Det genområde som innehåller platserna (loci) för de gener som avgör strukturen hos de serologiskt definierade (SD) och lymfocytdefinierade (LD) transplantationsantigenerna, för gener som styr strukturen hos immunsvarsassocierade antigener, för immunsvarsgener, vilka reglerar djurs förmåga till immunreaktion mot antigena stimuli, och för de gener som avgör strukturen och/eller nivån för kompementets fyra första komponenter. "Major histocompatibility complex" brukar förkortas MHC.
Stora transmembranglykoproteiner (alfa och beta) med icke-kovalenta bindningar. Båda kedjor kan vara polymorfa, men betakedjorna har större strukturella variationer. Klass II-antigener hos människa kallas HLA-D-antigener och kodas av en gen på kromosom 6. Hos möss är det två gener, IA och IE på kromosom 17 som kodar för H-2-antigenerna. Antigenerna finns på B-lymfocyter, makrofager, epidermalceller och sädesceller och tros förmedla verkningsförmågan och cellsamverkan vid immunsvar. Termen IA-antigener avsåg förr endast de proteiner som kodades av IA-generna hos möss, men används numera som generell benämning på alla histokompatibilitetsantigener av klass II.
Stora, polymorfa transmembranglykoproteiner med icke-kovalent bindning till icke-polymorft beta 2-mikroglobulin. Hos människor är det tre strukturgener på kromosom 6 som kodar för HLA-A-, HLA-B- och HLA-C-antigenerna. Hos möss kodar de tre generna K, D och L på kromosom 17 för H-2-antigenerna. Klass 1-antigener finns på de flesta kärnförsedda celler och påvisas genom sin reaktion med alloantisera. Dessa antigener ger sig tillkänna vid vävnadsavstötningsprocesser och begränsar cellförmedlad upplösning av virusinfekterade celler. De är främst förknippade med reumatologiska tillstånd och vissa tumörsjukdomar.
En grupp antigener som omfattar såväl MHC-antigener som "minor histocompatibility"-antigener. De förra bestäms genetiskt av MHC. De avgör vävnadstypöverensstämmelse och orsakar avstötningsreaktioner vid transplantationer. De senare är alloantigener som ger en svagare avstötningsreaktion.
Allela alloantigener som ofta ligger bakom svag transplantatavstötning i fall där histokompatibilitet fastställts genom standardtester. Hos mus kodas de av mer än 500 gener fördelade på uppemot 30 genplatser för nedsatt histokompatiblitet. Det mest kända låghistokompatibilitetsantigenet hos däggsjur är H-Y-antigenet.
Genområden i MHC-komplexet hos ryggradsdjur som kodar för polymorfa produkter, vilka kontrollerar immunsvaret mot specifika antigen. Generna återfinns i HLA-D-området hos människa och i 1-regionen hos möss.
Graden av antigenöverensstämmelse mellan vävnaderna från olika individer, vilken avgör om ett allogent transplantat accepteras eller stöts bort.
En gensamling i MHC-komplexet hos ryggradsdjur som bär koden för polymorfa särdrag, vilka inte har samband med immunreaktioner eller komplementaktivitet, t ex B-loci (kyckling), DLA (hund), GPLA (marsvin), H-2 (mus), RT-1 (råtta), HLA-A, -B och -C klass 1-gener hos människa.
H-2-antigener är ett samlingsnamn för en grupp genetiskt relaterade molekyler hos mus, som utgör en central del av deras major histokompatibilitetskomplex (MHC). Dessa antigener delas in i två huvudklasser: klass I och klass II. Klass I-molekylerna består av tre komponenter - ett transmembrant protein som kallas alpha-1, alpha-2 och alpha-3, samt en lättare peptidkomponent som kallas beta-2 mikroglobulin. De klasa II-molekylerna består av två transmembrana proteiner, alpha och beta.
Genplatser ansvariga för kodning av andra histokompatibilitetsantigener än dem som kodas av histokompatibilitetskomplexet (MHC). De antigener som kodas av dessa gener är ofta ansvariga för transplantatavstötning i fall där standardtester redan bekräftat vävnadstolerans. Att vissa av dessa platser är belägna på X- och Y-kromosomerna förklarar varför transplantat från män till kvinnor kan stötas bort, medan vävnad överförd från kvinnor till män accepteras.
Antigener (Human Leukocyte Antigens) bestämda av leukocytplatserna på kromosom 6, kodningsstället för MHC ("major histocompatibility complex") hos människor. De är polypeptider eller glykoproteiner som återfinns på de flesta kärnförsedda celler och blodplättar, bestämmer vävnadstyp i samband med transplantation, och är förknippade med vissa sjukdomar.
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
Ett skeende där antigen uppträder så att lymfocyter kan bekanta sig med det. Presentationen sker med hjälp av speciella celler, antigenpresenterande celler (APC), som ibland måste bearbeta antigenet f ör att det skall kännas igen. Detta kan gå till så att presentationscellen slukar och bryter ner antigenet för att därefter presentera fragment på cellytan.
Identifiering av MHC-antigener från vävnadsdonatorer och möjliga mottagare, vanligtvis med serologiska tester. Donatorer och mottagare bör tillhöra samma ABO-blodgrupp och ha så stor överensstämmelse som möjligt mellan histokompatibilitetsantigener för att risken för vävnadsavstötning skall kunna minimeras.
Cytotoxic T-lymphocytes, also known as CD8+ T cells, are a type of white blood cell that play a crucial role in the adaptive immune response by directly killing infected or damaged cells and inhibiting viral replication, thereby contributing to the maintenance of tissue homeostasis and the elimination of cancer cells.
En grupp D-tillhöriga humana leukocytantigener (HLA) av polymorfa glykoproteiner, vilka förekommer på lymfoida celler. De består av alfa och betakedjor, och de har en annan ärftlighet än DQ- och DP-antigener. Deras uppträdande tycks vara kopplat till vissa hudsjukdomar, som t ex pemphigus vulgaris och dermatitis herpetiformis, samt diabetes av typ 1.
Humana immunreaktions- eller klass II-antigener som huvudsakligen återfinns på B-lymfocyter och kodas av gener på HLA-D-platsen. De utgörs av ytterst polymorfa familjer av glykopeptider, som var och en består av två kedjor, alfa och beta. Denna grupp av antigener omfattar dem med beteckningarna -DR, -DQ och -DP, av vilka HLA-DR är mest undersökt. Några av dessa glykoproteiner är kopplade till vissa sjukdomar, som möjligen är av immunologiskt ursprung.
Beta 2-mikroglobulin (β2M) är ett litet protein som förekommer naturligt i kroppen och är en komponent i MHC klasse I-molekyler, vilka spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det uttrycks också av tumörceller och kan på så sätt användas som markör för aktiv tumörväxt. Höga nivåer av β2M kan hittas vid monoklonala gammopatier, såsom multipel myelom och B-cells lymfom.
'Histocompatibility Antigen H-2D' refers to a type of protein found on the surface of cells in certain animals, including mice, that plays a critical role in the immune system's response to foreign substances. These proteins are part of the major histocompatibility complex (MHC) class I molecules and help the immune system distinguish between "self" and "non-self" cells. Specifically, H-2D antigens present pieces of proteins from inside the cell to CD8+ T cells, which can then trigger an immune response if they recognize the presented protein as foreign or dangerous. These antigens are highly polymorphic, meaning there are many different variations of them in a population, which is important for the diversity and effectiveness of the immune response.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Genetiskt identiska individer framavlade genom syskonparning i tjugo eller fler generationer, eller genom parning mellan föräldrar och avkomma med vissa restriktioner. Alla djur inom en inavlad stam kan spåras tillbaka till en gemensam anfader till den tjugonde generationen.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Nedbrytning av en målcell genom angrepp från immunologiskt aktiva effektorceller. Nedbrytningen kan ske genom direktkontakt med aktiverade T-lymfocyter, lymfoida eller myeloida mördarceller, eller förmedlas av cytotoxiska antikroppar, cytotoxiska lymfcellsfaktorer eller komplement.
Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
"Peptider är korta aminosyrekedjor som bildas genom att flera aminosyror binds samman med peptidbindningar, vilket skapar en polymer med biologisk aktivitet."
En heterogen grupp immunkompetenta celler som förmedlar det cellbundna immunsvaret genom att bearbeta och presentera antigen för T-cellreceptorn. Vanliga celler med denna roll är makrofager, dendritis ka celler, langerhansceller och B-lymfocyter.
'Receptorer, antigen, T-celler' är termer inom immunologin och hänvisar till olika aspekter av den adaptiva immuniteten.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-
HLA-ytantigener av klass I som kodas från mer än 30 påvisbara alleler på B-lokus i HLA-komplexet, de mest polymorfa av alla HLA-specificiteter. Flera av dessa antigener (t ex HLA-B27, -B7, -B8) är starkt kopplade till anlag för reumatism och andra autoimmuna sjukdomar. Precis som andra HLA klass I-determinanter spelar de en roll vid de cytolytiska T-lymfocyternas cellulära immunreaktioner.
Polymorfa HLA-ytantigener av klass I som finns på nästan alla kärnförsedda celler. Ett 20-tal antigener, kodade från A-lokus för multipla alleler på kromosom 6, har identifierats. De utgör mål för T-cellers cytolytiska reaktioner och är avgörande för avstötning eller inte av vävnads-/organtransplantat.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Antigener som förekommer i alternativa former (alleler) inom en och samma art. När ett isoantigen påträffas hos artsmedlemmar som saknar det, så utlöses ett immunsvar. Typiska isoantigener är blodgruppsantigenerna.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, inblandade i MHC klass-I funktioner. De omfattar både cytotoxiska T-lymfocyter och T-suppressorceller.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.
Ytantigener knutna till mognadsfaser hos B-lymfocyter och ofta representerade i tumörer av B-cellsursprung.
Enskilda former av gener i ett genpar, lokaliserade till samma plats på homologa kromosomer, och som styr samma biokemiska processer.
En gren av genetiken inriktad på immunsvarets genetiska bas (immunitet).
Differentieringsantigener på tymocyter och på cytotoxiska T-lymfocyter och suppressorceller. CD8-antigener är en del av Ig-supergenfamiljen och är igenkänningselement i MHC klass I-begränsade interakt ioner.
Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.
Transplantation av hud hos människor eller djur från en kroppsdel till en annan för att ersätta förlorad kroppshud.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
H-Y-antigen är ett proteinkomplex som uttrycks på cellmembranet hos normalt sett manliga celler, och är kodat av genen SRY (sex-determining region Y) på Y-kromosomen. Det spelar en viktig roll i den tidiga sexuella differentieringen under fostertiden genom att initiera testisbildningen. H-Y-antigenet kan också spela en roll i patologiska tillstånd som autoimmuna sjukdomar och transplantatförkastning.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
En grupp bland de D-tillhöriga HLA-antigenerna som skiljer sig från DR-antigenerna i fråga om genplats och därmed ärftlighet. De är polymorfa glykoproteiner i form av alfa och betakedjor och förekommer på lymfceller och andra celler, som ofta är förknippade med vissa sjukdomar.
Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Detta antigen är kopplat till förmågan att känna igen Influensa A-viruset.
Allotransplantation är inom medicinen definierat som en typ av transplantation där organ, vävnad eller celler transplanteras från en genetiskt skild individ till en annan individ av samma art. Detta innebär att donatorn och mottagaren har olika genetiska makeup, vilket medför ett större risk för avstötning av det transplanterade organet eller vävnaden. För att minska risken för avstötning används immunosuppressiva läkemedel som dämpar mottagarens immunsvar mot det nya organet eller vävnaden.
En grupp genetiskt identiska celler som alla utvecklats ur en enda modercell genom mitos (hos eukaryoter) eller binär delning (hos prokaryoter). Till kloner hör också molekyler av rekombinant-DNA som alla bär en och samma sekvens.
Ett HLA-ytantigen som kodas av B-lokus på kromosom 6. Det finns en svag koppling mellan förekomsten av detta antigen och narkolepsi och idiopatisk hemokromatos. HLA-B7 har en bristande jämvikt i länkningen med HLA-A3 och HLA-DR2.
HLA-antigener av klass I kodade av en liten grupp strukturgener på C-lokus på kromosom 6. De är avsevärt mindre immunogena transplantationsantigener än HLA-A och -B-determinanterna och därför av mindre betydelse vi korstestning av donatorer och mottagare. Deras viktigaste roll är som riskmarkörer för vissa sjukdomsbilder, som t ex spondylartrit, psoriasis och multipelt myelom.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Celler som har spontan cytotoxisk verkan mot en rad tumörceller utan föregående immunisering. De förekommer hos icke-immuna människor och försöksdjur och betraktas av somliga som mördarceller (med antikroppsberoende celltoxisk effekt), men de kan även döda utan närvaro av antikroppar.
En lymfocytkultur, blandad, är en laboratorietest där man odlar och analyserar en blandning av olika typer av vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som tas från ett vävnadsprov eller blodprovet hos en patient. Testet används för att undersöka hur cellerna reagerar på olika stimuli, till exempel infektioner eller substanser, och för att hjälpa till att ställa en diagnos av eventuella sjukdomar som beror på problem med immunförsvaret.
"C3H mice are a strain of laboratory mice that have been inbred for scientific research, characterized by their genetic makeup which includes the "C3H" histocompatibility complex."
Antigener på ytan av celler, inklusive infektionsframkallande celler, främmande celler eller virus. De utgörs vanligtvis av proteinhaltiga grupper, och kan vara isolerade, på cellmembran eller cellväg gar.
I en enkel medicinsk definition kan 'antigener' definieras som substanser, vanligtvis proteiner eller kolhydrater, som är förenade med celler, virus eller bakterier och kan identifieras av vår immunförsvara som främmande. När vår kropp utsätts för ett antigen producerar vårt immunsystem specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa det. Dessa antikroppar binds till antigenet och hjälper till att eliminera det från kroppen. Antigener kan också användas i vaccinationer för att stimulera produktionen av immunitet mot specifika sjukdomar.
Ett D-tillhörigt immunsvarsantigen hos människa som kodas från D-lokus på kromosom 6 och återfinns på lymfceller.
Antikroppar från en individ som reagerar med isoantigen från annan individ av samma art.
'Receptorer, antigen, T-celler alfa-beta' refererar till de centrala komponenterna i adaptiva immunsystemets specifika erkännande och respons mot främmande ämnen, såsom patogener.
I medicinsk kontext, refererar "bräss" till det övre fronteriala området på bröstkorgen, ovanför revbenen och under nyckelbenen. Det innehåller strukturer som överhornstarmen, lymfknutgrupper och blodkärl. Brässet är också känt som den fronteriala mediastinum och skiljs från bakre mediastinum av det bröstben som bildar ryggen på bröstkorgen.
Ett peptidfragment är en kort sekvens av aminosyror som har beeneds klippt isär från ett större peptid eller protein.
En individs genbestånd vad gäller den ena delen av ett allelpar, eller uppsättningar av gener som är nära förbundna på en kromosom och ofta överförs i grupp, som t ex generna i histokompatibilitetskomplexet.
Specifik avsaknad av immunreaktion mot ett visst antigen hos en individ med iövrigt normalt immunförsvar. Bristen kan bero på tidig kontakt med antigenet hos en immunologiskt omogen individ (foster eller nyfödd) eller hos en vuxen som utsatts för extremt stora doser eller ytterst små mängder av antigenet, eller genom exponering för strålning, antimetaboliter, antilymfocytserum osv.
Celler framställda på konstlad väg genom sammansmältning av aktiverade lymfocyter och tumörceller. De erhållna hybridcellerna klonas och producerar s k monoklonala antikroppar eller T-cellprodukter, identiska med dem som produceras av den immunologiskt kompetenta ursprungscellen, och växer och förökar sig som den ursprungliga tumörcellen.
Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.
Antigena determinanter som känns igen av och binds till T-cellreceptorn. Epitoper som känns igen av T-cellreceptorer sitter ofta inuti antigenet och blir tillgängliga för receptorerna först sedan antigenet luckrats upp genom proteolys.
En immunreaktion med både cellulära och humorala inslag, riktad mot ett allogent transplantat, vars vävnadsantigen inte är kompatibla med mottagarens.
Histokompatibilitet mellan mor och foster innebär att deras vävnader, särskilt cellernas human leukocyte antigen (HLA), är tillräckligt lika för att undvika en stark immunreaktion från moderns kropp mot fostrets vävnader. Detta är viktigt för att förebygga komplikationer under graviditeten, såsom missfall eller fosterpåverkan.
Metoder för påvisande av den celltoxiska effekten av en lymfocyt, en lymfocytprodukt, antikropp eller komplement på en målcell.
En superantigen är ett speciellt slag av toxin som kan stimulera en exceptionellt kraftig immunreaktion. Superantigener produceras ofta av bakterier och fungerar genom att aktivera T-celler på ett ovanligt sätt, jämfört med vanliga antigener. Medan vanliga antigener endast aktiverar en liten andel av T-cellerna (cirka 0,01%), kan superantigener aktivera upp till 20% av alla T-celler i kroppen.
Transplantationsimmunologi är ett medicinskt område som studerar immunförsvarets respons mot transplanterade organ och vävnader, med målet att förhindra avstötning (rejection) och upprätthålla funktionen hos det transplanterade organet. Denna process innefattar förståelsen av både den cellulära och humorala immunresponsen, såväl som mekanismer för att modulera dessa svar med hjälp av immunsuppressiva behandlingar.
Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.
55-kD-glykoproteiner ursprungligen definierade som differentieringsantigener på T-lymfocyter, men som också påvisats på andra celler, bl a monocyter/makrofager. CD4-antigener ingår i Ig-supergenfamilj en och deltar som hjälpelement i MHC klass II-immunsvar. På T-lymfocyter bestämmer de hjälpar/inducerarundergruppen. CD4-antigener tjänar dessutom som HIV-receptorer och binder direkt till höljeprotei net gp120.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
HLA-DR α-chains are proteins that are a part of the major histocompatibility complex (MHC) class II antigens, which play a crucial role in the immune system. These antigens are found on the surface of various cells and are responsible for presenting pieces of foreign particles (peptides) to the CD4+ T-cells, thereby initiating an immune response. HLA-DR α-chains pair with HLA-DR β-chains to form the HLA-DR heterodimer, a functional unit that presents antigens and participates in the regulation of adaptive immunity. The HLA-DR system is highly polymorphic, meaning there are many different variations of these proteins within the human population, which influences individual immune responses and transplant compatibility.
"CBA (Colonies Breeding Autosomal) mus är en inavlad musstam som används vid forskning, framförallt inom immunologi och cancerstudier. Denna musstam har en stabil genetisk bakgrund och är känd för sin länga livslängd och fertilitet."
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
En grupp bland de D-tillhöriga HLA-antigenerna som skiljer sig från DR-antigenerna i fråga om genplats och därmed ärftlighet. De är polymorfa glykoproteiner i form av alfa och betakedjor och förekommer på lymfceller och andra celler, som ofta är förknippade med vissa sjukdomar.
HLA-DRB1 chains are a type of human leukocyte antigen (HLA) class II protein, specifically the beta chain, found on the surface of cells in the human body. They play a crucial role in the immune system by presenting pieces of foreign proteins to T-cells, helping to initiate an immune response against pathogens such as viruses and bacteria. The HLA-DRB1 genes are highly polymorphic, meaning there are many different variations, which can influence an individual's susceptibility or resistance to certain diseases.
T-cellförstärkning av B-cellsvaret på tymusberoende antigen.
De immunreaktioner som förmedlas av antigenaktiverade T-lymfocyter via lymfokiner eller direkt celltoxicitet. Detta sker utan förekomst av cirkulerande antikroppar eller i fall där antikroppar spelar en underordnad roll.
Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan (albumn) hos hönsägg, och används ofta inom forskning som modellprotein för att studera immunologiska svar och allergier.
"DBA (Donryu Backcrossed Albino) mice are a specific strain of albino laboratory mice that have been inbred and backcrossed with the Donryu strain to produce a line with consistent genetic, behavioral, and physiological characteristics, making them useful for research purposes."
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Ett immunologiskt angrepp igångsatt av ett transplantat mot mottagaren pga vävnadsoförenlighet när immunologiskt aktiva celler transplanteras till en värd med nedsatt immunitet. Det kliniska tillstånd som följer är transplantat-mot-värdsjukdom.
HLA-G antigens are a type of human leukocyte antigen (HLA) class Ib molecule that plays a critical role in the immune system. They are primarily expressed on fetal trophoblast cells, which interact with the maternal immune system during pregnancy to prevent rejection of the developing fetus. HLA-G antigens have also been found to be expressed in various tissues and tumors, where they can contribute to immune evasion and tolerance. These antigens are characterized by their ability to bind to specific receptors on immune cells, leading to inhibitory signals that suppress the immune response. Variations in HLA-G expression and function have been associated with susceptibility to various diseases, including autoimmune disorders, cancer, and infectious diseases.
Ett kliniskt tillstånd kännetecknat av anorexi, diarré, håravfall, leukopeni, trombocytopeni, dålig kroppsväxt, och möjlig död till följd av transplantat-mot-värdreaktion.
Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
En T-lymfocytsubset är en grupp av T-celler som delar en gemensam egenskap eller funktion, t.ex. CD4+ (hjälp) eller CD8+ (cytotoxiska) T-celler, vilka har olika roller i cellmedierad immunitet.
En strålningschimär är en genetisk mutation som uppstår som ett resultat av exponering för joniserande strålning, där två eller fler distinkta celllinjer med olika gener inkorporeras i samma organism eller del av en organism.
Underenheter av den antigena determinanten som lättast känns igen av immunsystemet och sålunda har störst inverkan på specificiteten hos den mobiliserade antikroppen.
Proteiner, glykoproteiner eller lipoproteinfraktioner på tumörcellers ytor, som vanligen kan identifieras med monoklonala antikroppar.Många av dessa har antingen embryonalt eller viralt ursprung.
Cellytemolekyler på celler i immunsystemet som specifikt binder ytmolekyler eller budbärarmolekyler och utlöser förändrat beteende hos cellerna. Dessa receptorer upptäcktes först i immunsystemet, men de har viktiga funktioner även i andra system.
Ett D-tillhörigt immunsvarsantigen hos människa som kodas från D-lokus på kromosom 6 och återfinns på lymfceller. Det är i länkningsobalans med HLA-A1 och HLA-B8. HLA-DR3-antigenet är skarkt kopplat till celiaki, Graves sjukdom, dermatitis herpetiformis, tidig myasthenia gravis, SLE, ungdomsdiabetes och opportunistiska infektioner vid AIDS.
Ett HLA-ytantigen (transplantationsantigen) som kodas från B-lokus på kromosom 6. Det är starkt förknippat med akut främre uveit, ankylerande spondylit och Reiters sjukdom.
Genetisk polymorfism är ett begrepp inom genetiken som refererar till att en specifik position (nucleotid) i DNA:t kan ha mer än en bas (A, T, C eller G), vilket resulterar i olika varianter (alleler) av samma gen. Dessa variationer är vanliga och förekommer naturligt hos många individer inom en population. Genetisk polymorfism bidrar till den genetiska mångfalden hos arter, inklusive människan. Det bör dock poängteras att alla varianter inte har samma frekvens i populationen och vissa kan associeras med ökat eller minskat risk för vissa sjukdomar.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
"Artsspecificitet" refererer til de unikke aspekter, karakteristika og kontekster, der er forbundet med kunstformer som teater, musik, maleri, litteratur osv. Det understreger, at hver kunstform har sine egne regler, historie, teoretiske perspektiver, teknikker og udtryksformer, som bør respekteres og forstås for at opnå en dybere forståelse af det pågældende værk eller frembringelse.
Inbred Lewis rats are a strain of laboratory rats used in scientific research, characterized by their consistent genetic background and predictable biological responses, making them valuable for studies of human diseases such as cancer, diabetes, and neurological disorders.
Antigener som uttrycks på T-lymfocyters yta under differentiering, aktivering, normal utveckling och tumöromvandling. Fenotypisk karakterisering av antigenerna är viktig vid differentialdiagnostik och undersökning av tymisk ontogeni och T-cellfunktion.
En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, ofta från en donator, för att ersätta den skadade eller funktionshindrade benmärgen. Detta processen hjälper till att återställa normalt blodcellsfunktion och stärka immunförsvaret.
Ett lösligt ämne som framställs av antigen- eller mitogenstimulerade T-lymfocyter och som inducerar DNA-syntes i naiva lymfocyter.
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
En subpopulation CD4+-lymfocyter som samverkar med andra lymfocyter (antingen T- eller B-celler) för att sätta igång en rad immunfunktioner. Hjälpar-T-celler samverkar t e x med B-celler för att producera antikroppar mot tymusberoende antigen och med andra undergrupper av T-celler för att utlösa en rad olika cellförmedlade immunreaktioner.
Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Individer med denna allel har benägenhet att drabbas av Hodgkins sjukdom. Det föreligger en bristande jämvikt i länkningen mellan HLA-A1 och HLA-B8 och HLA-DR3.
Virusprodukter som har antigen effekt.
"Inbred mice, also known as 'Möss, inavlade A', are genetically identical rodents that have been produced by breeding closely related individuals over many generations, resulting in a homozygous population with predictable and consistent traits."
Den naturliga liganden för T-cellens CD28-antigen som medierar T- och B-celladhesion. CD80 uttrycks på aktiverade B-celler och gamma-interferonstimulerade monocyter. Bindning av CD80 till CD28 och CTL A-4 bidrar till en stimulanssignal till T-cellerna och medför en kraftigt ökad lymfokinproduktion.
"Genetic linkage" refererer til den phenomena hvor to eller flere gener, der ligger tæt på hinanden på et chromosom, har tendensen til at blive arvet sammen under meiosen, da de er forbundet med en fælles region af DNA. Dette betyder, at sandsynligheden for at to genetisk lenkede gener bliver overført fra forældre til barn i samme kombination er højere end ved tilfældig fordeling. Jo tættere to gener ligger på et chromosom, desto stærkere er linkagen mellem dem. Linkageanalyse kan anvendes til at kortlægge genetiske lokalisationer og opbygning af arvemønstre for sygdomme og fysiske træk.
Specifika sekvenser av nukleotider längs en DNA-molekyl (RNA-molekyl hos vissa virus), vilka utgör funktionella enheter för ärftlighet. De flesta eukaryota gener innehåller kodande områden (kodoner) som är åtskilda av icke-kodande områden (introner) och kallas därför uppdelade gener.
Ett av de sju paren i den tredje gruppen (grupp C) av de mänskliga kromosomerna, enligt gällande klassificering.
"Antikroppsbildning, eller immunrespons, är en process där B-celler producerar specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa främmande ämnen som intränger i kroppen, såsom virus och bakterier."
Ett D-tillhörigt immunsvarsantigen hos människa som kodas från D-lokus på kromosom 6 och återfinns på lymfceller. Det är starkt kopplat till reumatoid artrit och ungdomsdiabetes.
Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).
"AKR (Abelson murine leukemia virus-induced sarcoma) inbred mice är en specifik stam av möss som har blivit inavlade för forskningsändamål, framkallad genom infektion med Abelson murine leukemiavirus, vilket orsakar sarcom i dess individuer. Dessa möss används ofta inom cancer- och genforskning på grund av deras benägenhet att utveckla cancer."
Ett HLA-ytantigen som kodas av B-lokus på kromosom 6. Det föreligger störd jämvikt i länkningen med HLA-A1 och HLA-DR3. Detta är förklaringen till att sjukdomar som celiaki, dermatitis herpetiformis och myasthenia gravis, vilka ursprungligen kopplades till HLA-B8, numer anses ha starkare koppling till HLA-DR3.
Metoder för bestämning av läge för och avstånd mellan gener på en kromosom.
En grupp lymfocytytantigener med differentierad spridning på underpopulationer av muslymfocyter. Denna lokalisering har varit användbar när det gällt att särskilja olika funktionella undergrupper av l ymfocyter. Så har t ex cytotoxiska T-lymfocyter huvudsakligen Lyt-23 på sin yta och inte Lyt-1, medan hjälparceller har Lyt-1, men inte Lyt-23.
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.
HLA-B40 är ett serotypantigen som tillhör den majora histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I-molekyler på cellytoplasmamembranen hos mänskliga celler. Det kodas av HLA-B genen och består av en α-kedja som binder korta peptider, vanligtvis med 8-11 aminosyror, som presenteras för cytotoxiska T-celler.
Ett D-tillhörigt immunsvarsantigen hos människa som kodas från D-lokus på kromosom 6 och återfinns på lymfceller. Det är i länkningsobalans med HLA-A3 och HLA-B7 och starkt kopplat till Goodpastures syndrom, multipel skleros och narkolepsi.
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
HLA-DQ beta-chains refer to the beta subunit of the HLA-DQ complex, which is a type of human leukocyte antigen (HLA) found on the surface of cells in the human body. The HLA system is responsible for presenting pieces of proteins from inside the cell to the immune system, helping it distinguish between "self" and "non-self." Specifically, HLA-DQ beta-chains combine with HLA-DQ alpha-chains to form heterodimers that present peptides to CD4+ T cells, which play a crucial role in the adaptive immune response. Variations in the genes encoding HLA-DQ beta-chains can influence an individual's susceptibility to certain diseases, including autoimmune disorders and infectious diseases.
Sjukdomstillstånd kännetecknade av produktion av antikroppar som regerar mot ämnen i den egna kroppen.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
"Genetisk korsning" refererer til den proces, hvor genetisk materiale bliver udvekslet mellem to individuelle arter, som normalt ikke kan fortælle sig af med hinanden, for at producere en hybrid. Denne proces sker oftest ved hjælp af bioteknologi, såsom genteknologi, og resulterende hybriden kaldes en genetisk krydsning eller en transgen art. Genetiske krydsninger kan anvendes i forskellige brancher, herunder landbrug, medicin og forskning, for at opnå ønskede egenskaber som større modstandskraft overfor sygdomme eller bedre næringsværdi.
Enterotoxin är ett typ av toxin som produceras av vissa bakterier och orsakar skada på enterocyterna, de celler som lining epitel i tarmen. Detta kan leda till diarré och andra symtom relaterade till mag-tarmsjukdomar. Ett exempel på en bakterie som producerar ett enterotoxin är Staphylococcus aureus, som producerar toxinet stafylokockenterotoxin (SEB). Detta toxin verkar genom att aktivera G-proteinkopplade receptorer på enterocyterna, vilket leder till en ökning av intracellulärt cAMP och calciumjoner, vilket i sin tur orsakar sekretion av vatten och elektrolyter i tarmen. Andra exempel på bakterier som kan producera enterotoxiner inkluderar Vibrio cholerae, som producerar choleratoxin, och Escherichia coli, som kan producera ett fl
HLA-DR beta-chains are a type of proteins that are part of the human leukocyte antigen (HLA) complex, which is located on the surface of cells and plays a crucial role in the immune system. The HLA-DR beta-chains are specifically involved in the presentation of peptides to CD4+ T-cells, which are a type of white blood cell that helps coordinate the immune response. These peptides are derived from both internal and external sources, such as viruses or other pathogens, and normal cellular proteins. The HLA-DR beta-chains combine with HLA-DR alpha-chains to form heterodimers, which then associate with invariant chain (Ii) and subsequently bind to peptides in the endoplasmic reticulum. After peptide loading, the HLA-DR complex is transported to the cell surface where it can interact with CD4+ T-cells and initiate an immune response if necessary.
Föreningar och molekylkomplex som består av ett stort antal atomer och som i allmänhet är mer än 500 kD. I biologiska system kan makromolekylära ämnen åskådliggöras med elektronmikroskopi och särskiljas från organeller genom avsaknaden av membranstrukturer.
Trinitrobensen, även känd som trinitrotoluen (TNT), är en explosiv organisk förening som används som ett standardreferenssprängmedel inom branschen för att jämföra styrka och effekt av andra sprängmedel. Den är en gul till brun oljeliknande vätska vid rumstemperatur och har en karaktäristisk stark, bitter almindlig lukt. TNT är relativt tryggt att hantera och transportera i sin oförstärkta form, men när den utsätts för värme, stötar eller eld kan den snabbt omvandlas till ett mycket explosivt gasformigt ämne.
Komplex bestående av minst fem membranbundna polypeptider i mogna T-lymfocyter som är icke-kovalent förbundna med varandra och med T-cellreceptorn (T-cell-antigenreceptorer). CD3-komplexetr inkluderar gamma-, delta-, epsilon-, zeta- och etakedjorna. När antigen binder till T-cellreceptorn överför CD3-komplexet aktiveringssignaler till T-cellens cytoplasma. Gamma- och deltakedjorna i CD3 skiljer si g från T-cellreceptorns gamma- och deltakedjor.
Molekyler som binder till andra molekyler, särskilt ifråga om små molekyler som binder specifikt till större molekyler, t ex ett antigen som binder till en antikropp, ett hormon eller en neurotransmittor som binder till en receptor, eller ett substrat eller allosterisk effektormolekyl som binder till ett enzym. Ligander kan även utgöras av molekyler som avger eller tar upp ett elektronpar för att bilda en koordinerad kovalent bindning med den centrala metallatomen i ett koordinationskomplex.
En familj membrantransportproteiner som kräver ATP-hydrolys för transport av ämnen genom membran. Proteinfamiljen har fått sin benämning från den ATP-bindande domänen på proteinet.
Glykoproteiner uttryckta på kortikala lymfocyter samt på vissa dendritiska celler och B-celler. De liknar MHC klass I både till struktur och funktion. CD1-antigener är mycket specifika markörer för mä nskliga langerhansceller.
Ett transplantats överlevnad i värden, faktorer som är ansvariga för överlevnaden och förändringar i transplantatet i samband med dess tillväxt i värden.
CD86-antigen, även känt som B7-2, är ett membranprotein som uttrycks på antigenpresenterande celler (APC) såsom dendritceller och B-celler. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering genom att binda till CD28-receptorn på T-cellernas yta, vilket ger en kostimulerande signal för T-cellens aktivering och proliferation. CD86-antigenet spelar därför en viktig roll i immunresponsen och regleringen av tolerans.
Endopeptidaser som vid katalys använder cystein. Denna enzymgrupp inaktiveras av sulfhydrylreagentia. EC 3.4.22.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.
Ett proteasom-endopeptidaskomplex är ett intracellulärt enzymkomplex som spelar en central roll i nedbrytningen av proteiner inne i cellen. Det består av flera underenheter, varav de flesta är proteaser (enzym som bryter ner proteiner) med olika specificitet för olika peptidbindningar. Proteasomkomplexet klyver proteinerna i små peptidfragment innan de transporteras ut från cellkärnan och presenteras för immunsystemet av MHC-klasse I-molekyler. Detta system är viktigt för celldifferentiering, cellcykelreglering, signaltransduktion och eliminering av skadade eller felaktiga proteiner. Dysfunktion i proteasomkomplexet har blivit associerat med flera sjukdomar, inklusive neurodegenerativa sjukdomar och cancer.
Oligopeptider är korta peptidmolekyler bestående av två till tio aminosyror som är länkade till varandra via peptidbindningar. De bildas ofta genom proteolys, en nedbrytande process där proteiner splittras upp i mindre peptidfragment eller enskilda aminosyror. Oligopeptider har diverse funktioner inom levande organismers cellulära signalering och reglering av biologiska processer.
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).
Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.
Produkter av nef-genen (tidigare 3'-orfgenen) hos HIV. Proteinerna undertrycker virusreplikation och har negativ reglerverkan på transkriptionen. nef betyder negativ faktor.
Ett lektin i det endoplasmatiska nätverkets membraner som binder till specifika, N-länkade oligosackarider på nybildade proteiner. Det kan ha en roll vid proteinveckning eller kvarhållande och nedbrytning av felveckade proteiner i det endoplasmatiska nätverket.
En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som verkar genom att kopiera en specifik DNA-sekvens i ett exponentiellt tempo, vilket möjliggör detaljerad analys av mycket små mängder av ursprungligt DNA. PCR utförs genom att upprepade gånger höja temperaturen och sänka den igen, vilket låter enzymet polymeras skapa kopior av DNA-sekvensen med hjälp av två specifika primers. Detta möjliggör identifiering och analys av specifika DNA-sekvenser i forskning, diagnostik och forensiska tillämpningar.
Ett system av cisterner (vätskefyllda hålrum) i cytoplasman hos många celler. Ställvis går det endoplasmatiska nätverket i ett med plasmamembranet eller kärnhöljets yttermembran. Om nätverksmembranets ytor är täckta med ribosomer sägs det vara kornigt, annars sägs det vara glatt.
Natural Killer (NK) cell receptors are a type of surface receptors found on the NK cells, which are a vital component of the innate immune system. These receptors play a crucial role in recognizing and responding to infected or malignant cells in the body. They can either activate or inhibit the NK cell's cytotoxic activity, depending on the signals they receive from their environment.
I enkelhet kan 'proteinkonfiguration' definieras som den specifika rymdstrukturen och orienteringen hos de aminosyror som utgör ett protein. Denna konfiguration bestäms av proteinkedjans primära struktur (sekvensen av aminosyror) samt hur dessa aminosyror är hopfogade och vevda i rummet, vilket kallas för sekundär, tertiär och kvartär struktur. Proteinkonfigurationen har en direkt betydelse för proteinets funktion och stabilitet.
Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom att kombinera genetiska sekvenser från två eller fler olika proteinmolekyler, vilket resulterar i en hybridprotein med unika funktionella egenskaper. Genetisk manipulation används för att fusionera generna på ett sådant sätt att de uttrycks som ett enda proteinskapsel i värdenorganismen. Dessa tekniker används ofta inom biomedicinsk forskning för att undersöka proteininteraktioner, skapa nya diagnostiska verktyg och utveckla terapeutiska läkemedel.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
Ett mindre fragment som bildas när C1s spjälkar C4 i C4a och C4b. I sin egenskap av anafylatoxin ger C4a symtom på omedelbar överkänslighet, men har svagare verkan än C3a och C5a.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
'Nef gene products in Human Immunodeficiency Virus (HIV) refer to the proteins produced by the Nef gene, which plays a crucial role in the pathogenesis of HIV infection. The Nef protein is involved in various viral functions, such as downregulation of CD4 receptors on the surface of infected cells, enhancing viral infectivity, and modulating the immune response to evade detection by the host's immune system. These functions contribute to the virus's ability to replicate efficiently and establish a persistent infection, ultimately leading to the development of Acquired Immunodeficiency Syndrome (AIDS).
En klass lektiner hos djur vars kolhydratbindning är kalciumberoende. De har en gemensam kolhydratbildande domän som strukturellt skiljer sig från andra lektinklasser.
Ovala eller bönformade knutor (1 - 30 mm i diameter) belägna längs lymfsystemets kärl.
Klassificering av immunsystemets celler utifrån strukturella och funktionella skillnader. Denna bestämning används allmänt för analys och sortering av olika underklasser av T-lymfocyter, baserad på CD-antigen och med hjälp av flödescytometri.
Serologiska reaktioner som inträffar när ett antiserum mot ett antigen reagerar med ett annat, närbesläktat antigen.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Metoder för undersökning av antikroppsbindning till bestämda områden på antigena proteiner. Epitopkartläggning tillämpas framförallt vid immunkemiska analyser. Syn. epitopmappning.
"Virusproteiner" refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin infeksjonsprosess og reproducerer seg i værtsorganismen. Disse proteinet kan ha ulike funksjoner, såsom å binde til værtscellene for å fremme infeksjonen, å beskytte virusgenomet under overføringen mellom værter eller å hjelpe med replikasjonen av viruset.
I en enkel mening kan muramider definieras som en typ av karbohydratmolekyler som är en viktig bestanddel i cellväggarna hos gram-positiva bakterier. Muramider katalyserar celldelningen under bakteriers tillväxt och reproduktion, och de utgör därför ett intressant mål för flera antibiotika som vancomycin och penicillin. Dessa läkemedel fungerar genom att hämma förmågan hos muramiderna att bygga upp cellväggen korrekt, vilket leder till celldöd hos bakterierna.
Autoimmunitet betecknar en fellaktig immunrespons hos en individ, där kroppens egna celler och vävnader behandlas som främmande ämnen och angripas av det immuna systemet. Detta orsakas av att antikroppar eller T-celler i det immuna systemet förväxlar egna kroppsproteiner med patogener, vilket leder till autoimmunreaktioner som kan skada olika organ och vävnader i kroppen. Autoimmunitet kan leda till sjukdomar såsom reumatoid artrit, diabetes typ 1 och systemisk lupus erythematosus (SLE).
Den förändring i immunitetstillståndet som följer på det första mötet med antigen och som gör det möjligt för individen att producera antikroppar snabbare och i större mängd vid förnyad kontakt med antigenet.
Eukaryotisk cellinje framtagen under en stabil fas, som vid odling övergår i en fas av ohämmad tillväxt, påminnande om en in vitro-tumör. Förändringen sker spontant eller genom inverkan av virus, onko gener, strålning eller kemiska substanser.
Immunologiskt bortstötande av leukemiceller efter benmärgstransplantation.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Cellers upptag av extracellulära ämnen i membranbundna vakuoler eller mikroblåsor. Endosomer spelar en central roll för endocytos.
En individ som har cellpopulationer från olika zygoter.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Förhållanden i kroppen som får kroppsvävnaderna att reagera på speciella sätt på vissa yttre stimuli, och sålunda gör individen ovanligt benägen för vissa sjukdomar.
Killer-cell Immunoglobulin-like Receptors (KIR) are a group of transmembrane proteins expressed primarily on the surface of natural killer (NK) cells and some T-cell subsets. They recognize specific human leukocyte antigen (HLA) class I molecules, which are present on the surface of most nucleated cells in the body. KIR receptors play a crucial role in regulating NK cell activation and function, contributing to the immune system's defense against viral infections and malignancies. The interaction between KIR and HLA class I molecules helps maintain self-tolerance and prevents NK cells from attacking normal, healthy cells.
En genetiskt bunden, latent sjukdomsbenägenhet, som kan aktiveras under vissa förhållanden.
Ett släkte i familjen Herpesviridae, underfamiljen Betaherpesvirinae, som infekterar spottkörtlarna, levern, mjälten, lungorna, ögonen och andra organ, där de ger upphov till förstorade celler med kärninneslutningar. Cytomegalovirusinfektion uppträder också som en opportunistisk infektion i AIDS.
Experimentella eller teoretiska modeller för undersökning av molekylers form, elektroniska egenskaper eller interaktioner. Hit hör även analoga molekyler, datorframställd grafik och mekaniska strukturer.
Bakteriella antigener definieras som molekyler på eller från bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Dessa antigener kan vara proteiner, polysackarider eller andra strukturer som är unika för en specifik bakteriestam eller gemensamma för en hel grupp av bakterier. När bakteriella antigener introduceras i kroppen aktiveras immunförsvaret och producerar specifika antikroppar för att bekämpa infektionen.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
En stam icke överviktiga, diabetiska möss som tagits fram i Japan och som fått utbredd användning som modell för T-cellsberoende, autoimmun insulinberoende diabetes mellitus, med insulit som huvudsakligt histopatologiskt kännetecken. Den genetiska känsligheten är starkt MHC-bunden.
I en enkel mening kan promotorregionen inom genetiken definieras som den del av ett genetiskt material (DNA) där transkriptionsfaktorer binder till att initiera transkriptionen av ett specifikt gen. Promotorregionen ligger vanligtvis uppströms (5'-ändan) av det gen som ska transkriberas och innehåller ofta cis-regulatoriska element som reglerar genuttrycket genom att påverka bindningen av RNA-polymeras II, enzymet ansvarigt för transkriptionen av protein kodande gener.
NK (natural killer) cell lectin-like receptors är en typ av receptor som finns på naturligt förekommande immunceller, kallade NK-celler. Dessa receptorer har en struktur och funktion liknande sockerbindande proteiner, eller lectiner, och de hjälper NK-cellerna att känna igen och attackera celler som är infekterade av virus eller som har blivit canceroza.
Myelin Basic Protein (MBP) är ett proteín som utgör en viktig del av myelinschemat, den lipidrika yttre membranen som omger och skyddar axonerna i nervceller. MBP hjälper till att stabilisera myelinschemat och underlättar dess produktion och underhåll. Det är också involverat i signalöverföringen mellan nervceller, eftersom det påverkar den elektriska ledningsförmågan hos axonen.
Diabetes mellitus kännetecknad av brist på insulin, plötslig debut, svår hyperglykemi, snabbt tilltagande ketoacidos, och död, om inte insulinbehandling sätts in. Sjukdomen kan uppträda i alla åldrar, men är vanligast hos barn och ungdomar. Syn. typ 1 diabetes.
Teoretiska framställningar som efterliknar immunsystemets aktiviteter, processer eller fenomen. I simuleringen ingår även matematiska beräkningar, datorer och annan elektronisk utrustning.
Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
Den genetiska sammansättningen och beskrivningen av denna hos en enskild individ.
Proteiner som transkriberas från E3-regionen hos adenovirus, men som inte är nödvändiga för virusreplikation. E3 19K-proteinet bidrar till virusets fortbestånd genom att reducera infekterade cellers u ttryck av klass I-MHC-ytantigen.
Reaktioner som uppstår till följd av antigen-antikroppskomplexbildning och leder till svullnad och inflammation.
Ett HLA-ytantigen som kodas av B-lokus på kromosom 6. Det är svagt knutet till ett antal sjukdomar.
En art apor av släktet Macaca som lever i Indien, Kina och andra delar av Asien. Aporna används i stor utstreckning i biomedicinsk forskning och anpassar sig väl till vistelse bland människor.
En hornhinnetransplantation, även kallat keratoplastik, är en medicinsk procedure där delar eller hela hornhinnan (kornean) ersätts med hornhinna från en donator. Detta görs vanligtvis för att återställa synen hos en patient som har skador, sjukdomar eller defekter i sin egen hornhinna som inte kan botas på annat sätt. Proceduren innebär att den skadade hornhinnan tas bort och ersätts med den donerade hornhinnan, vilken sedan fästs i place med hjälp av sömmar eller lim. Efter operationen behöver patienten vanligtvis använda sig av läkemedel för att förebygga infektioner och avstötning av den nya hornhinnan.

Histokompatibilitetskomplex (MHC) är ett samlingsbegrepp för en grupp genetiskt relaterade proteinkomplex som finns på cellmembranet hos alla kroppsceller, med undantag för de röda blodkropparna. Dessa proteinkomplex har en viktig roll i att koordinera immunsvar och är involverade i att presentera antigen till T-celler, en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.

MHC-komplexen delas in i två huvudklasser: MHC klass I och MHC klass II. MHC klass I-molekyler finns på alla celler och presenterar främst proteiner som producerats inne i cellen till CD8+ T-celler, också kända som cytotoxiska T-celler. MHC klass II-molekyler återfinns huvudsakligen på immunceller såsom dendritceller, makrofager och B-celler, och presenterar främst proteiner från utomkälliga patogener till CD4+ T-celler, också kända som hjälparande T-celler.

Histokompatibiliteten refererar till den grad av likhet eller olikhet mellan två individs MHC-molekyler. En hög grad av histokompatibilitet, det vill säga när två personers MHC-molekyler är mycket lika varandra, kan öka risken för en immunreaktion vid transplantation av organ eller vävnad mellan de två individerna. Därför utförs vanligen en histokompatibilitetsanalys innan en transplantation genom att jämföra MHC-molekylerna hos både donator och mottagare för att minimera risken för avstötningsreaktioner.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är ett samlingsnamn för en grupp av gener och de proteiner de kodar för. Dessa proteiner finns på cellernas yta och har som uppgift att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virus och bakterier. HLA-antigener delas in i två klasser: klass I och klass II.

HLA-klasse II-antigener är proteiner som finns på ytan av vissa immunceller, till exempel B-celler och makrofager. Dessa antigener spelar en viktig roll i adaptiva immunsvar, det vill säga de hjälper kroppen att identifiera och bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus eller transplanterade organ. HLA-klasse II-antigener presenterar fragment av främmande proteiner för CD4+-T-celler (hjälp T-celler), vilket aktiverar dessa celler och initierar en immunreaktion.

I en medicinsk kontext kan HLA-klasse II-antigener vara viktiga att testa för inför en transplantation, eftersom olikheter mellan givare och mottagares HLA-antigener kan öka risken för avstötningsreaktioner. Genom att matcha HLA-antigener så nära som möjligt minskar risken för avstötningsreaktioner och ökar chansen för en framgångsrik transplantation.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De fungerar som markörer för vår individuella immuna identitet och hjälper till att skilja själva kroppen (värdkroppen) från främmande substance, såsom virus och bakterier.

Histokompatibilitetsantigener klass I är en typ av HLA-proteiner som finns på alla kärnhaltiga celler i vår kropp, inklusive blodceller, hudceller och leverceller. De består av tre delar: en alpha-kedja, en beta-2 mikroglobulin-kedja och en lätt kedja. Dessa proteiner presenterar fragment av proteiner från intracellulära patogener till cellens övervakningssystem, så kallade CD8 + T-celler eller cytotoxiska T-celler. När ett främmande proteinpresenteras på en klass I HLA-molekyl aktiveras CD8+ T-cellerna för att attackera och förstöra den infekterade cellen.

I transplantationsmedicin är kompatibiliteten mellan givare och mottagares HLA-antigener av stor betydelse, eftersom en brist på kompatibilitet kan leda till en kraftfull immunreaktion mot den transplanterade organen eller vävnaden.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som hjälper till att regulera vår immunförsvarsmekanism. De är genetiskt betingade och varierar mellan olika individer, vilket gör att det kan finnas en högre eller lägre grad av överensstämmelse mellan två personers HLA. Om en persons HLA inte är tillräckligt kompatibel med ett organ som ska transplanteras, kan deras immunförsvar angripa och förkasta det nya organet. Därför är en grundläggande del i en organdonation att matcha donatorn och mottagaren så väl som möjligt med avseende på HLA-antigener för att minska risken för organs rejektion.

Minor histocompatibility antigens (miHA) are peptides presented on the surface of cells in the context of major histocompatibility complex (MHC) molecules, which can be recognized by T-cells as foreign and elicit an immune response. Unlike classical MHC antigens, miHA are not restricted to the human leukocyte antigen (HLA) system and can be derived from a variety of cellular proteins. They are called "minor" because they tend to induce weaker immune responses compared to classical HLA antigens.

MiHA can be generated through various mechanisms, such as point mutations, alternative splicing, or post-translational modifications. They are widely expressed in different tissues and can be found in both self and non-self cells. In the context of transplantation, miHA can contribute to graft rejection and graft-versus-host disease (GVHD) in allogeneic hematopoietic stem cell transplantation (allo-HSCT).

In cancer immunotherapy, tumor-specific miHA can be recognized by the immune system as foreign and targeted for destruction. Identification of these antigens can help in the development of personalized cancer vaccines or T-cell therapies.

MHC klasse II-gener er en del av det biologiske systemet som presenterer antigener for T-celler i immunforsvaret hos vertebrater, inkludert mennesker. MHC står for Major Histocompatibility Complex og består av flere gener som koder for proteiner som viser små fragmenter av både eget og fremmede proteinmolekyler på celloverflaten til immunceller, slik at T-celler kan kontrollere om de er egne eller fremmede.

MHC klasse II-molekylene består av to kjepper, alpha (α) og beta (β), som dannes i endoplasmatisk reticulum og transporteres til golvet av den vesikulære systemet før de migrerer til cellemembranen. MHC klasse II-molekylene binder typisk til peptider fra exogene proteiner, som er fagocytosert av antigenpresenterende celler (APCs) som f.eks. dendritiske celler og makrofager. Når disse peptidfragmentene blir bundet til MHC klasse II-molekylerne, vil de presenteres for CD4+ T-hjelperceller, som deretter kan svare på infeksjonen ved å produisere cytokiner og aktivere andre immunceller.

MHC klasse II-gener inkluderer HLA-DP, HLA-DQ og HLA-DR gener i mennesker, og disse varierer mellom individene, noe som kan ha betydning for hvor effektivt immunsystemet kan bekjempe infeksjoner og tilbakevise tumørceller.

'Histokompatibilitet' refererer til den grad av likhet mellom to individers humanle leukocyt antigener (HLA) og andre proteiner på overflaten til deres celler. HLA-antigener er genetisk bestemte proteiner som spiller en viktig rolle i kroppens immunforsvar ved å hjelpe kroppen med å skille egen from fremmede celler. Når to individers HLA-antigener er like eller kompatible, betyr det at deres immunsystemer er mindre sannsynlige til å oppfatte hverandres celler som fremmede og angrippe dem. Dette er særlig viktig i forbindelse med transplantasjon av organer eller stemceller, der det ønskes at mottakerens immunsystem ikke skal angripe og avstøte donorens transplantat. Hvor stor en historisk kompatibilitet som er nødvendig for en vellykket transplantasjon kan variere, men høy grad av kompatibilitet reduserer risikoen for avstøtelse og forbedrer overlevelsesraten til transplantatet.

MHC klasse I-gener, eller major histocompatibility complex class I-antigen, är ett membranbundet protein som uttrycks på cellernas yta i de flesta däggdjursceller. Det har en central roll i det adaptiva immunförsvaret genom att presentera endogena peptider för cytotoxiska T-lymfocyter (CTL). MHC klasse I-molekyler består av tre komponenter: en transmembrana proteinbunden heavy chain, en lätt kedja som kallas beta2-mikroglobulin och ett kort peptidfragment bundet i en grov mellan heavy chain och beta2-mikroglobulin.

Peptider som presenteras av MHC klasse I-gener är vanligtvis uppståndna från intracellulärt degraderade proteiner, såsom virusproteiner eller cancerceller. När en CTL känner igen ett antigenpresenterat på en MHC klasse I-molekyl aktiveras den och kan därefter eliminera den infekterade cellen eller tumörcellerna.

Det finns tre huvudsakliga genetiska subtyper av MHC klasse I-gener hos människor, vilka kallas HLA-A, HLA-B och HLA-C. Varje individ har två varianter av var och en av dessa gener, som är ärftligt. Dessa genvarianter bidrar till den höga graden av polymorfism hos MHC klasse I-gener, vilket gör det svårt för patogener att undvika upptäckt av immunförsvaret.

H-2-antigener är ett samlingsbegrepp för en grupp av molekyler som finns hos musmus och andra gnagare. De är belägna på cellmembranet och fungerar som markörer för cellens identitet. H-2-antigenera delas in i två huvudklasser: klass I och klass II. Klass I-antigener består av tre komponenter: en transmembrana proteinkomplex med tre polypeptider, och två lätta kedjor. De klasse II-antigenerna består av två transmembrana polypeptider.

H-2-antigenera är viktiga i immunförsvaret eftersom de presenterar peptidfragment från intracellulära proteiner för T-celler, vilket aktiverar cellmedierad immunitet. De är också involverade i den så kallade histokompatibiliteten, det vill säga förmågan att skilja egen vävnad från främmande. Mellanindividuella skillnader i H-2-antigener kan leda till avstötning av transplanterat vävnad och organ.

Minor histocompatibility loci (MHLs) refer to regions of the genome that contain genes encoding proteins capable of inducing an immune response. These proteins, known as minor histocompatibility antigens (miHA), are presented on the surface of cells in the context of major histocompatibility complex (MHC) molecules and can be recognized by T-cells as foreign, leading to a targeted immune response.

Unlike the more well-known human leukocyte antigen (HLA) genes, which are highly polymorphic and contribute to the majority of histocompatibility differences between individuals, MHLs contain genes that are less variable and are shared among larger populations. However, even small genetic differences in miHA can lead to an immune response, particularly in the context of transplantation.

In transplantation, the recipient's immune system may recognize donor cells as foreign due to differences in miHA, leading to rejection of the transplanted organ or tissue. This is known as minor histocompatibility mismatch and can occur even when HLA matching has been achieved between the donor and recipient. Understanding MHLs and their role in transplantation is important for improving transplant outcomes and reducing the risk of rejection.

HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.

HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

'Antigenpresentation' är ett centralt koncept inom immunologin och refererar till processen där antigener, som är främmande molekyler som kan identifieras som hot av det immuna systemet, presenteras för T-celler, en typ av vita blodkroppar.

Denna process sker i två steg: primärt och sekundärt antigenpresentation. I det primära steget bryts antigener ner till små peptidfragment inuti celler som kallas antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa peptider binds sedan till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) molekyler på cellytan.

I det sekundära steget interagerar aktiverade T-celler med MHC-peptidkomplexet på APC:n, vilket leder till aktivering av T-cellen och en immunrespons mot den främmande substansen. Detta är en viktig mekanism för att identifiera och eliminera infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.

Histokompatibilitetsprövning, även känd som HLA-typering eller vävnadskompatibilitetstestning, är en typ av laboratorietest som används inom transplantationsmedicin för att matcha donator och mottagare så väl som möjligt. Detta görs genom att jämföra human leukocyte antigen (HLA) antigener, som är proteiner på ytan av våra celler, mellan båda parter.

HLA-antigener delas upp i olika klasser (A, B, C, DR, DQ och DS), och varje individ har ett unikt HLA-mönster som är ärftligt från sina föräldrar. Genom att jämföra HLA-typerna hos en potentiell donator och mottagare kan läkare fastställa om de är kompatibla eller inte. En bättre match mellan donator och mottagare kan minska risken för avstötningsreaktioner, som kan leda till transplantatets misslyckande.

T-lymfocyter, cytotoxiska, är en typ av vita blodcellar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De är specialiserade på att identifiera och eliminera celler som är smittade med virus eller som har blivit cancerosa. Cytotoxiska T-lymfocyter kan direkt döda sådana celler genom att sekretera toxiska ämnen eller via kontaktmedierad celldöd. Dessa lymfocyter utvecklas i tarmens limfa och bär på CD8-receptorer, varför de också kallas CD8+ T-celler.

HLA-DR-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klasse II-antigener som spelar en central roll i immunförsvaret hos människor. De presenterar peptider från inre och yttre källor, såsom infektionsagenter och cancerceller, för CD4+ T-celler (hjälparceller), vilket initierar specifika immuna svar. HLA-DR-antigener är genetiskt mycket varierande mellan individer, vilket kan påverka individens sårbarhet för vissa sjukdomar och deras respons på olika behandlingsformer.

HLA-D-antigener, även kända som major histokompatibilitetskomplex klass II antigen (MHC Klass II), är en typ av proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, såsom B-celler och makrofager. Dessa proteiner spelar en central roll i immunsystemet genom att presentera fragment av främmande proteiner (antigener) för T-celler, vilket initierar ett immunsvar mot infektioner eller cancer.

HLA-D-antigener finns som tre huvudtyper: HLA-DP, HLA-DQ och HLA-DR. Varje typ består av två polypeptidkedjor, en alpha- och en beta-kedja, som bildar ett komplex tillsammans med det främmande proteinfragmentet. Genom att variera i sin sekvens kan dessa proteiner binda en mångfald olika antigener, vilket gör det möjligt för immunsystemet att känna igen och svara på en stor variation av patogener.

HLA-D-antigener är genetiskt determinierade och varierar mellan individer, vilket kan ha betydelse för transplantationsmedicin och sjukdomar som är kopplade till specifika HLA-typer, såsom vissa autoimmuna sjukdomar.

Beta-2-mikroglobulin (β2M) är ett protein som förekommer naturligt i kroppen och har en molekylvikt på cirka 11 800 Dalton. Det bildas i endoplasmatiska reticululumet hos alla celler i kroppen, men framförallt av plasma cells (en typ av vit blodcell).

β2M är en komponent i major histokompatibilitetskomplexet (MHC klasse I) som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera cellulära antigen till T-celler. Ett högt serumvärde av β2M kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, framförallt när det gäller sjukdomar som involverar en ökad celldelning eller nedsatt njurfunktion.

I klinisk kontext är β2M ett viktigt tumörmarkör för multipelt myelom (en cancerform i benmärgen) och andra plasma cellrelaterade sjukdomar, eftersom dess serumkoncentration korrelerar med tumörbörd och aktivitet.

'Histocompatibility Antigen H-2D' er en type av histokompatibilitetsantigen (HLA) som finnes hos mus. Det er en molekyl som sitter på overflaten til celler i kroppen og hjelper systemet med å skille egen celler fra fremmede celler. H-2D er spesifikk for mus, svarende til HLA-A og HLA-B i mennesker. Disse antigenene er viktige i transplantasjon av organer og celler fordi de kan føre til en immunreaksjon hvis det er ikke en god match mellom donor og receiver.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.

Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.

Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.

There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.

Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.

B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.

Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.

Receptorer: Inom medicinen refererar receptorer till speciella proteiner på cellens yta eller inne i cellen som är involverade i cellernas kommunikation och signalering. De kan aktiveras av olika signalsubstanser, såsom hormoner, neurotransmittorers eller till exempel signalsubstanser från immunsystemet. När en signalsubstans binder till receptorn utlöses en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till att cellen startar en viss funktion eller process.

Antigen: Ett antigen är ett ämne, oftast ett protein eller kolhydrat, som kan identifieras och binder till specifika immunceller i kroppen, såsom T-celler och B-celler. Antigener kan vara främmande substanser, till exempel virus, bakterier eller parasiter, men de kan också vara delar av vår egen kropp, som i fall av autoimmuna sjukdomar. När ett antigen binds till en T-cell eller B-cell aktiveras den och startar en immunrespons mot det aktiva antiginet.

T-celler: T-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en viktig del av vårt immunsystem. De produceras i röda benmärgen och mognar i tarmens lymfatvävnad. När de aktiverats kan T-celler direkt attackera och döda virus-infekterade celler eller hjälpa till att aktivera andra immunceller, såsom B-celler, för att producera antikroppar mot främmande ämnen. T-celler har receptorer på sin yta som kan känna igen och binda till specifika antigener. När en T-cell binds till sitt specifika antigen aktiveras den och börjar att producera cytokiner, proteiner som koordinerar immunresponsen.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

HLA-B är ett antigen som tillhör gruppen human leukocyte antigens (HLA) och är beläget på cellmembranet hos alla kroppens celler, förutom de röda blodkropparna. HLA-B är en del av det system som hjälper kroppen att skilja egen vävnad från främmande och spelar därför en viktig roll i immunförsvaret.

HLA-B-antigenet är ett proteinkomplex som består av två polypeptidkedjor, en lätt och en tung. Detta komplex binder till och presenterar små peptider från intracellulära proteiner för T-celler, vilket hjälper kroppen att identifiera och bekämpa infektioner orsakade av virus eller andra patogener.

Varje individ har två kopior av HLA-B-antigenet, en ärvt från varje förälder. Det finns många olika varianter av HLA-B-antigenet, och dessa varianter kan påverka risken för att utveckla vissa sjukdomar eller reagera på vissa läkemedel.

HLA-A-antigener är ett sorts proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvar. De tillhör gruppen HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen), vilka är molekyler som presenterar fragment av proteiner från både vårt eget kroppsmaterial och från främmande ämnen, såsom virus, bakterier och cancerceller, för vår immunförsvarssystem.

HLA-A-antigener är ett slags MHC (Major Histocompatibility Complex) klass I-molekyler som binder till små fragment av proteiner, kända som peptider, och presenterar dem på cellens yta. Detta gör att vår immunförsvar kan identifiera och attackera celler som är infekterade eller cancerceller.

Varje individ har en unik uppsättning HLA-antigener, vilket gör det möjligt för vårt immunsystem att skilja på vårt eget material och främmande ämnen. Vissa sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och transplantationsrelaterade komplikationer, kan uppstå när det finns en missmatch mellan en persons HLA-antigener och de av en annan person.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Isoantigener är antigener som skiljer sig mellan individer av samma art, men som inte orsakar någon immunreaktion under normala förhållanden. Dessa antigener finns på cellmembranen hos celler och kan vara protein, kolhydrat eller lipid molekyler. De blir kliniskt relevanta när en individ med en viss isoantigenexponeras för celler från en annan individ som saknar denna isoantigen. Detta kan leda till en immunologisk reaktion och produktion av antikroppar mot isoantigenen, vilket kallas en transfusionsreaktion eller en transplantatreaktion beroende på kontexten. Ett exempel på isoantigener är ABO-systemet för blodgrupper, där individerna har olika antigener på sina röda blodkroppar som kan orsaka en transfusionsreaktion om de får en blodtransfusion med fel blodgrupp.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

B-cell differentiation antigens are markers that define the various stages of differentiation and activation in B-cell development. These antigens are proteins or carbohydrates expressed on the surface of B cells at different stages of their development, from early progenitor cells to mature, antibody-secreting plasma cells.

Some examples of B-cell differentiation antigens include:

* CD19, CD20, and CD22: These are markers expressed on the surface of immature and mature B cells.
* CD38: This is a marker expressed on activated B cells and plasma cells.
* CD138 (syndecan-1): This is a marker expressed on plasma cells.
* IgD and IgM: These are markers expressed on the surface of mature, naive B cells.
* IgG, IgA, and IgE: These are markers expressed on the surface of activated B cells that have undergone class switching.

These antigens are important tools for identifying and studying B-cell development and function in health and disease. They can be used to diagnose and monitor various B-cell malignancies, such as leukemias and lymphomas, and to evaluate the effectiveness of therapies that target B cells.

Alleler är i genetisk terminologi de varianter av ett specifikt gen som kan finnas hos en individ. Varje individ har två kopior av varje gen, en från vardera förälder, och dessa två kopior kan variera från varandra. Dessa varianter kallas just alleler.

Ett exempel: För det gen som styr ögonfärgen kan vi ha två olika alleler, en som ger upphov till grön ögonfärg och en annan som ger upphov till blå ögonfärg. Om en individ har två kopior av genen med grön ögonfärgsallelen (homozygot), kommer den att ha gröna ögon. Om en individ har en kopia av genen med grön ögonfärgsallel och en kopia med blå ögonfärgsallel (heterozygot), kan individens ögonfärg variera mellan grön och blå beroende på vilka andra genetiska faktorer som också är involverade.

Immunogenetics er en gren within immunologi og genetikk som studerer arvelige faktorer i individets respons til ulike miljøstimuli, særlig infeksjoner og autoimmune sykdommer. Dette inkluderer studier av gener som koder for proteiner involverte i immunsystemet, så som MHC-molekyler (major histocompatibility complex) og T-cell receptorer, samt studier av genetisk variasjon i disse områdene og dens sammenheng med individuelle forskjeller i immunrespons. Immunogenetikk undersøker også hvordan arvelige faktorer kan påvirke risikoen for å utvikle autoimmune sykdommer, alvorlighet av infeksjoner og effektiviteten av vacciner.

CD8-antigen är ett proteinkomplex som finns på ytan av vissa typer av vita blodceller, så kallade T-lymfocyter. CD8-proteinet hjälper till att identifiera och binder till specifika proteinmolekyler, antigener, på ytan av infekterade celler eller cancerceller. När en CD8+ T-lymfocyt binder till en sådan cel via sitt CD8-antigen, kan den aktiveras och därefter producera cytokiner som hjälper till att koordinera ett immunsvar mot den infekterade eller cancercellen. CD8-antigen är därför viktigt för cellmedierad immunitet och skyddar kroppen mot infektioner och cancer.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

En hudtransplantation är en medicinsk procedur där delar av hud från en donator överförs till en mottagare som saknar eller har skador på sin egen hud. Det finns olika typer av hudtransplantationer, beroende på omfattningen och typen av skada.

