Medel som hämmar heparinets antikoagulerande verkan.
Heparinfraktioner med molekylvikter mellan 4000 och 6000 kD. Dessa lågmolekylära fraktioner har god blodproppslösande effekt. De kan tillföras med liten blödningsrisk, har längre halveringstid och mindre inverkan på blodplättarna än ofraktionerat heparin. De förebygger även effektivt svårare, postoperativ lungemboli.
Ett enzym i isomerasklassen som katalyserar den avskiljande klyvningen av polysackarider, innehållande 1,4-kopplat D-glukuronat eller L-iduronatrester och 1,4-alfakopplade 2-sulfoamin-2-deoxi-6-sulfo-D-glukosrester, till oligosackarider med 4-deoxi-alfa-D-gluk-4-enuronosylgrupper på de icke-reducerande ytterändarna. EC 4.2.2.7.
Ett sulfaterat plasmaprotein med en molekylvikt av ca 66 kD som liknar antitrombin III. Proteinet hämmar trombin i plasma och aktiveras av dermatansulfat eller heparin. Det ingår i serpinfamiljen.
Preparat som förhindrar blodproppsbildning. Naturligt förekommande ämnen i blodet räknas hit endast om de används som läkemedel.
Kemiska ämnen som hämmar de endokrina körtlarnas funktioner, biosyntesen av de hormoner de utsöndrar, eller blockerar hormonernas specifika verkan.
Läkemedel som binder till, men inte aktiverar dopaminreceptorer, varvid verkan av dopamin eller exogena stimulerare blockeras. Många läkemedel för behandling av psykotiska tillstånd är dopaminantagonister, även om deras terapeutiska effekt kanske mer beror på en långsam anpassning i hjärnan än på en omedelbar blockering av dopaminreceptorer. Dopaminantagonister har haft flera andra kliniska användningsområden, bl a som medel mot kräkningar och illamående, för behandling av Tourettes syndrom och mot hicka.
Ett alfa-2-glykoprotein som står för huvuddelen av antitrombinverkan i normal plasma och som även hämmar flera andra enzym. Det kallades tidigare antitrombin II (AT II), vilket visat sig vara identisk t med AT III. Antitrombin III-defekt leder till tromboemboli. Det ingår i serpinfamiljen.
Läkemedel som binder till, men inte aktiverar receptorer för excitatoriska aminosyror, varvid agonistverkan blockeras.
Neurokinin-1 (NK-1) receptor antagonists are a class of drugs that block the action of substance P, a neuropeptide involved in pain signaling and inflammation. These drugs work by binding to NK-1 receptors found on nerve cells, preventing substance P from activating them and transmitting pain signals. NK-1 receptor antagonists have been studied for their potential use in treating various conditions associated with pain and inflammation, including migraines, depression, and irritable bowel syndrome. Examples of NK-1 receptor antagonists include aprepitant, fosaprepitant, and rolapitant.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
A narkotikablockerare, eller opioidantagonist, är ett läkemedel som blockerar effekterna av opiater (narkotika) på centrala nervsystemet, såsom smärtlindring, andningsdepression och eufori. Dessa mediciner används för att behandla opiatöverdos och beroende, samt för att diagnostisera och behandla opiatförgiftning. Exempel på narkotikablockerare är naloxon och naltrexon.
En endogen familj av proteiner tillhörande serpinsuperfamiljen som neutraliserar effekterna av trombin. Sex naturligt förekommande antitrombiner har identifierats och betecknas med de romerska siffror na I - VI. Antitrombin I och III tycks vara de med störst betydelse.
Läkemedel som selektivt binder till, men inte aktiverar histamin H2-receptorer, och därmed blockerar verkan av histamin. Deras viktigaste kliniska effekt är att de hämmar syrautsöndring vid behandling av magsår. De kan även påverka glatt muskulatur. Vissa av medlen i denna klass har kraftig effekt på det centrala nervsystemet, men dessa verkningsmekanismer är inte klarlagda.

