan orsaka enduringa förändringar i synapser genom att öka antalet receptorer eller öka deras effektivitet, vilket resulterar i en ökad neurotransmission och därmed en större respons på framtida stimuli.

Aging, also known as aging or senescence, is a natural, progressive process that occurs over time and affects all living organisms. In a medical context, aging is defined as the accumulation of changes in an individual over time, which includes biological, psychological, and social components. These changes can lead to increased vulnerability to disease, disability, and death.

The biological aspect of aging involves changes at the cellular and molecular level, such as DNA damage, telomere shortening, protein aggregation, and altered gene expression. These changes can affect the function and survival of cells and tissues, leading to age-related diseases such as cancer, heart disease, and neurodegenerative disorders.

The psychological aspect of aging involves changes in cognitive, emotional, and social functioning. Aging can be associated with declines in memory, attention, and processing speed, as well as increased risk for mental health conditions such as depression and anxiety. However, many older adults maintain good cognitive function and emotional well-being throughout their lives.

The social aspect of aging involves changes in roles, relationships, and social participation. Older adults may experience retirement, loss of loved ones, and decreased mobility, which can impact their social connections and sense of purpose. However, many older adults remain active and engaged in their communities, pursuing new interests and maintaining meaningful relationships.

In summary, aging is a complex and multifaceted process that involves changes at the biological, psychological, and social levels. While there are challenges associated with aging, many older adults lead healthy, fulfilling lives and make valuable contributions to their families and communities.

'Mönsterigenkännande, visuellt' refererar till förmågan att upptäcka, urskilja och tolka repetitiva eller förutsägbara mönster i visuell information. Det innebär att en individ kan se ett mönster av former, färger, rörelser eller andra visuella stimuli och förstå hur de relaterar till varandra och/eller förändras över tid.

Visuellt mönsterigenkännande är en viktig kognitiv förmåga som hjälper oss att navigera i vår omgivning, uppfatta hot eller möjligheter, lösa problem och lära oss nya saker. Det är också en grundläggande förmåga som används inom många yrken, såsom design, konst, arkitektur, dataanalys, medicinsk diagnostik och forskning.

'Inlärningsförsök med parade associater' refererar till en typ av inlärning där två orelaterade stimuli kopplas ihop för att lära sig något nytt. Detta kan ske genom ett antal olika metoder, men vanligtvis involverar det presentationen av de två stimulit som upprepas tills en association etablerats i minnet.

Ett exempel på inlärningsförsök med parade associater är det klassiska konditioneringsförsöket med hunden Pavlov. I detta försök lät han ringa en klocka (neutral stimulus) varje gång han gav hunden mat (okonditionerad stimulus), vilket ledde till att hunden saliverade (okonditionerad respons). Efter upprepade presentationer av dessa två stimuli började hunden salivera bara vid ljudet av klockan, även när maten inte var närvarande. Här har en association mellan klockljudet och maten skapats i hundens minne genom inlärningsförsöket med parade associater.

'Utforskande beteende' är inget etablerat medicinskt begrepp, men det kan vara relaterat till olika aspekter av mänskligt beteende som kan studeras inom olika medicinska specialiteter. Ett exempel på när detta koncept kan användas är inom barnpsykiatrin, där det kan syfta på en normal utvecklingsfas hos barn där de utforskar sin omgivning och lära sig genom att undersöka föremål och situationer.

Ibland kan 'utforskande beteende' också användas för att beskriva en persons nyfikenhet eller intresse för att lära känna nya saker, vilket kan vara ett viktigt aspekt av personligheten som kan bidra till personlig utveckling och välbefinnande.

Det är värt att notera att 'utforskande beteende' inte bör förväxlas med sökande efter känslomässig stimulans eller sensationer, som kan vara ett tecken på vissa psykiatriska tillstånd, såsom impulsivitet eller stoffberoende.