De vanligaste typerna av hudtransplantationer inkluderar:

1. Split-thickness skin graft (tunn hudtransplantation): Denna typ av transplantation innebär att man tar en tunn skiva hud från donatorn, ofta från låret eller baksidan av ett ben. Skivan hud innehåller endast delar av epidermis och dermis.
2. Full-thickness skin graft (tjock hudtransplantation): Vid denna typ av transplantation tar man en tjockare skiva hud som innehåller både epidermis, dermis och subkutan fettvävnad. Detta används ofta för att ersätta större arealer med djupa skador eller för att förbättra utseendet efter en tunn hudtransplantation.
3. Composite graft (komposit transplantation): Vid denna typ av transplantation tar man bort ett litet område hud tillsammans med underliggande vävnad, till exempel brosk, kartilagin eller muskulatur. Detta används ofta för att rekonstruera delar av näsan, öronen eller läpparna.

Hudtransplantationer kan vara autologa (taget från samma individ), allogena (taget från en annan individ av samma art) eller xenogena (taget från en individ av en annan art). Autologa transplantationer är de vanligaste och har lägst risk för avstötningsreaktioner. Allogena och xenogena transplantationer kan kräva immunosuppressiva behandlingar för att undvika avstötningsreaktioner.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

H-Y-antigen är ett antigen som finns hos människor och däggdjur. Det är ett proteinkomplex som kodas av genen SRY på Y-kromosomen, vilket gör att det primärt förekommer hos män. H-Y-antigenet spelar en viktig roll i den tidiga utvecklingen av könsorganen under fostertiden. Det kan även spela en roll i immunologiska reaktioner vid transplantation och i vissa sjukdomstillstånd som till exempel autoimmuna sjukdomar.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

HLA-DQ-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klass II-molekyler, som spelar en central roll i immunsystemet hos människor. Dessa molekyler presenterar peptider från utomkroppsmässiga proteiner för CD4+ T-celler, vilket initierar den adaptiva immunresponsen.

HLA-DQ-antigener består av två polypeptidkedjor, en alpha- och en beta-kedja, som binder till varandra för att bilda en heterodimer. Dessa kedjor är kodade för av genkluster på kromosom 6 i människans DNA. Det finns flera olika varianter av HLA-DQ-antigener, och individuella variationer i dessa antigener kan ha betydelse för immunresponsen mot patogener samt för risken att utveckla autoimmuna sjukdomar.

HLA-DQ-antigener är speciellt viktiga vid presentationen av glutenpeptider hos individer med celiaki, en autoimmun sjukdom som orsakas av en överdriven immunrespons mot gluten i livsmedlen. I dessa fall kan variationer i HLA-DQ2 och HLA-DQ8-antigener öka risken för att utveckla celiaki.

HLA-A2 är ett protein som finns på ytan av vissa celler i kroppen, och är ett exempel på en typ av molekyler som kallas major histokompatibilitetskomplex (MHC) klass I-molekyler. Dessa MHC-molekyler binder till och presenterar fragment av proteiner från intracellulära patogener, såsom virus, för T-celler i det adaptiva immunförsvaret.

HLA-A2 är ett av de mest studerade HLA-antigenen och förekommer hos ungefär 40-50% av den vita befolkningen i Europa och Nordamerika. Det finns också en subtyp av HLA-A2, som kallas HLA-A*02:01, som är speciellt välstuderad.

Det är värt att notera att variationer i HLA-generna kan påverka individens svar på olika sjukdomar och vacciner, och att en given individ kan ha två olika varianter av HLA-A2-antigenet (ett från varsin förälder).

Allotransplantation är en medicinsk term som refererar till en typ av transplantation där organ, vävnad eller celler transplanteras från en individ till en annan individ av samma art. Detta skiljer sig från autotransplantation, där material transplanteras från en del av kroppen till en annan del hos samma individ, och xenotransplantation, där material transplanteras från ett djur till en människa.

Allotransplantationer kan vara livräddande eller förbättra livskvaliteten för mottagaren, men de medför också risker som är relaterade till kompatibiliteten mellan donatorn och mottagaren. För att minska risken för avstötning av transplantatet används immunosuppressiva läkemedel som dämpar mottagarens immunsvar.

Exempel på allotransplantationer inkluderar lever-, njure- och hjärttransplantationer, men också mindre invasiva procedurer såsom benmärgstransplantation.

En kloncell är en cell som har exakt samma genetiska uppstäggning som den cell de har skapats ifrån. Detta uppnås genom att en cell kopieras och delar sig, vilket resulterar i en grupp identiska celler. Klonceller kan användas inom medicinen för att studera sjukdomar på cellnivå, utveckla terapier och tillverka celler som kan ersätta skadade eller defekta celler hos patienter.

HLA-B7 är ett antigen som tillhör den grupp av humana leukocyttantigener (HLA) som kallas HLA klass I. Dessa antigener spelar en viktig roll i den immunologiska responsen och presenterar delvis bakteriella, virala eller andra främmande proteiner för T-celler.

HLA-B7 är ett av de många olika subtyperna av HLA-B-antigen som har identifierats. Det specificerar en viss typ av molekyl som uttrycks på ytan av celler hos en individ. Varje individ kan ha två kopior av varje HLA-gen, en ärvd från var och en av sina föräldrar.

Det är värt att notera att HLA-B7 och andra HLA-antigener kan spela en roll i transplantationsmedicin och sjukdomar som beror på autoimmunitet, eftersom de är involverade i den immunologiska responsen. Vissa varianter av HLA-B7 har också visats korrelera med ökad risk för vissa sjukdomar, såsom reumatoid artrit och multipel skleros.

HLA-C-antigener är en del av det humana leukocytantigenkomplexet (HLA) som består av proteiner på ytan av celler i kroppen. HLA-systemet hjälper till att reglera immunresponsen och svarar på främmande ämnen, såsom virus och bakterier.

HLA-C är ett klass I-MHC-molekyl som presenterar peptider för CD8+ T-celler (cytotoxiska T-celler). Dessa peptider kan vara fragment av infektiösa agens eller cancerceller. HLA-C-antigener är ärftliga och varierar mellan individer, vilket gör att vissa personer kan ha en högre risk för att utveckla vissa sjukdomar än andra.

HLA-C-antigener spelar också en roll i transplantationsmedicin, där matchning av HLA-kompatibilitet mellan donator och mottagare kan öka sannolikheten för en lyckad transplantation och minska risken för avstötningsreaktioner.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

En lymfocytkultur, blandad (MxC), är en laboratoriemetod där man odlar och analyserar olika slags vita blodkroppar, eller lymfocyter, tillsammans i ett prov. Lymfocyterna är en del av vårt immunförsvar och hjälper till att försvara oss mot infektioner och sjukdomar.

I en blandad lymfocytkultur inkluderas ofta både T-lymfocyter och B-lymfocyter, två viktiga typer av vita blodkroppar som har olika funktioner i immunförsvaret. Genom att odla och analysera lymfocyterna tillsammans kan forskare och kliniker studera deras interaktioner och respons på olika stimuli, till exempel infektionsagenter eller substanser som påverkar immunsystemet.

Detta kan vara användbart inom flera områden, till exempel vid forskning kring immunologi, diagnostisering och monitorering av sjukdomar som berör immunsystemet, samt utveckling och testning av nya läkemedel och vacciner.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

HLA-DR1 är ett typspecifikt antigen som tillhör den större gruppen HLA (Human Leukocyte Antigens), vilka är molekyler på ytan av våra celler som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. HLA-DR1 är ett MHC class II-antigen, vilket betyder att det främst presenterar peptider från externt ursprung (t.ex. från infektioner) för CD4+ T-celler, en typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunresponsen.

DR1 är ett av flera olika HLA-DR-antigen som kan förekomma hos människor och varierar mellan individer. Vissa HLA-antigen kan vara associerade med en ökad risk för vissa sjukdomar, men det finns inga kända specifika medicinska tillstånd eller sjukdomar som är specifikt associerade med HLA-DR1.

Isoantikroppar är antikroppar som bildas i kroppen när främmande, icke-självproteiner (antigener) introduceras i individens blodkretslopp. I sjukvården används begreppet ofta för att beskriva antikroppar som reagerar mot antigener på cellernas yta, särskilt vid transfusioner och transplantationer.

I en medicinsk kontext refererar isoantikroppar vanligtvis till antikroppar som är specificerade för ABO-systemet eller Rh-systemet hos röda blodkroppar. Dessa system innehåller antigener på ytan av röda blodkroppar, och när en individ exponeras för ett främmande antigen i dessa system kommer deras immunförsvar att producera specifika isoantikroppar för att bekämpa det.

Ibland kan isoantikroppar också bildas som en reaktion på graviditet, där moderns kropp producerar antikroppar mot fetusens röda blodkroppar om de har olika ABO- eller Rh-blodgrupper. Detta kan leda till komplikationer som hemolytisk anemi hos det nyfödda barnet.

Receptorer: Proteiner på cellytan som kan binde specifika molekyler, till exempel hormoner, neurotransmittorers eller andra signalsubstanser. Dessa receptorer utlöser en biokemisk respons inne i cellen när de aktiveras av sina respektive ligander (de molekyler de binder till).

Antigen: En substans som kan identifieras och inducera en immunrespons hos ett immunsystem. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, glykoproteiner eller andra molekyler som finns på ytan av celler eller fritt i kroppen. De kan vara både exogena (främmande) och endogena (egen). Exogena antigener kommer från utomstället, till exempel virus, bakterier eller parasiter, medan endogena antigener produceras inne i kroppen, som till exempel cancerceller.

T-celler alfa-beta: En undergrupp av T-celler, som är en typ av vita blodkroppar som spiller en central roll i cellmedierad immunitet. T-celler alfa-beta har receptorer som består av två typer av proteinkedjor, alfa- och betakedjorna, som tillsammans bildar ett komplex som kan binda specifikt till en viss kombination av antigen och MHC-molekyler (major histocompatibility complex) på ytan av andra celler. När T-cellen alfa-beta binder till sin målcell aktiveras den och kan sedan initiera en immunrespons, till exempel att producera cytokiner eller döda målcellen.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Haplotyping är en metod inom genetiken som används för att bestämma den specifika kombinationen av gener och genvarianter (snipp) som är ärftliga tillsammans på samma kromosom. Varje individ har två kopior av varje kromosom, en från vardera förälder, och dessa kallas haplotyper. Genom att bestämma haplotypen kan man få information om vilka gener och genvarianter som ärvs tillsammans och hur de möjligen kan påverka varandra och leda till olika fenotyper eller sjukdomar. Haplotypning används bland annat inom forskning, medicinsk diagnostik och för att utveckla personligadiserade läkemedel (precision medicine).

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

Hybridom är en teknik inom molekylärbiologi där celler kombineras för att producera monoklona antikroppar. Detta uppnås genom att fusionera en typ av cancercell, oftast en myelomcell, med en annan typ av cell som producerar specifika antikroppar, till exempel B-lymfocyter.

Den resulterande hybridcellen, hybridomen, har både cancercellens förmåga att dela sig oändligt och B-lymfocytens förmåga att producera specifika antikroppar. Genom att använda sig av selektiva metoder kan man sedan isolera de hybridceller som producerar önskade antikroppar, vilka kan odlas upp i stora mängder för forsknings- eller terapeutiska syften.

Monoklona antikroppar är mycket värdefulla verktyg inom forskning och klinisk praktik, eftersom de är specifika för ett visst molekylärt mål och kan användas till att behandla sjukdomar som cancer och autoimmuna störningar.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

Epitope er en del av et antigen som kan binde seg til en antikropp eller ett T-cellsreseptor. Epitoper på et antigen kallas også antigendeterminanter. For T-lymfocytter, er epitopene ofte peptider som presenteres av MHC (major histocompatibility complex) molekyler på overflaten for antigenpresenterende celler (APCs).

T-lymfocytter har reseptorer som kjenner seg til disse epitopene, og når de binder seg, blir T-cellen aktivert og starter en immunrespons. Epitoper på et antigen kan variere i størrelse og kompleksitet, og de kan være lineære (kontinuerlige) eller konforme (dis kontinuerlige). Lineære epitoper består av en sekvens av kontinuerlige aminosyrer fra et protein, mens konforme epitoper består av aminosyrer som ikke er kontinuerlige i den opprinnelige proteinstrukturen, men blir foldet sammen til en struktur som kan binde seg til et T-cellsreseptor.

I tillegg kan epitoper være specifiske for individet, avhengig av MHC-haplotypen hos den enkelte individet. Dette betyr at en person kan ha en immunrespons mot et antigen, mens en annen ikke gjør, fordi de har forskjellige MHC-molekyler som presenterer forskjellige epitoper fra det samme antigenet.

Transplantatavstötning, även känd som transplantatmotstånd eller host mot graft-reaktion (HMR), är ett immunologiskt fenomen där den mottagande individens immunsystem identifierar det transplanterade organet eller vävnaden som främmande och svarar med en attack. Detta sker genom att immunceller, framförallt T-lymfocyter, producerar antikroppar och cytokiner som angriper transplantatet.

Transplantatavstötning kan leda till inflammation, skada och eventuell avstängning av det transplanterade organet eller vävnaden. För att förhindra eller reducera risken för transplantatavstötning använder läkare immunosuppressiva mediciner som dämpar den mottagande individens immunsvar. Dessa behandlingar måste dock balanseras mot riskerna för infektioner och andra biverkningar av låga immunförsvar.

Histokompatibilitet mellan mor och foster handlar om den genetiska överensstämmelsen mellan deras celler, särskilt med avseende på de human leukocyte antigens (HLA) som finns på cellernas yta. HLA-antigenerna är viktiga för att kroppen ska kunna skilja själva cellerna från främmande celler och därmed förmåga att bekämpa infektioner och cancer.

Under graviditeten kan det uppstå en immunologisk reaktion mellan mor och foster om de inte är tillräckligt histokompatibla, vilket kan leda till komplikationer som missfall, preeklampsi eller intrauterin tillväxtavsaknad. Detta beror på att moderns immunsystem kan uppfatta fostrets celler som främmande och därför attackera dem.

För att minska risken för dessa komplikationer kan en mor testas för histokompatibilitet med fosteret innan en eventuell transplantation av organ eller benmärg från fostret till ett sjukt syskon. I allmänhet är dock risken för immunologiska komplikationer under graviditet liten, eftersom fostrets celler inte är tillräckligt utvecklade för att kunna presentera HLA-antigenerna på ett sätt som skulle leda till en stark immunreaktion hos modern.

Cytotoxicity tests are a group of laboratory methods used to measure the damaging effects of chemicals or drugs on living cells. Immunological cytotoxicity tests, also known as immune-mediated cytotoxicity assays, involve the use of the immune system to detect and quantify cell damage or death.

In these tests, specific antibodies are used to label target cells, which can then be detected and measured using various techniques. For example, in the classic cytotoxic lymphocyte (CTL) assay, cytotoxic T-cells are incubated with target cells that have been labeled with a chromium-51 radioisotope. If the T-cells recognize and kill the target cells, the released chromium can be measured to quantify the degree of cytotoxicity.

Other immunological cytotoxicity tests include flow cytometry-based assays that use fluorescently labeled antibodies to detect cell surface markers or intracellular proteins associated with apoptosis or necrosis. These assays can provide detailed information about the mechanisms of cell death and the specificity of cytotoxic responses.

Immunological cytotoxicity tests are widely used in various fields, including drug development, cancer research, immunology, and toxicology, to evaluate the safety and efficacy of therapeutic agents, assess immune function, and study the mechanisms of cellular injury and disease.

En superantigen är ett speciellt slag av toxin som kan stimulera en exceptionellt kraftig immunreaktion. Superantigener produceras av vissa bakterier, såsom stafylokocker och streptokocker, och de kan orsaka allvarliga symtom som feber, inflammation och i värsta fall chock.

Superantigener fungerar på ett annorlunda sätt än vanliga antigener, som normalt sett behöver bearbetas av immunsystemet innan de kan ge upphov till en immunreaktion. Superantigenen binder direkt till speciella receptorer på vissa vita blodkroppar (T-celler), vilket leder till en överdrivet stark aktivering av dessa celler och en massiv frisättning av cytokiner, proteiner som spelar en central roll i immunförsvaret. Detta kan orsaka en systemisk inflammation och allvarliga skador på olika organ.

Superantigener är därför mycket farliga och kan leda till livshotande tillstånd, särskilt hos personer med svaga immunsystem eller vid infektioner med höga bakteriehalter. Behandlingen av superantigentoxin-relaterade sjukdomar innefattar ofta antibiotika för att eliminera den underliggande infektionen, samt symtomatisk behandling för att hantera febern och inflammationen.

Transplantationsimmunologi är ett medicinskt område som undersöker hur kroppens immunsystem reagerar på och stöttar eller attackerar främmande vävnad, till exempel vid en transplantation av en organ. Den innefattar studier av de mekanismer som gör att ett transplanterat organ kan behandlas som "egentligt" och inte avvisas av mottagarens immunsystem. Transplantationsimmunologi undersöker också hur man kan modifiera eller dämpa immunförsvaret för att förebygga avstötning av det transplanterade organet, samtidigt som man vill upprätthålla en acceptabel grad av immunförsvar mot infektioner. Detta kan uppnås genom användning av immunosuppressiva läkemedel och andra behandlingsmetoder.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

CD4-antigen, även känd som CD4-receptor eller T4-receptorn, är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodcellar, såsom hjälparceller (T-hjälpceller) och monocyter/makrofager. Det fungerar som en ko-receptor tillsammans med T-cellens receptor (TCR) för att binda till MHC klass II-komplexet på antigenpresenterande celler, vilket aktiverar T-cellen och initierar den immuna responsen. HIV använder sig av CD4-receptorn som en ingång till T-cellen och infekterar därmed huvudsakligen hjälparcellerna, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och progressivt sjukdomstillstånd.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

HLA-DR är ett komplex av proteiner som utgör en del av det adaptiva immunsystemet hos däggdjur. Det tillhör major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler och har en viktig roll i antigenpresentationen, där antigenpeptider presenteras för T-celler.

HLA-DR är komplexa heterodimerer som består av två polypeptidkedjor: α-kedjan (HLA-DRA) och β-kedjan (HLA-DRB). Dessa kedjor är transmembrana proteiner som kodas för på olika gener på kromosom 6.

Så when we talk about 'HLA-DR alpha-chains', we are referring to the HLA-DRA polypeptide chain, which is a crucial component of the HLA-DR complex and plays an essential role in antigen presentation and immune response regulation.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

HLA-DP-antigener är en del av humana leukocy antigent (HLA) systemet, som är ett genkomplex på kromosom 6 som kodar för proteiner som presenterar peptider för T-celler i immunsystemet. HLA-DP-antigen består av två polypeptidkedjor, en alpha- och en beta-kedja, som tillsammans bildar ett komplex på cellens yta. Dessa antigener är involverade i den specifika immuna responsen mot infektioner och kan också spela en roll i transplanationsimmunologi. Variationer i HLA-DP-antigenet kan också vara associerade med vissa autoimmuna sjukdomar.

HLA-DRB1 chains är en typ av histokompatibilitetsantigen (HLA) som finns på cellytoplasmamembranet hos mänskliga celler. De tillhör majora histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II och spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera peptidantigen till CD4+ T-celler, även kända som hjälparande T-celler.

HLA-DRB1 är ett genetiskt polymorft system, vilket innebär att det finns många olika varianter av HLA-DRB1-generna i befolkningen. Dessa gener kodar för proteinkedjor som bildar en del av DRB1-komplexet. Varje individ har två kopior av HLA-DRB1-genen, en ärvt från var och en av sina föräldrar.

HLA-DRB1-varianter kan ha olika affinitet till olika antigenpeptider, vilket kan påverka individens immunrespons mot patogener och öka eller minska risken för autoimmuna sjukdomar. Därför är HLA-typer viktiga markörer inom transplantationsmedicin och forskning kring autoimmuna sjukdomar.

Lymfocytsamarbete, även känt som immun cell samverkan, är ett samarbete mellan olika typer av lymfocyter, som B-celler och T-celler, för att koordinera en effektiv immunrespons mot främmande ämnen, såsom patogener och cancerceller. Detta samarbete innebär att olika typer av lymfocyter kommunicerar med varandra och andra celler i immunsystemet genom att utbyta signalsubstanser, som cytokiner och kemokiner, för att koordinera deras funktioner.

T-celler, särskilt CD4+ T-hjälparceller, spelar en central roll i lymfocytsamarbetet genom att aktivera och reglera andra immunceller, inklusive B-celler, cytotoxiska T-celler och makrofager. När en T-cell binds till ett antigenpresenterande celler (APC), som dendritceller eller makrofager, aktiveras den och börjar sekretera cytokiner som attraherar och aktiverar andra immunceller till platsen för infektionen.

B-celler är också viktiga i lymfocytsamarbetet genom att producera antikroppar, proteiner som binder till specifika antigener på patogener och hjälper till att neutralisera eller eliminera dem. Aktiverade CD4+ T-hjälparceller kan stimulera B-celler att differensiera till plasmaceller, som producerar stora mängder av antikroppar, och memory B-celler, som ger immunitet mot framtida infektioner med samma patogen.

I allmänhet är lymfocytsamarbetet en nödvändig del av ett effektivt immunsvar och några störningar i detta samarbete kan leda till autoimmunitet, cancer eller infektionssjukdomar.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan i hönsägg. Det är ett globulärt protein med en molekylmassa på ungefär 45 kDa och består av 385 aminosyror. Ovalbumin används ofta som modellprotein inom immunologi och allergiforskning, eftersom det är ett av de mest välstuderade allergenen hos hönsägg.

Den medicinska benämningen på "Möss, inavlade DBA" refererar till en specifik stam av laboratoriemöss, akronymen "DBA" står för "Dark Blagden Allele". DBA-stammen är känd för att ha en genetisk mutation som orsakar en autoimmun sjukdom, där individernas immunförsvar attackerar och förstör de egna blodbildande cellerna i benmärgen. Detta leder till nedsatt produktion av blodceller och symtom som anemi, neutropeni (nedsatt antal vita blodkroppar) och trombocytopeni (nedsatt antal blodplättar). DBA-stammen används ofta inom forskning för att studera autoimmuna sjukdomar, blodcellers utveckling och genetiska mekanismer.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Transplantat-mot-värdreaktion (TMVR) är den immunologiska respons som utvecklas när ett transplantat, till exempel en lever eller en nier, placeras in i en mottagares kropp. Denna reaktion orsakas av att det transplanterade organet betraktas som främmande av den immunologiska systemet hos mottagaren.

Den akuta TMVR utlöses när antigenpresenterande celler i mottagarens kropp, till exempel dendritceller, presenterar transplantatantigener för T-celler. Detta leder till aktivering av T-celler och produktion av cytokiner, som orsakar inflammation och skador på det transplanterade organet.

Den kroniska TMVR är en långsiktig immunologisk respons som kan leda till allmänna systemiska symtom samt skada och misslyckande av det transplanterade organet över tid. Den kroniska TMVR orsakas av en kombination av cellulär immunitet och humoral immunitet, där B-celler producerar antikroppar som binder till transplantatantigener och aktiverar komplementsystemet, vilket orsakar ytterligare skador på det transplanterade organet.

För att undvika eller reducera TMVR använder transplantationsläkare immunosuppressiva läkemedel som dämpar den immunologiska responsen hos mottagaren. Dessa läkemedel måste ges kontinuerligt för att förhindra reaktioner och för att säkerställa att det transplanterade organet fortsätter att fungera korrekt.

HLA-G antigens are a type of human leukocyte antigen (HLA) class I molecule that plays a crucial role in the immune system. HLA molecules are responsible for presenting pieces of proteins from inside the cell to the immune system's T cells, which helps the body distinguish between its own cells and foreign invaders like viruses and bacteria.

HLA-G antigens are unique because they have a limited tissue distribution and are primarily expressed in fetal tissues, the placenta, and certain adult tissues such as the cornea, thymus, and pancreas. They also exhibit reduced polymorphism compared to other HLA class I molecules.

HLA-G antigens have been shown to have immunosuppressive properties and are involved in maintaining tolerance to fetal antigens during pregnancy. They can inhibit the activation and proliferation of various immune cells, including natural killer (NK) cells, cytotoxic T lymphocytes (CTLs), and B cells.

Abnormal expression of HLA-G antigens has been observed in certain diseases, such as cancer and autoimmune disorders, and may contribute to the pathogenesis of these conditions by promoting immune evasion and tolerance. Therefore, HLA-G antigens are an area of active research in immunology and transplantation biology.

Transplantat-mot-värdsjukdom, eller transplantat-kontra-värdreaktion (TCMR), är en typ av komplikation som kan uppstå efter en transplantation av celler, vävnad eller organ. Det handlar om att den transplanterade vävnaden eller organet blir attackerat och angrips av det immunförsvar som finns hos mottagaren, vilket kallas för den acuta TCMR. Symptomen på akut TCMR kan variera beroende på vilken typ av transplantation det är, men de vanligaste symptomen inkluderar feber, ökad nivå av kreatinin i blodet och minskad njurfunktion.

Den kroniska TCMR utvecklas långsammare än den akuta formen och kan pågå under en längre tid. Den kan leda till skada på det transplanterade organet eller vävnaden, vilket i sin tur kan resultera i minskad funktion eller organsvikt. Symptomen på kronisk TCMR kan variera beroende på vilken typ av transplantation det är, men de vanligaste symptomen inkluderar ökad blodtryck, protein i urinen och försämrad funktion hos det transplanterade organet.

Det är viktigt att tidigt upptäcka och behandla TCMR efter en transplantation för att undvika skada på det transplanterade organet eller vävnaden. Behandlingen inkluderar vanligen immunosuppressiva läkemedel som minskar den immuna responsen hos mottagaren och därmed reducerar risken för TCMR.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.

De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.

Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.

En strålningschimär är en term som används inom genetik och molekylärbiologi för att beskriva ett muterat generellt mönster i en organisms celler eller vävnader, orsakad av exponering för joniserande strålning. Strålningschimärer uppstår när två olika mutationer skapar en hybridcell med två skilda genetiska sekvenser på samma kromosom eller i samma gener, istället för att ha en enda kontinuerlig sekvens. Detta kan leda till abnorma fenotyper och potentiala hälsoproblem. Strålningschimärer är vanliga efter exponering för höga doser joniserande strålning, som kan förekomma i vissa medicinska behandlingar eller vid olyckor med kärnkraftverk.

Immundominanta epitoper, eller immundominans, refererar till en typ av antigenepitop som tenderar att induce en starkare och mer hållbar immunrespons än andra epitoper på samma antigen. Dessa epitoper kan dominera den specifika immunresponsen, även om det finns andra potentiellt immunogena epitoper på samma antigen. Immundominanta epitoper kan identifieras genom att undersöka T-cellers eller B-cellers respons mot olika delar av ett antigen.

Det är värt att notera att begreppet "immundominans" kan ha något olika betydelser beroende på kontexten, men i allmänhet refererar det till den förmåga hos vissa epitoper att dominera den immunologiska responsen.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

Immunreceptorer är proteiner på eller i cellmembranet hos immunceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), som aktiveras när de binder till specifika antigener, molekyler på ytan av främmande ämnen som kan vara patogena, till exempel virus eller bakterier. Detta bindande initierar en signaltransduktionskaskad som leder till aktivering av immuncellen och startar ett svar för att bekämpa den främmande invaderaren. Exempel på immunreceptorer är T-cell receptorer (TCR) och B-cell receptorer (BCR) på T- och B-celler respektive, samt receptorer för komplementproteinet C3b och Fc-delen av antikroppar.

HLA-DR3 är ett genetiskt antigen som tillhör den större gruppen HLA (Human Leukocyte Antigen)-antigen, vilka är belägna på ytan av våra kroppens celler och har en central roll i vår immunförsvarsmekanism. HLA-DR3 är specifikt ett klass II-MHC (major histocompatibility complex) molekyl som hjälper till att reglera immunsvaret genom att presentera proteiner från främmande ämnen, såsom virus och bakterier, för T-celler.

Det finns många olika varianter av HLA-DR3-antigen, men de flesta av dem är associerade med vissa sjukdomar, särskilt autoimmuna sjukdomar som exempelvis rheumatoid artrit, diabetes typ 1 och celiaki. Detta beror på att specifika HLA-DR3-varianter kan öka risken för att utveckla en överdriven immunreaktion mot vissa självproteiner i kroppen.

Det är värt att notera att förekomsten av HLA-DR3-antigen varierar mellan olika populationer och etniciteter, och att det inte är ett säkert tecken på att en person kommer att utveckla en autoimmun sjukdom. Det finns dock en viss korrelation mellan förekomsten av HLA-DR3-antigen och risknivån för vissa sjukdomar, men det finns också andra faktorer som kan påverka risken, såsom miljöfaktorer, livsstilsfaktorer och genetiska faktorer.

HLA-B27 är ett genetiskt antigen som tillhör major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I-molekyler. Dessa molekyler presenterar normalt cellvävnadsfrämmande peptider för T-celler, en del av vårt immunförsvar. HLA-B27 förekommer hos ungefär 6-8% av den genomsnittliga populationen i Europa och Nordamerika, men är mycket vanligare bland vissa etniska grupper, till exempel kan upp till 20-30% av den kaukasiska befolkningen vara bärare av HLA-B27.

Det finns över 100 olika varianter av HLA-B27, men de flesta studier fokuserar på de vanligaste två, HLA-B*27:05 och HLA-B*27:02. Det är viktigt att specificera vilken variant som avses när man diskuterar HLA-B27 eftersom olika varianter kan ha olika kliniska associationer.

HLA-B27 har en stark association med axialspondyloartropatier (AxSpA), en grupp rheumatologiska sjukdomar som inkluderar ankyloserande spondylit och reaktiv artrit. Cirka 90% av de drabbade av ankyloserande spondylit är HLA-B27-positiva, men det bör poängteras att endast en liten andel av de som är HLA-B27-positiva utvecklar någon form av AxSpA.

Det finns också en association mellan HLA-B27 och andra sjukdomar, såsom psoriasisartrit, reaktiv artrit, enteropatisk artrit och uveit. Dock är det inte klart huruvida förekomsten av HLA-B27 orsakar eller bara förhöjer risken för dessa sjukdomar.

Genetisk polymorfism är när det finns fler än ett vanligt förekommande varianter (allaso kända som alleler) av ett specifikt gen i en population. Dessa varianter resulterar från små förändringar i DNA-sekvensen, såsom en enda nukleotidsubstitution eller en insertion eller deletion av ett fåtal nukleotider.

Genetisk polymorfism är vanlig och förekommer naturligt i alla levande organismer. De flesta genetiska polymorfa varianter har ingen påverkan alls på individens fenotyp (det observerbara kroppsliga uttrycket av ett gen) eller funktion, men vissa kan associeras med en ökad risk för vissa sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

En typ av genetisk polymorfism som har fått mycket uppmärksamhet inom forskningen kring personlig medicin och genetisk predisposition är singel-nukleotidpolymorfier (SNP). SNPs är enkla nukleotidbyten i DNA-sekvensen som kan användas för att spåra arvet av vissa gener och för att undersöka samband mellan genetiska varianter och sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

Imedicinen är "Lew rats" en benämning på en speciell stam eller linje av laboratorieråttor som används i forskningssammanhang. Det exakta ursprunget och de specifika genetiska egenskaperna hos Lew-råttorna kan variera beroende på vilken inavelad linje eller stam som avses.

En vanlig användning av begreppet "Lew rats" är för att referera till Brown Norway (BN) Lew råttor, även kända som Biomässigt Normala (BN) råttor. Dessa råttor har en genetiskt diversifierad bakgrund och används ofta som kontrolldjur i forskningsstudier eftersom de inte bär på några kända genetiska defekter eller sjukdomar.

Det är viktigt att notera att det kan finnas andra inavelade linjer av Lew-råttor med specifika genetiska modifieringar eller sjukdomstillstånd som används i forskning, såsom Lew-HD (Lewis Hanover) råttor, som utvecklar en typ av progressiv muskeldystrofi.

Sammanfattningsvis är "Lew rats" ett medicinskt begrepp som refererar till speciella inavelade linjer eller stammar av laboratorieråttor med varierande genetiska egenskaper, beroende på sammanhang och användning.

T-cell differentiation antigens are cell surface proteins that expressed during the development and activation of T-cells, a type of white blood cells that plays a central role in cell-mediated immunity. These antigens help to identify the stage and function of a T-cell at various points in its life cycle.

Differentiation antigens are markers that indicate the maturation and differentiation status of a cell, they are useful in identifying and tracking specific subsets of cells during development, activation and differentiation. In the case of T-cells, these antigens are expressed as the T-cell precursors develop into mature T-cells and become activated to perform effector functions.

Some examples of T-cell differentiation antigens include:

* CD4 and CD8: These co-receptors are expressed on the surface of T-cells and help to determine the T-cell's role in the immune response. CD4+ T-cells, also known as helper T-cells, assist in activating other immune cells, while CD8+ T-cells, also known as cytotoxic T-cells, directly kill infected cells.
* CD25: This antigen is expressed on the surface of activated T-cells and is a marker for recent activation.
* CD62L: Also known as L-selectin, this antigen is expressed on naive T-cells and helps them to migrate to lymph nodes where they can encounter antigens. After activation, the expression of CD62L is downregulated, which prevents the activated T-cell from recirculating through the lymph nodes.
* CD45RA and CD45RO: These isoforms of the protein tyrosine phosphatase CD45 are differentially expressed on T-cells. CD45RA is found on naive T-cells, while CD45RO is found on memory and activated T-cells.

These antigens can be used in research, clinical diagnostics and therapy as markers to identify and isolate specific subsets of T-cells for study or therapeutic purposes.

En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, som består av stamceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta en skadad eller sjuk benmärg, till exempel vid behandling av cancerformen leukemi.

Den nya benmärgen kan komma från en donator (allogen transplantation) eller från patienten själv (autolog transplantation). Innan transplantationen måste patienten ofta genomgå kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sina egna skadade stamceller och förbereda kroppen för den nya benmärgen.

Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-host-sjukdom (GVHD), där donatorns immunsystem attackerar mottagarens kropp. Även infektioner är vanliga efter benmärgstransplantation, på grund av den nedsatta immunförsvar som följer proceduren.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Hjälpar-T celler, även kända som CD4+ T celler eller T-hjälpare, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. De hjälper till att koordinera och reglera immunsvar genom att sekretera cytokiner och andra signalsubstanser som styr aktiviteten hos andra immunceller. Hjälpar-T celler kan också direkt interagera med andra immunceller, såsom B-celler och cytotoxiska T-celler, för att hjälpa till att koordinera deras funktioner och stärka immunsvaret. De kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) som visar upp fragment av främmande proteiner på sin yta i kombination med MHC klasse II molekyler. När hjälpar-T cellen binds till detta komplex aktiveras den och börjar sekretera cytokiner för att hjälpa till att koordinera immunsvaret.

HLA-A1 är ett genetiskt definierat antigen som tillhör den stora gruppen humana leukocyttantigener (HLA) klass I. Dessa antigener spelar en central roll i den immunologiska responsen och presenterar delvis bakteriella, virala eller andra främmande proteiner för T-celler. HLA-A1 är specifikt associerat med en viss variant av HLA-A-genen och identifieras serologiskt genom att reagera med en viss typ av antikroppar. Det förekommer hos ungefär 16 procent av den kaukasiska populationen och kan spela en roll i transplantationsresultat, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

Medicinskt kan man definiera virusantigener som proteiner eller andra molekyler på ytan av ett virus som kan identifieras och bindas till specifika antikroppar hos värden. När ett virus invaderar en organism, kan immunsystemet producera dessa antikroppar för att kämpa mot infektionen. Dessa antikroppar binder till virusantigenen och hjälper till att markera viruset så att det kan elimineras av immunförsvaret.

Virusantigener är viktiga för utvecklingen av vacciner, eftersom de kan användas för att stimulera produktionen av antikroppar och skydda mot framtida infektioner. Genom att exponera individen för en mild form av viruset eller en del av det (såsom ett virusantigen), kan immunförsvaret tränas att känna igen och bekämpa viruset om det senare skulle infektera individen.

'Möss, inavlade A' kan tolkas som en referens till speciella linjer av laboratoriemöss där genen för albinism har inavlats. Albino betyder att djuret saknar pigment i huden, pälsen och ögonen, vilket ger dem deras typiska vitaktiga utseende och röda ögon.

Den specifika genen som kallas 'A' står för Agouti, ett generellt pigmenteringsmönster hos möss. När denna gen inavlas i en albino mus, kommer den att behålla sitt vita utseende men inte ha de röda ögonen som annars är vanliga bland albinomöss. I stället kommer de att ha normalt färgade ögon eftersom albinismgen har modifierats.

Dessa inavlade möss används ofta i forskning på grund av deras konsekventa genetiska bakgrund och kan vara användbara för att studera olika medicinska tillstånd eller för att testa effekterna av olika behandlingar.

CD80 är ett membranprotein som uttrycks på aktiverade B-celler, monocyter och dendritceller. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering och verkar samverka med CD28-receptorn på T-celler för att stärka signalsvarvet och främja T-cellers proliferation, differentiering och cytokinproduktion. CD80 kan också binda till CTLA-4 (cytotoxisk T-lymfocytassocierad protein 4), som är en negativ regulator av T-cellsresponsen.

CD80-antigen definieras alltså som ett proteinsubstrat som binder till CD80-receptorn och utövar en funktionell effekt på cellen där det uttrycks. Detta kan exempelvis vara en ligand eller ett antikropp som binder till CD80 och modulerar dess signalering eller aktivitet.

'Genetic linkage' refererer til en situation i genetik hvor to eller flere gener, der ligger tæt på hinanden på et kromosom, ofte arves sammen fordi de har fået overført sig som en enhed under celledelingen. Dette sker fordi de ikke er sandsynligvis at blive adskilt fra hverandre under crossing over-processen i meiosen. Jo tættere to gener ligger på kromosomet, desto stærkere er den genetiske linkage mellem dem. Denne koncept er vigtig for at forstå arvemønstre og genetisk mangfoldighed.

In medical terms, "gener" är inte en etablerad term. Det kan ha varit meningen att stava "genetisk", som refererar till arvsanlag eller egenskaper som är ärftliga och bestäms av gener, de grundläggande enheterna i arvsmassan.

En gen är en sekvens av DNA-nukleotider som innehåller information om hur att bygga ett protein eller reglera en biokemisk process. Genetisk information kan påverka många aspekter av individens hälsa och sjukdom, inklusive risken för ärftliga sjukdomar, svar på miljöfaktorer och läkemedelsrespons.

Människokromosomer, par 6, även kända som karyotyp 46,XY, refererar till de två sexuella kromosomerna hos en man. Kromosomen X är något större än kromosomen Y och innehåller ungefär 2 000 gener vardera, medan kromosomen Y endast innehåller omkring 78 gener. Tillsammans med de 22 par autosomala kromosomerna (par 1-22) utgör de människans totalt 46 kromosomer.

I en normal cell hos en man består varje celldelning av mitos eller meios genom att den delar upp sig i två identiska dotterceller med samma uppsättning 46 kromosomer, inklusive par 6. Vid befruktningen förenas ett ägg (46,X) och en spermie (46,X eller 46,Y), vilket resulterar i en zygot som kan utvecklas till en embryo med 46 kromosomer.

Abnormaliteter i antalet eller strukturen av de sexuella kromosomerna kan leda till olika former av kromosomavvikelser, såsom Klinefelters syndrom (47,XXY) eller Turners syndrom (45,X). Dessa är vanligtvis associerade med olika grader av utvecklingsstörning och könsspecifika symtom.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

HLA-DR4 är ett antigen (proteinmolekyler på cellens yta) som tillhör gruppen HLA-klasse II-antigener. Dessa antigener spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera fragment av proteiner från intracellulära patogener (smittaorganismer såsom virus och bakterier) för T-celler, vilket initierar ett immunsvar.

HLA-DR4 är inte en specifik molekyl utan istället en samlingsbeteckning på en grupp relaterade HLA-DR-antigener som delar en viss strukturell och funktionell likhet. De mest vanliga undertyperna av HLA-DR4 är HLA-DRB1*04:01, HLA-DRB1*04:02, HLA-DRB1*04:04, HLA-DRB1*04:05 och HLA-DRB1*04:08.

Det är värt att notera att vissa HLA-antigener, inklusive HLA-DR4, har visat sig vara associerade med en ökad risk för vissa autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit och diabetes typ 1. Dessa associationer är dock inte definitiva och det finns många individer med HLA-DR4 som aldrig utvecklar någon av dessa sjukdomar.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

"Inbred AKR mice" refers to a strain of laboratory mice that have been selectively bred for specific genetic characteristics. The AKR (Akita Radiation) strain was originally developed in Japan and is known for its susceptibility to certain types of cancer, particularly leukemia and lymphoma.

Inbred strains of mice are created by brother-sister matings for many generations, resulting in a population that is highly homozygous at all loci. This means that the mice within an inbred strain are genetically very similar to one another and can be considered identical twins.

The AKR strain is particularly useful for studying retroviral-induced tumors, as they carry an endogenous retrovirus known as AKV (AKR leukemia virus). This virus is transmitted vertically from parent to offspring and can cause the development of leukemia and lymphoma in these mice.

Inbred AKR mice are also used as models for studying other diseases, such as diabetes, autoimmune disorders, and neurological conditions. Due to their genetic uniformity, they provide a consistent and reproducible model system for biomedical research.

HLA-B8 är ett genetiskt antigen som tillhör major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I-molekyler. Dessa molekyler är involverade i presenteringen av cellulärt peptidmaterial för T-celler, en viktig del av immunförsvaret.

Specifikt är HLA-B8 ett alllel (en variant) av HLA-B-genen, som kodar för en specifik form av HLA-B-molekylen. Detta alllel förekommer hos ungefär 7-10 procent av den vita befolkningen i norra Europa och Nordamerika.

Det är viktigt att notera att förekomsten av HLA-B8 har visats korrelera med vissa autoimmuna sjukdomar, såsom diabetes typ 1, tarmsjukdomarna och reumatoid artrit. Dock betyder att ha HLA-B8 inte att en person kommer utveckla dessa sjukdomar, men det kan öka risken något.

"Genkartläggning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där man fastställer en individs genetiska make upp. Detta kan involvera att analysera och identifiera specifika gener, kromosomer eller genetiska variationer hos en person. Genkartläggning kan användas för att ställa diagnoser av genetiska sjukdomar, för att fastställa ärftlighet av vissa sjukdomar eller egenskaper, och för att planera och utvärdera medicinska behandlingar. Genkartläggning kan också användas inom forskning för att undersöka genetiska associationer med olika sjukdomar och hälsotillstånd.

'Ly-antigener' (ibland även stavat 'Li-antigen') är ett samlingsbegrepp för en grupp av proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, så kallade lymfocyter. Dessa proteiner delas in i olika klasser, Ly-1, Ly-2, Ly-3 och så vidare, beroende på deras specifika struktur och funktion. De är involverade i olika immunologiska processer, såsom aktivering av immunförsvaret och erkännande av främmande ämnen som kan vara skadliga för kroppen. Ly-antigenerna är viktiga markörer vid karakterisering och klassificering av olika typer av lymfocyter, och har därför stor betydelse inom forskning och diagnostik inom området immunologi.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

HLA-B40 är ett serotypantigen som tillhör den större gruppen humana leukocyttantigener (HLA) hos människor. HLA-systemet är viktigt för kroppens förmåga att skilja själv från främmande, vilket är av stor betydelse för immunförsvaret.

Specifikt handlar det här om en grupp relaterade proteiner som kodas av genen HLA-B och som presenterar peptider från intracellulära proteiner för T-celler, en typ av vita blodkroppar. Dessa peptider kan vara både from själva cellen eller från virus infekterande cellen.

HLA-B40 är egentligen ingen specifik variant utan snarare en beteckning på en grupp närstående HLA-B antigener som delar vissa gemensamma strukturella och immunologiska egenskaper. Till denna grupp hör bland annat varianterna HLA-B*40:01, HLA-B*40:02 och HLA-B*40:06.

Det är värt att notera att olika HLA-antigener kan ha olika kopplingar till olika sjukdomar eller immunreaktioner, men det finns inga specifika medicinska diagnoser eller sjukdomar som direkt förknippas med HLA-B40.

HLA-DR2 är ett samlingsnamn för två HLA-proteiner, HLA-DRB1*1501 och HLA-DRB1*1601, som båda finns på ytan av vissa celler i kroppen. Dessa proteiner har en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera fragment av främmande proteiner (antigen) för T-celler, vilket kan leda till en specifik immunrespons. HLA-DR2 är associerat med ett ökat risk för vissa autoimmuna sjukdomar som multipel skleros och reumatoid artrit.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

HLA-DQ beta-chains är en del av den mänskliga lymfocyttypen HLA (Human Leukocyte Antigen), som är belägen på kromosom 6p21.3. Dessa molekyler är involverade i antigenpresentation och immunresponser. Specifikt är HLA-DQ beta-chain en del av den heterodimeriska molekylen HLA-DQ, som består av en alpha-kedja och en beta-kedja. Denna molekyl binder upp peptider från antigener för att presentera dem för CD4+ T-celler (T-hjälparceller). Variationer i HLA-DQ beta-chain kan ge upphov till olika immunresponser och är associerade med olika sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar som diabetes typ 1.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

'Genetisk korsning' (eller 'genetisk kryssing') refererer til den proces, hvor to individers forskellige gener blandes sammen i et nyt individ under formeringen. Dette sker ved at en organisme af en art forplantar sig med en anden organisme af en anden art eller en anden variant af samme art, hvilket resulterer i en krydsning mellem de to genetiske baggrunde.

I mere specifik medicinsk termer kan genetisk korsning være anvendt for at opnå øget forståelse af genetiske mekanismer, arvelige sygdomme og genetiske variationer i populationer. Genetiske krydsninger mellem individer med forskellige generelle træk kan give forskere mulighed for at spore specifikke gener og deres effekter på en organismes fysiologi, adfærd og sundhed.

Det er vigtigt at notere, at genetisk korsning ikke skal forveksles med den almindelige brug af begrebet 'krydsning' i daglig tale, som ofte refererer til parring mellem individuelle af forskellige arter eller racer. I medicinsk kontekst er genetisk korsning en mere præcis og teknis terminologi.

Enterotoxin är en typ av toxin som produceras av vissa bakterier och orsakar intoxikation i mag-tarmkanalen. Enterotoxiner verkar direkt på celler i tarmen, framförallt enterocyterna i tarmslemhinnan, och orsakar sekretion av vätska och elektrolyter till tarmens lumen. Detta leder till diarré och eventuellt även illamående och kräkningar.

Enterotoxiner delas ofta in i två kategorier: A och B. Enterotoxin typ A produceras av vissa stammar av Staphylococcus aureus och orsakar matförgiftning. Det är en termostabilt toxin, vilket betyder att den inte inaktiveras vid kokning. Enterotoxin typ B produceras istället av vissa stammar av Clostridium perfringens och kan orsaka både matförgiftning och tarmsjukdom.

Enterotoxiner är en viktig orsak till diarré, särskilt i länder med dålig sanitär standard och förekomst av förorenat vatten. Även i industrialiserade länder kan enterotoxiner vara en viktig orsak till matförgiftning, framförallt vid felaktig hantering och lagring av livsmedel.

HLA-DR beta-chains är en del av den mänskliga leukocyttantigenkomplexet (HLA) som är belägen på kromosom 6. Det är en typ av proteinkomplex som presenterar peptider från intracellulära patogener till T-celler, vilket aktiverar immunresponsen. HLA-DR beta-kedjan är en transmembranprotein som bildar en del av HLA-DR heterodimeren tillsammans med en HLA-DR alfa-kedsja. Denna komplex presenterar peptider från exempelvis virus till T-celler, och spelar därmed en viktig roll i adaptiva immunresponser. Variationer i HLA-generna kan påverka individens svar på olika patogener och är associerade med olika sjukdomstillstånd, inklusive autoimmuna sjukdomar och transplantatförkastning.

'Makromolekylära substanser' är ett samlingsbegrepp inom kemin och biologin som avser stora, komplexa molekyler med en hög molmassa. Dessa substanser byggs upp av mindre enheter, kallade monomerer, som repetitivt binds samman genom kemiska reaktioner.

I biologin är de makromolekylära substanserna av central betydelse för livets funktioner och inkluderar:

1. Proteiner (eller peptider): består av aminosyror som binds samman i en polymerkedja genom peptidbindningar. Proteiner har en mångfald av funktioner, till exempel som enzymer, strukturproteiner, transportproteiner och signalsubstanser.

2. Nukleinsyror: DNA och RNA är polymers bestående av nukleotider. De lagrar genetisk information (DNA) och fungerar som mall för proteinsyntesen (RNA).

3. Polysackarider (eller kolhydrater): består av monosackarider, till exempel glukos, som binds samman i långa kedjor genom glykosidbindningar. De har strukturella funktioner och kan även lagras som energireserv (som i stärkelse).

4. Lipider: består av fettsyror och alkoholer, ofta bundna till varandra genom esterbindningar. Lipider inkluderar bland annat triglycerider (fett), fosfolipider (cellmembran) och steroider (hormoner).

I kemin kan makromolekylära substanser även innefatta syntetiska polymerer, som till exempel plaster och fibrer. Dessa är ofta byggda av en enda typ av monomer och har varierande egenskaper beroende på vilken monomertyp som används och hur lång kedjan är.

Trinitrobensen, ofta förkortat TNB, är en kraftfullt explosiv organisk förening med den kemiska formeln C6H3N3O6. Den består av en bensenring som har tre nitrogruppers (–NO2) substituerade på varsin kolatom.

Trinitrobensen är ett starkt oxidationsmedel och används ofta som en ingrediens i sprängämnen, såsom dynamit och ammunition. Den är mycket känslig för fysiska stötar, värme och friktion, och kan detonera under obehagliga omständigheter. På grund av dessa egenskaper behandlas trinitrobensen alltid med stor försiktighet och hanteras enbart av utbildade experter.

Det är värt att notera att trinitrobensen inte används som ett läkemedel eller i medicinskt sammanhang, så det finns inget medicinskt samband med denna kemiska förening.

CD3-antigener är en typ av proteiner som finns på ytan av T-celler, en viktig typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunförsvaret i kroppen. CD3-antigenen består av flera olika underenheter (CD3γ, CD3δ, CD3ε och CD3ζ) som tillsammans bildar en komplex struktur på T-cellernas yta. När en T-cell aktiveras genom att binda till ett antigenpresenterande celler (APC), sker en serie signaltransduktion via CD3-komplexet, vilket leder till aktivering av T-cellen och initieringen av en immunrespons. CD3-antigener är därför viktiga markörer för att identifiera och studera T-celler in vitro och in vivo.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

"ABC-bärare" är ett medicinskt begrepp som står för "Acetylgrupp-bindande proteiner", även kända som "Acetyltransferaser". Dessa enzymer har förmågan att överföra en acetylgrupp från en donator, ofta en acetyl-koenzym A (acetyl-CoA), till ett acceptorprotein eller en annan biomolekyl.

Acetyltransferaser spelar en viktig roll i olika cellulära processer, såsom reglering av genuttryck, metabolism och cellsignalering. I synnerhet, histonacetyltransferas (HAT) är en undergrupp av ABC-bärare som specifikt överför acetylgrupper till histonproteiner i kromatin, vilket leder till förändringar i kromatinstrukturen och genuttryck. Dysfunktion eller oreglerad aktivitet hos ABC-bärare har visats vara involverade i patofysiologiska processer som relateras till många sjukdomstillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och metaboliska störningar.

CD1 är en grupp av proteiner som uttrycks på ytan av vissa immunceller, framförallt dendritceller och makrofager. CD1-proteinerna binder och presenterar specifika typer av lipider (istället för proteinfragment) för T-celler, vilket gör att de kan spela en viktig roll i immunförsvaret mot vissa infektioner och sjukdomar. CD1-antigener är därför specifika epitoper som finns på CD1-proteinerna och som kan binda till och aktivera specifika T-celler. Det finns flera olika typer av CD1-antigener, beroende på vilken typ av CD1-protein de binder till.

Transplantatöverlevnad är ett begrepp inom transplantationsmedicin och refererar till den tid som en transplanterad organ eller vävnad fortfarande fungerar hos mottagaren. Det kan exempelvis röra sig om ett nytt hjärta, lever, lungor, njurar eller benmärg.

Transplantatöverlevnaden mäts ofta i tidsenheter som månader eller år efter transplantationen och kan variera beroende på vilket organ som har transplanterats samt andra faktorer såsom mottagarens ålder, allmänna hälsotillstånd och omkompatibilitet med donatorn.

En längre transplantatöverlevnad kan vara ett tecken på att transplantationen har varit framgångsrik och att mottagaren har en god livskvalitet efter operationen. Dock kan även andra faktorer som infektioner, avstötning eller komplikationer under eller efter operationen påverka transplantatöverlevnaden negativt.

CD86 är ett proteinsurfatsmolekyl (kallat en kostimulatorisk molekyl) som spelar en viktig roll i aktiveringen av den adaptiva immunresponsen. Det uttrycks på ytan av antigenpresenterande celler, såsom dendritceller och makrofager. När CD86 interagerar med sin receptor, CD28, på T-celler, aktiveras T-cellerna och börjar dela sig och producera cytokiner, vilket initierar och underhåller den adaptiva immunresponsen. CD86 kan också interagera med en annan receptor, CTLA-4, som fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering. Denna balans mellan stimulering och inhibition av T-celler är viktig för att undvika överdriven immunrespons och autoimmunitet.

Cysteine endopeptidases are a type of enzymes that cleave peptide bonds within proteins. They are also known as cysteine proteases or cysteine endoproteases. These enzymes contain a catalytic triad consisting of cysteine, histidine, and aspartate residues, with the cysteine residue acting as a nucleophile in the catalytic mechanism.

Cysteine endopeptidases play important roles in various biological processes, including protein degradation, cell signaling, inflammation, and immune response. They are also involved in several pathological conditions, such as cancer, neurodegenerative diseases, and infectious diseases caused by viruses and parasites.

Some examples of cysteine endopeptidases include caspases, which are involved in programmed cell death or apoptosis; cathepsins, which are lysosomal enzymes that degrade proteins; and the 20S proteasome, which is a large protein complex that degrades ubiquitinated proteins.

It's worth noting that while cysteine endopeptidases play important roles in many biological processes, they can also cause harm if their activity is not properly regulated. For example, excessive activation of cysteine endopeptidases has been implicated in the pathogenesis of several diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and inflammatory conditions.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

Proteasom-endopeptidaskomplex är ett intracellulärt enzymkomplex som spelar en central roll i proteinnedbrytningen och proteinrecycling inne i cellen. Det består av flera underenheter, varav de flesta är proteaser med kapacitet att klippa sönder peptidbindningar i proteiner. Proteasomen deltar i kontrollen av cellytan genom att bryta ner skadade eller felaktiga proteiner, reglera proteinernas koncentration och styrka samt delta i immunförsvaret genom presentation av peptider på cellens yta. Proteasom-endopeptidaskomplexet är involverat i en rad cellulära processer som celldelning, signaltransduktion och apoptos.

Oligopeptider är en typ av peptidmolekyler som består av mellan 2 och 20 aminosyror. De är kortare än polypeptider och proteiner, som har fler än 20 aminosyror. Oligopeptider kan ha biologisk aktivitet och fungera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av immunförsvaret. Exempel på oligopeptider är bradykinin, som har en roll i smärtreaktioner, och oxytocin, ett hormon som frisätts under förlossning och amning.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

"Autoantigen" er en betegnelse for et antigen som normalt findes i en organisme, men som under visse omstændigheder kan udløse en immunreaktion mod sig selv. Det sker ved at immunsystemet fejlagtigt opfatter det egne væv eller celler som fremmede og danne antistoffer eller aktiverer immunceller, der angriber dem. Dette kan føre til autoimmune sygdomme som f.eks. reumatoid artritis, systemisk lupus erythematosus (SLE) og diabetes typ 1.

"Genprodukter" er ein begrep som i medisinsk sammenheng refererer til sustansar eller strukturer som dannes som en direkte konsekvens av genetisk uttrykk. Det kan for eksempel være proteiner, RNA-molekyler eller andre biokjemiske komponenter i cellene. Genproduktene er avgjørende for å definere en genes funksjon og regulering, og forståelse av dem kan være av sentral betydning for å klarlage sykdomsbilder og utvikle terapeutiske måter å behandle dem på.

Kalnexin är ett protein som deltar i den initiala fasen av kvalitetskontrollen av nyss syntetiserade proteiner i endoplasmatiska retiklet (ER). Det fungerar som en chaperon och hjälper till att skapa korrekt foldad konformation hos nyst syntetiserade proteiner i ER. Kalnexin binder specifikt till monoglykosylerade oligosackarider på proteinernas yta, vilket gör att det kan känna igen och binda till missfoldade proteiner. Genom att hjälpa till att korrekt folda proteiner eller markera de som inte har kunnat foldas korrekt, spelar Kalnexin en viktig roll i att säkerställa att endast korrekt foldade proteiner transporteras vidare från ER till Golgiapparaten.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

Ett endoplasmatiskt nätverk (ER) är en sammanlänkad serie membrankanaler i eukaryota celler. Det utgör ett komplext intracellulärt membransystem som deltar i syntesen, modifieringen och transporten av proteiner och lipider. ER kan delas in i två typer: det grova ER (RER) och det glatt ER (SER). RER har ribosomer fäst på ytan och är involverat i proteintranslering och -foldning, medan SER saknar ribosomer och deltar i lipidsyntesen och metabolismen. ER kommunicerar också med andra organeller som golgiapparaten, mitokondrier och nucleus genom membrankontinuitet och vesikulär transport.

Natural Killer (NK) cell receptors are a type of protein receptor found on the surface of natural killer cells, which are a type of white blood cell that plays a crucial role in the body's innate immune system. These receptors help NK cells recognize and respond to abnormal cells, such as infected or cancerous cells, by activating or inhibiting the NK cell's cytotoxic activity.

There are two main types of NK cell receptors: activating receptors and inhibitory receptors. Activating receptors recognize specific molecules on the surface of abnormal cells, such as virally infected or tumor cells, and trigger NK cell activation and cytotoxicity. Inhibitory receptors, on the other hand, recognize self-molecules, such as major histocompatibility complex (MHC) class I molecules, and prevent NK cell activation and cytotoxicity against normal, healthy cells.

The balance between activating and inhibitory signals received by NK cells determines their response to target cells. When the activating signals outweigh the inhibitory signals, NK cells become activated and release cytotoxic granules that contain proteins such as perforin and granzymes, which can kill the target cell.

Overall, NK cell receptors play a critical role in regulating NK cell function and maintaining immune homeostasis, protecting the body against infection and cancer.

Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

'Komplement 4a' (C4a) är ett protein som bildas när komplementsystemet aktiveras. Komplementsystemet är en del av vår immunförsvar som hjälper till att skydda oss mot infektioner och skadliga substanser. C4a är en så kallad anafylatoxin, vilket betyder att det kan orsaka inflammation och samling av vitt blodkroppar (leukocyter) till området där komplementsystemet har aktiverats.

C4a är ett fragment av det större proteinet C4, som spjälkas upp i två mindre fragment, C4a och C4b, när komplementsystemet aktiveras. Dessa fragment har olika funktioner: C4a deltar i inflammationen genom att påverka blodkärlen och leukocyterna, medan C4b hjälper till att markera patogener (smittaorganismer) så att de kan elimineras av immunförsvaret.

I medicinskt sammanhang kan mätningar av C4a-nivåer användas som indikator för aktivering av komplementsystemet, till exempel vid diagnostisering och monitorering av sjukdomar som är kopplade till överaktivering av komplementsystemet.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Nef (Negative Regulatory Factor) är ett protein som kodas för av nef-genen i Human Immunodeficiency Virus (HIV), vilket orsakar sjukdomen AIDS. Nef-proteinet har visat sig vara involverat i flera aspekter av HIV-infektionen, inklusive nedreglering av immunförsvaret och förändringar av cellernas membranproteiner. Detta hjälper till att HIV:et kan undgå det immunologiska systemet och sprida sig till andra celler i kroppen. Nef-proteinet har också visat sig vara viktigt för virusets förmåga att replikera sig inne i värdkropparna.

C-typ lektiner, også kjent som C-type lectin receptorer (CTLRs), er en klasse av proteiner som binder specifikt til kulhydrater. Disse lektinene har en karakteristisk struktur med et C-terminalt domenet som inneholder det aktive bindingstedet for kulhydratmolekyler. De er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, blant annet immunrespons og inflammasjon. C-typ lektiner deltaker i oppdagingen og fjernelsen av patogener ved å binde seg til kulhydratmolekyler på mikroorganismers overflater. Dette aktiverer dermed immunsystemet og igangsætter en rekke responsmekanismer for å bekjempe infeksjonen.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

Immunfenotypbestämning är en metod inom laboratoriemedicin som används för att identifiera och klassificera olika typer av vita blodceller, såsom leukocyter (granulocyter, lymfocyter, monocyter och eosinofiler), baserat på deras yta och de proteiner (antigen) de uttrycker. Detta görs genom att använda specifika antikroppar som binder till dessa proteiner och sedan detekteras med hjälp av metoder såsom flow cytometri eller immunfluorescens.

Denna analys kan användas för att diagnostisera olika sjukdomar, såsom olika slag av leukemi och lymfom, samt för att övervaka effekten av behandlingar för dessa sjukdomar.

En korsreaktion är inom medicinen en immunologisk reaktion som uppstår när en individ som redan är sensibiliserad mot ett visst antigen utsätts för ett annat, relaterat antigen. Denna reaktion orsakas av att antikroppar eller T-celler som bildats under den första exponeringen kan korsreaktivitet med det nya antigenet.

Korsreaktioner kan förekomma mellan olika allergen, till exempel pollen och frukt, men även mellan vissa läkemedel och kontrastmedel som används under röntgenundersökningar. Korsreaktioner kan i värsta fall leda till allvarliga allergiska reaktioner, såsom anafylaxi.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Epitope mapping, eller epitopkartläggning, är ett begrepp inom immunologi och molekylärbiologi som refererar till processen att bestämma vilka delar av ett antigen (t.ex. ett protein) som binds av en specifik antikropp eller T-cellsreceptor. Detta görs vanligtvis genom att använda olika biokemiska och molekylärbiologiska tekniker, såsom peptidmappning, alel-specifikitetstester och kristallstrukturanalyser.

Syftet med epitope mapping kan variera, men ofta används det för att undersöka immunreaktioner mot patogener eller sjukdomsmarkörer, för att utveckla diagnostiska tester eller vacciner, eller för att studera grundläggande mekanismer kring antigenpresentation och immunsvar.

'Virusproteiner' refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin replikasjonsprosess og forårsage infeksjon i værtsorganismen. Disse proteinet kan inkludere strukturelle proteiner, som utgjør kapsiden eller membranen til viruset, og ikke-strukturelle proteiner, som involveres i regulering av virusets replikasjon og infeksjonsprosess.

Strukturelle proteiner kan inkludere:

* Kapsidproteiner: disse er proteiner som utgjør den proteinhylle som omger viruses genetiske materiale. De kan være formet som en helix, som hos bakteriofager, eller som en ikosaeder, som hos mange arter av RNA- og DNA-viruser.
* Membranproteiner: disse proteinet er inkorporert i lipidmembranen til de enkle- eller doppelstrands RNA-viruser som koronavirus og flavivirus. Disse proteinet kan være involvert i sammensetningen av membranen, infeksjonen av værtscellen, og/eller frigjøringen av nyproducerte virusher.

Ikke-strukturelle proteiner kan inkludere:

* Replikasjonsproteiner: disse er nødvendige for replikasjonen av virusets genetiske materiale og kan være enzymer som revers transkriptase, RNA-polymerase eller ligase.
* Regulatoriske proteiner: disse proteinet kan regulere aktiviteten til andre virusproteiner eller værtsorganismens celler for å øke viruses evne til å replikere seg og spre seg.

I allmennhet er virusproteinene spesifikke for hvert individuelt virus og kan være mål for antivirale terapier eller vaccineutvikling.

Muramidaser är ett enzym som bryter ned muramylesterna i peptidoglykan, ett viktigt beståndsdel i cellväggen hos gram-positiva bakterier. Muramylester är en esterbindning mellan muraminsyra och en peptid som finns i peptidoglykan. Genom att bryta ned denna bindning kan muramidaser underlätta upplösning av cellväggen och död av bakterier. Dessa enzymer används därför inom medicinen för att bekämpa infektioner orsakade av bakterier, till exempel i form av behandlingar med lysozym. Muramidaser har också visat sig ha potential som diagnostiska verktyg för att upptäcka bakteriell infektion.

Autoimmunitet är ett tillstånd där individens immunförsvar felaktigt identifierar och attackerar egna kroppsegna celler, vävnader eller organ. Detta sker när immunsystemets T-celler och B-celler inte kan skilja på främmande ämnen (antigen) och kroppsegna strukturer, vilket leder till produktion av autoantikroppar och aktivering av inflammatoriska processer. Autoimmuna sjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska och påverka flera olika organ. Symptomen och allvarlighetsgraden varierar beroende på vilken typ av autoimmun sjukdom det rör sig om. Behandlingen av autoimmuna sjukdomar inriktas ofta på undertrycka eller modifiera immunförsvaret för att reducera inflammation och skada på kroppsegna vävnader.

Immunologiskt minne är ett begrepp inom immunologin som refererar till den förmåga hos det adaptiva immune systemet att "komma ihåg" en specifik patogen (t.ex. en virus eller bakterie) och snabbare och mer effektivt bekämpa den om individen exponeras för den igen i framtiden. Detta uppnås genom att specifika immunceller, såsom B-celler och T-celler, som har identifierat och svarat på en patogen under en tidigare exponering överlever efter sjukdomen och förblir i ett icke-aktiverat tillstånd i kroppen. Dessa minness Ömmar kan sedan snabbt aktiveras vid en senare exponering av samma patogen, vilket leder till en snabbare och kraftfullare immunrespons. Detta fenomen är viktigt för effektiv vaccination, eftersom vaccin ger immunsystemet en "upplevelse" av en patogen utan att orsaka sjukdomen, vilket låter immunsystemet skapa minnen som kan skydda individen från framtida infektioner.

"Transformed cell line" er en betegnelse for en cellelinje, der er undergået en artificiel genetisk ændring, ofte gennem anvendelse af virus, retrovirus eller andre typer plasmidvektorer. Denne ændring resulterer i at cellen får en forandret genetisk makeup, der kan give den nye egenskaber, såsom ureguleret vækst, ændret differentiering eller øget sekretion af bestemte proteiner. Transformerede cellelinjer anvendes ofte i forskning, herunder i studier af cellevækst, signaltransduktion, proteinproduktion og cancerbiologi.

Den mest accepterade definitionen av "transplantat-mot-leukemieffekt" (TME) är den som gäller efter en allogen benmärgstransplantation (ABMT), då donatorns vita blodkroppar (dvs. T-celler) attackerar och förstör mottagarens leukemiska celler. Detta fenomen kallas även för den "alloreaktiva" effekten av transplantatet.

TME kan vara en viktig faktor i behandlingen av leukemi, särskilt vid hög risk eller recidiv (återfall) efter en tidigare behandling. Den alloreaktiva effekten av transplantatet kan leda till en förbättrad överlevnad och minskad risk för återfall jämfört med autolog benmärgstransplantation (dvs. när patienten får tillbaka sina egna celler efter att de behandlats).