"Heparin-like host defensive molecules," eller "heparin blockers," är inte en etablerad term inom medicinen. Det verkar som om du kan ha förväxlat det med "heparin-neutraliserande antikoagulanter." Dessa är läkemedel som används för att motverka effekterna av heparin, ett blodtunnande medel. Exempel på heparin-neutraliserande antikoagulanter inkluderar protamin och vitamin K.

Så om du menade "heparin-neutraliserande antikoagulanter" istället kan definitionen vara:

Heparin-neutraliserande antikoagulanter är en typ av läkemedel som används för att motverka effekterna av heparin, ett blodtunnande medel. Dessa läkemedel binder till heparin och på så sätt neutraliserar dess verkan som ett antikoagulant. Protamin är ett exempel på en heparin-neutraliserande antikoagulant.

Lågmolekylärt heparin (LMWH) är en form av heparin som har en lägre molekylmassa än standardheparin. Det bildas genom att heparinet delas upp i mindre bitar, och detta ger upphov till dess lägre molekylmassa. LMWH har en längre halveringstid och är mer effektivt än standardheparin vid prevention och behandling av djup ventrombos (DVT) och lungemboli, eftersom det har en bättre biofördelning och påverkar mindre starkt de blodplättaraktiverande substanser som ingår i koagulationskaskaden.

LMWH verkar genom att binda till antitrombin III (ATIII), vilket ökar dess förmåga att inhibera aktiviteten hos både faktor Xa och trombin (faktor IIa). Dock är LMWH:s effekt på trombininhibering mindre än standardheparinet, men det har en starkare effekt på faktor Xa-inhibering.

LMWH används ofta för att förebygga blodproppar efter operationer eller vid långvarig inaktivitet, och det kan också användas för behandling av DVT och lungemboli. LMWH har även visat sig vara effektivt vid behandling av akut koronarsyndrom (ACS) och för prevention av stroke hos patienter med fibrillationskada.

Heparin-induced thrombocytopenia (HIT) is a medical condition characterized by a decrease in the platelet count (thrombocytopenia) that occurs after exposure to heparin, a type of anticoagulant medication. HIT can lead to an increased risk of blood clots (thrombosis), which can cause serious complications such as deep vein thrombosis (DVT), pulmonary embolism (PE), and other thromboembolic events.

Heparin-induced thrombocytopenia is caused by the development of antibodies against a complex formed by heparin and platelet factor 4 (PF4), a protein found in platelets. These antibodies activate platelets, leading to their consumption and removal from circulation, resulting in thrombocytopenia. The activated platelets also contribute to the formation of blood clots, which can cause further complications.

HIT is typically classified into two types: Type I HIT, which is a non-immune reaction that occurs within the first 2 days of heparin exposure and resolves spontaneously; and Type II HIT, which is an immune-mediated reaction that usually occurs 5-14 days after heparin exposure and can lead to serious thrombotic complications.

It's important to note that HIT is a rare but potentially life-threatening complication of heparin therapy, and healthcare providers must be vigilant in monitoring platelet counts and signs of thrombosis in patients receiving heparin. If HIT is suspected, alternative anticoagulants should be used to manage the patient's condition.

Heparinkofaktor II, også kjent som trombin-aktiveret faktor X, er ein enzym som spiller en viktig rolle i koagulasjonen. Det er et serinproteaseenzym som aktiveres av komplekset av trombin og trombomodulin på endotelcellene. Når det er aktivert, konverterer heparinkofaktor II faktor X til sin aktive form, hjemplassert Xa, som deretter kan omdanne protrombin til trombin og dermed fremme koagulasjonen. Heparinkofaktor II er et viktig mål for antikoagulantbehandling, for eksempel ved bruk av low molecular weight heparin.