'Svampkropp' (latin: *Corpus* *fungi*) är den del av svampar som motsvarar växternas stam och blad, och innehåller de ifrågasatta reproduktiva strukturerna. Svampkroppen kan vara mycelial (ett nätverk av trådliknande filament) eller enskild (som hos paddstjärnor). Den är ofta underjordisk och skapar föda genom att bryta ned organiska material med sina enzymer. Svampkroppen kan också vara delad i flera delar, som hos vissa jordsvampar, där varje del kan utgöra ett genetiskt unikt individuum.

An autobiography is a genre of literature that describes the life of a person, written by that person themselves. It is a type of self-portrayal where the author narrates their personal experiences, thoughts, and feelings from their own perspective. Autobiographies can provide insights into the author's background, relationships, achievements, challenges, and motivations throughout their life journey.

In medical contexts, autobiographies may be used as a tool for understanding the impact of illness or disability on an individual's life. For example, a patient with a chronic illness may write an autobiography to describe their experiences with diagnosis, treatment, and daily living with the condition. This can provide valuable information for healthcare providers, researchers, and other patients who are facing similar challenges.

Autobiographies can also serve as a source of inspiration and hope for others who are dealing with similar health issues. By sharing their stories, authors can help to raise awareness about particular conditions, reduce stigma, and promote understanding and empathy. Additionally, autobiographies can provide insights into the psychological and emotional aspects of illness and disability, which can inform clinical practice and improve patient care.

'Synuppfattning' (engelska: 'Cataract') är en medicinsk term som refererar till att linsen i ögat har blivit opak, vilket orsakar synnedsättning. Detta kan vara relaterat till åldrande, men det kan också orsakas av skada, sjukdom eller genetiska faktorer. När linsen blir alltmer opak, minskar mängden ljus som når näthinnan och synen försämras. I vissa fall kan det leda till fullständig blindhet om det inte behandlas. Den vanligaste behandlingen för synuppfattning är kirurgi, där linsen tas bort och ersätts med en konstgjord linse.

'Executive function' (EF) is a term used in medicine and psychology to describe a set of cognitive processes that are necessary for the regulation, control, and management of our thoughts, actions, and emotions. These functions enable us to engage in goal-directed behavior, plan and organize tasks, manage time effectively, switch focus as needed, monitor and adjust our behavior, and inhibit irrelevant or inappropriate responses.

The three core executive functions are:

1. Working memory: the ability to hold and manipulate information in mind over short periods of time.
2. Cognitive flexibility: the ability to switch between different tasks or mental sets, and to think about multiple concepts simultaneously.
3. Inhibitory control: the ability to inhibit automatic or impulsive responses, and to resist distractions and interference from irrelevant stimuli.

These functions are closely interrelated and work together to enable us to engage in complex cognitive tasks, such as problem-solving, decision-making, and planning. Deficits in executive function can have significant impacts on daily life, including difficulties with academic performance, job productivity, social relationships, and overall well-being.

Long-Evans råttor är en specifik stam (stain) av laboratorieråtta som används i forskning. Denna stam har sitt ursprung från en korsning mellan en Han:ALBino Hannoveraner hane och en Norwaysvarta hona under tidigt 1900-tal. Long-Evans råttor är genetiskt sett relativt konsekventa, med en distinkt fenotyp som inkluderar en gråbrun päls på ryggen och vita fläckar på magen.

Dessa råttor är populära inom forskningen på grund av deras relativt långa livslängd (upp till tre år), goda hälsostatus, sociala beteende och lätta hanteringsegenskaper. De används ofta i studier som rör neurovetenskap, psykologi, toxicologi, farmakologi och genetik.

En inlärningsstörning (ILS) är en neuroutvecklingsstörning som kännetecknas av svårigheter att lära sig och behålla nya kunskaper och färdigheter, till exempel i anledning av att informationsprocesseringen i hjärnan inte fungerar optimalt. Det kan handla om svårigheter med att läsa, räkna, skriva eller förstå abstrakta begrepp, och det kan vara svårt att generalisera vad man lärt sig till nya situationer. I allmänhet har personer med ILS en normal till hög intelligens, men de har ofta också andra symtom som exempelvis kort Minne, uppmärksamhetsproblem och motoriska svårigheter. För att ställa diagnosen använder man sig av olika tester och observationer, och det är viktigt att utreda om det finns några underliggande orsaker till de symtom som visar sig, som exempelvis hörsel- eller synproblem. Behandlingen består ofta av specialpedagogiska insatser, sociala stödjande insatser och i vissa fall medicinska behandlingar.