Det är viktigt att notera att TME också kan leda till biverkningar, såsom graft-versus-hostsjukan (GVHD), där donatorns immunceller attackerar mottagarens friska vävnader. Läkare måste därför hitta en balans mellan att utnyttja de positiva aspekterna av TME och att minimera risken för biverkningar.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Endocytosis är en biologisk process där cellen absorberar materia från sin omgivning genom inneslutning av den i ett membrankapsel, bildande ett vesikel. Det finns olika typer av endocytos, inklusive fagocytos (där stora partiklar internaliseras), pinocytos (där vätska och lösliga molekyler internaliseras) och receptor-medierad endocytos (där specifika molekyler binder till receptorer på cellmembranet och internaliseras).

Sålunda, medicinsk definition av 'Endocytos' är en process där cellen internaliserar materia från sin omgivning genom inneslutning i ett membrankapsel, bildande ett vesikel.

En chimæra är en organism bestående av celler från två eller flera olika zygotiska ursprung. Det kan till exempel uppstå när två befruktade ägg (zygoter) slår sig samman under embryonal utvecklingen, eller när celler från två olika embryon mixas under tidig embryonal development. Chimärer kan ha celler med olika kromosomala makeup, och de kan ha olika fenotyper i olika delar av sin kropp. Chimärer förekommer naturligt hos vissa djurarter, men kan även skapas experimentellt i laboratoriemiljö.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Sjukdomsmottaglighet (disease susceptibility) är ett medicinskt begrepp som refererar till den grad av sannolikhet eller benägenhet en individ har att utveckla en viss sjukdom eller tillstånd under sin livstid. Den kan vara inneboende (genetisk) eller akvired (miljöbetingad), och kan påverkas av en rad olika faktorer som ålder, kön, genetik, levnadsvanor, miljö och immunförsvar.

Det är värt att notera att sjukdomsmottaglighet inte garanterar att en individ kommer att utveckla en viss sjukdom, men bara att de har en högre risk än andra.

KIR (Killer-cell Immunoglobulin-like Receptor) är en typ av receptor som finns på naturliga mördarceller (NK-celler). Dessa receptorer hjälper NK-cellerna att avgöra om ett cellen är frisk eller skadad/infekterad. KIR-receptorerna kan binda till specifika proteiner, kallade HLA klass I-molekyler, som finns på cellens yta.

Det finns två huvudsakliga grupper av KIR-receptorer: inhibitoriska och aktiverande. Inhibitoriska KIR-receptorer hjälper till att förhindra NK-celler från att attackera friska celler genom att känna igen HLA klass I-molekyler på deras yta. Aktiverande KIR-receptorer, å andra sidan, aktiverar NK-cellerna att attackera och döda celler som saknar tillräckligt med HLA klass I-molekyler eller har förändrade molekyler på sin yta, vilket kan vara tecken på en infektion eller cancer.

Sålunda är KIR-receptorer viktiga för att reglera NK-cellers funktion och hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och cancer.

'Genetiska sjukdomsanlag' refererar till en persons predisposition eller benägenhet att utveckla vissa sjukdomar orsakade av avvikelser i deras genetisk make-up. Detta innebär att de har ärvt specifika gener från sina föräldrar som ökar risken för att utveckla en viss sjukdom, även om det inte garanterar att personen kommer att utveckla sjukdomen.

Det finns olika typer av genetiska sjukdomsanlag, beroende på hur många gener som är involverade och hur stor roll de spelar i sjukdomens uppkomst. Några exempel på genetiska sjukdomsanlag inkluderar:

1. Monogenetiska sjukdomsanlag: Orsakas av en enda gen som är defekt eller muterad. Exempel på monogenetiska sjukdomsanlag är cystisk fibros, Huntingtons sjukdom och sjukdomen Marfan.

2. Multifaktoriella sjukdomsanlag: Orsakas av en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer. Exempel på multifaktoriella sjukdomsanlag är diabetes, cancer, hjärt-kärlsjukdomar och psykiatriska störningar som schizofreni och depression.

3. Mitochondriella sjukdomsanlag: Orsakas av mutationer i mitokondrie-DNA, som är den del av DNA som finns utanför cellkärnan och som ärvs från modern. Exempel på mitokondriella sjukdomsanlag är Leigh syndrom, Kearns-Sayre syndrom och MELAS (mitochondriell encefalopati, läkemedelskänslig epilepsi, svårigheter att äta, huvudvärk och svimningar).

Det är viktigt att notera att genetisk predisposition för en viss sjukdom inte alltid leder till utveckling av sjukdomen. Miljömässiga faktorer som livsstil, näringsintag och exponering för skadliga ämnen kan också spela en roll i utvecklingen av en sjukdom.

Cytomegalovirus (CMV) är ett DNA-virus som tillhör herpesviridae familjen. Det är en vanlig orsak till infektioner hos människor världen över och kan drabba individer av alla åldrar. CMV-infektionen sprids främst genom direkt kontakt med speichel, urin, blod, sperma eller vaginalsekret från en infekterad person.

När en individ smittas av CMV kan viruset orsaka asymptomatisk infektion eller milda symptom hos de flesta friska vuxna. Men om en gravid kvinnan blir smittad, kan viruset överföras till fostret och orsaka allvarliga skador, inklusive missbildningar, mentala funktionsnedsättningar och dödfödsel.

Även hos immunosupprimerade individer, såsom HIV-positiva personer eller organtransplantatmottagare, kan CMV-infektionen orsaka allvarliga komplikationer som pneumonitis, hepatit, enterit och retinit. Dessa komplikationer kan vara livshotande om de inte behandlas tillfälligt med antivirala läkemedel.

I allmänhet är CMV-infektionen en livslång infektion, vilket betyder att viruset förblir i kroppen även efter att sjukdomen har lött. Men hos de flesta friska individer orsakar inte CMV några ytterligare komplikationer under deras livstid.

Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.

En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.

Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.

Bakteriella antigener definieras som molekyler på ytan eller invändigt hos bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos en värdorganism. Dessa antigener kan vara proteiner, kopolysackarider, teikoiperoder eller andra strukturer som är unika för en viss bakteriestam eller art. När bakteriella antigener interagerar med immunsystemet kan det leda till produktion av specifika antikroppar och aktivering av cellmedierade immunitet, vilket hjälper kroppen att bekämpa infektioner orsakade av bakterier.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

"NOD" står för Non-Obese Diabetic, som är en typ av mus som är genetiskt modifierad och används i diabetesforskning. Dessa möss har en särskild genetisk bakgrund som gör dem mottagliga för att utveckla autoimmun diabetes, vilket gör dem till ett viktigt forskningsdjur inom diabetologi och immunologi. Inavlade NOD-möss används ofta i studier som undersöker mekanismerna bakom sjukdomens uppkomst och för att testa potentiala behandlingsmetoder.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

NK (natural killer) cell lectin-like receptors är en typ av receptor som finns på naturligt förekommande immunceller som kallas NK-celler. Dessa receptorer har en struktur och funktion som liknar proteiner som kallas lectiner, vilka binder till kolhydrater på cellernas yta.

NK-cellerna är en del av vårt immunförsvar och hjälper till att skydda oss från infektioner och cancer. De kan identifiera och döda virusinfekterade eller cancerceller genom att binda till specifika molekyler på cellernas yta, så kallade ligander. NK-cell lectin-like receptors är en del av det system som hjälper NK-cellerna att identifiera sina målceller.

Det finns olika typer av NK-cell lectin-like receptors, men de flesta av dem kan aktivera eller hämma NK-cellernas funktion när de binder till sina ligander på målcellen. Aktiverande receptorer ger signaler som får NK-cellen att attackera och döda målcellen, medan hämningreceptorer ger signaler som hindrar NK-cellen från att attackera normala, friska celler i kroppen.

I medicinsk kontext kan förståelsen av hur NK-cell lectin-like receptors fungerar vara viktig för att utveckla nya terapier och behandlingar för olika sjukdomar, inklusive infektioner och cancer.

'Myelin Basic Protein' (MBP) är ett protein som är en viktig delkomponent i det fettrika lagret myelin, som omger och skyddar axonerna i nervceller. Myelin är av vital betydelse för snabb och effektiv nervimpulsöverföring, och MBP hjälper till att stabilisera och hålla samman myelinskalet. Defekter eller avvikelser i MBP har visats korrelera med neurologiska sjukdomar som multipel skleros (MS).

Typ 1-diabetes, også kjent som sukkersyke, er en autoimmun sykdom der betennelsesreaksjonen i kroppen ødeler de celler i bugspytklandet som står for produksjonen av insulin - en hormon som regulerer blodsukkerne. Som et resultat av denne ødelelse kan kroppen ikke produsere nok insulin for å holde blodsukkeret i balance, og det oppstår derfor høye nivåer av sukker i blodet.

Typ 1-diabetes er vanligvis en livslang sykdom som oftest oppdages hos barn, unge voksne og første gangsvis i livet. Den krever behandling med daglige insulinsprøyter eller en insulinpumpe for å holde blodsukkernivåene stabile. En god kontroll av blodsukker er viktig for å forebygge komplikasjoner som kan føre til skader på nerver, nyrer, hjerte og øyene.

Immunologiska modeller är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av immunsystemet och dess interaktioner med patogener, såsom virus och bakterier. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur olika faktorer, som antigenstruktur, cellpopulationer och cytokiner, påverkar immunsvar och sjukdomsförlopp. Immunologiska modeller kan vara mycket enkla, med några få variabler, eller mycket komplexa, med tusentals variabler och icke-linjära interaktioner. De kan användas för att undersöka grundläggande immunologiska principer, testa hypoteser om sjukdomsmekanismer eller utvärdera effektiviteten av olika vacciner och terapeutiska strategier.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

'Genotyp' är ett begrepp inom genetiken som refererar till den unika kombinationen av gener och arvsmassa som en individ har. Det är den del av vår arvedel som bestämmer de egenskaper som är ärftliga, det vill säga de drag som vi fysiskt eller kemiskt har ärvt från våra föräldrar. Genotypen kan variera mellan individer och påverkar ofta individens fenotyp, det vill säga den synliga utformningen av en organism, inklusive dess morfologi, fysiologi och beteende.

Adenovirus E3-proteiner är proteiner som kodas av adenovirus’ E3-genomregion. Det finns flera olika E3-proteiner, men de har alla till uppgift att hjälpa viruset att undvika värdcellens immunförsvar och på så sätt möjliggöra en effektivare infektion. Exempel på E3-proteiner inkluderar E3-10.4K, E3-14.5K, E3-19K och E3-gp19K. Dessa proteiner kan ha olika funktioner, såsom att hämma värdcellens apoptos eller att förhindra presentationen av virala antigen till immunsystemet.

'Antigen-antibody reactions' refer to the specific binding and interaction between antigens and antibodies in the immune system. An antigen is a foreign substance, such as a protein or polysaccharide, found on the surface of viruses, bacteria, or other microorganisms that can stimulate an immune response. An antibody is a protective protein produced by the immune system in response to an antigen.

When an antigen enters the body, it is recognized as foreign and activates the immune system to produce specific antibodies that can bind to the antigen. This binding reaction occurs when the antigen's epitope (the part of the antigen that is recognized by the immune system) interacts with the paratope (the part of the antibody that recognizes and binds to the antigen).

The binding of an antigen to its corresponding antibody can lead to various outcomes, such as neutralization of the antigen's activity, agglutination (clumping together) of the antigen, or activation of complement proteins that can destroy the antigen. The antigen-antibody reaction is a crucial component of the adaptive immune response and plays an essential role in protecting the body against infection and disease.

HLA-B35 är ett genetiskt determinat antigen som tillhör den grupp av humana leukocyttantigener (HLA) som kallas HLA-klasse I-antigen. Dessa antigener spelar en viktig roll för individens immunförsvar, genom att presentera delar av cellens egna proteiner eller fragment av infektionsagenters proteiner för T-celler, vilket kan leda till att immunsvaret aktiveras.

HLA-B35 förekommer hos en viss andel av populationen och varierar mellan olika etniska grupper. Det har visat sig ha en association med sårbarhet för vissa infektionssjukdomar, såsom HIV och Hepatit C-virusinfektion. Dock bör betonas att det inte rör sig om en direkt orsakssamband utan snarare en ökad risk hos dem som är bärare av antigenet.

"Macaca mulatta" er en art av primater i makakfamilien og er også kjent som den kinesiske makaken eller rhesusaber. Det er en av de mest almindelige arter av aber i verden, og det har en bred geografisk fordeling fra Pakistan i vest til Kina i øst.

Den kinesiske makaken er en stor og robust primat med en gjennomsnittlig lengde på 50-65 cm og en vekt på 5,5-11 kg for voksne dyr. Den har en gråbrun pels som blir mer grågrønn på ryggen og halsen, mens undersiden er lysere. Hannar har ofte en tydelig skjegg rundt om ansiktet.

Denne aben lever i både skogsområder og åpne landskap, inkludert bjergris, ørken og urbane omgivelser. Den er allsidig og kan leve av en variert kost som inkluderer frukt, nøtter, frø, bladverk, insekter og små dyr.

Macaca mulatta er kjent for sin intelligens og sociale adferd. Den lever i grupper med flere hanner og hunner, og de har et kompleks hierarki basert på dominans. De bruker en rekke forskjellige kommunikasjonsformer, inkludert lyd, gestus og ansiktsekspressioner, for å holde kontakt med andre i gruppen og forsvare territoriet.

Denne aben har også vært brukt i biomedisinsk forskning på grunn av sin nær relasjon til mennesket. Den er en naturlig vektor for mange sykdommer som kan infektere mennesker, inkludert poliovirus og hepatittis A-virus. Derfor har den vært brukt i studier av infeksjonsmechanismer og utvikling av vacciner.

'Hornhinnetransplantation' är en medicinsk term som refererar till en procedure där en del eller hela hornhinnan i ögat ersätts med hornhinna från en donator. Detta kan behövas om den egna hornhinnan har skador, sjukdomar eller andra skäl till att inte fungera korrekt.

Den nya hornhinnan transplanteras vanligtvis med hjälp av kirurgisk mikroskopi och monteras på plats med mycket fina sömmar. Efter operationen behöver patienten använda antibiotika och antiinflammatoriska mediciner för att förebygga infektioner och minska risken för avstötning av den nya hornhinnan.

Målet med en hornhinnetransplantation är att återställa patientens synförmåga, skydda ögat från yttre skador och förebygga smärta och andra besvär som kan orsakas av en skadad eller sjuk hornhinnan.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

"Antigen modulation" refererer til den biologiske proces hvorpå et antigen, typisk et proteinmolekyle på en cellemembran eller et fremmed proteiner i kroppen, ændrer sin struktur eller egenskaber som svar på kontakten med et immunsystems molekyler, såsom antistoffer eller receptorer på immunceller. Dette kan resultere i at antigenet bliver mindre genkendeligt for immunsystemet, hvilket kan føre til en nedsat immunrespons. Antigenmodulation er en mekanisme som patogener kan udnytte for at undgå eliminering af kroppen.

Immunoglobuliner, också kända som antikroppar, är en typ av protein som produceras av B-celler och Plasma celler i vår immunsystem. Deras huvudsakliga funktion är att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener för att skydda kroppen från infektioner och sjukdomar.

Immunoglobuliner består av två identiska lättkedjor och två identiska tungkedjor, som hålls samman av disulfidbryggor. Det finns fem typer av tungkedjor (α, γ, δ, ε, μ) och två typer av lättkedjor (κ och λ), vilket ger upphov till fem olika klasser av immunoglobuliner: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM.

Varje immunglobulin har två aktiva regioner som kallas Fab-regioner (antigenbindningsfragment), där antikropparna binds till specifika epitoper på antigener. Den tredje regionen av immunoglobulin, kallad Fc-regionen (kristalliseringsfragment), är involverad i interaktioner med andra celler och proteiner i immunförsvaret.

Immunoglobuliner kan hittas i blodet, lymffluiden och mukosan i kroppen. De kan också användas som terapeutiska läkemedel för att behandla en rad sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsjukdomar.

HLA-A3 är ett genetiskt definierat antigen som tillhör den stora gruppen human leukocyte antigens (HLA) som kodas av HLA-A-seriegruppen. Dessa antigener är belägna på cellytan och spelar en viktig roll i det immunologiska systemet genom att presentera peptider från intracellulära proteiner för T-celler.

HLA-A3 är ett klass I MHC-molekyl som består av en transmembrana alpha-kedja och en lättare beta2-mikroglobulin-kedja. Det finns varianter av HLA-A3, men de flesta individer har två kopior av detta gen, ett från vardera föräldern.

HLA-A3 förekommer hos cirka 20-30 % av den vita befolkningen och är involverat i immunresponsen mot infektioner och cancer. Det kan också spela en roll i transplantationsimmunologi, där det kan bidra till att avgöra om en mottagare kommer att acceptera eller avstöta en donerad organ.

Immunglobulinallotyper refererer til de genetiske varianter eller typer af immun globulin (antistoffer) som findes i individets krop. Immun globuliner er proteiner, der produceres af B-celler og Plasma celler for at hjælpe med at bekæmpe infektioner og beskytte mod fremmede stoffer.

Der findes fem primære immun globulin typer, som kaldes IgA, IgD, IgE, IgG og IgM. Hver type har en specifik funktion i forsvaret af kroppen. Immunglobulinallotypen bestemmes af gener på kromosom 2 og 22, der koder for de variable regioner af immun globulinerne.

Immunglobulinallotyper kan variere mellem individer, og disse varianter kan have en betydning for individets evne til at producere effektive immun respons på infektioner og vaccinationer. Nogle allotyper kan også være forbundet med en øget risiko for autoimmune sygdomme eller andre helbredsproblemer.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

"Genfrekvens" refererar till sannolikheten eller andelen av en viss genvariant (alltså en variant av en given gen) inom en population. Genfrekvensen för en specifik genvariant kan variera mellan olika populationer, beroende på olika faktorer som migration, selektion och slumpmässig drift.

Genfrekvensen kan beräknas genom att räkna antalet individer som bär på en viss genvariant och dividera det med det totala antalet individer i populationen. Genfrekvenser används ofta inom genetisk forskning för att studera mönster av genetisk variation och släktskap mellan olika populationer.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Immunodeficiency virus (IDV) is not a widely recognized or established medical term. However, it seems that you may be referring to "immunodeficiency viruses" in general, which includes human immunodeficiency virus type 1 (HIV-1) and type 2 (HIV-2). These are the viruses that cause the acquired immunodeficiency syndrome (AIDS).

Here is a proper definition of HIV as per the National Institutes of Health (NIH):

HIV, or human immunodeficiency virus, is a virus that attacks the body's immune system. If HIV is not treated, it can lead to AIDS (acquired immunodeficiency syndrome). However, with proper medical care, HIV can be controlled. People with HIV who get and keep an early diagnosis and treatment can live long, healthy lives and prevent transmission to others.

Reference:

HIV/AIDS. (2021, June 14). National Institute of Allergy and Infectious Diseases (NIAID). https://www.niaid.nih.gov/diseases-conditions/hiv-aids

Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.

Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.

Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

En medicinsk definition av 'Multienzymkomplex' är ett sammanlänkat komplex av två eller fler enzymer som tillsammans katalyserar en serie biokemiska reaktioner. Varje enzym i komplexet utför en specifik reaktion i serien, och de samverkar för att effektivt omvandla ett substrat till sitt slutgiltiga produkt.

Ett exempel på ett multienzymkomplex är pyruvatdehydrogenaskomplexet (PDC), som katalyserar tre steg i oxidationen av pyruvat till acetyl-CoA, en viktig reaktion i cellandningen. PDC består av tre olika enzymer: pyruvatdehydrogenas (E1), dihydrolipoyltransacylas (E2) och dihydrolipoyldehydrogenas (E3). Dessa enzymer är organiserade i ett komplex där de kan dela på elektroner och protoner under reaktionsprocessen.

Multienzymkomplex är viktiga för att effektivt styra och reglera biokemiska processer inom celler, eftersom de kan samordna och kontrollera flera steg i en kaskad av reaktioner. De kan också underlätta substrattransport och förhindra bortglidande av intermediära produkter genom att hålla dem inom komplexet tills de är färdigbearbetade.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Kromosomer är strukturer i cellkärnan som innehåller genetisk information i form av DNA. En kromosom består av två kromatider, som är hopfästade vid varandra i en central punkt, centromeren. Vid celldelning separeras de två kromatiderna och förs apart till varsin dottercell.

En kromisotop är en variant av en kromosom som har ett annat antal neutroner än den normala, icke-radioaktiva formen. Kromisotoper uppstår naturligt genom processer som exponering för naturlig bakgrundsstrålning eller när radioaktiv strålning träffar celler i kroppen.

Det finns två typer av kromisotoper: stabila och instabila. Stabila kromisotoper har en liten skillnad i antal neutroner jämfört med den normala formen och tenderar att vara ofarliga för cellen. Instabila kromisotoper har en större skillnad i antal neutroner och tenderar att sönderfalla, vilket kan leda till skada på cellens DNA och öka risken för cancer.

Adoptive immunotherapy is a type of cancer treatment that involves the transfer of immune cells from a donor (typically the patient themselves) into the patient's body to help fight cancer. The immune cells used in adoptive immunotherapy are often T-cells, which are a type of white blood cell that plays a central role in the body's immune response.

In adoptive T-cell therapy, T-cells are first collected from the patient's blood and then genetically modified in a laboratory to recognize and target specific cancer cells. The modified T-cells are then expanded in number in the lab before being infused back into the patient's body. Once inside the patient's body, the modified T-cells can seek out and destroy cancer cells that express the targeted antigen.

Adoptive immunotherapy has shown promise as a treatment for some types of cancer, particularly blood cancers such as leukemia and lymphoma. However, more research is needed to fully understand its potential benefits and risks, and to determine which patients are most likely to benefit from this type of therapy.

I'm sorry for any inconvenience, but the term "endosomer" is not a widely recognized or used term in medical or scientific literature. It is possible that you may have misspelled or misremembered the term. If you meant to ask about "endosomes," I would be happy to help provide a definition for that term.

Endosomes are membrane-bound compartments within eukaryotic cells that play a critical role in intracellular trafficking and signaling. They are formed when endocytic vesicles fuse with early endosomes, which then mature into late endosomes. During this maturation process, the luminal pH of the endosome becomes more acidic, and membrane-associated proteins are sorted for recycling back to the plasma membrane or transport to lysosomes for degradation.

Endosomes also serve as a site for receptor-mediated signaling, where ligands can bind to their respective receptors and initiate intracellular signaling cascades. Additionally, endosomes can fuse with other membrane-bound compartments, such as the trans-Golgi network or autophagosomes, to facilitate the exchange of cargo and membranes between these organelles.

I hope this information is helpful! If you have any further questions or need clarification on any points, please don't hesitate to ask.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

Sekvenshomologi hos nukleinsyror refererar till den grad av likhet i sekvensen av baspar som finns mellan två eller flera DNA- eller RNA-molekyler. När sekvenserna har en hög grad av homologi, innebär det att de delar en gemensam evolutionär historia och är relaterade till varandra.

Sekvenshomologi mäts ofta som procentsatsen av identiska baspar mellan två sekvenser, men det kan också räknas in antalet substitutioner, insertioner och deletioner som skiljer sekvenserna åt. En hög grad av sekvenshomologi kan vara ett tecken på att två gener kodar för proteiner med liknande funktioner eller att de utför samma biokemiska reaktion i olika organismer.

Det är värt att notera att när vi pratar om sekvenshomologi hos nukleinsyror, så kan det finnas både konserverade regioner och variabla regioner i sekvenserna. Konserverade regioner är de delar av sekvensen som har varit under stark selektionstryck och därför har bevarats oförändrade över tid, medan variabla regioner kan ha varierat mer under evolutionen.

Sekvenshomologi används ofta inom bioinformatik och molekylärbiologi för att undersöka evolutionära relationer mellan olika arter eller organismer, för att identifiera genar och proteiner med okänd funktion samt för att utveckla nya läkemedel och terapeutiska strategier.

HLA-DP beta-chains är en typ av human leukocy antigen (HLA) klass II protein som kodas för av HLA-DPB1-genen hos människor. Dessa proteiner spelar en viktig roll i immunsystemet genom att presentera peptider från intracellulära patogener till CD4+ T-celler, vilket initierar den adaptiva immuna responsen. HLA-DP beta-chain bildar en komplex tillsammans med HLA-DP alpha-chain för att bilda HLA-DP heterodimeren som presenterar peptider på cellytoskelettet av antigenpresenterande celler (APC). Variationer i HLA-DP beta-chain kan ge upphov till individuella skillnader i immunresponsen och är också kända för att vara involverade i vissa sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och transplantatrelaterad rejektion.

"Adoptive transfer" är ett begrepp inom immunologi och medicin, och refererar till en teknik där immunceller med specifika antikroppar eller cytokiner transplanteras från en individ till en annan, för att behandla olika sjukdomstillstånd. Detta kan användas som terapi vid cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

I adoptiv överföringen fångas först immunceller, oftast T-celler, från den givande individens blod. Dessa celler behandlas sedan i laboratoriet så att de uttrycker specifika receptorer som kan känna igen och attackera patogener eller cancerceller i den mottagande individen. Sedan transplanteras de behandlade immuncellerna tillbaka till mottagaren, där de börjar arbeta för att eliminera sjukdomsorsakarna.

Denna teknik har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt vid behandling av blodcancer och andra typer av cancer som utvecklar resistens mot konventionell behandling. Adoptiv överföring kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar genom att införa immunceller som modulerar det immune systemet och hjälper till att minska inflammationen och skadan på kroppens egna vävnader.

HLA-B44 är ett antigen som tillhör den grupp av humana leukocyttantigener (HLA) som finns på ytan av våra kroppens celler och hjälper till att reglera vår immunförsvarsmekanism. HLA-B44 är ett serotyp-specifikt antigen inom HLA-B serien, vilket betyder att det är en av de många olika varianterna av HLA-B antigener. Detta antigen kodas för av HLA-B44 genen och delas upp i flera subtyper, inklusive B*44:01, B*44:02, B*44:03 med flera.

HLA-B44 antigener spelar en viktig roll i den transplanteringsimmunologi som är involverad när man överväger att göra en organtransplantation. Matchning av HLA-antigener mellan donator och mottagare kan hjälpa till att minska risken för avstötningsreaktioner efter transplantationen. Dessutom har vissa studier kopplat HLA-B44 antigenet till ökad sannolikhet för autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar, men forskningen pågår fortfarande inom detta område.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.

'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.

SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.

Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.

I den medicinska terminologin, betegner "BN" en specifik type af rotte, som er blevet opdrættet under kontrollerede forhold i et laboratorie miljø. "BN" står for "Brown Norway", og disse rotter stammer oprindeligt fra Norge. De er meget populære i forskningen pga. deres store fertilitet, lette adfærdsobservation og relative modstandsevne overfor visse sygdomme.

"Inavlade BN rotter" refererer til rotter, hvis slægtstræ er kendt og kontrolleret gennem flere generationer i et laboratorie miljø. Dette sikrer en ensartet genetisk baggrund og reducerer variansen i forskningsresultaterne.

Således betyder "Råttor, inavlade BN" rotter af den specificerede Brown Norway race, som er blevet opdrættet under kontrollerede forhold i et laboratorie miljø med en kendt og kontrolleret slægtstræ.

Immunsuppression refererar till ett läge där individens immunförsvar är nedsatt eller undertryckt. Detta kan orsakas av sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer. Immunsuppression kan öka risken för infektioner och onkologiska tillstånd eftersom kroppens förmåga att bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus och cancerceller är nedsatt.

Det finns två huvudsakliga typer av immunsuppression: primär och sekundär. Primär immunsuppression orsakas av en medfött eller förvärvad defekt i det immunförsvar som gör individen mer känslig för infektioner och andra sjukdomar. Sekundär immunsuppression orsakas av externt introducerade faktorer, såsom läkemedel eller sjukdomar, som undertrycker det immuna systemet.

Läkemedel som används för att undertrycka det immuna systemet kallas ofta immunosuppressiva läkemedel och används vanligen efter transplantationer för att förhindra avstötning av den transplanterade organen. Dessa läkemedel kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar, där det immuna systemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader.

I den medicinska terminologin, betegner " Råttor, inavlade WF" for det meste for rænken af laboratorieratusser, som er specifikt avlet og stambogsregisteret hos The Jackson Laboratory under navnet "Wild-caught Rat (WF)". Disse råtte stammer oprindeligt fra et wildt population i Westerfield, Massachusetts, USA. De er blevet anvendt i forskning siden 1940'erne og er kendt for at have en relativt høj grad af genetisk homogenitet sammenlignet med andre laboratorieratusser. Disse råtter kan være nyttige i forskellige biomedicinske forsøg, herunder studier af immunologi, neurovidenskab, farmakologi og genetik.

Receptorer: Receptorer är proteiner på cellens yta eller inne i cellen som kan binda specifika molekyler, så kallade ligander. När en ligand binder till receptorn aktiveras den och sätter igång en signaltransduktion som kan leda till olika respons hos cellen.

Antigen: Ein antigen är ett ämne som kan identifieras och attackeras av immunsystemet. Antigener kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som finns på ytan av bakterier, virus eller andra främmande partiklar. När immunsystemet upptäcker ett antigen produceras specifika antikroppar och T-celler för att bekämpa det.

T-celler gamma-delta: T-celler är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. T-celler gamma-delta utgör en liten del av alla T-celler och kännetecknas av att de har en särskild form av receptor, gamma-delta-receptorn. Denna typ av T-celler är ofta den första linjen i immunförsvaret och kan aktiveras redan vid kontakt med ett antigen, utan behov av att presenteras av andra celler. De kan också vara specialiserade på att reagera på stressmolekyler eller molekyler som är specifika för tumör- eller infektionsceller.

HLA-DR7 är ett antigen som tillhör den större gruppen HLA (Human Leukocyte Antigens), som är belägna på ytan av våra kroppens celler. Dessa antigen är involverade i vår immunförsvar och hjälper till att skilja själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller.

Specifikt är HLA-DR7 ett klass II MHC (Major Histocompatibility Complex) antigen som huvudsakligen uttrycks på ytan av våra immunceller, såsom B-celler och dendritiska celler. Dessa celler har en viktig roll i att presentera främmande proteiner till T-celler, vilket initierar ett immunsvar mot de främmande ämnena.

Det är värt att notera att HLA-DR7 är ett mycket vanligt förekommande antigen i befolkningen och det finns flera olika varianter av detta antigen, beroende på specifika aminosyrasekvenser. Dessa variationer kan ha betydelse för vår immunrespons och risk för sjukdomar som autoimmuna sjukdomar och transplantatrelaterade komplikationer.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Genetic selection refers to the process of selecting and breeding organisms with specific heritable traits over multiple generations to achieve a desired change in a population. This can occur naturally through processes such as natural selection, or it can be artificially induced by humans in activities such as selective breeding or genetic engineering.

In genetic selection, certain individuals are chosen to reproduce based on their desirable traits, with the goal of increasing the frequency of those traits in future generations. This process can lead to significant changes in the characteristics of a population over time, and has been used for centuries in agriculture and animal husbandry to produce crops and livestock with desired qualities such as increased yield, improved disease resistance, or enhanced nutritional content.

In modern genetics, genetic selection is often used in conjunction with other techniques such as gene editing to achieve specific changes in the genetic makeup of organisms. This has important applications in fields such as medicine, agriculture, and biotechnology, where it can be used to develop new treatments, improve crop yields, or create novel biological products.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

En transplantationschimär är en individ som har celler, vävnader eller organ från ett genetiskt skilt individ av samma art, vanligtvis genom en transplantation. Detta resulterar i att mottagaren har två olika genetiska källor och därför kan ha två olika typer av celler eller vävnader med olika genotyper inom samma individ.

Transplantationschimärer kan uppstå vid transplantation av stamceller, benmärg eller organ som leder till att mottagarens immunsystem accepterar och integrerar de nya cellerna eller vävnaderna. Detta kan användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom leukemi, diabetes och andra skador eller sjukdomar som kräver en transplantation av organ eller vävnader.

Det är värt att notera att termen "chimär" även kan användas i andra sammanhang för att beskriva individer med två olika genetiska ursprung, till exempel vid fusion mellan två embryon av samma art eller vid äggläggande djur där en hane och en hona bidrar till skapandet av ett gemensamt ägg som sedan utvecklas till en chimär.

I'm sorry for any confusion, but "HLA-DR serological subtypes" is not a medical definition itself. Instead, it refers to specific subcategories within the HLA-DR antigen system, which is a part of the human leukocyte antigen (HLA) complex. The HLA complex is a group of genes on chromosome 6 that are involved in the regulation of the immune system.

The HLA-DR serological subtypes refer to different variants of the HLA-DR antigens, which can be detected using serological (antibody-based) techniques. These subtypes are often denoted with a specific alphanumeric code, such as "HLA-DR1," "HLA-DR4," or "HLA-DR7." They are important in the context of organ transplantation and autoimmune diseases since they can influence the compatibility between donors and recipients and play a role in disease susceptibility.

However, it's worth noting that serological subtyping has largely been replaced by molecular typing methods, which provide more precise and detailed information about HLA antigens. Molecular typing techniques, such as DNA sequencing-based methods or PCR-based assays, are now more commonly used in clinical settings to determine HLA types for transplantation and other medical applications.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Haptener är en term inom toxikologi och farmakologi och refererar till små, lägre molekylära viktiga aromatiska föreningar som bildas som biprodukter när kroppen bryter ned exogena (främmande) aromatiska kolväten, såsom polyaromatiska kolväten (PAK) och heterocykliska aromatiska aminer (HAA). Dessa haptener bildas genom en process som kallas biotransformation, där levern försöker göra de främmande ämnena mer vattenlösliga så att de kan elimineras från kroppen. Haptenerna kan dock vara toxiska eller cancerogena och har visats påverka cellers funktion och tillväxt, inklusive DNA-skador.

Intercellular Adhesion Molecule 1 (ICAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på ytan av flera olika celltyper, inklusive endotelceller och leukocyter. ICAM-1 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta adhesionen och interaktionen mellan leukocyter och endotelceller, vilket är en nödvändig steg i inflammationsprocessen och immune respondens.

ICAM-1 har flera ligander, däribland LFA-1 (Lymphocyte Function-associated Antigen 1) som finns på leukocyternas yta. När ICAM-1 binder till LFA-1 hjälper det till att stabilisera cell-cell kontakten och aktiverar leukocyterna, vilket möjliggör deras migration från blodomloppet till vävnaderna där de kan utöva sina immunförsvarsfunktioner. ICAM-1 har också visat sig vara involverat i patogenesprocessen hos vissa sjukdomar, såsom ateroskleros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Jag kan hjälpa till med att söka efter information om lymfocytär meningit och vilken association det har med ett eventuellt meningitvirus.

Lymfocytär meningit är en form av meningit, som karaktäriseras av inflammation i hjärnhinnorna (meningerna) och där lymfocyter (en typ av vita blodkroppar) dominerar cellinfiltraten i cerebrospinalvätskan (CSF). Det innebär att det finns en ökad andel lymfocyter än neutrofiler i CSF.

Det finns olika orsaker till lymfocytär meningit, och det kan bero på infektioner med olika typer av virus, som exempelvis enterovirus, herpes simplex-virus, HIV och många andra. Det finns dock inget specifikt "lymphocytic meningitis virus". I stället är det en beskrivning av den typ av cellulär respons som ses i cerebrospinalvätskan hos vissa patienter med viral meningit.

Sålunda, lymfocytär meningit är inte en specifik diagnos utan snarare en beskrivning av en observation i cerebrospinalvätskan som kan ses vid olika virusinfektioner.

HLA-DRB4 chains are a type of human leukocyte antigen (HLA) class II protein. The HLAs are a group of proteins that play an important role in the immune system by helping it distinguish between the body's own cells and foreign substances such as viruses and bacteria.

The HLA-DRB4 gene provides instructions for making one part, or chain, of the HLA-DRB4 protein. This protein is found on the surface of certain immune cells called antigen-presenting cells (APCs). APCs use the HLA-DRB4 protein to display fragments of foreign proteins to other immune cells, known as T cells. This helps the T cells recognize and respond to the presence of foreign substances in the body.

The HLA-DRB4 protein is composed of two chains: an alpha (DRA) chain and a beta (DRB) chain. The HLA-DRB4 gene provides instructions for making the DRB chain. There are many different versions, or alleles, of the HLA-DRB4 gene, each of which can result in the production of a slightly different version of the DRB chain. These variations in the HLA-DRB4 protein can affect an individual's susceptibility to certain diseases and their response to vaccines and other treatments.

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

I'm sorry for the confusion, but "cosmider" is not a medical term that I am familiar with. It is possible that there may be some misunderstanding or miscommunication here. Could you please provide more context or clarify what you are looking for? I would be happy to help further if I can.

Kalretikulin (CALR) är ett protein som finns i endoplasmatiskt retikulum hos eukaryota celler. Det spelar en viktig roll i kvalitetskontrollen av proteiner genom att hjälpa till med att vecka och transportera dem korrekt. CALR är också involverat i cellytiska processer som signaltransduktion, apoptos och autofagi. Mutationer i CALR-genet har visats vara associerade med myeloproliferativa neoplasi (MPN), en grupp blodcancerformer.

NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily K (KLRK) är en grupp av receptorer som finns på naturliga killer (NK) celler, en typ av vita blodcellar som hjälper till att försvara kroppen mot infektion och cancer. KLRK-receptorerna liknar lectiner, ett slags proteiner som binder till kolhydrater, men de är egentligen inte lectiner.

Den mest studerade receptorn i denna subfamilj är KLRK1, även känd som NKG2D. Detta är en aktiverande receptor som binder till en grupp av ligander som uttrycks på cellytor som är stresserade, infekterade eller cancerceller. När NKG2D binds till sina ligander aktiveras NK-cellen och börjar att producera cytokiner och cytotoxiska molekyler som kan döda cellytan.

Andra receptorer i denna subfamilj inkluderar KLRK2, KLRK3 och KLRK4, men dessa är mindre väl studerade än NKG2D.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

'Komplement Component 4' (C4) är ett protein som ingår i komplementsystemet, ett nonspecifikt försvarssystem i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C4 är en del av den så kallade klassiska vägen och aktiveras när antikroppar binder till antigener på ytan av främmande mikroorganismer. När C4 aktiveras splittras det i två delar, C4a och C4b, som har olika funktioner. C4b hjälper till att markera den främmande cellen så att andra komplementproteiner kan binda till den och bilda ett komplex som perforerar cellmembranet och dödar cellen. C4a är ett anafylatoxin som attraherar vita blodkroppar till området och orsakar lokal inflammation.

Interleukin-4 (IL-4) er ein cytokine som spiller en viktig rolle innenfor immunsystemet og inflammasjonen. Det produseres av flere forskjellige typer av celler, blant annet T-hjelperceller, mastceller og basofile celler. IL-4 har mange funksjoner, men er særlig kjent for sin rolle i stimuleringen av B-cellers differensiasjon og antibassekretorisk aktivitet, samt for sin inngang i differentieringen av T-hjelperceller til en type kalt TH2-celler. Disse cellene er viktige for å regulere immunresponsen mot parasittiske organismer og allergiske reaksjoner. IL-4 kan også ha anti-inflammatoriske effekter og spille en rolle i heileprosessen.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

HLA-DP alpha-chains är ett proteinkomplex som utgör en del av den grupp av molekyler som kallas major histokompatibilitetskomplex (MHC) klass II. Dessa molekyler presenterar peptider för CD4+ T-celler och spelar därför en central roll i immunsystemets förmåga att identifiera och svara på infektioner.

HLA-DP alpha-chain är ett av de två polypeptidkedjorna som tillsammans bildar HLA-DP heterodimeren, den andra kedjan är HLA-DP beta-chain. Dessa två kedjor sitter ihop och bildar en grov, skålformad struktur där peptider kan binda.

Det finns flera olika varianter av HLA-DP alpha-kjedor som kodas för av olika gener på kromosom 6. Dessa genvarianter kan ge upphov till individuella skillnader i immunförsvaret och kan spela en roll i sjukdomar som relaterar till immunsystemet, såsom autoimmuna sjukdomar och transplantationsrejektion.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

Immunologisk kontroll refererer til den regulering og balance, som immunsystemet opretholder for at kunne skelne mellem fremmede stoffer (som infektioner og kræftceller) og kroppens egne celler. Dette involverer mange forskellige mekanismer, herunder:

1. Antigenpresentation: Immunsystemet identificerer fremmede stoffer (antigener) ved at dele dem op i små bidder og præsentere dem på overfladen af immunceller, såsom makrofager og dendritiske celler.
2. T-celleaktivering: Når T-celler (en type hvide blodlegemer) genkender et fremmed antigen, bliver de aktiveret og starter en immunrespons.
3. B-celleaktivering: Når B-celler (en anden type hvide blodlegemer) genkender et fremmed antigen, producerer de antistoffer, der binder til antigenet og hjælper med at eliminere det fra kroppen.
4. Immuntolerance: Immunsystemet er også i stand til at tolerere kroppens egne celler og proteiner, så det ikke angriber dem ved en fejlagtig respons.
5. Immunmodulation: Immunsystemet kan justere sin respons over for forskellige trusler, herunder at mindske aktiviteten efter en infektion er blevet kontrolleret for at forebygge skader på kroppen.

En immunologisk kontrol fejlfunktion kan føre til autoimmune sygdomme (hvor immunsystemet angriber kroppens egne celler), allergier (overreaktion på fremmede stoffer) eller immundefekter (nedbrudt evne til at bekæmpe infektioner).

'Komplement 2' (C2) er ein protease som er en del av den komplekse reaksjonskjeden kallt 'komplementsystemet', som er ein viktig del av vår immunforsvar. C2 er syntetisert i leveren og forekommer som einzymatisk struktur i serum. I komplementsystemets aktiveringsprosess spiller C2 en sentral rolle ved å bli spaltet i to deler (C2a og C2b) av C3-konvertasen, et annet komplementprotein. Dette resulterer i aktivering av C2a som dannes til en ny komplex sammen med andre komplementkomponenter (C4b og C3b), kallt C3/C5 konvertas. Denne nye kompleksen spalter siden C3 og C5, som igangsattar ytterligere reaksjoner i komplementsystemet som hjelper til å eliminere fremmede stoff og skadefremkallende egen celler.

I sum er 'Komplement 2' ein viktig del av den biokjemiske kaskaden som aktiverer og regulerer komplementsystemet, og feilfunksjon i C2 kan føre til ulike immunologiske sjmer og sykdomar.

'Kongenäsor' (latin: *Apae* congenitae) är en medfödd missbildning där individen föds utan näsa eller med en underutvecklad näsa. Detta orsakas av att de två knölarna i ansiktet, som normalt växer samman och bildar näsan, inte har utvecklats korrekt under fostertiden.

Det finns olika grader av kongenäsor, från mildare former där det endast finns en liten upphöjning på näsfältet till allvarligare former där det saknas nästan allt av näsan. I vissa fall kan andningssvårigheter uppstå som ett resultat av den missbildade näsan, men i andra fall kan individen ha relativt normal andning och livskvalitet.

Traditionell behandling för kongenäsor har innefattat kirurgiska ingrepp för att återställa andningsvägarna och skapa en funktionell näsa. Den exakta behandlingsplanen beror på individens specifika anatomiska och hälsotillstånd.

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

Lymfocytuttömning, även känt som lymfocytdepletion, är ett medicinskt tillstånd där individen har en lägre än normalt antal lymfocyter i cirkulerande blod. Lymfocyter är en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. Det finns tre huvudtyper av lymfocyter: T-celler, B-celler och naturliga killer (NK)-celler.

En lymfocytuttömning kan orsakas av olika faktorer, inklusive vissa sjukdomar, infektioner, immunosuppressiva behandlingar eller cancerbehandlingar som kemoterapi och strålbehandling. I vissa fall kan en lymfocytuttömning också vara ett symptom på en allvarligare underliggande sjukdom, såsom leukemi eller HIV/AIDS.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till en lymfocytuttömning, eftersom det kan öka risken för infektioner och andra komplikationer. Behandlingen beror på underliggande orsak, men kan innebära antibiotika eller antivirala läkemedel för att behandla infektioner, immunsystemstödjande behandlingar för att hjälpa kroppen att producera fler lymfocyter eller behandling av underliggande sjukdom eller tillstånd.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

HLA-DQ är en del av det humana leukocy antigensystemet (HLA) som spelar en central roll i den adaptiva immunförsvaret. HLA-DQ består av två polypeptidkedjor, alfa-kedjan och beta-kedjan, som tillsammans bildar ett komplex som presenterar peptider för T-celler.

HLA-DQ alpha-kedjan (HLA-DQA) är en proteinkedja som kodas av HLA-DQA1-genen på kromosom 6. Denna gen har flera varianter, eller alleler, vilket kan resultera i olika aminosyrasekvenser och därmed olika strukturer hos den proteiska alfa-kedjan.

HLA-DQ alpha-kedjan kombineras med HLA-DQ beta-kedjan (HLA-DQB) för att bilda HLA-DQ-komplexet, som är involverat i antigenpresentation och immunresponser. Variationer i HLA-DQ alpha-kedjans sekvens kan påverka individens sårbarhet för vissa autoimmuna sjukdomar och andra patologiska tillstånd.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Enligt den medicinska ordboken definieras en "blodstamcellstransplantation" som en procedure där patienten får en transplantation av blodstamceller, vanligen från benmärgen. Dessa celler kan härstamma antingen från en donator (allogen transplantation) eller från själva patienten (autolog transplantation).

Blodstamcellstransplantation används ofta som behandling för olika former av blodcancer, såsom leukemi och lymfom, då den kan hjälpa till att bygga upp patientens immunsystem efter en kraftig behandling, såsom kemoterapi eller strålbehandling. Under proceduren tar man bort patientens eget immunsystem med hjälp av höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling, för att sedan ersätta det med de nya, friska blodstamcellerna.

Efter transplantationen kan patienten behöva vila och återhämta sig under en längre tid, då det tar tid för de nya cellerna att växa och utvecklas till fullt fungerande blodceller. Under denna tiden kan patienten vara känslig för infektioner och andra komplikationer, men med korrekt vård och övervakning kan de flesta patienter tillfriskna och leva ett normalt liv efter en lyckad transplantation.

NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily A (KLRA) är en grupp av receptorer som finns på naturligt kärnt celler (NK-celler). Dessa receptorer tillhör det större superfamiljen av C-typ lectiner, vilka är proteiner som binder kolhydrater. KLRA-receptorerna är involverade i NK-cellers förmåga att känna igen och döda virusinfekterade eller tumörceller. Genom att binda till specifika kolhydratmönster på cellytorna kan KLRA-receptorerna modulera NK-cellers aktivitet, både positivt och negativt. Det finns flera olika subfamiljer av KLRA-receptorer, varav varje subfamilj har sina egna specifika funktioner och ligander.

En hjärttransplantation är en medicinsk procedur där ett skadat eller funktionshindrat hjärta ersätts med ett friskt och fungerande donatorhjärta. Detta är vanligtvis den sista behandlingsalternativet för personer med allvarlig hjärtsvikt som inte har avhjälpats av andra behandlingar, såsom mediciner eller mekaniska hjälpmedel.

Under en hjärttransplantation tas det skadade hjärtat bort och ersätts med ett nytt från en givare som nyligen har avlidit. Efter operationen måste patienten ta immunsuppressiva läkemedel för resten av sitt liv, för att förhindra att kroppen avstöter det nya hjärtat.

Hjärttransplantation är en komplex och tekniskt krävande procedur som utförs av erfarna kirurger i specialiserade sjukhus. Även om operationen kan rädda livet på patienter med allvarlig hjärtsvikt, finns det vissa risker och komplikationer som är associerade med proceduren, inklusive infektioner, blödningar och avstötningsreaktioner.

Cellkärneproteiner är proteiner som finns i cellkärnan och utför olika funktioner där. De kan delas in i flera kategorier baserat på deras funktion, såsom strukturella protein som bildar kärnans cytoskelett och lamina, regulatoriska proteiner som kontrollerar genuttryck och replikation, och enzymproteiner som katalyserar reaktioner inne i cellkärnan. Cellkärneproteinerna är viktiga för celldelning, genreglering, signaltransduktion och andra cellulära processer.

Immunogenetiska fenomen är relaterade till de genetiska faktorerna som påverkar individens immunsvar och sjukdomsresistens. Detta inkluderar studiet av gener som kodar för proteiner involverade i immunförsvaret, såsom antigenpresenterande molekyler, cytokiner, receptorer och komplementproteiner.

Immunogenetiska fenomen kan också omfatta studiet av genvariationer som påverkar individens sårbarhet för specifika sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar, infektionssjukdomar och cancer. Detta inkluderar studier av gener som kodar för HLA-molekyler (human leukocyte antigen), vilka är involverade i immunsvar mot infektioner och tumörer.

Immunogenetiska fenomen kan också omfatta studiet av genetisk diversitet inom populationer och dess påverkan på individuell respons till sjukdomar och vacciner. Detta kan ha implicationer för personlig medicin och utformandet av effektiva preventions- och behandlingsstrategier.

Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.

Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.

Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Kromradioisotoper refererer til radioaktive varianter av grundstoffet krom. Disse isotopene har forskjellig antall neutroner i kjerneenergin, som gjør dem ustabil og førend til radioaktivt sønderfall. Krom har 5 stable isotoper, men det finnes også flere ustabile kromradioisotoper, deriblant krom-51 og krom-54. Disse kromradioisotopene kan brukes i forskjellige medisinske applikasjoner, som for eksempel diagnostiske tester og stråleterapi.

En isograft definieras som en transplantation av organ eller vävnad mellan genetiskt identiska individer, till exempel en tvilling. På grund av den genetiska likheten har båda individerna samma antigenpresentation och därmed samma immunrespons. Detta innebär att risken för avstötningsreaktioner är mycket låg eller nästan obefintlig, jämfört med transplantation mellan genetiskt orelaterade individer.

I medicinen refererar komplementära regioner till sekvensavsnitt i två proteiner eller DNA-strängar som kan binda specifikt till varandra och på så sätt interagera funktionellt. Dessa regioner är ofta komplementära på ett sådant sätt att de bildar en stabil komplex när de binder samman, vanligtvis genom komplementär basparning i fallet för DNA eller vätebindningar och andra icke-kovalenta interaktioner i fallet för proteiner. Komplementära regioner kan spela en viktig roll inom olika biologiska processer, såsom genreglering, signaltransduktion och protein-proteininteraktioner.

Murine cytomegalovirus (MCMV) är ett DNA-virus som tillhör herpesviridae familjens betaherpesvirinae subfamilj. Det är en patogen som primärt infekterar musmusser (latin: Mus), men kan också orsaka infektioner hos andra gnagare och människor i sällsynta fall.

MCMV är ett av de vanligaste laboratorievirusen som används för att studera virusinfektioner och immunförsvaret hos möss. Det orsakar en infektion som kännetecknas av cytomegali, det vill säga cellsvällning, i drabbade vävnader, främst lever, milt och lymfkörtlar.

Även om MCMV inte är en kliniskt signifikant patogen hos människor, kan den orsaka en infektionssjukdom som kallas cytomegalovirusinfektion (CMV) hos immunförsvagna individer, såsom HIV-positiva personer och transplantatmottagare.

Medical definition of "Biological Evolution" is:

The process of gradual change and development in the characteristics of living organisms over generations through natural selection, genetic variation, and genetic drift. This can lead to the emergence of new species and the extinction of others. It is a fundamental concept in the field of biology and is supported by extensive scientific evidence from various fields such as genetics, paleontology, and comparative anatomy.

HIV-1 (Human Immunodeficiency Virus type 1) är ett retrovirus som orsakar den akuta och kroniska infektionen hos människan, vilken kan leda till sjukdomen AIDS om den inte behandlas. HIV-1 attackerar och förstör CD4+ T-celler (en typ av vita blodkroppar), som är viktiga för att koordinera immunförsvaret i kroppen. När CD4+ T-cellerna minskar i antal, blir individen alltmer immunbristig och ökar risken för opportunistiska infektioner och cancer. HIV-1 smittar vanligtvis via sexuell kontakt, blodöverföring eller från en smittad mor till ett foster eller barn under fostertiden eller amning.

Organpålägg (engelska: organ graft) är inom transplantationsmedicin ett kirurgiskt ingrepp där man överför en eller flera organ från en donator till en mottagare. Organen som tas bort från den avlidne donatorn kallas för organdonation och det organ som läggs till patienten kallas för organgivare.

Organpålägg kan vara livräddande för dem som har organ failure, såsom lever- eller njurfailure. Andra exempel på organtransplantationer inkluderar hjärt-, lung- och bukspottkörteltransplantationer. För att organgivare ska vara lämplig måste de uppfylla vissa kriterier, till exempel ha en kompatibel blodgrupp och vara fri från infektioner som kan spridas till mottagaren.

Organgivare kan vara antingen levande eller avlidna. Levande donationer är möjliga för vissa organ, såsom levern och ena nieren, där en del av organet kan tas bort från den levande donatorn utan att skada deras hälsa. Avlidna donatorer är oftast de som har avlidit i olyckor eller av sjukdomar som inte påverkat deras organ.

Organgivare måste ge sitt samtycke till donationen och det är viktigt att respektera deras önskemål och familjs önskemål angående organdonation. I många länder finns lagar som reglerar organdonation och transplantation för att säkerställa att processen är etisk, rättvis och trygg för både donatorer och mottagare.

CD40 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk receptor på antigenpresenterande celler (APC), såsom B-celler och makrofager. Det aktiveras av sin ligand, CD154 (även känd som CD40L eller GP39), som är expressed på aktiverade T-celler.

CD40-CD154 samspelet spelar en central roll i adaptiva immunresponser genom att reglera aktivering, differentiering och överlevnad av B-celler, samt aktivering och differentiering av dendritiska celler. Det är också involverat i inflammatoriska svar och atherogenes.

En antigen är ett molekyltarm som kan bindas till en immuncellreceptor, såsom en T-cellreceptor eller B-cellreceptor, och inducerar en immunrespons. CD40-antigener refererar inte till någon specifik substans eller molekyl, utan snarare till ett koncept relaterat till den roll CD40 spelar i antigenpresentationsprocessen.

HLA-A11 är ett antigen som tillhör den grupp av humana leukocyttantigener (HLAs) som presenterar peptider från intracellulära proteiner för T-celler. Dessa HLAs hjälper kroppen att skilja på själva kroppens celler och främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller.

Specifikt är HLA-A11 ett alllel (en variant) av HLA-A-antigenet, som är en del av den huvudhistokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på cellmembranet. Det finns många olika alleler av HLA-A-antigenet, och varje allel ger upphov till en specifik form av HLA-molekyl som kan binda och presentera olika peptider för T-celler.

HLA-A11 förekommer hos ungefär 20% av den genomsnittliga populationen och är därför relativt vanligt förekommande. Det finns också en subtyp av HLA-A11, kallas HLA-A11:01, som är den dominerande formen av detta allel i befolkningen.

Det är värt att notera att varianter av HLA-antigenet kan ha betydelse för immunresponsen och sjukdomar som transplantationsrejektion, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

Mikrosatelliter är gentekniska markörer som består av upprepade sekvenser av nukleotider i DNA. Mikrosatellitupprepningar refererar till ett laboratorieförfarande där man isolerar och amplifierar (förökar) dessa mikrosatellitregioner med hjälp av en metod som kallas polymerask chain reaction (PCR).

Den typiska proceduren för mikrosatellitupprepning innebär följande steg:

1. DNA-extraktion: Först extraheras DNA från ett biologiskt provermaterial, till exempel blod, spott eller hår.

2. PCR-amplifiering: I denna steg används specifika primers (korta syntetiska DNA-sekvenser) som binder till ändarna av den aktuella mikrosatellitregionen. När PCR-reaktionen sker kommer polymerasen att föröka regionen mellan primerna, vilket resulterar i en stor andel av den specifika mikrosatelliten.

3. Elektrofores: Eftersom de flesta mikrosatelliter har olika upprepningstall skiljer sig deras storlek, och kan därför skiljas åt genom elektrofores i en gel (vanligtvis en agaros- eller polyacrylamidgel).

4. Visualisering: För att se de separerade banden används ofta fluorescerande markörer som fogats till primerna under PCR-amplifieringen. Genom att exponera gelen för ljus av rätt våglängd kommer markörerna att lysa upp och synliggöra banden i en gel-bild.

Mikrosatellitupprepningar används ofta inom forskning och diagnostik, exempelvis för att studera genetisk variation, släktskap och evolution, eller för att identifiera individer inom rättsmedicin.

En lymfocyttransfusion är en medicinsk behandling där en patient får en transfusion av friska, kompatibla lymfocyter (en typ av vita blodkroppar) från en donator. Detta görs vanligtvis för att hjälpa patientens immunförsvar att bekämpa vissa sjukdomar eller infektioner, till exempel efter en bone marrow-transplantation. Lymfocyttransfusioner är också under forskning för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

Langerhans celler är en typ av dendritiska celler, som är en del av vårt immunförsvar. De finns främst i huden och slemhinnor och har en viktig roll i att försvara kroppen mot infektioner. Langerhans celler kan identifiera och fånga upp främmande partiklar, såsom virus och bakterier, och presentera dem för T-celler, vilket utlöser en immunreaktion. De har ett unikt morfologiskt kännetecken som är deras utstickande utskott (dendriter), och de innehåller också speciella organeller som heter Birbeck granuler, vilka används för att identifiera dem under mikroskopi.

Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.

Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.

Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.

En miniatyrsvin är ett begrepp som saknar en entydig och vedertagen medicinsk definition. Termen används ofta i veterinärmedicinen för att beskriva små grisar som avlas för sällskaps- eller dekorativa syften, istället för för kommersiella ändamål som köttproduktion. Dessa små grisar kan ha en mindre storlek jämfört med vanliga grisar på grund av genetiska faktorer eller speciell uppfödning. Det är viktigt att notera att det finns ingen standardiserad storleksgräns eller specifikationer för vad som kan definieras som ett miniatyrsvin.

"Competitive binding" er en begreb brugt indenfor farmakologi og biokemi, der refererer til en situation hvor to eller flere forskellige molekyler konkurrerer om at binde sig til samme målprotein eller receptor. Dette betyder, at hvis en af de konkurrerende molekyler er bundet til målet, så bliver det vanskeligere for de andre molekyler at binde sig også, da der kun er en begrænset mængde af frit bindingssteder på proteinet.

Denne effekt kan udnyttes i forskellige sammenhænge, såsom ved udviklingen af medicin og behandlinger. For eksempel, hvis man kender en given receptors naturlige ligand (et molekyler der normalt binder sig til receptoren), kan man designe en konkurrerende ligand, der også er i stand til at binde sig til receptoren, men som har en ønsket virkning. Når den konkurrerende ligand gives til en patient, vil den fortrænge naturlige liganden fra receptoren og dermed blokere dens normale funktion.

Det er vigtigt at notere, at den relative styrke af bindingen mellem de forskellige molekyler og målproteinet også spiller en rolle i den konkurrence, der udspilles. Hvis et molekyler har en meget stærk binding til målet, kan det være svært at fortrænge det med andre molekyler, som kun har en svagere binding. Dette er grunden til, at man ofte taler om "binding affinitet" eller "dissociationskonstant (Kd)" for at beskrive styrken af bindingen mellem to molekyler.

I medicinsk sammenhæng kan begrebet "competitive binding" være relevant i forbindelse med udvikling og anvendelse af konkurrerende ligander, der har potentiale til at modvirke sygdomme eller symptomer ved at blokere specifikke receptorer eller enzymer i kroppen.

'Homozygot' är ett genetiskt tillstånd där en individ har samma allel (en variant av ett gener) på ett visst locus (en viss plats på kromosomen) i båda kopiorna av genen, alltså en kopia från varje förälder. Detta skiljer sig från att vara heterozygot, där individen har två olika alleler på samma locus. Homozygositet kan ha olika effekter beroende på om den innebär en normalfunktionerande allel eller en patologisk allel. I fallet med en patologisk allel kan individen utveckla en ärftlig sjukdom om de är homozygota för den specifika allelen.

Beta-globuliner är ett samlingsbegrepp för olika globuliner (proteiner) i blodplasma som tillhör den beta-fraktionen när man separerar proteiner baserat på deras elektroforesläten. Detta innefattar bland annat immunoglobulin D (IgD) och immunoglobulin A (IgA), två typer av antikroppar som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

IgD är den minst vanliga typen av immunoglobulin i serum och har en viktig roll som en del av B-cellernas aktiveringsprocess. IgA däremot finns i högre koncentrationer och är speciellt viktigt för att ge lokal immunitet i slemhinnor, såsom i lungorna, mag-tarmkanalen och genitalierna.

Abnormaliteter i beta-globulinfraktionen kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel immunbristsyndrom, inflammatoriska sjukdomar eller multipel myelom (en typ av blodcancer).

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

HLA-DRB5 chains är en del av det mänskliga leukocyttantigenkomplexet (HLA) som är beläget på kromosom 6 i den mänskliga DNA-sekvensen. HLA-DRB5 utgör en undergrupp av HLA-DR molekyler och kodar för en del av den proteinkedja som bildar en viktig del av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på cellytoplasmamembranen.

Dessa MHC klass II-molekyler binder och presenterar peptider från intracellulära patogener till CD4+ T-celler, vilket initierar en immunrespons mot infektioner. HLA-DRB5 är polymorf, vilket betyder att det finns många olika varianter av denna gen i befolkningen, och vissa varianter kan vara associerade med ökad risk för vissa sjukdomar som autoimmuna sjukdomar.

Transplantattolerans är ett tillstånd där mottagaren av en transplantation inte behöver immunosuppressiva läkemedel eftersom deras immunsystem har accepterat det transplanterade organet som "sitt eget". Detta innebär att mottagarens immunförsvar inte ser transplantatet som främmande och därmed inte aktiverar en immunreaktion som kan skada eller förkasta organet.

Transplantattolerans kan uppnås genom olika mekanismer, inklusive central tolerans (där T-celler i lymfknutorna modifieras för att inte reagera på det transplanterade organet) och perifer tolerans (där immunförsvaret modifieras när det möter det transplanterade organet).

Transplantattolerans är ett eftertraktat mål inom transplantationsmedicin, eftersom immunosuppressiva läkemedel kan ha allvarliga biverkningar och öka risken för infektioner och cancer. Även om det fortfarande är ovanligt att uppnå fullständig transplantattolerans, har forskare gjort framsteg i att förstå de immunologiska mekanismer som styr toleransen, och det finns nu behandlingsstrategier under utvärdering för att främja transplantattolerans hos mottagare av transplantation.

Regulatoriska T-lymfocyter (Tregs) är en typ av vit blodcell (leukcyt) som hör till undergruppen av CD4+ T-celler och har en viktig roll i att modulera immunresponsen. De hjälper till att kontrollera aktivering och differentiering av andra immunceller för att förhindra överdriven immunreaktivitet och autoimmunitet.

Tregs producerar typ 1-tillväxtfaktor (TGF-β) och interleukin-10 (IL-10), som hjälper till att dämpa aktivering av andra immunceller, samtidigt som de kan direkt inhibera aktiviteten hos andra T-celler genom kontaktmediatorer. Dessa celler är viktiga för att upprätthålla homeostas i det immuna systemet och förhindra autoimmuna sjukdomar, men de kan också undertrycka effektiv antitumörimmunitet.

I medicinska sammanhang studeras regulatoriska T-lymfocyter intensivt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla autoimmuna sjukdomar, transplantationsrejektion och cancer.

'Immunitet' refererer til den beskyttelse som kroppen har mod infektion og sygdom, der skyldes at systemet for adaptive immunforsvar (som består af B-celler og T-celler) kan genkende og angribe fremmede stoffer, såsom bakterier, virus og andre patogener.

Der findes to slags immunitet:

1. **Aktiv immunitet**: Den opnås når kroppen selv har oplevet en infektion eller modtaget en vaccination, hvilket fører til at systemet for adaptive immunforsvar udvikler en specifik respons overfor det pågældende patogen. Denne respons kan beholdes i år eller livstid, alt efter hvad der er tilfældet.
2. **Passiv immunitet**: Den opnås når en person modtager antistoffer fra en anden kilde, fx ved at modtage modersmællemilk eller en ind injection af antistoffer. Passiv immunitet giver hurtig beskyttelse, men den holder kun i kort tid, normalt få uger eller måneder.

Immunitet er en vigtig del af vores sundhed og evnen til at modstå sygdomme.

Transplantatöverlevnad, förlängt, refererar till tiden som passerar från transplantationsdatumet till det datum då transplantatet fortfarande fungerar normalt och inte har avvisats eller behövt ersättas med en ny transplantation. Förlängd överlevnad av ett transplantat kan vara ett mått på den kliniska framgången hos en transplantationsoperation, men det beror också på andra faktorer som mottagarens ålder, allmänt hälsotillstånd och förekomsten av komplikationer efter operationen.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt antigenpresenterande celler såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt vid cellmedierad immunitet.

IL-12 består av två underenheter, IL-12p35 och IL-12p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. När IL-12 binder till sin receptor på T-celler och naturliga killer (NK) celler stimulerar det deras differentiering och aktivering, vilket leder till produktion av andra cytokiner såsom interferon-gamma (IFN-γ). IFN-γ är en viktig mediator av immunförsvaret som hjälper till att koordinera den cellulära immuniteten och aktivera makrofager för att eliminera intracellulära patogener.

IL-12 har också visat sig ha potentialen som en tumörborttagande behandling, eftersom det kan stimulera T-celler och NK celler att attackera och döda cancerceller. Dock finns det fortfarande mycket forskning pågående för att undersöka effekterna och säkerheten av IL-12-baserad immunterapi.

Lysosomer är membranomslutna organeller inne i eukaryota celler, som innehåller en uppsjö av hydrolytiska enzymer. Dessa enzymer är aktiva vid lågt pH och bryter ned biologiskt material, såsom proteiner, kolhydrater, lipider och nucleinsyror, till sina grundläggande byggstenar. Lysosomerna fungerar som cellens recyclingcenter och hjälper till att bryta ned och återanvända skadat eller överflödigt material. De kan också delta i celldöd under vissa patologiska förhållanden, såsom apoptos (programmerad celldöd) och nekros (oönskad celldöd).

Cross-priming är ett immunologiskt fenomen där en professionell antigenpresenterande cell (APC) som normalt processar och presenterar antigen endast för CD4+ T-celler, istället tar upp, processerar och presenterar exogen antigen på MHC class I-komplex till CD8+ cytotoxiska T-celler. Detta leder till aktivering av CD8+ T-celler och utveckling av cellmedierad immunitet mot det specifika antigenet. Cross-priming är en viktig mekanism för att inducera immunitet mot virusinfektioner, tumörer och andra patogener som inte naturligt infekterar APC:er.

T-cell antigen receptor specificity refererar till det faktum att T-celler, en typ av vita blodcell som hör till immunsystemet, har förmågan att känna igen och binda specifikt till olika typer av antigener, som är främmande substanser såsom virus, bakterier eller cancerceller. T-cellens förmåga att känna igen och reagera på dessa antigener beror på en proteinkomplex som kallas T-cellantigenreceptor (TCR).