"Blodförtunningsmedel" er en overordnet betegnelse for lægemidler, der anvendes til at reducere eller forhindre dannelse af blodpropper (thrombus) i kroppen. Disse lægemidler kaldes også antikoagulantia eller blodtætningsmidler. Der er forskellige typer af blodförtunningsmedel, herunder:

1. Antikoagulanter: De forhindrer dannelse af blodpropper ved at hæmme Gerinningsfaktorer som thrombin eller faktor Xa. Eksempler på antikoagulanter inkluderer warfarin (Coumadin), heparin og nye orale antikoagulanter (NOAK) som apixaban (Eliquis), rivaroxaban (Xarelto) og dabigatran (Pradaxa).

2. Antiplatelet Agent: De forhindrer aggregation af blodplader, hvilket reducerer risikoen for at blodpropper dannes. Eksempler på antiplatelet agenter inkluderer acetylsalicylsyre (Aspirin), clopidogrel (Plavix) og dipyridamole (Persantine).

3. Trombolytiske Agenter: Disse lægemidler opløser eksisterende blodpropper ved at hjælpe med at omdanne fibrin, et protein der er en vigtig komponent i blodproppens struktur. Eksempler på trombolytiske agenter inkluderer alteplase (Activase) og streptokinase.

Det er vigtigt at notere, at brug af blodförtunningsmedel indebærer en øget risiko for indre blødninger, så det er vigtigt at veje potentialet for fordelen mod risikoen for hver individuel patient. Lægevidenskaben og farmakologien udvikler sig støt, så der kan opstå nye behandlingsmuligheder og metoder for at administrere disse lægemidler.

"Hormonblockerare" är ett samlingsbegrepp för läkemedel som används för att blockera eller minska verkan av hormoner i kroppen. Dessa läkemedel används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar och tillstånd, exempelvis cancerformer som är beroende av hormoner för att växa och fortleva, såsom bröstcancer hos kvinnor (brast Cancer) och prostatacancer hos män.

Hormonblockerare fungerar genom att hindra hormonreceptorer på cellerna från att binda till sina respektive hormoner, vilket förhindrar aktivering av signalvägar som leder till celldelning och tillväxt. I vissa fall kan hormonblockerare också minska produktionen av specifika hormoner i kroppen.

Exempel på hormonblockerare inkluderar:

* Aromatashinhibitorer, som används för att behandla bröstcancer hos kvinnor efter menopaus och minskar produktionen av östrogen i kroppen.
* Antiandrogener, som används för att behandla prostatacancer hos män och blockerar verkan av androgener (manskliga könshormoner) i prostatan.
* Gonadotropinfrisättande hormonanaloger (GnRH-analoger), som används för att behandla både bröstcancer hos kvinnor och prostatacancer hos män genom att minska produktionen av könshormoner i kroppen.

Det är viktigt att notera att hormonblockerare kan ha biverkningar, och används vanligtvis under övervakning av en läkare för att säkerställa deras effektivitet och att de används på rätt sätt.

"Dopaminblockerare" är en term som används inom farmakologi och medicin, och refererar till läkemedel eller substanser som blockerar eller hämmer effekterna av dopamin i kroppen. Dopamin är en signalsubstans i hjärnan som bland annat spelar en viktig roll för rörelsekoordination, belöningssystemet och känslomässiga reaktioner.

Dopaminblockerare fungerar genom att binda till dopaminreceptorerna i hjärnan utan att aktivera dem, vilket förhindrar att naturligt förekommande dopamin kan binde till och aktivera dessa receptorer. Detta kan användas terapeutiskt för att behandla olika sjukdomstillstånd som karakteriseras av överskott av dopamin, såsom schizofreni, kloropsykos och Tourettes syndrom.

Det finns två huvudsakliga typer av dopaminreceptorer i hjärnan: D1- och D2-receptorerna. Dopaminblockerare kan vara selektiva eller icke-selektiva beroende på om de endast binder till en specifik typ av dopaminreceptor eller om de binder till flera olika typer. Exempel på vanliga dopaminblockerare inkluderar antipsykotiska läkemedel som haloperidol, risperidon och olanzapin.