Känslor är mentala och fysiska reaktioner på olika intryck, erfarenheter och situationer. De är en naturlig del av mänsklighetens subjektiva upplevelse och hjälper oss att tolka, förstå och svara på världen runt omkring oss. Känslor kan variera i intensitet och varaktighet och kan inkludera en bred skala av affektiva tillstånd som glädje, sorg, rädsla, ilska, undran, förvåning och kärlek. De aktiverar också vissa delar av hjärnan och kroppen, vilket kan leda till fysiska reaktioner såsom ökat hjärtslag, rodnad eller tårfylldhet. Känslor kan påverka tankar, beslut, minnen och interaktioner med andra människor.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

Anterograd memory loss är ett tillstånd där individen har svårigheter med att lära känna ny information eller att skapa nya minnen. Det innebär att personen kan ha problem med att komma ihåg händelser, upplevelser eller fakta som har inträffat efter att tillståndet uppstått. Det kan vara ett symtom på olika sjukdomar eller skador, exempelvis en hjärnskada eller neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom.

Scopolamine hydrobromide är ett läkemedel som tillhör gruppen antikolinergika och används för att behandla symtom relaterade till sjössjuka, mag-tarmsjukdomar och vissa ögonproblem. Det verksamma ämnet i preparatet är scopolamin, som blockerar acetylkolinreceptorerna i muskelceller, nerver och hjärnan.

Hydrobromiden är ett salt av scopolamin och används ofta för att öka lösligheten och stabiliteten av preparatet. Scopolamine hydrobromide kan ges som injektion, tabletter eller transdermalt patch (plåster).

Varning: Detta är en medicinsk definition och ska inte användas som självdiagnos eller självbehandling. Se alltid din läkare eller apotekare för rådgivning om läkemedel eller hälsoproblem.

Alzheimer's disease is the most common cause of dementia, which is a continuous decline in thinking, behavioral and social skills that disrupts a person's ability to function independently. The early signs of the disease include forgetting recent events or conversations. As the disease progresses, a person with Alzheimer's disease will develop severe memory impairment and lose the ability to carry out everyday tasks.

In Alzheimer's disease, changes in the brain begin years before symptoms appear. The damage initially occurs in the hippocampus, the part of the brain essential for forming memories. As more neurons (brain cells) die, additional parts of the brain are affected and begin to shrink. By the final stage of Alzheimer's disease, damage is widespread and brain tissue has significantly decreased.

Although there is no cure for Alzheimer's disease, treatments can temporarily slow the worsening of dementia symptoms and improve quality of life. Medications are available to help maintain mental function, control behavioral symptoms, and manage sleep disturbances. Supportive measures, such as ensuring a safe environment, can be helpful for people with more advanced dementia.

Sources: Mayo Clinic och National Institute on Aging.

"Psykologisk avbetingning" refererer til en tilstand hvor en persons motivation, initiativ, og evne til å handling blir reduceret eller mister seg helt. Dette kan være forårsaket av en rekke faktorer, inkludert psykiske lidelser som depression og angst, men også fysisk sykdom, misbruk av stoffer eller medikamenter, traumatisk stress, eller sosiale faktorer.

Den nedsatte motivasjonen og evnen til handling kan være generell eller begranset til bestemte områder i livet, som arbeid, skole, forhold eller fritid. Psykologisk avbetingning kan ha betydelige negative konsekvenser for en persons personlige liv, arbeidsliv og samfunnsliv.

Det er viktig å søke behandling hvis du eller noen du kjenner lider av psykologisk avbetingning. Behandlingen kan inneholde terapi, medisinsk behandling, livsskiftende endringer og støtte fra familie og venner.