TCR är en transmembranös proteinreceptor som finns på ytan av T-celler. Den består av två polypeptidkedjor, alfa- och betakedjan, som bildar ett variabelt område som kan binda till olika typer av antigener. Varje TCR har en unik specificitet för att känna igen och binde till specifika epitoper (delar) av antigener, och denna specificitet är vad som bestämmer vilka typer av celler eller patogener som en given T-cell kommer att reagera på.

När en T-cell möter ett antigen som matchar dess specifika TCR binder de till varandra, vilket leder till aktivering av T-cellen och initiering av en immunrespons. Denna respons kan inkludera att T-cellen direkt dödar den cell som bär på antigenet eller att den producerar cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att hjälpa till att eliminera det främmande ämnet.

Lymfvävnad (eller lymfatisk vävnad) är en typ av vävnad som främst består av speciella celler som kallas lymfocyter, som hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Lymfvävnaden inkluderar också blodkärl, små strukturer som kallas lymfnoder (eller lymfknutor) och andra celler som hjälper till att transportera och filtrera lymfafluiden. Lymfanoden finns över hela kroppen, men de flesta av dem finns i armhålor, lårbenshålor och halsen.

Lymfanöden innehåller också speciella celler som heter fagocyter, vilka kan ta upp och förstöra främmande partiklar och bakterier som kommer in i kroppen. Lymfvävnaden hjälper också till att transportera näringsämnen, hormoner och avfall från celler tillbaka till blodomloppet.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

I medical terms, "kycklingar" refererar vanligtvis till unga hönsdjur som är under 21 veckor gamla. De är mindre än vuxna höns och har vanligen en lägre andel kött på kroppen jämfört med äldre djur. Kycklingar är en populär matvara i många delar av världen, och deras kött är känt för sin låga fetthalt och höga proteinhalt.

Melanom är en form av cancer som utvecklas i hudens pigmentceller, kallade melanocyter. Det är den allvarligaste typen av hudcancer och kan potentiellt vara livshotande om det inte upptäcks och behandlas i tid. Melanom kännetecknas vanligtvis av en förändring eller nybildning av ett pigmenterat hudmärke, som kan variera i storlek, form, färg och struktur. Det kan även uppstå på slemhinnor, ögon och andra delar av kroppen som innehåller melanocyter.

Faktorer som kan öka risken för melanom innefattar:

* Överdrivet solexponering eller solbränna under livet
* Ljus hudtyp (type I eller II)
* Förekomst av många mole eller stora atypiska mole
* Personer med många solbrännor under bar barn- och ungdomsålder
* Anamnes om tidigare melanom eller andra typer av hudcancer
* Familjehistoria med melanom (ärftlig predisposition)

Det är viktigt att uppsöka läkare om man observerar några ovanliga förändringar i sina hudmärken, såsom asymmetri, oregelbundna kanter, skiftande färg, storlek över 6 mm eller en ulceration. Tidig upptäckt och behandling av melanom ökar chansen till fullständig bot.

CD2-antigen, också känt som LFA-2 (Lymphocyte Function-associated Antigen 2), är ett transmembrant protein som uttrycks på T-lymfocyter, naturliga killer-celler och en del B-lymfocyter. Det fungerar som en adhesionsmolekyl och spelar en viktig roll i cell-till-cellinteraktioner under immunförsvarets respons. CD2 interagerar med sin ligand, LFA-3 (CD58), på annan cells yta för att hjälpa till att stabilisera kontakten mellan cellerna och aktivera signalsystemet inne i T-cellen. Detta är viktigt för att initiera och underhålla immunresponsen.

En hybridcell (eller hybriddcell) är en cell som bildas när två olika celltyper fusionerar tillsammans. Detta skapar en cell som har kromosomer och genetisk information från båda ursprungscellerna. Hybridceller kan spontant uppstå i naturen eller skapas i ett laboratorium genom att kombinera två olika celltyper med hjälp av tekniker som elektrofusion eller viralvektor-medierad fusion.

I medicinsk forskning och terapi kan hybridceller användas på flera sätt, till exempel för att skapa immunterapeutiska behandlingar där patientens vita blodceller (lymfocyter) fusioneras med cancerceller för att skapa hybridceller som kan producera antikroppar specifikt riktade mot cancercellerna. Dessa hybridceller kallas då monoklonala antikroppsproducerande hybrider (MAPHs) eller hybriddomer (Hybridomas).

Haploiditet är en cell som endast innehåller en uppsättning av kromosomer, till skillnad från diploida celler som har två uppsättningar. Hos människor och de flesta djur är den normala stammen av kroppsceller diploida, med 46 kromosomer i varje cell (23 par). Haploida celler innehåller endast 23 kromosomer.

Ett exempel på haploida celler är ägg- och spermieceller, även kallade könsceller, som bildas under meiosen, en typ av celldelning som skiljer sig från den vanliga mitosen. Meiosen resulterar i fyra döttrar eller söner celler med hälften så många kromosomer som föräldracellerna. När en ägg- och en spermiecell förenas under befruktningen bildas en zygota, en diploid cell med dubbel uppsättning av kromosomer (46 kromosomer) som utvecklas till ett embryo.

Minor lymphocyte stimulatory antigens (MLSA) refer to a group of antigens that can induce a weak or mild response from T-lymphocytes, which are a type of white blood cell involved in the immune response. These antigens are present on the surface of cells and are typically expressed at low levels.

MLSAs are different from major histocompatibility complex (MHC) antigens, which are highly expressed and stimulate a strong response from T-lymphocytes. MLSAs can be used in transplantation settings to help prevent the rejection of transplanted organs or tissues, as they can induce a state of tolerance in the immune system and reduce the risk of graft-versus-host disease (GVHD).

MLSAs are also being studied for their potential role in cancer immunotherapy. Since MLSAs can stimulate a weak response from T-lymphocytes, they may be able to induce an immune response against cancer cells without causing significant side effects or triggering an overactive immune response. However, more research is needed to fully understand the potential therapeutic applications of MLSAs in cancer treatment.

I'm sorry for the confusion, but "Saids" is not a recognized medical term or abbreviation in English. It is possible that there may be a spelling mistake or it could be a term specific to a certain language or context. If you have more information about where this term comes from or what you think it might mean, I'd be happy to try and help you further.

'Vacciniavirus' är ett begrepp som inte används inom den medicinska terminologin. Det verkar som att du har förväxlat två olika termer: 'vaccin' och 'virus'.

En vaccine är en preparat av dödade, attenuerade (svagt giftiga) eller fragment av en patogen (smittaframkallande agens som kan orsaka sjukdom), som administreras med syfte att stimulera immunförsvaret att utveckla immunitet mot en specifik infektionssjukdom.

Ett virus är ett mycket litet smittämne som består av genetisk information innesluten i en proteinhölje. Virus kan infektera levande celler och använda deras mekanismer för att reproducera sig, vilket kan leda till skada eller död hos värden.

Det finns vacciner som utvecklats med hjälp av virus, såsom levande vacciner där ett svagt virus används för att stimulera immunförsvaret och döda vacciner där dödade viruspartiklar används. Dessa två begrepp (vaccin och virus) är dock skilda begrepp inom medicinen.

"Fylogenetik" (förekommande stavning inom biologi på engelska: 'phylogenetics') är ett område inom biologin som handlar om att studera evolutionära relationer mellan olika arter eller andra taxonomiska grupper. Genom att jämföra morfologiska, genetiska och/eller fossila data kan forskare konstruera ett fylogenetiskt träd som visar hur olika arter tros ha utvecklats från gemensamma förfäder över tid.

Termen "fylogen" (på engelska: 'phylogeny') refererar till den evolutionära historien och relationerna mellan olika taxa, det vill säga en grupp organismer som är relaterade genom gemensam härstamning. En fylogeni kan representeras av ett diagramatiskt träd där varje gren representerar en klad, det vill säga en monofyletisk grupp med alla dess ättlingar inkluderat och utan inslag av äldre gemensamma förfäder.

I medicinsk kontext kan fylogenetiska analyser användas för att studera evolutionära relationer mellan patogena mikroorganismer, vilket kan vara viktigt för att förstå hur sjukdomar sprids och utvecklas, och hur vacciner och andra behandlingsmetoder kan utformas.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

CD45-antigen, även känt som leukocyte common antigen (LCA), är ett transmembrant protein som uttrycks på alla hälsa vit blodceller (leukocyter) med undantag för de äldsta typen av röda blodceller (erytrocyter). Proteinet är involverat i signaltransduktion och aktivering av cellerna. CD45-antigenet har olika isoformer beroende på cellypen, och dess uttryck kan användas för att identifiera och klassificera olika typer av leukocyter.

The term "exonerate" is a legal and forensic term rather than a medical one. To exonerate means to clear someone of blame or suspicion, especially in a criminal case, after new evidence has come to light or after further investigation has been conducted. It can also mean to cancel a punishment or penalty that was previously imposed on someone.

In the context of medicine, the term "exoneration" may be used in relation to medical malpractice cases, where a healthcare provider is accused of negligence or wrongdoing. If an investigation finds that the provider did not commit any errors or violations of standard care, they may be exonerated of any wrongdoing.

However, it's worth noting that "exoneration" is not a term that is commonly used in medical terminology or practice.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

DNA-sekvensanalys är en metod inom genetiken och bioinformatiken som används för att bestämma den exakta ordningsföljden (sekvensen) av nukleotider (baser) i en DNA-molekyl. Genom att undersöka och jämföra dessa sekvenser kan man få information om individens genetiska make-up, evolutionära härstamning och samband med olika arvsbundna sjukdomar eller andra genetiska egenskaper. DNA-sekvensanalys används också för att identifiera mikroorganismer såsom bakterier och virus genom att jämföra deras genetiska sekvenser med kända exemplar i databaser.

Trofoblast är en typ av cell som finns i ett tidigt stadium av graviditeten hos däggdjur, inklusive människan. Det är en del av den yttre lagren av embryots blastocyst, och efter att blastocysten har fastnat i livmoderns slemhinna (något som kallas nidation) börjar trofoblastcellerna sekretera enzymer och växa till att omge sig med blodkärl från modern.

Trofoblasten kan delas in i två huvudgrupper av celler: cytotrofoblast och syncytiotrofoblast. Cytotrofoblasten är en lagring av celler som ligger under syncytiotrofoblasten, som är ett multinukleärt skikt av sammansmälta celler som bildar kontakt med moderns blodkärl.

Trofoblasten har flera viktiga funktioner under graviditeten, bland annat att sekretera hormoner som hjälper till att upprätthålla graviditeten och underhålla fostret, att bryta ner och absorbera näringsämnen från moderns livmoderslemhinna, och att skydda fostret mot moderns immunförsvar.

Ett patologiskt tillstånd som kallas trofoblastpatologi kan uppstå när trofoblastcellerna börjar växa oregelbundet eller invaderar omgivande vävnader, vilket kan leda till allvarliga komplikationer under graviditeten.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

'Inbred BB rats' refererar till en specifik stam av laboratorieråtta som har selektivt avlats för att uttrycka en genetisk mutation som orsakar typ 2 diabetes. Denna specifika stam kallas också 'BB-rasen' eller 'Biobreeding diabetes-prone rasen'.

Den genetiska mutationen i BB-rasen beror på en defekt i det immuna systemet som orsakar en autoimmun reaktion där betareceptorceller i bukspottkörteln attackeras och förstörs. Betareceptorcellerna producerar insulin, ett hormon som reglerar blodsockernivåerna. När dessa celler förgår kan det leda till insulinbrist och därmed diabetes.

BB-rasen används ofta i forskning relaterad till typ 1 diabetes och andra autoimmuna sjukdomar, samt för att undersöka behandlingsmetoder för dessa sjukdomar.

'Lymfocytsubset' är ett medicinskt begrepp som refererar till de olika undergrupperna av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, och var och en av dem kan delas in i flera olika undergrupper baserat på deras specifika funktioner och ytmarkörer.

B-lymfocytsubset inkluderar:

* B1-celler: som är involverade i naturlig immunitet
* B2-celler: som producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar patogener

T-lymfocytsubset inkluderar:

* CD4+ T-hjälparceller: som hjälper till att aktivera och reglera andra immunceller
* CD8+ T-cytotoxiska celler: som dödar virusinfekterade eller cancerceller
* Treg-celler (regulatoriska T-celler): som hjälper till att modulera och avreglera immunsvaret för att förhindra överreaktioner

Det finns också andra undergrupper av lymfocyter, såsom NKT-celler (naturligt kiiltande T-celler) och γδ T-celler, som har specifika funktioner i immunförsvaret.

Syntetiske vacciner er vacciner som ikke er dannet ud fra et levende eller inaktiveret agent, men i stedet er fremstillet i laboratoriet ved hjælp af kemiske metoder. Disse vacciner indeholder ofte syntetiserede dele af en patogen, såsom et syntetisk proteine eller peptider, der kan stimulere et immunrespons i modtageren uden at udløse sygdommen. Syntetiske vacciner anvendes bl.a. til at forhindre infektioner med HIV og visse former for cancer.

Klonal deletion är ett begrepp inom immunologi och betecknar en process där B-celler eller T-celler med potential att reagera mot våra egna kroppsegna antigen elimineras under utvecklingen i benmärgen. Detta sker som ett skyddande mekanismer för att förhindra autoimmuna sjukdomar.

Under den tidiga utvecklingen av B-celler och T-celler finns det receptorproteiner på cellens yta som känner igen specifika antigener. Om dessa receptorer binder till våra egna kroppsegna antigener, istället för främmande antigener från infektioner eller andra skador, kommer cellen att markeras för eliminering genom en process som kallas klonal deletion. Detta innebär att hela klon av celler med samma receptor elimineras, så att de inte kan utvecklas till fungerande immunceller och orsaka autoimmuna sjukdomar.

I'm happy to help! However, I must admit that I find your request for a "medical definition of 'Leukemia, experimental'" a bit puzzling. Leukemia is a well-established medical term that refers to a type of cancer that affects the blood and bone marrow, leading to an overproduction of abnormal white blood cells. The term "experimental" suggests that you might be looking for information about ongoing research or clinical trials related to leukemia, but it's unclear how that would fit into a medical definition.

If you're interested in learning more about experimental treatments for leukemia, I can certainly provide some information on that topic. There are many ongoing research studies and clinical trials aimed at developing new and more effective therapies for leukemia, including immunotherapies, targeted therapies, and stem cell transplantation approaches. However, it's important to note that these treatments are still in the experimental stages and may not be widely available or covered by insurance.

If you could provide some additional context or clarify what you're looking for, I would be happy to try and tailor my response to better meet your needs!

Oligodeoxiribonukleotider (ODNs) är korta enskilda DNA-strängar som består av mellan några få upp till hundratals nukleotider. De syntetiseras vanligen i laboratorium för att användas inom molekylärbiologi och medicin, exempelvis som primers under PCR eller som antisense-oligonukleotider för att störa specifika genuttryck. ODNs kan också användas som immunterapeutika genom att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller eller virusinfekterade celler.

Röntgenkristallografi är en teknik inom strukturbiologi och fysikalisk kemi som används för att bestämma tre-dimensionella strukturer av molekyler, ofta proteiner och andra biologiska makromolekyler. Den bygger på att utnyttja diffraktionen av röntgenstrålning när den passerar genom en kristall av det ämne vars struktur ska bestämmas.

I en kristall är atomer och molekyler ordnade i ett periodiskt mönster, vilket gör att de agerar som en diffraktionsgitter när de utsätts för röntgenstrålning. Genom att mäta intensiteten och fasen på de diffraktionerade strålarna kan forskaren rekonstruera den elektroniska densitetsfördelningen i kristallen, vilket ger information om var atomerna befinner sig i förhållande till varandra. Genom att analysera denna information kan man bestämma molekylens tresidiga struktur på atomnivå.

Röntgenkristallografi är en mycket kraftfull metod inom strukturbiologin och har haft en stor betydelse för vetenskapens förståelse av biologiska processer på molekylär nivå. Metoden används bland annat för att studera proteiner som är involverade i sjukdomar, för att utveckla läkemedel och för att undersöka materialegenskaper hos oorganiska material.

"Svår kombinerad immunbrist" (SCID) är ett allvarligt tillstånd där patienten har en mycket försvagad immunförsvarsmekanism. Detta beror på att patienten saknar fungerande T- och B-celler, som är nödvändiga för att bekämpa infektioner. SCID kan orsakas av genetiska mutationer och är oftast medfödd, men det kan även uppstå senare i livet till följd av vissa sjukdomar eller behandlingar.

Patienter med SCID har mycket liten resistens mot infektioner och kan drabbas av allvarliga komplikationer även vid relativt enkla infektioner. De kan också utveckla autoimmuna sjukdomar och onkologiska tillstånd. SCID är därför ett livshotande tillstånd om det inte behandlas tidigt och effektivt, ofta genom en benmärgstransplantation eller genetisk therapii.

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

Passiv immunisering (også kendt som adoptiv immunitet) refererer til overførsel af forudsynt antistoffer fra en individ til en anden, der ikke selv har producéret dem. Dette kan ske ved at give immunglobulin preparater, som indeholder specifikke antistoffer mod en given patogen, eller ved at overføre modersmælkemilk, der indeholder naturligt producerede antistoffer til babyen.

Den passive immunisering giver hurtig beskyttelse mod infektioner og sygdomme, men den er normalt midlertidig, da antistofferne med tiden bliver nedbrudt i kroppen. Derfor giver den ikke varige immunitet som aktiv immunisering (f.eks. vaccination) gør. Passiv immunisering anvendes ofte til forebyggelse eller behandling af infektioner hos personer med nedsat immunforsvar, gravide kvinder, nyfødte babyer og i forbindelse med biologisk krisebehandling.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.

Genetisk rekombination är ett naturligt fenomen som sker under meiosen, den typ av celldelning som leder till bildandet av könsceller hos djur och vissa växter. Genetisk rekombination innebär att genetiskt material, i form av DNA-strängar, byts mellan olika kromosomer. Detta sker genom en process som kallas crossing over, där två homologa kromosomer (kromosomer från varsin föräldrageneration som har samma gener i samma ordning) böjs så att deras telomera (ändar) möts och delar av deras längre armar byter plats med varandra.

Genetisk rekombination kan också ske i en laboratoriemiljö genom tekniker som innebär att man klipper DNA-strängar itu och klistrar samman dem på nytt på ett sätt som ger upphov till nya kombinationer av gener. Detta används bland annat vid produktionen av genetiskt modifierade organismer (GMO).

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

I medicinsk kontext, betyder "restriktionkartläggning" (på engelska: "genetic mapping by restriction analysis") en metod för att undersöka och kartlägga genetiska avvikelser eller variationer i ett individuellt genom. Denna metod använder sig av restriktionsenzymer, speciella enzym som klipper DNA-strängar vid specifika sekvenser, för att skära upp individuets DNA i små fragment. Därefter jämförs storleken och mängden av dessa fragment med referensvärden, vilket kan hjälpa till att lokalisera och identifiera genetiska variationer som kan vara associerade med specifika sjukdomar eller tillstånd. Restriktionkartläggning är en äldre metod som idag ofta ersatts av mer avancerade tekniker, såsom nästa generationens sekvensering (NGS).

'Perforin' är ett protein som produceras av vissa celler i kroppen, särskilt de som ingår i det adaptiva immunförsvaret, såsom cytotoxiska T-celler och naturliga mördarceller (NK-celler). Proteinet fungerar som ett gift som hjälper dessa celler att döda infekterade eller cancerceller. När en cytotoxisk T-cell eller NK-cell träffar på en sådan målcell, släpps perforin ut och fäster sig till målcellens membran. Därefter bildar perforinet porer i cellmembranet, vilket orsakar osmotisk lysis och död av målcellen. Perforin är alltså en viktig del av kroppens immunförsvar mot infektioner och cancer.

HLA-B39 är ett genetiskt antigen som tillhör gruppen human leukocyte antigens (HLA) och är beläget på cellernas yta. HLA-systemet är viktigt för immunförsvaret eftersom det hjälper kroppen att skilja egen vävnad från främmande, såsom virusinfekterade eller cancerceller.

HLA-B39 är ett serologiskt specifikt antigen som tillhör HLA-B serien och förekommer hos en liten del av populationen. Det specificerar en typ av proteinkomplex på cellens yta som presenterar peptider för T-celler, vilket är en viktig del i den adaptiva immunresponsen.

Det är värt att notera att förekomsten och frekvensen av HLA-B39 kan variera mellan olika populationer och etniciteter. Dess specifika funktion och kliniska betydelse är fortsatt en aktiv forskningsfråga inom immunologi och transplantationsmedicin.

'Immune Evasion' refererer til mekanismer som patogener, som f.eks bakterier eller virus, bruker for å undgå eller undergrave vår immunforsvar. Dette kan skje på mange ulike måter, for eksempel ved å unngå det initiale oppdagingen av immunsystemet eller ved å inaktivere eller modifisere de immunsvar som er aktivert mot dem. Immune evasion er en viktig faktor i patogenes suksess og kan være en vanskelig forhindring i behandlingen av infeksjoner.

Inom medicinsk forskning refererar "inavlade stammar av råttor" till specifika linjer eller populationer av råttor som har avlas under kontrollerade förhållanden med syfte att framställa djur med en standardiserad genetisk bakgrund och förutsägbar fenotyp. Dessa inavlade stammar används ofta i forskning på grund av deras konsekventa egenskaper, såsom sårbarhet eller resistens mot vissa sjukdomar, beteendemönster och fysiologiska funktioner. Exempel på vanligt använda inavlade råttstammar är Sprague-Dawley, Wistar och Lewis råttor.

'Genomfördelning av gener' (gene rearrangement) är ett normalt förlopp under utvecklingen av B- och T-celler i vår kropp. Det innebär att cellerna som kommer att bli en del av vårt immunsystem klipper sönder och klistrar ihop olika gener på ett slumpmässigt sätt, vilket resulterar i en mycket stor mängd unika receptorer (antikroppar för B-celler och T-cellsreceptorer för T-celler) som kan känna igen olika antigener/främmande ämnen. På så sätt kan vårt immunsystem ständigt anpassa sig och producera celler som kan känna igen en stor mängd olika patogener (smitta, virus, bakterier etc.).

'Alfa-kedjan' (alpha chain) är en del av T-cellsreceptorn som finns på ytan av T-celler. Den består av två typer av proteinmolekyler: alfa- och beta-kedjor. Genomfördelning av gener sker också för alfa-kedjan, vilket resulterar i en mycket stor mängd unika alfa-kedjor som kan kombineras med sina respektive beta-kedjor för att bilda fullständiga T-cellsreceptorer.

'T-cellsantigenreceptorer' (T-cell receptors, TCR) är proteiner på ytan av T-celler som känner igen antigener i form av peptider (små proteinfragment). Dessa peptider presenteras på cellernas yta med hjälp av andra proteiner, så kallade MHC-molekyler. TCR:erna består av två typer av kedjor: alfa- och beta-kedjor eller gamma- och delta-kedjor. Genomfördelning av gener sker för båda typerna av kedjor, vilket resulterar i en mycket stor mängd unika TCR:er som kan känna igen olika antigener.

Cancer vaccines are a type of immunotherapy that helps the body's immune system to recognize and attack cancer cells. They can be prophylactic (preventive) or therapeutic (treatment) in nature. Prophylactic cancer vaccines, such as the human papillomavirus (HPV) vaccine, are given to healthy individuals to prevent the development of certain types of cancer caused by viral infections. Therapeutic cancer vaccines, on the other hand, are designed to treat existing cancers by stimulating the immune system to destroy tumor cells. These vaccines typically contain specific antigens found on cancer cells, which help the immune system to identify and target them. The goal of cancer vaccines is to enhance the body's natural ability to fight off cancer, potentially leading to improved outcomes and fewer side effects compared to traditional cancer treatments like chemotherapy and radiation therapy.

CD11c är ett protein som fungerar som en integrin och är en del av den yttre cellmembranen hos vissa vita blodceller, särskilt dendritceller. Det bildar en komplex tillsammans med CD18 och kallas också för integrin alfa X (αX). CD11c/CD18-komplexet är involverat i celladhesion, migration och signaltransduktion. CD11c binder till flera ligander, inklusive ICAM-1, -2 och -3, vilket gör att dendritcellerna kan kommunicera med andra celler i immunförsvaret. CD11c används också som en markör för att identifiera dendritceller i forskning och kliniska sammanhang.

"Immunologisk capping" är ett begrepp inom immunologin som refererar till en process där antikroppmolekyler binder till ytan på ett immuncell, vilket resulterar i att cellens förmåga att reagera på främmande ämnen minskar. Detta sker när antikroppen binder till Fc-receptorer på cellens yta och rekryterar inhibitoriska proteiner, vilket leder till att cellen blir nedtonad eller "cappad". Denna process är en del av det regulatoriska systemet som hjälper till att kontrollera och begränsa immunresponsen för att förhindra överreaktioner.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

Immunoglobulin idiotypes refer to the unique antigenic determinants found on the variable regions of immunoglobulin (antibody) molecules. The variable region of an antibody is responsible for recognizing and binding to specific antigens, and it is composed of several hypervariable regions that form a highly specific antigen-binding site.

Idiotypes are unique to each antibody and can be used to identify and distinguish different antibodies from one another. They are also subject to genetic recombination and mutation, which allows the immune system to generate a diverse repertoire of antibodies with different specificities.

Immunoglobulin idiotyping is a technique used to identify and characterize the idiotypes present on an antibody. This can be useful in various applications, such as identifying the specificity of an antibody, monitoring the immune response to a vaccine or infection, or diagnosing certain types of B-cell malignancies.

Immunoglobulin idiotype classifications include:

1. Idiotype: The unique antigenic determinant present on the variable region of an immunoglobulin molecule.
2. Idiotypic determinant: A specific epitope or antigenic site located within the idiotype.
3. Idiotype network: A complex network of interacting idiotypes and anti-idiotypes that play a role in regulating the immune response.
4. Anti-idiotype antibody: An antibody that recognizes and binds to an idiotype, often used as a probe for identifying specific idiotypes.
5. Private idiotype: An idiotype unique to an individual or clone of B cells.
6. Public idiotype: An idiotype shared by multiple individuals or clones of B cells in response to a common antigenic stimulus.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

Multiple sklerosis (MS) är en autoimmun sjukdom som påverkar centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Sjukdomen orsakas av att kroppens immunförsvar angriper och skadar myelin, den täckning som skyddar nerverna. När myelin skadas bildas ärr (skleroser) på nerverna, vilket förhindrar att nervimpulser kan överföras effektivt. Detta leder till en rad symtom som kan variera i allvarlighet och inkludera bland annat synproblem, muskelsvaghet, känselbortfall, balans- och koordinationssvårigheter, samt problem med tala och minne. MS är en kronisk sjukdom som ofta varierar över tid i sin aktivitet och kan leda till progressiv funktionsnedsättning.

Enkel nucleotid polymorfism (SNP, Single Nucleotide Polymorphism) är den vanligaste formen av genetisk variation hos människor. Det handlar om en permanent ändring av en enda nucleotid (en building block av DNA:t) i vår arvsmassa. Denna ändring kan leda till en förändring av ett aminosyra i ett protein eller att det bildas en ny splicingssida, vilket kan påverka proteinet och dess funktion. SNP:er kan användas som markörer för att spåra genetiska drag och är viktiga i forskningen kring ärftliga sjukdomar och individens svar på läkemedel.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.

'Antigen-antibody complex' är en medicinsk term som refererar till den bindning som sker när ett antigen (ett främmande protein eller substans som kan utlösa en immunreaktion) binder till en antikropp (en proteinkomponent i serum som produceras av B-celler för att bekämpa främmande ämnen). När ett antigen och en antikropp binder tillsammans bildar de en komplex, vilket kan leda till olika immunologiska respons. Denna respons kan vara antingen lokal eller systemisk och kan orsaka symtom som inflammation och skada på vävnader. I vissa fall kan antigen-antikroppskomplexen ansamlas i kroppen och leda till autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk lupus erythematosus (SLE) eller rheumatoid artrit.

'Mycoplasma arthritidis' är ett bakteriespecies som tillhör släktet Mycoplasma och kan orsaka respiratoriska infektioner samt ledinflammation (arthritis) hos djur, främst möss. Det finns dock inga dokumenterade fall av att detta bakteriespecies har orsakat sjukdom hos människor. Mycoplasma arthritidis saknar cellvägg och är därför resistent mot betamycin och andra antibiotika som vanligtvis används för att behandla infektioner orsakade av grampositiva eller gramnegativa bakterier. Istället kan tetracykliner, fluroquinoloner eller macrolider vara effektiva vid behandling av infektioner orsakade av Mycoplasma arthritidis.

'Blodstamceller' (på engelsk: 'Hematopoietic stem cells') er stamceller, der findes i knoglevæv og blodet. De kan differentieres til forskellige typer blodceller, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Blodstamceller spiller en vigtig rolle i produktionen af nye, sunde blodceller, når de gamles blodceller ødelægges eller bortskaffes. Disse stamceller kan også anvendes til behandling af visse sygdomme, herunder kræft og immunologiske lidelser, ved hjælp af en procedure kaldet 'stamcelletransplantation'.

Molekylær evolution refererer til studiet af de molekylære mekanismer og processer som driver ændringer i DNA-sequencer over tid, hvilket resulterer i den biologiske evolution. Dette inkluderer studiet af mutationer, genetisk drift, genflow og naturlig selektion på molekylær niveau. Molekylær evolution anvender ofte sekvensdata fra DNA, RNA eller protein for at konstruere filogenetiske træer, der viser de evolutionære forhold mellem organismer.

Psoriasis är en kronisk inflammatorisk hudsjukdom som orsakas av en överdriven immunrespons. Det kännetecknas av rödvioletta, upphöjda utslag (plack) som täcks av silvervit skorv. De vanligaste områdena för psoriasis är armbågar, knän, ländrygg och skalen. Psoriasis kan också drabba naglar, gemene, leder och sällsynt andra inre organ. Sjukdomen varierar från mild till allvarlig och kan påverka livskvaliteten negativt. Den orsakas av en kombination av genetiska och miljöfaktorer, såsom infektioner och stress. Psoriasis är inte smittsam och det finns inget botemedel, men behandlingar finns tillgängliga för att lindra symtomen och underhålla remission.

'Mördarceller' (även kända som "lymfocyter av typen naturligt occelerad cell" eller NK-celler) är en typ av vita blodkroppar som hör till vår immunförsvara. De har förmågan att döda virusinfekterade eller cancerceller direkt, utan någon specifik antigenstimulering.

'Lymfokinaktiverade' är ett tillstånd där lymfocyterna, inklusive mördarcellerna, inte är reagerande på lymfokiner (proteiner som reglerar immunresponsen). Detta kan leda till en nedsatt immunfunktion och ökad sårbarhet för infektioner.

Då 'mördarceller, lymfokinaktiverade' refererar till ett tillstånd där mördarcellerna inte är reagerande på lymfokiner, kan det vara svårt att hitta en medicinsk definition eftersom detta tillstånd i sig självt inte har någon speciell medicinsk betydelse. Men om någon talar om 'mördarceller som är lymfokinaktiverade', kan det vara ett sätt att beskriva en situation där mördarcellerna inte fungerar korrekt på grund av brist på stimulering från lymfokiner.

Lysosome-associated membrane proteins (LAMPs) are a group of glycoproteins that are heavily glycosylated and localized to the lysosomal membrane. They play important roles in maintaining the integrity and stability of the lysosomal membrane, as well as participating in various cellular processes such as autophagy, lysosome biogenesis, and intracellular signaling.

LAMPs are characterized by their high molecular weight and resistance to proteolytic degradation due to their extensive glycosylation. The two major LAMPs, LAMP-1 and LAMP-2, share a similar structure with a large luminal domain, a transmembrane region, and a short cytoplasmic tail.

The luminal domain of LAMPs contains several conserved motifs that are involved in protein-protein interactions and membrane fusion events. The cytoplasmic tail of LAMPs interacts with various proteins involved in intracellular trafficking, autophagy, and signal transduction.

Mutations in the genes encoding LAMPs have been associated with several human diseases, including Danon disease and certain forms of neuronal ceroid lipofuscinosis (NCL), highlighting their importance in maintaining cellular homeostasis.

Human adenovirus is a type of virus that commonly causes respiratory infections such as bronchitis, pneumonia, and sore throat. It can also cause conjunctivitis (pink eye), cystitis (bladder infection), and gastroenteritis (stomach flu). There are more than 50 different types of human adenoviruses, which can affect people of all ages but are most commonly found in children and young adults. The virus is spread through close personal contact, respiratory droplets, or contaminated surfaces. It can also be spread through fecal-oral transmission. Infections with human adenovirus are usually mild and self-limiting, but severe cases can occur, particularly in people with weakened immune systems.

Herpesvirus 4, human (HHV-4), också känt som Epstein-Barr virus (EBV), är ett DNA- virus som tillhör herpesviridae familjen. Det orsakar ofta infektionssjukdomen infektös mononukleos och är starkt förknippat med flera former av cancer, särskilt Burkitt lymfom, Hodgkins lymfom och nasofaryngeal carcinom.

HHV-4 sprids vanligtvis genom direkt kontakt med infektiösa kroppsfluider, såsom speichel, blod och genitalsekret. Efter initiala symtomen av infektionssjukdomen förblir viruset i värden livet ut och kan orsaka återkommande infektioner eller reaktiveras under perioder av stress, immunosuppression eller annan sjukdom.

Förutom att orsaka infektionssjukdomar och cancer har HHV-4 också visats vara associerat med flera autoimmuna sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).

NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily D (KLRD) är en grupp av receptorer som uttrycks på naturliga mördarceller (NK-celler). Dessa receptorer liknar lectiner i sin struktur och funktion, och de binder till specifika sockermolekyler på cellytan hos andra celler.

KLRD-receptorerna delas in i två huvudgrupper: KLRD1 (även känd som CD94) och KLRD2 (även känd som NKG2). Varje grupp kan bilda heterodimerer med andra receptorer, vilket ger upphov till olika funktionella komplex.

KLRD1-komplexet binder till HLA-E-molekyler på cellytan och reglerar NK-cellernas aktivitet genom att modulera signaler från andra receptorer. KLRD2-komplexet kan binda till olika ligander, inklusive HLA-E, ULBP1, ULBP2 och ULBP3, vilket leder till aktivering av NK-cellen eller apoptos (programmerad celldöd) hos målcellen.

I medicinsk kontext kan abnormaliteter i KLRD-receptorernas funktion vara associerade med olika sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och cancer.

Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.

Transplantat-mot-tumöreffekt (TME) är ett fenomen som kan inträffa efter en allogen transplantation, det vill säga när en individ får en transplantation av organ eller celler från en annan individ av samma art men med en genetiskt skiljaktig bakgrund. TME innebär att den immunologiska responsen som utvecklas mot det transplanterade organet också kan attackera och eliminera tumörceller i mottagaren, även om denne har en separat onkologisk sjukdom.

Detta fenomen förklaras delvis av att det allogeniska transplantatet bär främmande antigen som aktiverar mottagarens immunsystem, inklusive cytotoxiska T-celler och naturliga mördare celler. När dessa immunceller cirkulerar i kroppen kan de också känna igen och attackera tumörceller som delar liknande antigener eller molekyler på sin yta. Detta resulterar i en reduktion eller till och med en fullständig eliminering av tumören hos mottagaren.

Det är värt att notera att TME kan ha både fördelar och nackdelar. Medan det kan vara effektivt i bekämpandet av tumörer, kan det också leda till komplikationer som transplantat mot graftsjukdom (TMG) eller immunologiskt relaterade biverkningar. Därför måste läkare väga fördelarna och riskerna sakligt när de beslutar om att genomföra en allogen transplantation hos en patient med onkologisk sjukdom.

Lymfocytær meningitis er en type meningitis, som karakteriseres ved at være inficeret i hjerne- og rygmarvsvinduesvævet (meninges) med primært lymfocytter. Meningitis betegner en entzündlig proces i de membraner, der omslutter hjernen og rygmarven.

Lymfocytær meningitis skyldes oftest infektioner med virus, såsom enterovirus, herpes simplex virus eller HIV. I sjældnere tilfælde kan bakterier også være årsagen, herunder Borrelia burgdorferi (Lyme-borreliose) eller Mycobacterium tuberculosis (tuberkuløs meningitis).

Symptomer på lymfocytær meningitis kan omfatte hovedpine, feber, stivhed i nakken, overfølsomhed overfor lys og forstyrrelser i bevidstheden. Behandling afhænger af årsagen til infektionen, men virusinfektioner behandles typisk med symptomlindring, mens bakterielle infektioner kan kræve antibiotikabehandling.

Interferonreceptorer är en typ av receptorceller som binder specifika signalproteiner (ligander) som kallas interferoner. Interferoner är cytokiner som produceras och utsöndras av celler i kroppen som ett svar på infektion eller cellskada. När interferonet binder till sin respektive receptor aktiveras en signaltransduktion som leder till att cellen får en förändrad genuttrycksmönster, vilket kan hämma virusreplikation och påskynda celldöd av infekterade celler.

Det finns två huvudsakliga familjer av interferonreceptorer: typ I och typ II. Typ I-interferonreceptorerna består av en heterodimer av IFNAR1 och IFNAR2 underenheter, medan typ II-interferonreceptorerna består av en homodimer av IFNGR1 underenheter.

Typ I-interferoner (IFN-α/β) binder till typ I-interferonreceptorer och aktiverar JAK-STAT-signaltransduktionsvägen, vilket leder till att cellen producerar antivirala proteiner och andra cytokiner som hjälper till att koordinera immunresponsen. Typ II-interferon (IFN-γ) binder till typ II-interferonreceptorer och aktiverar också JAK-STAT-signaltransduktionsvägen, men denna typ av interferon är mer involverad i moduleringen av immunresponsen än i direkta antivirala effekter.

Nitrobenzen är en organisk förening med formeln C6H5NO2. Det består av en bensenring som är substituerad med en nitrogrupp (-NO2). Nitrobenzen är en gul till brunaktig vätska vid rumstemperatur och har en karakteristisk, bitter smak och lukt.

Nitrobenzen används främst som en råvara för att producera andra kemikalier, såsom anilin, azofärger och andra kemiska föreningar. Det kan också användas som ett lösningsmedel eller som en källa till kväveoxider i speciella typer av explosiva ämnen.

Det är viktigt att notera att nitrobenzen är skadligt för levande vävnader och kan orsaka allvarliga hälsoproblem om man utsätts för det under längre tid eller i höga koncentrationer. Det kan orsaka irritation i ögon, hud och luftvägar, och långvarig exponering kan leda till skador på levern och njurarna.

"Cell division" refers to the process by which a single eukaryotic cell divides into two daughter cells, each with its own nucleus and cytoplasm. This is a fundamental process that allows organisms to grow, maintain their tissues, and repair damaged ones. There are two main types of cell division: mitosis and meiosis.

During mitosis, the genetic material in the form of chromosomes is replicated and then equally divided between the two daughter cells. This type of cell division occurs in somatic cells (cells other than sex cells) and results in two identical daughter cells.

Meiosis, on the other hand, is a type of cell division that occurs only in sex cells (gametes). It involves two rounds of division, resulting in four haploid daughter cells, each with half the number of chromosomes as the original diploid cell. This process ensures genetic diversity by shuffling and randomly assorting the genetic material from both parents during fertilization.

In summary, 'cellavdelning' refers to the biological process by which a single cell divides into two or more daughter cells, either through mitosis or meiosis.

"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:

1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.

Konjac glycan eller Konjakglukan är ett polysackarid som utvinns från rotstockarna av den asiatiska växten Amorphophallus konjac. Konkanavalin A (ConA) är ett protein som isoleras från bönor av släktet Canavalia, till exempel svartböna eller jackböna. ConA har förmåga att binda till specifika sockerstrukturer på ytan av celler och kan användas inom forskning för att undersöka cellytor och deras interaktioner.

I medicinsk kontext har ConA använts som ett laboratoriemedel vid diagnostisering av olika sjukdomar, eftersom det kan binda till specifika sockerstrukturer på ytan av infektiösa mikroorganismer eller virus. Detta kan hjälpa till att identifiera och karaktärisera patogener i patientprover.

Emellertid bör nämnas att användningen av ConA inom klinisk medicin är begränsad, eftersom det inte används som en direkt behandlingsmetod för någon specifik sjukdom. Det är istället ett forskningsverktyg och diagnostiskt redskap som kan hjälpa till att förstå och undersöka olika medicinska tillstånd på cell- och molekylär nivå.

Theileriasis är en infektionssjukdom som orsätts av protozoer i släktet Theileria. Det är en tick-borne sjukdom som främst drabbar djur, särskilt nötkreatur, men kan även påträffas hos människor, framförallt i subsahariska Afrika. Infektionen överförs vanligtvis genom bett av infekterade fästingar.

Vid människans Theileriasis orsakas sjukdomen ofta av Theileria annulata eller Theileria parva, och kan ge upphov till en akut febersjukdom med symtom som huvudvärk, muskelvärk, trötthet, svullnad av lymfkörtlar och i vissa fall även allvarliga komplikationer såsom anemi, leversvikt och njursvikt. Behandlingen för Theileriasis hos människor är ofta baserad på kemoterapi med antibiotika som bensamidinhydroklorid eller paromomycin.

Det är värt att notera att sjukdomen är ovanlig hos människor och att de flesta infektioner tenderar att vara asymptomatiska. Dock kan Theileriasis vara en allvarlig sjukdom för nötkreatur, med potential att orsaka stora ekonomiska skador inom boskapsindustrin.

HLA-DR5 är ett samlingsnamn för två HLA-DR-serotyper, DR11 och DR13. Dessa serotyper delar en gemensam epitop som kännetecknas av en specifik aminosyrasekvens på deras proteinstruktur. HLA (Human Leukocyte Antigen) är ett system av gener och de proteiner de kodar för, vilka spelar en central roll i den individuella immunförsvaret hos människor.

DR-antigenen tillhör den gruppen HLA klass II-molekyler som främst presenterar peptider från externt bunden antigen till CD4+ T-hjälparceller. Dessa molekyler är viktiga för att initiera och reglera immunresponser mot infektioner, tumörer och transplanterade vävnader.

Det är värt att notera att HLA-DR5-antigenet inte direkt korrelerar med en specifik funktion eller sjukdom, men vissa associationer har rapporterats mellan vissa HLA-DR5-subtyper och olika autoimmuna sjukdomar, såsom multipel skleros och reumatoid artrit. Dessa associationer är dock inte alltid enkla att tolka och kan bero på flera faktorer, inklusive den specifika genetiska konstellationen hos den drabbade individen och det miljöfaktorn som orsakar sjukdomen.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

Hemocyanin är ett kopparhaltigt protein som fungerar som syretransporterande molekyl hos vissa leddjur, till exempel bläckfiskar och räkor. Det återfinns i hemolymfen (motsvarigheten till blod hos ryggradslösa djur) och har en blå färg när det är oxiderat (har bundit syre). Hemocyanin transporterar syre genom att kopparatomerna i proteinet reversibelt binder syre. Detta skiljer sig från den mer vanliga syretransporterna hos ryggradsdjur, som är järnhaltiga och återfinns i hemoglobinmolekyler.

Den Golgi-apparaten är ett organell i eukaryota celler som är involverad i modifiering, sorting och transport av proteiner och lipider. Det består av staplade, flercelliga säckar, cisternor, som är arrangerade i parallella rader och omges av ett membransystem. Proteiner och lipider transporteras in i Golgi-apparaten i en vesikel från det endoplasmatiska nätverket (ER), där de modifieras genom en serie av processer, inklusive glykosylering, sulfatisering och fosforylering. Efter att ha blivit modifierade transporteras proteiner och lipider sedan ut från Golgi-apparaten i vesiklar till olika delar av cellen eller förpackas in i sekretoriska granuler som kommer att släppas ut från cellen.

In molecular biology, hybridization refers to the process of combining DNA or RNA strands from different sources to form a hybrid molecule. This is typically achieved by denaturing the double-stranded nucleic acids (DNA or RNA) to separate them into single strands, followed by controlled re-annealing under conditions that allow complementary sequences to base pair with each other.

There are different types of hybridization techniques used in molecular biology, including:

1. Southern blotting: This technique involves the transfer of DNA fragments from an agarose gel to a nitrocellulose or nylon membrane and their subsequent hybridization with a labeled probe to detect specific sequences.
2. Northern blotting: Similar to Southern blotting, but used for the detection of RNA molecules.
3. Western blotting: This technique involves the transfer of proteins from an SDS-PAGE gel to a nitrocellulose or nylon membrane and their subsequent hybridization with a labeled antibody to detect specific proteins.
4. In situ hybridization: This technique involves the hybridization of labeled probes to nucleic acids in cells or tissues, allowing for the visualization of specific sequences in their native context.
5. Polymerase chain reaction (PCR): Hybridization is also used in PCR to selectively amplify specific DNA sequences using primers that bind to complementary regions on the template DNA.

Hybridization plays a crucial role in various applications, such as gene expression analysis, genotyping, molecular diagnostics, and forensic science.

Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

Ett immunbristsyndrom är ett tillstånd där det finns en påtaglig nedsättning eller störning av den immunologiska funktionen i kroppen. Det kan orsakas av en rad olika sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer som påverkar immunsystemet negativt. Immunbristsyndrom kan leda till en ökad susceptibilitet för infektioner, autoimmuna sjukdomar och onkologiska tillstånd.

Det finns också specifika typer av immunbristsyndrom, såsom primära immunbristsyndrom (PID), som är medfött eller uppstår tidigt i livet, och sekundära immunbristsyndrom, som orsakas av en annan underliggande sjukdom eller behandling. Exempel på underliggande sjukdomar som kan leda till sekundärt immunbristsyndrom innefattar HIV/AIDS, cancer, diabetes och vissa autoimmuna sjukdomar. Läkemedel som kan orsaka immunbristsyndrom innefattar kemoterapi, immunosuppressiva läkemedel och höga doser av steroider.

"Genkonversion" (engelska: "Gene Conversion") är ett begrepp inom genetiken som refererar till en process där information från en gen kopieras över till en annan gen på samma kromosom. Detta sker genom en typ av rekombination som kan ske under meiosen, den celldelning som leder till bildandet av könsceller. Genkonversion kan leda till att genen som informationen kopierats över till får samma sekvens som den ursprungliga genen, och det kan därmed påverka arvsanlaget för vissa egenskaper.

Interferon typ I är en grupp interferoner som produceras och utsöndras av kroppen i respons på infektion, speciellt virusinfektion. De två huvudsakliga typerna av Interferon typ I är interferon alfa (IFN-α) och interferon beta (IFN-β). När en cell blir infekterad av ett virus börjar den producera och utsöndra Interferon typ I, som sedan kan binda till receptorer på närliggande celler. Detta leder till att dessa celler aktiveras för att motstå viruset, bland annat genom att öka sin produktion av enzymer som bryter ner virus-RNA och -DNA samt genom att öka sin förmåga att presentera virusproteiner för immunsystemet. Interferon typ I spelar därför en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner och cancer.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Nukleoproteiner är komplexa molekyler som består av ett protein som är kovalent bundet till nukleinsyra, det vill säga DNA eller RNA. Proteinet fungerar ofta som en strukturell komponent och hjälper till att packa och organisera nukleinsyran på ett sätt som skyddar den från skada och underlättar transporten av den inom cellen. Nukleoproteiner spelar också en viktig roll i cellens replikations- och transkriptionsprocesser, samt i virus' livscykel. Exempel på nukleoproteiner är histonerna, som hjälper till att organisera eukaryota cellers DNA, och kapsidproteinerna hos många olika slags virus.

IE-proteiner, eller "Immediate-Early"-proteiner, är en typ av proteiner som syntetiseras tidigt under en virusinfektion. De aktiveras direkt eller nästan direkt efter att viruset har infekterat värden och beforefter följer de två andra faser av genuttryck, tidiga (early) och sent (late) proteiner. IE-proteinerna spelar ofta en viktig roll i regleringen av virusets eget genuttryck samt i modifieringen av värdcellens miljö för att främja virusreplikationen.

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

Vaccination, även känt som immunisering, är en förebyggande metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för ett antigen som liknar den patogen som orsakar sjukdomen. Detta stimulerar immunsystemet att producera en immunrespons, vilket innebär att kroppen lär sig att känna igen och bekämpa den specifika patogenen om individen exponeras för den i framtiden.

Det finns olika typer av vacciner, men de flesta innehåller ett dödad eller avsvagt patogen, en del av ett patogen eller ett genetiskt material som kodar för ett protein från patogenen. När vaccinet ges till en individ, triggas immunsystemet att producera specifika antikroppar och aktivera T-celler som är specialiserade på att bekämpa den specifika patogenen. Dessa immunitetsmekanismer förblir i kroppen även efter att vaccinet har avtagit, vilket ger en långvarig skydd mot sjukdomen.

Vaccination är en effektiv metod för att kontrollera och eliminera infektionssjukdomar på populationnivå, och det rekommenderas starkt av världshälsoorganisationen (WHO) och andra hälsovårdsmyndigheter att alla individer ska vaccineras enligt de nationella immunisationsschemana som finns i respektive land.

Muskelinflammation, också känd som myositis, är en medicinsk term som betecknar inflammation eller iritation i en eller flera musklers vävnader. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, trauma och vissa mediciner.

Vid muskelinflammation upplever personen ofta symtom som smärta, stelhet, svullnad och rodnad i den drabbade muskeln. Andra symtom kan inkludera trötthet, feber och minskad rörlighet. För att diagnostisera muskelinflammation kan läkare använda sig av olika metoder, såsom blodprover, magnetresonanstomografi (MRT) och muskelbiopsi.

Behandlingen av muskelinflammation beror på orsaken till tillståndet. I allmänhet kan antiinflammatoriska läkemedel, som icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID) eller kortikosteroider, användas för att lindra smärta och inflammation. Om muskelinflammation orsakas av en infektion behandlas ofta själva infektionen med antibiotika eller antivirala läkemedel. I vissa fall kan fysisk terapi och vila också vara användbar för att lindra symtom och främja återhämtning.

I medicinsk kontext, betyder "multigen familj" en familj där flera personer över två generationer har diagnostiserats med samma ärftlig sjukdom. Detta kan inkludera till exempel en mor och hennes barn, deras far/morfar och eventuellt även syskon eller kusiner till barnen.

Multigen familjer är viktiga att identifiera eftersom det kan indikera ett större risk för släktingar att utveckla samma sjukdom. Genetisk rådgivning och screening kan då erbjudas för att tidigt upptäcka och möjligen behandla sjukdomen innan allvarliga symptom uppstår.

Tymektomi är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedure där delar av mittöronbenet, även kallat tyttan, tas bort. Detta görs vanligtvis för att lindra symptomsammansättningar orsakade av Ohrs tumörer eller andra tillstånd som påverkar strukturen och funktionen hos mittöronbenet. Tymektomin kan även ingå i en större operation, såsom translabyrintotomi, för att ge bättre tillgång till innerörat.

"Genprodukter" refererer til de molekyler som produceres av gener etter at de er transskriberet og translert i cellen. Disse omfatter vanligvis proteiner, men inkluderer også andre typer RNA-molekyler som transfer-RNA (tRNA) og ribosomalt RNA (rRNA). Proteinogene genprodukter koder gener for specifikke sekvenser av aminosyrer som blir sammenflettet til et komplett protein. Disse proteiner har mange forskjellige funksjoner i cellen, og de kan være involvert i reguleringen av celleprosesser, strukturelle funksjoner, katalyse av biokjemiske reaksjoner, og interaksi med andre molekyler. Andre typer genprodukter som RNA-molekyler har også viktige funksjoner i celleprosesser, for eksempel er tRNA-molekyler involvert i overføringen av aminosyrer til ribosomer under proteinsyntesen, mens rRNA-molekyler er en del av ribosomene og hjelper med å syntetisere proteiner.

'Virushöljet' är ett yttre proteinlager som omger vissa typer av virus. Detta skapas när viruset sammansätter sig med värden såsom bakterier eller celler, och kan bestå av ett eller flera olika proteiner. 'Virushöljets proteiner' refererar till de proteinmolekyler som utgör detta skal. Dessa proteiner kan spela en roll i virusets infektionsförmåga genom att hjälpa till att binda till värden eller att underlätta penetrationen av cellmembranet. De kan också vara mål för antivirala behandlingar, eftersom de ofta är nödvändiga för virusets överlevnad och reproduktion.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

Nukleinsyrahybridisering (eller genetisk hybridisering) är en biokemisk process där två enskilda ensträngade nukleotidsekvenser, ofta en komplementär DNA- (cDNA) och RNA-sekvens, kombineras till en dubbelsträngad hybrid. Denna process bygger på basparning mellan kompletterande nukleotider (AT och GC) i de två enskilda sekvenserna. Nukleinsyrahybridisering används ofta inom molekylärbiologi för att upptäcka, undersöka och bestämma särskilda DNA- eller RNA-sekvenser i ett genetiskt material. Det kan exempelvis användas för att fastställa om en viss gen finns på ett visst ställe i genomet eller för att upptäcka specifika RNA-transkript under olika cellulära tillstånd.

Mastcellssarkom är en sällsynt och aggressiv cancerform som utgår från mastceller, en typ av vita blodkroppar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar och inflammatoriska processer. Sjukdomen karaktäriseras av oregelbundet växande tumörer som kan uppstå var som helst i kroppen, men vanligtvis ses de i huden eller under huden.

Mastcellssarkom har tre olika stadier (lokalt, regionalt och avancerat) och fyra histopatologiska grader (blandad, höggradig, intermediär och låggradig), beroende på utsträckningen och aggressiviteten hos tumören. Symptomen kan variera beroende på var tumören finns, men de vanligaste symptomen inkluderar rodnad, svullnad, smärta eller känslighet i området där tumören är belägen. Andra symtom kan innefatta feber, viktminskning och trötthet.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en biopsi av den berörda vävnaden, följt av mikroskopisk och immunhistokemisk analys för att fastställa typen och graden av mastcellssarkomen. Behandlingen kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på stadiet och graden av sjukdomen. Prognosen för mastcellssarkom är generellt sämre än för andra sorters sarcomer, men den kan variera stort beroende på flera faktorer som typ, grad och utsträckning av tumören samt patientens allmänt tillstånd.

"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.

I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.

Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.

'Makrofagaktivering' refererer til den biokjemiske prosess hvor makrofager, en type av immunceller, blir aktivert for å stotte et effektivt immunsvar. Under denne prosessen differentierer og aktiverer makrofagene seg i respons på stimuli som bakterielle antigener eller andre trusselstoffer. Aktiverte makrofager kan føre til inflammasjon, fagocytos (opptaing av frækt materiale), og sekretisering av kjemisk signaler som bidrar til koordineringen av immunresponsene.

I denne prosessen omdanner makrofagen seg til en effektiv celle som kan hjelpe med å bekjempa infeksjoner og støtte oppbygging av ny vondtiss. Aktivering av makrofager inkluderer økt fagocytos, økt produksjon av kjemisk signaler som IL-1, IL-6, TNF-alfa og NO (stiksyre), samt økt uttrykk av MHC klasse II molekyler som er nødvendig for å presentere antigener til andre immunceller.

I tillegg kan aktiverte makrofager også spille en viktig rolle i reparasjon og remodellering av vondtiss ved å sekrettere væske, proteiner og andre molekyler som støtter celler og vaskularisering. Dette kan være særlig viktig etter en skade eller infeksjon for å fremme heling og å hindre overdreid inflammasjon.

Anti-idiotypiska antikroppar, även kända som anti-Id eller AIA, är en typ av antikroppar som binder till specifika regioner (idiotypen) på andra antikroppars variabla regioner. Dessa regioner är unika för varje antikropp och spefierar den specifika antigenstrukturen de binder till.

När en organism producerar en antikropp mot ett främmande antigen, kan en annan typ av B-cell klona sig själv och producera en anti-idiotypisk antikropp som binder till den ursprungliga antikroppens idiotyp. Anti-idiotypiska antikroppar kan därför anses vara "anti-antikroppar".

Anti-idiotypiska antikroppar har visat sig ha potential som terapeutiska verktyg inom medicinen, särskilt inom cancerbehandling och autoimmuna sjukdomar. De kan användas för att modulera immunsvaret genom att blockera eller stimulera vissa delar av det.

Stelkrampstoxin är ett neurotoxin som produceras av giftgadden hos den afrikanska spindeln *Phoneutria nigriventer*, även känd som "bananspindel". Toxinet är ett av de starkaste muskelrelaxerande agenter som finns och fungerar genom att binda till receptorerna för acetylkolin i nervcellerna, vilket orsakar fullständig muskelslappnad. Namnet "stelkrampstoxin" kommer från en av de vanligaste symptomen hos människor som blir bitna av spindeln – stelkramp eller förlamning av skelettmusklerna, vilket kan vara livshotande om inte behandlas omedelbart.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

'Pan troglodytes' är den vetenskapliga beteckningen för arten som kallas västlig schimpans. Det är en art i familjen hominider och nära släkt med människan (Homo sapiens). Västlig schimpans lever naturligt i regnskogar i Väst- och Centralafrika. De har en hög grad av fysisk likhet med människor, bland annat går de på två ben när de är i uppriktad ställning. Västlig schimpans är hotad på grund av habitatförlust och jakt.

Brefeldin A er ein protein kinase inhibitor som støter på den intracellulære transporten av proteiner i eit cellular system, særlig mellom endoplasmic reticulum og Golgi-apparatet. Det blir brukt i forskning for å undersøke mekanismane til proteintransport og -lagering i cellar. Brefeldin A er også kjent for å ha en antifungal effekt og blir brukt i medisinen som ein del av behandlinga av svampinfeksjonar.

Ett immunkonjugat är en substans som består av två delar: en immunologisk del och en verkningsdel. Den immunologiska delen är ett antikroppsmolekyl som kan binda specifikt till en viss typ av cell, proteins molekyl eller antigen. När denna binding har skett aktiveras den verkningsfyllda delen av konjugatet, vilket ofta är ett toxin, en radioaktiv isotop eller en fluorescerande markör. Denna mekanism används inom medicinen för att exempelvis kunna eliminera cancerceller eller visualisera specifika strukturer i kroppen.

'Ledinflammation', även känt som artrit, är ett tillstånd där det uppstår inflammation i en eller flera ledarbeten. Detta kan orsakas av en rad olika faktorer, såsom infektion, skada eller autoimmuna sjukdomar.

Typiska symtom på ledinflammation innefattar:

* Smärta i leden, som kan förvärras vid rörelse
* Ömhet och svullnad i leden

Andra symtom kan vara:

* Rödaktig hud runt den berörda leden
* Förhöjd kroppstemperatur eller feber
* Allmänt sjukligt tillstånd

Om du tror att du har en ledinflammation bör du söka vård av din läkare för en korrekt diagnos och behandling.

CD28 är ett kostimulerande molekylärt receptorprotein som uttrycks på T-celler och spelar en viktig roll i aktiveringen av dessa celler. CD28-antigenet refererar till det antigen som binder till CD28-receptorn och aktiverar därmed T-cellen. Det mest välkända liganden för CD28 är B7-1 (CD80) och B7-2 (CD86), som uttrycks på antigenpresenterande celler såsom dendritiska celler och aktiverade B-celler. När CD28-receptorn binder till sina ligander aktiveras flera intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ökad T-cellproliferation, cytokinproduktion och överlevnad. CD28-signaleringsvägen är därför en viktig mekanism för att stärka och underhålla immunresponsen.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Genetic models är matematiska eller konceptuella representationer av genetiska system, processer eller fenomen. De används för att simulera och förutsäga hur gener och arvsbetingade egenskaper fungerar och interagerar på molekylär, cellulär och organismnivå. Genetic models kan hjälpa forskare att förstå genetisk variation, arvsregler, evolution, sjukdomsgenetik och andra aspekter av genetiken.

Det finns olika typer av genetic models, beroende på vilka egenskaper de beskriver och hur de representerar informationen. Några exempel är:

1. Populationsgenetiska modeller: används för att studera genetisk variation och selektion i populationer. Dessa modeller kan vara statistiska, simuleringsbaserade eller matematiska.
2. Quantitativ genetiska modeller: används för att undersöka kontinuerliga fenotypiska drag som påverkas av flera gener och miljöfaktorer. Dessa modeller kan vara polynomiella, strukturella ekvationer eller multivariata.
3. Molekylära genetiska modeller: används för att studera interaktioner mellan DNA, RNA och protein i celler. Dessa modeller kan vara strukturella, funktionella eller systembiologiska.
4. Systemgenetiska modeller: använder sig av data från höghtrognhetsgenomik och andra tekniker för att bygga nätverk av gen-gen-interaktioner och -reguleringar i celler. Dessa modeller kan vara grafbaserade, matematiska eller simuleringsbaserade.

Genetic models är viktiga verktyg inom genetisk forskning, eftersom de möjliggör systematiskt studium av komplexa genetiska system och hjälper till att generera hypoteser som kan testas experimentellt.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

Influensa A-virus är ett subtyp av influensavirus som orsakar sjukdomen influensa (vanligen kallad för grip). Detta virus innehar en yttre membranskapsid, hemagglutinin (H) och neuraminidase (N), vilka kan variera i sina antigena egenskaper. Det finns 18 olika H-subtyper och 11 N-subtyper hos influensavirus A, vilket ger upphov till en stor mängd kombinationer som kan orsaka sjukdom hos både djur och människor.

Influensa A-virus är ansvarigt för de allvarligaste utbrotten av influensa, inklusive pandemier, eftersom det lättare än andra typer av influensavirus kan smitta över mellan olika arter och mutera snabbt. Detta gör att det kan uppstå nya stammar som människor inte har immunitet mot, vilket kan leda till stora epidemier eller pandemier.

Exempel på kända subtyper av Influensa A-virus är H1N1 (som orsakade den spanska sjukan 1918 och senare pandemier), H2N2 (som orsakade asiatiska influenzapandemin 1957) och H3N2 (som orsakade Hong Kong-influenza 1968).

Chimerism är ett medicinskt tillstånd där en individ har celler, gener eller vävnader med genetiskt distinkta egenskaper. Det kan uppstå när två befruktade ägg eller embryon smälter samman under tidig utveckling, vilket resulterar i en individ som har celler från båda ursprungliga individer. Chimerism kan också uppstå genom transplantation av celler eller vävnader från en annan person, där mottagaren sedan utvecklar en population av celler med genetiskt distinkta egenskaper jämfört med deras egna celler.

Chimerism kan vara asymptomatisk och upptäckas slumpmässigt genom genetiska tester, eller det kan orsaka symtom beroende på vilka organ eller system som är påverkade. I vissa fall kan chimerism leda till autoimmuna sjukdomar, transplantat mot immunreaktioner eller andra komplikationer. Behandlingen av chimerism beror på underliggande orsaken och symtomen, men kan inkludera mediciner som supressar immunsystemet eller celltransplantation.

Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.

Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.

Thy-1-antigen, også kjent som CD90, er ein membranprotein som forekommer hovedsakelig på overflaten til visse typer av hvite blodceller, som f.eks. T-lymfositer og neuroner. Det er en glykoprotein med en molekylvekt de som veier rundt 25-37 kDa. Thy-1-antigenet spiller en viktig rolle i cellegrovnereglering, adherens og migrasjon. Det kan også være involvert i signaloverføring mellom celler.

"Specifically pathogen-free (SPF) organisms" är en term som används inom forskning och djurhållning för att beskriva djur eller andra levande organismer som har uppfödts, hållits och undersökts under kontrollerade förhållanden med syfte att undvika exponering för vissa patogener (smittämnen som orsakar sjukdom).

SPF-organismer används ofta inom forskning för att minska variabiliteten i experimentella resultat, eftersom avsaknaden av specifika patogener kan reducera påverkan av infektioner på djurens beteende, fysiologi och immunförsvar. Detta är särskilt viktigt inom områden som immunologi, toxicologi och farmakologi, där kontrollen över variabler är av högsta vikt för att kunna dra slutsatser om forskningsresultaten.

Det är värt att notera att det finns olika nivåer och standarder för SPF-organismer beroende på art, patogener och användningsområde. Dessutom kan det vara möjligt att en SPF-organism fortfarande bär på andra, icke-relaterade patogener eller infektioner, så det är alltid viktigt att ta hänsyn till specifika krav och riktlinjer när man arbetar med dessa organismer.

Steroid-21-monooxygenas, också känt som cytochrome P450 21A2 eller CYP21A2, är ett enzym som finns i kroppen och spelar en viktig roll i steroidhormoners syntes. Det hjälper till att konvertera progesteron till 11-deoxycortisol i den senare delen av adrenalsystemets hormonproduktion.

Detta enzym är beläget i binjuremärgen och är ansvarigt för att introducera ett syreatom i position 21 av steroidmolekylen, vilket är en nödvändig steg i syntesen av mineralokortikoider som aldosteron och glukokortikoider som cortisol.

Mutationer i CYP21A2-genen kan leda till olika autoimmuna sjukdomar, såsom kongenital adrenogenital syndrome (CAH), som kännetecknas av en brist på produktion av kortisol och/eller aldosteron.

DNA-vaccine, på svenska DNA-vaccin, är en typ av vaccin där genetisk information kodad i DNA används för att stimulera immunförsvaret hos en individ. DNA-vaccinet innehåller ett stycke DNA som har blivit konstruerat för att koda en specifik protein från en patogen, till exempel ett virus eller en bakterie. När DNA-vaccinet introduceras i kroppen, tas det upp av celler och översätts till proteiner med hjälp av värdcellens egna maskineri. Dessa protein kan sedan presenteras för immunsystemet, vilket inducerar en immunrespons som ger skydd mot den specifika patogenen.

DNA-vacciner har visat sig vara säkra och effektiva i djurstudier, men det har varit svårt att uppnå tillräckligt höga koncentrationer av proteinet för att inducerar en stark immunrespons hos människor. Därför forskas det intensivt på metoder för att förbättra effektiviteten hos DNA-vacciner, till exempel med hjälp av elektroporation eller nanopartiklar som kan underlätta upptaget och översättningen av DNA i celler.

Det immunsystemet är ett komplext nätverk av celler, vävnader och molekyler som arbetar tillsammans för att försvara kroppen mot främmande ämnen, såsom virus, bakterier, svampar och parasiter. Det gör detta genom att känna igen och svara på sådana hot med olika former av immunrespons.

Det finns två huvudsakliga delar av det immunsystemet: det adaptiva eller specifika immunsvaret och det omedelbara eller icke-specifika immunsvaret. Det omedelbara immunsvaret är den första linjen av försvar och innefattar fysiska barriärer som huden och slemhinnor, kemiska signaler som komplementsystemet och cellulära responsen från vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och naturligt mördande celler.

Det adaptiva immunsvaret är en mer specifik och minnesbaserad respons som utvecklas över tid efter att kroppen har exponerats för ett antigen för första gången. Detta innefattar två typer av immunceller: T-lymfocyter (eller T-celler) och B-lymfocyter (eller B-celler). När dessa celler aktiveras producerar de specifika proteiner, såsom antikroppar från B-celler och cytokiner från T-celler, som hjälper till att eliminera den främmande invaderaren.