Antithrombin III (ATIII) är ett protein som finns naturligt i blodplasmatan och har en viktig roll i blodets koagulationssystem. Proteinet neutraliserar olika proteaser, till exempel serinproteasen thrombin och faktor Xa, vilka annars skulle leda till en överdrivet aktiverad koagulationskaskad och därmed ökat risk för blodproppar (tromboser). ATIII fungerar genom att binda till och inaktivera dessa proteaser. Hämmande av ATIII-funktionen kan leda till ett ökat thrombosriskt tillstånd.

En antagonist till excitatoriska aminosyror är en substans som blockerar eller minskar verkan av excitatoriska aminosyror, som är neurotransmittorer i centrala nervsystemet (CNS). De excitatoriska aminosyrorna inkluderar glutamat och aspartat, och de är viktiga för exciterande signalsubstanter i hjärnan.

Antagonister till excitatoriska aminosyror fungerar genom att binda till receptorerna för dessa neurotransmittorer utan att aktivera dem, vilket förhindrar excitatoriska aminosyror från att binde och utlösa en exciterande respons. Dessa antagonister kan användas som läkemedel för att behandla olika neurologiska tillstånd, såsom epilepsi, smärta, stroke, neurodegenerativa sjukdomar och andra patologiska tillstånd där excitotoxicitet har visat sig vara en faktor. Exempel på antagonister till excitatoriska aminosyror inkluderar ketamin, fencyclidin (PCP) och memantin.

Neurokinin-1 (NK-1) receptor antagonists are a class of drugs that block the action of substance P, a neuropeptide involved in pain transmission and inflammation. These drugs work by binding to NK-1 receptors found on nerve cells, preventing substance P from activating them and transmitting pain signals. NK-1 receptor antagonists have been studied for their potential use in treating various conditions associated with pain and inflammation, such as migraine headaches, depression, and irritable bowel syndrome. Some examples of NK-1 receptor antagonists include aprepitant, fosaprepitant, and rolapitant.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

En narkotikablockerare är ett läkemedel eller en substans som blockerar eller minskar effekterna av narkotika eller andra psykoaktiva substanceffekter. Dessa kan användas i medicinska sammanhang för att behandla beroende, oavbrutna droganvändning eller överdoseringar. Exempel på narkotikablockerare inkluderar naltrexon och naloxon. Naltrexon används för att behandla alkohol- och opiatberoende, medan naloxon är ett livräddande läkemedel som används för att revertera effekterna av en opiatoverdos.

"Antithrombin" er en naturlig forekommende proteaseinhibitor i kroppen som spiller en viktig rolle i reguleringen av koagulasjon. Antithrombin hindrer aktivering av flere av de enzymer som er involvert i blodets koagulasjonskasserole, slik som trombin og factor Xa. Dess anti-koagulasjonseffekt poteres betydelig når det binder seg til heparin, et glykosaminoglikan fra leveren. Denne større anti-koagulasjonskapasiteten hjelper med å forhindre uønsket blodprop og kan også brukes som en behandling for visse koagulasjonsrelaterte tilstander.

En histamin H2-blockerare är ett läkemedel som blockerar verkan av histamin på H2-receptorer i kroppen. Histamin är en kemisk substans som frisätts från vissa celler, särskilt under allergiska reaktioner, och orsakar symtom som hosta, snuva näsa, klåda, inflammation och smärta. H2-receptorerna finns i mag-tarmkanalen och är involverade i regleringen av magsaftens sekretion. Därför används histamin H2-blockerare främst för att behandla problem relaterade till magsaftens överproduktion, såsom magont och magsår. Exempel på histamin H2-blockerare är cimetidin, ranitidin och famotidin.

Salivproteiner och peptiderAlfa2-integrinTyrosinCellytereceptorerAntikropparAmyloidGlykoproteinerHeparinblockerare ...