"Electric shock" er en medisinsk betegnelse for at blive udsat for en strøm, der går gennem kroppen. Det kan skade kroppens væv og organer, afhængig af styrken og varigheden af strømmen. Elektrisk chok kan også forstyrre hjertets rytme og i værste fald forårsage død.

Forebyggelse af elektriske stød omfatter at overholde sikkerhedsreglerne ved brug af elektrisk udstyr, undgå kontakt med ledninger under højspænding og søge umiddelbart lægehjælp efter en elektrisk chok.

'Nervbanor' refererar till de fiberrika strukturer som utgör en del av det perifera nervsystemet och som transporterar nervimpulser mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och resten av kroppen. Nervbanor består av axoner, som är långa utskott från nervceller (neuroner) som överför elektriska signaler, och de är omgivna av myelin, ett fettrikt skikt som hjälper till att skydda och isolera axonen så att nervimpulser kan ledas effektivt. Nervbanor kan vara myeliniserade (omgivna av myelin) eller amyeliniserade (utan myelin). De kan också vara grupperade tillsammans med andra strukturer i perifera nerver.

'Sidodominans' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva ett tillstånd där två eller flera genetiskt skilda sjukdomar eller tillstånd förekommer hos samma individ, men var och en av dem påverkar olika kroppsdelar eller system. Det innebär att varje tillstånd har sin egen specifika uppsättning symtom och kan ha olika orsaker, men de förekommer samtidigt hos samma person.

Ett exempel på sidodominans är när en person har neurofibromatosis typ 1 (NF1) i en kroppshalva och tuberös skleros komplex (TSC) i den andra kroppshalvan. I detta fallet kan NF1 orsaka tumörer i huden och nervsystemet på ena sidan av kroppen, medan TSC kan leda till epilepsi och hjärntumörer på den andra sidan.

Det är viktigt att notera att sidodominans inte ska förväxlas med mosaicism, där en enda genetisk mutation orsakar två eller flera fenotypiskt distinkta tillstånd hos samma individ.

'Nervnät' är ett samlingsbegrepp för de nervceller (neuron) och nervbanor (nervefibrer) som bildar ett sammanhängande system i kroppen. Detta system används för att överföra information i form av impulser mellan olika delar av kroppen, till exempel från känselorgan till hjärnan eller från hjärnan till muskler.

Det autonoma nervnätet är ett särskilt slags nervnät som styr automatiska funktioner i kroppen, såsom hjärtslag och andning, utan medveten kontroll. Det sensomotoriska nervnätet är däremot involverat i rörelser och känselupplevelser och innefattar både sensoriska (känsel) och motoriska (rörelse) neuron.

I ett vidare perspektiv kan även det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (nervbanor och ganglier utanför hjärnan och ryggmärgen) ses som delar av det stora nervnätet i kroppen.

'Tankeanknytningar' är ett begrepp inom kognitiv beteendeterapi (KBT) och refererar till automatiska, ofta omedvetna associationer eller reaktioner mellan vissa tankemönster, känslor och/eller fysiska känselintryck. Dessa anknytningar kan vara adaptiva eller maladaptiva, beroende på om de hjälper individen att hantera situationer på ett effektivt sätt eller inte.

I en medicinsk kontext kan tankeanknytningar vara involverade i olika psykiatriska tillstånd, såsom ångest, depression och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Exempelvis kan en person med PTSD ha en maladaptiv tankeanknytning mellan minnen från ett trauma och känslor av rädsla eller ångest. Genom att identifiera och utmana dessa tankeanknytningar kan terapeuten hjälpa individen att hantera sina symtom bättre.

I medicinsk kontext kan "lukt" (gerna skrivet "olör") referera till en obehaglig, besynnerlig eller ovanlig doft som uppstår från en persons kropp eller kroppsvätskor. Denna doft kan vara orsakad av en infektion, sjukdom, skada eller annan rubbning i kroppen. Exempel på medicinska tillstånd där lukt kan spela en roll inkluderar lunginflammation, diabetes, lever- eller njurproblem, och trötthet hud. En professionell utvärdering av en individuell situation bör ske för att fastställa orsaken till en oljud.