Ett viktigt koncept inom det immunsystemet är själv/främmande-diskrimineringen, vilket innebär att det immunsystemet kan skilja på egna (själv) och främmande (icke-själv) molekyler. Detta är viktigt för att undvika autoimmuna sjukdomar där det immunsystemet attackerar kroppens egna vävnader och organ.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Kontaktdermatit är en hudreaktion orsakad av direkt kontakt med ett ämne eller substans som utlöser en inflammatorisk respons. Det kan vara ett irritativt dermatit, där huden blir röd, torr och skrynklig efter kontakten med ett irriterande ämne, eller ett allergiskt dermatit, där det finns en immunologisk reaktion på ett allergen. Symptomen kan inkludera klåda, rodnad, svullnad, små blåsor och ömmhet. Kontaktdermatit är vanligt bland personer som jobbar med kemikalier eller andra irritanta substanser.

Granulocyte-macrophage colony-stimulating factor (GM-CSF) är ett tillväxtfaktorprotein som verkar på hematopoetiska stamceller och stimulerar deras differentiering och proliferation, särskilt till granulocyter och macrofager. Det produceras naturligt i kroppen av flera olika celltyper, inklusive T-celler, fibroblaster och endotelceller.

I medicinsk kontext används rekombinant GM-CSF som läkemedel för att behandla neutropeniska tillstånd, såsom efter kemoterapi eller strålbehandling vid cancer. Det kan också användas för att stödja stamcellstransplantationer och behandla vissa former av svårartad lunginflammation.

Medicinsk definition: Mutagen, targeted

A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.

A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.

Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.

In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.

KIR2DL3 är en typ av receptor som tillhör killer cell immunoglobulin-lika receptorfamiljen (KIR) och uttrycks på naturliga mördareceller (NK-celler). Denna specifika receptor är en inhibitorisk receptor, vilket innebär att den binder till MHC klass I-molekyler på cellytan och ger ett inhibitoriskt signal som håller NK-cellen i schack från att attackera och döda målcellen. KIR2DL3 har en särskild affinitet för HLA-C molekylerna med en specifik serin/alanin polymorfism på position 80 (HLA-C1). Dessutom kan varianter i KIR2DL3-genen vara kopplade till olika sjukdomar, såsom reumatoid artrit och multipel skleros.

I medicinska sammanhang, kopplingsojämnvikt (engelska: "coupling imbalance") är ett tillstånd där förhållandet mellan olika komponenter eller system i en apparat eller maskin inte är balanserat eller jämnt. Detta kan orsaka onödig vibration, slitage och skada på komponenterna, samt leda till otillräcklig prestanda eller utfall av helheten.

I speciella fall, särskilt inom områden som ultraljudsdignostis och medicinsk bildbehandling, kan kopplingsojämnvikt vara ett tillstånd där det finns en ojämlikhet i förhållandet mellan två eller flera delsystem, vilket kan påverka kvaliteten av bilder och data som genereras.

Exempelvis, i ultraljudssystem, kan kopplingsojämnvikt uppstå när det finns en ojämlikhet mellan de elektriska signalerna som skickas och mottas av transducerhuvudet, vilket kan resultera i onödvändiga vibrationer och försämrad bildkvalitet.

För att undvika kopplingsojämnvikt behöver man korrekt underhålla apparaterna och regelbundet justera och balansera komponenterna för att säkerställa att de fungerar optimalt och inte orsakar onödiga skador eller prestandaproblem.

'Urochordata' er en biologisk klasse under stammen Chordata, som også inkluderer hvirvelløse dyr som haste og makreller, samt hvirveldyr som fisk, padder, krybdyr, fugle og pattedyr. Urochordata-dyrene er normalt små og havlevende, og de har en larveform som under utviklingen har et chorda dorsale (et rygstrengselement), hvilket er karakteristisk for Chordata-stammen.

Urochordata-klassen inneholder også havpiprensere, som er velkjente former for disse dyr. De er filtrerende organismer som lever av plankton og andre små organisme i vannet. De har en særlig struktur kalt en atriale siphon, som suger vann inn i deres kropp, hvor det passerer gjennom en filterkammer før det uttvesles igjen gjennom en annen åpning, klappen.

Det er viktig å nevne at Urochordata-klassen i noen klassifiseringssystemer også inkluderer Tunicata-klassen, som inneholder havpiprensere og lignende arter. I andre systemer betraktes disse to klasser som separate, men nært relaterte grupper.

En virusvaccin är ett preventivt medicinskt preparat som utformats för att ge immunitet mot specifika infektionssjukdomar orsakade av olika typer av virus. Vaccinerna fungerar genom att stimulera kroppens immunförsvar att producera en respons mot ett specifikt virus, så att om individen senare exponeras för samma virus kan deras immunsystem snabbt och effektivt bekämpa det och förhindra sjukdom.

Virusvacciner kan tillverkas på olika sätt beroende på vilken typ av virus de är riktade mot. Några exempel på metoder för att framställa virusvacciner innefattar:

1. Att använda levande, avsvagnade (dvs. försvagade) virus som inte orsakar sjukdom men fortfarande kan stimulera immunförsvaret.
2. Att använda döda viruspartiklar som inte kan replikeras eller orsaka sjukdom, men som ändå kan framkalla en immunrespons.
3. Att använda delar av viruset, såsom proteiner eller andra antigener, för att stimulera immunsvaret. Dessa delar kallas subuniteter och kan till exempel framställas genom bioteknologiska metoder.
4. Genetisk vaccinering (eller DNA-vaccinering) där en del av virusets genetiskt material injiceras för att stimulera immunsvaret.

Exempel på vanliga virusvacciner inkluderar de som skyddar mot influensa, mässling, röda hund, pockor och zostervaksin (som ger immunitet mot både kylande sjuka och gurtis). Det är viktigt att notera att virusvacciner kan ha olika effektivitet och säkerhet beroende på individuella faktorer, såsom ålder, hälsa och immunförsvar.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

HLA-DRB3 chains are a type of human leukocyte antigen (HLA) chain that is a part of the major histocompatibility complex (MHC) class II molecule. The HLA system is responsible for presenting pieces of proteins from inside and outside the body to the immune system, helping it recognize and respond to potentially harmful substances such as viruses and tumors.

HLA-DRB3 chains are specifically expressed on the surface of antigen-presenting cells (APCs) such as dendritic cells, macrophages, and B cells. They combine with other HLA-DR chain components (HLA-DRA, HLA-DRB1, and HLA-DRB4 or HLA-DRB5) to form a functional HLA-DR heterodimer. This heterodimer presents peptides to CD4+ T cells, which then activate other immune cells such as B cells and cytotoxic T cells to mount an immune response.

HLA-DRB3 chains are highly polymorphic, meaning that there are many different variations of this gene in the population. This genetic diversity allows for a wide range of potential peptides to be presented to the immune system, increasing the body's ability to recognize and respond to a variety of pathogens. However, certain HLA-DRB3 alleles have been associated with an increased risk of developing autoimmune diseases such as rheumatoid arthritis and multiple sclerosis.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

'Pore Forming Cytotoxic Proteins' er en type av toksiner som kan skape porer i cellmembranet til levende celler, førende til celldød. Disse proteinet danner komplekser som perforer cellmembranen og forstyrrer deretter homeostasen i cellen, før den dør. Disse toksine kan være produkt av bakterielle infeksjoner, hvor de spiller en viktig rolle i bakteriens evne til å eliminere konkurrerende mikroorganismer og/eller å angripe værtscellene. Et kjent eksempel på slike toksiner er hemolysin, som produseres av mange Gram-positive bakterier og kan forårsage hæmolysis (destruksjon av røde blodlegemer).

CD40-liganden, också känd som CD154, är en proteinkoagulant som binder till receptorn CD40 på B-celler och andra immunceller. Det aktiverar dessa celler och spelar därmed en viktig roll i den adaptiva immunresponsen, särskilt vid aktivering av T-celler och produktion av antikroppar. CD40-liganden är också involverad i inflammation och ateroskleros.

SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).

Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.

Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.

Alpha-X-beta2 integrin, också känt som CD11c/CD18 eller komplementreceptor 4 (CR4), är en transmembranprotein som utgör en del av leukocytfunktionen. Det består av två subenheter, alfa-X (CD11c) och beta2 (CD18), som binder till varandra för att bilda ett funktionellt komplex.

Denna integrin är involverad i en rad cellulära processer, inklusive adhesion, migration, fagocytos och signaltransduktion. Den kan binda till flera olika ligander, såsom komplementfaktorerna C3bi och iC3b, intercellulära adhesionsmolekyler (ICAM) och fibrinogen.

I immunförsvaret hjälper alfa-X-beta2 integrin till att reglera leukocyttrafiken till inflammationsområden och underlättar fagocytos av patogener. Mutationer i generna som kodar för dessa subenheter kan leda till olika former av immunbrist och autoimmuna sjukdomar.

HLA-DR6, også kjent som HLA-DQ5, er ein typ av humant leukocyt antigen (HLA)-antigen. HLA-antigener er proteiner som finnes på overflaten til vår kropps celler og hjelper systemet vår med å skille egen kropps cells fra frammendragene.

HLA-DR6 er en del av HLA klasse II antigener, som er involvert i presentasjonen av frammendragene til T-celler i vår immunsvar. Særskilt er HLA-DR6 assosiert med en type autoimmun sykdom kalt reumatoid artritt.

Det er viktig å nevne at det finnes mange forskjellige varianter av HLA-antigener, og hver variant kan ha forskjellige effekter på individets sårbarhet overfor bestemte sykdommer eller responsen til behandling.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

Proteinveckning, eller proteinföldning, är ett biokemiskt fenomen där en proteinmolekyl får en naturlig, tresidig struktur genom att vecka sig i en specifik konformation. Detta sker genom att de olika delarna av proteinmolekylen, som består av aminosyror, interagerar med varandra och bildar sekundär-, terciär- och kvartärstruktur. Proteinveckning är en nödvändig process för att proteiner ska kunna utföra sina funktioner korrekt inuti eller utanför cellen. Felet i proteinveckningsprocessen kan leda till sjukdomar som exempelvis Alzheimers, Parkinsons och kreft.

Den medicinska betydelsen av "djur, kongena" (på latin: "rex animalium") är vanligtvis en metaforisk eller poetisk term för människan. Människan anses ofta vara den främsta artens representant i djurriket på grund av vår höga kognitiva förmåga, självmedvetande och förmåga att forma komplexa sociala strukturer.

Det är värt att notera att termen "djur" inom biologin omfattar alla levande organismer utom växter och svampar, så människan är en del av djurriket i den bredare meningen. Men i medicinsk kontext används termen "djur" ofta för att jämföra och kontrastera människans unika egenskaper gentemot andra djurspecies.

Burkitt's lymphom är en aggressiv typ av non-Hodgkin's lymfom, en cancer som drabbar B-celler i lymfsystemet. Det finns två huvudtyper: endemisk Burkitt's lymfom och sporadisk Burkitt's lymfom.

Endemisk Burkitt's lymfom förekommer främst hos barn i Afrika söder om Sahara, där den är kopplad till infektion med Epstein-Barr virus (EBV). Den sporadiska formen av sjukdomen är vanligare i västvärlden och drabbar oftast äldre barn och unga vuxna.

Burkitt's lymfom kännetecknas av snabb celldelning och spridning till olika delar av kroppen, särskilt i bukhålan, centrala nervsystemet (CNS) och lymfknutor. Symptomen kan inkludera svullnad i lymfknutor, feber, magsmärtor, diarré, viktminskning och trötthet.

Diagnosen ställs vanligtvis genom biopsi av en drabbad lymfknuta eller annan drabbad vävnad, följt av immunohistokemisk analys och molekylärgenetisk testning för att bekräfta typen av lymfom. Behandlingen består vanligtvis av kombinerad kemoterapi med eller utan radioterapi. Prognosen är bäst när sjukdomen upptäcks tidigt och behandlas aggressivt, men den kan fortfarande vara allvarlig eftersom sjukdomen sprider sig snabbt.

I medically-related context, "ACI rats" is a shorthand term for referring to a specific strain of laboratory rats named "Hsd:SD®", which are commonly used in scientific research and studies. The acronym "ACI" stands for "Animal Companies Inc.", which was the original breeder of this rat strain.

Hsd:SD® rats, also known as ACI rats, are a type of outbred albino rat that is widely used in biomedical research due to their genetic diversity and hardiness. They have a relatively large body size, which makes them suitable for various experimental procedures. These rats are also known for their calm and docile nature, making them easier to handle during experiments.

It's important to note that while "ACI rats" is a commonly used term in scientific research, it may not be familiar to those outside of the field. In medical contexts, it's always best to use the full name of the strain or species being referred to for clarity and accuracy.

Komplement Component 4b (C4b) är ett protein som är en del av komplementsystemet i kroppen. Det bildas när komplementproteinet C4 spjälkas av proteiner som C1, C1r och C1s under den initiala fasen av komplementsystemets aktivering. C4b är ett aktivt fragment som binder till ytan på patogener eller skadade celler, vilket markerar dem för destruktion. Det kan också binda till antikroppar och hjälpa till att koordinera deras aktivitet under den adaptiva immunresponsen. C4b är en viktig del av både den klassiska och mannosebindande lectin-förgreningen av komplementsystemet.

HLA-B38 är ett genetiskt antigen som tillhör den större gruppen humana leukocyttantigener (HLA) hos mänskliga vävnader. HLA-systemet är viktigt för vår immunförsvar, eftersom det hjälper kroppen att skilja själva cellerna från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller.

Specifikt tillhör HLA-B38 undergruppen HLA-B, som är en del av den klassiska MHC klassen I-antigenkomplexet. Dessa antigener presenterar proteiner från intracellulära patogener för CD8+ T-celler (cytotoxiska T-celler), vilket utlöser ett immunsvar mot infektionen.

Det är viktigt att notera att HLA-B38, likaså som andra HLA-antigener, är mycket polymorfa, vilket innebär att det finns många olika varianter av antigenet i befolkningen. Dessa variationer kan påverka individens immunrespons och förekomsten av vissa sjukdomar eller toleransen för vissa läkemedel.

'Vitiligo' är en hudsjukdom som kännetecknas av vita, avsvultna fläckar på huden. Dessa fläckar uppstår när celler som producerar pigmentet (melanin) i huden, det vill säga melanocyterna, förstörs eller inte fungerar korrekt. Detta resulterar i att huden i de berörda områdena blir vit och utan pigment.

Vitiligo kan drabba personer av alla hudfärger och åldrar, men den är vanligast hos personer med mörkare hudton. Den kan påverka olika delar av kroppen, inklusive ansikte, händer, armar, ben och andra exponerade områden. I vissa fall kan även ögon och munnen vara drabbade.

Det är fortfarande inte fullt klarlagt vad som orsakar vitiligo, men det finns teorier som pekar på att det kan bero på en autoimmun sjukdom, genetiska faktorer eller ett trauma till huden (som exempelvis en skada eller stress). Vitiligo är inte smittsam och orsakar vanligtvis inga andra hälsoproblem, men den kan ha en betydande psykologisk påverkan på drabbade personer.

Det finns behandlingsalternativ för vitiligo, även om resultaten kan variera mycket mellan olika individer. Behandlingar kan inkludera topiska läkemedel som kortikosteroider eller immunmodulerande medel, fotokemoterapi (PUVA), excimerlaserbehandling och transplantation av melanocyter. I vissa fall kan också makeup eller hudfärgskrymplingar användas för att dölja de vita fläckarna.

Fc-receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen, till exempel vita blodceller (leukocyter) som neutrofiler, monocyter och B-celler. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av antikroppar (immunglobuliner), vilket möjliggör olika funktioner beroende på celltyp. Några exempel på funktioner som kan utföras när Fc-receptorer aktiveras är fagocytos, degranulation och antibaskedefektering. Dessa processer är viktiga för att bekämpa infektioner och underhålla homeostasen i kroppen.

CD58 (tidligere kendt som LFA-3) er et membranprotein på overfladen af mange typer celler, herunder hvide blodceller som T-celler og B-celler. Det fungerer som en kostimulerende molekyle under immunresponset ved at interagere med CD2 receptoren på aktiverede T-celler for at styrke cellulære immunrespons.

CD58-antigenet er et proteiner på overfladen af cellen, som kan måles og identificeres i laboratoriet ved hjælp af specifikke monoklonale antistoffer. Reduceret udtryk eller mangel på CD58-antigen kan være forbundet med bestemte sygdomme, herunder autoimmune sygdomme og visse former for kræft.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

Ankyloserande Spondylit (AS) är en kronisk inflammatorisk rheumatisk sjukdom som primärt drabbar den akta korsbensvinkeln och ländryggen. Den karaktäriseras av smärta, stelhet och i vissa fall osteoankeros (knölig förbening) av de rörliga segmenten i ryggraden.

Sjukdomen påverkar främst människor i ung ålder, oftast under 30 år, och är vanligare hos män än kvinnor. AS kan också drabba andra delar av kroppen, såsom axlar, revben och extremiteter, men detta sker sällan.

Typiska symtom inkluderar smärta och stelhet i ländryggen och/eller nacken, som tenderar att vara värre efter inaktivitet eller på morgonen. Andra symtom kan vara trötthet, feber, viktminskning och inflammation i ögat (iridocyclit).

Diagnosen ställs vanligen genom klinisk undersökning, röntgen av ryggraden och ibland med hjälp av laboratorietester som mäter nivåerna av C-reaktivt protein (CRP) eller sedimentationshastighet (ESR). I vissa fall kan även magnetkameraundersökning (MRI) användas för att ställa diagnosen.

Behandlingen av AS innefattar ofta fysioterapi, smärtstillande läkemedel och antiinflammatoriska läkemedel som nonsteroida antiinflammatoriska preparat (NSAID). I vissa fall kan även tumornekrosfaktor (TNF)-alpha-hämmare eller andra biologiska läkemedel användas för att behandla sjukdomen.

Lymfocytanttal (även kallat lymfocytcount) är ett mått på antalet vita blodkroppar, specifikt lymfocyter, i en viss volym blod. Lymfocyterna är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen.

En normal lymfocytanttal för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 1000 och 4000 lymfocyter per milliliter blod (mm3). Låga lymfocytantal kan indikera att individen har en svagare immunförsvar, medan höga lymfocytantal kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Det är värt att notera att lymfocytanttalet kan variera beroende på ålder, kön och andra faktorer. Därför bör det alltid tolkas i kombination med andra medicinska data och symtom.

Ledgångsreumatism, även känt som reaktiv artrit eller postdotogen artrit, är en form av inflammatorisk ledvärk som kan uppstå som en komplikation till en infektion någon annanstans i kroppen. Detta sker när immunförsvaret svarar på en infektion och producerar antikroppar, vilka sedan kan orsaka inflammation i lederna.

Det är värt att notera att begreppet "ledgångsreumatism" inte längre används inom den moderna medicinska nomenklaturen eftersom det har visat sig vara för allmänt och inkluderande. I stället för att kalla en patient för "ledgångsreumatiker" tenderar läkare idag att beskriva den underliggande orsaken till deras symtom, såsom "reaktiv artrit orsakad av en HLA-B27 associerad infektion".

'Theileria parva' är ett protozoiskt patogen som orsakar en allvarlig sjukdom hos nötkreatur, kallad East Coast fever. Sjukdomen förekommer främst i Östafrika och drabbar framförallt boskap av afrikansk buffelhärkomst.

Organismen överförs till värddjuret via en vektor, nämligen tickan av arten Rhipicephalus appendiculatus. När djuret blir smittat invaderar Theileria parva värdcellerna i blodet och börjar replikera sig, vilket orsakar en kraftig immunreaktion som kan leda till allvarliga symtom såsom feber, trötthet, svullnader och andningssvårigheter. I de flesta fall är sjukdomen dödlig om den inte behandlas.

Det finns inga vaccin mot East Coast fever tillgängliga på marknaden, men det finns möjligheter att behandla smittade djur med kemoterapeutika såsom bromocresolgröna eller parvaquon-baserade läkemedel. Dessa kan dock ha allvarliga biverkningar och är inte alltid effektiva, varför forskning fortfarande pågår för att hitta nya behandlingsmetoder och preventiva strategier.

HLA-B51 antigen är ett genetiskt markerat protein som förekommer på ytan av vissa individer celler, framförallt på ytan av vita blodceller som leukocyter. Det tillhör gruppen HLA (Human Leukocyte Antigens) klass I-antigen som är viktiga för immunsystemet eftersom de hjälper kroppen att skilja självceller från främmande celler och bekämpa infektioner.

HLA-B51 antigen är specifikt associerat med en särskild form av autoimmun sjukdom som kallas Behçets sjukdom, även känd som Morbus Behçet. Denna sjukdom orsakar inflammation i olika delar av kroppen och kan leda till symptom som sår i munnen och på huden, ögoninflammation, ledinflammation och andra besvär. Även om det finns en stark association mellan HLA-B51 antigen och Behçets sjukdom är inte alla personer med HLA-B51 antigen drabbade av sjukdomen och inte alla personer med Behçets sjukdom har HLA-B51 antigen.

Immunelektronmikroskopi (IEM) är en teknik inom elektronmikroskopi som används för att identifiera och lokalisera specifika proteiner eller antigen i celler eller vävnader. Denna metod kombinerar immunologiska metoder med elektronmikroskopi för att få en högupplöst visuell representation av strukturen hos de undersökta preparaten.

IEM innebär följande steg:

1. Första steget är att preparera ett prov med de celler eller vävnader som ska analyseras. Dessa förbereds sedan genom att frysa, skära och monteras på en elektronmikroskopisk stubbe.
2. Sedan inkuberas provet med specifika antikroppar som är bunden till ett metalliskt markeringspartikel, ofta guld. Dessa antikroppar binder till det sökta protein eller antigenet i preparatet.
3. Efter inkuberingen tvättas överskottet av fria antikroppar bort och provet behandlas med en elektronmikroskopisk kontrasteringslösning som innehåller tunga metaller, till exempel uran eller ledigt järn.
4. Slutligen analyseras preparatet i ett elektronmikroskop där man kan se de markerade strukturerna med mycket hög upplösning. De guldbindande antikropparna ger en kontrastrik bild av det sökta proteinets eller antigens position och struktur inom cellen eller vävnaden.

Immunelektronmikroskopi är användbar inom flera områden, till exempel i forskning för att undersöka subcellulära strukturer och processer, samt i diagnostiska sammanhang för att identifiera olika infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

Hemagglutininer, virala, är ett protein som finns på ytan av vissa virus, till exempel influensavirus. Proteinet har förmågan att binda sig till specifika sockerstrukturer (sialiska syror) på cellernas yta och orsaka sammanflätningar (agglutination) av röda blodkroppar (erytrocyter). Detta är vad som gör viruset kapabelt att infektera värdceller och sprida sig i kroppen.

Det finns 16 olika typer av hemagglutininer (H1-H16) hos influensavirus, och de kan variera mellan olika stammar av viruset. Dessa skillnader i hemagglutininer är en av orsakerna till att influensavaccinet måste uppdateras regelbundet för att ge skydd mot de senaste cirkulerande virusstammarna.

"Recombinant DNA" refererer til DNA-molekyler som er skapt i vitro ved å kombinere gener eller sekvencer fra to eller flere organismer på en artificiel måte. Dette gjøres vanligvis ved bruk av enzymet restriktas og ligase for å klippe og lim inn de ønskede genene i en vektor, som kan være en plasmid eller et fag. Recombinant DNA-teknologi er en grunnleggende teknisk metode innen molekylærbiologi og har hatt en enorm betydning for bioteknologien og medisinen, bl.a. ved produksjon av rekombinante proteiner som insulin og vacciner.

Självtolerans är en immunologisk term som refererar till förmågan hos ett individuals immunsystem att inte reagera eller attackera sina egna celler och vävnader. Detta är en nödvändig aspekt av vår immunitet eftersom det förhindrar att vårt eget kroppsvävnad behandlas som främmande, vilket skulle kunna leda till autoimmuna sjukdomar där kroppen attackerar sig själv. Självtolerans uppnås genom en balans mellan aktiva processer som eliminerar eller inaktiverar immunceller som reagerar på våra egna antigen, och passive processer som förhindrar att sådana celler utvecklas.

'Foster' är inget medicinskt begrepp, utan istället ett socialt eller beteendemässigt fenomen. Ordet refererar till att ta hand om och uppfostra någon annans barn som om det vore ditt eget. Det kan ske formellt genom en fosterföräldraprogram varvid barnet placeras i ett hem av sociala myndigheter, eller informellt genom familjemedlemmar eller vänner.

I medicinskt hänseende kan man tala om fostran i samband med att en fosterdiagnos ställs under graviditeten, vilket innebär att det förekommer en abnormal utveckling hos fostret. Men själva termen 'foster' används inte som ett medicinskt begrepp för att beskriva en persons tillstånd eller diagnos.

Genetic amplifier refererar till ett segment av DNA som innehåller en upprepad sekvens av baspar (nukleotider), vilket leder till en ökning av antalet kopior av ett specifikt gen. Detta fenomen kan uppstå naturligt eller induceras i laboratoriemiljö genom tekniker som PCR (polymeraskedjereaktion). Genetiska förstärkare kan användas för att öka mängden av ett visst gen, till exempel för att underlätta analys av genen eller för att producera en överrepresentation av ett protein kodat av genen.

Fagocytos är en process där ett cellulärt djurcellsbegrepp, som en fagocytotisk vit blodcell (leukocyt), omger och internaliserar en främmande partikel, såsom en mikroorganism eller ett partikulärt material, genom att forma pseudopodier runt den och bilda ett speciellt organell-like struktur känd som fagosom. Denna process är en del av det immunförsvar som hjälper till att eliminera patogener och skadliga partiklar från kroppen. Efter internaliseringen, kommer den fagosomerade partikeln att transporteras till lysosomen för nedbrytning och eliminering.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

"Antilymphocyte serum" (ALS) er ein type av immun globulin (antikroppar) som inneholder antistoffer mot lymfocytter, en type av hvite blodceller. ALS brukes vanligvis som terapi for å stresse eller dæpe ned aktiviteten til det immune systemet, for eksempel etter en transplantasjon for å forhindre avstøtning av den transplanteerde organen.

ALS produseres ved å immunisere dyr (f.eks. kaniner eller hester) med menneskelige lymfocytter, og deretter samle serum fra de immuniserte dyrene. Serumet inneholder da antistoffer mot de menneskelige lymfocytter og kan brukes som ALS i terapeutiske sammenhenger.

Det er viktig å nevne at ALS også kan ha bivirkninger, for eksempel kan det føre til en økt risiko for infeksjoner og andre immunrelaterte komplikasjoner. Derfor må bruken av ALS stettes opp av en god klinisk vurdering og overvåkning.

"Dominant gene" er en terminologi brukt innen genetikk for å beskrive et gener som påvirker individets fenotyp i mer markant grad enn dets allel. Hvert individ har to kopier av hvert gen, en arvet fra moren og en arvet fra faren. En dominant gen er noe som vil vise seg i individet selv om den bare er tilstede i én av de to kopiene.

For eksempel, har individet blå øyene hvis det har to kopier av blå øye-gener (homozygous), men hvis individet har en kopi av blå øye-gen og én kopi av brun øye-gen, vil den ha brune øyer på grunn av at brun øye-gener er dominante over blå øye-gener. I denne situasjonen sier man at individet er heterozygous for øye-fargen.

Det er viktig å nevne at det ikke alltid er like enkelt å si om et gen er dominert eller recessivt, og noen gener kan ha komplekse mønstre av arvelighet som inkluderer både dominans og kodominans.

Tympani, eller tympanon, är den membran som skiljer mellan yttre och mittersta öronghangaren (övre och nedre delarna av örat). Det kallas också trombmembranet eftersom det vibrer när ljudvågorna träffar det, liknas ofta med en trumma. Membranet är cirka 80-100 mm² stort och har en genomsnittlig tjocklek på omkring 0,1 mm hos vuxna. Det är centrerat till ett litet område som kallas umbo, där man ofta kan se den mörka, triangulära, broskiga fliken (tragus) i det yttre örat sticka ut framför. Tympanet skyddas av en tunn hinna och är ansluten till de tre lilla benen inne i mittöronet som överför vibrationerna till inneröronet.

'Komplementproteiner' er ein system av proteiner i kroppen som jobber saman for å beskytte mot infeksjon og skade på kroppens egen celler. Systemet består av over 30 forskjellige proteiner som aktiveres i et koblet kjettsystem når det trues av fremmede stoff, såkalt komplementaktivering.

Det primære målet med komplementaktiveringen er bakterier og andre mikroorganismer, men systemet kan også være involvert i immunresponsen mot egen celler i tilfelle av autoimmune sykdommer eller transplantasjon.

Komplementproteinene har mange forskjellige funksjoner, blant annet:

* Øke inflammasjonsresponsen ved å tiltrakke andre immunceller til området
* Direkte skade bakteriers cellemembran og føre til deres død (lysis)
* Markere bakterier for fagocytos (fagocytmarkering)
* Neutralisere virus ved å forhindre dem i å infisere kroppens celler

I all felleshet bidrar komplementproteinene til en effektiv immunrespons og er viktige for å holde kroppen frisk.

Oligonukleotider är korta, syntetiska eller halvsyntetiska DNA- eller RNA-strängar som består av ett begränsat antal nukleotider, vanligen upp till 20-30 baspar. De används inom molekylärbiologi och genetisk ingenjörskonst för att på olika sätt kunna studera, påverka eller manipulera specifika gener eller sekvenser av DNA eller RNA.

Exempel på tillämpningar av oligonukleotider inkluderar:

1. Seqvensspecifik hybridisering: Oligonukleotider kan användas som probes för att detektera specifika DNA- eller RNA-sekvenser genom komplementär bindning till deras målsekvenser.
2. Mutagenes: Oligonukleotider kan användas för att introducera specifika mutationer i en given sekvens genom att ersätta, insätta eller ta bort nukleotider.
3. Polymeraskedjanreaktion (PCR): Oligonukleotider används som primers i PCR-reaktioner för att amplifiera specifika DNA-sekvenser.
4. Antisense-teknik: Oligonukleotider kan syntetiseras så de är komplementära till en viss mRNA-sekvens och binder till den, vilket hindrar translationen av genen till protein.
5. RNA-interferens (RNAi): Dubbelsträngade små interfererande RNA (siRNA) kan skapas genom att två komplementära oligonukleotider kombineras och används för att specifikt störas eller knockdown en given mRNA-sekvens.
6. CRISPR/Cas-system: Oligonukleotider används för att skapa guider RNA (gRNA) som leder Cas-nukleaser till en given DNA-sekvens för att klippa bort, ersätta eller redigera den.

Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus eller annat djur, med syfte att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Den mottagande individen är vanligtvis immunbristig, det vill säga har ett undertryckt immunförsvar, för att förhindra avstötning av de transplanterade tumörcellerna. Detta metod kan användas för att skapa en standardiserad modell för cancerforskning och utveckling av nya terapier.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

I'm sorry for any confusion, but "Smegmamorpha" is not a recognized medical or scientific term. Smegma is a natural secretion that collects under the foreskin in uncircumcised males and around the clitoris in females, which can serve as a breeding ground for bacteria if not properly cleaned. However, there is no such thing as "Smegmamorpha" in medical or scientific literature. It may be a typo or a made-up term. If you have any concerns about personal hygiene or genital health, I would recommend consulting a healthcare professional for accurate information and advice.

'Blodcancer' er en overordnet betegnelse for en gruppe af kræftsygdomme, der angriber blodet og dets produktionsorganer, herunder knoglevorterne. Blodcancere opstår, når der sker ændringer i cellerne, der producerer blod, hvilket fører til at de vokser og deler sig uforholdsmæssigt hurtigt og danner tumorer. Der findes tre hovedtyper af blodcancerceller: røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocytter).

1. Leukæmi: En type blodcancer, der angriber de unifunktionelle celler i knoglevorterne, som producerer hvide blodceller. Der findes flere forskellige typer leukæmi, herunder aklat (AKL), kronisk lymfatisk leukæmi (KLL) og kronisk myeloid leukæmi (KML).
2. Lymfom: En blodcancer, der angriber de lymfocyter, som er en type hvidblodscelle, der hjælper med at forsvare kroppen mod infektioner. Lymfomer kan opstå i lymfknuderne, milten, leveren, maven eller andre dele af kroppen. Der findes to hovedtyper af lymfom: Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En blodcancer, der angriber plasmacellernes forløbere i knoglevorterne, som producerer antistoffer, der hjælper med at bekæmpe infektioner. Myelom kan føre til komplikationer som knogleskørhed, frakturer og nedsat immunforsvar.

Symptomer på blodcancer kan variere alt efter typen og graden af sygdommen, men de inkluderer ofte træthed, feber, sværigheder med at hele sår, vægttab, nattesved og en forøget infektionsrisiko.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

Heterotopic transplantation är en typ av transplantationskirurgi där ett organ eller vävnad transplanteras till en annan plats i kroppen än dess normala position, men fortfarande förblir anslutet till det ursprungliga organet. Detta skiljer sig från en homotopisk transplantation, där organet eller vävnaden transplanteras till samma plats som det ursprungliga organet.

Ett exempel på en heterotopisk transplantation är en lungtransplantation, där den nya lungan placeras i bröstkorgen bredvid den gamla lungan istället för att ersätta den. Detta görs ofta när det finns risk för skada på det nya organet under operationen eller om det behövs mer tid för det nya organet att bli funktionellt.

Det är värt att notera att även om båda lungorna kan fortsätta fungera efter en heterotopisk transplantation, kommer den gamla lungan till slut att misslyckas på grund av den sjukdom som ledde till behovet av en transplantation.

Interleukin-2-receptor (IL-2R) er ein type av reseptorer som finns på overflata av mange slags immuns cells, bl.a. T-celler og NK-celler. IL-2R består av tre forskjellige underenheter: alpha (CD25), beta (CD122) og gamma (CD132). Disse underenhetene kan forekomme i ulike kombinasjoner, noh vil IL-2R oftest referere til den komplekse bestående av både alpha- og betaenheten samt gammaenheten.

IL-2 er ein cytokin som spiller en viktig rolle i aktivering og proliferasjon av T-celler. Når IL-2 binder til IL-2R, fører dette til intrasellulær signaloverføring som leder til aktivering av forskjellige cellulære prosesser, bl.a. cellveskelvokst og produksjon av andre cytokiner. Dermed er IL-2R ein viktig regulerende faktor i immunsresponset.

Abnorme nivåer av IL-2R kan være forbundet med ulike sykdommer, bl.a. autoimmune sjukdomar og kræft. For eksempel er høye nivåer av IL-2R i blodet ein indikator på aktiviteten til mange slags kræftceller, og det kan være brukt som ein markeringsfaktor for diagnose og overvaking av kræft.

DNA-restriktionsenzymers är en typ av enzymer som finns hos bakterier och arkéer. Deras funktion är att skydda cellen från främmande DNA, till exempel virus, genom att skära sönder den i specifika mönster. Restriktionsenzymerna kan användas inom molekylärbiologi för att klippa och klistra ihop DNA-molekyler på ett kontrollerat sätt. Varje restriktionsenzym har en unik sekvens av nukleotider som det känner igen och skär vid, vanligtvis med 4-8 baspar. När enzymerna används i forskning och teknikutveckling kallas de ofta enbart för restriktionsenzymer eller bara restriktorer.

'Virala matrixproteiner' refererer til strukturelle proteiner i virusets membran eller kapsid, som spiller en viktig rolle i virusets samling og inntak i værtscellen. Matrixproteinet er ofte involvert i formeringen av ny viruspartikler under den virale livscyklen. Det kan også hjelpe til med å holde virusgenomet intakt og beskytte det fra værtsforsvaret. Virusene i forskjellige familier har forskjellige typer matrixproteiner, som har unike egenskaper og funksjoner.

Orthomyxoviridae är en familj av virussorter som inkluderar de sjukdomsalstrande virusen influensavirus A, B och C. Dessa virussorter orsakar ofta influensa hos människor och andra däggdjur samt fåglar. Virusen har en enkel, segmenterad RNA-genom som omges av ett lipidmembran innehållande två virusproteiner. De är mycket smittsamma och kan spridas via droppburen smitta från en infekterad individ. Influensavirus A är särskilt känt för sin förmåga att mutera och orsaka pandemier, som exempelvis den spanska sjukan 1918.

I en genetisk kontext, betyder "heterozygot" att en individ har två olika alleler (varianter av samma gen) på ett visst locus (plats) på ett par homologt kromosom. Ett enklare sätt att uttrycka det kan vara att personen har en kopia av en viss gen från modern och en annan kopia av samma gen från fadern.

Detta kontrasterar med att vara homozygot, där individen har två identiska alleler på samma locus, vilket kan vara två kopior av samma normala allel eller två kopior av en muterad allel.

Heterozygota tillstånd kan ha olika effekter beroende på hur de två olika allelerna interagerar, och detta kallas för genetisk dominans. I vissa fall kan en allel vara dominant över den andra, medan i andra fall kan de två allelerna uttryckas samtidigt, vilket kallas för kodominans. I vissa fall kan en allel också vara partiell dominerande eller recessivt, beroende på hur mycket den bidrar till det fenotypiska (observbara) uttrycket av genen.

Leupeptin är ett proteinhibitor som hämmar en rad proteolytiska enzymer, däribland serinproteas, cysteinproteas och aspartylproteas. Det används i biokemisk forskning för att inhibera degraderingen av proteiner under olika experimentella förhållanden. Leupeptin har också visat sig ha potential som ett terapeutiskt medel inom medicinen, särskilt inom områdena cancer och neurodegenerativa sjukdomar, då dess förmåga att hämma proteas-aktiviteten kan påverka cellers överlevnad och apoptos.

"Akut sjukdom" refererar till en plötslig och snabbt utvecklad medicinsk eller sjukdomstillstånd som kräver omedelbar behandling. Det kan vara orsakat av en infektion, skada, förgiftning eller ett annat medicinskt tillstånd. Symptomen är ofta allvarliga och kan hota livet om de inte behandlas omedelbart. Exempel på akuta sjukdomar inkluderar hjärtinfarkt, lungemboli, svår sepsis och meningit.

'Viral core proteins' refer to the protein components that make up the structural framework of a viral particle, or virion. These proteins play a crucial role in the packaging and protection of the viral genome, which is the genetic material contained within the virion. The viral core proteins provide a scaffold for the self-assembly of the virion and help to protect the viral genome from degradation by host cell enzymes.

The specific composition of viral core proteins varies among different types of viruses, but they typically include one or more proteins that encapsidate the viral genome and provide structural support for the virion. In some viruses, the core proteins may also play a role in the regulation of viral gene expression or replication.

For example, in retroviruses such as HIV, the core proteins are called matrix (MA), capsid (CA), and nucleocapsid (NC) proteins. The MA protein forms a layer just inside the viral membrane, while the CA and NC proteins form the inner core of the virion that encapsidates the viral RNA genome. In contrast, in DNA viruses such as herpesviruses, the core proteins may include several different proteins that help to package the viral DNA into the virion and protect it from degradation.

Overall, the viral core proteins are essential components of the virion that play a critical role in the structure, function, and replication of many different types of viruses.

Aminosyresubstitution (eller amino acid substitution) är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där en specifik aminosyra i ett protein byts ut med en annan. Detta kan ske på grund av genetiska mutationer eller artificiellt genom proteindesign. Aminosyrorsubstitutionen kan ha olika konsekvenser beroende på vilken aminosyra som substitueras och var i proteinets struktur den sker. I vissa fall kan det leda till förändringar i proteinet som kan påverka dess funktion, stabilitet eller interaktion med andra molekyler.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

"NZB möss" refererar till en speciell stam av laboratorieuppfödda mus (Mus musculus) som utvecklats för forskning. "Inavlade" betyder att denna musstam har blivit renrasig och homogen genom generationsövergripande avel med syfte att framställa en population där varje individ är genetiskt lika varandra.

NZB-stammen utvecklades från en originalmus som fångades upp i Nya Zeeland på 1970-talet och har sedan dess använts flitigt inom immunologisk forskning, särskilt för att studera autoimmuna sjukdomar. NZB möss är kända för att utveckla en sjukdom som liknar systemisk lupus erythematosus (SLE), en autoimmun sjukdom hos människor.

Detta gör NZB möss till ett värdefullt forskningsverktyg för att undersöka sjukdomens orsaker, utveckling och potentiella behandlingsmetoder.

En njurtransplantation är en medicinsk procedure där en persons skadade eller funktionshindrade nära är ersatta med en frisk nära från en annan person, som kallas en donator. Detta är vanligtvis en livräddande behandling för personer med slutstadium njursvikt.

Under operationen transplanteras den fungerande nieren till patientens buk, där den ansluts till blodkärlen och urinvägssystemet. Efter operationen kommer patienten att behöva ta immunosuppressiva läkemedel för resten av sitt liv för att förhindra avstötning av den nya nären.

Njurtransplantation kan vara en källa till betydande förbättringar i patientens livskvalitet och livslängd, men det finns också risker och komplikationer som är associerade med proceduren. Dessa inkluderar bland annat risken för avstötning av den nya nären, infektioner, blödningar och andra komplikationer relaterade till kirurgin.

Glykosylering är en biokemisk process där en eller flera sockermolekyler (så kallade glykaner) fogas till ett protein eller en lipid. Denna process katalyseras av enzymer som kallas glykotransferaser och sker vanligtvis inne i cellen i endoplasmatiska retikulatet och Golgiapparaten.

Glykosylering har en rad funktioner i cellerna, bland annat hjälper den till att stabilisera proteiner, reglera deras aktivitet, underlätta transporten av dem mellan olika kompartment inne i cellen och påverka interaktionerna mellan celler. Felen i glykosyleringsprocessen kan leda till olika sjukdomar, såsom kongenitala disorder of glycosylation (CDG) och cancer.

"Dimerisering" er en begrep i biokjemisk sammenheng og refererer til den proces, hvor to identiske eller ikke-identiske proteiner eller andre molekyler kobles sammen for å forme en større kompleks struktur. Disse parrede enheter kaller man "dimere". Dimeriseringen kan forekomme naturlig i levende organismer, men den kan også oppstå som en følge av eksogene faktorer, for eksempel ved virkning av visse typer medisinsk behandling.

Dimeriseringen kan ha betydning for mange forskjellige biologiske funksjoner, inkludert signalering, regulering og transport av molekyler i cellen. I noen tilfeller kan feilregulering av dimerisering føre til ubalanse i cellefunksjonen og kan være involvert i uviklingen av visse sykdommer, for eksempel kreft.

"Omfördelning av gener, betakedjan, T-cellsantigenreceptorer" refererar till ett normalt och viktigt förlopp under utvecklingen av T-celler i människokroppen. T-celler är en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner och sjukdomar.

Under deras utveckling i benmärgen genomgår T-cellerna en process där de reorganiserar sina genetiska material, så kallad V(D)J-omfördelning, för att skapa en enorm variation av T-cellsantigenreceptorer (TCR). Dessa receptorer är proteiner på T-cellernas yta som känner igen och binder till specifika antigener (främmande ämnen) som finns på infektionskällor såsom virus, bakterier eller cancerceller.

Denna omfördelning sker i betakedjan av TCR:s gener, vilket resulterar i en stor mängd unika kombinationer och variationer av TCR. Detta möjliggör för olika T-celler att känna igen och svara på en rad olika antigener, vilket är av central betydelse för ett effektivt immunsvar.

Omfördelning av gener i betakedjan av TCR:s gener är därför en nödvändig process för att skapa en diversifierad repertoar av T-celler och för att underhålla ett fungerande immunsystem.

T-cells lymfom är en typ av non Hodgkin lymfom, en cancer som drabbar det immunförsvarande systemet. T-cells lymfom utvecklas från ovanligt växte och onormalt fungerande T-celler, en sorts vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.

Det finns två huvudtyper av T-cells lymfom: perfektakeltyp T-cells lymfom och T-cells lymfom, icke-perfektakeltyp. Perfektakeltyp T-cells lymfom är vanligare hos barn och unga vuxna, medan T-cells lymfom, icke-perfektakeltyp oftast drabbar äldre vuxna.

Symptomen på T-cells lymfom kan inkludera utbuktningar i halsen, under armarna eller i ljumskarna, feber, nattsvett, trötthet och viktminskning. Behandlingen för T-cells lymfom kan bestå av kemoterapi, strålbehandling, immunterapi eller stamcellstransplantation. Prognosen varierar beroende på typen av T-cells lymfom och dess utbredning när den diagnostiseras.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

Equidae är det biologiska namnet på familj av uddatåiga hovdjur som innefattar hästar, åsnor och zebror. Familjen kännetecknas bland annat av att ha en speciell typ av tänder kallad hypsodonta tänder, långa, smala ben och en kroppsform som är anpassad för snabb rörelse. De flesta arterna inom familjen lever i öppna habitat som gräsmarker och halvöknar.

Herpesviridaeinfektioner är en grupp infektionssjukdomar orsakade av herpesvirus. Det finns åtta kända humana herpesvirus, HHV 1-8, som kan orsaka olika sjukdomar. De två vanligaste typerna är herpes simplex virus typ 1 (HSV-1) och herpes simplex virus typ 2 (HSV-2), som orsakar sår i munnen och på könsorganen respektive.

Herpesvirus är DNA-virus som tenderar att ge upphov till livslånga infektioner, vilket betyder att virus kan vara latenta (i ett lugnt stadium) i kroppen under en längre period och sedan återaktiveras och orsaka sjukdom. Infektionen sprids vanligtvis genom direktkontakt med sår eller smittat sekret från en infekterad person.

Andra typer av humana herpesvirus inkluderar:

* Varicella-zoster virus (VZV), som orsakar kylande vattkoppor och senare i livet kan ge upphov till herpes zoster (skålladd)
* Epstein-Barr virus (EBV), som orsakar infektionsmononukleos och Burkitt lymfom
* Cytomegalovirus (CMV), som kan orsaka allvarliga sjukdomar hos foster, nyfödda barn och immunosvaga personer
* Human herpesvirus 6 (HHV-6) och human herpesvirus 7 (HHV-7), som oftast ger upphov till milda sjukdomar under barndomen men kan också vara associerade med vissa neurologiska sjukdomar
* Human herpesvirus 8 (HHV-8), som är associerat med kaposis sarkom, en cancerartad sjukdom.

'Staphylococcus aureus' er en bakterie som kan forekomme naturligt på huden og slimhinnene hos mennesker og dyr. Den kan også forårsage infektioner, der varierer fra mildere former som hudinfektioner (f.eks. impetigo eller furunkler) til alvorlige livstruende sygdomme som blodforgiftning, lungeentzündelse og endokardit (hjerteklapbetændelse).

Bakterien er ofte resistent over for flere slags antibiotika, herunder meticillin-resistent Staphylococcus aureus (MRSA), som kan være særligt vanskelig at behandle. MRSA-infektioner forekommer hyppigt i sygehuse og andre sundhedsinstitutioner, men de kan også findes udenfor disse omgivelser (i så tilfælde kaldes det community-acquired MRSA).

"Moder-fosterutbyte" är ett medicinskt tillstånd där ett foster byter plats med den vätska och näringsämnen som annars skulle ha förts över via moderkakan. Detta kan leda till komplikationer eftersom fostret inte längre får tillgång till syre och näring genom moderkakan. Orsaken till moder-fosterutbyte kan vara anatomiska avvikelser, infektioner eller andra sjukdomar hos modern. Symptomen på moder-fosterutbyte kan inkludera minskad fosterrörelse, ökad fostervikt och onormalt stort moderkaka. Behandlingen för moder-fosterutbyte kan omfatta operation eller medicinsk behandling beroende på orsaken till tillståndet.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

'Cell transformation, viral' refers to the process by which a virus causes normal cells to become cancerous or malignant. This occurs when the genetic material of the virus integrates into the DNA of the host cell and alters its regulation and function, leading to uncontrolled cell growth and division. Examples of viruses that can cause cell transformation include human papillomavirus (HPV), hepatitis B virus (HBV), and Epstein-Barr virus (EBV). These viral infections are associated with various types of cancer such as cervical, liver, and nasopharyngeal carcinomas.

Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.

Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.

Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.

Transferrinreceptorer är en typ av proteiner som finns på cellytan hos däggdjur. Deras huvudsakliga funktion är att binda och transportera transferrin, ett järntransportprotein, in i cellen. Transferrin binder till järn i kroppen och transporterar det till celler som behöver järn för sin överlevnad och funktion, såsom röda blodkroppar och vävnader som utför celldelning. När transferrin binds till transferrinreceptorn på cellytan aktiveras en signalväg som leder till att celldelningen ökar, vilket gör att transferrinreceptorerna spelar en viktig roll i celltillväxt och celldelning. Dessa receptorer förekommer naturligt i höga nivåer under tillväxt- och utvecklingsfasen hos foster och barn, medan de är lägre hos vuxna. Transferrinreceptorerna kan också användas som markör för att diagnostisera järnbrist och andra sjukdomar relaterade till järnstörningar.

I medicinsk kontext är en stamtavla (även känd som en pedigree) ett diagram eller tabell som visar släktrelationer och ärftliga sjukdomar över flera generationer inom en familj. Den används ofta i genetisk rådgivning och forskning för att spåra mönster av ärftlighet och genetiska mutationer som kan vara relaterade till specifika sjukdomar eller tillstånd.

En stamtavla innehåller vanligen information om individens familjemedlemmar, inklusive deras kön, födelse- och dödsdatum, äktenskapsrelationer och barn. Varje person representeras av en symbol (kvinnlig eller manlig) och är ansluten till sina släktingar med linjer som visar släktskapet mellan dem.

Ibland kan färger eller andra symboler användas för att indikera individers status vad gäller en specifik ärftlig sjukdom eller genetisk mutation, vilket kan hjälpa till att illustrera hur sjukdomen har överförts från generation till generation.

Interleukin-1 (IL-1) är en typ av cytokin, som är signalmolekyler som används för celldelning, tillväxt och kommunikation. IL-1 finns i två former, kallade IL-1α och IL-1β, båda är involverade i inflammatoriska processer i kroppen. De aktiverar immunceller och orsakar sårbarhet för smärta, feber och andra symtom av inflammation. IL-1 produceras av flera olika celltyper, inklusive makrofager, monocyter och endotelceller. Det är involverat i sjukdomar som reumatoid artrit, gikt, diabetes och cancer.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Restriktionsframgmentlängds polymorfism (RFLP) är en teknik inom genetiken som används för att identifiera skillnader i DNA-sekvensen mellan individer. Den bygger på att man använder restriktionsenzym, ett slags molekylära skissary, för att klippa upp DNA-strängarna vid specifika sekvenser. Dessa restriktionsenzymer binder till och klipper DNA-sekvensen vid en viss sekvensspecifik sequens, vilket ger upphov till fragment av olika längder.

Genom att jämföra mönstret av dessa fragment hos olika individer kan man identifiera polymorfism, det vill säga varianter i DNA-sekvensen. RFLP-analys kan användas för att undersöka genetisk variation mellan individer, familjer eller populationer, och har tidigare använts inom områden som paternitets Testning, sjukdomsgenetik och kriminalteknik.

CD1d är ett protein som tillhör gruppen MHC klass I-like proteiner och förekommer framförallt på ytan hos vissa immunceller, såsom dendritceller och B-celler. CD1d binder och presenterar specifika lipidantigener för en typ av T-celler som kallas naturligt omedelbart aktiverade T-celler (NKT-celler). När CD1d binder till en NKT-cells receptor aktiveras denna och svarar genom att sekretera cytokiner, vilket kan påverka immunförsvarets funktion.

CD1d-antigener är därför specifika lipider som binder till CD1d-proteinet och presenteras för NKT-celler. Dessa antigener kan vara endogena, det vill säga producerade inne i kroppen, eller exogena, det vill säga införda från utomstående källor. Exempel på CD1d-antigener är glykolipider som förekommer naturligt i cellmembranet och bakteriella lipider som kan identifieras som främmande av immunsystemet.

Gentransduktion är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där genetisk information överförs från ett bakteriofag (bakterievirus) till en bacteriecell. Detta sker genom att bakterioviruset infekterar bakterien och inslussar en del av sitt eget genetiska material i den bakteriella cellen under reproduktionen. Denna process kan leda till förändringar i bakteriens genetiska makeup, inklusive potentialen att få nya egenskaper eller bli resistent mot vissa typer av antibiotika.

'Listeria monocytogenes' är en gram-positiv, fakultativt anaerob bakterie som orsakar sjukdomen listerios och kan infektera både djur och människor. Bakterien är vanlig i naturen och kan påträffas i vatten, jord, djurs slagg och vegetabiliska livsmedel som grönsaker och frukt. Den kan även förekomma i livsmedelsförpackningar och -industrier.

Infektionen med 'Listeria monocytogenes' kallas listerios och kan ge upphov till en rad symtom, beroende på vilken del av kroppen som blir infekterad. Vid fostrets eller spädbarnets smitta kan det leda till sjukdomen granulomatosus infantiseptik (GIS), medan vuxna ofta drabbas av matförgiftning, menarvärk och feber. Äldre personer, gravida kvinnor, spädbarn och personer med nedsatt immunförsvar är särskilt känsliga för infektioner orsakade av 'Listeria monocytogenes'.

För att undvika smitta bör livsmedel behandlas noga, till exempel genom att skölja grönsaker och frukt, tillaga kött och fisk ordentligt och hålla kylskåpet ren. Gravida kvinnor bör undvika att äta råa eller halvråa livsmedel som sushi, räkor och osten av rå mjölk.

'Salmo salar' er den biologiske navnet på atlanterhavslaks, som er en art av laksetre i familien laxfamilien (Salmonidae). Atlanterhavslaks er en anadrom fisk, det vil si at den lever i saltvann men reiser opp i ferskvann for å fortplante seg. Den er en populær matfisk og har også stor kommersiell interesse som akvasjkulturfisk. Atlanterhavslaks kan bli opp til 150 cm lang og veie opp til 45 kg, men de fleste fiskene i naturen blir vesentlig mindre enne dette.

Posttranslational protein modification (PTMP) refererar till den process där proteiner modifieras efter att de har syntetiserats och fällts ut från ribosomen under translationen. Detta inkluderar en mängd olika typer av kemiska modifikationer som påverkar proteinernas funktion, stabilitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inuti eller utanför cellen.

Exempel på vanliga posttranslationella proteinmodifieringar är:

1. Fosforylering: Läggning av en fosfatgrupp till serin, treonin eller tyrosin residyer i proteinet. Denna modifikation kan aktivera eller inaktivera enzymer och signalproteiner.
2. Glykosylering: Läggning av en eller flera sockergrupper (oligosackarider) till asparagin, serin eller treonin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka proteinets stabilitet, lokalisation och förmåga att interagera med andra molekyler.
3. Ubiquitinering: Läggning av en ubiquitinmolekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan markera protein för nedbrytning av proteasomen eller påverka protein-proteininteraktioner.
4. Sumoylering: Läggning av en SUMO (Small Ubiquitin-like Modifier) molekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och signaltransduktion.
5. Metylering: Läggning av en metylgrupp till lysin eller arginin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka protein-DNA-interaktioner och epigenetiska regleringar.
6. Acetylering: Läggning av en acetylgrupp till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och chromatinstruktur.

Dessa posttranslationala modifieringar spelar en viktig roll i cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, apoptos och immunförsvar. Dysreglering av dessa modifieringar kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Katepsiner är en grupp av proteasar, eller enzymer som bryter ner protein. De är huvudsakligen belägna i lysosomer och aktiveras vid lägre pH-värden, vilket gör dem speciellt anpassade för att bryta ner protein inne i cellen.

Katepsiner delas in i flera olika typer, beroende på deras struktur och funktion. Några exempel är katepsin B, K och L, som alla har en viktig roll i proteombrytningen och cellens homeostas. Dessa enzymer kan även vara involverade i patologiska processer såsom cancerspridning och inflammation.

't-komplex genomsregion' (TCR) refererar till en del av kromosom 14 hos människor som innehåller genetisk information relaterad till T-cells receptor (TCR) alpha och delta-kedjor. TCR är en viktig del av adaptiva immunsystemet, vilket hjälper kroppen att identifiera och bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener.

TCR består av två kedjor: alfa (α) och beta (β), gamma (γ) och delta (δ). Generna som kodar för TCR α- och δ-kedjorna finns i den t-komplex genomsregionen på kromosom 14. Denna region innehåller också regulatoriska sekvenser och andra gener relaterade till TCR-utveckling och -funktion.

TCR-gener subjekteras för variation genom en process som kallas V(D)J-omskrivning, vilket resulterar i en stor mängd olika kombinationer av gener som kan koda för ett stort antal olika TCR-varianter. Detta möjliggör ett brett spektrum av immunresponser mot olika patogener.

"Genetiska markörer" refererar till specifika delar av DNA-sekvensen som är kopplade till ett visst genetiskt trait eller en viss position på ett kromosom. De kan användas i biomedicinsk forskning för att lokalisera och identifiera gener som är associerade med sjukdomar, predispositioner till sjukdomar eller andra specifika drag. Genetiska markörer kan vara enkla nukleotidpolymorfismer (SNP:er), repetitiva sekvenser eller strukturella variationer i DNA-sekvensen. De används ofta inom genetisk kartläggning, genetisk screening och genetisk diagnos.

Leukocytreduktionsmetoder är metoder som används för att minska antalet leukocyter (vita blodkroppar) i blodprodukter, såsom blod och blodplattor. Detta görs vanligtvis genom filtration eller centrifugering av blodet före transfusionen. Leukocytreduktion minskar risken för transfusionsrelaterade komplikationer som febrile reaktioner, allosensibilisering och överföring av infektionssjukdomar. Det kan också vara användbart för patienter med speciella behov, till exempel dem som är immunsupprimerade eller har risk för transfusionsrelaterad lungödem.

Inflammation i ögats druvhinna, även känt som "uvetis" eller "uvitis", är en uppsättning symptom som orsakas av inflammation i den del av ögat som kallas druvhinnan (ukkoes). Druvhinnan är ett tunt skikt av transparent bindväv som täcker ytan på ögats baksida och reflekterar ljuset för att hjälpa till att skapa en skarp bild på näthinnan.

Inflammation i druvhinnan kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, trauma, operationer och exponering för toxiska substanser. Symptomen på uvetis kan inkludera rodnad, smärta, ökad känslighet för ljus, sårbarhet för infektioner, förändringar i synen och sekret som läcker ut från ögat.

Inflammationen i druvhinnan kan leda till komplikationer såsom skador på näthinnan, glaukom, katarakt och ögonförslitning om den inte behandlas tillfälligt. Behandlingen av uvetis beror på orsaken till inflammationen och kan innebära användning av antiinflammatoriska läkemedel, antibiotika eller andra typer av mediciner som ges systematiskt eller som appliceras direkt på ögat. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att behandla komplikationer eller för att kontrollera inflammationen.

En AIDS-vaccin är ett potentialt preventivt medel mot HIV-infektioner. Vaccinet fungerar genom att stimulera kroppens immunförsvar att producera en specifik immunrespons, såsom produktion av antikroppar eller aktivering av T-celler, som kan erkänna och bekämpa HIV-viruset.

Det är värt att notera att det ännu inte finns någon licensierad AIDS-vaccin på marknaden, trots intensiva forskningsansträngningar under många år. Detta beror delvis på den stor variation som finns bland HIV-stammar världen över och dess förmåga att mutera hastigt, vilket gör det svårt att utveckla en effektiv vaccin mot alla former av viruset.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

Hydrozoa är en klass av marina djur som tillhör stammen Cnidaria, även kända som nässeldjur. Hydrozoerna är oftast mycket små och kan variera i form från enkla, flata skivor till kolonier med många små individer (polypen) som lever tillsammans. De flesta hydrozoer lever i saltvatten, men några arter finns även i sötvatten.

Hydrozoerna har en enkel kroppsbyggnad med två skikt: en yttre ektoderm och en inre endoderm som omger en geléartad massa kallad mesoglea. De flesta arter har tentakler runt munnen som används för att fånga små djur och plankton. Hydrozoerna kan också ha ett medusastadium i sin livscykel, där de lever fritt simmande i vattnet.

Exempel på vanliga hydrozoer är sjöpennor, manetlarver och korallpolypen Hydra.

Langerhans celler är typen av dendritiska celler som finns i huden och epitelgeweben. De utgör ett viktigt bestånddel i immunförsvaret genom att presentera antigen till T-celler och initiera en immunrespons. Langerhans cellöar är speciella strukturer som finns i epidermis, den yttre delen av huden, där de sitter mellan keratinocyterna. Deras huvudfunktion är att fagocytera främmande partiklar och proteiner, bryta ner dem till små peptider och presentera dessa för T-celler i lymfknutor. På det sättet hjälper de till att identifiera och eliminera patogener som tränger in i kroppen genom huden.

En medicinsk kontext är en leukocyttransfusion (även känd som granulocyttransfusion) en procedure där en patient får en transfusion av vita blodkroppar, främst neutrofila granulocyter, från en kompatibel donator. Detta används sällan och vanligtvis reserverat för patienter med allvarliga infektioner som inte har svarat på antibiotika och som har extremt låga nivåer av neutrofila granulocyter i sin egen cirkulation. Målet är att öka antalet vita blodkroppar hos patienten för att stödja deras immunförsvar och hjälpa till att bekämpa infektionen. Det finns dock forskningsresultat som ifrågasätter effektiviteten och säkerheten av denna behandling, och den används därför mycket sparsamt i klinisk praxis.

I medicsk kontext refererar "ytplasmonresonans" till fenomenet då ljus interagerar med elektronmoln på ytan av ett metalliskt material, vilket orsakar en resonans i dess plasmonskvantum. Detta kan ske när våglängden på det inkommande ljuset matchar plasmonsfrekvensen hos metallytan.

Ytplasmonresonans har flera tillämpningar inom biomedicinsk forskning, bland annat för att detaljerat studera struktur och egenskaper hos biologiska molekyler som interagerar med metallytan. Det kan också användas för att öka sensitiviteten i diagnostiska tester och för att utveckla nya typer av sensor- och detektionssystem.

I'm happy to help! However, I believe there may be a small typo in your question. If you are asking for a experimental definition of "melanoma," here it is:

Melanoma is a type of skin cancer that develops from melanocytes, the pigment-producing cells in the skin. Experimentally, melanoma can be defined as a malignant tumor with the potential to invade surrounding tissues and metastasize to distant organs. It is characterized by the uncontrolled growth of melanocytes, which can form large, irregularly shaped, and often darkly pigmented lesions on the skin.

Experimental research into melanoma involves studying its underlying molecular mechanisms, genetic mutations, and signaling pathways to develop new therapies and treatments. Researchers may use various models such as cell lines, animal models, and patient-derived xenografts to study melanoma progression and response to therapy. The goal of experimental research is to identify novel targets for therapeutic intervention and improve the outcomes for patients with melanoma.

MART-1, också känt som Melan-A, är ett antigen som förekommer naturligt i melanocyter, de celler som producerar pigment i huden. Det används ofta som en tumormarkör för att hjälpa till att identifiera och diagnostisera melanom, en form av hudcancer. MART-1 är specifikt för melanocyter och uttrycks inte i andra celltyper, vilket gör det till ett användbart mål för immunterapi och andra behandlingsformer av melanom.

Vesikulær stomatit-Indianavirus (VSIV) är ett enkelsträngat RNA-virus som tillhör familjen *Rhabdoviridae* och släktet *Vesiculovirus*. Det orsakar en sjukdom hos grisar som kallas vesikulær stomatit, vilken kännetecknas av feber, sår i munhålan och på tungan samt blåsliknande utväxter (vesiklar) på läpparna. Sjukdomen är vanligt förekommande bland grisar över hela världen och kan orsaka ekonomiska förluster inom grisproduktionen på grund av sänkt tillväxttakt, ökad dödlighet och minskad reproduktion hos drabbade djur.

Det är värt att notera att VSIV inte är relaterat till human immunodeficiency virus (HIV) eller human T-lymphotropic virus (HTLV), som båda tillhör familjen *Retroviridae*.

Bakteriegifter, också kända som bakterietoxiner, är skadliga substanser som produceras och utsöndras av bakterier. De kan orsaka sjukdomar och skador på celler och vävnader hos människor och djur. Bakteriegifter kan vara exotoxiner eller endotoxiner. Exotoxiner är proteiner som produceras av bakterier och kan diffundera ut från bakteriecellen och orsaka skada på näraliggande celler. Endotoxiner däremot är en del av bakteriens yttre membran och frisätts när bakterien dör eller delas.

Exotoxiner kan delas in i olika kategorier baserat på deras mekanism av verkan, till exempel neurotoxiner som skadar nervceller, cytotoxiner som skadar cellmembranet och enterotoxiner som orsakar mag-tarmsymptom.

Bakteriegifter kan leda till allvarliga sjukdomar som botulism, difteri, stelkramp, matförgiftning och andra infektionssjukdomar. Vissa bakteriegifter kan också orsaka autoimmuna reaktioner och allergier hos människor.

Allergi definieras inom medicinen som en överreagerande respons eller överskshotsreaktion på ett främmande ämne, kallat allergen, som normalt är harmlöst. Denna respons orsakas av en förändring i immunsystemet, där antikroppar och andra immunceller aktiveras och utsöndrar kemiska medlare, såsom histamin, som i sin tur orsakar symtom som kan vara milda till allvarliga. Allergisymptomen kan variera beroende på vilket allergen individen är exponerad för och hur känslig den är för det ämnet.

Immunologi är däremot läran om immunsystemet, som är ett komplext nätverk av celler, vävnader och kemiska signalsubstanser som har utvecklats för att skydda oss från infektioner och sjukdomar. Immunsystemet kan delas in i två huvudsakliga delar: det adaptiva immunsystemet och det oadaptiva immunsystemet. Det adaptiva immunsystemet är specifikt och lär sig att känna igen och bekämpa specifika patogener, medan det oadaptiva immunsystemet ger en snabb, icke-specifik respons mot allmänna signalsubstanser som frisätts vid skada eller infektion.

Allergier orsakas av ett felaktigt svar från det adaptiva immunsystemet, där det aktiveras och utvecklar en överdriven responss mot ett främmande ämne som normalt är ofarligt.

Struphuvudslemhinnan (nasofaryngeal mucosa) är den slemhinna som tapetserar ytan på struphuvudet (nasofarynx), som är den övre delen av svalget. Den består av cilierade epitelceller och slemkörtlar som producerar slem, vilket hjälper till att fuktiga och skydda luftvägarna. Struphuvudslemhinnan är en del av det upper respiratory tract (ÖRT), och kan bli inflammerad under förkylningar eller andra infektioner, vilket kallas för faringit eller nasofaryngit.

KIR3DL1 är en typ av inhibitorisk killasenrektoR (KIR) som finns på naturliga mördareceller (NK-celler). Dessa receptorer binder till klass I MHC-molekyler på cellens yta och sänder signaler som hjälper NK-cellerna att avgöra om en cell är frisk eller skadad. KIR3DL1 är specifikt för bindning till MHC-klasse I-B molekylen HLA-B och delar av HLA-A. När KIR3DL1 binder till sin ligand, hämmar det aktiviteten hos NK-cellerna och förhindrar dem från att attackera friska celler.

Th2-celler, eller T-hjälpceller 2, är en typ av adaptiva immunceller som producerar specifika cytokiner och har en viktig roll i försvaret mot parasitiska infektioner, såsom ormar och maskar. De producerar också cytokiner som bidrar till allergisk reaktivitet och astma. Th2-celler stimulerar B-celler att differensiera till antikroppsproducerande plasmaceller och frisätter IL-4, IL-5 och IL-13. Dessa cytokiner är involverade i aktivering av mastceller och eosinofiler, som bidrar till inflammation och försvaret mot parasiter.

"Nefrogen" är ett medicinskt begrepp som betyder "relaterad till njuren". Ordet "nefro" kommer från grekiskans "nephros", vilket betyder "njure". Nefrogena sjukdomar eller tillstånd orsakas av problem med njurfunktionen, strukturen eller utvecklingen. Exempel på nefrogena tillstånd inkluderar nefrotiskt syndrom, nefrit, polycystisk njursjukdom och medfödda anatomiska avvikelser i njurarna.

'COS-celler' är en typ av genetiskt modifierade celler som används inom molekylärbiologi och biomedicinsk forskning. COS-celler är en speciell linje av simia (apa) fibroblaster som har transformerats med ett virus, bestående av adenoviruskapselförpackat DNA från svin-svampsvulstvirus (SV40).

Denna modifiering gör att COS-cellerna uttrycker T-antigen, ett protein som binder till och aktiverar origo på plasmid-DNA, vilket underlättar effektivare och säkrare kloning av exogena DNA. Detta gör COS-celler till en populär val för att producera stora mängder fritt protein in vitro från klonade gener.

Det finns två huvudtyper av COS-celler: COS-1 och COS-7. COS-1 är diploid, medan COS-7 är en subklon av COS-1 som har ökad stabilitet och effektivitet vid proteinproduktion.

"Genprodukter, pol" refererer til proteiner eller andre molekyler som produceres af en organisme på basis af genetisk information. I denne konteksten betyder "pol" at produktet dannes i cytoplasmaet, dvs. det er et cytoplasmagennemført protein (CPP). Disse proteiner kodes for af gener og syntetiseres ved hjælp af translationsprocessen, hvor informationen fra RNA-molekylet oversættes til en aminosyresekvens. Genprodukter, pol, kan have mange forskellige funktioner i cellen, herunder at være enzyme, strukturproteiner, transporteringsproteiner eller signalproteiner.

I medically related context, "horses" kan definieras som stora, starka djur i familjen av uddathovdarslag (Equidae), mer specifikt till släktet *Equus*, som inkluderar också åsnor och zebror. Hästar är kända för sin användning som transportmedel, arbetsdjur, idrottsdjur och sällskapsdjur av människan under tusentals år.

Från en fysiologisk eller anatomisk synvinkel kan hästar beskrivas som jämfofta djur med två huvuden, fyra extremiteter och en svans. De har en robust skelett och muskulatur, stor hjärna i förhållande till kroppsstorleken, och ett välutvecklat sinnesliv som inkluderar syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Hästar har också en speciell förmåga att uppfatta vibrationer i marken.

Hästar är herbivorer och har ett komplext mag-tarmsystem som är anpassat för att äta och ta tillvara näring från gräs och andra växter. De har en speciell sorts tänder, så kallade kindtänder, som är anpassade för att tugga och malas grovt material.

Det finns många olika raser av hästar, som varierar i storlek, form, färg och temperament. Några exempel på vanliga raser inkluderar arabiska fullblod, engelska fullblod, quarterhästar, travare, och welshponnyer.

Lymfotoxin-alfa, også kjent som TNF-beta (Tumor Nekrose Faktor-beta), er ein type cytokin som produseres av aktiverte lymfocyter (hvite blodceller). Det fungerer som en signalstoff i immunsystemet og har en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og inflammasjon. Lymfotoxin-alfa kan også spille en rolle i ulike patologiske tilstander, inkludert autoimmune sykdommer og kraftige infeksjonssjukdommer.

Variabel del av immunglobulin, eller variabla regionen av antikroppar, refererar till de delar av immunoglobulinmolekyler som är varierande och unika för varje specifik antikropp. Den variabla regionen består av två lätta kedjor (VL) och två tunga kedjor (VH), som alla innehåller variabla segment, komplementaritetsdeterminingsregioner (CDR) och framework-regioner. CDR-loops är de mest varierande delarna av den variabla regionen och är direkt involverade i antikroppens bindning till specifika antigener. Den variabla regionen ger immunglobulinet sin förmåga att känna igen och binde till en stor variation av olika antigener, vilket gör det möjligt för immunsystemet att erkänna och bekämpa en mängd olika patogener.

I medicinskan kontexten, refererar bindningsplatser på antikroppar till de specifika regionerna på antikroppens yta där den kan binda till ett specifikt antigen. Antikroppar är proteiner som produceras av B-celler som en del av det adaptiva immunförsvaret, och de hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom virus, bakterier och andra patogener.

Varje antikropp har två typer av bindningsplatser: en variabel region och en konstant region. Den variabla regionen är den delen av antikroppen som är unik för varje antikropp och som kan binda till ett specifikt antigen. Den konstanta regionen däremot, är densamma för alla antikroppar av samma klass och subklass, och den utför funktioner såsom att aktivera komplementproteiner och binde till immunceller.

Bindningsplatserna på antikropparna består av en komplex struktur av aminosyror som bildar en tredimensionell form som kan binda till specifika epitoper på antigenet. Epitopen är den del av antigenet som antikroppen binder till, och de kan variera i storlek, laddning och struktur. När en antikropp binder till ett antigen via sina bindningsplatser, neutraliseras det främmande ämnet och immunsystemet kan identifiera och eliminera det från kroppen.

Cytomegalovirusinfektion (CMV) är en infektionssjukdom orsakad av cytomegalovirus, ett herpesvirus. Infektionen kan vara asymptomatisk eller orsaka milda symptom hos immunokompetenta individer, men kan vara allvarligare hos immunförsvagna personer, gravida och foster.

CMV-infektion kan drabba många olika organ i kroppen, inklusive levern, lungorna, levern och centrala nervsystemet. Symptomen på en aktiv CMV-infektion kan variera beroende på vilket organ som är drabbade, men kan inkludera feber, trötthet, muskelsmärtor, inflammation i lymfkörtlar och lever, halsont, diarré och hosta.

Behandlingen av CMV-infektion beror på individuella faktorer som inkluderar immunstatus, allvarlighetsgraden av sjukdomen och vilket organ som är drabbat. För de flesta immunokompetenta personer behövs vanligtvis ingen speciell behandling, medan immunosupprimerade patienter kan behöva antivirala läkemedel för att kontrollera infektionen.

Gravida kvinnor som drabbas av primär CMV-infektion under graviditeten har en risk att överföra viruset till fostret, vilket kan leda till allvarliga skador på fostrets hörsel, syn och utveckling. Preventiva åtgärder och regelbundna ultraljudskontroller rekommenderas för gravida kvinnor som har konstaterats ha CMV-infektion.

Interferoner är en typ av signalsubstanser, eller cytokiner, som produceras och secreteras av kroppens celler, särskilt av vita blodkroppar som leukocyty och fibroblaster. Interferoner spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar mot infektioner och cancer.

Det finns tre huvudsakliga typer av interferoner: typ I, typ II och typ III. Typ I-interferoner är de mest prevalenta och inkluderar interferon-alpha (IFN-α), interferon-beta (IFN-β) och interferon-omega (IFN-ω). De produceras av celler som infekterats av virus och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen genom att aktivera andra immunceller, såsom naturliga killer (NK) celler och cytotoxiska T-celler.

Typ II-interferon, även känt som interferon-gamma (IFN-γ), produceras av T-celler och naturliga killer (NK) celler när de aktiveras av antigenpresenterande celler (APC). Typ II-interferon har en viktig roll i adaptiva immunresponser, särskilt mot intracellulära patogener som virus och protozoer.

Typ III-interferoner, även kända som interferon-lambda (IFN-λ), är strukturellt relaterade till typ I-interferoner men har en något annorlunda funktion. De produceras av epitelceller och andra celler vid mukosamembran och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen mot virusinfektioner i respirations- och tarmkanalen.

Interferoner fungerar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet, vilket aktiverar en signalkaskad som leder till induktion av en antiviral respons. Denna respons inkluderar syntesen av antivirala proteiner som blockerar virusreplikationen och presentation av virala antigener till immunsystemet. Interferoner har också andra effekter, såsom att modulera immunsvaret och påverka cellcykeln och apoptosen.

Medicinskt sett är moderkakan (placentan) ett organ som bildas under graviditeten hos däggdjur, inklusive människor. Den utvecklas från den äggcell som befruktats och implanterar sig i livmoderns slemhinna. Moderkakan har en yta på ungefär 0,15–0,20 kvadratmeter hos människor och är till formen platt och rund med en diameter på cirka 15–20 cm vid full term.

Moderkakans huvudsakliga funktioner inkluderar:

1. Att förse fostret med näring: Moderkakan tar upp näringsämnen från moderns blod och omvandlar dem till en form som fostret kan ta upp och använda.
2. Att avlägsna avfallsprodukter från fostret: Moderkakan tar emot avfallsprodukter från fostret och transporterar bort dem i moderns blodomlopp.
3. Att producera hormoner: Moderkakan producerar flera hormoner som hjälper till att underhålla graviditeten, inklusive gestagen, östrogen och humant klorioniskt gonadotropin (hCG).
4. Att skydda fostret mot infektioner: Moderkakan har en immunförsvarsmekanism som hjälper till att förhindra att infektioner når fostret.

Moderkakan är ett mycket viktigt organ under graviditeten och utvecklas kontinuerligt tillsammans med fostret. Efter födseln separeras moderkakan från livmodern och avlägsnas, ofta genom en process som kallas efterbörd.

Sekundärstruktur på ett protein refererar till den lokala, geometriska formen som delar av proteinets peptidkedja antar, vanligtvis som en konsekvens av vätebindningar mellan polära funktionella grupper i proteinet. De två vanligaste formerna av sekundärstruktur är alfa-helix och beta-flak (beta-sheet). I en alfa-helix är peptidkedjan vriden runt sig med omkring 3,6 aminosyror per varv, med vätebindningar mellan varje fjärde aminosyra. I en beta-flak ligger de polära delarna av peptidkedjorna parallellt eller antiparallellt bredvid varandra och är stabiliserade av vätebindningar mellan dem. Sekundärstrukturen kan bestämmas genom tekniker som cirkulär differentialskanning (CD) och tvådimensionell nukleär magnetisk resonansspektroskopi (2D-NMR).

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

CD11 är en typ av proteiner som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. CD11-antigenet är egentligen ett samlingsnamn för tre olika proteiner: CD11a, CD11b och CD11c. Dessa proteiner bildar komplex tillsammans med andra proteiner och deltar i cellernas förmåga att klistra fast sig vid andra celler eller vid extracellulära matrixstrukturer, ett förfarande som kallas adhesion. CD11-komplexen är också involverade i signaltransduktion och aktivering av immunförsvaret.

"Enväldiga genprodukter" (engelska: "constitutive gene products") är en term inom molekylärbiologi och genetik som refererar till proteiner eller RNA-molekyler som produceras kontinuerligt av en viss gen i en levande cell, oavsett om de är nödvändiga eller inte för cellens aktuella funktion eller överlevnad. Detta står i kontrast till "reglerade genprodukter", där produktionen av proteiner eller RNA-molekyler är kontrollerad och kan variera beroende på olika signaler och behov hos cellen. Enväldiga genprodukter produceras alltid i en given celltyp, oavsett om de används eller inte, och kan därför ses som en form av "basal" genuttryck.

"Antikroppsproducerande celler", också kända som plasmacyter, är typen av vita blodkroppar som producerar och sekreterar antikroppar, även kända som immunoglobuliner. Antikroppar är proteiner som hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener. De produceras av B-celler, en typ av vita blodkroppar, och undergår en process av differentiering för att bli antikroppsproducerande celler. Dessa celler kan producera stora mängder av en specifik typ av antikropp som är designad för att binda till ett specifikt antigen på en patogen. Antikroppsproducerande celler spelar därför en viktig roll i den adaptiva immunresponsen och hjälper till att beskydda kroppen mot infektioner och sjukdomar.

NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily B (NLRB) är en typ av receptorer som finns på naturliga killerceller (NK-celler). Dessa receptorer liknar lectiner, proteiner som binder till kolhydrater, men de binder inte till kolhydrater utan istället till andra cellreceptorer eller till virusproteiner.

NLRB-receptorerna är involverade i NK-cellers förmåga att känna igen och döda virusinfekterade eller tumörceller. De kan både aktivera och hämma NK-cellers funktion beroende på vilka ligander (det som binder till receptorn) de interagerar med.

Exempel på NLRB-receptorer inkluderar NLRB1, NLRB2 och NLRB3. Dessa receptorer har varierande funktioner och kan interagera med olika ligander för att modulera NK-cellers aktivitet.

'Mycobacterium tuberculosis' är en bakterie som orsakar sjukdomen tuberkulos (TB). Detta är en långsam växande, aerobisk grampositiv bakterie som har en unik celldelning och en mycket speciell cellvägg som innehåller ett högt lipidinnehåll, vilket gör den motståndskraftig mot vanliga desinfektionsmedel och antibiotika. Bakterien sprids främst via luften när en smittad person hostar eller nyser ut bakterier i form av droppar som kan andas in av en annan person.

Många människor som infekteras med M. tuberculosis visar inga symtom alls och har inte någon sjukdom, ett tillstånd som kallas latent TB-infektion (LTBI). Men om bakterien aktiveras och börjar växa i kroppen kan den orsaka en rad symtom, ofta på lungorna, men även på andra ställen i kroppen. Symptomen på tuberkulos kan inkludera hosta som varar länge (vanligtvis tre veckor eller mer), utslag i huden, feber, viktförlust, trötthet och nattsvett.

Tuberkulosen är en behandlingsbar sjukdom, men den kan bli livshotande om den inte behandlas korrekt. Behandlingen av tuberkulos kräver ofta flera olika antibiotika under en lång tidsperiod, vanligtvis under sex månader eller mer.

I medicinsk kontext refererar "omfördelning av gener, T-lymfocyt" till ett tillstånd där det förekommer en förändring i antalet och typen av gener i T-lymfocyter, en viss typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret.

T-lymfocyter har på sin yta receptorer som känner igen specifika antigener (främmande ämnen som kan utgöra ett hot mot kroppen, såsom virus eller bakterier). Genom en process som kallas V(D)J-kombinatorik kan T-celler generera en mycket stor mängd olika receptorer med varierande specificitet för att känna igen olika antigener.

Omfördelning av gener i T-lymfocyter kan inträffa som ett resultat av onormala mutationer eller avvikanden i den genetiska informationen, vilket kan leda till en förändring i antalet och typen av receptorer på T-cellernas yta. Detta kan ha konsekvenser för immunförsvaret, eftersom det kan påverka T-cellers förmåga att känna igen och bekämpa främmande ämnen.

Det är värt att notera att omfördelning av gener i T-lymfocyter kan vara associerad med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer och autoimmuna sjukdomar.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

En virussjukdom är en infektionssjukdom som orsakas av ett virus. Virus är små, ofta sjukdomsalstrande partiklar som består av genetiskt material (DNA eller RNA) inneslutet i ett proteinhölje. De kan inte leva eller reproducera sig själva, utan behöver en värdcell för att kunna göra detta. När ett virus infekterar en värdcell så tar det över cellens mekanismer och tvingar den att producera fler viruskopior. Detta kan leda till skador på värdcellen och orsaka sjukdomstillstånd.

Virussjukdomar kan variera i allvarlighetsgrad från milda, obehagliga symptom som exempelvis en vanlig förkylning, till allvarliga livshotande tillstånd som exempelvis HIV/AIDS eller ebolafebr. Vissa virussjukdomar kan även vara dödligt farliga om de inte behandlas korrekt och i tid, såsom exempelvis hjärnhinneinflammation (meningit) orsakad av vissa virusstammar.

För att skydda sig mot virussjukdomar finns det ofta vaccin som kan ges för att förebygga infektioner, och även antivirala läkemedel som kan användas för att behandla redan existerande infektioner. Det är också viktigt att hygieniska åtgärder vidtas för att minska risken för smitta, såsom handhygien och andningsskydd när man befinner sig i närhet av en sjukt person.

'Mycobacterium bovis' är en långsam växande, fakultativt aerob bakterie som tillhör komplexet Mycobacterium tuberculosis-komplex (MTBC). Det är en av de huvudsakliga orsakerna till tuberkulos hos nötkreatur och kan även orsaka sjukdom hos människor, framförallt efter exponering för infekterade djur eller konsumtion av smittat mjölkprodukter.

Många fall av tuberkulos hos människor som orsakas av 'Mycobacterium bovis' är associerade med respiratorisk smitta från infekterade individer eller från miljön, där bakterien kan överleva länge i vatten, jord och andra substrat.

Sjukdomen hos människor orsakad av 'Mycobacterium bovis' är kliniskt lika med tuberkulos orsakad av 'Mycobacterium tuberculosis', men den kan vara svårare att behandla på grund av resistens mot vissa typer av antibiotika.

Marek's disease är en infektiös neoplasi (cancer) hos hönsfåglar som orsakas av gallesvampen Gallid alphaherpesvirus 2. Sjukdomen är uppkallad efter den ungerske veterinären József Marek som först beskrev den 1907.

Marek's disease karaktäriseras av inflammation och tumörbildning i nervsystemet, levern, milten och lymfkörtlarna. Symptomen kan variera från subkliniska till dödliga och inkluderar förlamningar, svullnad i lymfkörtlarna, minskad äggproduktion och dödlighet hos unga hönsfåglar. Sjukdomen sprids främst genom direkt kontakt med infekterade fåglar eller via luften genom att andas in viruspartiklar från infekterade fjädrar eller damm.

Det finns vacciner tillgängliga för att förebygga Marek's disease, men de är inte 100% effektiva och kan inte helt eliminera sjukdomen. Därför är god biosecurity och bästa praktiker inom djurhållning viktiga för att minimera spridningen av sjukdomen.

Kirsten-mussarkomvirus (Kirsten rat sarcoma virus, KRSV) är ett retrovirus som kan orsaka cancer hos gnagare. Viruset upptäcktes ursprungligen i en laboratorieförsöksmus med sarkom, en typ av cancer. Kirsten-mussarkomvirus har potentialen att integrera sin genetisk kod in i värdcellens DNA och orsaka onkogena förändringar som kan leda till oreglerad celldelning och cancertillväxt. Detta virus används ofta i forskningssyfte för att studera mekanismerna bakom cancerutveckling.

Artificial bacterial chromosomes (ABCs) are synthetic replicons that are designed to function similarly to natural bacterial chromosomes. They are typically created through the use of molecular biology techniques such as recombinant DNA technology and are used in various research applications, including genetic engineering and synthetic biology.

The main purpose of artificial bacterial chromosomes is to provide a stable and reliable means of cloning and expressing large DNA fragments in bacteria. They typically have a defined size and structure, which helps ensure that the cloned DNA is maintained as a single copy per cell, reducing the risk of genetic instability or rearrangement.

Artificial bacterial chromosomes are usually created by combining specific DNA sequences that confer essential functions such as replication, partitioning, and stability. These functions are typically provided by origin of replication (ori) sequences, which initiate DNA replication, and par sequences, which ensure equal segregation of the chromosome during cell division.

Overall, artificial bacterial chromosomes offer a powerful tool for researchers to study and manipulate complex genetic systems in bacteria, enabling the development of new technologies and applications in fields such as biotechnology, medicine, and environmental science.

Mikroglia är en typ av glialcell som förekommer i centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. De utgör ungefär 10-15% av den totala cellpopulationen i CNS och är viktiga för underhåll, homöostas och skydd av det centrala nervsystemet. Mikroglia har också en viktig roll i immunförsvaret inom CNS genom att fagocytera (fagra upp och bortskaffa) skadade celler, patogener och celldebris. De kan aktiveras under olika patologiska tillstånd, såsom infektioner, trauma, neurodegenerativa sjukdomar och neuroinflammation, vilket leder till morfologiska och funktionella förändringar. Mikroglia kan vara både neuroskyddande och neurodestruktiva beroende på deras aktiveringsstatus och utsöndrade signalsubstanser.

Tympanomastoid tumörer, även kända som akustikuri tumörer eller vestibularis schwannomer, är typen av långsamt växande benigna hjärntumörer som utvecklas från de nervceller som täcker det balans- och hörselnerv (nervus vestibulocochlearis) i inneran av innerörat. Dessa tumörer växer ofta in i den hålighet där hörsel- och balansorganen finns, vilket kan orsaka tryck på nerven och leda till hörselnedsättning, tinnitus (ljud i örat), balansstörningar och i vissa fall även andra neurologiska symtom. Tympanomastoid tumörer behandlas vanligtvis med kirurgi eller strålbehandling beroende på storleken, tillväxttakten och patientens allmänna hälsotillstånd.

Receptor: En receptor är ett proteinmolekyl som kan binda specifikt till en annan molekyl, kallad ligand. I en medicinsk kontext refererar receptorer ofta till proteiner på cellens yta eller i cellens inre (i cytoplasman eller kärnan) som binder till signalsubstanser och aktiverar cellulära svar när de binds till sin ligand.

Antigen: Ett antigen är ett molekyl som kan identifieras och stimulera immunsystemet att producera en specifik immunrespons. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, lipopolysackarider eller andra strukturer som finns på bakterier, virus, svampar, parasiter eller transplanterade celler och vävnader. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras den och sätter igång en immunrespons mot det antigenetiska ämnet.

B-celler: B-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en del av adaptiva immunsystemet. De producerar och sekreterar antikroppar (immunglobuliner) som binder till specifika antigener och hjälper till att eliminera dem från kroppen. När en B-cell möter ett antigen aktiveras den och differensieras till en plasmacyt, en cell som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar mot det antigenetiska ämnet.

'Sarkom' refererer til en type medisinsk betegnelse for en gruppe af sjeldene former for kræft, der udvikler sig i bindevæv og støttevæv i kroppen, såsom muskler, fedtvæv, knogler, blodkar og lymfekar. Ordet 'sarkom' kommer fra græsk og betyder "slidende kød".

Den term 'experimentell sarkom' er ikke en officiel medicinsk diagnose, men snarere en beskrivelse af en forskningsmodel eller et laboratorieforsøg. I denne konteksten kan 'experimentel sarkom' referere til en kunstig tumor, der er opstået i et laboratorieforsøg med det formål at studere de biologiske og molekylære mekanismer, der styrer sarkomers udvikling, vækst og spredning.

Disse eksperimentelle modeller kan hjælpe forskerne med at forstå mere om sarkomer og eventuelt udvikle nye behandlingsmetoder til denne type kræft. Det er vigtigt at understrege, at en 'experimentel sarkom' ikke er det samme som en 'sarkom', der diagnosticeres hos en patient.

HLA-A24 är ett histokompatibilitet antigen, som tillhör den stora gruppen human leukocyte antigens (HLA). Dessa antigener hittas på ytan av kroppens celler och har en viktig roll i immunförsvaret. HLA-A24 är specifikt ett klass I-MHC-molekyl, vilket betyder att det binder till och presenterar endogena peptider för CD8+ T-celler (cytotoxiska T-celler).

HLA-A24 förekommer hos en viss andel av befolkningen och kan variera mellan olika etniska grupper. Det är känt för att spela roll i transplantationsimmunologi, där det kan påverka både acceptansen och avstötningsreaktionerna av transplanterade organ. Dessutom har vissa associationer mellan HLA-A24 och olika sjukdomar, till exempel visats för vissa typer av cancer och autoimmuna sjukdomar.

NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily C (NLRC) är en underfamilj av proteiner som tillhör NK-cell lectin-like receptorer (NLR). Dessa protein är expressed in natural killer (NK) cells och andra immunceller. De innehåller ett karakteristiskt NACHT-domäner, vilket är en typ av ATP-bindande domän, och lektin-like domäner som deltar i cellulär signalering och aktivering av immuniteten.

NLRC-proteinerna spelar en viktig roll i att reglera immunresponsen genom att identifiera patogena mikroorganismer och skada på kroppens egna celler. Exempel på NLRC-proteiner inkluderar NLRC1 (NOD1) och NLRC2 (NOD2), som båda är involverade i att detektera bakteriella peptidoglykaner och aktivera NF-kappaB-signalering, vilket leder till inflammation och immunrespons.

Defekter i NLRC-proteiner har visats vara associerade med olika autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

'Virusantikroppar' (eller 'virusantistoffer') är immunologiska proteiner som produceras av B-celler i kroppen som svar på en infektion med ett virus. Dessa antikroppar binder till ytor på viruset, vilket gör det möjligt för kroppens immunsystem att identifiera och eliminera viruset från kroppen.

Det finns olika typer av virusantikroppar, men de flesta tillhör en grupp som kallas IgG-antikroppar. När en person har haft en infektion med ett visst virus och sedan har blivit immun mot det, kommer de att ha höga nivåer av specifika IgG-antikroppar i sin blodomlopp som kan mätas för att fastställa om personen har haft en tidigare infektion.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av immunologiska respons på virusinfektioner, såsom T-celler och interferoner, men virusantikroppar är ett viktigt sätt för kroppen att identifiera och bekämpa viruset.

RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.

RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.

Det finnes tre hovedtyper av RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.

I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.

Immunologiska synapser är en struktur som bildas vid kontakten mellan en immuncell, till exempel en T-lymfocyt eller B-lymfocyt, och en annan cell, som kan vara en annan immuncell eller en infekterad eller skadad cell. Synapsen består av ett speciellt område där de två cellerna kommer i kontakt med varandra och utbyter signaler.

Vid en immunologisk synaps bildas en uppsättning molekyler, inklusive receptorer, ligander och adaptorproteiner, som samlas upp i en hög koncentration i den centrala delen av kontaktzonen mellan cellerna. Dessa molekyler är viktiga för att aktivera immuncellen och koordinera dess funktioner, såsom cytokinproduktion, cytotoxicitet och antigenpresentation.

Immunologiska synapser spelar en central roll i den adaptiva immuniteten och är involverade i processer som aktivering av T-celler, aktivering av B-celler och regulering av immunresponsen. Dysfunktion i dessa strukturer kan leda till autoimmuna sjukdomar, allvarliga infektioner eller cancer.

'Cercopithecus aethiops' er en art innen slætten primater (Primates) og familien markattrer (Cercopithecidae). Den kjennes også under fremdeles navnet husabariabeeste, og er også kallen for grøn markatt. Denne aben er oprinnelig hjemmehørende i subsaharisk Afrika, og lever i en variert bredde av skogsområder, fra regnskog til savanner med trær.

'Cercopithecus aethiops' har en slank kroppsbygning og er kjent for sine svelge lange lemmer og svans. Den kan bli mellom 40 til 70 cm lang, med en svans som kan være like lang eller lenge som kroppen. Den veier mellom 3,9 til 7,7 kg. Pelsen er grønnegrå eller brun på ryggen og hvit på buken. Ansiktet er sort med en hvit skjegg rundt munnene.

Denne aben lever i grupper som kan inneholde opp til 30 individer, deriblant flere hanar og hunar. Den er allikevel merkет av en matriarkal struktur, med de ældre hunnene som dominerer over de yngre. Føden består av frukt, frø, blader, bark, insekter og små dyr.

'Cercopithecus aethiops' er kjent for sin evne til å springe langt og høyt fra gren til gren i skogen. Den har også en unik metode for å vaskes selv, ved å bruke sine hænder for å fjerne parasitter og skjedde med pelsen.

Denne aben er ikke direkte truet av utdøing, men populationen er i tilbakegang på grunn av økende jordbruksområder, skogsavverkning og illegal handel med viltlevende dyr. Derfor er det viktig å ta stilling for å beskytte denne abens levevilkår og sikre at den kan overleve og trives i fremtiden.

Cathepsin L är ett enzym som tillhör gruppen av cysteinproteas, vilket betyder att det bryter ned proteiner med hjälp av en sulfhydrylgrupp i sin aktiva sida. Cathepsin L finns naturligt i celler och är involverat i en rad cellulära processer, inklusive proteinrecykling, antigenpresentation och apoptos (programmerad celldöd).

Cathepsin L kan också spela en roll i patologiska processer som inflammation, cancer och neurodegenerativa sjukdomar. Det har visat sig vara överaktivt i vissa tumörer, vilket kan leda till ökad invasivitet och metastasbildning. I neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom har forskare funnit högre nivåer av cathepsin L i hjärnan, vilket kan bidra till den abnorma proteinaggregeringen som är karaktäristisk för dessa sjukdomar.

IgG-receptorer, även kända som Fcγ-receptorer, är proteiner som finns på ytan av vissa celler i immunsystemet, till exempel neutrofila granulocyter, monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av IgG-antikroppar, vilket möjliggör diverse effektorfunktioner såsom fagocytos, antibody-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) och komplementaktivering. Genom att känna igen och binda till IgG-antikroppar som har bunden till antigener på patogener eller infekterade celler, hjälper IgG-receptorer till att koordinera och förstärka immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

I'm sorry for any confusion, but "Mauritius" is a country located in the Indian Ocean, and it is not a medical term or condition. Therefore, there is no medical definition associated with it. If you have any other health or medical related questions, I would be happy to help!

Tumörinfiltrerande lymfocyter (TIL) refererar till en medicinsk term som beskriver när vita blodkroppar kända som lymfocyter migrerar från det blodcirkulerande systemet och infiltrerar en tumör. Dessa lymfocyter kan vara av olika typer, såsom T-celler eller B-celler, och de kan spela en viktig roll i cancerimmunologi eftersom de kan både undertrycka tumöns tillväxt och spridning genom att attackera cancercellerna eller stödja dem genom att utsöndra cytokiner och andra signalsubstanser.

TIL har blivit en aktiv forskningsområde inom cancerbehandling, särskilt inom området immunterapi, där man försöker utveckla terapier som kan förstärka den naturliga förmågan hos lymfocyterna att bekämpa cancerceller. Genom att analysera TIL-mönster och subtyper kan forskare få insikter om prognosen och sannolikheten för ett effektivt svar på immunterapi hos en individuell patient med cancer.

Southern blotting is a type of molecular biology technique used for the detection and analysis of specific DNA sequences in a sample. The method is named after its inventor, Edward Southern.

In Southern blotting, the DNA sample is first cut into smaller fragments using restriction enzymes, which recognize and cleave specific DNA sequences. The resulting DNA fragments are then separated based on their size through a process called agarose gel electrophoresis.

After separation, the DNA fragments are transferred from the gel to a nitrocellulose or nylon membrane using a technique called blotting. Once the DNA is bound to the membrane, it can be probed with a labeled DNA probe that is complementary to the sequence of interest. The probe will hybridize specifically to its target sequence, allowing for its detection and visualization through techniques such as autoradiography or chemiluminescence.

Southern blotting is a powerful tool in molecular biology research, used for various applications such as identifying genetic mutations, detecting gene rearrangements, and analyzing gene expression patterns.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

"Autoimmune Experimental Encephalomyelitis" (EAE) er en laboratoriemodell for å afterskaffe symptomer som likner dem man ser ved flere typer av autoimmune demyeliniserende sykdommer, særlig multippel sklerose (MS). Dette er en inflammatorisk demyeliniserende sykdom der nervesjelelegemer i centralnervøssystemet angripes og ødeles av eget immunsystem.

I denne modellen induceres en autoimmun respons mot myelinsheath-antigener, ofte ved injektion av emulsioner som inneholder disse antigener i forening med stoffer som fremmer immunrespons (adjuvans). Dette resulterer i en inflammatorisk reaksjon i centralnervøssystemet og demyelinisering, som igjen fører til neurologiske symptomer som svært, svingende gang, muskelsvakhet, koordinationsforstyrrelser og sensoriske forstyrrelser.

EAE er en viktig forskningsmodell for å forstå patofysiologien til autoimmune demyeliniserende sykdommer og for å teste mulige behandlinger. Selv om modellen ikke helt kan efterligne alle aspekter ved MS eller andre demyeliniserende sykdommer, er den allikevel en viktig del av forskningen på området.

Hemagglutinin (HA) är ett glykoprotein på ytan av influensaviruset som har förmågan att agglutinera röda blodkroppar (erytrocyter). Det gör detta genom att binda specifikt till sialiska sockerrestanger på erytrocyternas yta. Hemagglutininet är en viktig komponent i viruset då det under infektionsprocessen binder till människors övre andningsvägar och hjälper till att infektera celler. Det finns 18 olika serotyper av hemagglutinin (H1-H18) som kan förekomma hos olika stammar av influensavirus, och det är en viktig faktor när det kommer till vaccination och smittskydd.

'Gorilla gorilla' är den vetenskapliga beteckningen för den västra lowlandgorillan, som är en art i släktet gorillas (Gorilla). Den västra lowlandgorillan är en av två arter av lowlandgorillas och lever i regnskogar i centrala Afrika. Den andra arten är den östra lowlandgorillan (Gorilla beringei graueri).

Den västra lowlandgorillan är den mest spridda och talrikaste gorillan med en population på uppskattningsvis 95 000 individer i naturen. De kännetecknas av sitt svarta pälsfärg, stora kroppsstorlek (hanar kan väga upp till 180 kg) och en utprätt markering på bakhuvudet som kallas en silverstrimma.

Den västra lowlandgorillan är hotad av habitatförlust, jakt och sjukdomar överförda från människor. De är också ett skyddat djur i de flesta afrikanska länder där de lever och det finns flera internationella organisationer som arbetar för att bevara dem.

Regulatoriska sekvenser i nukleinsyra refererar till specifika DNA-sekvenser som kontrollerar genuttryck och -reglering. Dessa sekvenser inkluderar promotorregioner, enhancer, silencers och introner som binder till transskriptionsfaktorer och andra regulatoriska proteiner för att modulera genaktiviteten. De kan påverka när, var, hur mycket och i vilken grad en viss gen ska transkriberas till mRNA och översättas till protein.

'Ursidae' är ett vetenskapligt taxonomiskt namn för den zoologiska familjen som inkluderar alla björnar. Detta innefattar arter såsom brunbjörn, isbjörn, kodiakbjörn, lunnebjörn, malajbjörn, panda, rasbjörn och svartbjörn. Ursidae-familjen tillhör ordningen Carnivora, som inkluderar flera arter av köttätande djur. Björnar är dock ofta allätare i praktiken, med en diet som kan sträcka sig från frukt och vegetabilier till smådjur och as.

I medicinska sammanhang kan "parningsbeteende hos djur" definieras som de beteenden, ritualer och aktiviteter som djur utför för att fortplanta sig och para sig. Detta inkluderar ofta visuella signaler, doftmarkerande, läten, dansliknande rörelser och slutligen kopulationen. Parningsbeteendet varierar stort mellan olika djurslag och kan påverkas av faktorer som hormonella förändringar, social status och miljö. Det är viktigt att studera parningsbeteenden hos djur eftersom det kan ge oss insikter om deras reproduktiva strategier, sociala strukturer och evolutionära utveckling.

'HIV' står for 'Human Immunodeficiency Virus', som er ein retrovirus som kan føre til HIV-infeksjon og siden til AIDS (Acquired Immune Deficiency Syndrome), om den ikke behandles. HIV angriper og ødelegger CD4-positive T-celler, som er en type hvite blodlegemer kalla «T-hjelpere» som spiller ein viktig rolle i styrking av immunforsvaret. Når HIV har redusert antall CD4-positive T-cells til ein vis definert nivå, kan HIV-infeksjonen diagnostiseres som AIDS.

Etter at HIV har infisert ein person, kan det ta mange år før ein utvikler AIDS-relaterte symptomer, men selv i de tidlegaste stadiene av HIV-infeksjonen kan den være smittsam. Derfor er det viktig å testes og behandles tidlig for å redusere spredningen av HIV og for å forbedre prognosen for ein som har blitt infisert med HIV.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

En kromosomdeletion är ett medicinskt tillstånd där en del av en kromosom saknas. Detta orsakas vanligtvis under meiosen, den cellulära processen då könsceller bildas, när en bit av en kromosom avlägsnas av misstag. Deletionerna kan vara mycket små och omfatta endast ett litet antal gener eller vara stora och omfatta stora delar av kromosomen.

Deletioner på autosomer (icke-könskromosomer) kan leda till olika grader av developmentella rubbningar, beroende på storleken och platsen för deletionen. Små deletioner kan vara asymptomatiska eller orsaka milda till måttliga problem, medan större deletioner ofta orsakar allvarligare problem som till exempel mentala retardation, missbildningar och ökad risk för sjukdomar.

Deletioner på köns kromosomer (X- och Y-kromosomer) kan också leda till olika grader av developmentella problem och könsspecifika tillstånd, såsom Klinefelters syndrom och Turners syndrom.

Membrantransportproteiner är proteiner som spänner över cellytans membran och aktivt transporterar molekyler, joner eller vattenmolekyler genom membranet. Dessa proteiner kan vara specifika för en viss substans och kan verka som aktiva transportörer (där energibeslutas används för att pumpa substansen upp- eller nedför ett koncentrationsgradient) eller passiva transportörer (där substansen transporteras med gradienten). Membrantransportproteiner är väsentliga för cellens homeostas och kommunikation med sin omgivning.

'Eimeria' är ett släkte inom protozoiska parasiter som tillhör fylumet Apicomplexa och orsakar en infektionssjukdom som kallas kokzidiose hos djur, bland annat hos fåglar, gnagare och husdjur. Infektionen sker genom att djuret sväljer osporulerade (icke-infektiösa) ägg (oocyster), som sedan sporulerar i tarmen och frisätter sporozoiter, som är den infektiösa formen av parasiten. Sporozoiterna invaderar därefter tarmslemhinnan och förökar sig genom mercelliska delningar, vilket orsakar skada på värddjuret.

Sjukdomen kokzidiose kan vara allvarlig hos unga djur och kan leda till diarré, viktminskning, avmagring och i värsta fall död. Behandling av kokzidiose innefattar ofta användning av mediciner som kallas kokcidistatika, som dödar parasiten eller förhindrar dess fortsatta tillväxt. Preventiva åtgärder kan också vidtas, såsom att hålla stall och burar rena och att förebygga överföring av oocyster mellan djur.

'Genbibliotek' (engelska: genomic library) är ett sätt att lagra och organisera DNA-sekvenser från ett eller flera organizmer i form av kloner i värdarceller, ofta bakterier eller jäst. Genombiblioteken innehåller kompletta uppsättningar av genomet organismens DNA-fragment, vilket gör det möjligt att studera och analysera dessa sekvenser på ett systematiskt sätt. Denna teknik används ofta för att identifiera specifika gener eller andra intressanta DNA-sekvenser inom ett helt genome. Genombiblioteken kan också vara värdefulla resurser för att studera evolutionära relationer mellan olika arter och för att utveckla nya molekylära biologiska verktyg och metoder.

En vaccine er ein preparat som ges aktiv immunforsvar mot en spesifikke sykdom. Vaccinene inneholder vanligvis et dødt eller avskjævt smitteagent, eller deler av dette, der stimulerer kroppens immunsystem til å produsere antistoff og aktivere immunceller mot den speisifiske sykdommen. Dette gir beskyttelse mot fremtidig infeksjon med den samme typen smitteagent. Vaccinering er en viktig offentlig helsemaatekanmerke for å forebygge spredning av infeksjonssykdommer og redusere antall tilfeller og komplikasjoner relatert til disse sykdommene.

IRF-1 (Interferon Regulatory Factor 1) er en transskripsjonsfaktor som hører til IRF-familien og spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet og inflammasjonen. IRF-1 aktiveres som svar på infeksjonssignaler, såsom interferon (IFN), og binder seg til specifikke DNA-sekvenser for å regulere uttrykket av gener involvert i immunresponsen, inkludert gener involvert i antivirale svar, apoptose og cellulær prosesser som relaterer til infeksjon og immunitet. IRF-1 kan også være involvert i onkogenese og tumorsuppresjon.

"Mitogen" er en betegnelse for et stof som fremkalder mitosen, det vil sige celldelingen i eukaryote celler. Mitogener stimulerer ofte cellernes vækst og deling ved at aktivere signalveje som involverer proteinkinaser, G-proteiner og andre intracellulære molekyler. De fleste mitogener er proteiner eller peptider, men visse små molekyler kan også have mitogenetisk aktivitet. Mitogener bruges ofte i forskning for at studere cellevækst og signaltransduktion.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

Adaptoprotein Complex 1, även känt som "ATPase Family AAA Domain Containing 3A" (ATAD3A), är ett protein som finns i mitokondrierna, de energiproducerande kompartmenten i celler. Det är en del av ett större komplex som hjälper till att reglera mitokondriens form och funktion, inklusive dess DNA-replikering och -transkription. Adaptoprotein Complex 1 har också visat sig spela en roll i celldöd genom apoptos och neurodegenerativa sjukdomar som Parkinson's disease.

Protein disulfide isomerases (PDI) är ett slags enzym som hjälper till att folda proteiner korrekt inne i celler. Specifikt hjälper PDI till att bilda, bryta och omstrukturera disulfidbindningar mellan cysteinresterna i proteinerna. Disulfidbindningar är en typ av kemisk bindning som stabiliserar proteins tridimensionella struktur och hjälper till att ge proteinerna deras funktionella form. PDI-enzymen finns främst i endoplasmatiska retiklet (ER), ett membranomslutet kompartment inne i eukaryota celler, där proteinfaltning och modifiering sker.

Adaptive immunity, also known as acquired immunity, is a subcategory of the immune system that involves a targeted response to specific pathogens or antigens. This type of immunity develops throughout an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure to a particular pathogen. The adaptive immune response is characterized by the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens.

T cells, also known as T lymphocytes, are a type of white blood cell that plays a central role in cell-mediated immunity. They can directly attack infected cells or produce chemical signals that activate other immune cells. B cells, on the other hand, are responsible for producing antibodies, which are proteins that bind to specific antigens and neutralize them.

The adaptive immune response is highly specific and can take several days to develop after an initial exposure to a pathogen. However, once the immune system has encountered a particular pathogen, it will be better prepared to mount a rapid and effective response if the same pathogen is encountered again in the future. This is known as immunological memory and is the basis for vaccination.

In summary, adaptive immunity is a specific and targeted response to pathogens that develops over an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure. It involves the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens. This allows for a rapid and effective response to future infections with the same pathogen.

Dinitrofluorbenzen (DNFB) er en organisk forbindelse som brukes i forskning og medisin. Det er ein sterk sensitiserer for huden, og kan bli brukt til å diagnostisere allergiske reaksjoner eller til å utløse kontakt-allergi for å teste egnen til å ta en allergi-test. Dinitrofluorbenzen er ein giftig forbindelse og bør hanteres med forsiktighet.

I medisinsk sammenheng kan dinitrofluorbenzen definierast som: "En organisk forbindelse (C6H3N2O4F2) som brukes som en sensitiserer i hudtesting for å diagnostisere allergiske reaksjoner eller som en terapi for hudtattar."

CTLA-4, eller Cytotoxic T-Lymphocyte Associated Protein 4, är ett transmembrant protein som uttrycks på aktiverade T-celler. Det fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering och hjälper till att kontrollera immunresponsen för att förhindra överaktivitet eller autoimmunitet. CTLA-4 agerar genom att konkurrera med CD28 om bindning till kostimulerande molekyler på antigenpresenterande celler, vilket minskar T-cellaktiveringen.

CTLA-4 är ett viktigt mål för immunterapi vid behandling av cancer, eftersom blockering av CTLA-4 kan öka aktiviteten hos tumörspecifica T-celler och leda till bättre svar på cancerväxten. Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) som aspirin har visat sig minska risken för cancer genom att öka uttrycket av CTLA-4 på tumörceller, vilket kan leda till större immunrespons och bättre kontroll av cancerväxten.

En host-mot-graft (HMR) reaktion, även känd som en värd-mot-transplantat-reaktion, är ett immunologiskt fenomen som inträffar när en mottagare av en transplantation (värden) börjar producera cellulära och/eller humorala immunsvar mot det transplanterade organet eller vävnaden (graften). Detta sker oftast när det transplanterade materialet är från en genetiskt olikartad individ, eftersom det innebär att det finns antigenmässiga skillnader mellan den givare och mottagaren.

HMR kan vara akut eller kronisk. Akuta HMR inträffar vanligtvis under de första månaderna efter transplantationen och orsakas ofta av aktivering av T-celler, som attackerar det transplanterade materialet. Symptomen på en akut HMR kan inkludera feber, inflammation, ökad nivå av kreatinin i blodet (vilket kan indikera skada på nysstransplanterade njurar) och eventuellt avstötning av transplantatet.

Kroniska HMR utvecklas långsammare, ofta under flera månader eller år efter transplantationen. De orsakas vanligtvis av en kombination av cellulära och humorala immunsvar samt kronisk inflammation. Kroniska HMR kan leda till skada på det transplanterade organet, vilket kan resultera i minskad funktion eller slutligen i total avstötning av transplantatet.

För att förhindra och behandla HMR använder transplantationsläkare immunosuppressiva läkemedel som dämpar den recipients immunsvar, vilket minskar risken för avstötning av det transplanterade materialet. Dessa läkemedel kan ha biverkningar och öka risken för infektioner, så patienter måste regelbundet övervakas för att upptäcka eventuella komplikationer.

Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.

Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.

Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.

'Retroviridae' er en familie av virus som inkluderer de humane immundefektsyket (HIV)-virusene. Disse virusene har en unik manneter å replisere sin genetisk informasjon, som skjer ved å bruke en revers transkriptase-enzym for å oversette viral RNA til DNA. Dette DNA blir deretter integrert i værtsorganismens genom ved hjelp av en integrase-enzym. Retrovirusene inneholder et einfelt, positivt strands RNA-genom som er omgitt av en kapsidproteinkappe og en lipidmembran med viruspecifiske glykoproteiner. Disse virusene kan forårsake en rekke sykdommer, både hos mennesker og dyr, og de kan overfreses via forskjellige veier, blant annet igjennom kjønnssambo, blodoverføring og fra mor til barn under graviditeten.

Listeriosis är en infektionssjukdom orsakad av bakterien Listeria monocytogenes. Den kan drabba både djur och människor och smittas ofta via föda som inte har tillagats tillräckligt, såsom osten, råa grönsaker, räkor och redan tillagad mat som sedan hanterats på ett olägligt sätt.

Sjukdomen kan vara allvarligare hos vissa grupper, till exempel gravida kvinnor, nyfödda barn, äldre personer och personer med nedsatt immunförsvar. Symptomen på listerios kan variera från milda, som feber, trötthet, muskelvärk och diarré, till allvarligare såsom meningit, septikemi och abort hos gravida kvinnor.

Läkemedelsbehandling med antibiotika är vanligen nödvändig för att behandla listerios. För att förebygga sjukdomen rekommenderas god hygien vid matlagning och hantering, att undvika rå mat som kan vara smittbärare och att vara extra försiktig med matkonsumtion under graviditet.

Teratom är en typ av tumör som innehåller celler från olika typer av vävnad, till exempel hud, muskel, ben, nerver och glandsystem. De kan förekomma både i fostret under graviditeten (germcellstumörer) och hos vuxna. När de uppstår hos vuxna kallas de vanligen teratomer av olika slag, beroende på var de bildas. De kan till exempel vara intrakraniella (i hjärnan), mediastinala (i bröstkorgen) eller sakrala (i ryggmärgsområdet).

Teratomer är ofta encelliga, men i vissa fall kan de bli cancerartade och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen varierar beroende på var teratomen sitter och hur stor den är. Behandlingen består vanligen av kirurgisk avlägsnande av tumören, men i vissa fall kan strålbehandling eller cellgiftsbehandling också behövas.

Adenovirus E1A-proteiner är två tidigt exprimereda proteiner som kodas för av den föregående fasen (E1) i adenovirus’ genomet. Dessa proteiner, E1A 12S och E1A 13S, spelar en central roll i aktiveringen av virusets tidiga transkription och regleringen av cellcykeln hos den infekterade värdcellen.

E1A-proteinerna interagerar med flera värdcellulära proteiner, inklusive tumörsuppressorproteinet p53 och retinoblastomproteinet (pRb), vilket leder till oreglerad celldelning och eventuell onkogen transformatio. Dessa interaktioner gör E1A-proteinerna av intresse för studier relaterade till cancerutveckling och terapi.

Hjärn- och ryggmärgsinflammation, även känd som meningit, är en infektion som orsakas av virus eller bakterier och som orsakar inflammation i huden som täcker hjärnan och ryggmärgen (hårda meningerna). Den kan också leda till inflammation i det omgivande vävnaden och i hjärnan själv.

Meningit kan orsaka allvarliga symptom, inklusive hög feber, intensiva huvudvärk, kräkningar, stelhet i nacken, yrsel, förvirring, ljuskänslighet och ibland hudutslag. I vissa fall kan meningit leda till livshotande komplikationer, såsom hjärnskador, blodförgiftning eller dödsfall om den inte behandlas omedelbart.

Det är viktigt att söka medicinsk vård omedelbart om man misstänker meningit, eftersom en tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen betydligt. Behandlingen av meningit beror på vilken typ av infektion som orsakar den och kan innefatta antibiotika eller antivirala läkemedel, samt stödjande vård för att hantera symtom och komplikationer.

Stressproteiner, eller hämtat från engelska "heat shock proteins (HSP)", är proteiner som produceras av celler i organismen under stressförhållanden, såsom höga temperaturer, syrebrist, infektion och skada. Dessa proteiner hjälper till att skydda och reparera andra proteiner i cellen som kan ha blivit skadade av stressoren. De kan också hjälpa till att transportera och vika korrekt proteiner inom cellen. Stressproteinerna delas upp i olika familjer beroende på deras molekylära vikt och struktur, exempelvis HSP90, HSP70 och HSP60.

Molekylära chaperoner är proteiner som hjälper till att folda andra proteiner korrekt i cellen. De gör detta genom att binda till de nyss syntetiserade, ofullständigt foldeda proteinerna och hjälper dem att följa den naturliga foldningsvägen så att de kan bilda sin tredimensionella struktur korrekt.

Molekylära chaperoner finns i alla levande celler och är speciellt viktiga under stressförhållanden, då cellen utsätts för högre temperaturer eller andra faktor som kan störa proteinernas foldning. Chaperonerna skyddar också proteiner från att aggregera eller klumpa ihop sig till icke-funktionella aggregerat strukturer.

Exempel på molekylära chaperoner inkluderar Hsp70, Hsp90 och GroEL/GroES i bakterier. Dessa proteiner har olika mekanismer för att hjälpa till med proteinfoldning, men de arbetar alla tillsammans för att säkerställa att cellens proteiner är korrekt foldeda och funktionella.

Mutant rat stammar refererar till populationer av råttor som har genetiska förändringar eller mutationer i sina gener jämfört med deras vilda föregångare. Dessa mutationer kan vara spontana, inducerade genom att exponera råttorna för mutagena ämnen eller skapade genom genteknik.

Mutationerna kan resultera i fenotypiska förändringar som kan variera från subtila till drastiska. Exempel på sådana förändringar kan inkludera ändringar i pälsfärg, storlek, beteende eller sårbarhet mot vissa sjukdomar.

Mutant rat stammar används ofta inom forskning som modellorganismer för att studera olika aspekter av genetik, biologi och patologi. Genom att undersöka hur dessa mutationer påverkar råttornas fysiologi och beteende kan forskare lära sig mer om motsvarande gener och processer hos människor.

Exempel på välkända mutant rat stammar inkluderar den obesita-förorsakande ob/ob-råttan, den diabetes-förorsakande db/db-råttan och den cancer-förutsägande RasH2-råttan.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

I navigeringen på det medicinska feltet, betegner "Inavel" (eller "Aspirationssyndrom") som et farligt forhold, hvor mad, væske eller andre fremmedlegemer suges ned i de airways, der fører til lungerne. Dette sker oftest under indsugning af luft, og kan resultere i alvorlige læsioner eller død, hvis det ikke behandles straks og effektivt.

Der er forskellige årsager til inavel, herunder:

1. Fejlagtigt placeret sonderegning eller enteral nutrition tubes (sonder)
2. Svækket muskelkontrol over svælget og strupen (som følge af neurologiske forstyrrelser, fx cerebral pares eller multiple sklerose)
3. Generelle anæstesi, særligt hos patienter med fuld mave
4. Kraftig hoste eller kvalme
5. Alkohol- eller stofmisbrug

For at forebygge inavel bør man altid overholde korrekte procedurer under indsættelse af sonderegning og enteral nutrition tubes, undgå at spise eller drikke under anæstesi, undgå at ligge helt fladt på ryggen efter at have spist, og søge umiddelbart medicinsk hjælp ved tegn på inavel (fx hoste, kvalme, stridor eller cyanose).

"Clonal inactivation" er en terminologi som ofte brukes i medisinsk sammenheng for å referere til den prosessen hvor ein celleklones evne til å dele seg og utføre sine funksjoner blir permanent redusert eller eliminert. Dette kan skje på grunn av ulike mekanismer, for eksempel som følge av genetisk endringar eller epigenetiske endringer i cellens DNA.

I kreftterapi, kan termen "clonal inactivation" være relatert til bruken av terapeutiske strategier som er designert for å unngå å aktivere onkogene signalveier eller forstyrre andre kreftfremkallende mekanismer i celleklonene. Dette kan involvere bruk av typer av terapi som for eksempel kinase inhibitorer, monoklonale antistoffer eller CAR-T-cellterapi.

I all følge er "clonal inactivation" en viktig strategi i kreftbehandling, fordi det kan hjelpe til å redusere risikoen for rekurser og forbedre overlevelsen for pasienter med kreft.

"Dinitrobenzen" är en organisk förening med formeln C6H4N2O4. Det är en gul till brun vätska som är olöslig i vatten men löslig i de flesta organiska lösningar.

Den medicinska definitionen av "dinitrobenzen" är att det är ett starkt oxiderande ämne som kan orsaka allvarliga skador på hud, ögon och slemhinnor. Det kan också vara cancerogent och skadligt för miljön. Det används inte inom medicinen.

Proteinbiosyntese er den biokjemiske proces, hvor levende celler syntetiserer proteiner baseret på informationen i DNA-molekylet. Denne proces foregår i to hovedtrin: transkription og translation.

I det første trin, transkriptionen, læses informationen fra DNA-strengen ud og overføres til en RNA-streng (mRNA). Dette sker med hjælp fra et enzym kaldet RNA-polymerase, som samler nukleotiderne sammen til en mRNA-streng ifølge DNA-sekvensen.

I det andet trin, translationen, læses informationen fra den syntetiserede mRNA-streng af og overføres til en protein. Dette sker i ribosomerne, som er komplekse maskinerier bestående af RNA og proteiner. Her oversættes den genetiske kode i form af en sekvens af tre nukleotider (kodon) på mRNA-strengen til en aminosyresekvens, der danner grundlag for et protein. Aminosyrerne transporteres til ribosomet af transfer RNA-molekyler (tRNA), som har specifikke anticodoner, der matcher de respektive kodoner på mRNA-strengen.

Translationen fortsætter, indtil hele mRNA-strengen er oversat til et protein. Proteinet foldes herefter korrekt og klippes evt. af for at blive funktionelt.

A Genome-Wide Association Study (GWAS) är en metod inom genetisk forskning som används för att undersöka samband mellan genetiska varianter och specifika sjukdomar eller egenskaper hos en individ. I en GWAS jämförs genotypdata från en stor grupp individer med en viss egenskap eller sjukdom med en kontrollgrupp som saknar denna egenskap eller sjukdom.

Genom-bredda associationsstudier undersöker miljontals enskilda varianter i DNA-sekvensen, kända som enkelnukleotidpolymorfismer (SNP), över hela genomet för att hitta de som är associerade med en given egenskap eller sjukdom. Genom att undersöka så många varianter samtidigt kan forskare öka sannolikheten att hitta små till måttliga genetiska effekter som inte skulle ha upptäckts i mindre studier med färre SNP:er.

Data från en GWAS kan ge information om de specifika genetiska varianterna som är associerade med en given sjukdom eller egenskap, men det behövs ofta ytterligare forskning för att fastställa den exakta mekanismen bakom hur dessa varianter orsakar eller bidrar till sjukdomen. GWAS-resultat kan också användas för att utveckla nya diagnostiska och terapeutiska mål, samt för att förbättra förståelsen av genetisk variation och dess roll i mänsklig hälsa och sjukdom.

I medicinsk kontext, betyder "får" ofta ett litet djur som tillhör fågelgruppen Artiodactyla och är släkt med skepp oxdjur. Fårets vetenskapliga namn är Ovis aries och det har varit domesticerat av människan i tusentals år för att producera ull, kött, skinn och milkprodukter. Fåret är också viktigt inom jordbruket som gräsätare och kan hjälpa till att bevara landskapet genom att beta bort överväxten.

Ibland kan "får" även användas i medicinsk kontext för att beskriva en mängd små, rundade strukturer som liknar ett får, men detta är ovanligt.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Populationsgenetik, på medicinsk terminologi, handlar om studiet av genetiska variationer och mönster hos populationer av levande varelser, inklusive människor. Det inkluderar analysen av arvematerialets frekvens och distribution i populationer, hur gener påverkar individers fenotyp (kroppslig utseende och funktion) och hur genetiska variationer kan förändras över tid genom naturligt urval, genetisk drift, migration och genflöde.

Populationsgenetik har viktiga implicationer inom medicinen, eftersom den kan hjälpa till att förklara varför vissa sjukdomar är vanligare i vissa populationer än i andra, hur genetiska faktorer kan påverka individers svar på behandlingar och hur genetisk information kan användas för att förbättra preventiv medicin och personligat utformade behandlingsplaner.

Masspektrometri är en analytisk teknik som används för att bestämma massan och relativa mängden av molekyler eller joner i en provblandning genom att mäta deras massa-till-laddning (m/z) förhållande.

I masspektrometri separeras jonerna baserat på deras differentiella acceleration i ett elektriskt fält, som är relaterad till deras massa-till-laddning (m/z) förhållande. Därefter detekteras och räknas antalet joner med olika m/z värden upp, vilket ger upphov till ett masspektrum som visar relativa intensiteterna av de joner som har detekterats i förhållande till deras m/z värden.

Masspektrometri används inom en rad olika områden, såsom kemisk analys, biologisk forskning, miljöanalys och forensisk vetenskap, för att identifiera och cuantifiera olika substanser i komplexa blandningar.

Organspecificitet (også kendt som organotropisme) er et begreb inden for patologi og immunologi, der refererer til den evne, som visse sygdomme, især cancer, har til at sprede sig specifikt til bestemte organer i kroppen. Dette skyldes ofte, at kræftcellerne udtrykker bestemte molekyler, som de kan binde til på overfladen af specifikke celler i det pågældende organ. På denne måde kan kræftcellerne invadere og kolonisere dette organ mere effektivt end andre dele af kroppen. Organspecificitet kan også have en betydning inden for immunologi, hvor visse immunresponser er specifikt rettet mod bestemte organer i kroppen.

'Primater' är en överordnad benämning på en grupp däggdjur som innefattar människan (Homo sapiens) och alla andra apor, småapor och halvapor. Det vetenskapliga namnet för primater är ordningen Primates.

Primater kännetecknas av en rad morfologiska och beteendemässiga drag som inkluderar:

1. En relativt stor hjärna i jämförelse med kroppsstorleken.
2. Bättre syn och rörlighet än många andra djurgrupper, tack vare en speciell utveckling av ögonen och de angränsande musklerna.
3. En flexibel handled som möjliggör en precis greppfunktion med händer och fötter.
4. Socialt beteende och intelligens, inklusive förmåga till lärande och problemlösning.
5. Ofta en relativt lång dräktighet och en lång uppväxtperiod jämfört med andra djurgrupper.

Primater lever i olika habitat över hela världen, från regnskogar till savanner och bergsområden. De är allätare, vilket betyder att de äter både växter och animaliska livsmedel som frukt, blad, frön, insekter, fågelägg och små ryggradsdjur.

Indoliziner är en typ av organisk förening som innehåller ett indolizin-skelett, vilket består av två fusionsringar med sex atomer vardera, där en av kolatomerna i den ena ringen är delad med en fematomig ring. Indoliziner har potentialen att användas inom medicinen som läkemedel, eftersom de kan interagera med olika biologiska mål och påverka olika cellulära processer. Exempel på indoliziner med medicinsk relevans är vissa typer av muskarinreceptorantagonister och serotoninmodulerande läkemedel.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

Fluorescein-5-isotiocyanat (FITC) är ett fluorescerande markeringsmolekyul som används inom biomedicinsk forskning. Det är en förening av fluorescein, ett fluorescerande pigment, och isotiocyanatgruppen, vilket gör det möjligt att koppla FITC till antikroppar eller andra proteiner för att specificera målproteinet i celler eller vävnader. När FITC exciteras med ljus av en viss våglängd (t.ex. blått ljus) kommer det att emittera ljus av en annan våglängd (t.ex. grönt ljus), vilket gör att man kan studera dess subcellulära distribution och interaktioner med andra molekyler.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

Purinergic P2X5 receptors are a type of ligand-gated ion channel that are activated by the binding of adenosine triphosphate (ATP) and other purinergic agonists. These receptors play a role in various physiological processes, including pain perception, neurotransmission, and inflammation.

The P2X5 receptor is a homotrimic channel that consists of three identical subunits, each with two transmembrane domains and intracellular N- and C-termini. When ATP binds to the extracellular domain of the receptor, it triggers a conformational change that opens the ion channel, allowing the flow of cations such as calcium (Ca2+), sodium (Na+), and potassium (K+) across the cell membrane.

P2X5 receptors are widely expressed in both the peripheral and central nervous systems, as well as in non-neuronal cells such as immune cells and epithelial cells. In the nervous system, P2X5 receptors have been implicated in the transmission of nociceptive signals, or pain signals, from the periphery to the brain. They are also involved in the regulation of neurotransmitter release and synaptic plasticity.

In addition to their role in physiological processes, P2X5 receptors have been implicated in various pathological conditions, including chronic pain, inflammation, and neurodegenerative diseases. As a result, they are an active area of research for the development of new therapeutic strategies for these conditions.

Lymphocyte Function-Associated Antigen-1 (LFA-1) är ett integrinprotein som uttrycks på ytan av vita blodceller, särskilt lymfocyter. Det består av två subenheter, alpha-L (CD11a) och beta-2 (CD18), och spelar en viktig roll i cell-till-cellinteraktioner och signaltransduktion. LFA-1 interagerar med olika ligander, till exempel ICAM-1 och ICAM-2, vilket möjliggör adhesion mellan celler och reglering av immunresponser. Dessutom är LFA-1 involverat i migrationen av lymfocyter till inflammationsområden och hjälper till att koordinera aktivering av immunceller under en immunrespons.

Reaktiv artrit är en form av inflammatorisk ledvärk orsakad av en infektion någon annanstans i kroppen. Det är en typ av reumatologisk sjukdom som vanligtvis drabbar unga vuxna och är relaterad till en föregående infektion, ofta i tarmen eller urinvägarna. Sjukdomen orsakas av att kroppens immunförsvar felaktigt reagerar på de främmande proteiner som frigörs från den infekterade platsen och attackerar lederna istället, vilket leder till inflammation och smärta. Symptomen på reaktiv artrit kan inkludera plötslig och intensiv smärta, ömhet och svullnad i en eller flera leda, trötthet, feber och hudutslag. Behandlingen av reaktiv artrit består vanligtvis av antiinflammatoriska läkemedel, kortikosteroider och immunosuppressiva behandlingar för att kontrollera inflammationen och lindra smärtan.

'Mjältförstoring' är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva en abnormt ökad volym eller massa av levervävnad. Det kan bero på olika orsaker, till exempel fettsjukdom, alkoholmissbruk, virusinfektioner som hepatit eller vissa arvsdefekter. I vissa fall kan mjältförstoring också vara ett tecken på levercancer. Det är viktigt att undersöka orsaken till mjältförstoring för att ge rätt behandling och övervaka eventuella komplikationer.

En fagosom är en membranomgiven struktur som bildas inuti en bakteriecell när den infekterats av ett virus, kallat ett bakteriofag. Fagosomen innehåller det infekterande viruset och bildas genom att bakterievirtuell DNA eller RNA och delar av den infekterade cellens membran omges av en dubbelmembranstruktur. Fagosomen transporteras sedan till cellkärnan där virusgenomet integreras i värdbacteriens genetiska material eller reproducerar sig, vilket resulterar i att bakterien dör och frisätter nya viruset.

I'm sorry for any confusion, but "Makaker" is not a medical term. It is a common name for several species of Old World monkeys, also known as macaque monkeys. These monkeys are found in Asia and North Africa, and some species are known to live in close proximity to humans. If you have any questions about primatology or veterinary medicine, I'd be happy to try to help answer them!

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Immunglobulin, även känt som gammaglobulin, är en typ av protein som produceras av B-celler och plasma celler i vår immunsystem. Dessa proteiner är en viktig del av vårt försvar mot infektioner och främmande ämnen, eftersom de kan binda till dessa substanser och hjälpa till att neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

Immunglobuliner är uppbyggda av fyra polypeptidkedjor som är sammanbundna till varandra: två identiska lätta kedjor och två identiska tunga kedjor. Det finns fem olika klasser av immunoglobuliner, IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, som skiljer sig åt i deras aminosyrasekvens och struktur. Varje klass har också olika funktioner i vår immunförsvar.

IgG är den vanligaste klassen av immunoglobulinerna och de kan hittas i blodet och lymfan. De ger immunitet mot bakterier och virus, neutraliserar toxiner och hjälper till att eliminera komplexa med främmande ämnen från kroppen. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor som i lungorna, mag-tarmkanalen och ögonens yta. De skyddar mot infektioner genom att förhindra inträngande av mikroorganismer genom slemhinnan. IgM är den första immunoglobulin som produceras när kroppen utsätts för en ny infektion och de hjälper till att aktivera komplement-systemet, vilket kan leda till destruktion av mikroorganismer. IgD finns på ytan av B-celler och hjälper till att aktivera dem när de möter en främmande substans. IgE är involverad i allergiska reaktioner och hjälper till att eliminera parasiter som hittas i kroppen.

Aminopeptidaser är en grupp enzymer som katalyserar borttagning av aminosyror från peptidbindningar vid den aminoterminala änden av peptider och proteiner. De hjälper till att bryta ned dessa molekyler i mindre delar, vilket underlättar deras absorption och användning i kroppen. Aminopeptidaser finns i många olika typer, var och en med specifika egenskaper och funktioner. De kan påträffas i olika delar av kroppen, inklusive i blodet, levern, njurarna och tarmarna.

Adenoviruses är en typ av virus som kan orsaka olika typer av infektionssjukdomar, till exempel förkylning, diarré och ögoninflammation. "Tidiga adenovirusproteiner" refererar till de proteiner som syntetiseras av adenoviruset under det tidiga skedet av virusets infektionscykel i en värdcell.

Det tidiga proteinsyntesmomentet innefattar produktionen av proteiner som är involverade i virusets replikation och förökningsprocess. Dessa proteiner kallas tidiga adenovirusproteiner och de hjälper till att underlätta virusets förmåga att ta över cellens maskineri och producera nya viruspartiklar.

Exempel på tidiga adenovirusproteiner inkluderar E1A, E1B, E2, E3 och E4 proteiner, som alla har specifika funktioner i regleringen av viral genuttryck, replikation och modulering av cellcykeln. Dessa proteiner är viktiga för virusets förmåga att etablera en infektion och replikera sig effektivt inne i värdcellen.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

Högtrycksvätskekromatografi (High Performance Liquid Chromatography, HPLC) är en analytisk teknik som används för att separera, identifiera och kvantifiera enskilda komponenter i en blandning. Den bygger på att en provblandning innehållande de olika substanserna injiceras under högt tryck genom en kolonn fylld med ett stationärt material, som kan vara en flytande (reversed-phase HPLC) eller fast fas (normal-phase HPLC).

Provblandningen elueras sedan genom kolonnen med en lösningsmedel (eluent) i en kontrollerad flödeshastighet. De olika substanserna i provblandningen interagerar på olika sätt med det stationära materialet och eluenten, vilket leder till att de separeras från varandra när de passerar genom kolonnen. Detta ger upphov till en kromatogram där varje substans visas som en peak i tiden (retention time) efter det att den har eluerats ut från kolonnen.

HPLC är en mycket känslig och exakt metod som används inom många områden, till exempel för att analysera läkemedel, livsmedel, miljöprover och biologiska vätskor. Genom att jämföra retention time och peakformen med referenssubstanser kan man identifiera och kvantifiera de olika substanserna i provblandningen.

Adenovirus är en typ av virus som orsakar infektionssjukdomar hos människor och djur. Det finns över 50 olika serotyper av mänskliga adenovirus, vilka kan ge upphov till en rad olika symptom beroende på vilken typ det är som orsakar infektionen. Några vanliga sjukdomar som orsakas av adenovirus inkluderar förkylning, hosta, halsont, konjunktivit (ögoninflammation), diarré och mag-tarmloppssjuka. Vid allvarligare fall kan även lunginflammation eller hjärtsvikt uppstå. Adenovirus sprids vanligen via droppborna från sjukt persons andning, men kan också spridas via direktkontakt med infekterade personer eller via kontaminierade ytor och födoämnen.

Aktiv immunterapi (aktiveret immunterapi) är en form av cancerbehandling som syftar till att stimulera patientens egna immunsvar för att bekämpa cancerceller. Detta skiljer sig från passiv immunterapi, där preparat som innehåller antikroppar eller andra immunförsvarsagenter ges till patienten för att hjälpa till att bekämpa sjukdomen.

Aktiv immunterapi kan involvera olika strategier, såsom:

1. Immuncheckpointblockad: Denna form av behandling innebär användning av monoklonala antikroppar eller andra preparat som blockerar molekylära kontrollpunkter på immuncellerna, vilket frigör deras förmåga att attackera cancerceller.

2. Cancervaccin: En typ av aktiv immunterapi är användning av vacciner designade för att stimulera patientens immunsvar mot cancerceller. Dessa vacciner kan innehålla hela eller delar av tumörceller, proteiner som uttrycks på cancercellernas yta eller andra substanser som hjälper till att aktivera immunsystemet.

3. Adoptiv cellterapi: Denna behandlingsform innebär isolation och expansion av patientens egna immunceller, ofta T-celler, i laboratoriet. Dessa celler behandlas sedan för att öka deras förmåga att känna igen och attackera cancerceller, varefter de införs tillbaka till patienten.

4. Cytokinerterapi: Cytokiner är signalmolekyler som hjälper till att koordinera immunsystemets funktion. I aktiv immunterapi kan cytokiner ges till patienten för att stärka deras immunsvar mot cancerceller.

5. Onkolytiska virusterapi: Denna behandlingsform innebär användning av virus som är specifikt designade för att infektera och döda cancerceller, vilket stimulerar ett starkt immunsvar mot tumören.

Komplementfaktor B (CFB) är ett protein som ingår i komplementsystemet, vilket är en del av vår immunförsvarsmekanism. Proteinet aktiveras när systemet sätts igång för att bekämpa infektioner eller skador på kroppens celler.

CFB spelar en roll i den alternativa komplementaktiveringsvägen, där det fungerar som en enzymkomponent som hjälper till att omvandla proteinet C3 till det aktiva formen C3b. Detta leder till ytterligare aktivering av komplementsystemet och slutligen formationen av membranattackkomplex (MAC), vilket kan leda till bakteriens död eller cellförstöring.

I medicinsk kontext kan abnormaliteter i Komplementfaktor B vara associerade med olika sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och åldersrelaterad makuladegeneration (AMD).

"Animal models" er en betegnelse for brugen af dyr som forsøgsdyr i forskning, hvor dyrene svarer til mennesker på en eller anden måde. Dette kan være pga. en lignende anatomi, fysiologi, genetisk sammensætning eller sygdomsudvikling. Animal models anvendes ofte i biomedicinsk forskning for at opnå bedre forståelse for sygdomme, udvikle og teste nye behandlingsmetoder, og forudsige virkninger og bivirkninger af medicinske produkter før de prøves på mennesker. De dyr, der oftest anvendes som animal models, er mus, rotte, kanin, hund, kat, gris og primat.

Protozoiska antigener är proteiner eller andra molekyler som produceras av protozoer, en grupp encelliga eukaryota organismer. Dessa antigener kan vara specifika för en viss art eller gemensamma för en större grupp protozoer. De kan utlösa en immunreaktion hos ett värddjur när en protozoisk infektion uppstår, vilket leder till produktionen av antikroppar och aktivering av cellmedierad immunitet. Protozoiska antigener kan användas inom forskning och diagnostik för att identifiera och undersöka protozoiska infektioner.

Parainfluensavirus 1, human (hPIV-1) är ett sjukdomsalstrande virus som tillhör paramyxovirusfamiljen. Det orsakar ofta milda respiratoriska sjukdomar hos barn och vuxna, såsom förkylningar, hosta och andningssvårigheter. Hos spädbarn kan det i sällsynta fall leda till allvarligare komplikationer som lunginflammation eller bronkiolit. Viruset sprids främst via droppinfektion när en smittad person hostar eller nysar. Vaccin finns inte tillgängligt för hPIV-1, men god handhygien och andra preventiva åtgärder kan hjälpa att minska risken för smitta.

Organtransplantation är en medicinsk procedure där ett eller flera organ från en donator överförs till en mottagare som behöver ett nytt fungerande organ. Detta kan ske antingen från en levande donator, oftast en nära familjemedlem, eller från en avliden donator, även känt som en död donation. Organtransplantation utförs vanligtvis när en persons eget organ har slutat fungera på grund av sjukdom, skada eller ålder. Några exempel på organ som kan transplanteras inkluderar levern, hjärtat, lungorna, njurarna, bukspottkörteln och benmärgen. Organtransplantation är en komplex procedur som kräver noggrann matchning av blodtyp, storlek och antigen mellan donator och mottagare för att undvika avstossningsreaktioner. Efter transplantationen behöver mottagaren livslång medicinsk behandling med immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstossning av det nya organet.

I'm sorry for any confusion, but "Belize" is a country in Central America, and it's not a medical term or concept. The term "Belize" refers to the political and geographical entity located on the eastern coast of Central America, bordering Mexico to the north and Guatemala to the west and south. It has a diverse population of around 400,000 people and is known for its beautiful Caribbean coastline, lush jungles, and Mayan ruins.

If you have any questions related to medicine or healthcare, feel free to ask!

Pemphigus är en grupp sällsynta, autoimmuna hudsjukdomar som karaktäriseras av blåsor och sår på huden och slemhinnor. Det uppstår när kroppens immunsystem producerar antikroppar som attackerar desmosomer, de proteiner som håller samman hudceller (keratinocyter). Detta orsakar en separation av cellerna från varandra, vilket resulterar i blåsor och sår.

Det finns två huvudtyper av pemphigus:

1. Pemphigus vulgaris: Den vanligaste formen av sjukdomen, som ofta drabbar munnen och andra slemhinnor innan den sprider sig till huden. Blåsorna är vanligtvis stora, flata och lätta att bryta på.
2. Pemphigus foliaceus: Denna form av sjukdom drabbar huvudsakligen huden och orsakar mindre, skorpbildande blåsor som är svårare att bryta än de hos pemphigus vulgaris.

Båda formerna av pemphigus kan vara livshotande om de inte behandlas korrekt. Behandlingen innefattar vanligen immunosuppressiva läkemedel som minskar aktiviteten hos det överaktiva immunsystemet, samt lokal vård av sår och blåsor för att förebygga infektioner.

Nitrohydroxijodofenylacetat, även känt som iopanoic acid eller iopanic acid, är ett jodbaserat kontrastmedel som används inom medicinsk radiologi för att underlätta visualisering av gallgångar och levern under röntgenundersökningar. Det fungerar genom att bli upptaget i levern och sedan frisätta jod, vilket ger en högre kontrast på röntgenbilder. Preparatet är numera förknippat med viss risk för allvarliga biverkningar och används sällan idag.

Aminosyramönster, eller aminoacyl-tRNA-mönstret, refererar till den specifika kombinationen av aminosyror och transfer-RNA (tRNA) som finns i en ribosom under processen att bygga upp ett protein enligt informationen i ett messenger-RNA (mRNA). Varje tRNA har en specifik anticodon-sekvens som matchar en komplementär kodon-sekvens på mRNA, och bär därmed en specifik aminosyra. När ribosomen läser av mRNA:t och bygger upp proteinet, binds aminosyran till den växande peptidkedjan genom en reaktion katalyserad av peptidyltransferas-enzymet i ribosomen. På så sätt skapas ett specifikt aminosyramönster som korrelerar med genetisk informationen i mRNA:t.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

B-cellslymfoli är en typ av cancer som utgörs av maligna transformationer och klonal expansion av B-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. I allmänhet drabbar sjukdomen lymfknutor, men den kan också spridas till andra delar av kroppen, såsom benmärgen, levern och mjälten.

Det finns olika subtyper av B-cellslymfom, som varierar i deras aggressivitet och prognos. Några exempel på subtyper inkluderar diffus stora B-cellslymfom (DLBCL), folliculärt lymfom (FL) och mantle cellslymfom (MCL). Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling, immunterapi, cellgiftsbehandling eller en kombination av dessa. Prognosen varierar beroende på subtyp och behandlingssvar.

'Slemhinneimmunitet' (eller 'mukosal immunity') refererer til den del af immunforsvaret som forsvarer overflader i kroppens indre og ydre slemhinder, som er de steder hvor mikroorganismer oftest kommer ind i kroppen. Disse områder inkluderer mundhulen, næsen, lungerne, tarmene og reproduktive organer.

Slemhinneimmuniteten består af både et humoralt forsvar (frie immunoglobulin A-antistoffer) og et cellulært forsvar (T-celler, B-celler og makrofager). Immunglobulin A (IgA) er det vigtigste antistof i slemhinnerne. Det produceres af plasmaceller og transporteres gennem slimhindens epitelceller til overfladen, hvor det forsvarer mod indtrængende mikroorganismer og fremmede stoffer.

Slemhinneimmuniteten er vigtig for at forebygge infektioner og beskytte mod allergi og autoimmune sygdomme. Den kan styrkes gennem vaccination, en sund kost, god personlig hygiejne og undgåelse af skadelige vaner som rygning.

Långrehnskällöar (Langerhans cells) är ett slags immunceller som finns i huden och slemhinnor. De har en viktig roll i att försvara kroppen mot infektioner genom att presentera främmande antigen till T-celler.

Transplantation av Långrehnskällöar innebär att man tar bort Långrehnskällöar från en donator och placerar dem i en mottagare med avsikt att stärka dennes immunförsvar. Detta kan användas som ett behandlingsalternativ för patienter med svaga immunsystem, till exempel efter en benmärgstransplantation eller vid behandling av vissa autoimmuna sjukdomar.

Transplantationen utförs vanligen genom att injicera donatorns Långrehnskällöar under huden hos mottagaren, där de börjar producera cytokiner och andra signalsubstanser som stärker den lokala immunresponsen. Detta kan hjälpa till att förhindra infektioner och underlätta läkningen av sår eller skador.

Det är viktigt att notera att transplantation av Långrehnskällöar inte är vanligt förekommande och används endast i speciella fall där patienten har en specifik medicinsk behov.

En tumörvirusinfektion är en infektion med ett virus som kan orsaka onkogen transformation och leda till cancersjukdomar hos däggdjur, inklusive människor. Tumörvirusinfektioner är ansvariga för cirka 10-15% av alla cancerfall globalt. De två huvudsakliga kategorierna av tumörvirus är direkt onkogena virus och indirekt onkogena virus.

Direkt onkogena virus, även kallade transformerande virus, innehåller onkogeniska gener som kan integreras i värdcellens genomet och orsaka oreglerad celldelning och cancerutveckling. Exempel på direkt onkogena virus är humana papillomavirus (HPV), hepatitis B-virus (HBV) och T-lymphotropisk virus 1 (HTLV-1).

Indirekt onkogena virus orsakar inte direkt onkogen transformation, men kan istället leda till cancerutveckling genom att försvaga värdcellens immunförsvar och/eller orsaka kronisk inflammation. Exempel på indirekt onkogena virus är humana herpesvirus 4 (HHV-4, också kallat Epstein-Barr virus, EBV) och hepatitis C-virus (HCV).

Det är värt att notera att inte alla infektioner med tumörvirus leder till cancerutveckling. Faktorer som värdcellens immunstatus, virusstam, livsstil och miljö kan spela in i om en tumörvirusinfektion kommer att leda till cancer eller inte.

Helkroppsbestrålning (Total Body Irradiation, TBI) är en behandlingsform inom radiationstherapi som innebär att kroppen exponeras för joniserande strålning från huvud till fot. Den används ofta som en del av preparationsbehandling inför stamcellstransplantation hos patienter med blodcancer, då strålningen eliminerar cancerceller och undertrycker immunsystemet för att förhindra avstötningsreaktioner mot de transplanterade cellerna. Behandlingen planeras vanligtvis så att den ger en jämnt distribuerad dos strålning över hela kroppen, ofta med hjälp av linjär acceleratorer eller cesium-137-källor.

'Hajar' är ett arabiskt ord som betyder "att känna törst" eller "törstig". Det används ofta i medicinska sammanhang för att beskriva en symptomkomplex hos patienter med diabetes insipidus, en ovanlig endokrin sjukdom. Symptomen innefattar extrem törst (polydipsi), mycket stor urinproduktion (polyuria) och uttorkning (dehydrering). Namnet 'Hajar' används för att betona den överväldigande känslan av törst som patienter med diabetes insipidus ofta upplever.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

'Virusreceptorer' är en term som används för att beskriva de cellvävnadskomponenter, oftast proteinmolekyler, som en virus kan binda sig till för att få möjlighet att infectera och tränga in i värdcellen. Genom att känna igen och binda till specifika receptorer på värdcellens yta kan viruset utnyttja den cellulära maskineriet för sin egen replikation, vilket leder till sjukdom hos individen.

Det är viktigt att notera att olika virusar använder sig av olika typer av receptorer, beroende på vilken celltyp de infekterar och deras egen struktur. Studier av virusreceptorerna kan hjälpa forskare att förstå hur viruset infekterar celler och möjligen utveckla terapeutiska strategier för att förhindra eller behandla virusinfektioner.

Tumörantikroppar, även kända som monoklonala antikroppar eller "mAb", är specifika proteiner som produceras i laboratoriet och används inom medicinen för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. De utvecklas från en enda cell, klon, med en specifik förmåga att binda till ett visst protein eller antigen på ytan av cancerceller. När tumörantikropparna binder till cancercellerna aktiveras deras immunologiska funktioner och hjälper kroppen att förstöra dem, vilket minskar tumörmassan och förhindrar spridningen av cancern. Tumörantikroppar används som en form av immunterapi och har visat sig vara effektiva i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer och lymfom.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

Kloramfenikol-O-acetyltransferas (COAT) är ett enzym som katalyserar aketylering av antibiotikummet kloramfenikol till kloramfenikol-O-acetat. Detta orsakar att kloramfenikol blir inaktiverat och kan inte längre utöva sin bakteriestoppverkan.

Detta enzym förekommer naturligt hos vissa bakterier, som har utvecklat resistens mot kloramfenikol genom att modifiera antibiotikumet så att det blir ineffektivt. När kloramfenikol binder till COAT-enzymet överförs en acetylgrupp från acetyl-CoA till kloramfenikol, vilket leder till bildandet av kloramfenikol-O-acetat som inte har någon antibiotisk verkan.

Detta är ett exempel på ett resistensmekaniskt enzym som kan orsaka bakteriernas resistens mot vissa antibiotika, vilket kan leda till svårbehandlade infektioner och komplikationer i kliniska sammanhang.

Retroviridaeinfektioner är en grupp av infektionssjukdomar orsakade av retrovirus, som är virus med en dubbelsträngad RNA-genom. När ett retrovirus infecterar en värdcell konverteras dess RNA till DNA med hjälp av ett enzym kallat reverst transkriptas. Det resulterande DNA-molekylet integreras sedan i värdcellens genombrott, vilket gör att viruset kan producera fler viruspartiklar.

Retrovirusinfektioner kan orsaka en rad olika sjukdomar beroende på vilket retrovirus det är fråga om. Till exempel orsakar humant immunodeficiensvirus (HIV) en infektion som kan leda till aids, medan vissa typer av leukemier och lymfomer kan orsakas av andra retrovirus, såsom human T-lymphotropic virus (HTLV).

Retrovirusinfektioner behandlas vanligen med antivirala läkemedel som är designade för att hämma viruset från att replikera sig. I vissa fall kan även immunförstärkande behandlingar vara användbara.

"Genuppsättning" är en ortopedisk term som används för att beskriva en abnormalitet i knäts benställning. Det exakta definitierandet av genuppsättning kan variera, men det vanligaste sättet att definiera den är när knäets rotationsaxel inte går genom den mellersta delen av knäskålens yta. I stället pekar axeln inåt (varusuppsättning) eller utåt (valgusuppsättning). Denna abnormalitet kan vara medfött eller aquired, och kan vara mild, moderat eller allvarlig. Genuppsättning kan orsaka smärta, ledbelastning och ökad risken för artros i knäet. Behandlingen kan innebära observation, fysioterapi, ortoser, skena eller kirurgi beroende på allvarlighetsgraden och symtomen.

'Lukter' er egentlig ikke en medisinsk terminologi, men betyder i allmenn språkbruk noe som har en bestemt, sterk og ofte ubehagelig aroma eller dobbelt. I medicinen kan man snarere bruke begrepet 'aroma' eller 'doft' for å beskrive ei egenskap hos et legemittel, kroppsflukt eller en sykdom.

Noen ganger kan det være relevant å beskrive en uvanlig dobbelt i forbindelse med en sykdom, som eksempelvis fiskelyd i andnedet (halitosis) hos ein person med parodontitt (tanninforkalkning), eller en søtt dobbelt i munnen som kan være tegn på diabetes. I disse tilfellene vil en medisinsk profesjonalsk beskrivelse være mer spesifikk og relatere dobbelten til den underliggjande årsaken eller sykdommen.

Macrophages are a type of white blood cell that play an important role in the immune system. They help to identify and destroy foreign substances, such as bacteria and viruses, and also help to remove dead cells and debris from the body. Peritoneal macrophages are a specific type of macrophage that are found in the peritoneal cavity, which is the space within the abdomen that contains the intestines, liver, and other organs. These macrophages help to protect the peritoneal cavity from infection and inflammation. They are able to engulf and destroy foreign substances, and they also produce cytokines, which are signaling molecules that help to coordinate the immune response. Peritoneal macrophages can be obtained through a procedure called peritoneal lavage, in which fluid is introduced into the peritoneal cavity and then removed for analysis.

Immunosorptionstechniken är metoder för att separera och koncentrera specifika proteiner, antikroppar eller andra molekyler genom att utnyttja deras förmåga att binda till antikroppar. Detta görs vanligtvis med hjälp av en kolonn fylld med immobiliserade antikroppar som är specifika för det målproteinet eller molekylen.

I ett typiskt immunosorptionsförlopp passeras en lösning av den biologiska provkällan (t.ex. plasma, serum eller cellkultursupernatant) genom kolonnen. Målproteinet binds till de immobiliserade antikropparna medan andra proteiner och icke-relaterade molekyler fortsätter att flöda igenom kolonnen. Efter detta tvättas kolonnen för att avlägsna icke-bindande substanser, varefter målproteinet kan elueras (frisättas) från kolonnen med en lämplig bufferlösning.

Immunosorptionstechniker används inom flera områden, till exempel för att renodla antikroppar eller andra proteiner för forskningsändamål, för att behandla patienter med specifika sjukdomstillstånd (t.ex. immunadsorption vid autoimmuna sjukdomar) och för att detektera spår av specifika molekyler i komplexa biologiska prov.

Organeller är strukturer med speciella funktioner inne i celler. De kan jämföras med de olika organ som finns i ett komplext maskineri, där varje organcell har en specifik uppsättning organeller för att utföra vissa funktioner. Några exempel på organeller inkluderar cellkärnan, mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiskt retikulum och lysosomer. Dessa strukturer hjälper till att underlätta processer som proteinproduktion, energiomsättning, celldelning och avfallshantering.

Cysteine protease inhibitors are substances that inhibit or reduce the activity of cysteine proteases, which are enzymes that break down proteins in the body. Cysteine proteases play important roles in various physiological processes, including inflammation, immune response, and programmed cell death (apoptosis). However, unregulated or excessive activity of these enzymes can contribute to the development of various diseases, such as cancer, arthritis, and neurodegenerative disorders.

Cysteine protease inhibitors work by binding to the active site of cysteine proteases and preventing them from interacting with their substrates or targets. These inhibitors can be synthetic compounds or natural products derived from plants, animals, or microorganisms. Some examples of cysteine protease inhibitors include E-64, leupeptin, and epigallocatechin gallate (EGCG).

In medicine, cysteine protease inhibitors have been studied as potential therapeutic agents for various diseases. For example, some inhibitors have shown promise in reducing inflammation and joint damage in animal models of arthritis, while others have shown anti-cancer effects by inhibiting the activity of cancer-associated cysteine proteases. However, more research is needed to determine the safety and efficacy of these inhibitors as drugs for human use.

'Viral regulatory and accessory proteins' refer to a group of proteins encoded by viruses that play roles in regulating the virus's replication cycle and modulating the host cell environment to facilitate viral replication and evade host immune responses. These proteins can function at various stages of the viral life cycle, such as transcription, translation, genome replication, virion assembly, and release.

Regulatory proteins typically control the expression or activity of other viral genes, while accessory proteins may have more diverse functions, including modulating host cell signaling pathways, suppressing antiviral responses, altering host cell metabolism, or promoting viral dissemination. The specific functions and mechanisms of these proteins can vary widely between different virus families and even between different strains of the same virus.

It is important to note that understanding the roles of viral regulatory and accessory proteins can provide valuable insights into viral pathogenesis, host-virus interactions, and potential targets for antiviral therapies.

Flavivirus är ett släkte virus inom familjen Flaviviridae. Flavivirus innehåller en singelsträngig RNA-molekyl med positiv polaritet och omges av ett kapsidprotein och ett lipidbilager som bildas från värdcellens membran under virusutvecklingen.

Flavivirus har fått sitt namn efter det latinska ordet "flavus", vilket betyder gul, eftersom många av de virus som ingår i släktet orsakar sjukdomar som kännetecknas av gulsot. De flesta flavivirusen sprids genom insektsbett, främst av arter inom släktet Aedes och Culex.

Exempel på sjukdomar som orsakas av flavivirus är denguefeber, gula febern, Zikafeber, japansk encefalit och West Nile-feber. Dessa sjukdomar kan variera i allvarlighetsgrad från milda febersjukdomar till livshotande sjukdomar som kan orsaka neurologiska skador eller dödsfall. Det finns inget botemedel mot flavivirusinfektioner, men symtomen kan behandlas för att lindra sjukdomens allvarlighetsgrad. Preventiva åtgärder som insektsbekämpning och vaccination är viktiga för att förebygga spridningen av dessa sjukdomar.

HIV-antigen refererer til et proteinet eller en anden molekyl i HIV-viruset som kan udløse en immunreaktion hos en inficeret vært. Disse antigener er vigtige for diagnostiske formål, da de kan detekeres i blodprøver fra personer inficeret med HIV, før der opstår antibodier mod viruset.

Et eksempel på et HIV-antigen er p24-antigenet, som er en del af HIVs kapsidprotein. Det kan detekeres i blodet omkring 2-3 uger efter en infektion og før der dannes antistoffer mod viruset. HIV-antigener anvendes ofte i HIV-tests, der kombinerer antigent-detektion med antibodi-detektion for at diagnosticere en infektion så tidligt som muligt.

Alopecia areata är en autoimmun sjukdom som orsakar håravfall. Det sker när kroppens immunsystem angriper hårsäckarna, vilket stoppar hårets tillväxt. Alopecia areata kan leda till olika grader av håravfall. Några personer med alopecia areata förlorar endast små områden av håret, medan andra kan förlora allt hår på huvudet och kroppen.

Typiska tecken och symptom på alopecia areata inkluderar:

* Plötsligt uppträdande av en eller flera runda, glatta, helt skalade områden på huvudet eller kroppen där håret har fallit ut.
* Förlust av ögonbryn eller ögonlashes.
* Små "isig" kännetecken (vita, smala strimlor) på nagelarna.
* Klumpiga, suddiga eller splittrade naglar.

Alopecia areata kan drabba personer av alla åldrar och etniciteter. Det är dock vanligare hos barn och unga vuxna. Alopecia areata tenderar att vara mer allvarlig om den uppstår i barndomen.

Det finns ingen botemedel för alopecia areata, men behandling kan hjälpa till att stimulera hårsäckarna och främja hårtillväxten igen. Behandlingar som ofta används inkluderar kortisonpreparat, immunmodulerande läkemedel och minoxidil. I vissa fall kan fotografiövervakning och psykologiskt stöd vara till hjälp för att hantera de emotionella aspekterna av sjukdomen.

Protein engineering är ett samlingsbegrepp för de metoder och tekniker som används för att skapa, designa och modifiera proteiner med specifika egenskaper eller funktioner. Detta kan uppnås genom manipulation av proteiners aminosyrasekvens, struktur och interaktioner på molekylär nivå. Protein engineering används inom flera områden, till exempel för att utveckla nya enzymer med ökad katalytisk verkan, att skapa proteiner som kan användas inom diagnostik och terapi eller att förbättra egenskaper hos industriellt producera protein. Metoderna innefattar bland annat mutagenes, direkted evolution och de novo design.

Jurkat-celler är en typ av immortaliserade T-lymfocytceller som isolerades från en patient med T-cellsleukemi på 1970-talet. Dessa celler används ofta inom forskning, särskilt för att studera signaltransduktion och apoptos (programmerad celldöd) i T-celler. Jurkat-celler är ett exempel på en cancercellslinje som har använts för att undersöka cellulära processer inom både cancer- och immunologisk forskning.

"Hemolytisk plak teknik" är en laboratorietest som används för att diagnostisera eller exkludera ett tillstånd där individens blodplättar (trombocyter) har en tendens att orsaka nedbrytning av röda blodkroppar (erytrocyter). Denna teknik innebär att blodprover tas och placeras på ett glasprovrör med en speciell lösning som gör att blodplättarna agglutinerar, eller klumpar sig ihop, och orsakar hemolys, eller nedbrytning av röda blodkroppar.

Om individen har ett tillstånd där blodplättarna orsakar nedbrytning av röda blodkroppar kommer det att visas som en mörk rödaktig eller brun färg på glasprovrörets botten. Omvänt, om individen inte har detta tillstånd, kommer det inte att finnas någon färgförändring i lösningen.

Det är viktigt att notera att denna teknik inte används ofta idag på grund av att det finns mer specifika och känsliga tester tillgängliga för att ställa diagnosen.

Koccidios är en infektion orsakad av små encelliga parasiter som tillhör släktet Koccidia, som inkluderar flera arter som kan infektera djur och människor. Infektionen är vanligast hos fåglar och husdjur, men vissa arter av Koccidia kan också orsaka sjukdom hos människor, särskilt hos barn och personer med nedsatt immunförsvar.

Koccidiosporer, som är den form av parasiten som sprider infektionen, finns i avföringen från infekterade djur eller människor och kan spridas till andra individer via kontaminierad mat, vatten eller direktkontakt med infekterade avfallsprodukter. När en person eller ett djur sväljer koccidiosporerna utvecklas de till parasiter som infekterar tarmslemhinnan och orsakar diarré, buksmärtor, feber och i vissa fall allvarlig sjukdom.

Behandlingen av koccidios består vanligen av antiparasitiska läkemedel som dödar parasiten och lindrar symtomen. För att förebygga infektion är det viktigt att hålla god hygien, särskilt i områden där djur och människor delar på toaletter eller andra faciliteter, samt att undvika att äta eller dricka kontaminerad mat eller vatten.

Cytokrom c är ett proteinskt enzymsystem som deltar i cellandningen, eller celldygnaden, i mitochondrier. Det består av en hemgrupp och två proteinkedjor och har en viktig roll i den elektrontransportkedjan där det hjälper till att generera energi i form av ATP (Adenosintrifosfat). Cytokrom c kan även vara involverat i apoptos, eller programmerad celldöd. Det är lokaliserat i mitochondriernas intermembranrum och har en molekylvikt på cirka 12 kDa.

En hjärtmuskelinflammation, även kallad myokardit, är en inflammatorisk sjukdom som drabbar hjärtmuskulaturen (myokardiet). Den kan orsakas av infektioner, autoimmuna reaktioner eller toxiska ämnen. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera bröstsmärta, andfåddhet, trötthet och hjärt rytmstörningar. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av symtom, blodprover, elektrokardiogram (ECG) och ibland med hjälp av en biopsi av hjärtmuskeln. Behandlingen beror på orsaken till myokardit och kan innebära mediciner, hälsolivsändringar eller i vissa fall operationellt ingrepp.

CD4-CD8-kvot är ett laboratoriemedicinskt mått som används för att hjälpa till att bedöma graden och typen av immunsvaghet hos en individ, särskilt vid HIV/AIDS. CD4 (eller T-hjälpcellar) och CD8 (eller T-suppressorceller) är två typer av vita blodkroppar som spelar viktiga roller i immunförsvaret.

CD4-celler hjälper till att koordinera immunsvar, medan CD8-celler hjälper till att dämpa immunsvar och eliminera virusinfekterade celler. Normala värden för CD4-CD8-kvoten är mellan 1 och 3. En låg kvot (3) kan också vara avvikande och kan indikera andra sjukdomar som påverkar immunförsvaret, såsom autoimmuna sjukdomar eller cancer.

Transgender är ett samlingsbegrepp för personer vars könsidentitet eller könsuttryck inte stämmer överens med det biologiska könet de blev födda med. Termen inkluderar en mängd olika könsupplevelser och uttrycksformer, och kan omfatta transpersoner som har genomgått hormonbehandling eller kirurgi för att ändra sitt könsuttryck, såväl som de som inte gjort några fysiska förändringar. Det är viktigt att notera att vara transgender är inte en psykiatrisk störning, utan snarare en naturlig variation av mänsklig könsuttryck och identitet.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

Medicinskt sett är sköldkörteln (thyroid) en endokrin körtel som ligger i halsregionen, längst ned i struphuvudet. Den producerar tyreoideahormoner som har en viktig roll för kroppens ämnesomsättning, tillväxt och utveckling. Sköldkörteln producerar två huvudsakliga tyreoideahormoner: triiodthyronin (T3) och thyroxin (T4), som bildas genom att jod kopplas till tyrosin, en aminosyra. Sköldkörtelhormonerna styr ämnesomsättningen i nästan alla kroppens celler och påverkar bland annat hjärtats funktion, andning, muskelaktivitet, nervsystemet, skelettvävnaden och reproduktionssystemet. Sköldkörtelhormonerna påverkar också kroppsvikten genom att reglera ämnesomsättningen och energibalansen. Dessutom producerar sköldkörteln en hormon som kallas kalcitonin, vilket hjälper till att reglera kalciumhalten i blodet.

"Cell heritage" er en betegnelse for de genetiske og epigenetiske egenskaber, som en celle arver fra sin oprindelige stamcellule. Dette inkluderer den specifikke kombination af gener, som cellen har fået via arvematerialet (DNA) fra sine forældre, samt de ændringer i genekspression og cellulær funktion, der er sket siden cellelinjen blev dannet.

Epigenetiske ændringer kan også påvirke cellens arv og bestemme, hvilken type celle den bliver, uden at ændre dens grundlæggende DNA-sekvens. Disse ændringer kan være reversible og kan skyldes faktorer som miljø, livsstil og alder.

I klinisk sammenhæng er cell heritage relevant for regenerativ medicin, hvor man benytter stamceller til at behandle sygdomme og skader. Forståelsen af cellens arv kan hjælpe med at prædikere, hvilken type celle der vil blive dannet og hvordan den vil opføre sig i et givent miljø.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

"Disulfides" er ein type av kjemisk binding som ofte forekommer i proteiner. I denne typen av binding har to svømlelegger i proteinets oppbygging – ofte to sulfhydrylgrupper (–SH) – reagert med hverandre og formet en disulfidbinding (–S–S–). Disulfidbindinger stabliserer proteinet ved å holde de to svømleleggerne i en fast, foldet konfigurasjon. Disulfidbindinger er vanlige i utenforholdsholdende proteiner som finnes i blodet og i fedtet, men de kan også forekomme i andre typer av proteiner.

'Gammaherpesvirinae' är en subfamilj inom herpesvirusfamiljen (Herpesviridae) som inkluderar två humanpatogena arter: Epstein-Barr virus (EBV) och Humant Herpesvirus 8 (HHV-8), även känt som Kaposi's sarkomsherpesvirus. Dessa virus är associerade med olika former av cancer, såsom Burkitt lymfom, Hodgkins lymfom och Kaposis sarkom. Gammaherpesvirinae-virusen har en preferentiell tropism för B-celler hos människor och kan etablera latenta infektioner i värden, vilket gör dem svåra att behandla och eliminera.

HIV-höljeproteinet gp160 är ett glykoprotein som förekommer på ytan av human immunodeficiency virus (HIV). Det består av två underenheter, gp120 och gp41, som tillsammans bildar en struktur som hjälper viruset att binda till och infektera T-celler i värden. Gp160 är ett viktigt mål för HIV-vaccinutveckling eftersom det utgör en del av den yttre membrankapseln på viruspartikeln och är involverat i den initiala bindningen till värdcellen.

Herpesvirus 4 hos häst, även känt som Equine Herpesvirus 4 (EHV-4), är ett DNA-virus som tillhör familjen Herpesviridae och orsakar en infektionssjukdom hos hästar. Viruset är specifikt för hästdjur och kan orsaka milda symtom som hosta, snuva och ökad temperatur, men kan även leda till allvarligare komplikationer såsom lunginflammation och abort hos gravida ston. EHV-4 sprids främst via nära kontakt mellan infekterade hästar och kan också spridas via droppar från näsan eller ögonvattnet hos en smittad individ. Det är viktigt att isolera smittade hästar för att förhindra vidare spridning av viruset.

Bronze diabetes er en betegnelse for en sygdomsbillede, der kombinerer insulinresistens (som ses ved type 2 diabetes) med forstyrret kobberstofskirtkringulæs (som ses ved Wilson's sygdom). Denne kombination af sygdomme kan føre til abnormt høje sukker- og kobberniveauer i blodet, der kan medføre skader på lever, nyre og nervesystem. Betegnelsen "bronze diabetes" kommer fra den bronzefarvede udseende af huden, som kan opstå som følge af kobberakkumulation i kroppen.

Det er vigtigt at notere, at "bronze diabetes" ikke er en officiel medicinsk diagnose, men snarere en beskrivelse af et sygdomsbillede, der kan ses hos patienter med både insulinresistens og Wilson's sygdom.

P-azobenzenarsonat är ett organisk förening som består av en p-azobenzenmolekyl (E-103) kopplad till en arsenikatom med två kolsyreestrar. Det användes historiskt som läkemedel, framförallt som behandling för syfilis, men används inte längre på grund av dess toxicitet och karzinogena egenskaper.

En kronisk sjukdom är en sjukdom som varar i lång tid, ofta livet ut, och som kräver kontinuerlig eller periodvis behandling. Kroniska sjukdomar kan påverka olika delar av kroppen och ge upphov till en mängd symtom som kan variera i svårighetsgrad över tiden. Vissa exempel på kroniska sjukdomar är diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, lungsjukdomar, autoimmuna sjukdomar och neurologiska tillstånd. Det är viktigt att diagnostisera och behandla kroniska sjukdomar i tid för att förhindra komplikationer och förbättra livskvaliteten hos den drabbade individen.

Herpesvirus 1 hos hästar, även känt som Equine Herpesvirus 1 (EHV-1), är ett DNA-virus som tillhör herpesvirusfamiljen och orsakar en infektionssjukdom hos hästar. Det finns två huvudtyper av EHV, Typ 1 och Typ 4, som båda kan orsaka respiratorisk sjukdom, men Typ 1 kan också orsaka abort hos gravida ston och neurologiska symtom hos vuxna hästar.

EHV-1 sprids främst genom direkt kontakt mellan hästar som andas in viruset via dröppar från sjuka djurs näsborrar eller genom kontaminerade föremål som halm, bett och vattenkällor. Viruset kan också spridas via köttet hos infekterade hästar som används som mat till andra djur.

Efter att en häst blivit smittad etablerar sig viruset i dess nervsystem och kan förbli latent under resten av dess liv, vilket innebär att hästen kan verka frisk men fortfarande bära på viruset och sprida det till andra djur. Vissa faktorer som stress och nedsatt immunförsvar kan utlösa en aktiv infektion igen, vilket kan leda till återfall av sjukdomen eller överföring av viruset till andra hästar.

Det finns inget botemedel mot EHV-1, men det finns behandlingar som kan minska symtomen och underlätta hästens återhämtning. Preventiva åtgärder som vaccinering, strikt biosecurity och isolation av sjuka djur är viktiga för att kontrollera spridningen av sjukdomen inom populationer av hästar.

"Antiportör" är ett begrepp inom cellbiologi och refererar till en typ av transportprotein som hjälper till att transportera två olika joner eller molekyler i motsatta riktningar över cellytmembranet. Proteinet fungerar som en slags "lift" för de två substanserna, där en av dem binds och transporteras in i cellen medan den andra simultant transporteras ut.

Processen kallas också för "exchange diffusion" eller "ion exchange", och antiportörerna är viktiga för att underhålla jonbalansen och näringsomsättningen i celler. De kan vara specifika för en viss typ av jon eller molekyl, och deras funktion kan regleras beroende på cellens behov.

Onkogenproteiner av viralt ursprung är proteiner som kodas av onkogener som initialt kommer från virus. Onkogener är gener som har förmågan att orsaka cancer genom att störa normal cellcykelkontroll och leda till oregelbunden celldelning och cellexpansion. När ett virus infekterar en värdcell kan det integrera sitt eget genmaterial med värdcellens DNA, inklusive onkogenerna. När dessa onkogena gener aktiveras producerar de onkogenproteiner som kan störa den normala cellfunktionen och leda till cancerutveckling. Ett exempel på ett sådant oncovirus är humant papillomavirus (HPV), vilket är känt för att orsaka livmoderhalscancer.

Ciclosporin er en immunsuppressiv steroidfri droge som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning og i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, like som eksempelvis psoriasis og revnebusk. Ciclosporin virker ved å hæmme aktiviteten til T-celler, en type hvite blodlegemer som spiller en viktig rolle i immunforsvaret. På denne måten reduserer ciclosporin sannsynligheten for at kroppen vil angripe og avvisje transplantatet eller uønskede celler i kroppen ved autoimmune sykdommer.

Den medicinska definitionen av 'Receptor-CD3-komplex, antigen, T-cell' refererar till det komplexa systemet av proteiner och strukturer som är involverade i erkännandet och svar på specifika antigener inom immunförsvaret, särskilt inom den adaptiva immuniteten.

CD3-komplexet är en grupp av transmembrana proteiner som är associerade med T-cellens receptor (TCR). Det består av flera underenheter, inklusive CD3δ, CD3ε, CD3γ och CD3ζ. Dessa proteiner är involverade i signalöverföringen från TCR till intracellulära signalkaskader när en T-cell binds till sitt specifika antigenpresenterande celler (APC).

Antigener är främmande molekyler som kan identifieras och attackeras av immunsystemet. I det här fallet refererar 'antigen' till den specifika molekylen som binder till TCR på en T-cell. Antigenet kan vara en proteinfraktion av ett patogen, såsom en virus eller bakterie, men kan också vara andra främmande molekyler, såsom cancerceller.

Sålunda är 'Receptor-CD3-komplex, antigen, T-cell' en komplex struktur som består av TCR och CD3-komplexet på T-cellens yta, vilket binder till ett specifikt antigen för att initiera en immunrespons.

I medically related context, a "genetic transfer technician" is not a commonly used job title or well-defined role. However, based on the individual terms, one could infer that this position might involve working with techniques to transfer genetic material between organisms or cells. This could include methods such as gene cloning, transfection, or transformation.

A more common job title in this field is "Molecular Biologist" or "Genetic Engineer," which typically involves conducting research and experiments that require knowledge of genetics, molecular biology, and biochemistry to manipulate the genetic material of cells or organisms.

It's important to note that specific job duties and requirements may vary depending on the organization and the particular role.

Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.

It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.

Epitope, även känt som antigen determinant, är den specifika delen av ett antigen (ett främmande ämne som kan inducera en immunreaktion) som binder till en antikropp eller B-cells receptor på en B-lymfocyt. En B-lymfocyt är en typ av vita blodkroppar som har en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. När en B-lymfocyt får kontakt med sitt specifika epitop på ett antigen aktiveras den och differensieras till en plasma cell som producerar antikroppar som binder till det aktiverande epitet. Dessa antikroppar hjälper till att neutralisera eller eliminera det främmande ämnet från kroppen.

'Regulatoriska gener,' eller 'regulatoriska genomekanismer,' refererar till de genetiska mekanismer som kontrollerar och styr uttrycket av andra gener i ett levande väsen. Detta kan involvera en rad olika typer av molekylära interaktioner, inklusive transkriptionsfaktorer som binder till DNA-sekvenser och påverkar omgivande geners aktivitet, epigenetiska modifieringar som påverkar DNA-strukturen och därmed genernas funktion, samt RNA-interferens som kan stänga av genuttryck genom att bryta ned mRNA-molekyler. Regulatoriska gener spelar en viktig roll i cellulär differensiering, homeostas och respons på miljöförändringar.

I den medicinska kontexten refererar "strukturella modeller" till grafiska representationer eller visuella bilder av den anatomiska strukturen hos ett organ, vävnad eller en biologisk molekyl, som kan användas för att undersöka och analysera deras form, storlek, orientering och funktionella egenskaper.

Strukturella modeller kan vara tvådimensionella (2D) eller tredimensionella (3D), beroende på vilket komplexitetsnivå som behöver representeras. De kan skapas med hjälp av olika tekniker, såsom ritningar, diagram, bildbehandlingsprogram och molekylär visualiseringstekniker.

Exempel på strukturella modeller inkluderar:

1. Anatomiska scheman: Dessa är 2D- eller 3D-modeller som visar olika delar av kroppen, såsom skelett, muskler, blodkärl och organ. De används ofta för att illustrera den mänskliga kroppens struktur och funktion i läroböcker, medicinska artiklar och presentationer.
2. Molekylära modeller: Dessa är 3D-modeller av biologiska molekyler, såsom proteiner, DNA, RNA och lipider. De visar deras sekundära, terciära och kvartära strukturer och kan användas för att studera deras funktionella egenskaper, interaktioner med andra molekyler och möjliga terapeutiska mål.
3. Cellstrukturella modeller: Dessa är 3D-modeller av celler och deras olika kompartment, såsom kärnan, mitokondrier, endoplasmatiskt retikulum och golgiapparaten. De används för att studera celldelning, transportprocesser, signaltransduktion och andra cellulära processer.
4. Anatomiska modeller: Dessa är 3D-modeller av kroppsdelar eller organ, som kan vara statiska eller dynamiska. De används ofta inom kirurgi, ortopedi och rehabilitering för att planera operationer, simulera procedurer och utvärdera resultaten.

Samtliga dessa modeller är viktiga hjälpmedel inom forskning, undervisning och klinisk praktik. De underlättar förståelsen av komplexa system och processer och möjliggör simulering och visualisering av olika scenarier och behandlingsalternativ.

'Blodceller' er alle de levende celler i blodet og deles typisk inn i tre grupper: røde blodceller (erytrocyter), hvite blodceller (leukocytter) og blodplater (trombocytter).

1. Røde blodceller: Dette er de mest talrige cellene i blodet og deres hovedfunksjon er å transportere ilt fra lungene til kroppens celle og CO2 fra cellene tilbake til lungene. De inneholder også en jernholdig molekyl kalt hemoglobin som gir blodet sin røde farge.
2. Hvite blodceller: Disse er delt i flere undergrupper, nemlig granulocytter (neutrofile, eosinofile og basofile), monocyter og lymfocytter. De hvite blodcellene spiller en viktig rolle i kroppens forsvar mot infeksjoner og fremmede stoffer ved å angripe og destruere dem.
3. Blodplater: Disse er små, skiveformede celler som hjelper til med blodets koagulasjon (blødning stopp) ved å klumpes sammen og danne en blodprop når et blødende vaskuler skader.

Alle disse tre typer blodceller produseres i benmarrowet, som er det innenste del av mange av kroppens store knogler.

'Immunoglobulinfragment, Fab' refererar till den del av en antikropp (immunoglobulin) som innehåller den aktiva regionen som binder till ett specifikt antigen. Fab-fragmentet består av den variabla delen av en lättkedja och en tungkedja, som är kopplade till varandra genom en disulfidbindning. Fab-fragmentet har en molekylvikt på ungefär 50 kDa och kan producera under vissa förhållanden i laboratoriet, exempelvis genom enzymatisk behandling av en hel antikropp med papain. Det resulterande Fab-fragmentet har kapacitet att binda till ett specifikt antigen, men saknar förmågan att aktivera komplementsystemet eller påverka cellulära processer som fagocytos.

"Genetisk drift" er et begreb inden for genetik og population biologi, der refererer til den slumpmæssige ændring i frekvensen af en bestemt genotype eller allel i en population over tid. Den sker som følge af stokastiske (tilfældige) processer og kan forstærkes af små populationer, hvor tilfældige fluktuationer i frekvensen af gener har en større effekt.

Genetisk drift kan føre til en tilfældig øgning eller formindskning i frekvensen af en bestemt genotype, og den kan også føre til differentiering mellem populationer, hvis de isoleres fra hinanden. I nogle tilfælde kan det resultere i en fixering (eller udryddelse) af en given genotype i en population.

Det er vigtigt at understrege, at genetisk drift ikke skyldes selektion eller andre former for adaptive processer, men snarere er en slumpmæssig proces, der kan påvirke frekvensen af gener i en population.

En peptidvaccin är en typ av vaccin som innehåller små proteinkedjor (peptider) som är kemiskt bundna till ett transportprotein, vanligtvis ett protein som heter "kristalliseringsproteinet av bakteriofagen Qβ" eller KLH. Peptidvacciner stimulerar immunsystemet att producera en specifik immunrespons mot de peptider som ingår i vaccinet. Dessa peptider är ofta delar av virus- eller bakterieproteiner och kan vara specifika för en viss sjukdom eller patogen. När immunsystemet sedan stöter på dessa peptider igen, till exempel under en infektion, kommer det att ha en snabbare och starkare respons mot den aktuella sjukdomen eller patogenen. Peptidvacciner används idag inom medicinen för att behandla cancer och andra sjukdomar där specifika proteiner spelar en viktig roll i sjukdomens uppkomst eller progression.

KIR2DL1 är en typ av receptor som tillhör killer cell immunoglobulin-lika receptor (KIR) familj. Dessa receptorer uttrycks på naturliga mördarceller (NK-celler), vilka är en typ av vita blodceller som hjälper till att skydda kroppen mot infektion och cancer.

KIR2DL1-receptorn binder specifikt till HLA-C klass I MHC-molekyler på cellytoplasman och modulerar NK-cellers funktion genom att sända inhibitoriska signaler när de aktiveras. Detta hjälper till att förhindra överaktivitet hos NK-cellerna och undvika skada på kroppens egna celler.

Det är värt att notera att variationer i KIR2DL1-genen har associerats med olika sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Musmammals (muskarvar, hamstrar med flera) kan bli smittade av olika typer av tumörvirus, även kallade oncovirus. Dessa virus kan orsaka cancer hos de smittade djuren. Ett exempel på ett musmammalskt tumörvirus är Mus musculus leukemia virus (MuLV), som kan orsaka leukemi och lymfom hos möss. Det finns också andra typer av musmammalska tumörvirus, till exempel gammaretrovirus och betaretrovirus, som alla kan ha potentialen att orsaka cancer hos sina värddjur.

I medicinsk terminologi kan Musmammartumörvirus definieras som: "En grupp av virus som infekterar muslike djur och har förmågan att orsaka cancer i sina värddjur. Dessa virus inkluderar gammaretrovirus, betaretrovirus och andra relaterade retrovirus."

"Nyfött djur" kan definieras som ett djur som just har fötts och fortfarande är i sitt spenbarnstadium. Under denna period är ungdjuret beroende av moderns mjölk för näring och skydd. Det exakta tidsintervallet för det nyfötta stadiet kan variera beroende på djurspecies.

För vissa djur, som människan, är det relativt kort, medan andra djurarter kan ha en mycket längre period av beroende. Under denna tiden utvecklas ungdjuret fysiskt och lärr sig överlevnadsstrategier från modern eller flocken.

Protein Sortering refererer til den proces, hvor proteiner transporteres og lokaliseres korrekt inden for eller udenfor cellen, baseret på signaler i deres aminosyresekvens. Denne proces sørger for at proteinet ender op i det rette subcellulære kompartment, fx cellemembranen, cytoplasmaet, mitokondrier, endoplasmatisk reticulum eller kernen. Protein Sortering involverer flere forskellige mekanismer, herunder chaperon-assisteret foldning, transport gennem cellemembranen via transportproteiner og lokaliseringssignaler, samt nedbrydning af fejlagtigt foldede eller degraderingsmærkede proteiner.

'Genetic loci' (plural av 'genetic locus', som kommer fra latin og betyder 'sted') refererer til specifikke steder på et chromosom hvor bestemte gener er placeret. Det kan også inkludere nærliggende DNA-sekvenser som ikke er en del av generne selv, men som kan have en betydning for genets funktion eller udtryk. Genetiske loci er ofte unikke for hvert individ og kan variere fra person til person, hvilket kan føre til forskelle i arvelige træk som øget eller reduceret risiko for bestemte sygdomme.

Granulcyter är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. Det finns två huvudtyper av granulocyter: neutrofila granulocyter och eosinofila granulocyter.

Neutrofila granulocyter, även kallade neutrofiler eller polymorfonukleära leukocyter (PMN), är de vanligaste typerna av vita blodkroppar i människokroppen och utgör ungefär 50-70% av alla leukocyter. De är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner genom att fagocytera (svälja upp) främmande partiklar och bakterier. När de aktiveras, migrerar neutrofila granulocyter till inflammationsområden i kroppen där de hjälper till att eliminera infektioner.

Eosinofila granulocyter är en annan typ av granulocyter som utgör ungefär 1-3% av alla leukocyter. De är specialiserade på att bekämpa parasitära infektioner och spela också en roll i immunförsvaret mot allergenexponering. Eosinofila granulocyter innehåller granuler med speciella proteiner, såsom major basic protein (MBP) och eosinofil peroxidas (EPO), som kan skada parasiter och främmande partiklar.

Granulcyter har fått sitt namn på grund av de granuler som finns inne i deras cytoplasma, vilka innehåller olika enzymer och proteiner som hjälper till att bekämpa infektioner. När granulocyterna aktiveras, frisätts dessa granuler och de speciella proteiner och enzymerna släpps lösa i omgivningen för att hjälpa till att eliminera patogener.

Natural Cytotoxicity Triggering Receptor 1 (NKp46, also known as NCR1) är ett aktiveringsreaktor på naturliga mördarceller (NK-celler) och en del av deras naturliga förmåga att döda virusinfekterade eller tumörceller. Det är en typ av membranprotein som tillhör immunglobulin-lika receptorfamiljen. NKp46 binder till specifika ligander på cellytan, vilket leder till aktivering av NK-cellen och utlöser en kaskad av händelser som kan leda till celldöd hos den infekterade eller tumörcellen. Det är ett viktigt mål för immunterapi vid behandling av cancer och vissa infektionssjukdomar.

T-cell receptor (TCR) alpha är en typ av proteinkomplex som finns på ytan av vissa typer av vita blodkroppar, kända som T-celler. Denna proteinreceptor hjälper T-cellerna att identifiera och svara på specifika antigener, som är främmande ämnen som kan utgöra ett hot mot kroppen, såsom virus eller bakterier.

TCR alpha är en del av den heterodimeriska receptorkomplexen som består av två typer av kedjor: alfa-kedjan och beta-kedjan (eller i vissa fall gamma-kedja och delta-kedja). Varje TCR har en unik sekvens av aminosyror som bildar dess variabla region, vilket ger den förmågan att binda till specifika antigener.

TCR alpha-kedjan kodas av TCRA-generna, som finns på kromosom 14 i människan. Genen genomgår en process som kallas V(D)J-rekombination under T-cellernas utveckling i benmärgen, vilket resulterar i en unik sekvens av aminosyror i den variabla regionen av TCR alpha-kedjan. Denna unika sekvens möjliggör för T-cellen att känna igen och svara på specifika antigener.

'Antikroppsaffinitet' refererer til styrken og specificiteten i den interaktion som skjer når en antikrop (ett protein som produceras av B-celler i respons på et antigen) binder sig till ett specifikt antigen. Affiniteten beskriver hur väl de två molekyler passar in i varandra, och kan mätas quantitativt med olika metoder. En hög antikroppsaffinitet betyder att antikroppen binder starkare till sitt respektive antigen, vilket kan ha konsekvenser för hur effektivt immunförsvaret fungerar i kampen mot patogener.

Chloroquine är ett läkemedel som tillhör gruppen aminoquinoliner. Det har antimalariamedicinsk verkan och är också effektivt mot vissa autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit och systemisk lupus erythematosus (SLE). Chloroquine fungerar genom att hämma aktiviteten hos vissa celler i immunsystemet och påverka dess förmåga att producera cytokiner, som är involverade i inflammatoriska processer.

Läkemedlet intas vanligen peroral (genom munnen) och verkar genom att koncentreras i levern, där det omvandlas till ett aktivt metabolit. Chloroquine har en halveringstid på ungefär en månad, vilket innebär att det kan stanna kvar i kroppen under en längre tid.

Varning: Chloroquine kan ha allvarliga biverkningar vid överdosering och bör endast användas under läkarövervakning. Det rekommenderas inte för självbehandling av COVID-19, eftersom det saknas tillräckligt starka bevis för dess verkan mot denna sjukdom.

Katepsin D är ett enzym som tillhör en grupp kallade aspartylproteaser. Det finns naturligt i vår kropp och har en viktig roll inom celldegradationen, särskilt vid nedbrytningen av proteiner i lysosomer (cellens soptunnor). Katepsin D kan också vara involverat i cellers apoptos (programmerad celldöd) och cancerutveckling. I medicinsk kontext kan förhöjda nivåer av katepsin D vara associerade med vissa sjukdomstillstånd, till exempel cancer och neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinson.

"Stelkrampstoxoid" är ett begrepp inom toxikologi och farmakologi, men det verkar som det inte finns någon etablerad medicinsk definition eller allmänt accepterat användande av termen i den medicinska litteraturen. Ordet "stelkramp" är en översättning av det engelska begreppet "tetanus", som refererar till en allvarlig infektionssjukdom orsakad av bakterien Clostridium tetani.

Det kan vara så att "Stelkrampstoxoid" är en förvrängning eller felöversättning av termen "tetanus toxoid", som är den beteckningen på det vaccine preparat som används för att immunisera mot stelkramp. Tetanus toxoid är en behandlad form av tetanustoxinet, det giftiga ämnet som produceras av bakterien Clostridium tetani, och används som ett vaccin för att framkalla immunitet mot stelkramp hos människor.

Så om "Stelkrampstoxoid" är en förvrängning eller felöversättning av termen "tetanus toxoid", så skulle den korrekta medicinska definitionen vara:

Tetanus toxoid (Stelkrampstoxoid): En behandlad form av tetanustoxinet, det giftiga ämnet som produceras av bakterien Clostridium tetani, som används som ett vaccin för att framkalla immunitet mot stelkramp hos människor.

'Freunds adjuvans' är ett typ av immunologiskt adjuvans, som utvecklades på 1930-talet av den österrikiska immunologen och bakteriologen Jules Freund. Det består av en emulsion gjord av mineralolja, vatten och ett heat-killed mycobacterium tuberculosis-bakterie (ofta använder man stammarna H37 Ra eller M. avium).

När 'Freunds adjuvans' injiceras tillsammans med ett antigen, stimulerar det starkt immunsystemet att svara på antigenet och generera en starkare och längre varaktig immunitet än vad antigenet skulle ha gjort på egen hand. Detta uppnås genom att adjuvansen aktiverar celler i det immunförsvaret, såsom makrofager och dendritceller, vilket leder till en kraftigare presentation av antigenet till T-celler och B-celler.

Det är värt att notera att 'Freunds adjuvans' inte används i människor på grund av sin potential att orsaka lokal reaktioner, abscesser och granulomatösa inflammationer. Det används dock fortfarande i forskningssyfte inom djurmodeller för att undersöka immunresponser.

I'm happy to help! In the field of medicine, particularly in anatomy and surgery, the term "galliformes" is not commonly used with a specific medical definition. However, Galliformes is a taxonomic order that includes heavy-bodied, ground-dwelling birds such as chickens, turkeys, grouses, quails, pheasants, and ptarmigans.

In some contexts, the term "galliform" may be used more generally to describe characteristics or conditions related to these bird species. For instance, in avian medicine or wildlife rehabilitation, a medical issue or condition specific to galliform birds might be described as "galliform." But in general usage, it is not a term frequently employed in medical definitions.

En HIV-infektion är en infektionssjukdom som orsakas av human immunodeficiency virus (HIV). Viruset attackerar och förstör CD4-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för att hålla kroppen frisk. När CD4-cellerna minskar i antal kan kroppen inte längre effektivt bekämpa infektioner och sjukdomar.

HIV-infektionen går genom tre olika stadier: akut HIV-infektion, asymptomatisk HIV-infektion och symptomatisk HIV-infektion eller AIDS. AIDS står för acquired immunodeficiency syndrome och är den allvarligaste fasen av HIV-infektionen då individen blir särskilt känslig för allvarliga infektioner och cancer.

Det finns inget botemedel mot HIV, men det går att behandla HIV med antiretroviral terapi (ART) som kan hjälpa till att kontrollera virusets replikation och sakta ner sjukdomens framskridande. Med rätt behandling och regelbunden follow-up kan många HIV-positiva personer leva ett nästan normalt liv.

Fibrosarkom är en sällsynt typ av mjukvävnads sarcom, som utgår från bindvävsceller (fibroblaster) och vanligtvis bildas i armar eller ben. Det karakteriseras av oregelbunden tillväxt av fibroblaster som bildar ett opålitligt, invasivt tumörvävnad med stor potential att metastaserat till andra kroppsdelar. Fibrosarkom tenderar att drabba vuxna mellan 30 och 60 år, men kan förekomma i alla åldrar. Behandlingen innefattar ofta kirurgi för att avlägsna tumören, strålbehandling och/eller kemoterapi för att reducera risken för återfalls- eller metastaseringsrisk.

Leucin är en essentiell aminosyra, vilket betyder att den måste tillföras kroppen genom kostintag eftersom den inte kan syntetiseras själv. Leucin är en av de tre grenade aminosyrorna och spelar en viktig roll i proteiners syntes och nedbrytning, samt i regleringen av cellväxthormonet insulin. Det finns också vissa bevis som tyder på att leucin kan ha en positiv effekt på muskelproteinsyntesen efter träning.

Immunfluorescens, indirekt, är en teknik inom immunhistokemi och immuncytochemistry som används för att detektera och lokaliserar specifika antikroppar eller proteinmolekyler i ett preparat, vanligtvis vävnad eller celler.

I den indirekta metoden används två antikroppar istället för en. Först används en primär antikropp som binder specifikt till det målprotein eller antigen du vill undersöka i preparatet. Sedan följs den upp av en sekundär antikropp, som är konjugerad till ett fluorescerande ämne, såsom FITC (fluoresceinisotiditjodtyrosin) eller TRITC (tetrametylrodamin). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppens Fc-del, vilket ger en starkare fluorescenssignal än om man använder en enda konjugerad primär antikropp.

Den indirekta immunfluorescensmetoden har flera fördelar jämfört med den direkta metoden, bland annat kan den öka sensitiviteten och specificiteten eftersom det finns fler tillgängliga sekundära antikroppar att välja mellan. Dessutom kan samma sekundär antikropp användas för att detektera olika primära antikroppar, vilket kan spara tid och resurser.

Immunoglobuliner är proteiner som produceras av B-celler och plasma cells och har en viktig roll i immunförsvaret. De består av två identiska lättkedjor och två identiska tunga kedjor, som i sin tur består av en variabel region och en konstant region.

Tunga kedjor delas in i fem olika typer: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM. Varje typ har olika funktioner och egenskaper. Tunga kedjor med "tung" vikt (IgG, IgA och IgD) innehåller fyra subuniteter i konstant regionen, medan tunga kedjor med lägre vikt (IgE och IgM) innehåller fem subuniteter.

Tunga kedjor har flera funktioner, bland annat att hjälpa till att bestämma antikroppens specifika funktion och att bidra till antikroppens förmåga att binda till olika typer av celler och patogener. De kan också aktivera komplement-systemet, som är en viktig del av immunförsvaret.

I medicinsk kontext kan immunglobulin med tung kedja användas för att behandla olika sjukdomar och tillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsyndrom.

RNA-bindande proteiner (RBPs) är proteiner som binder till RNA-molekyler och spelar en viktig roll i regleringen av RNA-processering, transport, lokalisation och traduction. Dessa proteiner har olika strukturella domäner som möjliggör deras bindning till specifika sekvenser eller strukturer hos RNA. Genom att interagera med RNA kan RBPs påverka dess stabilitet, sönderdelning, och dess förmåga att interagera med andra proteiner och ribonukleoproteinpartikel (RNP) komplex. RBPs är involverade i en rad cellulära processer såsom splicing, transport, lokalisation, stabilitet och översättning av mRNA, samt i regleringen av miRNA-funktioner.

Papain är ett enzym som utvinns från latexsaften hos papayafrukten (Carica papaya). Det tillhör proteaserna, en grupp enzymer som bryter ner proteiner i mindre peptidfragment eller enskilda aminosyror. Papain är specifikt ett cysteinproteas, vilket betyder att det innehåller en svavelhaltig aminosyra, cystein, i sin aktiva sida som är involverad i katalysen av proteinklyvningen.

Papain har historiskt använts inom medicinen för att behandla diverse tillstånd, såsom sår och sår, inflammationer, och för att bryta ner nekrotisk (död) vävnad. Det har också använts som ett digestivt enzym för att underlätta proteinabsorptionen hos personer med mag-tarmsjukdomar eller efter bukkirurgi. I dag används papain mestadels kommersiellt inom livsmedelsindustrin som ett klistret, klarninggrediens eller för att behandla protein i läskedrycker och öl.

I'm sorry for any confusion, but "Gendeletion" is not a recognized medical term. It's possible that you may be looking for "Genetic deletion," which refers to the loss of a genetic segment or gene from an individual's chromosome. This type of genetic alteration can lead to various health conditions and developmental abnormalities, depending on the size and location of the deleted genetic material. If you have more context or details, I'd be happy to help further!

'Reglering av genuttryck, virus' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt eller ikke gener i vira skal transkriberes og oversattes til proteiner. Genuttrykkregulering er en viktig aspekt av virkemåten til mange virus, siden det kan påvirke graden av infeksjon og sykdom som resulterer fra infeksjonen.

Virus har ofte begrenset antall gener i forhold til celle-baserte organismer, så de er avhengige av værtsorganismens maskineri for å syntetisere nye viruse proteiner og replikere sin egen genetisk informasjon. For å gjøre dette må virus regulere værtsorganismens cellulære mekanismer for å oppnå økt produksjon av virale proteiner og genetisk materiale.

Reglering av genuttrykk kan skje på flere måter, inkludert:

1. Transkripsjonsfaktorer: Virus kan produisere egne transkripsjonsfaktorer som binder til værtsorganismens DNA og styrer aktiviteten i gener relatert til viruset.
2. Epigenetiske endringer: Virus kan også påvirke epigenetiske endringer i værtsorganismens genetisk materiale, som f.eks. metylering av DNA eller modifikasjoner av histonproteiner, for å regulere genuttrykk.
3. Posttranskripsjonsmodifisering: Virus kan også påvirke posttranskripsjonsmodifisering av RNA-molekyler, som f.eks. splicing, adning og degradasjon, for å kontrollere hvilke gener som skal oversattes til proteiner.
4. MikroRNA: Virus kan også produisere egne mikroRNA-molekyler som binder til værtsorganismens RNA og regulerer genuttrykk ved degradasjon av RNA-molekyler eller forhindring av oversattelse til proteiner.

Samlet sett kan virus påvirke genuttrykk i værtsorganismen på flere måter for å sikre sin egen overlevelse og replikering. Dette kan også ha imidlertid en betydning for patogenesen av infeksjonen, da forstyrrelser i genuttrykk kan føre til ubalanse i cellulære prosesser som kan føre til sykdom.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

'Bursa Fabricii' är en lymfoidstruktur hos fåglar och övriga urskiljbara grupper inom underklassen Neognathae, som spelar en viktig roll i deras humorala immunförsvar. Den är belägen vid bakänden av tarmsystemet och innehåller speciella celler som kallas B-celler, vilka producerar antikroppar som hjälper till att bekämpa infektioner.

Det är värt att notera att strukturen inte har någon motsvarighet hos däggdjur, inklusive människor. Däremot finns det en annan lymfoidstruktur hos däggdjur som kallas tonilla, vilken också är involverad i produktionen av B-celler och antikroppar.

Bakterielle vacciner är preparat som används för att inducera immunitet mot infektioner orsakade av bakterier. De kan innehålla hela eller delar av bakterier, som dödade eller avskaligade, eller specifika proteiner (antigen) från bakterien.

Det finns två huvudsakliga typer av bakteriella vacciner:

1. Konjugatvaccin: Denna typ av vaccine innehåller en koppling av en bakteriepolysackarid till ett protein. Detta hjälper att stärka immunsvaret genom att aktivera T-celler, som är viktiga för att eliminera infektioner. Konjugatvacciner används ofta för att skydda mot bakterier som orsakar allvarliga sjukdomar hos barn, till exempel Haemophilus influenzae typ b (Hib) och pneumokocker.

2. Subunit vaccin: Denna typ av vaccine innehåller en specifik del av bakterien, såsom ett protein eller en polysackarid, som orsakar immunsvaret. Exempel på subunitvacciner är den dTP-vaccinen (diftieri, tetanus och stelkramp) och Hepatitis B-vaccinen.

Bakteriella vacciner kan ge aktiv immunitet, vilket innebär att kroppen producerar en immunrespons som ger skydd mot framtida infektioner med samma bakterie. De kan också ge passiv immunitet, där immunglobuliner (antikroppar) från vaccinet ger omedelbar, men tillfällig, immunitet.

Det är viktigt att notera att bakteriella vacciner inte skyddar mot alla typer av bakterieinfektioner och att de inte behandlar aktiva infektioner. De används främst för att förebygga sjukdomar och minska spridningen av infektioner i populationen.

B-cell leukemia is a type of cancer that affects the B-lymphocytes, which are a type of white blood cell that is part of the immune system. In B-cell leukemia, the bone marrow produces abnormal B-lymphocytes that do not mature properly and accumulate in the bloodstream. These abnormal cells can crowd out healthy cells, leading to infection, anemia, and other symptoms.

There are several types of B-cell leukemia, including:

1. Chronic lymphocytic leukemia (CLL): This is a slow-growing type of leukemia that mainly affects older adults. It causes a gradual increase in the number of abnormal B-lymphocytes in the bloodstream.
2. Acute lymphoblastic leukemia (ALL): This is a fast-growing type of leukemia that can affect both children and adults. It causes a rapid increase in the number of immature B-lymphocytes, or lymphoblasts, in the bloodstream.
3. B-cell prolymphocytic leukemia (B-PLL): This is a rare and aggressive type of leukemia that affects mature B-lymphocytes. It mainly affects older adults.
4. Burkitt lymphoma/leukemia: This is a fast-growing type of B-cell leukemia that can affect both children and adults. It often involves the central nervous system and can cause tumors to form in various parts of the body.

The symptoms of B-cell leukemia can vary depending on the type and stage of the disease, but may include fatigue, frequent infections, easy bruising or bleeding, swollen lymph nodes, and weight loss. Treatment options for B-cell leukemia may include chemotherapy, radiation therapy, stem cell transplantation, targeted therapy, or immunotherapy.

Medicinskt kan man definiera mutagener som ämnen eller processer som orsakar förändringar i DNA-sekvensen hos celler. Mutationerna kan vara ärftliga och påverka cellens genetiska material permanent, vilket kan leda till negativa hälsokonsekvenser såsom cancer. Mutagener inkluderar kemikalier, strålning och vissa virus som kan interagera med DNA och orsaka skada. Det är viktigt att begränsa exponeringen för mutagener för att minska risken för skadliga hälsoutfall.

Cytosol är en lösning bestående av vatten, joner och organiska molekyler som fyller ut det inre av eukaryota celler. Det är den vätska som omger de organeller som finns inuti cellen. Cytosolen innehåller också en mängd olika proteiner, sockerarter och andra molekyler som är involverade i cellens metabolism. I cytosolen sker också en del cellytiska reaktioner, till exempel glykolysen, en process där glukos bryts ned till pyruvat för att producera energi i form av ATP.

Human Herpesvirus 7 (HHV-7) är ett DNA- virus som tillhör herpesvirusfamiljen. Det upptäcktes först på 1990-talet och är nära relaterat till Human Herpesvirus 6 (HHV-6). HHV-7 är vanligt förekommande hos den vuxna befolkningen och antas smitta majoriteten av världens befolkning.

HHV-7 orsakar sällan allvarliga sjukdomar, men kan vara associerat med exanthem subitum (roséola) hos barn under två år gamla, liksom med diverse hudutslag och infektioner i munhålan hos äldre barn och vuxna. Vidare har det föreslagits att HHV-7 kan spela en roll i utlösandet av certaina autoimmuna sjukdomar, men forskningen pågår fortfarande inom detta område.

HHV-7 smittar vanligtvis via saliv och kan vara asymptomatisk hos många individer. Efter initial smitta etablerar sig viruset i kroppen livet ut, men kan återaktiveras under perioder av nedsatt immunförsvar, vilket kan leda till återfall av symtom.

Endopeptidaser är en typ av enzymer som bryter ned proteiner genom att spjälka (hydrolysera) peptidbindningarna mellan aminosyror inuti proteinmolekylen, istället för vid proteinets yta. De kallas också för proteinaser eller endoproteinaser. Det finns flera olika typer av endopeptidaser, som kategoriseras beroende på vilka peptidbindningar de preferentiellt spjälkar. Exempel på endopeptidaser är trypsin, chymotrypsin och kollagenas.

'Guldkolloid' är ett begrepp inom medicinen som refererar till en typ av kolloidal lösning där guldpartiklar är dispergerade i ett vattenbaserat medium. Partikelstorleken på guldpartiklarna i en guldkolloidlösning är vanligtvis mellan 1-100 nanometer i diameter.

Guldkolloider har historiskt använts inom medicinen för behandling av olika sjukdomar, till exempel reumatiska sjukdomar och ledvärk. De används även inom diagnostisk medicin som kontrastmedel vid röntgenundersökningar.

Även om guldkolloider fortfarande används inom vissa medicinska tillämpningar, har de blivit mindre vanliga på grund av framsteg inom andra behandlingsformer och potentiala biverkningar som kan uppstå vid användning av guldkolloider.

Stat1 (Signal Transducer and Activator of Transcription 1) er en transskripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og cellulær respons på stress. Stat1 aktiveres ved interferon-gamma (IFN-γ) signaling, der IFN-γ binder til sin receptor og aktiverer januskinasene Jak1 og Jak2, som fosforylerer Stat1-proteinet. Dette resulterer i dimerisering av Stat1-molekylene og overflytning til kjernen, der de binder til specifikke DNA-sekvenser og regulerer transskripsjonen av gener involvert i immunrespons og cellecyklusregulering. Dessutert er Stat1 involvert i responsen på andre typer interferoner enn IFN-γ, som Interferon-alfa (IFN-α) og Interferon-beta (IFN-β).

Lagovirus är ett släkte inom familjen Picornaviridae, som består av små, enkelsträngade RNA-virus. Släktet Lagovirus innehåller två arter: europeisk harepestvirus och myxomavirus. Dessa virus orsakar allvarliga sjukdomar hos kaniner och har använts som biologiska kontrollmedel för att minska populationerna av vilda kaniner i olika delar av världen.

Europeisk harepestvirus orsakar en smittsam och ofta dödlig sjukdom hos europeiska kaniner, medan myxomavirus orsakar en mildare form av sjukdom hos vildkaniner i Sydamerika, men kan vara dödlig för introducerade populationer i andra delar av världen.

Det är viktigt att notera att dessa virus inte utgör någon direkt fara för människor, men de kan ha negativa effekter på kaninpopulationer och deras ekosystem.

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.

'Sekvenshomologi' er en begrep i molekylærbiologi som refererer til den grad av likhet mellom to eller flere sekvenser av nukleotider eller aminosyrer i DNA, RNA eller proteiner. Høyere grad av sekvenshomologi betyr større slåss mellom de to sekvenser og kan indikere en felles evolutiv opprinnelse eller funksjon.

I praksis brukes algoritmer for sekvensanalyse til å sammenlignge parvis sekvenser og berenge et tall som representerer prosentandelen av identiske nukleotider eller aminosyrer, slik at en sekvenshomologi på 80% betyr at 80% av de sammenlignede nukleotid- eller aminosyresekvenene er like. Det finnes også andre måter å berenge sekvenshomologi, for eksempel ved bruk av scoringmatriser som veier forskjellige typer substitusjoner og løkker i forhold til hverandre.

Sekvenshomologi er en viktig konsept innenfor molekylærbiologi og genetisk forskning, fordi det kan brukes til å identifisere relasjoner mellom gener og proteiner i ulika organismer, forstå evolusjonære endringer og funksjonelle roller, og utvikle hypoteser om molekylær mekanisme og regulering.

Experimental arthritis refers to the induction of joint inflammation and damage in animal models for the purpose of studying the disease process and testing potential new treatments. There are several ways to induce experimental arthritis in animals, including:

1. Antigen-induced arthritis: This is induced by injecting an antigen into the joint space, which leads to a local immune response and subsequent inflammation.
2. Adjuvant-induced arthritis: This is induced by injecting an adjuvant (an agent that enhances the immune response) into the animal, which leads to systemic inflammation and arthritis.
3. Spontaneous arthritis models: Some strains of animals, such as the DBA/1J mouse, develop arthritis spontaneously due to genetic factors. These models are useful for studying the natural history of the disease and testing new treatments.

It's important to note that these animal models do not fully replicate human arthritis but they can provide valuable insights into the pathophysiology of the disease and help in the development of new therapies.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

Demylinerande sjukdomar är en grupp av neurologiska tillstånd som kännetecknas av skada och förlust av myelinscheman, ett vitt, fettrikt lagert material som omger andras nervceller (axoner) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller perifera nervsystemet (nervtrådar utanför hjärnan och ryggmärgen). Myelinscheman fungerar som en isoleringsskiva runt axonen, vilket möjliggör snabb och effektiv ledning av nervimpulser. När myelinet skadas eller förloras kan nervimpulserna påverkas, vilket kan orsaka diverse neurologiska symtom beroende på vilka nerver som är drabbade.

Exempel på demylinerande sjukdomar inkluderar multipel skleros (MS), neuromyelitis optica (NMO), akut disseminerad encefalomyelit (ADEM), transversell myelit och Guillain-Barrés syndrom. Dessa tillstånd kan orsakas av olika faktorer, inklusive autoimmuna reaktioner, infektioner, genetiska faktorer och okända orsaker. Behandlingen för demylinerande sjukdomar varierar beroende på typ och allvarlighetsgrad, men kan innefatta immunosuppressiva behandlingar, antiinflammatoriska läkemedel, fysioterapi och rehabilitering.

'Blodbildning' (eller hematopoies) är en medicinsk term som refererar till processen där celler i benmärgen producerar de olika komponenterna i blodet, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättor. Denna process sker kontinuerligt under hela livet och är väsentlig för att underhålla homeostasen i kroppen. Röda blodkroppar transporterar syre till kroppens celler, medan vita blodkroppar hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Blodplättar är involverade i blodets koaguleringsprocess.

Polymyositis är en autoimmun sjukdom som orsakar inflammation och skada i skelettmusklerna. Detta leder till svaghet, smärta och trötthet i musklerna. Polymyositis påverkar vanligtvis proximala muskler, det vill säga musklerna nära kroppens mittlinje, såsom axlarna och höfterna. Sjukdomen kan också påverka andningsmusklerna och lederna.

Polymyositis orsakas av en överdriven immunrespons där den egna kroppen attackerar muskelvävnaden. Den exakta orsaken till sjukdomen är inte fullständigt klarlagd, men det anses att både genetiska och miljömässiga faktorer kan spela in.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av klinisk undersökning, blodprover, elektromyografi (EMG) och muskelbiopsi. Behandlingen för polymyositis består ofta av immunosuppressiva läkemedel som hjälper till att kontrollera inflammationen och minska skadan på musklerna. Fysisk terapi kan också vara användbar för att underlätta muskelstyrkan och funktion.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i vår kropp och utgör en viktig del av vårt immunförsvar. IgG-antikropparna produceras av B-celler, en typ av vita blodkroppar, som svar på infektioner orsakade av virus, bakterier och andra främmande ämnen. De har en mycket viktig roll i att beskydda oss mot sjukdomar genom att neutralisera toxiner, förhindra smitta och hjälpa till att eliminera infektionsagenter från kroppen.

IgG-antikropparna består av fyra polypeptidkedjor: två lätta kedjor och två tunga kedjor, som är sammanbundna med disulfidbindningar. Dessa antikroppar har en Y-formad struktur där de två armsorter till varje sida av stammen. På armarna finns det aktiva plasmonbindningsställen som kan binda till specifika antigener, såsom proteiner eller sockerstrukturer på ytan av infektionsagenter.

IgG-antikroppar delas vanligtvis in i fyra underklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4, som har olika funktioner och egenskaper. Till exempel är IgG1 och IgG3 de mest effektiva vid aktivering av komplementsystemet, medan IgG2 och IgG4 är mer involverade i neutraliseringen av toxiner och virus.

I kliniska sammanhang används ofta immunglobulin G som en terapeutisk behandling för olika sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar, neurologiska störningar och immunbristsjukdomar. Denna behandling innebär att man ges preparat av immunglobulin G från flera hundra donatorer för att ersätta bristande eller defekta immunförsvarsmekanismer i kroppen.

DNA-sekvensering (også kendt som DNA-sekventering eller genomsekventering) er en biokemisk metode, der anvendes til at bestemme den specifikke rækkefølge af nukleotider (de baser Adenin, Thymin, Guanin og Cytosin) i et stykke DNA-molekyle. Denne teknik gør det muligt at læse og analysere genetisk information, der er kodet i DNA-molekylet.

DNA-sekvensering har revolutioneret mange områder inden for biologi, medicin og forskning, herunder diagnostik, forebyggelse og behandling af sygdomme, evolutionær biologi, molekylær genetik og genterapi.

Der findes flere metoder til DNA-sekvensering, men de mest almindelige metoder i dag er næstegenerationssekvensering (NGS) og Sanger-sekvensering. NGS er en højt automatiseret metode, der muliggør sekventering af store mængder DNA på én gang, mens Sanger-sekvensering er en mere traditionel metode, der anvendes til at sekventere mindre stykker DNA med høj præcision.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

'Tuberkulin' är ett protein-baserat extract som utvinns från den bakterie som orsakar tuberkulos, Mycobacterium tuberculosis. Det används vanligtvis i en testhudtest (Mantoux-test) för att hjälpa till att fastställa om en person har utvecklat immunitet mot tuberkulos, oftast genom att ha smittats och sedan botats eller vaccinerats med Bacillus Calmette-Guérin (BCG)-vaccinet.

När tuberkulin injiceras under huden bildas ett litet knölomdöme om personen har utvecklat immunitet mot tuberkulos. Storleken på knölomdömet beror på hur starkt immunsvaret är, och det kan användas för att avgöra om en persons exponering för bakterien var aktiv eller passiv, samt när det kan ha skett.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

K562-celler är en typ av immortaliserade celler som isolerades från benmärgscancer hos en patient med chronisk myeloisk leukemi (CML) under 1970-talet. Dessa celler har sedan dess använts flitigt inom forskning, särskilt inom områdena cancer och genetik. K562-cellerna är en form av blastcell, som är en typ av cell som deltar i blodbildningen i benmärgen.

K562-cellerna har flera unika egenskaper som gör dem användbara inom forskning. De kan exempelvis spontant differentieras till olika typer av blodceller, såsom röda blodkroppar och trombocyter, när de utsätts för vissa signalsubstanser. Dessutom har K562-cellerna en hög nivå av genetisk instabilitet, vilket gör dem till ett användbart verktyg för att studera hur genetiska mutationer kan leda till cancerutveckling.

I medicinsk kontext används K562-celler ofta som modellsystem inom forskning relaterad till CML och andra former av blodcancer, samt för att testa effekterna av olika cancerbehandlingsmetoder, såsom kemoterapi och immunterapi.

Obliterativ bronkiolit är en medicinsk term som används för att beskriva en allvarlig lungsjukdom där de små luftvägarna, eller bronkioler, i lungorna skadas och till slut förträngs (obliteras) av ärrvävnad eller cystor. Detta orsakar andningssvårigheter och sämre syresättning i blodet. Sjukdomen kan vara primär, det vill säga att den utgör själva sjukdomen, eller sekundär till andra sjukdomar eller exponeringar för skadliga ämnen som rök, kemikalier eller gaser.

Kalciumbindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till joner av calcium (Ca2+). Detta kan ske genom negativt laddade aminosyror, särskilt glutaminsyra och aspartsyra, i proteinet som attraherar de positivt laddade calciumjonerna. Kalciumbindande proteiner finns naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner. I vissa fall kan de hjälpa till att reglera intracellulärt kalcium, medan de i andra fall kan vara involverade i processer som koaguleringsfaktorer, hormontransporter och benvävnadsmineralisering. Exempel på kalciumbindande proteiner inkluderar kasein, albumin, parvalbumin och calmodulin.

'Pseudogen' är ett begrepp inom genetiken och refererar till en sekvens i DNA som liknar en fungerande gen, men saknar förmågan att producera ett funktionellt protein. Det kan bero på att pseudogenen innehåller mutationer som förhindrar transkription eller translation av genen, eller att den saknar nödvändiga regulatoriska sekvenser. Pseudogener anses vara rester av evolutionära händelser, där genduplikering eller retrotransposition har skett och resulterat i en kopia av genen som senare blivit inaktiverad. De flesta pseudogener är ofunktionella, men vissa kan ha andra funktioner än att producera protein, till exempel kan de ha reguljära funktioner i cellen eller vara involverade i evolutionära processer.

'Uveitis posterior' är en medicinsk term som används för att beskriva inflammation i baksidan av ögat. Uveitis är en allmän benämning på inflammation i uvean trakten, som inkluderar både främre och bakre delar av ögats vitreumhylsa, regnbågshinna och cilliarkroppen.

Bakre uveit eller 'uveitis posterior' är specifikt relaterad till inflammation i centrala delarna av ögat, inklusive kring optisk disk (nervhuvudet) och blodkärlen i näthinnan. Det kan orsaka symtom som synförändringar, smärta, rödhet, ljuskänslighet och minskad synskärpa. Bakre uveit kan ha olika orsaker, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar eller trauma till ögat. Behandlingen av bakre uveit kan innebära användning av anti-inflammatoriska läkemedel som kortikosteroider och immunosuppressiva medel för att kontrollera inflammationen och förebygga komplikationer.

Ultraviolettmikroskopi (UV-mikroskopi) är en typ av mikroskopteknik som använder ultraviolett (UV) ljus för att undersöka preparat. Detta gör det möjligt att se strukturer och detaljer som inte kan ses med vanligt synligt ljus.

Det finns olika typer av UV-mikroskopi, men en vanlig metod är fluorescensmikroskopi. Vid denna teknik färgas preparatet med ett fluorofort, som absorberar UV-ljus och sedan sänder ut synligt ljus i en viss våglängd. Detta ger upphov till en starkt lysande bild av de strukturer som har blivit färgade med fluorofortet.

UV-mikroskopi används ofta inom biologisk forskning för att studera celler och vävnader, men den kan även användas inom andra områden som materialvetenskap och kriminalteknik.

Xenotransplantation är en medicinsk term som refererar till överföringen av celler, vävnader eller organ från ett individuellt djur till en människa. Detta är en aktivt undersökt behandlingsmetod för att möjliggöra organdonation när det saknas lämpliga organ donerade av människor.

De flesta xenotransplantationsexperiment har använt sig av grisorgan, eftersom deras storlek och funktion är relativt lika mänskliga organ. Men det finns också andra djur som har använts i forskning, såsom apor, fåror och kaniner.

Xenotransplantation är ett mycket komplext område inom transplantationsmedicin på grund av den starka immunreaktionen som uppstår när en människokropp tar emot celler, vävnader eller organ från ett annat djur. För att försöka undvika detta använder forskare tekniker såsom genmodifiering och immunsuppressiva behandlingar.

Även om det har genomförts några framgångsrika xenotransplantationsexperiment på djur, finns det fortfarande inga etablerade behandlingsmetoder för människor. Forskningen fortsätter att utvecklas och det är möjligt att xenotransplantation kommer att bli en viktig del av transplantationsmedicinen i framtiden.

'Human genome' refererer til det totale sæt af genetisk information, der er indeholdt i hvert menneskes celler. Det består af DNA-molekyler, der indeholder næsten 20.000 gener og andre sekvenssekvenser, der koder for proteiner og regulerer cellernes funktioner.

Den Humane Genome Project (HGP) var en internationalt samarbejde, der blev iværksat i 1990 med det formål at bestemme den komplette sekvens af det humane genom. I 2003 blev det offentliggjort, at HGP havde fuldført sit mål, og at de fleste menneskelige gener var identificeret og sekventeret.

Kendskabet til den humane genome har haft en stor betydning for vores forståelse af menneskelig genetisk variation, arvelige sygdomme, evolution, og potentialet for personlig medicin og genteknologi.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

'Lymfokiner' är ett samlingsnamn för olika proteiner som utsöndras av immunsystemets vita blodkroppar, framförallt lymfocyter. Dessa proteinmolekyler fungerar som signaleringssubstanser och har en viktig roll i regleringen av immunsvar och kommunikation mellan olika celler inom immunsystemet. Lymfokiner kan delas in i olika klasser beroende på deras funktion, till exempel cytokiner, interferoner och kemotaktiska cytokiner (CXC- och CC-chemokiner). De kan påverka cellers aktivitet, tillväxt, differentiering och överlevn. Lymfokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till den önskade effekten.

Immunkompetens (eller immunførlighet) refererer til evnen til et individ's immunsystem til effektivt at bekæmpe og forsvare sig mod fremmede stoffer, såsom mikroorganismer som bakterier, virus og svampe. Det inkluderer både den indvendige forsvarsmekanisme (cellulær immunitet) og den ydre forsvarsmekanisme (humorale immunitet).

Cellulær immunitet involverer specielle hvide blodlegemer, som T-lymfocytter, der kan genkende og destruere inficerede celler i kroppen. Humoral immunitet involverer produktionen af antistoffer fra B-lymfocytter for at neutralisere eller fjerne fremmede stoffer fra blodet og andre kropsvæsker.

Immunkompetens kan være nedsat hos visse personer, herunder små børn, ældre mennesker og dem med svækkede immunsystemer på grund af sygdomme som HIV/AIDS, kræftbehandling eller medicinsk behandling. Disse individer er mere sårbare over for infektioner og kan have vanskeligheder med at fjerne dem fra kroppen.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.

IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.

I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.

Immunsjukdomar, også kjent som autoimmune sykdommer eller autoinflammatoriske lidelser, er tilstander der oppstår når det normale immunsvaret i kroppen forstyrres. I stedet for å beskytte kroppen mot infeksjoner og skader, angriper dets egne celler og vesener.

Det kan forekomme på grunn av en overaktivhet hos immunsystemet eller fordi det ikke kan skille eget vevs fra fremmede stoffer (antigener). Dette resulterer i en unormal reaksjon som kan skade kroppens vesener og føre til en rekke ulike symptomer.

Immunsjukdomar kan være lokalisert til et enkelt sted i kroppen eller involvere flere organer og systemer. De kan variere i alvorlighetsgrad fra milde til livstruende, og de kan være vanskelige å diagnostisere på grunn av deres varierende symptomer og manglende specifikke tester for mange av dem.

Eksempler på immunsjukdomar inkluder reumatoid artritt, systemisk lupus erythematosus (SLE), multipel sklerose (MS), type 1 diabetes, basedow sykdom, celiaki, psoriasis og inflammatorisk tarmsykdom. Behandlingen av immunsjukdomar kan involvere medisinsk behandling for å reducere inflammasjonen og styrke immunsystemet, samt endringer i livsstilen for å hjelpe til å kontrollere symptomer og forebygge komplikasjoner.

Beta-interferon är en typ av interferon som produceras naturligt i kroppen som ett svar på infektioner och cancer. Det finns också tillgängligt som ett läkemedel för behandling av flera sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).

Som läkemedel är beta-interferon en proteinpreparat som produceras genom bioteknologi. Det finns tre olika former av beta-interferon som används för behandling av MS: beta-1a, beta-1b och gamma-1b. Dessa preparat har olika strukturer och farmakologiska egenskaper, men de fungerar alla genom att modulera immunresponsen och på så sätt minska skadan på nervsystemet som orsakas av MS.

Beta-interferon ges vanligen som injektion under huden eller i muskeln en till tre gånger per vecka beroende på preparatet. Vanliga biverkningar inkluderar influensaliknande symtom, irritation vid injektionsstället och försämrad leverfunktion. I sällsynta fall kan det även förekomma allvarligare biverkningar som exempelvis blodproppar eller autoimmuna reaktioner.

Den medicinska termen "Benignt sklerosant pemfigoid av slemhinnan" (BSSP) refererar till en sällsynt autoimmun hud- och slemhinflösning. Det är en mildare variant av den mer allvarliga sjukdomen bullös pemphigoid, där kroppens immunförsvar felaktigt producerar antikroppar som attackerar proteiner i huden och/eller slemhinnan, vilket orsakar blåsor och sår.

I BSSP riktas den autoimmuna responsen främst mot en specifik protein i basalmembranet (gränszonen mellan epidermis och dermis), kallat BP230/BPAg2. Detta leder till inflammation, blåsbildning och sårbildning framförallt på slemhinnor som munhåla, näsa, ögonlock, urinrör och matstrupe.

Trots att det är en mildare form av sjukdomen än bullös pemphigoid kan BSSP fortfarande orsaka besvärliga symtom och påverka patientens livskvalitet. Liksom andra autoimmuna sjukdomar kan den behandlas med immunosuppressiva läkemedel för att minska aktiviteten i det överaktiva immunsvaret.

'Leptospira interrogans serovar pomona' är en specifik serogrupp inom den bakterieart som orsakar leptospiros, en zoonotisk infektionssjukdom. Serovaren pomona är en av de många olika serovar som kan påträffas hos ett stort antal djurarter, framförallt grisar, nötkreatur och hundar, men även hjortdjur och gnagare. Serovaren pomona är en av de vanligaste orsakerna till leptospiros hos människor i världen. Infektionen överförs ofta via kontakt med infekterade djurs urin eller miljöer som kontaminerats av deras urin, exempelvis stillastående vatten.

Interferoninducerare är ett samlingsbegrepp för substanser, ofta små molekyler eller proteinmolekyler, som orsakar produktionen av interferon hos kroppen. Interferoner är en typ av signalsubstanser, kallade cytokiner, som utsöndras av celler i kroppen som ett svar på infektion eller andra former av cellskada. De har en central roll i immunförsvaret och hjälper till att koordinera det lokala inflammatoriska svaret samt aktivera immunsystemet för att bekämpa patogener som virus, bakterier eller parasiter.

Interferoninducerande substanser fungerar genom att på olika sätt stimulera celler till att öka sin produktion av interferoner. Detta kan ske genom att aktivera specifika signalvägar inne i cellen eller genom att binde till receptorer på cellytan och utlösa en kaskad av intracellulära händelser som leder till ökad interferonproduktion.

Exempel på interferoninducerande substanser inkluderar:

1. Polyinosin-polycytidylsyran (Poly I:C): Detta är ett syntetiskt virusliknande molekyler som aktiverar toll-like receptor 3 (TLR3) och cytoplasmatiska RNA-sensorer, vilket leder till ökad interferonproduktion.
2. Immunmodulerande läkemedel: Vissa immunmodulerande läkemedel, som interferoner själva eller läkemedel som används för att behandla virusinfektioner och cancer, kan också ha en interferoninducerande effekt.
3. Virus: Infektion med vissa virus, som till exempel rhinovirus (vanlig förkylningsvirus) eller herpes simplex-virus, kan leda till ökad interferonproduktion som en del av den immunologiska responsen på infektionen.
4. Bakterier: Infektion med vissa bakterier, som till exempel mykobakterier och salmonella, kan också induceras interferonproduktion.
5. DNA-vacciner: DNA-vacciner, som innehåller genetisk information för att producera ett protein från en patogen, kan leda till ökad interferonproduktion genom att utlösa en immunrespons mot det proteinet.

Interferoninducerande substanser har potentialen att användas som terapeutiska verktyg för att behandla olika sjukdomar, inklusive infektioner och cancer. Dessa substanser kan hjälpa till att stärka immunförsvaret och underlätta bortdriven av patogener eller tumörceller.

Genmanipulation, även känd som genetisk modifiering, är en process där DNA-sekvensen i ett levande organismer ändras genom direkt manipulering av dess genetisk material. Detta kan uppnås genom att antingen ta bort, lägga till eller ersätta specifika gener i organismens arvsmassa. Denna teknik använder ofta en typ av molekyl Kallas en plasmid, som innehåller ett genetiskt material som kallas en gen, som kan kopieras och insattas i målcellen. Genmanipulation används ofta inom forskning för att studera geners funktioner och interaktioner, men den kan också användas inom medicinska sammanhang för att behandla sjukdomar eller förbättra livsvillkor.

'Vaccinia' är ett begrepp inom medicinen som refererar till småpoxvirusstammen som används i det vaccin som skyddar mot smittkoppor. Vaccinia-viruset är besläktat med, men inte identiskt med, smittkoppaviruset.

Vaccinia-viruset orsakar en mildare infektion än smittkoppor och ger immunitet mot sjukdomen. Vaccinet har räddat livet på miljoner människor sedan det uppfanns av Edward Jenner år 1796. Idag används vaccinia-viruset även i forskning för att utveckla andra virusbaserade vacciner och terapeutiska behandlingar.

'Marsupialia' är en systematisk grupp (taxon) inom djurriket som innefattar pungdjuren. Det vetenskapliga namnet kommer från latinets 'marsupium', som betyder 'pung'.

Marsupialier är kända för att föda upp sina ungar i en pung på moderns buk, där de kan suga sig fast vid en spene och fortsätta sin utveckling. Detta skiljer dem från de flesta andra däggdjuren, som istället föder levande ungar som är mer utvecklade.

Exempel på marsupialier inkluderar känguruer, koala, punggrävlingar och opossum. De flesta marsupialier lever i Australien, Nya Guinea och Amerika söder om Mexiko, men det finns också några arter som lever i Asien och Afrika.

I'm sorry for any confusion, but "Muridae" is not a medical term. It is a taxonomic family of small mammals that includes rodents such as mice, rats, hamsters, and gerbils. In a medical context, you might encounter individual species within this family (like mice or rats) in relation to research or disease transmission, but "Muridae" itself is not typically used.

Immunologiska suppressorfaktorer är signalmolekyler som modulerar immunresponsen genom att dämpa eller stoppa aktiviteten hos andra immunceller. Deras främsta funktion är att hjälpa till att upprätthålla homeostasen i det immuna systemet och förhindra överdriven aktivering av immunförsvaret som kan leda till autoimmunitet eller kronisk inflammation.

Exempel på immunologiska suppressorfaktorer inkluderar:

1. T-suppressorceller (Tregs): En typ av T-cell som producerar cytokiner som dämpar aktiviteten hos andra immunceller, såsom T-hjälparceller och B-celler.
2. IL-10: Är en cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler, monocyter/makrofager och dendritceller. IL-10 har starkt immunosuppressiv verkan genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner och kostimulerande molekyler på antigenpresenterande celler.
3. TGF-β (Transforming growth factor beta): Är en cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler, fibroblaster och epitelceller. TGF-β har både immunosuppressivt och antiinflammatoriskt verkan genom att hämma aktiveringen av T-celler och produktionen av proinflammatoriska cytokiner.
4. IL-35: Är en cytokin som produceras av Tregs och har starkt immunosuppressivt verkan genom att hämma proliferationen och aktiveringen av T-celler, B-celler och dendritceller.
5. CTLA-4 (Cytotoxic T-lymphocyte antigen 4): Är en molekyl som uttrycks på ytan av regulerande T-celler och aktiverade T-celler. CTLA-4 binder till kostimulerande receptorer på antigenpresenterande celler och hämmar därmed aktiveringen av T-celler.
6. PD-1 (Programmed cell death protein 1): Är en molekyl som uttrycks på ytan av aktiverade T-celler, B-celler och myeloida celler. PD-1 binder till ligander på antigenpresenterande celler och hämmar därmed aktiveringen av T-celler.

Dessa immunosuppressiva molekyler spelar en viktig roll i underhåll av homeostasen inom det immuna systemet och förhindrar överaktivitet som kan leda till autoimmunitet eller kronisk inflammation. Dereglering av deras uttryck eller funktion kan leda till patologiska tillstånd, såsom cancer, autoimmunitet eller infektioner.

Det saknas en allmänt accepterad medicinsk definition av begreppet "HIV-överlevare". HIV (Humani Immunodeficiensvirus) är det virus som orsakar sjukdomen AIDS. En person med HIV kan leva ett normalt liv och ha en normal livslängd om de får rätt behandling. I sådana fall kan man säga att personen lever med HIV, men det används inte begreppet "HIV-överlevare" i denna kontext.

Ibland kan begreppet användas för att beskriva en person som diagnostiserats med AIDS när det var ett dödligt tillstånd och som trots detta har överlevt tack vare framsteg inom HIV-behandling. Men eftersom AIDS inte är nödvändigtvis ett dödsdomssamt tillstånd längre, används begreppet "HIV-överlevare" allt mindre ofta.

I allmänhet föredrar man att tala om "personer som lever med HIV" snarare än "HIV-överlevare", för att understryka att HIV inte är nödvändigtvis dödligt och att personen kan leva ett normalt liv med rätt behandling.

Parasitic diseases in animals är en typ av sjukdomar som orsakas av parasiter, som lever och förökar sig på eller i ett värddjur. Parasiter kan vara encelliga protozoer eller flercelliga djur, såsom maskar och arthropoder (t.ex. fästingar och loppor). Dessa parasiter kan skada värddjuret genom att ta näring ifrån det, orsaka mekanisk skada, eller producera toxiner. Parasitiska sjukdomar hos djur kan ha en negativ inverkan på djurets välbefinnande, produktivitet och i värsta fall leda till döden. Exempel på parasitiska sjukdomar hos djur är malaria (orsakad av protozoer), hjärtmasksjuka (orsakad av masken Dirofilaria immitis) och kattflågsjuka (orsakad av bakterien Bartonella henselae som sprids via loppor).

Transplantation in medicine refererar till en procedure där ett organ, vävnad eller celler tas bort från en donator och placeras i en mottagare som behöver det för att ersätta ett skadat, sjukligt eller dött organ eller vävnad. Detta kan räknas till den avancerade terapin inom medicinen och används när andra behandlingsalternativ har misslyckats eller inte är möjliga.

Transplantation kan vara autolog (donator och mottagare är samma individ), allogen (donator och mottagare är genetiskt olika individer av samma art) eller xenogen (donator och mottagare tillhör olika arter). De vanligaste transplantationerna inkluderar lever, njure, hjärta, lungor, benmärg och hud.

Transplantation kan vara livräddande eller förbättra kvaliteten på livet för mottagaren. Emellertid finns det risker associerade med transplantationsbehandling, såsom rejektion av det transplanterade organet och biverkningar av immunosuppressiva läkemedel som används för att förhindra rejektion.

Herpes simplex är ett infektionssjukdom som orsakas av herpes simplex-virus typ 1 (HSV-1) eller typ 2 (HSV-2). Det är en smittsam sjukdom som kan påverka huden och slemhinnor, såsom munnen och könsorganen.

HSV-1 tenderar att orsaka infektioner i munnen och ansiktet, vilket kallas för "feberblåsor" eller "munherpes". Detta sker vanligtvis genom direktkontakt med smittat slem eller hud från en annan person som har aktivt virus i sin saliva.

HSV-2 tenderar att orsaka infektioner i könsorganen och anus, vilket kallas för "genital herpes". Detta sker vanligtvis genom sexuell kontakt med en annan person som har aktivt virus i sina könsorgan.

Båda typerna av herpes simplex-virus kan orsaka infektioner i andra delar av kroppen, inklusive ögon och hjärnan, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar. När virusen har smittat en individ kommer de att stanna kvar i kroppen för resten av livet, även om de inte alltid orsakar symtom.

Symtomen på herpes simplex kan variera från milda till allvarliga och inkluderar sår, små blåsor, rodnad, klåda, smärta och feber. I vissa fall kan virusinfektionen leda till komplikationer såsom meningit eller encefalit.

'Lysin' er en type aminosyre som er essensiell for mennesker, det betyr at kroppen ikke kan produsere den selv og den må derfor tilføres gjennom kosten. Lysin spiller en viktig rolle i produksjonen av kollagen, en strukturell proteinskjemakke som er viktig for styrken og integriteten til huden, knoklene, blodkarrene og andre bindivisjevev. Det er også involvert i absorbsjonen av calcium, noe som er viktig for helse og styrke i knoklene. Lysin er en polar, alifatisk aminosyre med en lengre hydrokarbonkjede og en positivt ladet amino-gruppe. Den finnes naturligvis i mange matvarer som kjøtt, fisk, egg, bærtanter, ost og visse grønnsaker.

Muscleukemivirus är ett sjukdomsalstrat virus som tillhör familjen Parvoviridae och släktet Parvovirus. Det upptäcktes första gången år 2015 i muskelflixtapeten hos en patient med akut myeloisk leukemi (AML). Viruset är ungefär 25 nanometer i diameter och har en enkel, linjär DNA-genom.

Musleukemivirus verkar ha en preferens för att infektera hematopoetiska celler, särskilt myeloida progenitorceller, och kan påverka deras differentiering och överlevnad. Det har också visat sig kunna orsaka cytopatiologiska effekter i muskelceller och andra typer av celler.

Även om forskningen kring musleukemivirus fortfarande är pågående, finns det teoretiska möjligheten att viruset kan bidra till leukemiutvecklingen genom att infektera och skada hematopoetiska stamceller. Dock behövs mer forskning för att fastställa den exakta rollen som musleukemivirus spelar i patogenesen av AML eller andra typer av leukemi.

Enligt medicinskt perspektiv refererar "konstant del av immunglobulin" till de regioner i immunoglobulinmolekylen som är konservade och har en relativt konstant sekvens över olika klasser och subklasser av antikroppar. Dessa konservata regioner kallas "konstantha (C)-regioner" eller "konstanta domäner".

Immunoglobuliner, även kända som antikroppar, är glykoproteiner som produceras av B-celler och plasma celler för att identifiera och neutralisera främmande ämnen som intränger i kroppen, såsom patogener. Immunoglobuliner består av två identiska lättkedjor (L) och två identiska tungkedjor (H), som hålls samman av disulfidbindningar. Lättkedjorna innehåller en variabel region (V) och en konstant region (C), medan tungkedjorna innehåller en variabel region (V), följd av tre eller fyra konstanta regioner (C1, C2, C3, C4).

Konstanta delarna av immunglobuliner är involverade i effektorfunktioner som komplementaktivering, opsonisering och antibody-dependent cellular cytotoxicity (ADCC). Dessa funktioner hjälper till att eliminera patogener från kroppen. Variabla regioner av immunglobuliner är ansvariga för specifika bindningar till antigener, och deras sekvenser varierar beroende på typen av antigen som behöver bindas.

Förbehandling inför en transplantation (organ eller celler) avser vanligtvis de preparationssteget som en potential mottagare genomgår innan själva transplantationskirurgin. Detta kan innebära en kombination av medicinska, immunologiska och/eller andra behandlingsformer beroende på vilken typ av transplantation det rör sig om.

Exempel på förbehandlingar inför en transplantation kan vara:

1. Immunsupressiva behandling: Den mest vanliga formen av förbehandling är att ge immunsuppressiva läkemedel som dämpar patientens immunsvar för att minimera risken för avstötningsreaktioner mot den nya organet eller cellerna.

2. Konditionering: Vid stamcellstransplantation kan en kraftigare form av förbehandling användas, kallad konditionering. Denna process innebär att patienten ges höga doser av kemoterapi och/eller radiation för att eliminera den egna immunsystemet och skapa plats för de nya stamcellerna.

3. Screening och matchning: Innan transplantationen behöver potentiala mottagare genomgå en rad tester för att avgöra lämpningen och för att hitta den bästa donatorn. Detta kan innebära blod- och vävnadsprov, genetisk matchning och immunologisk typning.

4. Utbildning och stöd: Mottagaren får också information och stöd för att förstå de speciella aspekterna av livet efter transplantationen, inklusive behandlingsplaner, livslång immunsuppressiv terapi och livsstilsförändringar som kan vara nödvändiga för att säkerställa en framgångsrik transplantation.

GP100, også kjent som gp100 melanoma-antigen, er ein protein som forekommer naturlig i melanocytene, de celler som er ansvarlig for produksjonen av pigmentet melanin i huden. GP1

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

Sexuellt beteende hos djur definieras som beteenden som direkt eller indirekt leder till parning och reproduktion. Detta kan inkludera en rad olika handlingar, beroende på art och individ, såsom flirtande, uppvaktningsbeteende, parningslekar, kopulation och andra former av intim kontakt. Många djurarter har också specifika ritualer eller beteenden som är associerade med parningstiden, till exempel revirdränande hos älgar eller hästbockarnas strider om honorna.

Det är värt att notera att sexuellt beteende hos djur kan också inkludera icke-reproduktiva handlingar, såsom homosexualitet och självupplevelse. Dessa former av beteende har observerats hos en rad olika djurarter och kan ha en rad olika funktioner och syften, till exempel att stärka sociala band eller reducera stress.

Genetic therapy, också känt som genteknikell behandling eller genmodifiering, är en typ av terapi där gener (DNA-sekvenser) introduceras i eller tas bort från en persons celler för att behandla eller förebygga en sjukdom. Detta kan göras på olika sätt, till exempel genom att ersätta defekta gener med friska kopior, stänga av överaktiva gener eller införa nya gener som ger cellerna ny funktionalitet.

Genetisk terapi har potentialen att behandla en rad olika genetiskt betingade sjukdomar, till exempel genetiska sjukdomar som cystisk fibros och muskeldystrofi, men även cancer och vissa infektionssjukdomar. Genom att korrigera de underliggande orsakerna till dessa sjukdomar kan genetisk terapi möjligen leda till varaktiga eller till och med permanenta förbättringar i patienternas hälsotillstånd.

Det är värt att notera att det fortfarande finns tekniska, etiska och säkerhetsrelaterade utmaningar kopplade till genetisk terapi, och att den fortfarande befinner sig i en relativt tidig fas av utveckling och forskning.

Enterovirus B, human is a type of virus that belongs to the family Picornaviridae and genus Enterovirus. This virus is known to infect humans and can cause a variety of illnesses, such as hand, foot, and mouth disease, herpangina, pleurodynia, and acute hemorrhagic conjunctivitis. In rare cases, it can also lead to more serious conditions like meningitis or encephalitis.

Enterovirus B is typically transmitted through direct contact with infected individuals or contaminated objects. The virus can survive for extended periods on surfaces and in water, making it highly contagious. Once inside the body, the virus replicates in the cells that line the gastrointestinal tract and then spreads to other organs via the bloodstream.

Symptoms of an Enterovirus B infection can vary widely depending on the specific type of virus and the individual's age and overall health. In many cases, the infection is mild and may go unnoticed or cause only minor symptoms like fever, sore throat, or rash. However, in some cases, the infection can be more severe and lead to complications such as dehydration, myocarditis (inflammation of the heart muscle), or neurological damage.

Prevention measures include practicing good hygiene, such as washing hands frequently, avoiding close contact with sick individuals, and disinfecting surfaces that may be contaminated with the virus. There is no specific treatment for Enterovirus B infections, but supportive care can help manage symptoms and prevent complications.

KIR2DL5 är en typ av receptor som tillhör killer cell immunoglobulin-lika receptor (KIR) familj. KIR-receptorer är proteiner som uttrycks på naturliga mördareceller (NK-celler) och T-celler och de reglerar deras funktion genom att känna igen och interagera med MHC klass I-molekyler på cellytoskelettet hos andra celler.

KIR2DL5 har två domäner som liknar immunoglobulin (Ig)-liknande domäner och den är en inhibitorisk receptor, vilket betyder att den hämmar NK-cellernas aktivitet när den binder till sin ligand. KIR2DL5 har också två immunreceptor tyrosinbaserade inhibitoriska motifs (ITIM) i sin cytoplasmatiska region, vilka är involverade i signaltransduktionen som leder till inhibering av NK-cellernas aktivitet.

Det är värt att notera att det finns två varianter av KIR2DL5: KIR2DL5A och KIR2DL5B, och de binder till olika ligander. KIR2DL5A binder till HLA-C medan KIR2DL5B binder till HLA-G.

En "endangered species" är enligt medicinsk terminologi en art eller population av djur, växter eller andra levande organismer som är hotade av utrotning i ett visst geografiskt område. Detta kan bero på många olika orsaker, till exempel habitatförlust, föroreningar, klimatförändringar, överexploatering eller konkurrens med invasiva arter.

I flera länder, inklusive USA och Sverige, använder man sig av en officiell lista över hotade arter som förvaltas av myndigheterna. I USA är det Fisk-och Viltjägarnas Departement (US Fish and Wildlife Service) som ansvarar för att administrera och uppdatera den federala listan över hotade och hotade arter, medan Sveriges motsvarighet är ArtDatabanken.

Det är viktigt att bevara hotade arter eftersom de ofta har en viktig funktion i sina ekosystem och kan vara ett tecken på ett hälsosamt miljö. Dessutom kan de ha ett vetenskapligt, kulturellt eller ekonomiskt värde för människan.

Immunoglobulinfragment, eller Immunglobulindel, refererar till de fragment som bildas när ett antikroppsmolekyul (immunoglobulin) splittras upp i två delar av enzymet Papain. Den ena delen kallas Fab-framdel (Fragment antigenbindningsdel), och den andra delen kallas Fc-bakdel (Fragment crystallizabel del). Fab-fragmentet innehåller den aktiva sidan som binder till antigenet, medan Fc-fragmentet har en struktur som gör det möjligt för immunoglobulinerna att interagera med andra celler i immunförsvaret.

Alanin (alternativt stavat alanine) är en alpha-aminosyra, vilket betyder att det innehåller både en amino-grupp (-NH2) och en karboxylsyra-grupp (-COOH). Alanin är en av de 20 standardaminosyrorna som finns i proteiner. Den har en enkel, alifatisk sidkedja med en enda kolatom.

I kroppen produceras alanin både genom nedbrytning av protein och genom metabolism av sockerarter (glukos). Alanin kan konverteras tillbaka till pyruvat, en viktig intermediär i cellandningen, och är därför involverad i glukos-alanin-cykeln, som hjälper till att transportera aminosyror mellan musklerna och levern. Alanin är också en viktig källa av kväve för levern.

Abnorma nivåer av alanin i blodet kan vara ett tecken på leverskada eller andra sjukdomar, så alanin-transaminas (ALT) är ett vanligt laboratoriemärke som används för att undersöka leverfunktionen.

En trombocyttransfusion är en medicinsk behandling där trombocyter, också kända som blodplättar, transfunderas till en patient. Trombocyter är celler i blodet som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Transfusionen utförs vanligen när en patients trombocytantal sjunker till ett så pass lågt värde att det ökar risken för allvarliga blödningar. Det kan exempelvis inträffa vid sjukdomar som thrombocytopeni, leukemi eller efter kraftig blodförlust under operationer.

Under en trombocyttransfusion får patienten en ökad mängd fungerande trombocyter i sin cirkulation, vilket hjälper till att reducera risken för blödningar och främjar blodets koaguleringsförmåga.

Ubiquitination är en posttranslationell modifikation av proteiner, vilket innebär att det sker efter att proteinernas syntes är färdig. Processen inkluderar att koppla en ubiquitinmolekyl till ett protein, ofta vid lysinresterna i proteinet. Detta kan ske antingen som monoubiquitination (en ubiquitinmolekyl) eller polyubiquitination (flera ubiquitinmolekyler i en kedja).

Ubiquitinering har flera funktioner, men den viktigaste är att markera proteiner för nedbrytning inuti cellen av proteasomen. Proteasomen är ett komplext protein som bryter ner andra proteiner till små peptider och aminosyror, vilka kan återanvändas i syntesen av nya proteiner.

Ubiquitinering spelar också en roll i regleringen av proteinkinasers aktivitet, DNA-reparation, autofagi (en process där cellen bryter ner eget cytoplasma), och intracellulär trafficking (transport inom cellen).

Felet i ubiquitinering kan leda till flera sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och inflammatoriska sjukdomar.

I'm sorry for the confusion, but "Harar" is not a medical term or condition. It is a city in eastern Ethiopia, known for its rich history and cultural heritage. If you have any questions related to medicine or healthcare, I would be happy to try and help answer those for you.

I'm sorry for any confusion, but "Columbidae" is not a medical term. It is a scientific name in ornithology, which is the study of birds. Columbidae is the biological family that includes doves and pigeons. These are common bird species found all over the world. If you have any questions about medical terminology or concepts, I'd be happy to help!

Coxsackievirusinfektioner är en typ av enterovirusinfektion som orsakas av Coxsackie A- och B-virus. Infektionen kan vara asymptomatisk eller leda till en rad olika symptom beroende på vilken typ av Coxsackievirus det är fråga om och persons ålder, allmänt hälsotillstånd och immunförsvar.

Coxsackie A-virus kan orsaka milda till moderata symptom som feber, hosta, halsont, trötthet, muskelvärk, ont i magen och diarré. I vissa fall kan virusinfektionen leda till herpangina, en sjukdom som kännetecknas av små, smärtsamma sår (vesiklar) på svalget och tungan.

Coxsackie B-virus kan orsaka allvarligare symptom som hjärtmuskelinflammation (myocardit), lunginflammation (pneumonit), leverinflammation (hepatit) och meningit (hjärnhinneinflammation). I sällsynta fall kan Coxsackie B-virus orsaka en neurologisk sjukdom som kallas aseptisk meningit, vilket innebär att det inte finns några bakterier i ryggmärgsvätskan.

Coxsackievirusinfektioner sprids vanligtvis via direkt personlig kontakt med en infekterad persons kroppsvätskor, såsom slemhinnor, saliv, avföring och andedräkt. Viruset kan också spridas via kontaminerade födoämnen och vattenkällor.

Det finns inget specifikt behandlingssätt för Coxsackievirusinfektioner, men symptomen kan behandlas med vanliga smärtstillande medel, sömnmedel och vätskeersättning. I allvarliga fall kan patienten behöva vårdas på sjukhus.

Leukocytental är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva det totala antalet vita blodkroppar (leukocyter) i ett kubikmillimeter blod. Normalvärdet för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per kubikmillimeter. Vid sjukdom eller infektion kan detta värde stiga, vilket kan vara ett tecken på inflammation eller infektion i kroppen. Ett ökat antal vita blodkroppar kallas leukocytos, medan ett minskat antal kallas leukopeni.

Fågelmalaria är en parasitär sjukdom som orsakas av protozoer i släktet Plasmodium, särskilt Plasmodium relictum. Denna typ av malaria drabbar främst fåglar och överförs genom stickmyggor i släktet Culex. Sjukdomen påverkar fågelns blodkärl och kan orsaka symptom som trötthet, andfåddhet, svaghet och i allvarliga fall död. Fågelmalaria är inte direkt smittsam för människor, men vissa arter av Plasmodium kan orsaka malaria hos människor om de överförs genom myggstick.

ISCOMap är inte en medicinsk term, utan snarare en databas eller ett resurssystem inom området klinisk forskning. ISCOMap står för "Investigator Initiated Studies Consortium On Meta-analysis Of Controlled Clinical Trials", och det är ett samarbete mellan olika universitet, sjukhus och forskningsinstitut runt om i världen som syftar till att underlätta genomförandet av metaanalyser av kontrollerade kliniska prövningar.

Metaanalys är en metod inom evidensbaserad medicin där man sammanfattar resultaten från flera studier för att få en mer robust och pålitlig slutsats om ett visst forskningsområde. ISCOMap erbjuder en databas över kontrollerade kliniska prövningar som kan användas i dessa metaanalyser, vilket underlättar för forskare att hitta relevant information och ökar effektiviteten i deras arbete.

Sköldkörtelinflammation, även känd som tyreoidit, är en autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar attackerar och skadar sköldkörteln. Detta orsakar en inflammation av sköldkörteln, som kan leda till en rad symtom beroende på hur allvarligt sköldkörteln är drabbad.

Symptomen på sköldkörtelinflammation kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera trötthet, viktminskning, hjärtklappning, muskel- och ledsvaghet, förändringar i humör och kognition, förhöjd känslighet för kyla eller värme, och förändringar i tacksjuka. I allvarliga fall kan sköldkörtelinflammation leda till hypotyreos (undervaktig sköldkörtelfunktion) eller hypertyreos (överaktiv sköldkörtelfunktion).

Sköldkörtelinflammation behandlas vanligen med mediciner som hjälper att lindra symtomen och reducera inflammationen. I vissa fall kan kirurgi vara aktuell om sköldkörteln är allvarligt skadad eller om patienten har komplikationer såsom knölar eller cystor i sköldkörteln.

Adenovirusinfektioner är en infektionssjukdom orsakad av adenovirus, ett DNA- virus som kan infektera människor och djur. Det finns över 50 olika serotyper av mänskliga adenovirus, vilka kan ge upphov till en rad olika sjukdomar, beroende på vilken serotyp som orsakar infektionen och värdens immunstatus.

Adenovirusinfektioner är vanligast hos barn, men kan drabba personer av alla åldrar. Infektionen sprids ofta via droppborna från sjukt persons andning eller via kontaminert vatten eller ytor.

De flesta adenovirusinfektionerna ger milda symptom som förkylningsliknande, hosta, halsont och feber. Vissa serotyper kan dock orsaka allvarligare sjukdomar som lunginflammation, ögoninflammation (konjunktivit), diarré och hjärtinflammation (myokardit). I sällsynta fall kan adenovirusinfektioner leda till livshotande komplikationer, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar.

Det finns inget specifikt behandlingssätt mot adenovirusinfektioner, men symptomen kan behandlas med vanliga smittskyddsmedel som sömn, vila, vätskeintag och febernedsättande medel. I allvarligare fall kan antivirala läkemedel ges, men de är ofta ineffektiva mot adenovirusinfektioner.

Theilovirus är ett släkte inom familjen Picornaviridae, som består av små, enkelsträngade RNA-virus. Theilovirus innefattar flera arter som kan infektera djur, framförallt hästar och nötkreatur. Dessa virus är kända för att orsaka enterit (tarminflammation) hos sina värddjur.

Ett exempel på ett Theilovirus är Equine Theilovirus, som kan orsaka en allvarlig form av tarminflammation hos hästar. Symptomen på denna sjukdom innefattar diarré, feber och minskad aptit. Även om dödligheten är låg hos vuxna hästar kan unga djur drabbas svårare av sjukdomen.

Det finns inga behandlingar eller vaccin som är specifika för Theilovirus-infektioner, men stödsymptomatisk behandling och underhållande vård kan ges för att hjälpa djuren att återhämta sig. För att förebygga smitta rekommenderas god hygien och biosecurity, såsom att undvika kontakt med infekterade djur och att desinficeringsmedel används för att rengöra utrustning och ytor som kan ha kommit i kontakt med viruset.

"Grön fluorescerande protein" (GFP) er ein biologisk fluorescerende proteinet som oprinnelig kommer fra den lysende havhøne, Aequorea victoria. GFP-molekylet inneholder et hromofor som absorberer blått lys med en bølgelengde på om lag 480 nm og emitterer grønt lys med en bølgelengde på om lag 510 nm.

GFP-proteinet kan brukes i biomedisinsk forskning som et markør for ei spesifikk molekyltype, for eksempel ein gen, en proteinkompleks eller en celle. Dette gjør det mulig å studere hvordan disse molekyler oppfører seg under forskjellige fysiologiske tilstande og under forskjellige eksperimentelle vilkår. GFP-proteinet har vært en sentral komponent i mange grunnleggande biologiske forskningsprosjekter, og det har bidratt til en rekke betydelige gjenomfinninger innen molekylærbiologi og cellebiologi.

"Biotinylering" refererar till en biokemisk metod där man modifierar en molekyl, vanligtvis ett protein eller en nukleinsyra, med en biotin-grupp. Biotin är en vitamin som binder starkt till avspecifika proteiner, kallade avbiotinbindande proteiner (avidin eller streptavidin). Denna bindning är mycket stark och har en dissociationskonstant på omkring 10^-15 M, vilket gör den ungefär tusen gånger starkare än en typisk antigen-antikropp-bindning.

Biotinylering används ofta inom forskning för att märka och följa specifika molekyler, till exempel genom att koppla fluorescerande markörer eller enzymatiska aktiviteter till biotin-gruppen. Det kan också användas för att purifiera specifika molekyler med hjälp av kolonner som innehåller avbiotinbindande proteiner.

Sammantaget är biotinylering en kraftfull metod inom molekylärbiologi och cellbiologi, som ger möjlighet att studera specifika molekyler och deras interaktioner i levande system på ett höggradigt specificerat sätt.

Cell transplantation, also known as cellular therapy, is a medical procedure that involves transferring healthy cells into a patient’s body to replace or repair damaged or diseased cells. This technique has been used in various fields of medicine, including neurology, cardiology, oncology, and regenerative medicine.

In this process, cells are harvested from a donor, which can be a genetically identical twin (syngeneic), partially matched (allogeneic), or the same individual (autologous). The harvested cells undergo extensive testing to ensure their safety and efficacy before being transplanted into the recipient’s body.

The goal of cell transplantation is to restore normal function, enhance the body’s natural healing processes, or provide a source of cells that can produce therapeutic agents, such as enzymes or hormones. Some examples of cell types used in transplantation include stem cells, hematopoietic (blood-forming) cells, islet cells for diabetes treatment, and nerve cells for neurodegenerative disorders.

While cell transplantation holds great promise for treating various diseases, it also comes with potential risks, such as immune rejection, infection transmission, and tumor formation. Therefore, careful monitoring and follow-up are essential to ensure the success of the procedure and minimize any adverse effects.

En punktmutation är en typ av genetisk mutation där endast en enskild nukleotid (en building block av DNA) byts ut, infrias eller tas bort i ett DNA-molekyl. Denna förändring kan leda till att aminosyrasekvensen i det resulterande protein som kodas för av genen ändras, vilket kan ha olika konsekvenser beroende på var mutationen finns och hur viktig den är för proteinet. Punktmutationer kan delas in i tre kategorier: missense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i en annan aminosyra), nonsense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i ett stopp-kodon) och kuddmutationer (en nukleotid tas bort eller infrias, vilket förskjuter läsramen för genkodningen).

Bovine Papillomavirus 4 (BPV-4) er en type av papillomavirus som primært infiser kor. Virusets genomer inneholder gener som koder for capsidprotein og non-strukturelle proteiner, inkludert E5, E6 og E7-proteinene. Disse proteinene kan påvirke cellesykkelreguleringen og føre til ondartet vokstgrow i infisert væv. BPV-4 er assosiert med åpne hudlignende hudtumorer, kalt cutaneous papillomas, som oftest forekommer på hovdelsen og lemmerne til kreaturer.

Saidsvaccin, även känt som den livedattade vaccinen eller den inaktiverade vaccinen, är en typ av vaccin som innehåller ett helt eller delar av en patogen (en mikroorganism som orsakar sjukdom) som har dödats eller skadats så att den inte kan orsaka sjukdom, men fortfarande kan stimulera immunsystemet att utveckla immunitet mot den.

Den livedattade vaccinen uppkallades efter den brittiske bakteriologen Almroth Edward Wright, som utvecklade metoden att döda bakterier med formaldehyd och kombinerade dem med ett adjuvans (ett ämne som förbättrar immunresponsen) för att skapa en effektiv vaccin. Saidsvaccinet är en traditionell typ av vaccin som har använts under många år för att förebygga olika sjukdomar, till exempel kolera, cholera och tyfoidfeber.

Epstein-Barr virus (EBV) är ett herpesvirus som kan orsaka infektionssjukdomar hos människor. När EBV smittar en individ etablerar det sig i kroppen och kan bli latent, vilket betyder att viruset fortfarande finns kvar men inte orsakar några symtom. Epstein-Barr viruskärnantigen (EBER) är en typ av icke-kodande RNA som finns i alla EBV-infekterade celler, oavsett om de är aktiva eller latenta.

EBER-1 och EBER-2 är de två typerna av EBER som har identifierats hos EBV. Dessa kärnantigen spelar en viktig roll i att viruset undgår det immunförsvar som kroppen sätter upp för att bekämpa infektionen. De kan också bidra till cellens onkogenes, vilket kan leda till cancerutveckling.

I medicinska sammanhang används termen "Epstein-Barr viruskärnantigen" ofta för att indikera när EBV har infekterat en individ och etablerat sig i kroppen, vilket kan styrkas genom att detektera EBER med hjälp av molekylära tekniker som in situ hybridisering eller PCR.

F344 är en typ av laboratorieratt som använts vid forskning och är känd för sin relativt låga genetiska variation jämfört med vilda råttor. Denna specifika typ av F344-rätt är inavlad, vilket betyder att den har blivit avlade under många generationer i ett kontrollerat laboratoriemiljö för att uppnå en hög grad av genetisk konsekvens. Denna standardiserade genetiska bakgrund gör det möjligt att reducera individuella variationer och på så sätt underlätta reproducerbarhet och jämförelser mellan olika studier.

Det är värt att notera att F344-råttor är en vanlig typ av laboratorieratt, men det finns andra typer också som används beroende på forskningsbehov. Varje rätttyp har sina egna specifika drag och fördelar, så valet av rätttyp beror ofta på vilka specifika frågor eller hypoteser som undersöks i en viss studie.

I en medicinsk kontext refererar "färgning och märkning" ofta till tekniker som används för att identifiera, lära ut om, eller undersöka strukturer och funktioner hos celler, vävnader eller andra biologiska preparat.

Färgning innebär vanligtvis användandet av färgämnen eller fluorescerande markörer för att skapa kontrast mellan olika strukturer i ett preparat, vilket underlättar dess observation och analys under ett mikroskop. Det finns många olika typer av färgningsmetoder som används beroende på vad det är man vill undersöka, till exempel hematoxylin-eosin (HE)-färgning för att generellt framhäva cellkärnor och cytoplasma, eller immunfluorescens för att detektera specifika proteiner.

Märkning innebär vanligtvis användandet av markörer som binder till specifika molekyler i ett preparat, vilket gör att de kan ses och lokaliseras under mikroskopi. Detta kan vara användbart för att studera distributionen och interaktionerna av olika biologiska molekyler inom celler eller vävnader. Exempel på markörer inkluderar fluorescerande proteiner, antikroppar och aptamer.

Sammantaget kan färgning och märkning vara användbara verktyg för att undersöka struktur och funktion hos biologiska system på cell- eller vävnadsnivå.

"Bevarad sekvens" är ett begrepp inom genetik och molekylärbiologi som refererar till en del av DNA- eller RNA-molekylen som inte har genomgått någon form av mutation eller genetisk ändring. Den bevarade sekvensen är därför identisk med den ursprungliga sekvensen i det aktuella genomet.

I en medicinsk kontext kan begreppet användas för att beskriva en situation där en viss gen, kromosom eller DNA-sekvens har bevarats hos en individ, till exempel när man undersöker ärftliga sjukdomar eller genetiska markörer. En bevarad sekvens kan vara av intresse för forskare och kliniker eftersom den kan ge information om risken för att utveckla en viss sjukdom, svaret på en viss behandling eller andra medicinska aspekter.

Interleukin-15 (IL-15) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och verkar inom det immuna systemet. IL-15 produceras främst av celler i vävnader, såsom fibroblaster, endotelceller och dendritceller. Den spelar en viktig roll för att reglera funktionen hos vissa typer av immunceller, framförallt lymfocyter, som är en typ av vit blodkropp.

IL-15 verkar genom att binda till sin specifika receptor, IL-15R, på ytan av målcellen. Denna binding utlöser en signaltransduktionsväg inne i cellen som leder till olika biologiska effekter, såsom celltillväxt, celldifferentiering och cellerdivision.

IL-15 har flera viktiga funktioner inom det immuna systemet:

1. Den stimulerar proliferationen av T-lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är involverade i cellmedierad immunitet.
2. Den hjälper till att underhålla och stimulera funktionen hos naturliga mördareceller (NK-celler), som är en annan typ av vit blodkropp som är involverad i det första försvaret mot infektioner.
3. Den kan också bidra till att reglera inflammationen genom att påverka produktionen av andra cytokiner och kemokiner.

Dålig kontroll över IL-15-signalering har visats vara involverad i flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, cancer och transplantat rejektion.

Stamcellstransplantation (SCT) är en medicinsk behandlingsmetod där patienten får en transplantation av stamceller, vanligtvis från benmärg. Stamceller är celler som har förmågan att dela sig och differensiera till olika typer av celler i kroppen.

I samband med en SCT behandlas patienten först med höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sjukdomscellerna i benmärgen. Sedan ges patienten en transplantation av friska stamceller, som börjar bygga upp en ny, frisk benmärg och producera nya, friska blodceller.

Stamcellstransplantation kan användas för att behandla olika sjukdomar, till exempel cancerformer som leukemi, lymfom och multipel myelom, samt vissa ärftliga sjukdomar som sjukdomar i blodet och immunförsvaret.

Det finns två huvudtyper av stamcellstransplantation: autolog transplantation och allogen transplantation. Vid en autolog transplantation använder man patientens egna stamceller, som har hämtats och kylfrusatts innan behandlingen med kemoterapi eller strålbehandling påbörjas. Vid en allogen transplantation använder man stamceller från en donator, vanligtvis en nära släkting till patienten, men i vissa fall kan även obesläktade donatorer användas.

Thymocytes är en typ av cell som utvecklas i thymus, en endokrin gland som ligger bakom bröstbenet. Thymocyterna utgör en viktig del av den adaptiva immunsystemet och är involverade i utvecklingen av T-celler, en typ av vita blodkroppar som hjälper till att skydda kroppen från infektioner och cancer.

Thymocyterna kan delas in i olika stadier baserat på deras utveckling och mognad. De tidigaste thymocyterna, även kallade double negativa (DN) thymocyter, saknar både CD4 och CD8 markörer på sin yta. Dessa celler utvecklas sedan till double positiva (DP) thymocyter, som har båda CD4 och CD8 markörer på sin yta.

I det senare skedet av deras utveckling undergår thymocyterna en selektionsprocess där de som inte kan binda till MHC molekyler på thymusepithelcellernas yta elimineras, medan de som kan binda starkt elimineras för att undvika autoimmunitet. De få celler som klarar denna process differensieras till singela positiva (SP) thymocyter och migrerar sedan ut från thymus till blodomloppet, där de utgör en del av det cirkulerande T-cellpoolen.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

'Virusgener' är ett begrepp inom virologi och refererar till den del av ett virusgenom som kodar för de proteiner som behövs för att producera nya viruspartiklar. Det kan bestå av en eller flera gener, beroende på vilken typ av virus det är. Virusgener innehåller allt väsentligt genetisk information som krävs för att en virusinfektion ska kunna fortgå och nya viruspartiklar ska kunna bildas.

'Uvea' (eller 'uvéa') er en anatomisk betegnelse for den del af øjet, der består af regnbuehinden (iris), cillarmusklen og corpus ciliare samt årebindet (choroid). Disse strukturer udgør mellem 70-80% af øjets vævsmasse og er beliggende mellem den ydre hinde, sclera, og det indre lag, retinaen. Uvean er blodfattig og har en rødlig farve på grund af de mange blodkar, der findes her. Dens vigtigste funktioner inkluderer at forsyne øjet med næringsrige stoffer og ilt gennem blodforsyningen samt at hjælpe med at regulere øjets indre tryk.

En näthinneinflammation, även kallad uveit eller uveitis, är en inflammatorisk reaktion i näthinnan (uvea) i ögat. Näthinnan består av tre delar: iris, cilliarkroppen och korgbindeminet. Vid näthinneinflammation kan alla dessa delar vara inflammerade eller endast en del.

Symptomen på näthinneinflammation kan inkludera rodnad i ögat, smärta, ljuskänslighet, förändrad syn och nedsatt synskärpa. I vissa fall kan det även förekomma flytningar i ögat.

Näthinneinflammation kan orsakas av olika faktorer som infektioner, autoimmuna sjukdomar eller skada på ögat. Behandlingen beror på vilken typ av näthinneinflammation det är och vilka symtom personen har. Vanligtvis behandlas näthinneinflammation med antiinflammatoriska läkemedel som kortikosteroider eller immunosuppressiva mediciner. I vissa fall kan operation behövas för att behandla komplikationer orsakade av näthinneinflammation.

... principerSkallröntgenPlasmabyteMultivariantanalysRadioimmunterapiBenmärgsundersökningLeukaferesHistokompatibilitetsprövning ...